Lagutskottets Utlåtande N:o 9.
1
N:o 9.
Ank. till Riksd. kansli den 16 februari 1904, kl. 12,30 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion angående lagbestäm¬
melse)’, i syfte att hjul) ingå)' å arbetsåkdon skola kafva
viss fastställd bedd.
Uti en till lagutskottet hänvisad, inom Andra Kammaren väckt
motion, n:o 31, har herr K. Karlsson i Mo anfört följande:
»Det torde vara ett allmänt kändt förhållande, att i vissa delar af
värf land betydliga summor nedlagts i och för anläggning och förbättring
af de allmänna vägarna, synnerligast i de norrländska, på andra kommu¬
nikationer vanlottade län, och detta med för en del väghållningsskyldige
nästan ruinerande belopp. Härtill kommer det dyrbara och årligen åter¬
kommande underhållet, den tid mark är bar, som pa manga ställen för¬
svåras af en stor godstrafik och ringa tillgång på grus, hvilket gör
underhållsbördan svår och tryckande.
En orsak, som sålunda på många orter högeligen bidrager till att
fördyra vägunderhållet, på samma gång den förklarar, hvarför en del
vägar äro i dåligt skick och svåra att trafikera, ehuru i de flesta fall de
underhållningsskyldige gjort hvad man rimligtvis kan begära, är, att lass
få köras efter vägarna på snart sagdt huru smala hjulringar som helst,
hvadan, där stor godstrafik förekommer, följden blir, att äfven på väl
grusad och underhållen väg djupa hjulspår uppkomma och vägbanan så
att säga sönderköra.
För att förebygga dylikt missbruk af allmän väg tillämpas nu efter
åtskilliga öfvergångsbestämmelser följande regler för bruk af körredskap
på de allmänna vägarna inom Kor dre Trondhjems amf i Norge:
l:o. Vid körning af lass intill 700 kilogram på hjuldon skall hjul¬
skenans bredd vara minst 8 centimeter;
Bih. till Likså. Prof. 1904 . 7 Samt. 6 Häjt. N:o 9.
1
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 9.
2:o. Vid körning af lass, som äro tyngre än 700 kilogram på
hjuldon, skall hjulskenans bredd vara minst 10 centimeter.
3:o. Från bestämmelsen under mom. 1 undantages körning för eget
behof, då lassets vikt icke öfverskrider 350 kilogram, samt jordbruks¬
produkters inbärgning.
Denna lagstiftning har visat sig både verksam och praktisk.
Jag tror mig veta, att i Danmark, äfvensom på liera ställen i ut¬
landet, finnas liknande bestämmelser. Upprepade gånger hafva försök
gjorts att äfven hos oss åstadkomma en lagstiftning i fråga om beskaffen¬
heten och bredden af hjulringar å fordon för godstrafik å landsvägarna,
men utan resultat.
Det kan med skäl sägas, att de väghållningsskyldige fått sig till¬
delade alla skyldigheter, men inga rättigheter gentemot dem, som tra¬
fikera vägarna. Att i Stockholm, redan så tidigt som 1870, för att
skydda de dyrbara gatorna, var nödvändigt i ordningsföreskrifterna in¬
taga bestämmelser i fråga om hjuldonens beskaffenhet, ansågs och anses
helt naturligt.
Samma behof med hänsyn till gjorda uppoffringar och förefintliga
bärkrafter göra sig äfven gällande på landsbygden. Så är till exempel
i hög grad förhållandet inom Jämtland.
På grund af hvad sålunda anförts, hemställes, att Riksdagen ville
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes efter ut¬
redning låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestäm¬
melser, hvarigenom tillfälle beredes att för orter, där behof däraf gör sig
gällande, meddela föreskrifter, att hjulringar å arbetsåkdon skola hafva
viss fastställd bredd.»
I gällande väglag eller eljest finnas hos oss inga bestämmelser om
att endast åkdon med viss hjulbredd få användas å de allmänna vägarna.
Väl var frågan om lämpligheten af sådana stadganden föremål för utred¬
ning redan i det betänkande, som den 14 december 1880 afgafs af
kommitterade för utarbetande af förslag till förändrad lagstiftning i fråga
om väghållningsbesvärets utgörande på landet, hvilket betänkande i hufvud¬
sak ligger till grund för 1891 års väglag. Resultatet af utredningen blef
emellertid, att de kommitterade ej ansågo sig böra framställa något förslag
i berörda hänseende, utan stannade i den mening, att med dylika be-
Lagutskottets Utlåtande Ar:o 9. 3
stämmmelser borde anstå, tills erfarenheten visat dem vara af behofvet
mera påkallade, än förhållandet vore för det dåvarande.
Ifrågavarande spörsmål har äfven varit föremål för Riksdagens pröf¬
ning. Sålunda väcktes vid 1896 års riksdag inom Andra Kammaren
motion om rätt för Konungens befallningshafvande att, efter de väghåll-
ningsskyldiges hörande, pröfva och afgöra, huruvida det för särskilda
vägsträckningar skulle vara förbjudet att för tyngre hjuldon eller hjuldon
afsedda för tyngre lass använda hjul af mindre än viss bredd eller om
för samma syfte andra likartade bestämmelser erfordrades. Denna motion
afstyrktes emellertid af lagutskottet och blef af båda kamrarne utslagen.
' Vid 1901 års riksdag väcktes jämväl inom Andra Kammaren i ämnet
två motioner, af hvilka den ena afsåg att få i lag stadgadt, att löt- och
hjulrings bredden å arbetsåkdon, som begagnades pa allmänna vägar,
icke finge understiga 10 centimeter, under det i den andra hemställdes
om utarbetande af förslag till sådan lag beträffande allenast tvåhjuliga
arbetsåkdon. Motionerna blefvo emellertid i enlighet med lagutskottets
hemställan af båda kamrarne afslagna.
Ku föreliggande framställning, som afser arbetsåkdon i allmänhet,
öfverensstämmer med ofvannämnda vid 1896 års riksdag väckta motion
därutinnan, att den icke åsyftar att åstadkomma några för hela riket
gällande bestämmelser, utan allenast vill bereda möjlighet att beträffande
vissa orter, där behof af stadganden af ifrågavarande innebörd kunde
gorå sig gällande, få till stånd sådana föreskrifter med rättslig giltighet.
Motionären har sålunda beaktat, att förhållandena inom vårt land uti
ifrågavarande hänseende äro mycket olikartade, i det att åtminstone fler¬
städes vägarna äro af så god beskaffenhet, att eu större eller mindre löt-
bredd å vagnshjulen är för vägslitningen utan synnerlig betydelse.
Men icke ens med den sålunda af motionären gjorda begränsningen
kan utskottet förorda bifall till förevarande förslag. Att inom vissa delar
af riket vägarna kunna skadas därigenom, att de befaras med alltför
smallötade åkdon och att till följd häraf tungan att underhålla vägarna
kan blifva ökad, vill utskottet icke bestrida.
Men äfven om man erkänner, att den tanke, som ligger till grund
för motionen, är riktig och befogad, tår man, såsom 1901 års lagutskott
i sitt öfver ofvannämnda, under berörda år väckta motioner afgifna ut¬
låtande anförde, icke förbise, att det för vinnande åt motionens sylte,
nedbringande åt vägunderhållskostnaderna, ej är till fyllest att föreskrifva
en viss bredd å hjulringarna, ty den skada, som ett åkdon förorsakar å
en väg, beror i väsentlig mån äfven af hjulens dimensioner i öfrig! och lida
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 9.
åkdonets beskaffenhet. Främst af allt är dock vägskadan beroende af
lassets tyngd, och detta i så bög grad, att det torde vara meningslöst att
föreskrifva en viss lötbredd utan att samtidigt sätta lötbredden och
lassets vikt i ett visst förhållande till hvarandra.
I de uti motionen anförda, i viss del af Norge i förevarande hän¬
seende gällande bestämmelser har sistnämnda princip tillämpats. Enligt
utskottets mening möter dock ett antagande af densamma betänkligheter
af praktisk art, då det lärer vara svårt att utöfva någon kontroll beträf¬
fande vikten af de lass, som forslas å väg, för hvilken eu bestämmelse
af ifrågavarande art vore gällande.
Med afseende därå, att de af motionären föreslagna stadgandena
skulle gälla endast beträffande arbetsåkdon, förtjänar äfven att framhållas
— hvilket 1901 års lagutskott i sitt ofvannämnda utlåtande jämväl an¬
förde —, att gränsen mellan arbetsåkdon och andra fordon är ganska
obestämd och sväfvande, så att understundom till och med ett och samma
åkdon användes än såsom lastvagn, än för annat ändamål.
Ett antagande af bestämmelser i den af motionären afsedda rikt¬
ningen skulle jämväl leda därhän, att en person, som hade att färdas
öfver ett vidsträcktare område, möjligen blefve nödsakad att för und¬
vikande af straffpåföljd för vissa delar af vägen begagna hjul af annan
beskaffenhet än dem, som under öfriga delar af vägen vore tillåtna.
Att tillvaron af stadganden af ifrågavarande art skulle förorsaka
allmänheten afsevärda kostnader och olägenheter, synes utskottet uppen¬
bart, och enligt utskottets uppfattning är behofvet af sådan lagstiftning
icke så allmänt och stort, att det kan uppväga betydelsen af de viktiga
erinringar, som kunna göras mot förevarande framställning.
Slutligen vill utskottet, med afseende därå, att vägunderhållskyldigheten
onekligen, såsom utskottet förut anfört, är i hög grad olika betungande
inom olika delar samt inom olika väghållningsdistrikt i vårt land, erinra
därom, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t den 14 maj 1900, i
anledning af väckta motioner angående ändringar i gällande lagstiftning
om väghållningsbesvärets utgörande, ifrågasatt, att staten till de distrikt,
där vägbördan vore mest tryckande, lämnade större bidrag, än för det då¬
varande ägde rum, samt såsom det lämpligaste förfaringssättet härvid fram¬
hållit, att Riksdagen till Kungl. Maj:ts förfogande ställde ett särskildt
för ändamålet anvisadt anslag. Utskottet anser ett ingripande från det
allmännas sida på sist angifna väg vara ett lämpligare sätt att vinna det
syfte, som i förevarande motion afses, än det inkräktande på den enskilda
Lagutskottets Utlåtande N:o 9. 5
handlingsfriheten, som ett antagande af de ifrågasatta lagbestämmelserna
skulle innebära.
På grund af hvad utskottet nu anfört, får utskottet hemställa,
att ifrågavarande motion icke må till någon Riks¬
dagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 16 februari 1904.
På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.
Reservation
af herr Lindhagen, med hvilken herrar Dieden, A. Olsson och Lundberg
förenat sig:
»De riktiga grundsatserna för väghållets ordnande äro i vårt land
ännu så litet utvecklade, att alla förpliktelser lagts på de väghållnings-
skyldige men inga på dem, som begagna vägarne. Att detta ofta måste
leda till ett ensidigt och orättvist betungande af de förre, är uppenbart.
Och det kali icke häller vara med god statshushållning öfverensstämmande
att för vägarnes underhåll nedlägga högst betydande omkostnader, som
kunnat undvikas genom aktsamhet vid bruket af vägarne.
Motionären har nu velat, att man genom ett försiktigt ingripande af
lagstiftningen skall omsider börja bibringa allmänheten erfarenhet af att
någon omtanke på detta försummade område kan vara till stor fördel både
för väghållningsskyldige och för dem, som befara vägarne. Han föreslår
nämligen att genom lagbestämmelser bereda tillfälle att för orter, där be¬
hof däraf gör sig gällande, meddela föreskrifter, att hjulringar å arbetsåkdon
skola hafva viss fastställd bredd.
Att nämnda medel bör vara det mest verksamma ligger i sakens na¬
tur och är äfven vitsordadt af erfarenheten. Man har därför antagit be¬
stämmelser härom i Norge, och så uppgifves vara förhållandet äfven i
Danmark och flera andra länder.
6
Lagutskottets Utlåtande N:o 9.
Det är vidare bekant, att behofvet af dylik lagstiftning är äfven hos
oss på flera orter kännbart, hvarom ock de upprepade motionerna i äm¬
net bära vittne. Behöfligheten af åtgärder i angifvet syfte måste emeller¬
tid som sagdt ställa sig mycket olika samt vara beroende, utom på själfva
vägbyggnadens soliditet samt arten af de väglagningsämnen, som finnas
att tillgå i trakten, i all synnerhet på trafikens storlek och beskaffenhet.
Det är särskildt i två fall, där olägenheterna af det nuvarande tillståndet
framträda bjärtast, nämligen dels i afseende å vägar, på hvilka i brist
af andra kommunikationer eu stor genomgående varutrafik äger rum ge¬
nom legokörslor, och dels då vägar anlitas för forsling af produkter från
eller till någon viss industriell anläggning eller från viss grufva, stenbrott
eller dylikt. Om uti orter, där dylik körning förekommer, i mån af be¬
hof meddelas föreskrift, att just dessa slag af lcörslor ej få företagas annat
än medelst åkdon med hjulringar af lämplig bredd, så måtte detta ej vara
annat än synnerligen billigt och lämpligt i alla afseenden. Lagstiftningen
synes för närvarande kunna inskränkas till att bereda möjlighet för en för¬
nuftig anordning just för dessa två falk' Detta synes ock i det stora hela
öfverensstämma med de af motionären åberopade norska bestämmelserna,
från hvilkas tillämpning äro i regeln undantagna körning för eget behof
samt jordbruksprodukters bärgning. Erforderliga öfvergångsbestämmelser
måste gifvetvis också fastställas.
Ändamålet vinnes väsentligen, om hjulringarne få en viss tillräcklig
bredd oafsedt lassets vikt. Vill man härutinnan medgifva någon eftergift
genom tillåtelse att för körslor af ifrågavarande beskafienhet begagna sma¬
lare ringar, när lasset understiger en viss mindre vikt, så finnes därför
naturligtvis ej något hinder.
På grund af hvad sålunda anförts och med åberopande tillika af bi¬
fogade, motionären tillhandakomna utlåtande i ämnet af kronofogden i
Jämtlands norra fögderi, får jag hemställa,
att Riksdagen med anledning af förevarande mo¬
tion ville i skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla, det
Kungl. Maj:t täcktes efter utredning låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser,
hvarigenom tillfälle beredes att för orter, där behof
däraf gör sig gällande, meddela föreskrifter, att hjul¬
ringar å arbetsåkdon skola för särskilda fall hafva viss
fastställd bredd.»
Lagutskottets Utlåtande N:o 9.
7
Bil.
Sedan ledamoten i Riksdagens Andra Kammare, herr Karl Karlsson i Mo
anhållit om yttrande af undertecknad, kronofogde i Jämtlands Norra Fögderi,
i anledning af hans i Andra Kammaren väckta motion om skrifvelse till Kungl!
Maj:t angående lagbestämmelser i syfte att hjulringar å arbetsåkdon skola hafva
viss fastställd bredd, så får jag såsom sådant anföra:
Allmänna vägarne inom .fögderiet äro mycket svåra att underhålla. Å all¬
männa vägen t. ex. mellan Östersund och Ström, en sträcka på c. 10,6 nymil,
framgå den tid marken är bar dagligen omkring och minst 50 s. k. forlass
(stundom 100 och däröfver) om c. 800 å 1000 kg. tyngd, hvilket för en tid af
7 månader utgör minst 10,500 lass, men sannolikt är antalet större. De fordon,
som begagnas, äro försedda med smala, 2 å 4 cm. breda hjulringar, oftast myc¬
ket slitna, så att de uppgräfva vägen, som om den nppristats med tallriks- eller
kloharfvar. Allt det arbete, som nedlägges på vägens hållande i farbart skick,
är så godt som förgäfves, och väghållningsskyldige kunna icke hålla den i godt
skick under sådana förhållanden, äfven om de ständigt läge ute på vägarbete.
Tänker man på fosterlandets försvar, om ofridsdagar skulle komma, så synes det
omöjligt för både artilleri och tross för öfriga vapenslag att kunna komma fram
å vägen norrut från Östersund.
Enda räddningen för vägarne är, om bruket af breda, 8 å 10 cm. hjulringar
på lastvagnar kunde införas, men svårigheten att på öfvertygelsens väg komma
därhän, är oerhördt stor och torde det ej heller lyckas. Erfarenheten från Norge
har visat, att en reform i motionens syfte skulle bli till fördel för vägen och så¬
väl dragare som forbönder samt allmänheten.
I syfte att genomföra en sådan reform har här i orten bildats en s. k. väg-
kommitté, som på allt möjligt sätt arbetat för genomförande af denna reform
och som såsom förlag för inköp af åkdon med breda hjulringar erhållit från
Hammerdals tingslag 2,000 kronor, från Lits tingslag 2,000 kronor och af stads¬
fullmäktige i Östersund 2,000 kronor eller tillsammans 6,000 kronor. Största delen
af anslaget är användt till inköp af lämpliga lastvagnar med breda hjulringar,
men försäljningen har gått synnerligen trögt och hindret har hufvudsakligen va¬
rit brist på; lämplig lagstiftning. Kommittén har dock lyckats med hjälp af
intresserade personer att å vägen Krokom—Föllinge, omkring 60 km., få reformen
hufvudsakligen genomförd. Resultatet har varit förvånande godt för vägen och
forbönderna ha varit belåtna.
Då motionären erhållit alla de trycksaker, som vägkommittén ombestyrt,
både upprop, uppmaningar att bilda vägskyddsföreningar, Konungens befallnings-
hafvandes uppmaning till väghållningsskyldige att understödja vägkommittén i
dess sträfvanden, så lär han förete detta allt för lagutskottet och därmed kunna
visa, att reformen är oomtvistadt nödvändig, om vi arma människor i Norrland
skola kunna få drägliga vägar och vägunderhållet skall kunna bli mindre betun¬
gande än det är.
Motionen är ett nödrop från befolkningen i Jämtland, och vi bedja, att Riks¬
dagen må behjärta vår nöd i detta afseende, och hoppas på bifall till motionen
samt att Kungl. Maj:t därefter må framlägga för Riksdagen lämpligt lagförslag.
8
Lagutskottets Utlåtande N:o 9.
Qss synes frågan vara mycket enkel, och vi tänka, att den erfarenhet, som vun¬
nits i Norge, skall utan så stor utredning eller bevisföring kunna anses tillräcklig
såsom skäl för bifall till motionen.
Östersund å Jämtlands Norra Fögderis kronofogdekontor den 7 febru¬
ari 1904.
H. F. CEDERBERG.
Herr Staaff bar begärt få antecknadt, att han icke deltagit i ärendets
behandling inom utskottet.
STOCKHOLM, O. L. SVANBÄCKS BOKTRYCKERI, 1904.