Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 39.
1
N:o 39.
Ank. till Eiksd. kansli den 21 april 1904, kl. 3 e. m.
Ändra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 11, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående utarbetande och framläggande för Riksdagen af
förslag till lag angående försäljning af vin och starkare
maltdrycker.
Till utskottet har hänvisats en af herr J. G. Pettersson i Södertälje
jämte 59 andra ledamöter af Andra Kammaren afgifven motion (n:o 159),
i hvilken motionärerna föreslå, »att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhåller, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen fram¬
lägga förslag till lag angående försäljning af vin och starkare maltdrycker,
i tillämpliga delar öfverensstämmande med gällande kung! förordning
angående, försäljning af brännvin och andra brända eller destillerade spiri¬
tuösa drycker».
Motionärerna erinra, att yrkanden i samma riktning förut vid flera
tillfällen framställts inom Riksdagen, men att dessa yrkanden hittills alltid
afslagits, hufvudsakligen på grund af saknaden af en i lag fastställd
gräns mellan starkare och svagare maltdrycker samt den däraf följande
svårigheten att vid lagstiftningen meddela olika bestämmelser för handeln
med det ena eller det andra slaget maltdrycker. Nämnda invändning
mot en revision af maltdrycksförordningen i antydd riktning kunde dock,
Bill. till Riksd. Prof. 1904. S Sami. 2 Afil. 2 Band. 38 H&ft. (N:o 39). 1
2 Andra Kammarens Tillfälliga UisJcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 39.
enligt motionärernas förmenande, ej numera göras gällande, sedan genom
den nya maltdryckstillverkningslagen en bestämd alkoholgräns blifvit fast¬
ställd mellan svagdricka och andra maltdrycker. Motionärerna anse där¬
för tiden nu vara inne för en allmän omarbetning af bestämmelserna om
försäljning af vin och maltdrycker.
Gällande förordning härom utgår, säga vidare motionärerna, från
den oegentliga ståndpunkt att räkna vin, öl och porter till de icke spiri¬
tuösa dryckerna. Från sakkunnigt håll äro emellertid icke vidare några
invändningar att vänta mot erkännandet, att dessa drycker äro verkliga
rusdrycker. Och en revision af förordningen borde, enligt motionärernas
mening, utgå från detta erkännande. Däraf skulle följa, att bestämmel¬
serna om försäljningen af vin, öl och porter så vidt möjligt bringades i
närmare öfverensstämmelse med föreskrifterna om försäljning af brännvin.
Närmast vore därvid att tänka på dels den befogenhet, som i 10 § af
brännvinsförsäljningsförordningen tillerkännes kommunalstämma att inlägga
sitt veto mot utskänkning inom kommunen, dels de i 38 § åt nämnda
förordning stadgade strängare ansvarsbestämmelserna för olaga utskänkning,
dels slutligen det i 5 § stadgade förbudet för brännvinshandels förenande
med annan handel. Med angifvande af dessa hufvudprinciper framhålla
slutligen motionärerna, att under de nya förhållanden, som genom malt¬
skatteförordningen inträdt, det syntes naturligt, att handeln med vin och
de starkare maltdryckerna ordnades genom en af Konung och Riksdag
gemensamt stiftad lag.
Oafsedt partiella ändringar vid olika tillfällen har frågan om eu full¬
ständig revision af den snart tjuguåriga kungl. förordningen angående
försäljning af vin, maltdrycker m. in. redan förut varit föremål för be¬
handling inom Riksdagen, nämligen vid 1896 och 1898 årens riksmöten.
Vid förstnämnda riksdag upptogs för första gången frågan om en
omarbetning af författningen, i syfte att handeln med vin och malt¬
drycker i stad måtte kunna, i likhet med hvad som redan är stadgadt
i fråga om försäljningen af brännvin, öfverlåtas åt särskildt för ändamålet
i sedlighetens intresse bildadt bolag. Herr Wieselgren föreslog nämligen
i en år 1896 inom Första Kammaren väckt motion (n:o 53), »att Riksdagen
ville i underdånig skrifvelse hemställa, det Kungl. Maj:t måtte taga i öfver¬
vägande, huruvida icke nu gällande bestämmelser angående försäljning af
vin och maltdrycker i stad må kunna så förändras, att sagda försäljning
i den omfattning, som på grund af förhållandena pröfvas nödig, må kunna
öfverlåtas å bolag, som i enlighet med bestämmelserna i 9 § 2 mom. och
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 39. 3
18 § i kungl. förordningen den 24 maj 1895 bildats för att i sedlighetens
intresse ombesörja brännvinsförsäljningen inom staden och fått rätten här¬
till åt sig efterlåten». Motionen blef af Första Kammarens tillfälliga
utskott tillstyrkt, men afslogs af samma kammare, sedan samtlige talare
utom motionären af olika skäl hemställt om afslag.
Vid 1898 års riksdag väcktes inom Andra Kammaren icke mindre än
sju motioner, alla afseende mer eller mindre genomgripande förändringar
i kungl. förordningen den 24 oktober 1885. Mest omfattande torde
varit den af herr Styrlander väckta motionen (n:o 138), däri han
sammanfattade de önskemål, som vid en revision af maltdrycksförsälj-
ningslagen borde göra sist gällande, i följande hufvudpunkter: att handeln
med vin och maltdrycker till afhämtning, utom från tillverkningsställe,
göres beroende af särskilt tillstånd; att dylik handel skiljes från annan
handel; att tillstånd till försäljning af vin och maltdrycker till för¬
täring på stället eller afhämtning göres beroende af kommunens med¬
gifvande; att förbud stadgas för den, som ej är tillverkare, att försälja
dessa drycker genom kringföring samt för tillverkare att försälja dem
genom kringföring annorledes än inom hus åt där boende eller a fartyg
direkt från tillverkningsstället och till mängd af minst tio liter; att strän¬
gare straff för öfverträdelse af förordningen bestämmas; att försäljnings¬
ställe å landsbygden ej må hållas öppet vid förrättningar, som föranleda
folksamlingar; samt att kommunalmyndigheterna må medgifvas högsta
möjliga rätt att ingripa, när rättigheter missbrukas. Äfven herr Walden¬
ström och ett antal medmotionärer föreslogo i motion (n:o 204) vid
samma riksdag, att en allmän revision af förordningen angående försäljning
af vin och maltdrycker borde företagas.
Andra Kammarens andra tillfälliga utskott underkastade samtliga dessa
motioner i sitt utlåtande n:o 18 en särdeles utförlig och omsorgsfull ut¬
redning, till hvilken utskottet tillåter sig att hänvisa. I detta utlåtande
redogöres till en början såväl för den äldre lagstiftningen i ämnet som
för den lagstiftning och de önskemål, som tillkommit efter 1885. Utskottet
genomgår därefter hufvudpunkterna i de reformyrkanden, som riksdag
efter riksdag framförts alltsedan tillkomsten af 1885 års förordning,
samt redogör utförligt för de önskemål, som gjort sig gällande, och de
åtgärder, som vidtagits i fråga om vin- och maltdrycksförsäljningen under
sagda tid. Utskottet lämnar denna sin historik under följande hufvud-
rubriker: maltdryckers likställighet med vin; öl- och vinhandels skiljande
från annan handel; handelns med vin och maltdrycker likställande med
utskänkning af samma drycker; tillverkares försäljningsrätt (den så kallade
kringföringen af maltdrycker); alkoholgräns mellan olika slag af malt¬
4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 39.
drycker; konungens befallningshafvandes rätt att meddela tillstånd till
försälj ning; iskänkning å järnvägsstationer; iskänkning å fartyg; iskänk¬
ning å lägerplatser. Utlåtandet utmynnar i förslag om en skrifvelse till
Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes låta omarbeta förord¬
ningen den 24 oktober 1885 i den riktning, »a) att ur densamma aflägs¬
na^ alla stadganden såväl angående handel med de verkligen icke spiri¬
tuösa dryckerna, kokadt kafle, té, choklad och dylikt, som ock med svag¬
dricka, som, ehuru spirituöst, likväl har så ringa alkoholbalt, att det icke
kan hänföras till rusgifvande drycker; b) att förordningen, i hvad den
afser vin och de starkare maltdryckerna, i tillämpliga delar bringas när¬
mare förordningen om försäljning af bränvin». Efter en utförlig debatt i
Andra Kammaren blef utlåtandet visserligen därstädes bifallet, men afslogs
sedermera af Första Kammaren.
Sedan dess hafva efter hand åtskilliga partiella ändringar och för¬
bättringar i förordningen vidtagits, hufvudsakligen afseende noggrannare
kontrollerande och strängare begränsning af ölförsäljningen, särdeles på
landsbygden; men yrkandet om en fullständig revision af förordningen,
i syfte att i tillämpliga delar bringa dess bestämmelser i närmare öfverens¬
stämmelse med bränvinsförsäljningsförordningen, har fått hvila i afvaktan
på en ändrad lagstiftning för maltdryckstillverkningen, hvarigenom svag-
drickat blefve i tillverknings- och beskattningshänseende skildt från de
starkare maltdryckerna. Den föregående utredningen och diskussionen i
frågan hade nämligen gjort det klart för reformvännerna, att så länge
handeln med det alkoholsvaga svagdricka^ som på många håll utgör en
icke blott god och billig läskedryck, utan flerstädes rent af en nödvändighets¬
vara för den mindre bemedlade befolkningen, vore sammankopplad med
ölhandeln, förefunnes icke någon möjlighet att på allvar gripa sig an med
en fullständig reformering af bestämmelserna angående försäljningen af Öl,
i syfte att så vidt möjligt begränsa den öfverhandtagande konsumtionen
af denna ur flera synpunkter skadliga rusdryck.
På sätt motionärerna med rätta anmärkt måste nämligen vin, Öl och
porter med afseende på dessa dryckers alkoholhalt räknas såsom rus¬
drycker samt gällande lagstiftning således bland annat gå ut på att så
vidt möjligt stäfja missbruket af ifrågavarande drycker. Särskildt har öl¬
konsumtionen mångenstädes nått en omfattning och utbredning, som äro
ägnade att ingifva allvarliga farhågor med hänsyn till icke blott nykterhet
och sedlighet bland vårt folk, utan äfven den nationella hushållningen.
Så godt som öfverallt vitsordas, att ölförbrukningen så väl på landsbyg¬
den som i städerna tilltagit och flerstädes utgör en verklig landsplåga,
farligare och mer oroväckande än till och med brännvinsfloden, som genom
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 39. 5
gällande restriktiv lagstiftning synes mer och mer vara på väg att få
lämna plats åt ölet.
Under sådana förhållanden är det naturligt, att lagstiftaren måste
vara betänkt på en omarbetning och skärpning af villkoren för rättig¬
heten att försälja vin och öl, i syfte att bestämmelserna härom må kunna
lämna vapen i händerna på myndigheter, kommuner och enskilda att på
ett verksammare sätt än hittills motarbeta och så vidt möjligt bekämpa
missbruken af dessa rusdrycker samt att med framgång förhindra öfver-
trädelserna af de lagbestämmelser, som staten i nykterhetens och den
sociala ekonomiens intresse funnit påkallade för att stäfja särskildt det
omåttliga förtärandet af Öl.
Detta har dock icke låtit sig göra, så länge de icke spirituösa dryckerna
och svagdricka varit sammanförda med öfriga maltdrycker i en och samma
förordning, hvarest i hufvudsak samma bestämmelser varit stadgade för
såväl de ur nykterhetssynpunkt oskadliga och ur den allmänna hushåll¬
ningens synpunkt nödvändiga och hälsosamma läskedryckerna som för det
rusgifvande ölet. De skärpta bestämmelser, som man kunnat önska se till-
lämpade i fråga om försäljning af öl, skulle nämligen blifvit gällande äfven
för svagdricka, hvilket af olika skäl alls icke var tillrådligt. Det skulle
enligt utskottets mening fastmer hafva varit ett missgrepp att ställa svag-
dricksförsäljningen under de restriktiva bestämmelser, som med fog synas
påkallade gentemot missbruket af Öl.
Numera är emellertid ställningen en helt annan. Svagdrickat har
genom den förlidet år utfärdade maltskattelagen i beskattnings- och till-
verkningsafseende blifvit skildt från de rusgifvande starkare maltdryckerna.
En särskild förordning rörande försäljning af svagdricka och de icke spiri¬
tuösa dryckerna föreligger i förslag, utarbetadt inom finansdepartementet,
hvilket förslag är remitteradt till länsstyrelserna för yttrande. Det är att
vänta och hoppas, att förslaget, som bland annat afser ett fullständigt
frögifvande af svagdrickshandeln, inom kort varder fastställdt till efter¬
rättelse. Numera torde således intet som helst hinder möta för att med
kraft taga itu med de från lagstiftningens synpunkt nödvändiga åtgärderna
mot ölet och att i sådant syfte skrida till en fullständig omarbetning af
gällande bestämmelser rörande försäljningen af de rusgifvande malt¬
dryckerna och vinet i det syfte de deciderade nykterhetsvännerna länge
påyrkat.
Eu sådan omarbetning synes redan af rent formella skäl vara nöd¬
vändig, sedan ur förordningen afskilts så väsentliga delar som alla stad-
ganden rörande svagdrickat och de icke spirituösa dryckerna. Men äfven
ur saklig synpunkt torde eu grundlig revision af författningen vara på¬
6
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 39.
kallad och oafvislig. Genom de gång efter annan företagna lappningarna
på densamma hafva nämligen dess olika bestämmelser blifvit allt svårare
att tolka och med hvarandra förlika, så att erfarenheten visat, att det
både för domstolar, myndigheter och enskilda mött svårigheter att kunna
på ett tillfredsställande sätt tillämpa förordningens olikartade föreskrifter.
Därtill kommer, att de restriktiva bestämmelser och ordningsföreskrifter
författningen innehållit visat sig mer och mer otillräckliga att kunna före¬
bygga det hotande ölmissbruket. På dessa grunder har en fullständig och
genomgripande revision af förordningen krafts af eu år efter år allt star¬
kare vorden folkmening.
Vid denna revision ligger det uppenbarligen nära till hands att tänka
sig omarbetningen i tillämpliga delar gående i den riktning, gällande
brännvinsförsäljningslag anvisar, hvars bestämmelser i det hela visat sig
ägnade att motverka och minska förbrukningen af brännvin och därmed
jämförliga spirituösa drycker. Herr Pettersson och hans medmotionärer
hafva anslutit sig till denna redan förut inom Riksdagen uttalade upp¬
fattning och jämväl angifvit vissa hufvudpunkter, i fråga om hvilka de
ansett önskligt, att bestämmelserna om försäljning af öl borde bringas i
närmare öfverensstämmelse med gällande föreskrifter för brännvinsför-
säljning.
Vid en närmare granskning af sistnämnda föreskrifter, hvilka inne¬
hållas i kung! förordningen den 24 maj 1895 med däri senast den 22 maj
1903 vidtagna ändringar, framgår det dock, att motionärerna i sitt revisions-
förslag lämnat å sido åtskilliga viktiga stadganden i brännvinsförsäljnings-
förordningen, hvilkas tillämplighet på försäljningen af öl och vin med skäl
torde kunna sättas i fråga och som i alla händelser vid den blifvande om¬
arbetningen af förordningen lära böra göras till föremål för noggrant öfver¬
vägande. Dit hör i främsta rummet de i gällande brännvinsförsäljningsför-
ordning förekommande bestämmelser, som afse att i stad all minuthandel med
och utskänkning af brännvin må kunna under vissa villkor upplåtas åt ett
särskildt inom staden uteslutande för ändamålet bildadt bolag, hvars bolags¬
ordning och skötsel äro i nykterhetens och sedlighetens intresse under¬
kastade en noggrann kontroll från det allmännas och de kommunala
myndigheternas sida. Dessa bestämmelser återfinnas i 9 § 2 mom. samt
18 § af 1895 års förordning.
I sin förut omförmälda motion vid 1896 urs riksdag upptager herr
Wieselgren tanken att tillämpa bolagssystemet eller, såsom det vanligen
benämnes, göteborgssystemet jämväl på ölförsäljningen. Motionären,
som anser obestridligt, att detta system rätt tillämpadt varit ägnadt att
minska brännvinsförbrukningen och främja nykterheten, framhåller såsom
7
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 39.
sin öfvertygelse, att systemet utan allt tvifvel skulle kunna med fram¬
gång tillämpas äfven i fråga om ölförsäljningen. Utgående från det för¬
hållandet, att ölförbrukningen i städerna tagit sådana dimensioner, att
ölet såsom berusningsmedel täflar med brännvinet, måste det, säger
herr Wieselgren, på hvarje plats, där tillgång å tvenne slags rusdrycker
gifves och där man på flerehanda sätt försvårar åtkomsten till den
ena, under det man lämnar den andra i det allra närmaste fri, med
nödvändighet inträffa, att förbrukningen af den senare ökas, samt
att de ölförbrukare, som begagna dem till öfvermått, snart sagdt
känna sig hänvisade till förtäring af den så mycket lättare åtkomliga
sorten. Denna iakttagelse bestyrkes med siffror från Göteborg öfver de
ställen, där för fylleri anhållna personer erhållit sitt rus, utvisande, att
under perioden 1875—1895 antalet för fylleri från bolagskrogarna anhållna
högst betydligt minskats, medan däremot motsvarande antal af dem som
berusat sig å ölkrogar nära tiodubblats och å s. k. »enskilda ställen» nära
fördubblats. Dessa siffror, menar motionären, visa till fullo, att bolags-
krogarnas bidrag till fylleriet i städerna i allmänhet torde vara mindre
än ölkrogarnas och de »enskilda ställenas», under hvilken senare rubrik
lönnkrögeriet ingår. Hvad som i fråga om brännvinsförsäljningen medfört
den förbättring, som sålunda obestridligen inträda vore just, att man genom
bolagssystemet dels beredt sig möjlighet att efter en och samma grundsats
handhafva försäljningen å alla försäljningsställen och att på dem alla lika
tillämpa gifna restriktiva bestämmelser, dels ock åvägabringat en stark
nedsättning af försäljningsställenas antal. Om det således måste vara på¬
tagligt, att dessa grundsatser kräfva tillämpning äfven i fråga om ölet,
som sedan bolagssystemets tillkomst uppträdt såsom en växande fara för
enskilda och för samhället, så kan, enligt herr Wieselgrens åsikt, det omått¬
liga öldrickandet inom städerna icke med tillbörlig kraft bekämpas på
annat sätt än genom att under bolagssystemet indraga äfven den mindre
maltdryckshandeln. Enhvar måste inse det principiellt oriktiga uti att åt
sinsemellan stridiga viljor och syftemål anförtro rusdryckshandeln inom
samma stad. Eu följdriktig utveckling af vår rusdryckslagstiftning borde
därför ovillkorligen leda till äfven maltdryckshandelns anförtroende åt de
för bränn vinshandelns ombesörjande inom städerna upprättade bolagen.
1 främsta rummet borde de utskänkningsrättiglieter, som omförmälas i 4 §
af 1885 års maltdrycksförordning, öfverflyttas till bolagen, dock med iakt¬
tagande af vissa af motionären angifna ordningsbestämmelser.
Från annat håll har man ur olika synpunkter gjort invändningar
mot nyssnämnda uppfattning och framhållit de olägenheter, som synas
vara förenade med göteborgssystemets tillämpning på ölhandeln i städerna.
8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 39.
Från denna sida framhålles, att ölet dock i flera hänseenden skiljer sig
från brännvinet. Det senare är med vatten uppblandad sprit, köpes efter
sprithalten och spritens renhet samt är samma vara, från hvilket bränneri
det än kommer. Öl däremot innehåller visserligen sprit, men detta är icke
dess hufvudbeståndsdel. Ölet köpes aldrig efter sprithalten och är icke
samma vara, då det kommer från det ena bryggeriet eller det andra. Det
kan därför aldrig bli en börsvara såsom brännvinet. Om utskänkning och
minuthandel med Öl i likhet med samma handel med brännvin blefve
bolagssak, så kunde bolaget icke infordra anbud på leverans samt antaga
det lägsta anbudet. Ej heller kunde bolaget förbindas att för att vara
opartiskt köpa af alla bryggerier. Det måste inskränka sig till ett eller
några få bryggerier. Detta skulle lätteligen alstra en sträfvan hos de skilda
bryggerierna att på hvarjehanda vägar söka slå under sig respektive bolag.
Ett exempel på huru det kan gå till visar striden mellan bryggerierna i
fråga om Folkets hus i Stockholm.
Vid jämförelse mellan dessa bägge åskådningar är utskottet för sin
del böjdt att tillerkänna de skäl, som tala för den förstnämnda uppfatt¬
ningen, en större beviskraft och att sålunda anse bolagssystemets tillämp¬
ning äfven på ölhandeln komma att medföra öfvervägande fördelar ur nykter-
hetssvnpunkt. Men på frågans nuvarande, i det hela icke utredda stånd¬
punkt tilltror sig utskottet dock icke att fälla ett slutgiltigt omdöme i saken.
Vägande skäl för såväl den ena som den andra uppfattningen kunna an¬
föras, och det torde sålunda icke utan en närmare och allsidig utredning
böra bestämdt fastslås, huruvida bolagssystemet lämpligen kan införas i
den blifvande lagen om försäljning af vin och starkare maltdrycker så¬
som fakultativt i stad eller därmed jämförligt samhälle. Så mycket är i
hvarje fall klart, att denna fråga bör göras till föremål för sorgfälligt
öfvervägande samt en noggrann ompröfning och undersökning, innan ny
förordning angående försäljning af Öl och vin varder utfärdad. Då en
dylik allsidig undersökning lämpligast lärer kunna verkställas genom Kungl.
Maj:ts försorg af i frågan sakkunniga personer, anser sig utskottet böra
förorda, att med den af motionärerna föreslagna skrifvelsen till Kungl.
Maj:t jämväl bör afses att få nu berörda fråga utredd i sammanhang med
en omarbetning af ölförsäljningsförordningen i dess helhet.
Fn närmare granskning af öfriga paragrafer i brännvinsförsäljnings-
förordningen torde däremot icke erbjuda samma svårigheter att afgöra,
hvilka bestämmelser som lämpligen skulle kunna tillämpas vid en om¬
arbetning af bestämmelserna rörande ölförsäljning.
1—4 §§ upptaga stadganden angående försäljningens indelning i parti¬
handel, minuthandel och utskänkning samt de olika kvantiteter, som i ena
9
Andra Kammarens Tillfälliga XJtskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 39.
eller andra fallet få försäljas. Dessa bestämmelser synas icke lämpligen
kunna användas i fråga om försäljningen af öl, med hänsyn till denna
drycks olikartade beskaffenhet med brännvin. 5 § innehåller stadganden,
dels att rättighet att försälja brännvin ej må innehafvas af annan än den,
som äger medborgerligt förtroende och i öfrigt är på visst sätt kvalificerad,
dels att handel med brännvin icke får vara förenad med annan handel,
dels slutligen att vissa personer, såsom magistratspersoner, läkare, krono¬
fogdar, länsmän, polismän, ecklesiastike ämbets- och tjänstemän, folkskol¬
lärare in. fl., äfvensom apotekare icke få idka brännvinsförsäljning. På
sätt motionärerna anmärkt är yrkandet, att ölförsäljning lika litet som
handel med brännvin icke bör få vara förenad med annan handel, ett
gammalt och många gånger inom Riksdagen uttaladt önskemål, som ut¬
skottet för sin del anser synnerligen angeläget att vid den blifvande om¬
arbetningen af förordningen om försäljning af öl och vin få genomfördt.
Men äfven öfriga i nyssnämnda 5 § för brännvinshandel stadgade ordnings-
bestämmelser böra enligt utskottets mening väl ägna sig att tillämpa i
fråga om ölhandeln och därför införas i den blifvande lagen angående
villkoren för försäljning af vin och öl.
I 6 och 7 §§ af brännvinsförsäljningsförordningen innehållas stadganden,
som speciellt afse särskilda, privilegierade brännvinsförsäljningsrättigheter
och som icke torde äga tillämpning i fråga om rätten att försälja öl. 8 §,
9 § 1 mom. äfvensom 10—15 §§ afse sättet, hvarpå rättighet att för¬
sälja brännvin må kunna förvärfvas, huru försäljningsställenas antal skall
bestämmas, huru förverkade rättigheter kunna återfås, i hvilka fall öfver¬
låtelse af rätten till försäljning må ske samt speciella stadganden om bränn¬
vinsförsäljning vid hälsobrunn, badort och å passagerarefartyg — allt
föreskrifter, hvilka i nykterhetens intresse synas såvidt ske kan böra vinna
tillämpning jämväl i fråga om ölhandeln. Särskildt förekomma i 8 § 3
mom. samt 10 § de viktiga stadganden, som motionärerna med rätta yrkat
böra tillämpas jämväl i fråga om rätten till försäljning af Öl, nämligen
att kommun genom sina organ äger att inlägga sitt veto mot beviljande
af brännvinsförsäljningsrättigheter. Att denna rätt tillerkännes kommun
äfven i fråga om ölhandeln synes utskottet desto mera naturligt, som denna
handel, såsom erfarenheten visat, för kommunerna ofta medför mycket
betydande olägenheter.
I 9 § 2 mom. och 18 § stadgas rörande bränn vinsrättigheters upp¬
låtande åt bolag, hvarom utskottet här ofvan redan yttrat sig.
16 § samt 19—22 §§ hafva afseende å de särskilda utgifter, som för
brännvinsförsäljningsrättigheter böra erläggas, äfvensom dessa afgifters för¬
delning mellan staten, kommuner och hushållningssällskap. Att dylika
Bih. till lliksd. Prat. 1904. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 38 Höft. 2
10 Andra Kammarens Tillfälliga XJtsfcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 39.
afgifter böra ifrågasättas äfven för ölförsäljningsrättigheter är en mening,
som torde hafva åtskilligt fog för sig, och i alla händelser bör utredas.
Om detta befinnes lämpligt, synas dock afgifter, som inflyta för dylika
rättigheter, icke böra tagas i anspråk för statens eller kommunens vanliga
utgifter, utan användas till ändamål, som direkt gagna den mindre be¬
medlade befolkningen.
23—32 §§ samt 34—36 §§ innehålla en följd af ordningsföreskrifter,
såsom rörande försäljningslokals beskaffenhet och läge, tiderna för dess
öppethållande, förbud mot försäljning till minderåriga och öfverlastade
samt vid auktioner och dylika tillfällen, äfvensom angående handelns för¬
bjudande på grund af inträffade oordningar m. in. Samtliga dessa ord¬
ningsföreskrifter äro uppenbarligen af beskaffenhet att böra i nykterhetens
och sedlighetens intresse vinna tillämpning jämväl i fråga om ölhandeln.
33 § afser dels brännvinets styrka, hvilket stadgande icke är tillämpligt å
ölet, dels ock förbud att till salu hålla brännvin, som är försatt med
något för hälsan skadligt ämne, något som torde böra beaktas jämväl i
fråga om öl och vin. 37 § innehåller vissa speciella föreskrifter angående
försändelse af brännvin, hvilka icke synas påkallade i afseende å öl, men
väl möjligen i fråga om vin.
I 38—56 §§ stadgas slutligen rörande förbrytelser mot föreskrifterna
angående försäljning af brännvin samt dessa förbrytelsers bestraffning och
tillsynen öfver förordningens efterlefvande, hvilka stadganden, såsom motio¬
närerna med allt fog yrkat, torde böra i större eller mindre utsträckning
vinna tillämpning jämväl i fråga om försäljningen af öl, enär erfarenheten
hittills gifvit vid handen, att straffen för öfverträdelse!’ af ölhandelslagen
behöfva skärpas.
Utskottet har härmed i korthet angifvit det hufvudsakliga af de be¬
stämmelser i brännvinsförsäljningsförordningen, som vid en blifvande om¬
arbetning af förordningen angående försäljning af vin och starkare malt¬
drycker torde böra vinna beaktande. Att en dylik omarbetning är i hög
grad af omständigheterna och hänsynen till en alltjämt växande folk¬
mening påkallad, har utskottet redan framhållit. Utskottet delar jämväl
motionärernas uppfattning, att de sålunda reviderade bestämmelserna an¬
gående en handel, som medför afsevärda olägenheter på en mängd om¬
råden och som därför i likhet med bräunvinshandeln bör vara underkastad
vissa, på den enskildes näringsfrihet ingripande restriktiva bestämmelser,
böra erhålla karaktären af en af Kung]. Maj:t och Riksdag gemensamt
stiftad lag.
Utskottet får sålunda, med hänvisning till hvad som ofvan anförts,
hemställa, att Andra Kammaren för sin del måtte besluta,
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 39.
11
att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhåller,
det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till lag angående försäljning af vin
och starkare maltdrycker, i tillämpliga delar öfverens¬
stämmande med gällande förordning angående försäljning
af brännvin och andra brända eller destillerade spirituösa
drycker.
Stockholm den 21 april 1904.
På utskottets vägnar:
K. H. GEZ. von SCHÉELE.