Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
1
N:o 24,
Ank. till Riksd. kansli den 5 maj 1905, kl. 4 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om exporttull ä järn¬
malm.
(I:a A.)
I två inom Riksdagens Andra Kammare väckta, till bevillningsut¬
skottet hänvisade motioner, n:is 48 och 108, den förra af herr C. J. Ja¬
kobson och den senare af herr S. Nordström i Höglunda, har förslag fram¬
ställts om åsättande af exporttull å järnmalm; och har därvid hemställts
af herr Jakobson, »att Riksdagen behagade åsätta en tullsats, att gälla
från och med år 1905, af 50 öre pr ton för all järnmalm, som ur landet
utföres», samt af herr Nordström, »att Riksdagen behagade från och med
nästkommande år åsätta en exporttull å järnmalm med 1 krona pr ton
om 1,000 kilogram».
Herr Jakobson har till stöd för det af honom väckta förslaget an¬
fört följande:
»Då Riksdagen på sin tid genom storartade anslag till järnvägars
byggande i öfre Norrland satte ägarna af de största järnmalmsfälten där¬
städes i stånd att exploatera dessa slumrande millioner, så skedde detta
som bekant icke utan att stora betänkligheter uttalades gentemot denna
åtgärd. Man befarade, att om malmexporten utan vidare släpptes lös,
skulle de rika tillgångarna af råvara så småningom utsina, och den dag-
snart vara förestående, då Sverige hade beröfvat sig denna naturliga rike¬
dom utan annat gagn än en tillfällig och snart förflyktigad vinst för
Bill. till Riksd. Prat. 1905. 5 Sami. 1 Afd. 24 Hå/t. (No 24.) 1
2
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
några enskilda bolag. Men å andra sidan var man icke blind för nöd'
vändigheten för vårt land att öppna sina stora naturliga rikedomskällor
och medelst deras tillgodogörande öka den svenska nationalförmögenheten
och sätta landet i stånd att bära de ökade bördor, som både försvars-
krafvet och andra behof ställde i en nära utsikt. Sålunda blefvo Lapp-
landsjärnvägarna byggda, och graf brytningen tog sin början äfven vid
Kiruna och Luossavaara, så att från de tre stora norrbottniska malmfälten
en väsentlig export af järnmalm sedan kunnat äga rum.
Det skall icke förnekas, att icke redan denna industri haft sina för¬
delar för landet, att den skapat talrika arbetstillfällen, liksom att den
på olika vägar tillfört landet ökadt kapital. Men man har icke af denna,
industri tagit ut allt hvad man skulle kunnat, på samma gång man å
andra sidan riktat den utländska järnindustrien med ett råmaterial, som
satt densamma i stånd att kraftigare konkurrera med vår inhemska järn¬
handtering. Så länge de norrbottniska malmfälten emellertid ägdes och
innehades af dem, som med stor risk och stort arbete varit de banbry¬
tande, så hyste mången grundade betänkligheter mot att öka deras börda,
därigenom att man genom lagstiftningsåtgärder tvingade dem att äfven
påtaga sig kostnaderna för en förädlingsindustri. Emellertid ha, som be¬
kant, de lappländska järnmalmsfälten numera kommit i händerna på andra
ägare, hvilka vid köpets afsilande icke kunde förbise och visserligen icke
heller förbisågo den tämligen vissa utsikten, att de svenska statsmakterna
förr eller senare med de maktmedel, de äga, skulle komma att reglera
förhållandet mellan exporterad och hemma i Sverige förädlad järnmalm.
Med bättre kapitaltillgång och en fastare organisation torde det bolag,„
som nu innehar och bearbetar de norrbottniska malmfälten, äfvenledes
vara i stånd att draga ut konsekvenserna af de åtgärder, medelst Indika
den svenska Riksdagen oundvikligen måste förebygga en forcerad export
af råmalm. Bolaget lär väl icke heller ha saknat nödigt förutseende vid
uppgörelse af sina leveranskontrakt i sådant afseende, att icke bolaget
sörjt för att varda skyddadt mot följderna af t. ex. en exporttull å järn¬
malm.
Det lider icke något tvifvel, att det icke är genom åsättandet af en
sådan exporttull, som Riksdagen har att sörja för uppkomsten af lämpliga
verk och inrättningar för förädling inom landet af speciellt den lappländska
malmen. Jag har här förnämligast talat om de norrbottniska malmfälten,
men det faller af sig själft, att hvad som i förevarande afseende gäller
om dem äfven gäller öfriga svenska malmtillgångar, hvilka äro föremål
för export. Så länge grufägarna tillåtas att utan någon afgift till staten,
å hvars mark de största fyndigheterna dock äro belägna, efter behag
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
o
exportera den i utlandet begärliga råvaran, så skola hvarken de eller andra
kapitalister intressera sig för anläggande af smältverk, valsverk o. s. v.
här hemma. Exporten ger nämligen grufägarna stora utdelningar till och
med utan att de därför behöfva sätta sina salupriser så högt, som de
skulle kunna, och kapitalet vågar sig icke gärna på risken af stora anlägg¬
ningar i vårt karga klimat och på aflägset belägna platser, då dessa svenska
förädlingsverk skulle ha att uthärda eu hård konkurrens med redan be¬
fintliga stora och välbelägna utländska anläggningar, hvilka till på köpet
hämta sina bästa vapen i konkurrensen just ur de svenska malmbergen.
Blefve däremot exporten en smula reglerad därigenom, att staten loge en
måttlig afgift pr ton för exporterad malm, så blefve ställningen i föreva¬
rande afseende väsentligt förändrad. Det torde i detta sammanhang böra
påpekas, att exportörerna mycket väl kunna påtaga sig en sådan afgift på
grund af den störa vinst, de skörda af sin handtering redan med de rela¬
tivt låga priser, de nu hålla. Men det är dessutom sannolikt, att där icke
kontrakt föreligga eller, i den mån dessa utgå, exportörerna helt och hållet
kunna lägga tullbördan på köparna på den grund, att de, såsom ofvan
antydts, hittills icke lära ha betingat sig det pris, som varit det natur¬
liga för den levererade varan, utan nöjt sig med ett lägre pris och ut¬
jämnat differensen medelst ökad export.
Hvad som behöfdes för att åstadkomma industriella anläggningar
för tillgodogörande af norrbottensmalmerna torde, såsom ofvan påpekats,
ytterst egentligen endast vara ett måttligt skydd mot den utländska kon¬
kurrensen, åtminstone så länge, att de nya verken hunne upp till samma
konkurrenskraft som deras utländska medtäflare. Med de resurser, som
detta land och ej minst dess nordliga del i öfrigt erbjuda, torde man
kunna taga för afgjordt, att kapital och företagsamhet då icke skulle sak¬
nas för en industri, som i så hög grad hade de naturliga förutsättnin¬
garna för sig, som här är fallet. I omedelbar närhet af kommunikatio¬
ner och grafkor befinna sig nämligen några af världens största naturliga
kraftkällor, och sedan det visat sig lönande att exploatera de lappländska
bränntorfmossarna, så får man väl anse äfven bränslefrågan väsentligt
löst, i den mån den norrbottniska torfven är brukbar för här ifrågava¬
rande ändamål. I och med tillkomsten af den så kallade inlandsbanan
blifva äfven tusentals tunnland kolskog tillgängliga, hvarifrån oerhörda
kvantiteter af träkol kunna hämtas till billigt pris. Det har också för¬
ljudits, att man endast väntar på en naturlig och måttlig reglering af
exportmöjligheterna, för att kapital skall erbjuda sig för sådana föräd-
lingsanläggnihgar, om hvilka här talats.
4
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
Den svenska statens skattebehof växer år ifrån år, och det lär ty¬
värr i sinom tid bli allt svårare att finna utvägar för de hastigt växande
behofven. Redan hafva reserverna anlitats, och skattekällor fått tillgripas,
på hvilka ingen för ett decennium sedan tänkte, och det kan icke vara
utan bekymmer man tänker på de stora fordringar, som måste ställas på
folkets skatteoffervillighet, i den män som vårt försvar skall ordnas i enlighet
med den senaste försvarsreformen. Hvad är under sådana förhållanden,
oegentligare, än att staten skall tillåta, att den malm, som härflyter ur
statens "eget jordområde, må få af enskilda ägare försäljas utan någon
som helst direkt fördel för staten. Detta så mycket hellre som, såsom
ofvan påpekats, grufägarna mycket val med bättre hushållning skulle kunna
afstå icke så litet af inkomsten åt staten och ändå ha till fullo öfver för
sin drift och sig till vinst och utdelning. Sunda förnuftet säger fast
hellre, att staten härvidlag icke handlar mindre lättsinnigt än malmexpor¬
törerna, då staten låter sina rikedomar föras bort, utan att man gör sig
möda att tillvarataga de väsentliga andelar af vinsten, som så att säga
naturligen erbjuda sig. Då efter säkert förljudande det exporterande
bolaget icke heller ensamt komme att bära utgiften för tullens utgörande,
utan denna börda kontraktsenligt delades af de utländska köparna, så sak¬
nas hvarje rimlig anledning för Riksdagen att afstå från denna million¬
inkomst, som här står till buds. Det är på denna grund och med fästadt
afseende därpå, att eu exporttull å råmalm tvifvelsutan är den enda möj¬
ligheten för uppammande af en förädlingsindustri för Norrbottens järn¬
malm, som undertecknad härmed tagit sig friheten att för Riksdagen
framlägga ett vördsamt förslag att åsätta en så billig exporttull som 50
öre pr ton för all ur landet exporterad järnmalm. Man inser nogsamt,
att Riksdagen behöfver väl begrunda ett uppslag, som för närvarande är
främmande för våra förhållanden, och man kan äfven sätta sig in i deras,
tankegång, som af ett eller annat skäl hysa betänkligheter mot denna
skattläggning af svensk verksamhet, men i sistnämnda afseende påpekas
ytterligare, hurusom förhållandena i själfva verket för den af en exporttull
drabbade exportören utan afsevärda svårigheter medgifva att bära eu
måttligt afpassad börda, som till statens bästa och välfärd lågges på hans
skuldror. Och man bör icke förkasta allt nytt endast därför, att det har
denna egenskap. Så mycket mindre som den nyhet, om hvilken här är
fråga, i själfva verket organiskt sammanhänger med det tullsystem, som
till landets lycka och välgång praktiserats i snart två decennier. Liksom
det i afseende å våra importskyddstullar ytterst är fråga om att skydda
inhemsk handtering för öfvermäktig utländsk konkurrens, så gäller det i
fråga om den föreslagna exporttullen, att dess innersta syfte är att utvidga
5
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
den svenska industrien till att tillgodogöra sig de inhemska naturliga till¬
gångarna och icke till vrakpris släppa ut dessa på den utländska mark¬
naden till fördel för utländsk industri, utländskt kapital och utländsk
företagsamhet. I bådadera fallen skapar skyddet jämväl en välbehöflig
inkomst för den svenska statskassan, en omständighet som naturligen
utgör en kraftig förstärkning af de skäl, som kunna anföras till förmån
för skyddssystemet både i afseende å importtullar och i afseende å export¬
tullar å råvaror.
Om vi kasta en blick tillbaka på frukterna af skyddssystemet, sådant
det varit infördt här i landet under de senare åren, så nödgas väl i när¬
varande stund till och med den mest doktrinäre frihandlare erkänna, att
det varit upphof till ett ekonomiskt uppsving af oanadt omfång. Det är
äfven helt naturligt, att så skall vara fallet, då skyddssystemet skapat
otaliga arbetstillfällen och möjliggjort en mängd nya företag hemma i
landet. På samma gång tullarna alltså minskat kapitalutförseln ur landet,
ha de ökat landets tillgångar genom den kapitalbildning, som uppstått
genom den på olika områden ökade inhemska verksamheten. Sammalunda
blefve förloppet, om man genom en exportskyddstull på järnmalm kunde
få till stånd olika slag af järnförädling, byggd på den norrbottniska
råmalmen. Utom det att man genom anläggande af förädiingsverk i stor
skala och af olika art, genom uppförande af plåtverkstäder, skeppsvarf
o. s. v. skulle betydligt förstora den nationella välmågan, finge man här i
landet tillgodogöra sig den oerhörda vinst, som den utländska industrien
hittills dragit af den lappländska råvaran. I samband med importskydds¬
tullarna skulle sålunda exportskyddstullen i hög grad befordra den natio¬
nella kapitalbildningen och i afsevärd mån förstärka landets skattekrafter.
Särskildt för öfre Norrland erbjudes här ett uppslag till förverkli¬
gande af förhoppningarna om denna landsända såsom ett blifvande stor¬
industriellt centrum.»
Den af herr Nordström använda motiveringen är af följande lydelse:
»Vårt land är i besittning af stora naturliga rikedomar, som, rätt
tillvaratagna, borde kunna framkalla en storartad utveckling af svensk
industri. Våra malmfält, våra skogar, våra torfmossar, våra talrika vatten¬
fall innesluta uti sig källor till rikedom och nationell utvecklingsmöjlighet,
sådan som många andra länder icke kunna uppvisa. Vårt folk kan mäta
sig med hvilken annan nation som helst beträffande intelligens och prak¬
tisk duglighet, blott dess anlag och goda egenskaper blifva rätt använda,
handledda och understödda. Men för att näringsfliten, yrkesskickligheten
och industrien skola kunna vinna någon utveckling och uppblomstring, så
6
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
fordras oundgängligen en sådan lagstiftning, som uppmuntrar, stöder och
befrämjar desamma. Hvad en sådan lagstiftning kan uträtta därutinnan,
äga vi de mest i ögonen fallande exempel på särskild! från Tyskland och
Nordamerika, Indika länders industri och näringar under de sistförflutna
årtiondena tagit ett förut icke anadt uppsving just till följd af dessa län¬
ders lagstiftning på det ekonomiska området.
Äfven vår modernäring, jordbruket, är i högsta måtto beroende af
en så beskaffad lagstiftning, ty endast på detta sätt kunna jordbrukets
kikare vinna en pålitlig och lönande afsättning för sina alster inom vårt
eget land, oberoende af utlandets prohibitiva och nyckfulla åtgärder här¬
utinnan och. däraf följande vanskliga konjunkturer på världsmarknaden.
Yi äga allt fortfarande millioner tunnland den yppersta jord, som ännu
väntar på odlarens hand och som kunde föda en flera gånger talrikare
befolkning. Det är hög tid att eu systemförändring införes, i stället för
att, såsom nu, likgiltigt afhända oss våra bästa och dugligaste arbetskrafter
och vårt värdefullaste råmaterial för att i stället importera förädlade pro¬
dukter af detta samma råmaterial, som i afsevärd grad på utländsk botten
åstadkommes genom arbetare födda och fostrade inom vårt eget land. Det
är alldeles nödvändigt, för så vidt vi icke skola duka under i den ojämna
striden, att lagstiftningen ändras därhän, att vi inom vårt eget land. kunna
gifva lönande, sysselsättning åt landets barn och i synnerhet åt dess hit-
tilldags laglydiga landsortsbefolkning; att vi behålla våra värdefullaste
råmaterialier för egen förädling och uppdrifva våra. näringar och vår in¬
dustri till framalstring af förädlade produkter såväl för landets eget behof
som för världsmarknaden.
Särskild! bör den lagstiftning kontramanderas, som afser att gynna
utländskt kapital och enskild vinningslystnad till skada för den inhemska
företagsamheten och produktionen. Genom den enormt stegrade järnkon¬
sumtionen på världsmarknaden har tillgången på användbar järnmalm i
högst betänklig grad aftagit och efterfrågan i samma män stegrats. Det
är därför, enligt mitt förmenande, i högsta grad lättsinnigt att utan vidare
afhända oss dessa naturrikedomar. Genom anläggningen af Luleå—Geili-
vare—Ofotenbanan har vårt lands rikedom på järnmalm blifvit tillgänglig
för utländska järnverksägare, som, till följd af ett kapitalstarkt bolag,
hvars uppgift synes vara att i vidsträcktaste omfattning tillhandahålla ut¬
landets järntillverkare svensk järnmalm, nu exploatera dessa våra natur¬
rikedomar i en utsträckning och på ett sätt, som hotar vårt eget lands
järnindustri med fullständig undergång. Detta sakförhållande är så mycket
mera beklagligt, so in järnmalmtillgången, ehuru riklig, likväl ingalunda är
outtömlig och den dug kan beräknas, då malmtillgångarna skola vara
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
7
tömda till obotlig skada för vårt lands framtid, dess existens och utveck¬
lingsmöjlighet såväl i det ena som i det andra afseende! Då vi inför
våra barn och efterkommande äro ansvariga för att landets resurser icke
missbrukas eller vanvårdas; då vår egen järnindustri genom nu gällande
aftal och fraktbestämmelser m. m. faktiskt befinner sig uti ett ogynnsam¬
mare läge beträffande åtkomsten af nödigt råmaterial än åtskilliga utländ¬
ska järnverk, hviska senare dessutom äro i besittning af ett ojämförligt
större rörelsekapital, så bör det vara lagstiftarens oafvisliga plikt att, i
hvad på honom ankommer, afhjälpa dessa missförhållanden.
Då statens finanser, till följd af den nya härorganisationen, befinna
sig i en mycket vansklig belägenhet; då för hvarje år som går allt större
kraf ställas på statskassan; då nya inkomstkällor för staten svårligen kunna
beredas utan ett omsorgsfullt och klokt tillvaratagande af landets natur¬
liga hjälpkällor; då det icke kan vara förenligt med en sund finanspolitik
att gynna utländska kapitalister och utländska affärsföretag på den svenska
industriens bekostnad; då det tvärtom bör vara lagstiftningen angeläget
att i möjligaste måtto gynna och understödja svensk företagsamhet; då
det icke kan lida det allra ringaste tvifvel därom, att eu lämplig export¬
tull på järnmalm skulle vara gagnelig för den svenska järnindustrien och
indirekt jämväl för alla andra svenska näringar; då den svenska järnindu¬
strien för närvarande befinner sig uti en så vansklig belägenhet, att den
behöfver allt det understöd från statsmakternas sida som är möjligt, så
har jag svårt att tänka mig något lämpligare sätt att öka statsverkets in¬
komster än medelst en väl afpassad exporttull på järnmalm.»
I det syfte, den af herr Nordström väckta motionen innehåller, hafva
instämt sju af Andra Kammarens ledamöter.
Under äldre tider var all utförsel från riket af järnmalm, liksom af
andra slags malmer, förbjuden, och gällde detta förbud ända till början
af år 1858, då detsamma borttogs och ersattes af eu utförselafgift af 50
öre för centner. Redan vid 1859—1860 års riksdag nedsattes emellertid
berörda afgift till hälften, eller 25 öre för centner; och 1862—1863 års
Riksdag beslöt att helt och hållet borttaga exporttullen å järnmalm. Efter
den 1 januari 1864, då sistnämnda beslut trädde i kraft, har utförseln af
järnmalm varit fri.
Vid 1889 års riksdag väcktes i fyra särskilda motioner förslag om
återinförandet af exporttull å järnmalm. Bevillningsutskottet hemställde i
anledning häraf, att järnmalm skulle vid utförsel åsättas eu tullafgift af
30 öre för 100 kilogram, men Riksdagen afslog såväl de väckta motionerna
som utskottets hemställan. Förslag om utförseltull å ifrågavarande artikel
8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
framställdes ånyo vid 1896 års riksdag i tre särskilda motioner. Riks¬
dagen afslog emellertid, på hemställan af bevillningsutskottet, samtliga
dessa motioner. Vid 1903 års riksdag förekom ännu en gång till Riks¬
dagens behandling frågan om utförseltull a järnmalm. I anledning af en
inom Första Kammaren vackt motion hemställde bevillningsutskottet vid
sagda års riksdag, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t an¬
hålla om utredning, huruvida icke exporttull å svensk järnmalm kunde
och borde åsättas under vissa förhållanden. Denna hemställan afslogs af
Första Kammaren, hvaremot Andra Kammaren biföll densamma, och hade
frågan om exporttull ä järnmalm alltså för den riksdagen förfallit.
Bevillningsutskottet hav till en början ansett nödigt att för bedöm¬
ande af denna fråga från Sveriges geologiska undersökning erhålla upp¬
lysning angående tillgången på järnmalm inom landet, jämföra med till¬
gången a sådan malm inom andra länder. För sådant ändamål har ut¬
skottet utverkat Kungl. Maj:ts .befallning till vederbörande att till utskot¬
tet inkomma med yttrande i berörda hänseende; och har i anledning hell af
chefen för nyssnämnda ämbetsverk i en den 14- mars innevarande år dag-
tecknad skrifvelse afgifvit följande yttrande: ... „ ,
»Frågan om järninalmstillgångens storlek är till sin natur åt den
beskaffenhet, att den icke kan med någon större grad af bestämdhet be¬
svaras, icke ens om det gäller blott ett enstaka land, och mycket mindie
om det gäller en kontinent eller jordklotet i dess helhet. . Ty dels äro
de befintliga malmfyndigheterna någorlunda kända endast inom kultui-
länderna, och dels vet man i ganska många tall icke hur uthålliga ut
kända fyndigheterna kunna vara mot djupet. Därtill kommer en betyd¬
lig osäkerhet rörande de slag af malmer, som vid eu uppskattning ai
malmtillgången böra tagas i betraktande. Utom de obetingadt goda mal¬
merna finnas nämligen stora massor af malmer, Indika äro af sämre ^be¬
skaffenhet på grund af sammansättning, lag järnhalt eller bådadera. Tea-
niken sträfvar emellertid alltjämt för utfinnande af medel att tillgodogöra
dessa ringare malmer, och järnindustriens storartade uppsving undei de
sista årtiondena äro väsentligen en följd af de vunna framgångarna i
denna riktning. För att anföra blott ett par närliggande exempel må bär
erinras om, hurusom den år 1878 införda Thomasmetöden att tillgodogöra
fosforhaltiga malmer väckt till lif både vår norrbottniska grufindustri och
deri ännu vida större industri, som nu baserar sig pa. de lothiingsisa
minettmalmerna, samt hurusom den senaste tidens framsteg i fråga om
anrikande af malm genom magnetisk separering gifvit upphof till ett stoi-
artadt anlagdt företag, afsedt att tillgodogöra de fattiga men eljest högst
betydande Dunderlandsmalmerna i Norge. Alla de nämnda malmerna an-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
9
sågos förr nästan oanvändbara, och då ligger deri frågan nära, om icke
möjligen andra malmer, som nu af andra orsaker anses så godt som
värdelösa, genom ytterligare tekniska framsteg kunna blifva af betydelse.
Rörande malmer af sist nämnda kategori äro emellertid tillgängliga
uppgifter i fråga om utlandet så knapphändiga, att dessa malmer i det
följande måste lämnas utan afseende.
Efter dessa inledande anmärkningar öfvergår jag till en samman¬
ställning af sådana mig tillgängliga data, som kunna tjäna till belysning
af den förevarande frågan. Såsom redan nämndt, äro resultat af någon
större noggrannhetsgrad omöjliga att åstadkomma, endast grofva öfverslag
kunna erhållas.
Svenska järnmalmsfält.
Norrbotten.
Kirunavara och Luossavara.
På grund af de senaste undersökningarnas resultat kan malmmas¬
san i dessa berg, enligt mig af disponenten Hj. Lundbohm benäget med¬
delad uppgift, uppskattas sålunda:
Kirunavara:
Malm ofvan Luossajärvis nivå........ 265 MT (miljoner ton)
» under » » till 300 niet. djup 510 »
Luossavara........ . . . . __• .... 18 »
Summa MT 793
Malmen är, såsom bekant, ovanligt rik; dess järnhalt uppgår mesta¬
dels till 65—70 procent. Fosforhalten är hög, i allmänhet 1 å 2 procent.
Hufvudmassan af malmen (80 procent) exporteras till Tyskland.1 1 Eng¬
land har den hittills haft föga efterfrågan, emedan endast få af de engel¬
ska järnverken hafva börjat tillämpa den basiska metoden (Thomasmetoden),
som möjliggör framställandet af godt järn ur fosforrika malmer. Enligt
senaste uppgifter vinner denna metod dock alltmer insteg äfven i England. * i
1 Rörande den svenska malmen i Tyskland yttrar J. Stephen Jeans, secretary ofthe
British Iron Trade association: »A good deal of the ore imported is received from Sweden
åt prices, wkich are relatively high under contracts made over considerable periods, when
prices were abnormal.» — F. Frech uppgifver, att användningen af svenska malmer aftagit
i Tyskland på grund af dessa malmers dyrhet.
Bill. till Riksd. Prof. 1905. 5 Sami. 1 Afä.
2
10
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
Gellivare.
Enligt beräkning af A. Dellwik1 kan malmtillgången i Gellivare ofvan
nu befintliga järnvägsspår uppskattas till 53,8 MT, och i en etage af 100
meter under samma spår bör enligt samma beräkningsgrund finnas 49,7
MT. Summa 103,5 MT. Men enär malmen säkerligen fortsätter till större
djup än det ofvan angifna, åtminstone i de betydligare grufvorna, torde
utan fara för öfverdrift ett tillägg kunna göras motsvarande åtminstone
hälften af malmkvantiteten mellan järnvägsspårens nivå och 100 meter
djupare, eller i rundt tal 25 MT. Hela malmtillgången i Gellivare kan
således uppskattas till 128,5 MT.
Malmens järnhalt uppgår till 55 å 65 procent; fosforhalten är mycket
växlande, men i det hela betydlig.
De förnämsta af de öfriga norrbottniska järnmalmsfälten äro: Ek~
strömsberg, Mertainen Svctppavara, Tuolluvara och Leväniemi.
Malmkvantiteten i Ekströmsberg har af H. Bäckström uppskattats
till omkring 100 MT; den i Mertainen och den lilla fyndigheten Lauku-
järvi antages vara omkring 5 MT.
Järnhalten i dessa båda fält är 55—65 procent. Fosforhalten är
tämligen betydlig i Ekströmsberg, låg i Mertainen.
Rörande de tre öfriga fälten föreligga inga uppskattningar, men en
grof sådan kan göras på grund af den kända malmarean.
Denna är för
Svappavara............... 50,000 kv.-meter
Tuolluvara............... 10,000 »
Leväniemi............... 40,000(?) >;
Summa 100,000 »
Antages rörande dessa fält en afsänkning af 200 meter, blir malm¬
kvantiteten, om det beräknas, att hvarje kubikmeter lämnar 3,5 ton malm,
70 MT.
Järn halten i dessa gruffält är 60—70 procent; fosforhalten är rela¬
tivt låg i Tuolluvara, i de öfriga mycket växlande, men i det hela hög.
Malmtillgången i de hufvudsakliga norrbottniska malmfälten blir
således:
1 Grufmgenjör vid Gellivare.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24. 11
Kiruna—Luossavara............ . MT 793
Gellivare..................» 128,5
Ekströmsberg.......100
Mertainen—Laukujärvi ........» 5
Öfriga grufvor......... _. . . . »_70
Summa MT 1,096,5
Mellersta Sverige.
Enligt en af grufingenjör K. G. Brunnberg1 nyligen uppgjord be¬
räkning kan malmtillgången i Grängesberg uppskattas till 60 MT. (Beräk¬
nad till 300 in. djup under dagytan.)
Rörande malmförrådet i mellersta Sveriges öfriga många järngrufvor
kan för närvarande blott en grof uppskattning göras på grund af malm¬
arean. Denna kan, med ledning af en af G. Nordenström år 1897 gjord
beräkning, antagas vara omkring 200,000 kv.-meter. Då de förnämsta
grufvorna redan äro starkt medtagna, må här förutsättas, att de i medel¬
tal ej kunna uthärda större ytterligare afsänkning än 100 meter. Under
antagande af att hvarje kub.-meter lämnar 2,25 ton malm, erhålles då en
malmkvantitet af 45 MT.
Summa för mellersta Sverige således 60 -j- 45 . 105 MT
Hela rikets malmförråd skulle följaktligen uppgå
till 1,096,5 + 105 = , . . . . . . . . . 1,201,5 MT
eller i rundt tal............... 1,200 MT
I det föregående hafva tvänne betydande malmförekomster, nämligen
Ruotivare i Norrbotten och Taberg i Småland, ej tagits med i räkningen,
emedan de äro starkt titanhaltiga och därför för närvarande utan marknad.
För Ruotivare uppgifves malmarean till 300,000 kv.-meter, hvilken
area emellertid snarare torde angifva området för en samling malmklum¬
par, än en enhetlig malm, och det är därför mycket osäkert, om fyndig¬
heten har en den nämnda arean motsvarande utsträckning mot djupet.
En uppskattning af malmkvantiteten är därför för närvarande omöjlig.
Taberg har en ungefärlig malmarea af 260,000 kv.-meter. Malm¬
massan är här mera samlad och torde hafva en afsevärd utsträckning mot
djupet, men järnhalten är låg — i de rikaste delarna af berget 30—40
procent — hvilket, i förening med deri höga titanhalten (5—6 procent)
hittills förhindrat malmens tillgodogörande.
O O
1 Grufingenjör vid Grängesberg.
12
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
Järnmalmsfält utom Sverige.
Rörande dessa hafva rådfrågats förnämligast följande publikationer:
Det nordlige Norges Malmforekomster og Bergverksdrift af J. A-. L.
V ogt.
Report of the Tariff Commission. London 1904.
Die Minetteablagerungen des Lothringischen Jura, af Kohlman (i Stalil
und Eisen 1902).
Die Zukunft des Eisens, af F. Frech (i Zeitschr. f. Sozialwissen-
schaft 1904).
American industrial conditions and competition. Reports of the com-
missioners appointed by the British Trade Association. 1902.
The mineral industry etc. (Rothwell) 1903.
The journal of the Iron and Steel Institute, 1904.
Norge. På senare tid hafva flera mycket betydande järnmalmsfält
blifvit upptäckta i det nordliga Norge. De förnämsta äro Dunderlands-
fälten, N~ce ver käng ens fält och Sydvarangers fält. I fråga om malmarean
torde dessa norska fält betydligt öfverträffa de norrbottniska fälten, men
i de förra äro malmerna i allmänhet fattiga, 30 å 40 procent, då de i det
senare äro rika. Den bästa kännaren af de norska fälten, professor J. Vogt,
i Kristiania säger ock, att »der er mere järnmalm i svensk Norrbotten
end i norsk Nordland (og Tromsö amt)».
För tillgodogörande af Dunderlandsmalmerna äro stora anläggningar
under utförande. Den endast genom dagbrott åtkomliga malmen upp¬
skattas till 80 MT. Afsikten är att, sedan malmen blifvit magnetiskt
anrikad till 62 å 64 procent och briketterad, årligen exportera omkring
°/4 MT till England, där den på grund af sin låga fosforhalt är eftersökt.
I Nasverhaugen och Sydvaranger har ännu icke någon mera bety¬
dande malmbrytning företagits; malm kvantiteten i Sydvaranger uppskattas
af Henriksen till 50—100 MT, af Lund till 350 MT. Järnhalten växlar
mellan 30 och 58 procent, men anses i medeltal vara omkring 38 procent.
• Utom Skandinavien är det hufvudsakligen England, Lothringen, Spa¬
nien, Syd-Ryssland och Nordamerika, som för närvarande producera järn¬
malm i sådan skala, att de i mera nämnvärd grad inverka på världs¬
marknaden.
England. De äldre engelska järnmalmsfälten äro numera till största
delen utbrutna eller nedlagda såsom icke vidare brytvärda. De flesta af
de järnmalmsfält som drifvas äro öppnade under de sista 60 åren, såsom
Cleveland, West Cumberland, Lincolnshire, Northhamptonshire, Derbyshire,
Notis, Leicester and Oxforshires. Därtill komma en del skotska fält.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
13
De engelska järnmalmerna äro flötsmalmer (järnlerstenar och järno-
oliter) förekommande dels i stenkolsformationen, dels i den lägre delen af
juraformationen (lias). Till de senare höra Clevelandsmalmerna, som äro
de vida betydligaste. Dessas järnhalt är läg, omkring 30 procent, och
synes vara i aftagande. År 1850, då Clevelandsfältet först öppnades, be¬
räknades dess malmtillgång utgöra 4,000 å 5,000 MT. Sedan dess hafva
omkring 250 MT af den bästa malmen blifvit brutna, och det nu åter¬
stående förrådet af sådan malm anses vara förbrukadt inom 20 år. Sedan
finnas visserligen ännu mycket stora malmkvantiteter kvar, men de äro i all¬
mänhet af så underhaltig kvalitet, att de för närvarande ej anses brytvärda.
Förhållandena i de öfriga engelska järnmalmsdistrikten uppgifvas
vara tämligen likartade med dem vid Cleveland. Storbritanniens järn-
malmsproduktion är nu ock i tillbakagående. Den nådde sitt maximum
år 1882 med 18 MT, nu är den 12—13 MT, hvaraf Cleveland lämnar
omkring 40,2 procent. Lincolnshire och Northhamptonshire 26,7 procent,
Cumberland 11,7 procent, Skottland 6,2 procent, Staffordshire 6,1 procent.
Englands årliga malmbehof är för närvarande omkring 20 MT, bristen —
6—7 MT — fylles genom import, mest af spanska malmer (82 procent).
Lothringen och Luxemburg. Af största betydelse äro de här före¬
kommande s. k. minettmalmerna, eu art flötsmalmer, som uppträda i mel¬
lersta delen af juraformationen inom ett betydligt område kring gränsen
mellan tyska Lothringen, franska Lothringen och Luxemburg. Järnhalten
är 35—40 procent, fosforhalten 0,7 ä 0,8 procent. Flötserna falla svagt
mot väster och ligga därför inåt Frankrike allt djupare.
Malmtillgången uppskattas:
för tyska Lothringen till....... . 1,835 MT
» franska » » ........ 1,300 »
» Luxemburg » ........ 300 »
Summa 3,435 MT
Fälten öppnades i större skala först omkring år 1880. Produk¬
tionen är i starkt stigande; år 1902 uppgick den i
i tyska Lothringen till..........8,8 MT
i franska » » ..........4,4 »
i Luxemburg » ..........5,i »
Summa 18,s MT
Minettmalmerna lämna för närvarande 80 procent af Tysklands och
66 procent af Frankrikes järnmalmsproduktion.
14
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
Spaniens förnämst;! järnmalmsfält är det vid landets nordkust be¬
lägna Bilbaofältet. Dervarande malm består af i järnoxid mer eller mindre
omvandlad jernspat och har en järnhalt af 50—55 procent. Fosforhalten
är obetydlig. Malmen förekommer i nedre delen af kritfor mation en (Gault).
De förr så betydande Bilbaofyndigheterna äro nu starkt angripna,
och produktionen är i aftagande, År 1899 var den 6,5 MT, år 1902 4,7
MT. Fyndigheterna anses vara uttömda om ett eller par årtionden.
Malmen exporteras Imf /udsakligen till England, som under de senare
åren däraf■ erhållit omkring 3 MT årligen.
Flerstädes i Spanien hafva på senare tid nya järnmalmsfält blifvit
upptäckta och delvis börjat brytas. Så t. ex. i Castilien, i Asturien
(liera fyndigheter med en uppskattad totaltillgång af omkr. 200 MT), i
Sevilla (Grandacanal 20—30 MT, Pederoso 10 MT), i Ternel (50 MT), i
Huelva (Gala 18 MT), flera i närheten af Medelhafskusten med sainman-
lagdt en malmtillgång af 50—60 MT.1
I Syd-Ryssland finnas flera betydande järnmalmsfält; de båda för¬
nämsta äro Krivoi-Rog och Kertsch. I Krivoi-Rog, beläget SV om Jeka-
terinoslaw, förekomma malmerna i kristalliniska skiffrar och utgöras af
dels järnglans, dels in agn et.it. Järnhalt 50—65 procent, fosforhalt vanligen
mindre än 0,i procent. Enligt nyaste uppgifter antages tillgången vara
omkring 87 MT (äldre beräkningar visa betydligt lägre siffror), hvilken
tillgång anses vara förbrukad om ungefär 30 år. Brytningen uppgick
år 1903 till omkring 2,5 MT, hvaraf det mesta exporterades.
Grufvorna på halfön Kertsch (östligaste delen af Krim) äro ocker¬
malmer, som ligga i tertiära lager. Järnhalten 30—40 procent, undantags¬
vis högre, fosforhalten 1 å 2 procent. Malmtillgången uppskattas till 846
MT, däraf dock blott 12—13 MT med en järnhalt af 37 procent eller högre.
Nordamerikas förnämsta järnmalmsområde ligger S. och V. om Lake
Superior inom Förenta staterna. På sjöns kanadensiska sida förekomma
äfven några järnmalmsfält, men de äro relativt af föga betydenhet. Andra
betydande järnmalmsfält finnas i Alabama, Virginia och Tennessee. Förenta
staternas hela järnmalmsproduktion utgjorde år 1902 36 MT. Däraf lämnade
Lake Superiorfälten 28, Alabama 3,5, Virginia och Tennessee 1,8 MT.
Lake Superiormalmerna äro öfvervägande hämatitmalmer och upp¬
träda i kristalliniska skiffrar. Delvis äro de rika, med en järnhalt af 55—
60 procent och omkring 0,04 procent fosfor. Af sådana malmer upp¬
skattades tillgången år 1901 af Van Elisé till 1,000 MT,1 och anses denna * i
G Dessa uppgifter hafva blifvit mig benäget meddelade af ingenjör E. Åkerman, som
i egenskap af grufingenjör länge vistats i Spanien.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
15
tillgång' skola vara utbruten före midten af innevarande århundrade.2
Det äldsta af Lake Superiorfälten, Marquette, öppnades 1854, det yngsta,
Mesabi, öppnades 1892. Det sistnämnda är nu det mest gifvande (13 MT
1903). Till och med 1903 hade i Lake Superior-fälten brutits 249 MT.
Malmerna hafva mestadels mycket långa vägar (1,000—2,000 kilometer,
dock mest vattenväg) att fraktas till masugnarna.
Utom de rika malmerna finnas en myckenhet fattigare malmer, men
för närvarande vrakas dessa till största delen, och deras framtida tillgodo¬
görande försvåras genom den inbrytning som nu pågår.
De i Alabama förekommande så kallade Clintonmahnerna äro flöts-
malmer, som ligga i silurlager. Järnhalt 45—48 procent, fosforhalt täm¬
ligen hög. Kollager finnas i närheten. Malmerna hafva stor utsträckning;
det redan kända malmområdet kan, lågt beräknadt, anses innehålla 50—60
MT, men malmflötserna, som slutta 15—20° mot djupet, sträcka sig an¬
tagligen vida längre än hittills blifvit undersökt.
De förnämsta af de järnmalmsfält, som för närvarande brytas, hafva
nu blifvit omnämnda. För att gifva en föreställning om deras betydelse
i världsproduktionen meddelas här nedan en öfversikt af denna för år 1901.
Förenta staterna............ 29,73 MT.
Tyskland (incl. Luxemburg).......16,84 »
England............ -12,47 »
Spanien............... 8,03 »
Ryssland....... 5,9» »
Frankrike ............... 4,87 »
Sverige ......... 2,84 »
Österrike....... 1,92 »
Ungern ................ 1,66 »
Newfoundland....... 0,75 »
Grekland............... 0,53 »
Algier . ....... 0,52 »
Belgien................ 0,26 »
Italien (Elba)....... . . . . . . 0,24 »
Bosnien......... 0,ia »
öfriga länder....... 1,62 »
Summa 88,40 MT. 1
1 Å. Macco anser dock denna uppskattning vara 74 för kög (Zeitschr. f. prakt. Geo¬
logi 1904. s. 396).
ä Intill år 1900 levererades från grufvorna endast malm med minst 60 procents järn-
halt. Sedan dess bär man börjat att mer och mer blanda den rika malmen med fattig, sä
att för närvarande den levererade malmen ej håller mer än 52—54 procent järn.
16
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
Af denna öfversikt framgår bland annat, att Sveriges roll i värl¬
dens järnmalmsproduktion icke är synnerligen stor. (År 1901 utgjorde
den blott 3,2 procent af hela). I betraktande af den svenska malmens
höga järnhäl t och den under de sista åren starkt ökade malmbrytningen
torde' dock kunna antagas, att för närvarande 5 å 6 procent af världens
järn produktion lämnas af svenska malmer.
Till de i det föregående omtalade malmförråden komma eu del an¬
dra, som hittills äro föga eller alls icke bearbetade. Främst bland dessa
stå de i provinsen Shansi i norra Kina. Här utbreda sig stenkolsflötser
öfver ett område af minst 35,000 kvadratkilometer, och inom eu stor del
af området åtföljas de af järnmalmer (järnlerstenar och järnspat). Sedan
2,500 år hafva dessa malmer försett Kina med hufvuddelen af dess järn-
behof, men det oaktadt äro de dock ännu föga angripna hvadan mycket
stora kvantiteter järmalm här ännu återstå.
Bland uppgifna nya malmfält må vidare omnämnas sådana i Irland
(grefskapet Äntring beräknad tillgång 6 MT., järnhait 30—50 procent).
Cycladerna, Algier, Sudan, Kamerun, Indien, Tonkin, Kuba, Peru, Mexico,
New Mexico, Utah, Oklahamaterritoriet, Kanada, Nya Kaledonien, Väst-
australien in. fl.; rörande dessa nya fyndigheters storlek och betydelse finnas
emellertid för närvarande i de flesta fall inga tillförlitliga uppgifter.
Såsom en sammanfattning af järnmalmsfrågans framtidsutsikter, så
vidt dessa för närvarande kunna bedömas, må till sist — delvis i anslut¬
ning till professor Frech — uppställas följande satser:
1) I fråga om de tre nu förnämsta järn till verkan de länderna, Nord¬
amerika. Tyskland och England, kan med visshet förutses, att deras järn¬
malmer komma att, praktiskt taget, uttömmas inom ett å två århundraden,
och de rikare malmerna långt förut.
2) En tillbakagång eller ett upphörande af järnindustrien blir häraf
en följd endast i England, emedan där stenkolen samtidigt blifva utbrutna.
(Man har beräknat, att stenkolsfälten i Durham och Northumberland äro
uttömda om 100 år, öfriga engelska stenkolsfält om 250 å 850 år.
3) I Tyskland och Nordamerika kommer bristen i den inländska
malmproduktionen att täckas genom import, enär dessa länders kolförråd
anses uthålliga, och det är eu känd regel, att järnmalmen reser till kolet,
ej kolet till järnmalmen.
4) Utom de nutida industriländerna äger — såvidt kändt — endast
Nordkina (provinsen Shansi) nu nödiga betingelser för uppkomsten af en
stor järnindustri, emedan endast där både kol och järn förekomma jämte
hvarandra. Men skulle framtidens fullkomnade teknik möjliggöra ut¬
bringandet af järnet ur malmerna utan, eller med endast obetydlig till¬
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
17
hjälp af kol, blefve naturligtvis förhållandena på ett nu fullkomligt obe¬
räkneligt sätt omgestaltade.
5) Det synes sannolikt, att det nästa århundradets järnproduktion
väsentligen kommer att basera sig på dels sådana i de nuvarande kultur¬
länderna befintliga malmer, som i följd af fattigdom eller oarter hittills
lämnats obeaktade, och dels på nya fyndigheter i för närvarande geo¬
logiskt mindre kända länder. Att sådana fyndigheter komma att blifva
tillgängliga är högst sannolikt, ty järnmalmsförekomsternas utbredning
kan svårligen antagas sammanfalla med den nutida kulturens.
6) Platserna för framtidens järntillverkning komma att bestämmas
af koltillgångarnas läge och af transportförhållandena. Dessa båda fak¬
torer, jämte metallurgiens framsteg i fråga om malmernas tillgodogörande,
blifva de afgörande för framtidens järnproduktion. Tillgång på järnmalm
att fylla världens järnbehof kommer sannolikt aldrig att saknas.»
Till bevillningsutskottet har i detta ämne vidare ingifvits en af
intendenten för de mineralogiska samlingarna vid Naturalhistoriska riks¬
museet, professorn Hj. Sjögren undertecknad skrift, innefattande vissa
erinringar mot det af chefen för Sveriges geologiska undersökning afgifna,
här ofvan intagna utlåtande, hvarjämte i anledning af nyss berörda skrift
såväl chefen för Sveriges geologiska undersökning inkommit med ännu
ett yttrande, som ock disponenten för Luossavara—Kirunavara aktiebolag
Hj. Lundbohm till utskottet ingifvit en skrift i ämnet; och äro nu om-
förmälda tre skrivelser fogade såsom bilagor vid detta betänkande.
Slutligen har utskottet ansett sig böra meddela följande från den offi¬
ciella statistiken hämtade siffror i fråga om de under nedannämnda år här
i landet brutna äfvensom härifrån utförda kvantiteter järnmalm:
År.
|
Bruten
järnmalm.
|
Exporterad.
järnmalm.
|
Ton.
|
Ton.
|
1894 ...........
|
1,926,523
|
831,395
|
1895 ...........
|
1,901,971
|
800,452
|
1896 ...........
|
2,038,094
|
1,150,694
|
1897 . . . • .......
|
2,086,119
|
1,400,801
|
1898 ...........
|
2,302,546
|
1,439,860
|
1899 ...........
|
2,434,606
|
1,628,011
|
1900 ...........
|
2,607,925
|
1,619,901
|
1901...........
|
2,793,566
|
1,761,257
|
1902 ...........
|
2,896,208
|
1,729,302
|
1903 ...........
|
3,677,520
|
2,827,427
|
Bill. till Riksd. Prot. 1905. 5 Sand. 1 Afd. 24 Håft.
O
18
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
Bland skäl, som i allmänhet åberopats och, enligt hvad ifrågavarande
motioner utvisa, fortfarande göras gällande till förmån för en exporttull å
järnmalm, märkes till en början faran för att malmtillgången genom en
måhända alltför forcerad brytning kunde komma att utsina inom vårt land
och att i följd häraf någon malm icke skulle blifva öfrig för landets
egna behof.
Härvid gäller då främst att undersöka, i hvad mån eu dylik farhåga
kan anses verkligen grundad, och beträffande först frågan om den kvantitet
järnmalm, hvaröfver landet i dess helhet förfogar, förekomma i detta hän¬
seende ganska skiljaktiga meningar. Härom vittna ock förut omförmälda,
till utskottet inkomna yttranden i detta ämne. Det torde ock vara för-
enadt med ganska stora svårigheter att verkställa en fullt noggrann och
tillförlitlig uppskattning af malmtillgången i riket; och särskildt torde icke
höra förbises, att utom de obetingadt goda malmerna äfven finnas afse-
värda myckenheter malm af sämre beskaffenhet, som hittills icke kommit
till användning, men som dock genom förbättrade tekniska metoder i en
framtid möjligen kunna blifva af betydelse. Huru som helst synes emel¬
lertid äfven chefen för Sveriges geologiska undersökning vara af den upp¬
fattning, att »Sverige icke har någon malm att ödsla bort».
Om således med den utredning, som uti nu ifrågavarande afseende
hittills åstadkommits, storleken af malmtillgången inom landet icke kan
exakt angifvas, torde dock af samma utredning framgå, att någon öfver-
hängande fara för att landets förråd af järnmalm skall uttömmas icke
förefinnes. Icke heller synes man behöfva räkna med en dylik eventualitet,
så länge utskeppningen icke antager större dimensioner, än som med nu
befintliga exportleder och under nu gällande aftal kan ske. Annorlunda
ställer sig saken, om dessa exportleder utvidgas eller nya sådana upprättas.
Af det anförda torde framgå, att ur nu angifna synpunkter en ex¬
porttull å jernmalm icke för närvarande kan anses af oundgängligt behof
påkallad. A andra sidan bör dock frågan om en sådan tull såsom regu¬
lator i förberörda hänseende icke alldeles afvisas, men synes dess in¬
förande med nödvändighet böra föregås af en utredning, vid hvilken sär¬
skild uppmärksamhet bör ägnas åt möjligheten af att inom landet anlägga
verk och inrättningar för förädling af malmen. Det måste nämligen er¬
kännas, att frågan, huruvida en dylik inhemsk förädling skall kunna med
tillfredsställande ekonomiska resultat verkställas, ännu befinner sig i out-
redt skick.
Vidkommande slutligen det rent statsfinansiella intresset, så, ehuru
det ej kan förnekas, att statens alltjämt stegrade utgifter ock påkalla ej
blott ökadt användande af förut anlitade utan äfven begagnande af nya in¬
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
19
komstkällor, torde dock under närvarande förhållanden icke heller denna
synpunkt ensam böraj föranleda en åtgärd, om hvars verkningar i öfrigt
erforderlig utredning lärer böra företagas, en utredning, som lämpligast
bör ske genom Kungl. Maj:ts försorg och som torde kunna verkställas
med anlitande af de krafter, öfver hvilka Kungl. Maj:t för sådant ändamål
i vanliga fall har att förfoga.
Med stöd af hvad sålunda anförts hemställer utskottet:
l:o) att herr C. J. Jakobsons motion icke måtte af
Riksdagen bifallas;
2:o) att herr S. Nordströms motion icke heller
måtte af Riksdagen bifallas; men
3:o) att Riksdagen, i anledning af omförmälda
motioner, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida, vare sig
med hänsyn till omfattningen af landets förråd af järn¬
malm och möjligheten af dess förädling inom landet
eller för tillvaratagande af landets ekonomiska intressen
i öfrigt, särskilda åtgärder till malmexportens regle¬
rande må anses vara påkallade, äfvensom därefter till
Riksdagen aflåta den framställning, hvartill en dylik
utredning kan gifva anledning,
Stockholm den 5 maj 1905.
På bevillningsutskottets vägnar:
H. C AV ALU.
20
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
Reservationer
A) mot utskottets hemställan:
af herr friherre Kling spor, som anfört:
»Professor Hjalmar Sjögren har kritiserat det utlåtande, som in¬
kommit från Sveriges geologiska undersökning, och påvisat vissa svagheter
i bevisföringen af malmtillgångens storlek och hafva båda sammanstäm¬
mande uttalat ’att Sverige icke har någon malm att ödsla bort’ och att i
förhållande till världsbehofvet vore vår malmtillgång ej stor och att ’det
vore sorgligt om den blefve konsumerad i förtid’. Den i fråga om vårt
lands järnhandtering synnerligen kunnige och intresserade disponenten H.
V. Tiberg har i fråga om åsättande af exporttull å järnmalm lämnat föl¬
jande utlåtande:
'Frågan om åsättande af exporttull på järnmalm står icke isolerad
såsom en angelägenhet af uteslutande statsfinansiell beskaffenhet och bör
icke heller behandlas ur tillfällig opportunitetssynpunkt, utan åsättandet af
sådan utgör en integrerande och i hög grad beaktansvärd del bland flera
åtgärder till höjande af vårt lands ekonomiska bärkraft. För att rätt
kunna bedömas, måste frågan ses i en allmännare belysning.
Det kan ju icke förnekas, att järnet är jordens bästa metall och bä¬
raren af hela den nutida materiella kulturen. Ehuru järnets historia är
urgammal och dess tillverkning å jordens olika delar sträcker sig årtusen¬
den tillbaka, var dock dess förbrukning vid förra århundradets början för
hela världen inskränkt till mindre än 1 million ton, men med en impuls
af ångan har förbrukningen sedermera regelbundet stegrats i den geome¬
triska progression, att förbrukningen fullt ut fördubblats för hvart 20:de år
och utgjorde år 1902 44,8 millioner ton, erfordrande en järnmalmsbryt¬
ning för samma år af 96,6 millioner ton. Inom ett fjärdedels århundrade
skall järnmalmsförbrukningen helt visst vara uppe i 200 millioner ton för
året, om blott denna malmkvantitet kan uppbringas. Världens medelför¬
brukning af järn utgör f. n. endast 26 kg. pr hufvud och år, men i de
stora kulturstaterna utgör den ända upp till 132 kg. för Tyskland, 133
kg. för England och 160 kg. för Förenta staterna, allt år 1900. Behofvet
af järn synes vara omättligt, och man gör sig allestädes den frågan, huru
det med hänsyn till malmtillgångarna skall kunna tillfredsställas för någon
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
21
längre tid. Man är i de stora järnproducerande länderna ense om, att
deras rikare malmer äro slut redan om ett par årtionden och att järnpri¬
serna måste stegras, i män som endast fattiga malmreserver finnas eller
järntillverkningen måste baseras på spridda importmalmer från aflägse håll.
Om ock de af Sveriges järnmalmer, som nu exporteras, i eminent
grad uppfylla villkoret att vara rika och således framför andra måste vara
begärliga, så är dock icke härmed sagdt, att de äfven böra för export
användas. Tvärtom är det ju för en hvar uppenbart, att vi genom en
export af dem beröfva oss de arbetstillfällen och den mångdubbla inkomst,
som skulle vinnas genom deras inhemska förädling. Genom malmexpor¬
ten göra vi endast oss själfva och våra efterkommande allt fattigare, men
stärka utlandet. I våra skogar, som återväxa, och mossar, som vänta på
intensivare tillgodogörande, hafva vi efter tillförlitliga beräkningar öfver¬
flöd på bränsle, och i våra vattenfall hafva vi kraft, som aldrig utsinar,
och ingen handtering är därför för vårt land så naturlig som järnhand-
teringen, sä länge blott malmen räcker. Han är en bland våra få verkliga
nationalrikedomar, om vi blott icke, för att använda af professorerna
Törnebohm och Sjögren nyligen begagnade uttryck, ödsla bort honom i
förtid genom export. Det är stora statsintressen, som härvid stå på spel,
och ett bestämdt ingripande från statens sida måste ske, innan det blir för
sent. Vår svaghet skall i de internationella förhandlingarna göra oss till
en lekboll för utlandet, och i mån som utlandets malmbehof stiger, skall
det blifva omöjligare för oss att motstå det tryck, man skall veta utöfva,
för att roffa till sig vår så värdefulla järnmalm till lägsta möjliga pris.
Spanien tillätes i nåder uttaga en 'Transportskatt’ af 0,50 peseta och en
'Exportafgift' af 0,20 peseta eller tillsammans 50,4 öre pr ton för all från
Spanien exporterad malm, allt förutom hamnafgifterna, som variera för
olika hamnar och för Bilbao utgöra 0,50 peseta eller 36 öre.* Men då
Spanien i början af 1880-talet ville åsätta en effektiv exporttull, höjdes i
den engelska pressen ett sådant skid af raseri och fördes ett så hotande
språk om att skicka en flottdivision till Bilbao, att i Spanien måste allt
tal om tullen tystna. Samma öde väntar oss, om vi icke veta att i tid
visa, att vi icke vilja vara de malmbehöfvande ländernas lydiga slafvar.
Det ligger härvid såsom så ofta en fara i dröjsmål.
Järnhandteringens betydelse för vårt land är långt större, än man
i allmänhet vill tro. Denna betydelse sammanhänger intimt med ett för¬
nuftigt utnyttjande af Sveriges vidsträckta skogsarealer, hvilket nu så långt
ifrån sker, att Sverige tvärtom börjar bli världsberyktadt bland män af
* Uppgifterna meddelade i april 1905 af svensk-norska konsulatet i Bilbao.
22
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
facket för sin varnvärd af skogarna och skogsmarkerna. Skogskommittén
af 1896 visar, att i Dalarne och Norrland årligen förfares 20 till 40
procent af markens årliga produktion och framhåller därjämte, att en be¬
tydande del af den efter timmerblädningar kvarstående, småvuxna men
åldriga skogen är af beskaffenhet, att tillväxten upphört samt återväxt icke,
kan uppkomma, hvarigenom således både skogen och marken ligga impro¬
duktiva. Denna misshushållning, som täflar med malmexporten i uppenbar
missvård af svenska angelägenheter, bör ju icke heller få fortgå- Orsaken
till missförhållandet ligger i bristen på kommunikationer, som kunde möj¬
liggöra ett effektivt värde å hvad som annars förfares och å den oväxtliga
skogen samt i sammanhang med detta tillgodogörande uppdragandet af
nya lifskr af tiga bestånd; och enda medlet att vinna produktion af dessa
skogsmarker är således i första hand att anlägga inlandsbana, hvilken just
kommer att gå genom dessa degenererade skogar. Endast jernhand teringen
kan med ekonomisk fördel, särskild! sedan kolugnar nu börjat komma i
allmännare bruk, tillgodogöra allt skogsaffall och försätta marken i full
produktion. Man har all anledning äfven instämma med skogskommittén,
då den framhåller, att ! kolik ngen betingar eu afverkningsform, som visat
sig utöfva en synnerligt god verkan på skogens föryngring’ och att
bruksskogarna 'otvifvelaktigt af ålder varit de bland Sveriges skogar, som
åtnjutit den bästa behandlingen’. Men inser och erkänner man till fullo, att
järnhandteringen har äfven på den norrländska skogshandteringens område
en oerhördt viktig uppgift att fylla, så kan man ju också erkänna, att
om staten skall bygga den dyra inlandsbanan, sä lärer det vara på sin
plats, att staten till bestridande af härför erforderliga kostnader skaffar sig
inkomster af de malmer, för hvilkas inhemska förädling denna bana till
af sevärd del bygges, och enda utvägen härvid är, att järnmalm åsättes
exporttull. Under år 1904 utgjorde Sveriges järnmalmsexport öfver 3
millioner ton, och med en tullsats af 1 kr. pr ton, en tullsats, som vis¬
serligen är något för låg, kan en statsinkomst beredas af öfver 3 millioner
kronor. Ifrågavarande tull är således redan ur skogsvårdssynpunkt be¬
rättigad, för att vid vårt finansiella läge icke säga nödvändig. Redan nu
föreligger fullbordandet af Orsa—Sveg-banan, och omedelbart därpå kom¬
mer den egentliga inlandsbanan; medlen äro således omedelbart behöfliga.
Skall inlandsbanan frakta billigt, bör anläggningskostnaden vara amorterad
redan vid öppnandet för trafik.
Det torde i detta sammanhang böra framhållas, att svensk järnin¬
dustri har sin rätta plats, elär den nu bedrifves eller i hvarje fall i kul¬
turdelar af vårt land, men icke i ödemarkerna. Kol kan hämtas, praktiskt
taget, huru långt bortifrån som helst. Det åtgår nämligen till en ton
Bevillning sutskottets Betänkande Ar:o 24.
23
tackjärn endast 0,9 ton kol, men af malm åtgår 2 ton vanlig mellan¬
svensk eller 1,5 å 1,6 ton exportmalm. Öfrigt bränsle för järnförädling
utgöres i regel ej af träkol. Den norrbottniska malmen kan vid i öfrigt
lämplig kvalitet, genom sin högre järnhalt och billiga brytningskostnad
mycket väl via inlandsbanan eller sjövägen nedfraktas, om befraktningen
ställes billig, och uppträda i täflan med eller såsom en välbehöflig bland-
ningsmalm till den mellansvenska i allmänhet, hvaraf tillgången är liten
och hvars brytningskostnad är hög och i stigande. Den svenska järn¬
handteringen värderar för närvarande hvarje procent högre järnhalt i en
ton fosforren malm till 50 öre och värderar således en malm med 70 procent
järnhalt 10 kr. pr. ton högre än en malm med 50 procent järnhalt. Om
eu här vanlig 50-procentig malm är värd 9 kr., så är således en 70-pro-
centig af samma kvalitet värd 19 kr. pr. ton. Detta förklarar till en del,
hvarför man kan hämta rik malm, som passar i blandning med våra van¬
liga mellansvenska, från Norrbotten. 1 genomsnitt kostar den mellan¬
svenska malm, som järnhandteringen i allmänhet förbrukar, omkring 9 kr.
pr ton i brytning, under det en t. o. in. i alla afseenden bättre malm
kan i Norrbotten brytas lör 73 af sagda pris och därunder. Också ned-
föres och kommer i stigande grad att nedföras malm från Norrbotten.
Användning af exportmalm med högre fosforhalt — det brytes sådan med
såväl hög som med låg fosforhalt — är endast en tidsfråga. Gränges¬
berg ligger härvid bäst till.
Det är ett sorgligt, men obestridligt faktum, att svenska järnhand-
teringen befinner sig i stillastående eller relativ tillbakagång. Relativ till¬
bakagång, ty landets ökade järnförbrukning tillgodoses icke genom in¬
hemsk produktion utan till en del genom import. Från 1893 till 1903
ökades årsimporten af järn alla slag, således inbegripet hvad som åtgår
till maskiner, redskap, fartyg etc. med omkring 30 millioner kr. i värde
och omkring 140,000 ton i vikt, och utsikterna peka därhän, att Sverige
om ytterligare ett decennium, kan vara ett i det hela järnimporterande
land. Vi importera nu järn alla slag för öfver 50 millioner kronor år¬
ligen. Häri har den till ett abnormt lågt pris exporterade malmen en
icke oväsentlig andel, då den bidragit att sänka utlandets tillverknings-
pris på järn, därigenom att den ökat särskildt Tysklands förmåga att
producera billigt. År 1878 kostade i Westphalen en ton tackjärn i till¬
verkning 69 mark, men år 1903 endast 52 mark, och man gör lika godt
stål och järn af det senare som af det förra. Det ligger ett varsel däri,
att samma år, som fösta tåget rullade in på Gellivare station, nedblåstes
Norrbottens sista masugn, och det är betecknande, att svenska järnhand¬
teringens depression sammanfaller till tiden med den tilltagande järn-
24 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
malmsexporten. År 1891 tillverkades i Sverige 490,913 ton tackjärn,
men år 1903 hade tillverkningen ökats endast till 506,825 ton. Ökningen
var således endast c:a 16,000 ton, under det att närmast föregående 12
års period hade att uppvisa en ökning af 148,000 ton. Malmexporten
slukar redan nu 3 gånger så mycket malm som den inhemska järnhand-
teringen. Man kan omöjligen törneka, att statsmakterna hafva en andel i
detta olyckliga sakläge genom ett gynnande och ett t. o. in. alldeles ab¬
normt gynnande af malmexporten, i det man icke skydde offren att ställa
banor till förfogande och sedan trafikera dem till ett oerhördt lågt pris
under statens vanliga taxa. Hela svenska folket har gjorts skattskyldigt
till exportintresset genom dessa offer för järnmalmsexportens uppammande
och fortsatta vidmakthållande. Och hvad renderar då järnmalmsexporten
i handelsbalansen åt vårt land? Jo, icke ens hälften af hvad vi få betala
för järnimporten. Medelvärdet pa en ton importeradt järn alla slag upp
aår till öfver 200 kr., men för en ton exporterad malm till 8 kr., om
den officiella statistikens siffror äro riktiga. Om vi exportera 600 milli¬
oner ton järnmalm h 8 kr., väger denna till var fördel i handelsbalansen
med 4.8 milliarder kr., men om vi minska vår import eller öka vår ex¬
port af järn alla slag med det järn, 360 millioner ton, som finnes i
samma kvantum malm, så väger detta till vår fördel i handelsbalansen,
efter ett värde af endast 200 kr. pr ton, med 72 milliarder kronor. Åt¬
minstone ingen gynnare af svenskt arbete och våra skogars rätta vård bör
kunna på sakliga grunder motsätta sig en sådan åtgärd som ett successivt
stäf]ande af järnmalmsexporten.
Systemet med den icke allenast fria utan i hög grad gynnade garn-
malmsexp orten går ut öfver den enskilde skatteår agaren, öfvet den^ svenska,
järnhandteringen och, hvad som är icke minst upprörande, öfver våra efter¬
kommande, hvilkas målsman staten är, och hvilkas rätt den är satt att
värna. Detta system häfves ej genom en exporttull på 1 kr. pr ton
malm, men en sådan är ett steg i rätt riktning och förtager i någon män
den känsla af hopplöshet, som kännetecknar den nuvarande situa-
tionen.
Om Sveriges järnmalmstillgångar har man gjort sig de mest vid¬
underliga föreställningar, ehuru verkligheten alldeles icke lämnar plats för
sådana." Tillgången kan beräknas till omkring 600 millioner ton brytbar
och användbar malm, och så länge man håller sig till erfarenhet, kritisk
vetenskaplig forskning och förefintliga tillförlitliga undersökningar, så
kommer man icke till någon annan siffra. De högre sifferuppgifter, som
vant synliga falla dessvärre för kritiken, och de kunna, icke ens bevisas.
Äro dessa 600 millioner lön mycket eller litet? Ja, vi bryta nu mellan
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
25
4 och 5 millioner ton för år, och om vi fortsätta härmed oförändradt, så
är malmen slut om 140 år, och denna tid må väl betecknas såsom kort i
ett lands historia. Yi ha således en liten tillgång i förhållande till nu¬
varande brytning. Men vi se likväl, huru exportintresset oupphörligen
fikar efter att få forcera utplundringen, och nya exportörer framträda med sina
anspråk, och om vi, i känsla af att vi befinna oss i den nya frihetstiden, förut¬
sätta att statsmakterna ge vika och låta exporten springa upp i t. ex. 10 mill.
ton — våra mäktiga grannar såväl på kontinenten som på öarna skola
med all visshet göra allt för att tvinga oss att exportera ännu mera —
så skola sedan våra barn få kännbar anledning att icke hedra vårt minne.
Om slutligen all järnmalm finge förädlas inom landet och man tänker sig
i den nuvarande inhemska malmförbrukningen af cirka l,i mill. ton en
så svag ökning som en fördubbling för ungefär hvart 40:de år eller en
ännu svagare ökning än den vi hade under förra århundradet och endast
hälften af världsförbrukningens ökning, så skulle malmen räcka endast
några få årtionden öfver ett århundrade. Äfven med den bästa hushåll¬
ning och upphörande med all järnmahnsexport hafva vi således icke några
tillgångar, som räcka någon längre tid.
Det är något för såväl officiella som privata uttalanden i malmfrå¬
gan egendomligt, som år efter år återkommer, att man ständigt för på
läpparna talet om det önskvärda af malmens inhemska förädling, men så
snart det blir fråga om att vidtaga äfven någon liten åtgärd i syfte att
vinna ett sådant mål, då ställer sig en oändlig råd af hinder i vägen, och
utredningar behöfvas i alla riktningar, ja, man vet icke ens om export¬
malm låter med ekonomisk fördel förädla sig här i landet, stora farhågor
hysas för huru eu exporttull på 1 kr. per ton skulle verka på utländska
malmförbrukare, man vet icke huru det verkar på den förutvarande järn¬
handteringen, man vet icke om vi ha arbetare, man vet icke om vi ha af¬
sättning, och man kommer t. o. in. med sådana absurditeter, som att det
finns inga kol att få efter inlandsbanan, kanske Norge skulle också åsätta
exporttull, om vi gjorde det, o. s. v. Därför är det bäst att afslå allt
och uppskjuta frågan. Betänksamhet är en dygd, men den kan drifvas
för långt, och uppskofspolitiken kan lätt leda till försummandet af rätta
ögonblicket.
Bland sådana skäl, som nu varit hörda, är äfven det, huruvida ex¬
portmalm låter med ekonomisk fördel förädla sig här i landet. Denna fråga
besvaras bäst genom att studera resultatet af Störa Kopparbergs bergslags
järnhandtering, eftersom detta bolag i stor skala använder exportmalm af
hög fosforhalt. Flera andra verk förbruka sådan af låg fosforhalt, men
det är endast sagda verk, som äger stora kvantiteter malm af vanlig ex¬
portkvalitet. Och ägandet af malmtillgång betyder mera, än man i all—
Bill. till Riksd. Prof. 1905. 5 Sami. 1 Afd. 24 Höft. 4
26
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
mänhet synes föreställa sig. Det svar, som bolagets verksamhet lämnar,
borde emellertid bli fullt tillfredsställande.
Huru eu exporttull af 1 kr. per ton malm skulle verka på malm*-
köparne, kunna vi lätt kalkylera fram. Till 1 ton järn åtgå 1,5 å 1,6 ton
exportmalm, och exporttullen skulle således, om järn blåstes af enbart
sådan malm, hvilket i förbigående sagdt ej låter sig göra, höja järnpriset
med kr. 1,50 å l,eo per ton, men som man bland annat af hyttetekniska
skäl i utlandet vanligen använder endast 20 å 25 procent svensk malm i
sina beskickningar, så höjes järnpriset i själfva verket med endast 30 k 40
öre per ton. Äfven om det vore fråga om endast tackjärn, spelar en så¬
dan höjning alls ingen roll, då exempelvis dettas försäljningspris per ton
enligt officiella siffror (kontradiktoriska förhandlingar den 30 nov. 1903
inför »Reichsamt. des Innern») visat sig variera på följande sätt under åren
1896—1902 i riksmark: 55,26; 58,68 ; 60,28 ; 61,9i; 72,43 ; 83,97; 66,78 och
65,61. Nettovinsten per ton tackjärn varierade mellan riksmark 4,85 (1896);
15,73 (1901) och 14,23 (1902). Men tyskarna sälja i regel icke tackjärn
(en sådan hushållning är egentligen förbehållen eu del svenskar och en¬
gelsmän) utan förädla och förädla högt. Om vi således tänka oss, att de
sälja 3 ton maskingods, värdi 3,000 kr., så drabbas denna faktura genom
den svenska exporttullen med omkring 1 kr. Fördelarna för dem af att
få sina beskickningar anrikade och vinna en hög produktion äro långt
större, än olägenheten af en höjning i malmpriset. Af allt borde vara
tvdligt, att icke ruinera vi tyskarna med vår så storslaget anlagda export¬
tull. Men om icke vi ruineras af dem, kunde vara en annan fråga. Då
Tyskland år 1879 införde sina järntullar, var grunden därför 20 procent
af värdet, men då vi ett decennium senare (det behöfdes verkligen en så¬
dan tid för att vi skulle den gången hinna utreda och fundera ut, om vi
skulle ruinera dem och oss med våra tullsatser), så baserade vi tullen på
10 procent af värdet. För att återvända till en maskin faktura på 3,000
kr., så hindrar Tyskland oss med 600 kr. att komma dit, under det vi
nöja oss med att hindra tyskarna med 300 kr., men dessutom finnes i vår tulltaxa
en hel del tomrum, därvid de få öfversvämma oss med sina järnvaror fritt.
I fråga om vår sölighet särskildt i tullfrågor, våra djupsinniga fun¬
deringar hit och dit vid äfven de obetydligaste åtgärder, som förnumstigt
affärdas med att vara alltför betydelsefulla, vårt behof af utredningar i
oändlighet t. ex. nu i fråga om 1 hel kronas exporttull o. s. v. utan att
taga någon hänsyn till uppskofvets följder, så må ju såsom en parallell upp¬
ställas engelsmännens sätt, då de för några år sedan åsatte stenkol en ex¬
porttull af 1 shilling (90 öre) per ton, en tullsats, som kostar Sverige
mellan 2Vs och 3 millioner kronor för år. Hela affären var från en klar
himmel undanstökad på någon dag. Det hette då, att Englands stenkols-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
27
export hotades, och tullen berörde ju en otalig mängd affärer, men sattes
likväl i omedelbar verksamhet. Denna export har emellertid frodats lika
bra som förut och inbragt England omkring 40 millioner kr. årligen i
tullafgift. Den nu här föreslagna exporttullen af 1 kr. per ton malm kan
i betydelse för konsumenten, såsom redan förut är påvisadt, ingalunda
jämnställas med den engelska koltullen, hvilken senare träffar konsumen¬
ten med hela sin tyngd. För malmsäljaren åter, hvilken åtnjuter en frakt¬
lindring, som för gellivaremahn stiger ända till kr. 1,95 per ton, kvarstår
fortfarande en exportpremie, om han skall få betala tullen. Redan för
flera år sedan förekommo emellertid uppgifter om, att eventuell exporttull
vore i malmkontrakt reglerad säljare och köpare emellan, och helt nyligen
har i pressen offentligen framlagts utdrag ur malmkontrakt, som visar, att
den första kronan tull skall lika fördelas på säljaren och köparen. Först
vid en tullsats af mera än 1 krona kan det komma i fråga, att den kan
drabba uteslutande säljaren, men lika väl köparen, om han ej vill afstå
från malmen. Ehuru det måste vara svenska staten alldeles likgiltigt,
huru malmexportörerna, som aldrig fått någon rätt att tullfritt exportera
en af våra nationalrikedomar, ordnat dessa angelägenheter, så ha vi emel¬
lertid äfven häri en bekräftelse på, att en tullsats af 1 kr. per ton är all¬
deles för låg. För att man ens skulle kunna tala om att jordens rikaste
malm, totaliter sedt, exporteras utan statsunderstöd, får tullen ej vara lägre
än 2 kronor per ton. Fn verklig beskattning ligger sålunda ännu långt
fjärran, och att följa engelsmännens föredöme borde vara det minsta man
kunde begära, särskildt om man vill hindra osunda spekulationer på sven¬
ska folkets bekostnad.
I fråga om engelsk stenkolstull och svensk järnmahnstull förtjänar
framhållas, att båda afse beskattning af export af värdefull råvara, hvil¬
ken utförsel staten ju bör i allmänhet i sitt eget bestånds intresse mot¬
arbeta. Det är emellertid att märka, att engelska stenkolsexporten mot¬
svarar endast en mindre del eller ungefär V4 af den inrikes kolförbruk¬
ningen i England, under det att vår malmexport är redan 3 gånger så stor
som inrikesförbrukningen. Likväl hafva vi icke ens i detta nu åsatt järn¬
malm exporttull, trots att järnmalm, och särskildt vår, är en vida säll¬
syntare råvara än stenkol. Det torde vara enhvar bekant, att svensk järn¬
handtering i ganska stor utsträckning begagnar sig af engelska stenkol
samt koks t. o. m. såsom blandning med svenska träkol i masugn för
tackjärnstillverkning, för hvilket sistnämnda ändamål konsumtionen står i
begrepp att ökas. Det är också för enhvar tydligt, att England, som redan
nu importerar en god del svensk järnmalm (år 1603 lU mill. ten) är det
land, som framdeles kommer att blifva och måste blifva den förnämsta
konsumenten af svensk malm. Tyskland kan, vid mycket stegrade priser
28 Bevillningsutskottets Betänkande N:0 24.
på importmalm, reda sig med sina egna malmer, men detta kan icke Eng¬
land. Nu ställer sig saken så, att under det England beskattar svenska
järnhandteringens och järnvägstrafikens stenkolsförbrukning med 90 öre
per ton stenkol, så exporteras Norrbottens malmer till England med ett
understöd från svenska statens sida af i genomsnitt omkring kr. 1,60 (1,30
å 1,95) per ton. Finnes det ett grand af nationalekonomi, billighet och
förnuft i ett sådant system?
Under ofvan angifna förhållanden kan man endast finna det vara
ett besynnerligt tal, då man hör, att statsmakterna först då borde inskrida
och reglera utskeppningen af malm, när denna skeppning antager stora
dimensioner, och då skulle detta ske genom reglerandet af fraktsatserna
för hvad som öfverstiger den kvantitet malm, hvarom särskild! fraktaftal
är träffadt, Man står visserligen i okunnighet om, huru detta reglerande
skall praktiskt utföras i fråga om Grängesbergsmalmen, som icke ens frak¬
tas på statens järnvägar, men nu är det i alla händelser sagdt, att staten
har i sin hand detta reglerande. Huru öfverhufvud utskeppningen skall
kunna regleras genom fraktsatsen, äfven där staten äger banorna, kunna
för öfrigt endast de förklara, som icke känna och icke göra sig alltför
mycken möda att taga kännedom om våra exportmalmers verkliga värde.
Om det hade varit fråga om ett för oss värdelöst ämne t. ex. gråsten,
skulle man kunnat förklara denna mycket underliga beskattnings- och reg-
leringsplan. Men huruvida vi äga lika god tillgång på malm som på grå¬
sten, lämnas alldeles ur räkning. Hvad ha för öfrigt beviljade järnvägs-
ekonomislca fraktnedsättningar med statens tullar och beskattningssysstem
att göra? Att staten skulle reglera dessa genom fraktafgifter är väl också
en nyhet, som vi få akta oss för. Det är antagligt, att staten, lika väl
som enskilda, beviljar fraktnedsättning på sina järnvägar för bl. a. virke,
men icke kan sådant hindra, att staten i skogsvårdens intresse uttager
skogsvårdsafgifter äfven för virke, som fraktas med fraktnedsättning.
Det bör här slutligen omnämnas ett förslag, som väl icke är officiellt
framställdt, men i alla händelser har till upphofsman en ledamot af Riks¬
dagen, som synes hafva satt sig väl in i malmfrågan. Hans förslag går
klokt nog ut på en årligen stigande exporttull. Då en sådan stigande ex¬
porttull borde vara så reglerad, att den om 20 år, då Englands, Spaniens
och Förenta staternas m. fl. länders rikare malmer kunna anses hafva sett
sina bästa dagar, icke understego 5 kr. per ton (motsvarande eu lågt be¬
räknad fraktökning och järnprisernas allmänna stegring), så borde, med en
begynnelsetull af 1 kr. per ton nu, ehuru en sådan egentligen är för låg,
den årliga ökningen utgöra 20 öre per ton. Skall man öfverhufvud med¬
gifva, att järnmalsexport får fortgå, så har detta förslag den stora för¬
tjänsten, att det söker ständigt hålla sig au niveau med malmsituationen
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
29
och icke vållar några svåra öfvergångar. Stegringen är inycket måttlig,
så att det finnes ingen sannolikhet för, att den svenska exportmalmen
efter detta system ens efter ett århundrade blefve för dyr, om det då
funnes någon kvar. Snarare är den ofvan angifna progressionen för låg
(under haussen på 1870-talet sprang järnmalm upp i ända till 40 kr. per
ton), och eu sak måste man alltid erinra sig, nämligen att Sverige står
med sina rika malmer så utom täflan, att det redan nu kan utöfva ett
väsentligare inflytande på köpmalmpriserna, än som skett och sker, samt
att detta blir i ännu högre grad fallet i framtiden.
I korthet kan förestående sammanfattas sålunda:
l:o) Med hänsyn såväl till utlandets som Sveriges järnraalmstill-
gångar och deras beskaffenhet samt till järnförbrukningens hastiga steg¬
ring är vår järnmalmsexport eu onaturlig och skadlig handtering.
2:o) Sveriges intressen i alla riktningar erfordra ett skyndsamt
åsättande af ocxporttull å järnmalm.
3:o) Asättandet af den nu föreslagna exportullen af 1 kr. per ton
är endast ett steg i rätt riktning och bör framdeles kompletteras samt
exporttullen helst fastslås till en årligen stigande.’
Frågan om förädling i större skala inom landet af våra lappländska
malmer är af så stor betydelse att det möjligen kunde ifrågasättas om
inte någon del af en genom exporttull influten statsinkomst borde kunna
afses för direkt främjande af dylik inhemsk förädling. Detta i nära öfver¬
ensstämmelse med hvad som tillföres skogsvården från de afgifter som
pålägges exporterade trävaror. Af de utredningar som föreligga, synas
framgå att en exporttull på järnmalm, ur landets intresse med skäl kan
påfordras och anser utskottet att 1 krona per ton borde vara en väl
afvägd tullsats hvarföre föreslås Riksdagen att i anledning af herrar S. Nord¬
ströms och C. J. Jacobsons motioner besluta en exporttull å järnmalm af
1 krona per ton exporterad dylik malm.»
af herr Nisser, som anfört:
»Sedan Riksdagen i skrifvelse af den 27 april 1898 godkänt ett
mellan staten och det norrländska grufbolaget upprättadt kontrakt an¬
gående malmtrakt å statens under anläggning dåvarande järnväg Luleå—
Gellivare—Ofoten och däri intagna fraktbestämmelser att gälla under 30
år dock med den inskränkning, att i konto upptagna 1,500,000 ton, för
hvilka kontraktets bestämmelser skulle gälla, borde nedsättas till 1,200,000
ton, och hvaruti sedermera ingen ändring skett, anser jag, att hvad Riks¬
dagen sålunda med ena handen gifvit. icke bör med den andra handen i
form af exporttull eller dylikt återtagas; då antagligen är, att om från
30
Bevillning sutskottets Betänkande N:o 24.
Sveriges sida en dylik åtgärd vidtages, äfven Norge anser sig förpliktadt
eller åtminstone berättigadt att vidtaga en däremot svarande åtgärd, synes
mig det här ifrågasatta påläggandet af exporttull icke nu böra eller kunna
ifrågasättas, men däremot håller jag före, att all den malm, som fraktas
å statens järnväg Luleå—Riksgränsen, öfverstigande ofvan af Riksdagen
bestämda 1,200,000 ton, skall bära de fraktsatser, som för motsvarande
våglängder inom Sverige gälla, och inga som helst undantag därvid göras,
hvithet måste medföra en mot svenska järnhandteringen i öfrigt konkur¬
rerande fördel och närmast kan betraktas såsom en exportpremie.
Då vidare den i utskottets förslag föreliggande tanken på en under¬
sökning af landets malmtillgångar icke kan annat än — och som synes vara
hufvudändamålet — för lång tid fördröja återupptagandet af denna fråga,
och för öfrigt åsamka stateru icke beräkneliga kostnader, hvilka det till¬
kommer grufägarne att själfva ombesörja, nödgas jag med reservation emot
utskottets betänkande yrka afslag å de i ämnet väckta motionerna.»
af herrar Wester och Håkansson;
af herrar O. A. Ericsson, J. Larsson, S. Söderberg och Lyckholm,
hvilka ansett, att utskottet i anledning af förevarande motioner bort hem¬
ställa, att Riksdagen måtte besluta, att järnmalm, som ur riket utföres,
åsättes en tull af 50 öre för ton; samt
af herr O. A. Brodin, som ansett, att utskottet bort hemställa, att
förevarande motioner icke måtte till någon vidare åtgärd föranleda.
B) mot utskottets motivering:
af herr Beckman.
Härjämte, hafva nedannämnde herrar ledamöter i utskottet begärt
få antecknadt, att de icke deltagit,
herr friherre Trolle i behandlingen och
herrar Almström och friherre Bonde i den slutliga behandlingen af
detta betänkande.
Dessutom hafva herrar G. Jansson och E. A. Lindblad anhållit om
anteckning å utlåtandet därom, att de af arbete inom särskilda utskottet
n:o 2 varit förhindrade att deltaga i betänkandets behandling.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
31
Bil. I.
Till Riksdagens Bevillningsutskott!
Sedan jag erhållit tillfälle att taga kännedom om de af chefen för
Sveriges geologiska undersökning professoren A. E. Törnebohra på nådig
befallning till utskottet afgifna upplysningar angående »tillgång på järn¬
malm inom landet jämförd med tillgången å sådan malm inom andra län¬
der», kan jag ej underlåta att i anslutning till prof. Törnebohms yttrande
göra följande erinringar.
Prof. Törnebohm inleder sina upplysningar med att betona vansk¬
ligheten af noggrannare beräkningar af befintliga malmtillgångar. Däruti
kan man till en viss grad gifva honom rätt, ehuru likväl nyare metoder
gifvit oss flera tillförlitliga utvägar, som man förr saknade. Emellertid
måste det i betraktande af dessa svårigheter, som af prof. Törnebohm själf
framhållas, förefalla så mycket egendomligare, att han i flera fall gör sig
till tolk för en ytterlighetsståndpunkt, utan att ens reservationsvis gifva
tillkänna, att äfven andra, från prof. Törnebohms vidt divergerande åsik¬
ter existera.
Svenska järnmalmsfält.
I fråga om Sveriges järnmalmstillgångar har prof. Törnebohm icke,
eller endast i obetydlig grad, befattat sig med någon själfstä,radig utred¬
ning utan inskränkt sig till att upptaga och åberopa de uppgifter, som
han erhållit af vissa namngifna grufingenjörer och andra personer, utan
att i minsta mån ens försöka, ännu mindre verkligen utöfva en kritik
öfver siffrorna. De personer, han sålunda åberopar, äro i fråga om Ki-
runavara—Luossavara disponenten Hj. Lundbohm, beträffande Gellivare
ingenjör A. Dellwik, rörande Ekströmsberg d:r H. Bäckström och i fråga
32
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
om Grängesberg Ingenjör K. G. Brunnberg. På grund af nämnda perso¬
ners uppgifter anföras de nämnda fyra grufvefältens malmtillgångar så¬
lunda:
Kirunavara—Luossavara 793 MT (= millioner ton)
Gellivare.......128.5 »
Ekströmsberg.....100 »
Grängesberg ..... 60 »
Summa 1,081.5 MT
Då prof. Törnebohm beräknar hela tillgången af järnmalm inom
landet till 1,200 M T, så framgår det redan häraf, att i det närmaste n/i2
däraf anföres på grund af okontrollerade uppgifter från trenne tjänstemän
och en styrelseledamot i det största malmexporterande bolaget inom landet.
Det skall dock härvid erkännas, att en af dessa tjänstemäns, näm¬
ligen grufingenjören K. G. Brunnbergs, uppgifter synas välgrundade och
tillförlitliga, hvadan prof. Törnebohms upplysning rörande malmtillgången
vid Grängesberg (60 M T) torde vara så nära riktig, som man under när¬
varande förhållanden kan få densamma. I
I fråga om beräkningar af befintliga malmkvantiteter vid en grufva
eller ett grufvefält måste flera faktorer tagas i betraktande, dels den s. k.
malmarean, dels malmens beskaffenhet och dess djupgående, om hvilket
senare man skaffar sig nödig kunskap genom magnetiska mätningar eller
genom borrningar eller genom båda dessa metoder i förening. Att endast
på grund af malmarean göra en uppskattning af de malmkvantiteter, som
finnas intill ett visst antaget djup, är förkastligt och leder i flertalet fall
till en grof öfverskattning, men det tyckes vara på detta sätt, som de af
prof. Törnebohm anförda beräkningarna äro verkställda. I fråga om fälten
Svappavara, Tuolluvara och Leväniemi har prof. Törnebohm själf gått till¬
väga på detta sätt, hvartill vi här nedan återkomma.
Begreppet malmarea är egentligen i fråga om malmkvantiteten fullt
intetsägande, ända till dess genom insättande af öfriga lika viktiga fakto¬
rer såsom djupgående, malmprocent (= kvantiteten malm i procent af bru¬
tet berg) densamma blir omsatt i ton malm; malmarean anförd ensam för
sig är ofta fullständigt vilseledande. Rörande de olika järnmalmsfältens
malmareor har man sammanställningar af prof. Nordenström från åren
1893 och 1897. Men redan i jämförelse med de siffror, som prof. Nor¬
denström sistnämnda år uppgaf, visa senare uppmätningar af malmarean
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
33
1 mellersta Sveriges grufvor eu afse vard minskning. Jag citerar darom
ur Värml. Bergsmannaiören. Ann. 1898, sid. 124: »Vid ett fält i mellersta
Sverige med uppgifven malmarea af 7,100 m2 har denna tidigare varit
betydligt större, men uppgår nu icke ens till 5,000 m2--—x) Vid
en grufva med uppgifven malmarea af 5,000 m2 är den nu på 240 m. djup
endast 1,200 in2. Och vid en grufva med uppgifven malmarea af 2,000
m2 tog malmen slut vid 200 m. djup, och en ytterligare afsänkning af
100 m. har icke visat minsta antydan om malm. Och huru förhåller det
sig väl med malmareans aftagande mot djupet i de till många tusental
uppgående grufvor, såväl större som mindre, där malmerna på mindre än
1, 2 eller 3 hundra meters djup tagit slut och grufvorna måst ödeläggas?»
1 fråga om våra svenska järnmalmers djupgående har man-, sedan
bergsbruk och ^utbrytning i vårt land ägt rum under århundraden, en
stor fond af erfarenhet, och det hade varit att vänta, att något mera rf
denna erfarenhet gifvit sig tillkänna i prof. Törnebohms upplysningar.
Det är härom tillräckligt att citera följande yttrande af en fackman, hvars
erfarenhet och kunskap på detta område är obestridlig: »1 det långt öf¬
vervägande flertalet grufvor uppnår den brytvärda malmen icke 100 meters
djup. Kanske tager man ej mycket fel, om man säger, att denna grupp
representerar 90 procent af alla fyndigheter. Bland de återstående upp¬
höra säkerligen 8 å 9 procent på mindre än 200 meters djup, och endast
2 a 1 procent uppnå eller öfverstiga detta djup. De djupaste grufvor vi
nu äga uppnå efter donläge omkring 400 meter, men sannolikt skola en¬
dast ett fåtal, kanske ett eller annat tiotal fyndigheter öfverstiga detta
djup vertikalt. Djupgåendet synes visserligen rätt ofta stå i proportion
till mäktigheten, men äfven smala eller relativt smala malmer gå stundom
till afsevärdt djup, framför allt om maimarean är stor. Antydda förut¬
sättningar för stora djupgående!! hålla dock visst icke alltid streck, ty
flera af våra största, sedan århundraden tillbaka berömda malmer hafva
upphört vid mindre än 200 meters djup eller föga öfverskridit detta. I
det stora hela äro våra malmer små lokalbildningar, äfven fast några
vackra undantag finnas.» (Anförande af disponenten H. V. Tiberg i
Värml. Bergsmannafören. Annaler 1898, s. 20.)
I Sverige hafva brutits åtminstone ett tiotusentals järnmalmsgrufvor,
i hvilka malmen upphört på mindre än 100 meters djup och om man un¬
dantager några få malmer, såsom Grängesberg och hägra norrbottniska, 1
1 Jag utelämnar vid detta uppräknande en grufva med uppgifven malmarea af 6,000
m2, enär det, ehuru visserligen sannolikt, dock icke kan anses fastställdt, att malmen är
slut på 176 meters djup.
Bih. till Riksd. Prot. 1905. 5 Sami. 1 Afd. 24 Hälft.
5
34
Bevillning sutskottets Betänkande N:o 24.
så lider det ej något tvifvel, att det finnes eller rättare funnits vida mera
malm öfver 100 å 150 meters djup än därunder. Det hörer till undan¬
tagen, att de svenska järnmalmerna, och för öfrigt järnmalmer af deras
typ hela jorden rundt, uppnå några hundra meters djup. Detta är en så
allmänt känd sak bland män af facket, att det ingått i det allmänna med¬
vetandet. Äfven prof. Törnebohm synes vid beräkning af mellersta Sve¬
riges malmtillgångar ansett sig böra räkna härmed och därför i detta
speciella fall kommit till en någorlunda antaglig siffra för den kvarvarande
malmtillgången i mellersta Sverige nämligen, utom Grängesberg, 45 M T.
Efter dessa förberedande anmärkningar öfvergå vi till några detaljer.
Norrbotten:
Kirunavara—Luossavara.
Rörande malmtillgången i detta fält möter oss i prof. Törnebohms
redogörelse en uppgift, som visar, med hvilken fullständig frånvaro af
kritik han utfört sitt uppdrag. Vi citera ordagrannt: »På grund af de
senaste undersökningarnas resultat kan malmmassan i dessa berg, enligt
mig af disponenten Hj. Lundbohm benäget meddelad uppgift, uppskattas
sålunda:
Kirunavara.
Malm ofvan Luossajärvis nivå........... 265 millioner ton
» under » » till 300 meters djup . . 510 » »
Luossavara................... 18 » »J
Summa 793 millioner ton
Då hela denna Sveriges största malmfyndighet, på grund af hvad
man genom utföi*da systematiska undersökningar verkligen vet, och i öfrigt
har välgrundade anledningar antaga, kan anses uppgå till en kvantitet af
endast omkring 300 millioner ton brytbar malm, så skola vi här litet när¬
mare granska de af disponent Lundbohm lämnade siffror, åt hvilka prof.
Törnebohm velat förläna den behöfliga auktoriteten.
I den undersökning, som Lundbohm på statens bekostnad år 1897
utförde vid detta fält,1) konstaterades genom diaraantborrningar på 3 skilda
ställen i Kirunavara och l i Luossavara, att malmen öfverallt afemalnade 1
1 Undersökningar rörande järnmalrastillgångarna i Kirunavara ock Luossavara, verk¬
ställda på grund af Kung!. Maj:ts nådiga beslut den 28 maj 1897.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
35
mot djupet. (Lundbohm, sid. 23 och följande.) Detta afsmalnande kan
för öfrigt, såsom Lundbohm äfven anmärker, iakttagas redan däraf, att
malmen är bredare i kullarna än i de lägre liggande delarna af fältet. I
enlighet med dessa undersökningsresultat upprättade Lundbohm 1897 11
profiler öfver Kiruna och 3 öfver Luossavara, hvilka äro intagna på
planschen n:o 4, som åtföljer hans redogörelse. Genom att utdraga de
profillinjer, som beteckna malmgränser nedåt, ser man, i förhållande till
Luossajärvis å kartan inlagda yta, dels de malmsektioner, som ligga öfver
sjöns yta (Kirunaberget uppstiger delvis till inemot 250 meter öfver sjöns
yta), dels hvad som skulle ligga därunder, förutsatt att malmen fortsatte
ända ned till de spetsar, där profillinjerna skära hvarandra. På grund af
dessa sektioner beräknar Lundbohm år 1897 malmen öfver Luossajärvis
yta till 215 millioner ton. Han tillägger, att om malmen icke afsmalnade,
så skulle malmkvantiteten vara 205 millioner ton. I nu föreliggande upp¬
gift till prof. Törnebohm har Lundbohm helt enkelt kastat öfverbörd alla
de genom den officiella undersökningen erhållna bevis för malmens afsmal¬
nande nedåt och lämnat den siffra af 265 mill. ton, som förutsätter, att
malmen icke skulle afsmalna.
Därefter sätter han kronan på verket och antager, att malmen fort¬
sätter ytterligare 300 meter under Luossajärvis nivå med samma oförmin¬
skade bredd som i dagen, och han skapar därigenom en ytterligare malm¬
tillgång af icke mindre än 510 millioner ton. Denna siffra är tydligen
framdeducerad på följande sätt: Vid undersökningen 1897 befanns Kirunas
malmarea i dagen vara 376,000 kvadratmeter (Lundbohm, sid. 27). Prof-
vägning af malmen visade, att 1 kbm. vägde 4,5 ton, och genom tillsätt¬
ning af det godtyckligt antagna djupet af 300 m. under sjöns yta samt
antagande af alltjämt oförminskad malmarea erhåller han: 376,000 x 300 x
4,5 = 507,600,000 ton eller i rundt tal 510 millioner ton. Så lätt skapar
man malm i Norrbotten, när det behöfs i ett utlåtande!
Vi skola nu tillse, hvad vi verkligen veta om Kiruna. Det är omöj¬
ligt att bortdeducera det faktum, att malmen är bredare i topparna än i
de mellan dem liggande dalarna och att detta anger, att malmen smalnar
nedåt. Likaså är det omöjligt bortdeducera den genom borrningen be¬
styrkta och till graden ådagalagda afsmalningens storlek såsom ett minimum.
Däremot skulle afsmalningen nedåt kunna vara något starkare, än hvad
borrhålen angifva, nämligen antingen om ett borrhål icke vore ställdt full¬
komligt vinkelrätt mot malmens strykningsriktning, ty det blir då längre
afstånd till den ofyndiga liggväggen, än som vederbör; eller också kan
borrhålsdjupet i malm blifva beräknadt för stort, om borret invid ligg¬
väggen inkommer i de malmbreccior, som enligt Lundbohms egen uppgift
36
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
sträcka sig ända till ett par meter utanför den egentliga malmgränsen.
De Lundbohmska profilerna af 1897 kunna således, förutsatt att allt är
omsorgsfullt utfördt, endast i den riktning vara oriktiga, att de angifva
ett långsammare afsmalnande mot djupet, än hvad som verkligen är fallet,
och de Lundbohmska sektionerna utvisa således majmmtillgången af malm.
Om vid nu af de 11 sektionerna utrangera sektionen g genom
Geologen, hvilken är skuren genom ett malmparti, där, såsom Lundbohra
själf säger, malm och porfyr omväxla invid liggväggen på en längd af
140 meter och en bredd af 40 meter (Lundbohm sid. 47), men han likväl
på kartan intagit porfyren såsom malm (äfven geologiska kommissionen af
1875 omnämnder detta abnorma förhållande) och hålla oss till de 10 sek¬
tionerna med normala malmförhållanden, så finna vi, att summan af dessa
sektioner öfver Luossajärvis nivå är 137,670 m2, men summan af sektio¬
nerna under sagda sjös nivå, då man räknar dem ända ned i spetsarna, är
endast 92,400 m2, I det stora hela förhålla sig således sektionerna ofvan
och under sjöns yta såsom 3 : 2, men då det icke finnes någon sannolikhet
för, att malmerna skulle gå ända ned i sektionernas spetsar, utan malmen
antagligen slutar fortare mot djupet, så sättes förhållandet säkerligen rättare
såsom 3 : 1,5 (d. v. s. lU af nedre sektionen antages ej vara malmförande),
hvilket förhållande innebär, att det finnes dubbelt så mycket malm öfver
som under Luossajärvis nivå.
Om man nu i likhet med de Lundbohmska kalkylerna af 1897 an¬
tager, att det finnes 215 millioner ton öfver sjöns nivå, skulle man möj¬
ligen kunna påräkna 107 millioner ton under sjöns nivå eller tillsammans
i hela Kiruna 322 millioner ton. Om härifrån dragés 10 procent såsom
icke brytbar malm (i själfva verket blir det icke-brytbara mycket mera,
men man kan för det öfriga få ersättning i malm invid och möjligen
under själfva Luossajärvi), så skulle den brytbara delen af Kirunamalmen
blifva 322 — 32 == 290 millioner ton och med tillägg af omkring 15
millioner ton brytbar malm i Luossavara tillsammans i hela fältet 305
millioner ton. Vill man hålla sig på fast mark, så är nog redan detta
högt räknadt. Jag vill fästa uppmärksamheten därpå, att i denna kalkyl
är antaget ett medeldjup för Kirunamalmen af 280 meter under Luossa¬
järvis yta äfvensom att den på sina ställen skulle sträcka sig ända till
480 meter under samma nivå.
Rörande Kirunamalmens beskaffenhet säger professor Törnebohm, att
»fosforhalten är hög, i allmänhet 1 å 2 procent». Det är beklagligt, att
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
37
professor Törnebohm på detta sätt söker förringa värdet och betydelsen af
Kirunainalmen för svensk järnhandtering. Lundbohms utredning af 1897
visar tvärtom betydande tillgångar af utmärkt malm med låg fosforhalt,
nämligen i norra och södra delarna af Kiruna, och Lundbohm säger
(sid. 44): »fosforfattlg malm i sådan mängd, att den bör kunna såsom
sådan tillgodogöras, förekommer inom Vaktmästarens kulle samt i södra
delen af La,ndshöfdi agens och eu stor del af Professorns kullar. För öfrigt
är malmen genomgående fosforrik». Därjämte förekommer fosforfattig
malm såsom bekant i Luossavara. Den fosforhalt, hvarom här är fråga
är omkring 0,05 procent och därunder. ')
Gellivare.
Här anför professor Törnebohm ingenjör Dellwiks kalkyl, som slutar
på en tillgång af 128,5 millioner ton. Professor Törnebohm angifver icke * I
*) I eu not meddelar professor Törnebohm några yttranden dels af J. Stephen Jeans,
Secretary of the British Iron Trade Association, gående ut på att de svenska malmerna
betingade ett allt för högt pris vid försäljning i Tyskland och äfven af doktor Frech att
användningen i Tyskland af de svenska malmerna på denna grund aftagit. Sambandet mellan
denna upplysning och frågan om Sveriges och utlandets malmtillgångar är svårt att inse.
Då den emellertid blifvit framlagd, så må anföras, att doktor Frech’s uppgift, att tyskarna
minska användningen af svensk malm — hvilket påstående är af den beskaffenheten, att det
icke ^ borde okritiskt upprepas — lämpligen kan öfverlämnas till statistiken för de senaste
15 åren att behandla. Skulle de schlesiska och rhenska verken med sina billiga kol äfven
få den svenska malmén till billigare pris än hittills, så skulle nog medlemmarna af det säll¬
skap, i hvilket Mr. Jeäns är sekreterare, göra ännu sorgligare erfarenheter än de redan
gjort rörande engelsmännens oförmåga att i föreliggande fall kunna konkurrera med tyskarna.
Detta belyses bäst genom att efter »Die Eisenindustrie in ihrem Kampf um den Absatz-Markt»
af Martin (1904) anföra några siffror på hvad 1 ton tackjärn kostat engelsmän och tyskar
förr och nu (1878 och 1903) i tillverkning:
1878 Westcumberland 54.13 Mark Hörde 69 Mark.
1903 Engelska Västkusten 55 sh. 5 d. Westphalen 51 sb.
I denna revolution till den tyska järnhandteringens fördel, har just den svenska
malmens befintlighet och billiga tillhandahållande en väsentlig andel.
Utom Frech’s öfverraskande statistiska nyhet, att änvändningen af den svenska järn¬
malmen i Tyskland aftagit, vill jag här såsom exempel på beskaffenheten af hans argumenta¬
tion anföra följande: malmerna i mellersta Sverige beräknas med en afsänkning till 1,200
meters djup kunna gifva 1,000 MT; en uttömning af järnmalmstillgångarna är så mycket
mindre att befara som elementet järn ingår till en proportion af 4,5 procent i hela jord¬
skorpans sammansättning.
Professor Frech är föreståndare för paläontologiska institutet vid universitetet i Breslau
och såsom af hans uppsats »Feber die Zukunft des Eisens» tydligen framgår, fullkomligt
främmande för hela järnhandteringen. Denne auktoritet har inspirerat professor Törnebohm
till tre af hans sex sammanfattande punkter.
38
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
heller här, hvad han själf tror om en sådan kalkyl, hvilken dessvärre på
det bestämdaste motsäges af de sorgliga erfarenheter, man redan vid en
brytning af knappt 10 millioner ton gjort om malmens uthållighet mot
djupet och som redan förut gjort Gellivare riksberyktadt, för de enorma
öfverskattningar, hvartill man gjort sig skyldig i fråga om tillgången.
Det kan här erinras om den påfallande minskning af malmarean i
Gellivare malmberg som framgått ur hvarje förnyad undersökning. 1
kommerskollegii underdåniga skrifvelse till Kungl. Maj:t af den 22 april
1902 anföres följande uppskattningar af malmarean:
År 1876 af Sveriges geologiska undersökning (alla, malmerna) 65 hektar
» 1890 » apatitkommissionen (de viktigare).......44 »
» 1897 » professor G. Nordenström (alla malmerna) .... 20 »
» 1902 » kapten A. Lindman (kända malmer)......13 »
Således har malmarean i Gellivare malmberg på ett fjärdedels år¬
hundrade sammankrympt till en femtedel (20 procent) åt hvad den från
början gjorda undersökningen visade. En del af denna minskning härrör
af vid afsänkning minskad malmyta, en annan del beror på ursprunglig
öfverskattning.
I fråga om de senare erfarenheterna vid Gellivare har man varit i
tillfälle iakttaga, huruledes i en större grufva stora ytor af den vackraste
malm visat sig vara endast tunna kakor med gråberg därunder; (dessa
malmkakor äro för öfrigt karakteristiska för norrbottniska malmförhållan¬
den, hvarom t. ex. professor Walfr. Peterssons redogörelse för Mertainen,
lämnar ett bland många exempel); i en annan grufva har man sett, huru
efter jämförelsevis obetydlig afsänkning gråberg tittar fram i mängd i
brottets botten, där man väntat, att malmen skulle med samma renhet
som i dagen fortsätta flera hundra meter; vid flera, af grufvorna har man
kunnat iakttaga, huruledes malmbegränsande Väggar närma sig hvarandra
mot djupet, angifvande malmens afsmalnande nedåt. Intet af allt detta
tages i betraktande vid uppskattningen af malmtillgången. Den angifna
siffran saknar därför all betydelse, schablonmässigt beräknad som hon är.
De erfarenheter, man redan haft, göra det sannolikt, att man skall i fram¬
tiden göra ännu många sådana, och det vore lyckligt, om man i Gellivare
kan taga fram hälften af hvad ingenjör Dellwiks, på en inom viss gräns
mot djupet oförminskad malmarea baserade kalkyl anger.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
39
Ekströmsberg och Mertainen.
För Ekströmsberg angifver professor Törnebohm på grund af upp¬
gift från doktor H. Bäckström (ledamot af Grängesbergsbolagets styrelse)
en malmkvantitet af 100 millioner ton, såsom vanligt utan att själf hysa
någon egen mening. Gå vi till Geol. Fören. Förh. Bd. 26, sid. *180, där
nämnda siffra finnes anförd i referatet af doktor Bäckströms föredrag,
finna vi, att han samtidigt uppgifver malmarean till 50—55,000 kvm.
Enligt den af doktor Svenonius år 1899 gjorda officiella undersökningen
var visserligen den då kända malmarean endast mellan 40,000 och 50,000
kvm., men vi vilja acceptera de af doktor Bäckström angifna högre talen.
För att med en malmarea af 50,000 eller 55,000 kvm. erhålla den angifna
malmkvantiteten af 100 MT behöfver man (under antagande att en kubik¬
meter ger 4 ton malm) ett djupgående af 500 respektive 450 meter med
oförändrad malmarea till detta fulla djup. Då sådana fullständigt onor¬
mala djupgåenden hos Ekströmsbergs malmer på intet vis äro styrkta,
hvarken genom magnetiska djupberäkningar eller på annat sätt, torde man
böra reducera malmkvantiteten åtminstone till en fjärdedel af den af
professor Törnebohm anförda siffran, utan att likväl kunna vara säker, att
man icke öfverskattar tillgången.
Hvad Mertainen beträffar, så utgöres denna fyndighet till den huf-
vudsakliga delen af en järnmalmsbreccia, af samma slag som de, hvilka
finnas äfven vid en del andra af Norrbottens fyndigheter, i hvilka här och
där koncentrationer af samlad malm uppträda. Att här på grund af
malmarean draga några som helst slutsatser rörande malmkvantiteterna, är
så mycket omöjligare, som professor W. Petersson påvisat, att på ett
ställe, där malmen i dagen är 17 meter bred, har den endast 4 meters
djupågende, hvithet konstaterats med fyra i olika riktningar ställda borr¬
hål. (Sveriges Geol. Unders. Ser. C. N:o 183 sid. 76.) På andra ställen
har man visserligen anborrat malm, men då man ej har någon kännedom
om dess läge, kan därpå ej grundas någon beräkning. Professor W.
Petersson säger också: »den kännedom om de säregna geologiska förhål¬
landena vid detta fält, som vunnits genom talrika jordrymningar mana
emellertid till försiktighet». Under sådana omständigheter utgör den kvan¬
titet af 5 MT, som professor Törnebohm för i räkning för »Mertainen och
den lilla fyndigheten Laukujarvi» endast en fantasisiffra.
40
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
Svappavare, Leväniemi och Tuolluvare.
I fråga om dessa norrbottniska fält säger professor Törnebohm
ordagrant:
»Rörande de tre öfriga fälten föreligga inga uppskattningar, men en
grof sådan kan göras på grund af den kända malmarean. — — —
Antages rörande dessa fält en afsänkning af 200 meter, blir malmkvanti¬
teten, om det beräknas att hvarje kubikmeter lämnar 3,5 ton malm,
70 MT.»
Detta sätt, att utan granskning af öfriga föreliggande fakta, utgå
från en i dagen uppmätt mnlmarea och antaga densamma vara konstant
till ett visst godtyckligt djup, har förut tillräckligt karakteriserats. — Då
professor Törnebohm emellertid här nöjer sig med det jämförelsevis mindre
djupet af 200 meter, så blir öfverskattningen relativt mindre än i före¬
gående fall. Att en öfverskattning verkligen äger rum har man emellertid
grundad anledning antaga vid åtminstone två af de uppgifna fälten. De
magnetiska kartor och de borrningar, som utförts vid dessa (Tuolluvare
och Leväniemi) angifva nämligen, att tillgången är betydligt mindre än
professor Törnebohm beräknat densamma.
Af det ofvanstående torde tillräckligt tydligt framgå, att om man
beräknar Gellivare, Svappavare, Leväniemi, Ekströmsberg, Mertainen, Tuollu¬
vare och öfriga mindre fält till 200 MT, så är detta redan högt räknadt.
Kommer så därtill Kirunavara-Luossavara med i rundt tal 300 MT, så
har man för samtliga Norrbottensmalmerna en siffra af 500 MT.
Mellersta Sverige.
Rörande dessa har jag redan i det föregående yttrat mig, och an¬
tager jag för Grängesberg ingeniör K. G. Brunnbergs beräkning såsom
acceptabel med 60 MT och för de hårdt anlitade fosforrena malmerna 40
eller 45 MT, således tillsammans 100—105 MT. x)
D Hvad dessa mellersta Sveriges malmtillgångar beträffar, så skulle, om den nu på¬
gående malmexporten därifrån hölle sig konstant och den inhemska malmförbrukningen såsom
hittills fördubblades på trettio år, den ofvan nämnda tillgången vara uttömd på cirka 45 år.
Ökas exporten, så inträder denna tidpunkt tidigare,, såvida ej fosforrena malmer från Norr-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24. 41
Hela Sveriges förråd af järnmalmer blir sålunda:
I Norrbotten............... 500 MT
I Mellersta Sverige............100 »
Summa 600 MT
eller hälften af den af professor Törnebohin uppgifna summan.
Möjligen skulle någon vilja anse, att äfven den ofvannämnda sum¬
man af 600 MT är en kvantitet, som är betryggande för en praktiskt
taget oöfverskådlig framtid. Så vore äfven i någon mån förhållandet, om
den användes uteslutande för fyllandet af det svenska behofvet. Men ut¬
kastad på världsmarknaden och mätt efter utländsk måttstock är det ej
mycket. Världens järnmalmsproduktion utgjorde redan 1902 öfver 96 MT,
och den fördubblas i regeln liksom tackjärnsproduktionen under hvarje
tjugotal år. De 600 MT järnmalm, som ännu ligga magasinerade i våra
berg, motsvara således endast omkring sex års vä ridsförbrukning eller i
betraktande af den svenska malmens större järnhalt, högst åtta eller nio
års, och om 20 år skola de ej motsvara mer än några få års världsbehof.
Icke heller skall man göra sig någon förhoppning om, att några nya
järnmalmer af betydelse skola upptäckas i Sverige. Det kan här erinras där¬
om, »att på mera än V2 århundrade har icke en enda af våra verkligt stora
malmer blifvit uppdagad. Sålunda var Kirunavara-Luossavara upptäckt
och besöktes 1736 af en statskommission. Gellivare omnämnes 1704 i
bergmästarerelationerna. Grängesberg bearbetades redan i början af 1600-
talet. Svappavara koppargrufvor bearbetades redan 1655 och dess järn¬
malmer 1707. Norberg bearbetades redan på 1200-talet och Dannemora
sedan 1481. Dessa fyndigheter representera tillsammans cirka 90 procent
af de svenska järnmalmsfyndigheterna, allt i obrutet skick.» (Verml.
Bergsm. för Ann. 1898, s. 121—22.)
Den omständigheten, att bevillningsutskottet begärt en utredning om
Sveriges järninalmstillgångar jämförda med utlandets och till svar erhållit
botten i större utsträckning i stället för att exporteras, kunna komma den mellansvenska
järnhandteringen till godo.
Brytningen af fosforrena malmer (d. v. s. under 0,i procents fosforhalt) i mellersta
Sverige är redan på grund af många grufvors uttömning på återgång; den torde hafva upp¬
nått sitt maximum med cirka 910,000 ton redan år 1874, i vissa bergslager tidigare.
Bill. till Riksd. Prot. 1905. 5 Sami. 1 Afd. 24 Häft.
6
42
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
deri upplysning, som professor Törnebohm aflämna/t, visar bäst det be¬
fogade i den begäran, som år 1898 ställdes till regeringen från Värm¬
ländska bergsmannaföreningen angående en allsidig och opartisk utredning
om Sveriges järnmalmstillgångar och om vår järnhandterings behof af
malmer. Begäran om eu sådan utredning blef afslagen, sedan den af
kommerskollegium blifvit afstyrka men den har genom den af professor
Törnebohm lämnade upplysningen ingalunda gjorts mindre behöflig. Ifråga¬
varande begärda undersökning kan visserligen vara för den enskilde, som
är i tillfälle att närmare studera och kritiskt bedöma föreliggande fakta,
mindre behöflig, men att en officiell undersökning, till hvilken stats¬
makterna vid sina beslut kunde stödja sig. skulle varit synnerligen önsk¬
värd, det lärer ej kunna bestridas.
Utländska järnmalmstillgångar. fg§
I fråga oro dessa söker professor Törnebohm att af fattiga eller
oartade malmer, hvilka för närvarande icke äro brytvärda, göra något
obestämbart, outtömligt järnförråd, som af en utvecklad teknik framdeles
skall göras användbart, och på denna lösliga framtidsförhoppning hvilar i
själfva verket hans sats, att »tillgång på järnmalm att fylla världens järn-
behof sannolikt aldrig skall saknas». Och sannerligen måste man icke taga
sin tillflykt till sådana antaganden för att få ett skenbart stöd för denna
sats, ty en mönstring af de verkligen kända malmtillgångarna talar ett
helt annat språk.
Redan af professor Törnebohms egen framställning af förhållandena
inom de förnämsta järnmalmsförande länderna i Europa framgår det, att
Englands malmproduktion är i tillbakagång allt sedan 1882, och att deras
förnämsta malmtillgång, Clevelandsmalmerna, anses vara förbrukad inom
20 år.
Hvad Tyskland beträffar, så skulle man måhända vara böjd att an¬
taga, att deras minettmalmer, som räknas i milliarder ton, skulle räcka i
en oberäknelig framtid. Professor Törnebohm anger dessa Europas största
järnmalmstillgångar vara: i Tyskland 1,835 MT och ic Luxemburg 300 MT,
tillsammans inom tyska tullgränserna 2,135 MT. År 1889, då man ut¬
gick från den dåvarande brytningen af 2,8 MT, gjordes af en framstående
tysk bergsman eu beräkning, enligt hvilken de tyska minettmalmerna
skulle räcka i 750 år. Men utvecklingen går hastigt i fråga om järn-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
43
konsumtionen, och 15 år senare eller år 1902 var brytningen uppe i 8,8
MT, hvilket nedsätter malmens varaktighet till 240 år. *)
Om järnmalmsbehofvet växer på samma sätt, hvilket är all anledning
att antaga, så skall man snart kunna beräkna, att de tyska minettmaimerna
äro uttömda före detta århundrades slut.
I fråga om Luxemburgs minetter, angående hvilka uppgifterna variera
mellan 260 och 300 MT, så beräknades år 1889 med ledning af dåvarande
årsbrytningen af 3,3 MT, att de skulle räcka i 80 år, men 1902 års bryt¬
ning, som stigit till 5,i MT, nedsatte redan varaktigheten till 50 år, och
med ökad konsumtion blir den ännu mindre.
Frankrikes förråd af minettmalmer, som är väsentligt mindre än
Tysklands, torde hafva föga längre varaktighet än detta sistnämnda lands.
Frågan hvar Europa skall taga sitt alltjämt ökade behof af järn¬
malmer, då denna dess största järnmalmstillgång är uttömd, blir svårt att
besvara.
Hvad Spanien beträffar, så medger äfven professor Törnebohm, att
dess förnämsta järnmalmstillgång, Bilbaogrufyorna, är starkt angripen och
produktionen är sedan 1899 i aftagande. Talet om Bilbaos uttömning har
hörts så länge, att man nästan slutat tro därpå, men det förbises därvid,
att en del af grufvorna ägas af engelska, belgiska och franska järnverk
(Cockerill i Seraing, Krapp i Essen, Dowlais C:o i Dowlais m. fl.), hvilka
därifrån endast taga sitt årliga behof af malm, och dessa grufvor komma
att hafva en relativt längre tillvaro, under det att de öfriga, som bryta
malm för försäljning på marknaden, ganska snart äro uttömda. Professor
Törnebohm uppräknar på grund af uppgift af ingeniör E. Åkerman ett
antal andra delvis smärre och föga kända fyndigheter i Spanien, men att
någon af dessa skulle komma att ersätta Bilbao har man ingen grund att
antaga.
Hvad Ryssland angår, så har detta dels sina malmtillgångar i Ural
och flötsmalmerna i Centrala Ryssland, dels också fyndigheterna i Södra
Ryssland, Krivoi-Rog och Kertsh. Endast dessa sistnämnda omnämnas af 1
1 I Stahl und Eisen 1904, s. 664—667, förekommer eu artikel med rubrik »Die eng-
lische Eisenindustrie», hvari redaktionen (synbarligen till stor del ordagrant) refererar en af
Mr. Jeans till engelska tullkotnmissionen afgifven berättelse rörande Englands, Tysklands och
Förenta staternas järnindustrier etc. Mr. Jeans yttrar (i öfversättning) sid. 666: »Tysklands
förråd af minettmalmer skulle med den nuvarande förbrukningen räcka för bortåt 800 år,
likväl bör man kanske här liksom i fråga om Clevelandsmalmerna antaga, att de bättre mal¬
merna endast utgöra en jämförelsevis mindre del af hela tillgången.» Härtill anmärker den
tyska tidskriften spetsigt: »Denna uppskattning är för oss ny; enligt d:r Kohlmann (Stahl und
Eisen 1902, s. 1350) är malmförrådet tillräckligt endast för 225 år. Redaktionen.»
44
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
professor Törnebohm. Af dessa är det ännu osäkert i hvilken utsträckning
Kertshmalmerna på grund af deras låga järnhalt kunna användas för järn¬
framställning; i alla händelser äro de inga exportmalmer. Detta är där¬
emot fallet med Krivoi-Rog-malmerna, hvilka exporteras hufvudsakligen
till Schlesien i så stor utsträckning, att äfven om man utgår från den
högsta uppskattningen af malmtillgångarna, hvilken af professor Törne¬
bohm uppgifves till 87 MT, så skulle grufvorna vara uttömda inom 30 år.
Med anledning häraf infordrade ryska regeringen, hvilken ådagalägger stort
intresse för den inhemska järnindustrien, förlidet år yttrande af sakkunniga
för vidtagande af åtgärder mot exporten af Krivoi-Rog-malmen; sedan
dessa uttalat sig för ett utförselförbud, väntas det, att ryska regeringen
med snaraste skall komma att utfärda ett sådant, likväl med förbehållen
rätt att i särskilda fall tillåta utförsel af vissa slag af järnmalmer.
Så stå förhållandena inom Europa; i Nordamerika äro de icke heller
annorlunda. Lake Superior-gebietets malmer, som utgöra den största till¬
gång inom ifrågavarande världsdel, ansågs 1801 af detta distrikts för¬
nämsta kännare, Van Hise, med den dåvarande produktionen vara utbrutna
inom 50 år; med den ökning af produktionen, som ännu pågår, komma
de säkerligen ej att räcka så länge. En annan utmärkt kännare af dessa
malmfält, professor Winchel, förespår till och med, att det förnämsta af
distriktets malmfält, Mesabi, skall vara uttömdt inom loppet af 15—25 år
(American industr. Conditions and Competition 1902, s. 45). Järnmälms-
frågan står på dagordningen i Förenta staterna, och såväl Andrew Carne-
gie som också Mr. Schwab, f. d. president i United States Steel Corpora¬
tion, hvilka båda böra anses äga tillfälle att öfverblicka situationen, hafva
fällt mycket pessimistiska uttalanden. I »Scientific American» för 14 maj
1904 heter det: »Det obestämda tillståndet inom järnindustrien har ej gjort
någon ändring i detta faktum (angående uttömning af järnmalmstillgångarna),
icke heller hafva under senare åren några nya upptäckter af malmer blif-
vit gjorda, som praktiskt taget kunna aflägsna den tidpunkt, då landets
stora järnindustri skall ställas ansikte mot ansikte med den svårigheten
att åstadkomma den stora och ökade malm kvantitet, som årligen tages i
anspråk.» Efter att åter hafva berört utsikterna i Lake Superior-distriktet,
fortsätter författaren: »De äldre östra och södra distrikten (professor Törne-
bohms Alabama-malmer m. fl.) innehålla icke några stora malmreserver, och
de nyare distrikten äro antingen osäkra eller otillgängliga.» Till västerns
malmer knytas föga förhoppningar dels för kvalitetens skull, dels enär de
äro mindre än hvad man trott.
Professor Törnebohm antager, att det framdeles blir de för när¬
varande geologiskt mindre kända länderna, som komma att lämna de
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
45
mesta järnmalmer, »ty järnmalmsförekomsternas utbredning kan svårligen
antagas sammanfalla med den nutida kulturens». Han synes härvid förbise,
att järnhandtering har bedrifvits i världens skilda delar, till och med af
negrer, hinduer och malajer o. s. v., sedan årtusenden tillbaka, och detta
äfven med användning af de allra sämsta malmer som råmaterial, hvilka
man således redan sedan länge förstått att upptäcka och tillgodogöra.
Världens malmfyndigheter äro således icke så okända som professor Törne-
bohm synes antaga, äfven om de icke öfverallt äro intensivt exploaterade.
Likaledes bör det tagas i betraktande, att sådana länder, som öppnas för
kulturen, samtidigt taga i anspråk eu stor järnkonsumtion, hvarför säker¬
ligen icke på detta sätt något blir öfrigt att ersätta de gamla kultur¬
ländernas tömda malmtillgångar.
Professor Törnebohm hänvisar särskildt till provinsen Shansi i norra
Kina, såsom hysande betydliga järnmalmer i förening med stenkol. Den
som fäst europeernas uppmärksamhet härpå är den bekanta Kina-kännaren
och forskningsresanden friherre Richthofen, och det synes antagligt på
grund af de siffror professor Törnebohm anför, att han har sin uppgift
angående järn till gångarna i Shansi från Richthofens stora verk. Friherre
Richthofen afslutar emellertid sin redogörelse för ifrågavarande malmer
med följande ord: »Skulle då (sedan kommunikationsmedlen blifvit för¬
bättrade) en sådan period komma, att järnkonsumtionen i Kina erfar en
liknande stegring, som det varit fallet i Europa under innevarande år¬
hundrade, så skall Shansi vara i stånd att, om också icke helt och hållet
så dock. till stor del, täcka densamma.» Detta Richthofens yttrande lämnar
icke stora förhoppningar på något öfverskott från Shansi för att täcka det
framtida behofvet i de europeiska kulturländerna.
Visserligen uppräknar professo]' Törnebohm ett stort antal andra
länder i olika världsdelar, som hysa järnmalmer, utvisande huru eftersökta
sådana öfverallt äro. Rörande flertalet af dessa är emellertid föga eller
intet kändt, och äfven de betydligaste af dem komma säkerligen ej att
göra sig gällande, då de mätas med måttstocken af den nuvarande eller
framtida järnkonsumtionen.
Professor Törnebohm meddelar eu tabell, belysande järnmalms-
produktionen i olika länder under år 1901. För frågans allsidiga belys¬
ning, särskildt med afseende på framtidens järnmalmsproduktion, hade det
varit lärorikt att äfven taga i betraktande järnmalmsbrytningens utveck¬
ling under en längre tidsperiod t. ex. det förflutna, århundradet. Denna
är i det hela proportionell mot tackjärnsproduktionen, för hvilken bestämda
siffror finnas.
46
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
Tackjärnsprodukt.ionens utveckling under 19:de århundradet för värl¬
dens samtliga länder:
År
|
1800 ......
|
|
MT.
|
»
|
1850 ......
|
|
»
|
»
|
1871......
|
|
»
|
»
|
1891......
|
......26.2
|
»
|
|
1901 . . . • . .
|
......41.2
|
»
|
Såsom häraf synes, har tackjärnsproduktionen i det hela växt i
geometrisk progession, så att den fördubblats på hvart tjugonde år; de sista
årens utveckling har varit ändå hastigare.
Samma språk talar statistiken rörande järnmalmsbrytningen under de
sista trettio åren. Denna utgjorde för världens alla länder:
År 1872 ............ 36.o MT.
» 1882 ............ 48.7 »
» 1892 ............ 57.2 »
» 1902 ............ 96.6 »
Inom ett fjärdedels århundrade härefter skall världens årliga malm-
behof vara uppe i 200 MT, d. v. s. ungefär den kvantitet, till hvilken
samtliga Norrbottensgrufnorna med undantag af Kirunavara-Luossavare
uppskattats, och två gånger den malmkvantitet, som ännu återstår i hela
mellersta Sverige, Grängesberg inbegripet.
Det är ofta framhållet, att en högt uppdrifven järnindustri utgör
grundvalen för ett lands storhet på det industriella området, och detta
förklarar, hvilket värde man i andra länder tillmäter förmånen af att äga
för en lång framtid betryggande järnmalmstillgångar inom egna gränser.
Vid fredsunderhandlingarna 1871 efter fransk-tyska kriget var således
äfven en framstående tysk bergstatstjänsteman, bergrath Hauchecorne till¬
kallad, för att tillvarataga den tyska bergsindustriens intressen och sär¬
skilda för att tillse, att så mycket som möjligt af minettmalmerna i det
dåvarande franska departementet Meurthe et Moselle folio inom den nya
riksgränsen. Besittningen af dessa malmer har betecknats såsom »i eko¬
nomiskt hänseende icke mindre viktig än i strategiskt afseende besitt¬
ningen af Metz». Det är detta förutseende, som Tyskland har att tacka
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24. 47
för att större delen af Europas förnämsta järnmalmstil]gång nu är i
tysk ägo.
Ehuru det icke står i nödvändigt samband med frågan om Sveriges
och utlandets järnmalmstillgångar framhåller professor Törnebohm, att
»platserna för framtidens järntillverkning komma att bestämmas af kol¬
tillgångarnas läge» eller som han äfven uttrycker det, »att järnmalmen reser
till kolet och ej kolet till järnmalmen». Han tillmäter denna omständighet
så stor vikt, att han återkommer därtill äfven i två af sina sex samman¬
fattande punkter.
Det är öfverraskande att iakttaga, huruledes denna gamla dogm, som
likväl numera blifvit både teoretiskt och af den praktiska erfarenheten
många gånger vederlagd, åter vid behof framdrages. Liksom andra halfva
sanningar har den genom att ständigt återupprepas så småningom inplan-
tats i okritiska omdömen och fått karaktären af en mystisk naturlag, som
dock faller vid den enklaste pröfning.
Hvar en järnindustri skall kunna utveckla sig blir i hvarje fall en
räknefråga, beroende på ett stort antal inverkande omständigheter, af
hvilka bränslefrågan endast är en enda; bland de viktigare öfriga fakto¬
rerna äro tillgång på järnmalm och dess järnhalt; afsättningsmöjligheter
för produkterna, fraktkostnader för malm, kol och järnprodukter, tull-
satser o. s. v.
Att Bilbao-malmerna nedsmältas i England och Lake-Superior-mal-
rnerna i Pittsburgsdistriktet, hvilka exempel med förkärlek anföras till stöd
för nämnda sats, beror till stor del därpå, att produkterna därigenom
komma att framställas i omedelbar närhet af eller inom konsumtionsom¬
rådena. Frakterna för de förädlade produkterna äro öfverallt vida högre
än för råmaterialet, och möjligheten af en snabb och framförallt regelbun¬
den afsättning för produkterna är en hufvudsak för hvarje industri. Läget
inom konsumtionsområdet möjliggör för fabrikanten att begagna sig af
prisfluktuationerna på marknaden och att snabbt utföra erhållna beställ¬
ningar och ger honom därigenom en afsevärd öfverlägsenhet öfver med¬
täflare, som hafva att räkna med dyra frakter samt osäkra och långsamma
transportförhållanden. Lessa omständigheter böra tagas i betraktande vid
besvarandet af frågan, hvarför de spanska järnmalmerna utföras till Eng¬
land, i hvilket land den årliga järnkonsumtionen uppgår till 133 kg. pr
hufvud eller ungefär 10 gånger större än den spanska, eller hvarför Lake-
dis! riktets malmer förädlas i Pennsylvanien och i andra af de östra in¬
dustristaterna i stället för i ödemarkerna vid kanadensiska gränsen.
Man behöfver ingalunda söka efter exempel på järnindustridistrikt,
som fullkomligt kullkasta den förmenta trosartikeln att »malmen går till
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
kolet». Sådana äro lätt funna. Steyermark äger en gammal järnindustri,
baserad på en rik tillgång på utmärkta malmer; bränslet hämtas till unge¬
fär hälften från Westfalen, och andra hälften från Mähren; transportvägen
från Dortmund (Westfalen) till Leoben är öfver 1,000 km. och från Ostrau
(Mähren) till Leoben 480 km. Ett annat exempel är Luxemburgdistriktet,
som har fördelarna af en billig och lättreducibel malm ett förträffligt läge
med afseende på afsättningsområdet och som hämtar sitt bränsle från
Belgien och Westfalen. Äfven må här erinras därom, att ingalunda all
järnmalm, som brytes ur Bilbaogrufvorna, exporteras utan att ungefär en
l^alf million ton järnmalm nedsmältes på platsen med importeradt bränsle.
År 1899 importerades till järnverken vid Nervionfloden (Bilbao) 402,000
ton kol och 87,000 ton koks, samt framställdes 221,000 ton tackjärn ur
450,000 ton malm. Den betydligaste järntillverkaren, firman Altos Hornos
de Vizcaya, hade då sex masugnar i drift och uppförde den sjunde. Som
bevis på, att denna spanska järnindustri ingalunda arbetar under onatur¬
liga förhållanden, oaktadt den måste importera allt bränsle, må anföras,
att kostnaden för tillverkning af en ton tackjärn ställer sig lägre i Bilbao
än i England och Tyskland; den utgjorde nämligen år 1897 på det först
nämnda stället endast kr. 36,68 under det att samma år tillverkningspriset
för en ton tackjärn i stenkolsdistrikten utgjorde: Cleveland i England 44,67,
Westfalen 46,86, Luttich i Belgien 47,85 och Loiredistriktet i Frankrike 52,12,
allt uttryckt i kronor.
Det har ansetts nödigt att erinra om dessa förhållanden, då det fram-
ställes såsom en sorts naturnödvändighet för sådana länder, som ej äga
fossilt bränsle, att exportera sina malmer.
Till de ofvan anförda från Europa hämtade exemplen kunna äfven
sådana från andra världsdelar fogas. I Förenta staterna föras visserligen
många millioner ton järnmalm från Lakedistriktet för att nedsmältas i
Pennsylvaniens koldistrikt, men samtidigt anläggas stora järnverk i gruf-
distrikten i New Jersey (Port Oram) där ingå kol finnas, men däremot en
rik magnetisk järnmalm brytes. Äfven denna nedsmältes med bränsle från
Pennsylvanien, som transporteras cirka 400 km., under det att malmen
endast transporteras en km. Afsättningsorterna för de framställda järn¬
produkterna äro de närbelägna fabriksstäderna Newyork, Brooklyn, Newark
och Jersey City.
Att påstå att järnindustrien nödvändigt skall förläggas till de platser,
där koltillgångarna finnas, är att tillsluta ögonen för allt hvad i denna
industrigren försiggår rundt omkring oss.
Vid Portoferrajo på ön Elba äro anlagda störa järnverk; första mas¬
ugnen påblåstes i aug. 1902. Vid Piombino på Italiens västkust hafva
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
49
likaledes nya verk uppstått; båda dessa äro baserade på Elbas malmtill¬
gångar; de hafva kommit till stånd genom italienskt kapital och under¬
stödjas kraftigt af italienska regeringen.
Ett större nytt järnverk är äfven anlagdt i Servola vid Triest långt
från några kolfält, för tillgodogörande af österrikiska och andra malmer
från medelhafsländerna.
Den världsbekanta firman Cockerill i Seraing, som ligger midt i
belgiska koldistriktet, har anlagt stora järnverk vid Pauillac nära Bordeaux
och den ej mindre bekanta Schneider & Co. i Creuzot, likaledes beläget
midt i ett koldistrikt, har anlagt ett nytt verk i Cette vid Medelhafvet.
Men vi behöfva ej gå så långt efter exemplen, de firmas i själfva verket
äfven på närmare håll. I Stettin har man de aktiebolaget »Kraft» till¬
höriga stora anläggningarna med hufvudsakligen masugnar och koksverk;
de äro baserade på import af engelska stenkol, som koksas, och malmer
hufvudsakligen från Sverige; produktionen är cirka 140,000 ton tackjärn,
som förädlas i Ober Schlesien.
Och i dessa dagar erfares det, att man har att förvänta anläggandet
af ett nytt dylikt verk vid nedre delen af Trave, i närheten af Lubeck.
Det är planeradt för 2 masugnar och 70 koksugnar för kolfning af en¬
gelska, eventuellt westfaliska kol. Produktionen skulle bli 124,000 lön
tackjärn, som skulle förädlas och exporteras delvis till Sverige. Malmerna
äro afsedda att tagas utom från Sverige och Norge äfven från Spanien.
Enligt kalkylerna skulle en ton tackjärn framställdt af Gellivare A-malm
kosta 48,25 mk, af Gellivare C-malm 44,04 mk, af spanska malmer 51,ss mk.
Med den blandade beskickning, som är afsedd att komma till användning,
skulle tillverkningskostnaden för en ton tackjärn komma på 50,75 mk.
De här anförda exemplen torde tills vidare befinnas tillräckliga för
att reducera satsen att »malmen reser till kolen» till dess rätta valör. Det
torde endast vara i Sverige, som detta påstående numera kan framställas
med förhoppning att finna lättrogna åhörare.
Jag tillåter mig att sammanfatta det föregående i följande punkter:
l:o) De svenska malmtillgångarna, i allt omkring 600 M T, äro
ingalunda outtömliga eller öfver hufvud taget större än att de framdeles
väl behöfvas för den inhemska industrien; deras exporterande bidrager att
förvisa oss ur ledet af länder och folk med industriell framtid.
2:o) Det för ett lands industriella utveckling och ekonomiska styrka
i så eminent grad betydelsefulla ägandet och förädlandet inom landet af
Bill. till Riksd. Prot. 1905. 5 Sami. 1 Afd. 24 Häft. 7
50
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
egna järnmalmer bör äfven hos oss föranleda en annan värdesättning af
våra malmtillgångar än som hittills skett; de flesta länders och särskild!
Europas järnmalmsbrytning skall redan under innevarande århundrade
uppnå sin höjdpunkt, men också sitt ohjälpliga förfall, och ingen svensk
man med ansvarskänsla bör kunna likgiltigt åse den misshushållning, som
nu äger rum med vårt lands malmer.
Vördsammast
Hj. Sjögren.
Stockholm den 1 april 1905.
Bevillningsutskottets Betänkande Nto 24.
51
Bil. II.
Till Riksdagens Bevillningsutskott.
Genom dagspressen blef det mig bekant, att professor Hj. Sjögren
till utskottet inlämnat en utförlig kritik af mitt på nådig befallning till
utskottet afgifna utlåtande rörande »tillgången af järnmalm inom landet
jämförd med tillgången å sådan malm inom andra länder». Denna prof.
Sjögrens kritik, om hvilken jag genom författarens tillmötesgående kunnat
taga fullständig kännedom, inbjuder i åtskilliga punkter till en antikritik,
men då en detaljerad sådan svårligen torde kunna påräkna ett allmännare
intresse, vill jag här blott fästa mig vid en hufvudpunkt, rörande hvilken
jag anser mig ej kunna underlåta att bemöta prof. Sjögrens uttalanden.
Jag har uppskattat Sveriges sannolika malmtillgång till 1,200 millioner
ton; professor Sjögren vill ej sätta den högre än 600 millioner ton. Af
skillnaden, 600 millioner ton, kommer icke mindre än 493 millioner ton
på Kiruna, hvilket malmberg i min uppskattning är uppfördt med 793
millioner ton, under det att prof. Sjögren anser det ej kunna med säker¬
het antagas innehålla mer än 300 millioner ton.
Till denna sin uppskattning kommer prof. Sjögren genom en ut¬
förlig diskussion af hvad han anser att vi verkligen veta om Kiruna. Men
detta vetande går för honom ej längre än till Hj. Lundbohms redogörelse
af år 1897. Om resultaten af alla de djupborrningar, som sedan dess
blifvit utförda i Kiruna, är prof. Sjögren tydligen fullkomligt okunnig.
Men dessa resultat hafva — i form af borrprofiler m. in. — blifvit mig
benäget delgifna af disponenten Lundbohm, som för ändamålet låt hämta
dem från Kiruna,1 och det är på dem den nya uppskattningen grundar
sig. Professor Sjögrens hela argumentering hvilar på det afsmalnande af
1 De hafva sedermera "blifvit dit återsända, hvarför jag ej för närvarande är i till¬
fälle att lämna några detaljuppgifter rörande borrhålens läge m. m.
52 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
malmen mot djupet, som man på grund af de två före 1897 utförda djup-
borrningarna trott förefinnas. Men genom de nyare djupborrningarna är
det nu utrönt, att något afsmalnande ofvanför Luossajärvis nivå i själfva
verket icke äger rum. Den afsmalning, som de båda första borrhålen
tycktes angifva, berodde på blott tillfälliga oregelbundenheter i malmens
begränsningsytor, sådana som förekomma hos alla malmer.
Men då således malmens 1897 antagna afsmalning mot djupet i
verkligheten icke finnes, så faller därmed professor Sjögrens hela bevis¬
föring. Efter hvad man numera verkligen vet om Kiruna måste professor
Sjögrens uppskattning af dess malmtillgång vara alldeles för låg. Det
återstår då att undersöka huruvida de förutsättningar, som ligga till grund
för den af mig meddelade uppskattningen, kunna anses vara öfverdrifvet
optimistiska.
Hela malmstrecket i Kiruna (Luossavara oberäknadt) här en längd
af omkring 4,700 meter. Hufvuddelen däraf, som med säkerhet bildar
eu sammanhängande malmstock, har en längd af omkring 2,800 meter.
Till denna exceptionella längd svarar en lika exceptionell mäktighet, i
medeltal 70 meter. Har man då ej anledning att förutsätta en mot¬
svarande stor utsträckning af malmen äfven i dess tredje dimension, d. v. s.
mot djupet? Jo visserligen: all sannolikhet talar för, att utsträckningen
äfven åt detta håll är högst betydlig, och detta motsäges — såsom ofvan
visats — ingalunda af de hittills utförda djupborrningarnas resultat, om
man nämligen tager dessa i deras helhet. Det torde då ej vara öfver-
drifvet att antaga den malmkvantitet, som finnes under Luossajärvis nivå,
vara så stor som den, hvilken malmlagret skulle innehålla, om det med
oförminskad mäktighet fortsatte till 300 meter större djup. Snarare synes
det mig sannolikt, att den verkligen förefintliga malmkvantiteten är afse-
värdt större, men en del däraf torde ligga på ett för brytning så obe¬
kvämt djup, att den för närvarande bör lämnas utom räkningen.
Jag tror mig nu hafva visat, att, enligt allt hvad vi numera verk¬
ligen veta om malmens förhållande i Kiruna, den af mig lämnade upp¬
giften, att bergets malmkvantitet kan antagas vara 775 millioner ton, etter
all sannolikhet kommer verkligheten vida närmare än professor Sjögrens
på en bevisligen oriktig utgångspunkt baserade uppskattning, 300 millioner
ton. Jag tror mig ock hafva ådagalagt, att jag i denna sak ej gått till¬
väga med eu så »fullständig frånvaro af kritik», som professor Sjögren
tager sig friheten att påstå. Härmed är hufvuddifferensen mellan pro¬
fessor Sjögrens uppgifter och mina belyst; de många mindre differenserna
äro af ganska underordnad betydelse och må här lämnas å sido. Jag vill
nu blott tillägga, att jag i en viktig punkt fullkomligt instämmer med
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
53
professor Sjögren nämligen däri, att Sverige icke har någon malm att
ödsla bort, ty äfven om landet nu äger ett järnmalrnsförråd af 1,200 mil¬
lioner ton, så är detta icke någon i förhållande till världsbehofvet stor
kvantitet, och det vore sorgligt om den blefve konsumerad i förtid.
Stockholm den 15 april 1905.
A. E. Törnebohm.
54
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
Bil. in.
Om malmtillgångarna i Kiirunavaara.
Professor H. Sjögren har i en skrifvelse till Riksdagens bevillnings¬
utskott upptagit till granskning ett af chefen för Sveriges geologiska under¬
sökning, professor Å. E. Törnebohm på nådig befallning afgifvet utlåtande
om Sveriges järnmalmstillgångar in. in., och då professor Sjögren i sin
skrift särskildt vänder sig mot några meddelanden från mig om vissa
malmer i Norrbotten på ett sätt som är vilseledande beträffande malm¬
tillgångarna och dessutom mycket förnärmande för mig personligen, så
anhåller jag vördsamt att få med några ord belysa professor Sjögrens
kritik.
Professor Sjögren vill bevisa att malmtillgångarna i Kiirunavaara
äro jämförelsevis obetydliga. Han har icke själf gjort några som helst
undersökningar på stället och han saknar hvarje material för frågans be¬
dömande utöfver min till kung], kommerskollegium 1897 afgifna berät¬
telse om Luossavaara och Kiirunavaara malmfält. Han använder därför
denna och misstolkar den, måhända emedan han missförstått den.
Det gällde 1897 att få afgjordt, om malmtillgångarna inom ofvan-
nämnda fält voro af den beskaffenhet och förekommo i sådan utsträckning
att de kunde berättiga anläggandet af en järnväg från Gellivare till Ofoten.
Uppdraget att undersöka detta öfverlämnades åt mig, och för att kunna
inom den tid som stod till buds besvara de viktiga frågorna beslöt jag
bland annat att söka utröna minimikvantiteten malm ofvanför en viss nivå
i malmfältet. Detta skedde genom diamantborrningar, och resultaten af
dessa gåfvo vissa antydningar om, men bevisade icke, att malmen i de
delar, som genomborrats, afsmalnar mot djupet. För att desto säkrare
komma till en minimikvantitet beräknade jag malmkvantiteten under an¬
tagandet, att hela malmstocken aftog i mäktighet nedåt på det sätt, som
vissa med hjälp af borrningarna uppkonstruerade profiler angåfvo. Jag
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
55
anmärkte emellertid, att eu tillförlitlig kalkyl af malmtillgångarna med det
befintliga materialet icke kunde åstadkommas och betonade uttryckligen
att den af mig anförda siffran endast angåfve en minimikvantitet.
Hvad gör nu professor Sjögren? Jo, han generaliserar de ofullstän-
( 'ga uppgrfterna om malmens mäktighet, förklarar det vara bevisadt, att
malmen öfverallt afsmalnar mot djupet och beräknar därefter Kiiruna-
vaaras hela . malmtillgång till 300 millioner ton, härvid påtagligen stödd
åt vissa teorier om våra malmers bildningssätt, hvilka, såsom de tillämpas
åt professor Sjögren, blifva af samma vetenskapliga halt som de beräk¬
ningsmetoder han använda
Beträffande hufvudfrågan ber jag få anföra, att de uppgifter som
jag lämnat professor Törnebohm grunda sig på eu mängd undersökningar
som utförts efter 1897, Sålunda under loppet af sju år. Bland sådana må
nämnas ett tjugutal djupborrningar med ett sammanlagdt djup af omkring
2,660 meter. Genom en af dessa borrningar konstaterades exempelvis att
malmen i Statsrådets kulle, som 1897 ansågs afsmalna tämligen hastigt, i
stället efter all möjlig sannolikhet tilltager i mäktighet ganska betydligt,
och en annan antyder med den största bestämdhet, att malmstocken nedan¬
för Grufingenjörens kulle äger minst lika stor mäktighet på 116 meters
djup under Luossajärvis nivå som i dagen, på 78 meters höjd öfver den¬
samma.
„ största djup. på hvilket malm anträffats med diamantborrning
är 23.8 meter under sjöns yta, och som bekant möter det stor svårighet
att drifva diamantborrning till större djup, hvilket för öfrigt ansetts mindre
nödvändigt, alldenstund den brytningsplan som antagits för Kiirunavaara
inom tå år kommer att. möjliggöra mera omfattande undersökningar af
malmens djupgående än som för närvarande kunna företagas.
diamantborrningar hafva omfattande magnetiska undersök¬
ningar blifvit utförda och genom dessa bland annat konstaterats att Kiiruna-
vaaras väldiga malmstock fortsätter i sjön Luossajärvi uppdelad i tvenne
skilda malmlager af resp. 1,300 och 1,100 meters längd och hvartdera med
betydande mäktighet.
Det är med ledning af de här omnämnda undersökningarna och de
upplysningar som kunnat vinnas vid den stora malmbrytningen och till-
rednmgsarbetena för denna, hvilka pågått under hvarje år från och med
1898 som jag utfört de beräkningar öfver malmtillgångarna i Kimma-
vaara, som meddelats åt professor Törnebohm.
I samband, härmed må det tillåtas mig erinra, att professor J. H. L.
Vogt i Kristiania, hvilken, då fråga om Ofotenbanans byggande förelåg
till behandling, på uppdrag af Norges regering besökte Kiirunavaara för
56
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.
att uttala sig om malmtillgångar in. in., redan 1897 och 1898* framhöll
det osannolika uti, att Kiirunavaaramalmen skulle afsmalna så som jag
antog för att vid min beräkning 1897 komma till minimikvantiteten.
Professor Vogt, som underkastar frågan en omfattande diskussion, ansåg
då, att malmtillgången i Kiirunavaara till 300 meters djup under Luossa-
järvis nivå kunde antagas utgöra 862 millioner ton, hvilken siffra han af-
rundade nedåt till 750 millioner ton. Under förutsättning att malmen
afsmalna!', hvilket professor Vogt fann osannolikt, beräknade han malm-
tillgången till 500 å 575 millioner ton.
Slutligen ber jag få fästa uppmärksamheten vid professor M. L.
De Launay’s, vid École des Mines, Paris, omfattande beskrifning öfver
Kiirunavaara och öfriga viktigare järnmalmsfält i Sverige.1 2 Professor L.
som själf besökt Kiirunavaara uttalar med ledning al sina egna iakttagelser
och de upplysningar han erhållit ur min beskrifning 1897 såsom sin
mening bland annat att Kiirunavaara utan något tvifvel är den största
kända järnmalmsförekomst i världen.
Stockholm den 25 april 1905.
Hjalmar Lundbohm.
1 Stortingspropositionen n:o 42 1898, sid. 50, Öl. De store nordsvenske järnmalms¬
fälter og Ofotenbanen. Sseraftryk af norsk Teknisk tidskrift 1897.
2 L’origine et les caractéres des Gisements de fer Scandinaves. Annales des mines
1903.
Stockholm 1905. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.