6
Statsutskottets Utlåtande N:o 52.
N:o 52.
Ank. till Riksd. kansli den 22 mars 1904, kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angå¬
ende inlösning spriset ä till statsverket hembjudna frälse-
räntor.
(I. A.)
I en till Riksdagen den 5 sistlidne februari aflåten proposition
(n:o 58) har Kungl. Maj:t under åberopande af utdrag af statsråds¬
protokollet öfver finansärenden samma dag föreslagit Riksdagen att
besluta, att värdet å sådana frälseräntor, som enligt kungl. förord¬
ningen den 11 september 1885 därefter komme att af statsverket in¬
lösas, skulle bestämmas till det kapitalbelopp, som erhölles genom att
räntorna efter medeltalet af 1893—-1902 årens markegångspris med
tillagd forsellönsersättning af 8 öre kubikfoten för råg och korn och
6 öre kubikfoten för hafre kapitaliserades efter fyra för hundrade;
dock med iakttagande, att inlösningspriset ej i något fall finge under¬
stiga det belopp, som motsvarade räntans värde enligt den i åberopade
förordningen den 11 september 1885 för inlösen af frälseräntor angifna
beräkningsgrund.
I detta ärende har departementschefen till förenämnda statsråds¬
protokollet anfört följande:
»I nådiga förordningen den 11 september 1885, angående inlösen
af skattefrälseräntor, kronotionde, som innehafves under enskild ägande¬
rätt, samt arbets- och hofveriskyldighet till skattesåld kronoegendom,
stadgades, att de räntor å skattefrälsehemman, hvilka genom köp,
byte eller gåfva kommit från kronan i enskild persons eller verks,
menighets eller inrättnings ägo och icke blifvit med jordägande¬
rätten förenade, finge, i mån som vederbörande ägare därom fram¬
ställde anbud och sedan deras värde efter medeltalet af 1874—1883
Statsutskottets Utlåtande N:o 52.
7
årons markegångspris med tillagd försellönsersättning af 8 öre kubik¬
foten för råg och korn och 0 öre kubikfoten för hafre blifvit kapitali-
seradt efter fyra för hundrade, med det sålunda erhållna kapitalbeloppet
för statsverkets räkning inlösas. Tiden, inom hvilken ägare af dylika
räntor ägt hembjuda desamma till inlösen, har sedermera gång efter annan
utsträckts och är nu genom nådiga förordningen den 11 maj 1900
bestämd till utgången af år 1903. Med erinran härom anförde Riksdagen
i skrifvelse den 25 april 1903, att, ehuru på grund af åberopade för¬
fattningar öfver ettusen frälseräntor skulle hafva blifvit för statsverkets
räkning inlösta, en mängd frälseräntor särskilda inom Hallands län lik¬
väl torde återstå, för Indika räntor, som vore af beskaffenhet att kunna
inlösas, statsverket jämlikt nådiga kungörelsen den 3 februari 1888 och
lagen den 2 december 1892 vore skyldigt att betala räntegifvaren ersätt¬
ning, som från och med år 1904 skulle utgå med räntans fulla belopp.
Anledningen att räntetagarne ej begagnade sig af rätten att få dessa
räntor inlösta vore i många fall, enligt hvad inom Riksdagen uppgifvits,
att det numera ej ställde sig ekonomiskt fördelaktigt att till statsverket
afstå frälseränta mot den i 1885 års förordning stadgade ersättning.
Den i 1885 års beslut om inlösen af skattefrälseräntorna inrymda före¬
skrift, att värdet å dem skulle beräknas efter medeltalet af 1874—1883
årens markegångspris med tillagd forsellönsersättning, torde visserligen
hafva varit af dåvarande förhållanden betingad, särskild! med hänsyn
till att tiden för anmälan om sådan inlösen då bestämdes till ett år
efter förordningens utfärdande. Då emellertid den sålunda bestämda
anmälningstiden blifvit genom särskilda beslut utsträckt och senast
fastställts till 1903 års utgång, syntes giltigt skäl icke förefinnas att
kvarblifva vid ett inlösningspris, som hänförde sig till prisförhållanden
under en tioårsperiod, hvilken nästan helt och hållet läge bortom de
närmaste tjugu åren. Till norm för bestämmande af ifrågavarande rän¬
tors värde syntes därför böra tagas markegångspriset för en tid, som
läge inlösningstiden närmare än den nu föreskrift^. Att bestämma
detta värde efter det vid tiden för räntornas hembud till statsverket
senast fastställda markegångspris funne Riksdagen icke lämpligt utan
ansåge, att fortfarande såsom hittills ett tioårigt medeltal af sådana pris
borde läggas till grund för nämnda beräkning. Den senast tillända-
gångna tioårsperioden, omfattande åren 1893—1902, syntes därför lämp¬
ligen böra utsättas såsom den tid, hvars markegångspris borde ligga
till grund för beräkningen af värdet å de skattefrälsesäntor, som hädan¬
efter komme att inlösas af statsverket. Sedan Riksdagen beslutit, att
anmälningstiden för skattefrälseräntors inlösen finge ytterligare utsträckas,
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 52.
borde en åtgärd i nu angifvet syfte vinna ökad betydelse och måhända
bidraga till ett utsträckt anlitande af ifrågavarande väg för dessa rän¬
tors upphörande. På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hade Riks¬
dagen besluta, att värdet å sådana frälseräntor, som enligt nådiga
förordningen den 11 september 1885 därefter komme att af stats¬
verket inlösas, skulle bestämmas till det kapitalbelopp, som erhölles
genom att räntorna efter medeltalet af 1893 —1902 årens markegångs-
pris med tillagd forsellönsersättning af 8 öre kubikfoten för råg
och korn och 6 öre kubikfoten för hafre kapitaliserades efter fyra för
hundrade.
Sedan kammarkollegium och statskontoret den 5 juni 1903 gemen¬
samt afgifvit infordradt underdånigt utlåtande i anledning af Riksdagens
berörda skrifvelse, blef hvad Riksdagen sålunda beslutit genom nådig kun¬
görelse den 3 därpåföljde juli meddeladt vederbörande till efterrättelse. I
sammanhang härmed tillåter jag mig erinra, att Eders Kungl. Maj:t i öfver¬
ensstämmelse med Riksdagens för Eders Kungl. Maj:t jämväl anmälda be¬
slut genom kungörelse den 8 maj 1903 förordnat, att den genom nådiga
förordningen den 11 september 1885 bestämda inlösen af skattefrälse-
räntor finge äfven efter 1903 års utgång äga rum, därest vederbörande
ränteägare, som ville begagna sig af denna inlösen, därom i den ord¬
ning samma författning stadgade, gjorde anmälan inom utgången af
år 1906.
I förberörda af kammarkollegium och statskontoret afgifna utlåtande
meddelade ämbetsverken, att det allenast i enstaka fall, där spannmål
antingen icke alls eller till obetydligt belopp inginge i frälseränta, in¬
träffade, att inlösningssumman, uträknad efter medeltalet af 1893—1902
årens markegångspris med tillagd forsellönsersättning, blefve högre än
med tillämpning af gällande lösningspris enligt åberopade nådiga för¬
ordning den 11 september 1885; och anförde ämbetsverken vidare, att,
om än i och för sig och ur synpunkten af statsverkets ekonomiska
fördel icke något kunde vara att erinra därvid, att för frälseräntor,
hvilka kunde varda statsverket till inlösen hembjudna efter 1903 års
utgång, inlösningssumman, där frälseräntorna enligt hittills gällande
bestämmelser befunnes lösningsbara, beräknades efter af Riksdagen
senast antagna pris, den ifrågasatta förändringen i allmänhet och särskildt
inom Hallands län, där ett icke obetydligt antal oinlösta skattefrälse-
räntor ännu vore till finnandes, skulle i motsats till hvad Riksdagen med
förändringen syntes hafva åsyftat snarare motverka än påskynda inlösen
af dylika räntor. Då jämväl ämbetsverken för sin del ansåge önskligt,
att inlösen af återstående skattefrälseräntor så vidt möjligt fortskyndades,
Statsutskottets Utlåtande N:o 52.
9
hemställde ämbetsverken, huruvida icke åtgärd borde vidtagas, i syfte
att 1874—1883 årens lösningspris å frälseräntor måtte få tillämpas jäm¬
väl under den nya tidsperiod, som för hembud af frälseräntor blifvit
bestämd.
Med anledning af hvad kammarkollegium och statskontoret anfört,
hafva på min därom gjorda anmodan i kammarkollegium verkställts
uträkningar, omfattande frälseräntorna af sammanlagdt femton särskilda
hemman, belägna fyra i Hallands, två i Östergötlands och ett i hvartdera
af Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kalmar, Kronobergs, Jönköpings,
Skaraborgs, Uppsala och Stockholms län. Af berörda uträkningar,
hvilka angifva frälseräntornas inlösningsvärden, uträknade dels efter
medeltalet af 1874—1883 årens markegångspris dels ock efter medel¬
talet af 1893—1902 årens markegångspris, framgår, att i nio fall värdet
blifver högre efter förstnämnda pris och i sex fall högre efter 1893—1902
årens markegångspris. Redan på grund af den sålunda verkställda ut¬
redningen torde det kunna tagas för gifvet, att det af Riksdagen afsedda
syftemål, som synes vara att påskynda inlösen af frälseräntor, hvilka
icke ännu blifvit anmälda till inlösen, icke vinnes, därest bestämmandet
af frälseräntas inlösningsvärde under alla förhållanden måste ske efter
1893—1902 årens markegångspris. Skall, såsom ju är önskligt, berörda
mål främjas, bör därför inlösningsvärdet få bestämmas efter ettdera af
nu omförmälda pris, och valet dem emellan bestämmas af hvilketdera,
som gifver det högsta värdet. Härigenom blifver det visserligen ound¬
vikligt att, då frälseränta hembjudes till inlösen, verkställa en dubbel
uträkning, men något hinder härför lärer väl icke heller möta.»
Statsutskottet, till hvars förberedande behandling detta ärende varit
öfverlämnadt, har funnit hvad Kungl. Maj:t i omförmälda hänseende
föreslagit vara af förhållandena påkalladt och hemställer alltså,
att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må
af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 22 mars 1904.
På statsutskottets vägnar:
HUGO TAMM.
Bill. till Riksd. Prof. 1904. 4 Sami. 1 Afd. 33 Haft.
2