Lagutskottets Utlåtande N:o 38.
1
N:o 38.
Ank. till Riksd. kansli den 21 mars 1904, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion angående formen för
äktenskaps ingående.
Lagutskottet har till förberedande behandling fått emottaga
en inom Andra Kammaren af herr J. J. Byström väckt motion,
n:o 143, af följande lydelse:
»Vid sistlidet års riksdag väckte jag motion om utvidgad
rätt till begagnande af borgerlig vigsel för dem, som så önskade
vid äktenskapets ingående. Angående de skäl, som därvid anfördes
och som fortfarande göra sig gällande, ber jag att få hänvisa till
motionen n:o 24 i Andra Kammaren 1903.
Det kan förefalla mången underligt, att jag så snart åter¬
kommer med samma yrkande, som jag förut haft rörande formen
för äktenskapets af slutande, men det är en särskild omständighet,
som föranledt mig att så göra, och det är, att kyrkomötet, som
hållits sedan riksdagen sist var samlad, uttalat sig för saken. På
grund af en väl skrifven motion af domprosten J. W. Personne
och efter sakrika anföranden af sådana män som landshöfding C.
P. Holmqvist, friherre F. K. Barnekow, professor Hjalmar Danell,
arkitekten i\. H. Hammarskjöld, landssekreteraren A. H. Bagge,
professor W. Rudin, biskop K. H. G. von Schéele, professor Frans
Johansson, biskop M. Johansson, universitetskansleren G. F. Gilljam
m. tl. fattade kyrkomötet det beslut, som föranledde följande
skrifvelse:
Bill. till Riksd. Prof. 1904. ? Sami. SO H/ift. (N:o 38).
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 38.
»Till Konungen.
I en vid kyrkomötet afgifven motion har föreslagits, antingen
att kyrkomötet ville ingå till Eders Kungi. Maj:t med underdånig
skrifvelse därom, att Eders Kungi. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder
till den förändring i äktenskap slagstiftningen, att s. k. borgerligt
äktenskap blir för alla svenska medborgare den enda lagliga formen
för äktenskaps ingående, dock med rättighet för alla, som enligt
nu gällande lag äro hänvisade till kyrklig vigsel, utom för från¬
skilda makar, att därjämte använda kyrkhg vigsel; eller, om kyrko¬
mötet ansåge tiden ännu ej vara inne för införande af obhgatoriskt
civiläktenskap, att kyrkomötet ville ingå till Eders Kungl. Maj:t
med underdånig skrifvelse därom, att Eders Kungl. Maj:t täcktes
vidtaga åtgärder till den förändring i äktenskapslagstiftningen, att
åt alla sådana svenska medborgare, för hvilka enligt nu gällande
lag kyrklig vigsel är den enda lagliga formen för äktenskaps in¬
gående, medgifves rättighet att, om de så önska, genom s. k. borgerligt
äktenskap i stället för genom kyrklig vigsel ingå äktenskap, men
att för alla frånskilda makar s. k. borgerligt äktenskap må vara
den enda lagbga formen för ingående af nytt äktenskap.
Efter att hafva redogjort för lagstiftningen sedan år 1860 i
fråga om formen för äktenskaps ingående har motionären framhållit,
hurusom lagstiftningsutvecklingen mer och mer närmat sig obliga¬
toriskt eller fakultativt civiläktenskap såsom den lagliga formen för
alla svenska medborgare vid äktenskaps ingående. Svenska riks¬
dagarnas historia under de senare årtiondena ända till och med
innevarande år visade icke mindre, att utvecklingen hos oss afgjordt
ginge åt det hållet, d. v. s. åt samma håll som den redan gått i
de flesta europeiska länder, nämligen i Nederländerna, Frankrike,
Belgien, Italien, Rumänien, Tyska riket, Schweiz, Ungern, England
och Skottland, i hvilka länder obligatoriskt eller (i England och
Skottland) fakultativt civiläktenskap vore den lagliga formen för
iiktenskaps ingående. Vid den svenska riksdagen hade frågan nu
kommit till den punkten, att Riksdagens lagutskott både 1900 och
1903 tillstyrkt införande af fakultativt civiläktenskap för de per¬
soner, som för närvarande vid äktenskaps ingående äro uteslutande
hänvisade till vigsel inom svenska kyrkan eller främmande religions¬
samfund. Denna lagutskottets hemställan hade Andra Kammaren
Lagutskottets Utlåtande N:o 38. 3
bifallit utan votering vid båda riksdagarna. Men Första Kammaren
hade 1900 med 70 röster mot 28 och 1903 med 72 röster mot 32
af slagit utskottets hemställan.
Ännu vore således enligt svensk lag kyrklig vigsel den enda
lagliga formen för äktenskaps ingående mellan nattvardsberättigade
medlemmar af svenska statskyrkan äfvensom mellan medlemmar af
främmande religionssamfund med vigselberättigadt prästerskap. Bland
dessa — åtminstone bland de nattvardsberättigade medlemmarna af
svenska statskyrkan —- funnes dock tvenne kategorier, för hvilka
ur rent kyrklig och kristlig synpunkt endast civiläktenskap och icke
kyrklig vigsel borde vara den lagliga formen för äktenskaps ingående,
nämligen 1) sådana personer, hvilkas äktenskap af Kristus, kyrkans
Herre, med tydliga ord enligt Matt. 19: 9, jämfördt med Mark. 10:
11, 12, Luk. 16:18 och 1 Kor. 7:10, betecknats såsom äktenskaps¬
brott och sålunda stridande mot hans rikes lag, och 2) sådana per¬
soner, som öppet förklara, att de endast genom lagtvång tillhöra
statskyrkan, men att de icke tro på kyrkans eller kristendomens
fundamentalläror, kanske icke ens på Guds tillvaro, och att de
därför ingenting hellre önska än slippa kyrklig vigsel, som för dem
endast vore ett pinsamt gyckelspel. På grund af tvenne motioner
hade 1883 års kyrkomöte i underdånig skrifvelse anhållit, »det
täcktes Kungi. Maj:t vidtaga åtgärder för vinnande af sådan lag¬
bestämmelse, att äktenskap, som person, hvilken själf villigt och utan
att vara föranledd af horsbrott å den andra partens sida vållat ett
föregående äktenskaps upplösning, önskar ingå under förra kontra¬
hentens lifstid, icke må såsom kristligt äkta förbund utlysas eller
med kyrklig vigsel stadfästas». Emellertid hade med anledning däraf
ingen lagstiftningsåtgärd från regeringens sida företagits.
Att staten med sin äktenskapslagstiftning vill häfda äkten¬
skapets helgd genom att i regel göra äktenskapets ingående till eu
kyrklig akt, det kunde ju kyrkan icke annat än tacksamt erkänna.
Och kyrkan borde också, sä långt hon kunde, härvid lämna staten
det bistånd staten af henne begärde. Sä långt hon kunde — men
hon finge ej gä längre, än hon vore befogad. Och hvad skulle väl
säkrare än hennes Herres eget klara ord angifva gränserna för
hennes befogenhet? Men också kyrkans egen känsla af hvad som
vore kyrkan värdigt borde angifva dessa gränser. Och det kunde
väl icke vara kyrkan värdigt att öfver personer, som öppet och
uppriktigt förklara sig hvarken tro på eu personlig Gud eller på
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 38.
andra kristendomens fundamentalläror, med andra ord öfver per¬
soner, som öppet protestera emot att räknas för Guds tjänare och
som förklara, att de ej vilja ha med Gud att skaffa, läsa dessa böner:
»Se nådeligen till det förbund, hvilket dessa dina tjänare inför Dig
besegla» ... »Vi bedja Dig, att du värdes uppfylla dessa dina
tjänares hjärtan med din Helige Ande» . . . »Hör, milde Gud, deras
böner» och andra böner, hvilkas innehåll förutsätter, att kontra¬
henterna äro bekännelsetrogna kristna. Och det vore äfven ett
ovärdigt hån mot kontrahenterna själfva. Möjligen komme detta
missförhållande att förr, än man trodde, undanröjas genom eu lag,
som tilläte utträde ur svenska statskyrkan, utan att främmande
trossamfund, till hvilket utträde skedde, behöfde uppgifvas.
Däremot funnes ingen anledning att hoppas ändring genom
undantagslagstiftning af det först anmärkta missförhållandet: kyrklig
vigsel åt sådana frånskilda makar, som Kristi lag dömer såsom
äktenskapsbrytare och hvilkas nya äktenskapsförbindelse samma lag
dömer såsom äktenskapsbrott. Ty för lagstiftningen vore vansklig¬
heten att göra en rättvis åtskillnad mellan sådana frånskilda, som
dömas skyldiga af denna Kristi lag, och sådana frånskilda, som ej
träffas af den domen, alltför stor. Och så länge kyrklig vigsel vore
den i regeln enda lagliga formen för äktenskaps ingående, komme
staten aldrig att lösa denna gordiska knut genom att afhugga den,
d. v. s. genom att för alla frånskilda, oskyldiga såväl som skyldiga,
stadga borgerligt äktenskap såsom den enda lagliga formen för in¬
gående af nytt äktenskap. Staten kunde det icke. Ty ur stats-
rättslig synpunkt skulle i sådana fall det borgerliga äktenskapet
gifvetvis blifva ett slags »straffvigsel», och detta stundom till och
med för personer, som intet ondt gjort, utan blott vore djupt
beklagansvärda människor, värda både samhällets och de enskildes
kärleksfulla deltagande.
Ingen förhoppning funnes heller, att staten genom lagstift¬
ning skulle kunna inskränka och hämma den oerhörda tillväxten
af lättsinnigt upplösta äktenskapsförbindelser och af nya lättsinniga
äktenskapsförbindelser, ingångna hvar på sitt håll af de sålunda
skilda makarna — ännu mindre göra slut på detta onda; den för¬
hoppningen hörde nog till de »fromma önskningar», mot hvilkas
uppfyllande en mörk verklighet uttalade sitt bestämda veto. Ty
att staten hittills i den vägen ingenting nämnvärdt uträttat, berodde
helt visst icke på bristande god vilja, utan på bristande förmåga.
o
Lagutskottets Utlåtande N:o 38.
Det syntes motionären därför vara alldeles klart, att kyrkan
ej hade något annat val för att komma ur den förnedrande ställ¬
ning, hon i nu berörda hänseende alltför länge måst intaga, än att
i sin mån påskynda den lagstiftningsutveckling, som alltmera af¬
gjordt utmynnade i allmänt civiläktenskap. Af de båda formerna
»obligatoriskt civiläktenskap» och »fakultativt civiläktenskap» vore
utan all fråga den förra ur juridisk synpunkt den redigaste och
klaraste. Och motionärens öfvertygelse vore, att kyrkan ingenting
skulle förlora, om den formen blefve lag. Om obligatoriskt civil¬
äktenskap infördes i vårt land, komme helt visst det ojämförligt
största antalet svenska medborgare att låta sitt obligatoriska civil¬
äktenskap beseglas af kyrklig vigsel och komme fortfarande att
betrakta detta frivilligt valda tillägg till den legala civila formen
såsom den egentliga »vigseln». Men denna motionärens öfvertygelse
delades nog ej af alla. Många ansåge också af andra skäl det
fakultativa civiläktenskapet för närvarande vara för våra förhållanden
lämpligare än det obligatoriska. För den kyrkliga synpunkt, ur
hvilken här framhållits, att införande af allmänt civiläktenskap är
för kyrkan af nöden, kunde det vara likgiltigt, om civiläktenskapet
blefve obligatoriskt eller fakultativt. Tv klart vore, att i hvilket
fall som helst kyrkan dä både kunde och borde genom lag befrias
från skyldighet att medelst vigsel af sluta sådana äktenskap, som ur
kristlig och kyrklig synpunkt enligt ofvan anförda bibelställen vore
»äktenskapsbrott». Och lika klart vore också, att i så fall lagen
kunde och borde, på grund af ofvan framhållna svårighet eller
omöjlighet att alltid afgöra, hvem af de frånskilda som ur den syn¬
punkten vore skyldig eller icke skyldig, helt allmänt undantaga alla
frånskilda personer, som inginge nytt äktenskap, från rättighet till
kyrklig vigsel. Ty blefve civiläktenskapet allmänt — obligatoriskt
eller fakultativt — sä blefve det för sådana kontrahenter ingen
»borgerlig straffvigsel», om de också jämte andra kategorier af
svenska medborgare ginge förlustiga om förmånen att, i ena fallet,
få efter fritt val sitt legala civiläktenskap besegladt af kyrklig vigsel
eller att, i andra fallet, få välja mellan borgerligt äktenskap och
kyrklig vigsel, en »förmån» som sådana kontrahenter säkerligen i
de allra flesta fall icke skattade särdeles högt.
Kyrkomötet, som ej velat inlåta sig på frågan, om allmänna
lagstiftningsgrundsatser tala för införande i allmänhet i vårt land
af fakultativt eller obligatoriskt civiläktenskap, och ej heller velat
G
Lagutskottets Utlåtande No 38.
ur sådana synpunkter bedöma, hvilkendera af dessa arter af äkten¬
skap är att föredraga, har bedömt den föreliggande frågan uteslu¬
tande ur kyrklig och etisk synpunkt; ty kyrkomötet anser, att från
dess sida endast denna synpunkt bör vinna afseende, under det att
från Konung och Riksdag bör komma det initiativ till den lag¬
ändring i detta ämne, som andra synpunkter må anses föranleda.
Kyrkomötet har dock ansett sig ej böra rygga tillbaka för att från
kyrkans synpunkt sedt göra de bestämda uttalanden och förslag,
som förhållandena påkalla.
Kyrkomötet biträder motionärens allmänna uppfattning om
det från kyrklig synpunkt önskvärda, att civiläktenskap såsom ett
allmänt rättsinstitut införes. I valet mellan fakultativt och obliga¬
toriskt föredrager kyrkomötet gifvet det förstnämnda, redan därför
att kyrkomötet håller före, att vårt folk, särskild! på landsbygden,
under en för närvarande oöfverskådlig framtid kommer att använda
den kyrkliga vigseln. Att införa det obligat önska civiläktenskapet
stöter dessutom på uppenbara praktiska svårigheter på grund af
vårt lands störa afstånd och de jämförelsevis fåtaliga borgerliga
myndigheter, inför hvilka äktenskapets afslutande kunde försiggå.
Genom införande af fakultativt civiläktenskap befrias kyrkan och
dess tjänare från en ur etisk och kyrklig synpunkt vansklig ställ¬
ning och hålles kyrkans värdighet uppe, och genom detsammas
införande såsom sidoordnadt med den kyrkliga vigseln kommer det
att såsom civilt rättsinstitut intaga en plats, som det äfven ur etisk
synpunkt måste vara kyrkan angeläget att skänka detsamma.
Kyrkomötet får alltså, i anledning af förevarande motion, i
underdånighet anhålla, det Eders Kung! Maj:t täcktes vidtaga
åtgärder till den förändring i gällande äktenskapslagstiftning, att åt
alla sådana svenska medborgare, för hvilka enligt nu gällande lag
kyrklig vigsel är den enda lagliga formen för äktenskaps ingående,
medgifves rätt att, om de så önska, inför borgerlig myndighet i
stället för genom kyrklig vigsel ingå äktenskap; samt att därvid
sådana bestämmelser tillika varda meddelade, att icke kyrkans med¬
verkan till äktenskaps afslutande må hos vederbörande prästerskap
påfordras i de fall, där god kyrklig ordning och kyrkans värdighet
skulle därpå lida.
Underdånigst.
Stockholm den 8 oktober 1903.»
7
Lagutskottets Utlåtande Nx> 38.
Sedan sålunda kyrkomötet, liksom Andra Kammaren på lag¬
utskottets tillstyrkan flere gånger, uttalat sig för en reform angå¬
ende sättet för äktenskapets lagliga ingående, bär jag trott, att
äfven Första Kammaren skulle anse sig kunna gå med därpå.
Det yrkande, som jag gör, är lika med det, som lagutskottet
förordade vid senaste riksdag.
På grund af hvad jag nu anfört, vågar jag hemställa, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungi. Maj.t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådan ändring i gällande bestämmelser angående formen för
äktenskaps afslutande, att rätt att ingå äktenskap inför borgerlig
myndighet måtte medgifvas jämväl dem, hvilka för närvarande äro
i sådant afseende uteslutande hänvisade till vigsel inom svenska
kyrkan eller främmande trossamfund.»
Framställningar i förevarande motions syfte — att införa s. k.
fakultativt civiläktenskap för sådana fall, i hvilka hittills endast
kyrklig vigsel varit medgifven — hafva förut upprepade gånger
och senast nästlidet år varit föremål för Riksdagens pröfning.
Såsom framgår af den redogörelse för frågans föregående behand¬
ling, som lämnats uti 1903 års kyrkomötes i förevarande motion
intagna skrifvelse till Kungl. Maj:t, har lagutskottet vid två sär¬
skilda tillfällen — åren 1900 och 1903 — tillstyrkt införande af
fakultativt civiläktenskap för de personer,• som för närvarande vid
äktenskaps ingående äro uteslutande hänvisade till vigsel inom
svenska kyrkan eller främmande religionssamfund. Vid båda dessa
riksdagar föll dock frågan på Första Kammarens motstånd.
Numera har äfven kyrkomötet, såsom dess ofvanintagna
skrifvelse utvisar, biträdt ifrågavarande förslag.
Lagutskottet har icke funnit anledning frångå den principi¬
ella ståndpunkt i föreliggande fråga, som intagits af lagutskottet
vid riksdagarna åren 1900 och 1903. Utskottet, som icke anser
nödigt att ånyo upprepa de skäl, som enligt utskottets mening tala
för ett bifall till den ifrågasatta förändringen i gällande lagstiftning
— hvilka skäl för öfrigt framgå af hvad i motionen anförts och
åberopats — hemställer alltså,
8
Lagutskottets Utlåtande N:o 38.
att Riksdagen, i anledning af förevarande
motion, ville i skrifvelse tillKungl. Maj :t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i
gällande bestämmelser angående formen för äkten¬
skaps afsilande, att rätt att ingå äktenskap inför
borgerlig myndighet måtte medgifvas jämväl dem,
hvilka för närvarande äro i sådant afseende ute¬
slutande hänvisade till vigsel inom svenska kyr¬
kan eller främmande trossamfund.
Stockholm den 21 mars 1904.
På lagutskottets vägnar:
T. ZETTERSTRAND.
Reservation
af herrar Hedenstierna och Eidderbjelke.
Stockholm, Oskär Eklunds boktryckeri, 1S04.