Lagutskottet* Utl&tani» N:o 99-
1
N:o SO.
Ank. till Biksd. kansli den 22 mars 1904, kl. 3 e. va.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen.
Lagutskottet har till förberedande behandling emottaga eu inom
Andra Kammaren af herrar Hjalmar Branting, F. W. Thorsson, Hils
Persson och Viktor Larsson afgifven motion, n:o 77, af följande lydelse:
»Vid 1899 års riksdag frambars af hr P. Pehrsson i Åkarp en
motion om sådan ändring i §§ 22 och 24 i strafflagens kap. 15, att
redan försöket att med våld eller hot tvinga någon skulle beläggas med
samma straff som det fullbordade brottet, n. b. endast i det särskilda
fall, att försöket gått ut på att tvinga någon till deltagande i arbets¬
inställelse eller att hindra någon att återgå till arbete eller att öfver¬
taga erbjudet arbete. Tillika skulle sådant försök läggas under allmänt
åtal.
Det dåvarande lagutskottet fann visserligen, att »man redan nu
ingalunda saknar möjlighet att få den, hvilken genom dylika medel
sökt utöfva tvång mot annan, befordrad till ganska allvarsamt ansvar».
Men utskottet fann sådant våld eller hot vara af så »särskildt brottslig
och för samhällets lugna ekonomiska utveckling vådlig» karaktär, att
man gärna gick med om den föreslagna skärpningen. Visserligen
vore sådant »likställande af försöket med det, fullbordade brottet af vår
Bih. till Riksd. Prof. 1904. 7 Sami. 31 Haft. (N:n 39). 1
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 39.
lagstiftning i regel icke erkändt», men staten kade Bett bjudande in¬
tresse af att ingripa strängt straffande uteslutande med hänsyn till
farligheten i viljan» i sådana fall. Man borde på detta sätt »söka
städja det ofog, som fackföreningar och strejkledare bedrifva» samt
skydda »välsinnade» arbetare mot »obehöriga sidoinflytelser».
Mot detta utlåtande var reservation anmäld af herrar Husberg,
Fröberg och Trygger, hvarjämte herr Ohlsson från Vexiö anmält från¬
varo. Den 25 februari 1899 förekom ärendet i kamrarna. I Första
Kammaren utvecklade herr Trygger, understödd af herr Leman, att
denna skärpning vore obehöflig, obillig och farlig för vårt samhälle. De
betonade det juridiskt ohållbara i lagändringen och varnade för att
under intryck af en viss, om än aldrig så berättigad, stämning skrifva
lag. Däremot förordades den nya lagen varmt, såsom högst nödig och
behöflig för svensk mans frihet, af herrar Carl Pettersson, Dickson,
Unger och Wieselgren samt godkändes utan votering.
I Andra Kammaren fördes en längre debatt i ämnet, hvarur må
anföras följande:
Herr Husberg framhöll det inkonsekventa i den nya lagen. »Om en person
försöker tvinga en annan att begå mord, men denne står emot och icke går in därpå,
blir försökaren icke med straff belagd. Men om en person försöker tvinga en annan
till arbetsinställelse, blir försöket såsom sådant belagdt med straff.» Lagen innebär
»en principiell och genomgående brytning med de grunder, på hvilka vår lagstiftning
hittills varit byggd i fråga om försöks brott». Vidare skulle lagen »i sin tillämpning
medföra ganska mycken osäkerhet och oklarhet»; det blir svårt att säga, »hvar grän¬
sen ligger mellan tvingande hot och ett mer eller mindre agressivt försök att inverka
på någons öfvertygelse». Förslaget »går vida utöfver hvad från motionärens egen
syndunkt bort kunna anses tillräckligt».
Herr Staaff utvecklade den ofantliga betydelsen af arbetarnes sammanslutning
och kritiserade, att lagutskottet tagit »en något för utpräglad ståndpunkt på arbets-
gifvarnes sida i fråga om sin syn på fackföreningsväsendet». Han fortsatte: »Jag
har svårt att förstå, att den lagstiftning, som här sättes i fråga, kan med rätta kallas
för annat än en verklig klasslagstiftning, en fullkomlig undantagslagstiftning. —
Orättvisa beskattningslagar, som träffa en viss klass, äro utan tvifvel farliga, äro utan
tvifvel orätta. Men det är värre, ifall man utaf strafflagen, som skulle vara ett värn
omkring samhället i det hela mot dess farliga individer, bygger pallissader mellan
den ena klassen och den andra, kring den klass, som har makt och som har egen¬
dom, mot den klass, som saknar makt och saknar egendom.»
Herr Lindhagen gaf uttryck åt sin tro, »att det är arbetareorganisationen, som
med tiden skall göra arbetarne fria, och jag tror att just den skall taga bort allt det
ofog, som den fria konkurrensen — hvilken lagutskottet kallar den lugna ekonomiska
utvecklingen — ohäjdadt ställer till».
»Hvad den juridiska sidan angår», fortsatte talaren, »måste jag med herr Hus¬
berg till alla delar instämma däri, att den föreslagna bestämmelsen skulle blifva en
undantagslag i ett enskildt fall af den mest uppseendeväckande art. Den strider så
3
Lagutskottets Utlåtande N:o 39.
fullkomligt mot alla straffregler och särskild mot den rättsuppfattning, som vi i
vårt land sedan gammalt haft, att jag verkligen häpnar, huru man kan vilja införa
ett sådant legaliseradt godtycke i stället för den lagbundna frihet, som varit vår
lagstiftnings främsta princip. Jag kan knappt tänka mig annan förnuftig grund för
ett sådant stadgande, än att man anser, att vi böra träna oss för en eventuell inkorpo¬
rering under den ryske tsarens ordhålliga styrelsesätt. Jag får verkligen säga, att
tiden är så allvarlig för de små folken, att de böra tänka på viktigare saker än att
syssla med småfnaskiga försök att med straff!agsbestämmelser lösa den sociala frågan.
Mera än något annat är det viktigt, att de små staterna skaffa ett verkligt fädernes¬
land för sina medborgare, att de på alla sätt vid fäderneslandet binda äfven alla
dessa arbetare, hvilkas blod är godt nog att rinna, då det gäller.»
Herr Elowson såg i förslaget ett försök »att upphäfva en grundsats, som vunnit
häfd i den svenska kriminallagen och som har sitt stöd i den moderna rättsläran,
nämligen att vid straffmätning bör bestämdt skiljas mellan försök till brott och full-
bordadt brott». Herr J. Olsson i Stockholm framhöll olikheten, hvari man ställer
arbetare och arbetsgifvare, ty »man har icke föreslagit något straff för arbetsgifvare,
som försöka tvinga någon till deltagande i arbete». Utan detta uppnås icke likhet
inför lagen. Herr Henricson saknade i förslaget det »underlag af rättvisa och humana
principer, hvarpå lagstiftningen borde vara byggd».
Utom af de redan nämnda yrkades afslag i anföranden af herrar Holmgren i
Värnhem och Eriksson i Elgered, hvarjämte följande medlemmar af kammaren genom
instämmanden eller reservationer tillkännagåfvo sin ställning på af slagssidan: herrar
Höjer, Wavrinsky, Branting, Nyström, Aulin, Zetterstrand, Zetterman, Gethe, Thy-
1 ander, K. G. Karlsson, Eriksson i Bäck, Andersson i Uppsala, Hammarström, Bro¬
ström, D. Persson i Tällberg, Norman, Hansson i Solberga, Olsson i Mårdäng, Erics¬
son i Vallsta, Johnsson i Bollnäs, Waldenström, Centervall, Thor, Styrlander, Eriks¬
son i Qväcklingen, Bromée och Norberg.
För motionen uppträdde först motionären, som medgaf det teoretiska berätti¬
gandet i vissa invändningar, men »från rent praktisk synpunkt» ansåg fackförenings¬
rörelsen stå »under en mycket osund, för att icke säga samhällsvådlig ledning»,
hvilken kräfde särskilda åtgärder. Genom denna lagändring skulle man »just vinna
det åsyftade målet, träffa egentligen dessa herrar agitatorer och uppviglare, som ställa
till oreda mellan arbetsgifvare och arbetare». Han sade sig ha framlagt förslaget »i
främsta rummet till arbetarnes bästa» samt slöt med att »gifva tillkänna, att mitt
lagförslag är visst icke formuleradt af mig själf, utan har blifvit underkastadt pröf¬
ning af jurister, som sannolikt besitta lika stor juridisk kunskap och, som jag vet, stå
lika högt på ämbetsmannabanan som lagutskottets vice ordförande» (dåvarande lands¬
höfding Husberg).
Hr Svensson i Karlskrona såg i den nya lagen »ett effektivt skydd för arbetets
frihet», så att icke längre »dessa strejkledare och deras lejda bulvaner hindra en ärlig
arbetare från att gå till sitt arbete». Lagen vore otillräcklig; en för våld tilltalad
strejkare i Malmö hade blott kunnat dömas till 2 månaders fängelse.
Plerr Redelius ville likaledes skydda arbetarne, »och om det också blefve till
gagn för samhället, så skulle det ju icke vara olämpligt. Men om det blefve till
gagn för strejkledarne och deras bulvaner, det lämnar jag därhän. Om det skulle
bli till skada för dem, så må det så ske, ty sådana personer äro för samhället att
likställa med skadedjur. Jag tror, att vi böra skydda våra arbetare emot sådana och
bereda arbetarne förmånen att fritt och i stillhet få förvärfva sitt eget bröd.»
4
Lagutskottets Utlåtande N:o &9.
Hr Bönhus sökté utveckla att rätten att icke arbeta kräfde som fyllnad rätten
ätt arbeta, eljéS lämnade man frihetens princip. En lagstiftning till skydd för denna
frihet är ett skydd för arbetarérörelsen. Talaren fann sig dock »icke i det hela till¬
talad» af nu föreliggande formulering.
Med 108 röster mot 93 biföll äfven Andra Kammaren lagutskottets
hemställan.
Riksdagens skrifvelse om den för dess del beslutade lagändringen
kom därpå i vederbörlig ordning till högsta domstolen. Allmänna me¬
ningen lugnade sig dock så tämligen angående den som rent omöjlig
ansedda lagen, när det blef bekant, att högsta domstolen enhälligt af styrkte
sanktion på densamma. Andra Kammarens under en tillfällig stämning
fattade beslut (närmast föranledt, efter hvad det vill synas, af några
händelser vid Svedalastrejkens början) skulle sålunda komma att få
lämna rum för eu nyktrare besinning. Högsta domstolens anmärkningar
mot formuleringen, där ytterligare utvecklades de juridiska invändningar,
som framförts af Herrar Husberg, Trygger m. fl., kunde väl så mycket
mindre ignoreras, som, efter hvad det uppgafs, det icke i mannaminne
förekommit, att Kungl. Maj:t i eu rent juridisk formfråga behandlat
högsta domstolen som luft.
Men denna undantagslag mot arbetarklassens sammanhållnings-
sträfvau blef äfven i sin egen tillkomst ett undantag från god laga ord¬
ning. Dåvarande justitieministern Annerstedt advocerade med några
lugnande anmärkuingar till statsrådsprotokollet mot de svåra invänd¬
ningar högsta domstolen gjort. Om ovissheten beträffande försök till
tvång genom »hot» förmenade han sålunda, att man nog vid lagtillämp¬
ningen skulle kunna utröna, »huruvida allvar och brottslig afsikt varit
förbundna med hotet». Det lika straffet vid blott försök och vid full-
bordadt brott, hvilket högsta domstolen anmärkt som orimligt, sökte
han försvara med hänvisning till de låga straffgrader, som kunde ådömas,
»ända ned till 5 kronors böter». Behofvet, af lagen stödde han för sin
del i främsta rummet på det synnerligen straffvärda i att söka hindra
någon att utföra ett arbete, som vore »nödvändigt» för vinnande af hans
och hans familjs uppehälle. Och mot högsta domstolens hufvudskål,
att det vore orimligt att upptaga till straffbarhet försök till tvång ge¬
nom hot eller våld endast i här afhandladt syfte, svarade han med eu
flagrant misstolkning; han ordade om brottsliga syftens vanlighet, där
högsta domstolen erinrat om andra sådanas farlighet.
På detta slags skäl, mot ett enhälligt högsta domstols-utdömande
af lagens form, som blott burits upp af ett knappt stämningsflortal i
en Andra Kammare, hvilken redan gått att inför valmännen svara för
5
Lagutskottets Utlåtande N:o 3it.
pilt fögderi, fann likafullt Kungl. Maj:t den 10 juli 1899 rikets sann¬
skyldiga nytta bäst främjas af bifall till herr Annerstedts sanktions-
yrkande. Så blef den efter motionären af folkmun döpta s. k. Akarpslagen
gällande lag i Sveriges land.
Denna sanktionering blef följande riksdag helt naturligt föremål föl¬
en efterräkning, ehuru denna, som förhållandena lågo, måste stanna vid pro¬
tester till Andra Kammarens protokoll. Det var vid den s. k. décharge-
debatten den 2 maj 1900. Herrar Branting och Staaff förde vid detta till¬
fälle folkprotestens talan. Den förre stämplade lagen som »klasBupphets-
ningslag», en kränkning af den regeringen åliggande ovälden de olika
samhällsklasserna emellan. Man hade skyndat att pressa igenom, hvad
man hade i sin hand, ty ett sådant »missfoster till lagförslag» skulle den
nyvalda Andra Kammaren aldrig ha godkänt. Det hela hade för öfrigt
tycke af en politisk bytesaffär med Första Kammaren, två parter, som
gorå upp på tredje mans bekostnad: »i norska frågan kunna vi icke gå
eder till mötes, men här ha vi i stället denna strejklag mot arbetarne».
Herr Staaff karakteriserade justitieministerns polemik mot högsta dom¬
stolen, som tillkommen »pro forma». Regeringen har »på ett otillbörligt
sätt i politiskt syfte velat smeka en härskande klass’ fördomar och lägga
hyende under ett härskande partis intressen». Kongl. Maj:ts rådgifvare
ha här »icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta».
Åtskilliga instämmanden följde dessa tal, men något yrkande kunde
ju då icke ens framställas.
o o
»
Det yrkandet vilja däremot vi undertecknade, med snart ett hälft
årtiondes erfarenhet om lagens verkningar och tillämpningssätt, nu fram¬
lägga. Vi formulera det till eu begäran om återställande af lagtexten i
dessa paragrafer, sådan den var före den 10 juli 1899.
Historien om tillkomsten af denna s. k. Åkarpslag, som här ofvan
relaterats, är i sig själf af den art, att motiveringen för detta vårt yrkande
kan utfalla kort. Ty af densamma framgår med all önskvärd klarhet,
att denna lagändring från början burit det förhatliga märket af en
undantagslag, riktad enbart mot do samhällsklasser, hvilka af orättfärdiga
rösträttsbestämmelser hållas utestängda från sitt tillbörliga inflytande på
lagstiftningen.
För att icke riskera denna undantagslag i eu sam votsgrannare för¬
nyad pröfning tvekade man icke att låta en sådan eljest genomgående
grundsats i vår strafflag falla, som att försök till brott och fullbordadt
6
Lagutskottets Utlåtande N:o 39.
brott icke bör af lagen straffas lika. Man lät icke heller hejda sig af
den juridiska orimligheten, att försök till tvång i svårt brottsliga syften
fortfarande skulle förbli straff-fria, medan ett enda särskildt syfte, som
för en inflytelserik klass kändes obehagligt, rycktes in under strafflagen.
Men för oss äro dessa formellt-juridiska brister, så ytterst beteck¬
nande de än må vara för hela lagändringens art och karakter, dock icke
de främst afgörande skälen, hvarför vi yrka på återgång. Det djupast
upprörande, det som framför allt stämplar denna lagändring som klass¬
lagstiftning, är, att den vänder sin udd ytterst mot själfva syftet att
vidmakthålla solidaritet bland arbetare inbördes.
För en grupp arbetare, som söker gent emot kapitalets öfvermäk-
tiga tryck försvara eller förbättra sin knappa bärgning, är sammanhåll¬
ning alldeles själffallet det enda medlet att vid konflikttillfällen göra
sina önskningar gällande. Öfverlöpare, som bryta sammanhållningen och
falla sina klassbröder i ryggen, bli helt naturligt vid ett sådant socialt
krig stillfälle betraktade med mycket bittra känslor. Det förtjänar för
öfrigt anmärkas, att i den män organisationstanken och det gemensamma
uppträdandet vinner terräng äfven bland arbetsgifvarne, framträda också
bland dem precis samma slags känslor gent emot sådana dåliga kolleger,
som vid ett afgörande tillfälle gå sin egen väg, och man söker bland
annat genom ytterst kraftigt verkande vitesbestämmelser skydda sig mot
mindre pålitliga kamrater.
Där fackföreningsrörelsen hunnit längre, höjt och fostrat arbetar¬
skarorna, tar visserligen som regel denna ovilja mot strejkbrytare icke
vidare de brutala former, som den första instinkten anvisar. Arbetarne
lära sig, att de kunna vinna sitt syfte att hålla dylika elementer borta
utan tillgripande af våldsamma medel, hvilka blott kompromettera deras
sak och hela deras klass. Men lika visst som våld och farligt hot måste
anses som förkastliga medel i dylika konflikter, lika visst är det, ehuru
icke försvarligt, dock förklarligt att sådant emellanåt i upphetsning kan
förekomma.
Hur ställer sig nu vår svenska lag inför dessa förhållanden? Jo
så, att uppsåtlig misshandel, där ringare eller ingen skada följt, försonas
i vanliga fall med böter, i svårare fall med fängelse i högst 6 månader.
Detta gäller äfven när våldet skett fullständigt meningslöst, kanske som
uttryck af ett upphetsadt nidingesinne.
Men har samma slags misshandel, som eljest försonas med t. ex.
50 kronors böter, icke alls varit uttryck för nidiugssinne, utan skett i
missriktudt nit om kamraters sammanhållning, då faller arbetaren numera
under Akarpelagen, då kan han prisa sig lycklig, om det stannar vid
Lagutskottets Utlåtande N:o 39. 7
några månaders fängelse eller straffarbete, och han kan straffbeläggas
upp till 2 års straffarbete!
Intet under då att, vi våga säga, hela den själfständiga svenska
arbetareklassen känner tillvaron af denna lag af 10 juli 1899 som en
permanent utmaning, en fortgående kränkning af den likhet inför lagen,
som skulle vara en af det moderna samhällets hörnstenar. Och det nit,
hvarmed åklagarmakten flerstädes sökt under konflikttider göra hvarje
kontrovers mellan strejkande och arbetande till ett s. k. Åkarpsmål, har
ytterligare bidragit att befästa lagens dåliga anseende. Ty väl att märka,
det är icke det, som väcker protest, att öfvervåld straffas, äfven då det
begås af en strejkande mot en som brutit solidariteten, utan den undan-
tagshårdhet, hvarmed just dessa misshandels- och hotmål af lagen be¬
dömas, den partiskhet man finner i lagens uppträdande som enkom
skyddsmur för strejkbrytande, »dessa välsinnade» arbetare, som 1899
års lagutskott — sannerligen tydligt nog — betecknade dem.
Särskild! det nyss gångna året har varit rikt på åtal och domar
efter denna lag. I samband med hamnarbetarekonflikterna i Stockholm
och Gfäfle har en mängd personer ställts inför rätta, och om de ej hade
haft tillgång till en duglig och förstående försvarare, skulle helt visst
lagens obillighet framträdt i ännu mer skärande ljus än hittills blifvit
fallet. Men dessa många mål och den utveckling, som därunder gifvits
af olika sidor af lagens innebörd, ha också gjort den önskan allt all¬
männare att se, hur den nuvarande Riksdagen vill ställa sig till en
vädjan om afskaffande af denna i en olycklig stund tillkomna undan¬
tagslagstiftning. Att det syfte, som föresväfvat motionären och 1899
års lagutskott, att träffa »strejkledare» och »agitatorer», icke i aflägs-
naste mån uppnåtts genom denna lagändring, det borde till och med
de mest fanatiska motståndare till arbetarnes organisation numera fått
klart för sig. Lagen drabbar hardt och på måfå ute i själfva massan,
den inbjuder genom sin obestämdhet direkt till missbruk, med ett ord:
långt ifrån att, som man kanske trodde, skydda samhällsfreden utgör
den tvärtom en ständig fara för densamma, helt enkelt därför att den
hvilar på ett ohölj dt klassintresses, icke på den opartiska rättvisans
grund.
Vi hemställa därför, att Riksdagen måtte för sin del besluta, att
22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen skola åter erhålla samma lydelse,
som de hade före sanktionerandet af den nya lydelsen den 10 juli 1899.
8
Lagutskottets Utlåtande N:o H9.
I motionens syfte hafva herrar L. Gust. Broomé, S. H. Kvarnzelius,
Oskar Berg, A. Thylander, Johan Forssell, D. Holmgren, Gust. österberg,
E. G. Åkerlind, M. Sundström, Jakob Pettersson, A. Hedin, John Olsson,
Fridtjuv Berg, David Bergström, Magnus Höjer, J. Byström, W. Johansson i
öija, P. Hörnsten, Edvard Wavrinsky, M. F. Nyström och Oskär Eklund
instämt.
Motionärerna hafva grundat sitt förslag om återställande af 15
kap. 22 och 24 §§ strafflagen till den lydelse, nämnda lagrum ägde
före utfärdandet af lagen den 10 juli 1899, på två hufvudsakliga skäl.
Det ena gäller de brister i formellt juridiskt hänseende, hvarmed de
genom sistberörda lag införda ändringarna enligt motionärernas mening
äro behäftade; det andra skälet åter, hvilket motionärerna uttryckligen
angifvit. utgöra hufvudmotivet för deras framställning, bar hämtats från
uppfattningen, att ifrågavarande lagbestämmelser i sin nuvarande affatt¬
ning skulle innebära en undantags- och klasslagstiftning, hvilken, såsom
motionärerna uttrycka sig, vänder sin udd mot själfva syftet att vid¬
makthålla solidaritet bland arbetare inbördes.
Hvad angår de rent juridiska betänkligheterna emot den nuvarande
lydelsen af berörda paragrafer, vill utskottet till en början erinra där¬
om, att dessa betänkligheter, såsom jämväl motionärerna i sin redogö¬
relse omnämnt, voro föremål för öfverläggning och pröfning redan vid
den behandling inom Riksdagen, som föregick beslutet om de seder¬
mera genom lagen den 10 juli 1899 stadfästa lagändringarnas antagande.
De synpunkter, som bestämde högsta domstolens afstyrkande utlåtande
i ämnet, innefattade alltså ej några nya, vid frågans behandling inom
Riksdagen förbisedda skäl emot de beslutade lagändringarna. Detta för¬
hållande är efter utskottets mening- af ej oväsentlig betydelse för be¬
dömande af motionärernas förslag att rifva upp ett af Riksdagen så
nyligen som 1899 fattadt beslut. De anmärkningar, som inom Riks¬
dagen och högsta domstolen framställdes emot den nya lydelsen af
förenämnda paragrafer, äro för öfrigt enligt utskottets åsikt ej af så
stor vikt, att däraf kan hämtas giltig anledning att föredraga den äldre
lydelsen af ifrågaAmrande paragrafer framför den affattning, dessa er-
liöllo genom lagen den 10 juli 1899. Hvad sålunda beträffar anmärk¬
ningen, att den nya lydelsen inuebure tillämpning af en för vår straff¬
lagstiftning i allmänhet främmande grundsats i fråga om försöks straff¬
Lagutskottets Utlåtande N:o 39.
9
barhet, i ty att försök till sådant brott, hvarom i förenämnda paragrafer
förmäles, belagts med samma straff som det fullbordade brottet, torde
böra erinras, att ett sådant likställande af försöket med det fullbordade
brottet i nu ifrågavarande fall kan hafva sitt särskilda berättigande
därutinnan, att det objektiva faktum, som betecknar skiljaktigheten
mellan försök och fullbordadt brott, nämligen att vid försök den afsedda
effekten uteblifvit, just i fråga om brott emot den personliga friheten
är af väsentligt mindre betydelse än fallet är beträffande andra brotts-
arter. Redan i försökshandlingen ligger nämligen, då den yttrar sig i
våld eller hot, ett fullbordadt ingrepp i den personliga friheten, och
denna kränkning kan till och med vara svårare i ett fall, då syftet med
kränkningen ej vinnes, än då den afsedda verkan inträder. Det torde
rent af kunna sägas innebära en principiell oriktighet att i fråga om
brott emot personlig frihet draga gränsen emellan försök och fullbor¬
dadt brott på samma sätt som vid brottsbedömande i allmänhet sker.
I detta sammanhang må framhållas, att vår lagstiftning redan före
nu ifrågavarande lagändringars införande upptagit bestämmelser, som i
fråga om straffbarhet likställde försök med fullbordadt brott, och det
bör särskildt uppmärksammas, att ett af dessa fall gällde brott emot
den personliga friheten. Enligt 15 kap. 11 § strafflagen straffas näm¬
ligen pinande i syfte att tvinga någon till bekännelse lika, vare sig det
brottsliga syftet vinnes eller ej.
Högsta domstolens hufvudanmärkning emot den nya lydelsen af
ofta nämnda paragrafer afsåg förslaget att stadga straffskärpning alle¬
nast för våld och hot, som hade till syfte att tvinga någon att deltaga
i arbetsinställelse eller att hindra någon att återgå till arbete eller att
öfvertaga erbjudet arbete. I detta afseende framhölls, att nämnda syfte
ej vore mera farligt eller förkastligt än många andra, som kunde före¬
komma, såsom t. ex. att förmå annan till brott eller att utpressa pen¬
ningar, och det borde efter högsta domstolens åsikt ej ifrågakomma, att
våld eller hot i sist omförmälda syften straffades lindrigare än våld eller
hot, som afsåges i 15 kap. 22 § strafflagen. Hvad denna anmärkning
angår, vill utskottet ej förneka dess berättigande i teoretiskt och prin¬
cipiellt afseende, om ock densamma, såsom framhölls vid föredragning
af högsta domstolens utlåtande inför Kungl. Maj:t, praktiskt sedt icke
bör tillmätas alltför stor betydelse; men i hvarje fall anser utskottet
det ej böra ifrågasättas att undanröja den oegentlighet, anmärkningen
afser, på det af motionärerna föreslagna sätt. Skall något göras i det
med anmärkningen afsedda syfte, bör detta efter utskottets mening ske
Bih. till Riksd. Prof. 1904. 7 Sami. 31 Häft. 2
10
Lagutskottets Utlåtande N:o 39.
genom införande af straffskärpning för våld eller hot äfven i andra
brottsliga syften än dem, som omförmälas i nuvarande 22 § af 15 kap.
strafflagen, och ingalunda åstadkommas genom att ur strafflagstiftningen
borttaga en däri redan införd bestämmelse, som tillgodoser ett, efter
utskottets mening, obestridligen befintligt praktiskt behof.
Såsom en tredje anmärkning emot förenämnda paragrafers lydelse
har framhållits den obestämdhet, som vidlåder begreppet hot såsom
förutsättning för straffbart försök till sådant brott, som i paragraferna
omhandlas. I detta afseende har uttalats, att nämnda obestämdhet skulle
kunna medföra, att personer komma att åtalas och dömas för åtgärder,
hvilka i allmänhet anses fullt befogade eller som varit af beskaffenhet
att ej den ringaste fara för den afsedda effektens inträdande uppstått.
Såvidt utskottet kan finna, bör denna anmärkning ej tillmätas vidare
betydelse. För de lagskipande myndigheterna lärer ytterligare ledning
vid tillämpningen af ifrågavarande straffbestämmelse ej vara erforderlig
än den, som kan hämtas från allmänna principer inom strafflagstiftningen.
Af dessa torde nämligen följa, att hotet ej kan blifva föremål för straff
i andra fall, än då detsamma varit af så allvarlig beskaffenhet, att det
inneburit fara för det därmed afsedda brottsliga syftets förverkligande,
och än mera framhäfves detta såsom förutsättning för straffbarhet ge¬
nom stadgandet, att hotet skall innebära försök till sådant brott, hvarom
här är fråga. Härigenom är nämligen uteslutet, att straff för hot ådömes
i sådana fall, då hotet ej rimligen kan antagas hafva varit tillräckligt
för framkallande af därmed åsyftad effekt.
Såsom af det ofvan sagda framgår, är utskottet af den uppfatt¬
ningen, att de juridiska betänkligheter, som kunna anföras emot den
nuvarande lydelsen af 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen, icke äro af
beskaffenhet att påkalla lagändring i den af motionärerna angifna riktning,
och detta desto mindre som erfarenheten under de år, lagen af den
10 juli 1899 ägt tillämpning, icke ådagalagt några på förenämnda på¬
stådda brister i lagstiftningen beroende olägenheter i lagskipningen.
Fastmera torde kunna vitsordas, att de nya bestämmelserna tillämpats
med varsamhet och försiktighet och sålunda varit väl ägnade att
främja det syfte, som därmed afsetts. Utskottet är härmed inne på
själfva kärnpunkten i den till stöd för motionen afgifna motivering.
Motionärerna hafva velat påstå, att syftet med ifrågavarande bestäm¬
melser varit att förhindra och förkväfva arbetareklassens nutida sträf-
vanden att genom sammanslutning verka för sina intressens tillgodo¬
seende och därigenom sökt gifva en förhatlig prägel åt den vidtagna
Lagutskottets Utlåtande N:o 39. 11
lagstiftningsåtgärden. Enligt utskottets bestämda mening är detta på¬
stående fullkomligt oberättigadt. Vore motionärernas uppfattning riktig,
skulle detta innebära, att de brottsliga åtgärder, mot bvilka ifråga¬
varande straffbestämmelser äro riktade, vore ägnade att främja ernåen¬
det af arbetareklassens önskemål. Långt ifrån att detta är fallet, vågar
utskottet påstå, att det ligger i arbetareklassens eget välförstådda in¬
tresse, att lagstiftningen kommer den till hjälp för att förhindra sådana
uttryck af missriktad solidaritetskänsla som dem, om hvilka nu är fråga,
och därigenom förebygga, att arbetareklassen i sina lofliga sträfvanden
efter förbättring af sina ekonomiska och sociala lifsvillkor föres in på
afvägar. Och för samhället, såsom hägnare af alla medborgares lagliga
rätt, är det efter utskottets mening en oafvislig plikt att inskrida emot
missförhållanden, som för samhällets lugna utveckling medföra fara,
dessa missförhållanden må sedan framträda på det ena eller andra om¬
rådet af samhällsverksamheten. Då nu erfarenheten visat, att de straff¬
bestämmelser, som i vår lag funnos meddelade emot tvingande genom
våld eller hot, i flere afseenden voro otillräckliga att hämma de miss¬
bruk, hvartill vissa om också endast ett fåtal af arbetareklassen i sin
utvecklingskamp gjorde sig skyldiga, var det endast en naturlig följd
af förhållandena själfva, att samhället vidtog åtgärder i syfte att öka
effektiviteten af det emot sådana missbruk riktade straffhot och sålunda
kraftigare än dittills skett värna den personliga och individuella friheten.
Att den i sådant syfte genomförda lagstiftningen skulle utgöra en till
motverkande af arbetareklassens lofliga sträfvanden tillskapad undan¬
tags- och klasslagstiftning, vill utskottet sålunda bestrida. Visserligen
afser denna lagstiftning hufvudsakligen förhållanden, som stå i samman¬
hang med kroppsarbete, men denna omständighet kan, enligt utskottets
åsikt, i och för sig lika litet stämpla densamma såsom en undantags-
eller klasslagstiftning som det vore berättigadt att till dylik lagstiftning
hänföra andra bestämmelser, hvilkas tillämpning är i afseende å om¬
fattning på ena eller andra sättet begränsad. För afgörande af frågan,
huruvida en undantags- eller klasslagstiftning föreligger, är det alldeles
utan betydelse, huruvida de förhållanden, som lagstiftningen afser att
reglera, förekomma mer eller mindre allmänt, på flera eller färre om¬
råden af samhällslifvet. Straffhotet är ju ej riktadt mot någon viss
klass utan mot en hvar, som gör sig skyldig till förbrytelsen i fråga.
Ur berörda synpunkt kan sålunda efter utskottets åsikt ej göras någon
befogad erinran emot ifrågavarande lagstiftning, utan håller utskottet
före, att densamma i stort sedt väl fyller det kraf, som för samhället
bör vara den ledande grundtanken, att bereda allmänt väl genom ett
12 Lagutskottets Utlåtande N:o 39.
kraftigt skyddande af den enskilda medborgarens rätt och frihet gent
emot andras obehöriga våld och hot.
Under åberopande af det anförda får utskottet alltså hemställa,^
att förevarande motion icke må till någon Riks¬
dagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 15 mars 1904.
På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.
Reservation
af herrar Zetterstrand, A. Olsson, Lindhagen, Staaff och Segerdahl,
hvilka ansett, att motionen bort af utskottet tillstyrkas.
Herrar Leman, F. Andersson och Waldenström hafva begärdt få
antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.
STOCKHOLM, P. A. WTMANS EFTERTRÄDARE. 1904*