Statsutskottets Utlåtande N:o 91.
1
N:o 91.
Ank. till Riksd. kansli den 26 april 1904, kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om anslag för be¬
redande af statsunderstöd åt obemedlade hushåll på
Gottland, hvilkas värnpliktige försörjare inkallas till extra
tjänstgöring utöfver lagstadgad öfningstid.
(l:a U. A.)
Uti en inom Andra Kammaren väckt, till statsutskottet remitterad
motion (n:o 235) har herr S. A. K. Natt och Dag, under instämmande
beträffande motionens syfte af herrar A. Hedin och J. G. Pettersson i
Södertelje, föreslagit, att Riksdagen, för utdelande af statsunderstöd med
högst en krona per dag åt de obemedlade hushåll å Gottland, hvilkas
familjeförsörjare antingen redan vore eller framdeles blefve inkallade
till extra tjänstgöring utöfver lagstadgad öfningstid, ville å extra stat
för år 1905 bevilja ett förslagsanslag om 8,000 kronor, med rätt för
Kungl. Maj:t att af tillgängliga medel nu strax under innevarande år
förskottsvis utbetala hvad som af anslaget för sagda ändamål kunde
befinnas vara erforderligt, samt vid anmälan af detta beslut anhålla, att
Kungl. Maj:t behagade genom platsmyndigheterna låta utbetala detta
understöd på sätt Kungl. Maj:t kunde finna lämpligast.
Till stöd för detta förslag har i motionen anförts följande:
»När för någon tid sedan befallning utgick, att värnpliktige af års¬
klasserna 1897—1003 tillhörande vissa rullföringsområden å Gottland
Bill. till Riksd. Prot. 1904. 4 Sami. 1 Ajd. 60 Haft. (N:o 91). 1
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 91.
skulle inrycka till extra tjänstgöring, blefvo äfven åtskilliga familje¬
försörjare ryckta från sina hem och det arbete, som gaf dem och deras
anhöriga sin bärgning. För de i bättre förmögenhetsförhållanden varande
familjerna betydde detta i ekonomiskt hänseende mindre, men för an¬
höriga till dagakarlen å landet och arbetaren i staden kan det mången
gång betyda hårda, bekymmersamma dagar, ja verklig nöd. Visserligen
står i dylikt fall alltid den utvägen öppen för de medellösa värnpliktiges
hemmavarande anhöriga att såsom en sista utväg anlita vare sig den
enskilda välgörenheten eller den legala fattigvården om hjälp. Men
för en familj, som förut haft sin, om än knappa utkomst genom familje¬
faderns eller annan manlig medlems arbete, blir dock städse denna
möjlighet en den bittra förödmjukelsens väg, och hvad säkert är: ej
höjes på detta sätt fosterlandskärleken; ej heller känslan af att det är
hvarje svensk mans oafvisliga skyldighet att såsom värnpliktig offra landet
sin personliga tjänst. Väl kan fosterlandskärleken, när landets vara
eller icke vara såsom fri stat står på spel, flamma högt hos den värn¬
pliktige krigsmannen, äfven om hans hemmavarande anhöriga lida brist,
men när det såsom nu endast gäller att stå »neutralitetsvakt» under en
garnisonstjänsts hvardagligheter, finnes icke denna yttre väckelse till
hjältemodiga ansträngningar och försakelser, som krigets allvar så ofta
medför. Under sådana förhållanden som nu råda å Gfottland torde de
värnpliktiges tankar liksom af sig själf vända åter och åter tillbaka
till hemmet, och lida därtill den värnpliktiges i hemmet kvarlämnade
närmaste anhöriga verklig nöd, så uppstår snart hos honom en känsla
af att det är en orättvisa, att han den fattige torparen, arbetaren,
eller hvad han månde vara — nu skall bära kronans rock för »det
allmännas» bästa: han intages då lätt af ovilja öfver samhället, som
lägger beslag på hans enda egendom, hans arbetskraft, och — lämnar hans
anhöriga att finna sin utkomst bäst de kunna. Den ringa ersättning
— 50 öre per dag —- som staten härför består den värnpliktige är, i fall
sådana som detta af extra tjänstgöring under fred, icke tillfyllest för åt¬
minstone de gifta, obemedlade värnpliktige. Ingen må därför förundra
sig, om under dylika förhållanden den gifte, men fattige, värnpliktige
gripes af leda vid militärtjänsten. Landet har då, därför att dessa
omständigheter ej uppmärksammades och rättades, blott fått ytterligare
en bitter motståndare till det' modärna samhället, framför allt till -—
värnplikten. Och här ligger äfven den faran nära, att dylika missför¬
hållanden kunna öka emigranternas redan oroväckande stora antal.
Det nu anförda är att hänföra till dels de billighetsskäl, dels de
förståndsskäl, som kunna anföras för behofvet att från statens sida
Statsutskottets Utlåtande N:o 91.
3
sörja för den mindre bemedlade tjänstgörande värnpliktiges hemma¬
varande anhöriga. Det finnes dock äfven ett rätts- och principskäl,
som synes tala för samma sak, och skall nu något närmare redogöras
äfven för detta.
Granskar man den kungl. kungörelse, som innehåller bestämmelser
om arméns aflöning under fred (se svensk förf.-saml. 1902 n:o 112),
och hvilken i sin ordning är grundad på Riksdagens beslut år 1901, så
skall man bland de stadganden, som afhandla värnpliktiges aflöning,
finna följande uttalande: »Om det tillskott1) i penningar, som utöfver
förenämnda penningbidrag2) skall, jämlikt § 35 i värnpliktslagen, till
värnpliktig, som tillhör sådant truppslag vid hären, hvars tjänstgöring
komme att enligt § 27 af samma lag öfverstiga sammanlagdt 240
dagar, utgå för den utbildningstid, som öfver skjuter 240 dagar, varder
framdeles stadgadt» (§ 53 mom. 2). Värnpliktslagens § 35 mom. 2,
lyder: »Under tjänstgöring erhåller till beväringen hörande värnpliktig-
underhåll, sjukvård, beklädnad, utredningspersedlar och annan erforderlig
utrustning, samt dessutom penningbidrag och, där den värnpliktige
tillhör antingen sådant truppslag vid hären, hvars tjänstgöring jämlikt
§ 27 öfverstiger sammanlagdt tvåhundrafyrtio dagar, eller flottan, sär¬
skilt tillskott i penningar för den utbildningstid, som öfverskjuter
tvåhundrafyrtio dagar, allt likaledes enligt särskilda bestämmelser».
Såväl uti den af hvarje värnpliktig kända värnpliktslagen, som uti
arméns fredsaflönings-reglemente finna vi alltså den principen fastslagen
af Konung och Riksdag, att de värnpliktige, hvilka, i och för sin utbild¬
ning, i fred tjänstgöra längre tid än flertalet beväringar, böra utöfver det
ordinarie penningbidraget, erhålla ett särskildt »tillskott i penningar». Huru
stort detta »tillskott i penningar» skulle vara, därom har Riksdagen ej
ännu fattat beslut och härom finnes följaktligen ingenting stadgadt.
Detta antagligen af det skäl, att ännu flera år skola förflyta, innan det
fall inträder, när enligt dessa bestämmelser »tillskott i penningar» skall
utgå till vissa värnpliktige.
Nu har emellertid inträffat ett fall, som icke tyckas hafva varit
förutsedt vid införandet af 1901 års härordning. Förr i tiden förfogade
man, när behof af extra militära åtgärder under fred erfordrades, öfver
en betydande stamstyrka, hvadan behof af extra-inkallning af värn¬
pliktige ej yppade sig. Nu hafva förhållandena härutinnan ändrat sig;
1) Anm.: Kursiveradt i kungörelsen.
2) Anm.: 20 öre per dag »under den första tjänstgöringen» och 50 öre per dag
»under annan tjänstgöring» (repetitionsöfning.)
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 91.
vi kunna och vi hafva nu måst inkalla värnpliktige till extra freds-tjänst-
göring. och ändock finnes ingen af Konung och Riksdag gemensamt bestämd
aflöning för dessa värnpliktige, såvida man ej får anse, att orden »med
50 öre om dagen under annan tjänstgöring» (se aflöningsregl. § 53 mom. 2)
äfven åsyftar detta särskilda fall och icke, som antagligast är, allenast
repetitionsöfning.
Skulle denna förmodan vara sann, skulle det kunna hända, att
när värnpliktige, tilldelade infanteriet eller positionsartilleriet, vid något
framtida tillfälle kvarhölles i tjänst äfven sedan deras lagstadgade ut-
bildnings-tjänstgöring under 240 dagar gått till ända, de därvid måste
aflönas med enbart »penningebidraget», 50 öre per dag. Samtidigt skulle
de värnpliktige, som tilldelats kavalleriet eller fältartilleriet, och hvilka
ännu ej afslutat sin 365-dagars utbildningstjänstgöring, men väl redan
tjänstgjort i 240 dagar, förutom detta »penningbidrag» å 50 öre pr dag,
äfven erhålla ett »tillskott i penningar», hvars storlek dock ännu ej är
bestämdt. Uti dylikt fall — och vi hade nu haft ett sådant, därest öfver-
gångsåren varit slut — skulle den värnpliktige, som förrättade extra-
tjänstgöring utöfver sin lagstadgade utbildningstid, erhålla mindre
penningbidrag af staten, än de värnpliktige, hvilkas utbildningstid var
längre än de förras och ännu ej hade gått till ända. Detta talar
otvetydigt för, att skall den värnpliktige, som har längre utbildningstid
än den stora massan beväring, åtnjuta »tillskott i penningar» under de
dagar som öfverskjuta 240, så höra äfven de värnpliktige, hvilka efter
slutad utbildning under fred inkallas till extra tjänstgöring, därunder
äfvenledes erhålla ett dylikt »tillskott i penningar». Ligger det då ej
nära till hands, att på dessa nu inkallade gottländska värnpliktige bort
tillämpas samma princip, som ligger till grund för bestämmelsen om
det »tillskott i penningar», hvarom såväl värnpliktslagen som arméns
aflöningsreglemente tala? Tvärtom tyckas alla skäl tala för att ett
liknande »tillskott i penningar», utöfver det vanliga penningebidraget,
borde tilldelas ej blott de värnpliktige, hvilka nu i år redan inkallats,
utan äfven dem, som af samma orsak framdeles blifva inkallade till
extra-tjänstgöring under fred. Härom har dock intet förslag framlagts
för Riksdagen, och det kan måhända anses icke tillkomma en enskild
motionär att nu så göra. Af detta skäl hafva vi, trots den klara rätts¬
grunden, icke velat framlägga förslag härutinnan, utan inskränka oss
till att allenast söka afhjälpa den verkliga nöd, som denna extra inkall-
ning af värnpliktige förorsakar, därigenom att i vissa obemedlade
familjer ende arbetsföre mannen af lagens bud inkallas i rikets tjänst
utöfver den lagstadgade öfningstiden. Hvad vi begära för dessa, det
Statsutskottets Utlåtande N:o 91.
5
är ej mer än en del af det som skulle hafva tillkommit de nu inkallade
värnpliktige, därest ofvannämnda ledande princip om ))tillskott i pen¬
ningar» till vissa värnpliktige blifvit följdriktigt tillämpad.
Efterser man därpå ur tillgängligt statistiskt material, huru många
gifta värnpliktige det ungefärligen kan finnas bland Gottlands värnplik¬
tige tillhörande beväringens första uppbåd (ålder intill 28 år), så säger
oss tab. 7 i 1900 års befolkningsstatistik, att allenast under det året
ingingos å Gottland äktenskap af 193 män under 30 år; däraf 80 där
mannen var mellan 20 och 25 år. Ehuruväl man af denna tabell icke
kan finna hvarken bestämda antalet ingångna äktenskap med mannen
i åldern 20—28 år, ej heller hela antalet gifta män i samma ålder, så
kan man dock däraf sluta sig till, att på Gottland bör finnas omkring
500 gifta män och änklingar i åldern mellan 20—28 år. Af dessa åter
äro ej alla värnpliktige, men däremot finnas äfven andra familjeför¬
sörjare än familjefäder, hvarför man ej torde få sätta hela antalet
familjeförsörjare i beväringens första uppbåd å Gottland lägre än 350.
Af dessa återigen finnas dels sådana, hvars anhöriga, åtminstone
för en kortare tid, kunna ekonomiskt reda sig familjeförsörjarens arbets¬
förtjänst förutan, dels sådana, hvars arbete utgjorde allt, eller så godt
som allt, hvad deras anhöriga hafva att lita sig till för sin utkomst.
Beträffande proportionen dessa klasser emellan säger oss befolknings-
statistiken i det år 1901 officiellt utgifna arbetet »Sveriges land och
folk» på sidan 135, att af 100 svenska hushåll i medeltal endast 2,96 %
äga mera än och 25,74 % tillräckligt af hvad de behöfva för sitt uppe¬
hälle, medan öfriga 71,30 % antingen blott äga en del af hvad de
därtill behöfva (54,81 %) eller ock (16,49 %) äro för sin utkomst helt
och hållet beroende af andra. Ehuruväl dessa siffror blott få anses vara
ungefärliga, kan man dock af dem draga den slutsatsen, att omkring
70 % af svenska familjeförsörjare äro för sin och de sinas utkomst an¬
tingen helt och hållet eller ock i större eller mindre grad beroende af
sitt arbete. Å Gottland skulle enligt denna beräkning finnas ett antal
af omkring 245 obemedlade hushåll, hvilka, därigenom att deras för¬
sörjare vore inkallade till militärtjänst, torde vara i behof af hjälp.
När nu staten med lagens hjälp gör bruk af sin makt att för det all¬
männas bästa lägga beslag på sådana familjeförsörjares arbetskraft, är
det, särskildt när så sker under fred, statens moraliska skyldighet att
tillse, att dessa i rikets tjänst inkallade familjeförsörjares anhöriga ej
lida verklig nöd.
Emellertid äro nu ej mer än två af de åtta gottländska rullförings-
områdenas värnpliktige inkallade, för att, såsom upplyst blifvit, etter
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 91.
någon tid aflösas af de värnpliktige från två andra rullföringeområden,
och så undan för undan tills de för året nyinlcallade värnpliktige kunna
öfvertaga garnisonstjänsten i Slite och Fårösund. Häraf följer, att i
medeltal omkring 60 obemedlade hushålls familjeförsörjare ständigt
komma att vara inkallade till extra-tjänstgöring, intill dess sådan tjänst¬
göring ej längre är behöflig. Den tid, hvarunder denna extra-tjänst¬
göring är afsedd att äga rum, har uppgifvits till fyra å fem månader.
Antages det alltså, att i medeltal 60 obemedlade familjeförsörjares
hemmavarande anhöriga äro i behof af hjälp, och detta för en tid af
högst 150 dagar, så erhålles 9,000 underhållsdagar.
Det »tillskott i penningar», eller statsunderstöd, som sålunda får
anses böra tillkomma de inkallade, obemedlade familjeförsörjarnes an¬
höriga, kan antingen bestämmas till ett visst, fast belopp pr dag, eller
ock bestämmas olika för olika hushåll, allt efter dessas större eller
mindre behof af hjälp, familjemedlemmarnes antal, och så vidare. All¬
denstund detta penningetillskott nu ej är afsedt att utgå annat än i
form af tillfälligt statsunderstöd, utdeladt af billighetshänsyn, så torde
skälen för ett fast, för alla lika bestämdt, belopp pr dag hafva bort¬
fallit, och dagsunderstödet kunna regleras efter olika hushålls olika
behof af hjälp. Dock torde en maximigräns böra bestämmas, och synes
mig denna kunna sättas till en krona pr dag och pr hushåll. Antages
en del hushåll komma att uppbära detta maximiunderstöd, blifver det
alltid andra, hvarest till exempel barnens antal är mindre och hvilka
kunna reda sig med ett mindre dagligt understöd jämte den del af
penningbidraget familjeförsörjaren kan afstå till sina anhöriga. Af vikt
är äfven att statsunderstödet noga regleras efter hemmavarande hus-
hållsmedlemmars förmåga att bidraga till det gemensamma underhållet.
Af alla dessa skäl kan den summa, som för ändamålet är behöflig, anses
vara omkring 8,000 kronor.
Reglerandet af såväl utdelningen af dessa statsunderstöd, som ock
bestämmandet om dels hvilka hushåll som däraf skola få del, dels under¬
stödets storlek, anser jag böra tillkomma Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande, jämte deras underordnade. Ansökan om understöd, till be¬
hörigheten styrkt af tvänne trovärdiga personer, hvaraf den ene alltid
skall tillhöra församlingens prästerskap, bör inlämnas till ortens läns¬
man — i Visby till stadens borgmästare — för att, åtföljd af yttrande
från den myndighet, som mottagit densamma, befordras vidare till lands-
höfdingeämbetet. Detta skulle vara beslutande i frågan, och utbetal¬
ningen sedermera ske, förslagsvis hvarje vecka, genom förutnämnde
platsmyndighet. Härigenom skulle all (direkt) beröring med fattig vårds¬
myndigheterna undvikas, och understödet icke få form af fattighjälp.
Statsutskottets Utlåtande N:o 91.
7
Detta nu sagda må dock endast anses såsom förslag, och torde ordnandet
af denna angelägenhet lämpligast böra öfver lämnas åt Kungl. Maj:t.
Afskrift af ett från fattigvårds- och kyrkomyndighet i Visby
erhållet intyg, utvisande hurusom där behofvet af understöd åt vissa
inkallade värnpliktiges medellösa anhöriga nu gör sig starkt gällande,
åtföljer motionen såsom bilaga.»
Sagda bilaga, som var motionen bifogad i bestyrkt afskrift, är af
följande lydelse:
»På begäran meddelas följande:
Af de värnpliktige från Visby, som under innevarande månad äro
inkallade till tjänstgöring (mobiliserade), hafva 26 kommit i ekonomiska
svårigheter genom mobiliseringen. Då de ju äro unge män och deras
arbetsförtjänst, då de äro hemma, i allmänhet icke är stor, hafva de
icke kunnat göra några nämnvärda besparingar, äfven om de varit än
så ordentliga och sparsamma. De hafva således inga existensmedel
längre, än de få arbeta. De värnpliktige, om hvilka här är fråga, äro
alla med undantag af två gifta (dessa två hafva fattiga, orkeslösa för¬
äldrar att försörja) och hafva i allmänhet barn. Jag har funnit, att
familjerna i allmänhet stodo alldeles utblottade, då familjefäderna drogo
ut. Somliga ägde 5 kronor, när mannen reste, andra intet. Några få
ägde några små besparingar, hvilka nu äro slut. Dessa värnpliktiges
hustrur och barn lefva dels på det barmhärtiga människor och anhöriga
kunna hjälpa dem med, dels genom att göra skulder. Då hustrurna i
allmänhet alla dels hafva små barn och spädbarn att sköta, dels af barns¬
börd äro nödsakade att förblifva hemma, kunna de intet förtjäna. Träder
icke staten emellan med något bidrag till dessa värnpliktige, komma de
att i ekonomiskt hänseende lida mycket. Och det kommer att dröja
länge, innan de med de små förtjänster, som de i allmänhet hafva, hinna att
betala de skulder, som de nu måste göra. Ännu värre är det för dem,
som icke betros att få något på borgen. Hos dem hotar nöden att
göra sitt inträde, ja, han har redan kommit. Och i fem fall har fattig¬
vården måst gripa in. Jag har funnit, att dessa värnpliktige skulle
hafva förtjänat i medeltal något öfver 13 kronor per vecka, därest de
fått stanna hemma. Och det minsta, som de måste anses behöfva, för
att familjerna ej skola lida nöd, är så mycket, att det tillsammans med
det, som mannen under sin tjänstgöringstid får af staten, kommer att
uppgå till 13 å 14 kronor pr vecka. Ty visst är, att af denna bila
förtjänst intet blifver öfrigt, då en familj därmed skall underhållas.
Visby den 20 mars 1904.
K. Thelander:
v. pastor.
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 91.
Utskottets
yttrande.
Undertecknad, som känner till förenämnda värnpligtige och deras
familjer, instämmer i alla delar uti förestående utlåtande. Som ofvan.
Carl Nordahl.
Ordförande i Visby stads fattigvårdsstyrelse.»
Utskottet har icke kunnat dela motionärens uppfattning om de
svåra följder, som skulle för det allmänna vara att befara, därest af de
värnpliktige, såsom nu på Gottland skett, uttoges den hvarje svensk
värnpliktig man åliggande skyldighet, att utan särskild därför lämnad
ersättning träda i vapentjänst, då sådant kräfves.
Uti ifrågavarande och till äfventyrs framdeles inträffande liknande
fall, där mobiliseringen blott är partiel och allenast afser en viss lands¬
del, har utskottet likväl ansett de ekonomiska svårigheter böra be-
hjärtas, som kunna uppstå för de personer, hvilka för sitt uppehälle
äro väsentligen beroende af till extra tjänstgöring inkallad värnpliktigs
arbetsförtjänst.
Så mycket hellre har utskottet ansett någon åtgärd i motionens
syfte nu höra vidtagas som redan i gällande värnpliktslag af den 14
juni 1901 medgifvits lättnader vid värnpliktens fullgörande för vissa
i lagens § 16 mom. 2 angifna värnpliktige — t. ex. ende arbetsföre
sonen till orkeslös eller vanför fader. Och med desse värnpliktige
torde uti ifrågavarande afseende — med hänsyn till att mobiliseringen
afser jämväl äldre årsklasser — böra jämställas äfven de värnpliktige,
som äga hustru eller barn, hvilka äro af deras arbete för sitt uppe¬
hälle väsentligen beroende.
I förevarande fall har utskottet därför ansett något tillskott böra
utgå utöfver de vanliga förmånerna till såväl de värnpliktige, hvilka
enligt hvad ofvan nämnts angifvas i värnpliktslagens åberopade §, som
ock de med dem enligt utskottets åsikt jämställda.
Angående beloppet af detta tillskott har utskottet funnit detsamma
skäligen böra för hvarje värnpliktig, som därtill kan komma i fråga,
sättas till 75 öre om dagen af den extra tjänstgöringstiden, utgörande
ungefärliga skillnaden emellan de värnpliktiges arbetsförtjänst, som enligt
utskottet tillhandahållna uppgifter ej i allmänhet torde öfverstiga 2 kronor
om dagen, och värdet — omkring 1 krona 25 öre — af de förmåner,
hvilka de redan nu under tjänstgöringen åtnjuta i form af underhåll,
beklädnad och penningebidrag in. m. — Någon ändring i det före¬
Statsutskottets Utlåtande N:o 91.
9
slagna anslagsbeloppet torde ej af denna jämkning i tillskottsbeloppet
böra föranledas.
I afseende å tiden för detta tillskotts utbetalande torde den för
närvarande böra begränsas till innevarande år.
I fråga om pröfningen af hvilka sådant tillskott bör tillkomma,
samt om sättet för tillskottets utdelande bar utskottet varit i tveksamhet
om hvilken myndighet lämpligen borde för dessa bestyrs utförande
anlitas. Af praktiska skäl och med hänsyn därtill, att sådant upp¬
drag svårligen lärer enligt lag kunna åläggas inskrifningsmyndigheterna,
har det synts utskottet som om medlen borde utanordnas till Konun¬
gens befallningshafvande, som skulle äga att på värnpliktigs ansökan,
vitsordad af vederbörande pastor och kommunalstämmoordförande eller
därmed jämförlig kommunal tjänsteman, utbetala belöpande tillskott till
den värnpliktiges hushåll, hvilket hellre än den värnpliktige själf torde
böra ifrågakomma att uppbära detsamma. Till vägagåendet i detta
afseende torde emellertid gifvetvis böra till Kungl. Maj tis bestämmande
öfverlämnas.
På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa:
att Riksdagen må för år 1905 å extra stat be¬
vilja ett förslagsanslag af 8,000 kronor att, på sätt
Kungl. Majti kan finna lämpligt, utdelas med 7 5
öre om dagen till de hushåll å Gottland, hvilkas värn¬
pliktige familjeförsörjare äro eller under innevarande
år blifva inkallade till extra tjänstgöring utöfver lag-
stadgad öfningstid och hvilka för sin utkomst äro
väsentligen beroende af familjeförsörjarnes arbetsför¬
tjänst; med rätt för Kungl. Majti att af tillgängliga
medel förskottsvis utbetala under innevarande år hvad
som af anslaget kan för sagda ändamål finnas erfor¬
derligt.
Stockholm den 26 april 1904.
På statsutskottets vägnar:
HUGO TAMM.
Bih. till Riksd. Prof. 1904 . 4 Sami 1 Afd. 60 Raft.
2