Lagutskottets Utlåtande N:o 37.
1
N:o 37.
Ank. till Riksd. kansli den 17 mars 1904, kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion angående lagstiftnings¬
åtgärder i syfte att område, hvarå lifligare byggnads¬
verksamhet är att emotse, må kunna regleras redan innan
detsamma erhållit större sammanträngd befolkning.
Till förberedande behandling af lagutskottet har hänvisats en inom
Andra Kammaren af herr E. Beckman väckt motion, n:o 164, af följande
lydelse:
»Med hvarje år som går framträda allt skarpare de svåra olägen¬
heterna däraf, att i skilda delar af vårt land uppväxa tätt bebyggda,
stundom stadsliknande samhällen, utan att för dem finnes en på förhand
fastställd regleringsplan med bestämmelser om gatulinjer, gatumark, öppna
platser, afloppsledningar m. in.
Samhälligheter af det slag, jag här åsyftar, förekomma ingalunda
blott i städernas omedelbara närhet, där markens upplåtande för styckning
och bebyggande mycket ofta ger anledning till anläggande af egnahems-
kolonier, arbetareförstäder, villastäder och liknande samhällen af olika slag.
Tack vare förbättrade kommunikationer uppstå de numera ofta äfven på
ett rätt betydligt afstånd från städernas område. De uppväxa också ofta
vid järnvägsstationer, vid större industriella verk o. s. v.
För att här omnämnda brist i lagstiftningen måtte afhjälpas, väckte
jag vid 1903 års riksdag en motion, i hvilken jag hemställde, att Riks¬
dagen ville i skrifvelse till Kung! Maj:t anhålla, att Kung! Mnj:t ville
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan lagstiftning,
Bih. till Rikscl. Prof. 1904. 7 Samt. 29 Haft. (N.-o 37.) 1
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 37.
'hvarigenom, då ett i hufvudsak obebyggdt, enskild ägare tillhörigt område
utom stad utbjudes till bebyggande, i syfte att där skall uppstå ett tätare
bebyggd t samhälle, förbud stadgas mot försäljning af delar af sådant om¬
råde, med mindre på ägarens bekostnad blifvit uppgjord och i behörig
ordning fastställd en regleringsplan, som uppfyller de i byggnadsstadgan
för rikets städer för sådan plan i tillämpliga delar uppställda fordringar’.
Sedan jag erinrat om dessa samhällens betydelse för den af stats¬
makterna allt mera bebjärtade egnahemsfrågan, anförde jag till stöd för
mitt förslag i hufvudsak följande:
Orsaken till dessa samhällens allt talrikare förekomst och deras snabba
befolkningstillväxt är tvåfaldig: dels hägrar det för mången såsom ett af
lifvets mest eftersträfvansvärda mål att komma i besittning af ett eget
hem utanför stadens i flere afseenden tryckande förhållanden, dels äro i
flere af våra städer hyrorna så högt uppdrifna och bostadsnöden så stor,
att det blir snart sagdt en tvingande nödvändighet att söka sig en till¬
flyktsort utom stadens område, åtminstone för den arbetare, som vill und¬
vika en för familjen hälsovådlig trångboddhet eller det äfven från mora¬
lens synpunkt betänkliga systemet att taga inneboende.
Genom lättad ägostyckning bar lagstiftningen gjort mycket för att
landtegen domar må kunna utbjudas till försäljning i mindre, för bostadshus
afsedda lotter. Den enskilda spekulationen har ockå med begärlighet kastat
sig öfver tillfället att genom sådan styckning och försäljning draga hög
vinst af den mark, som ligger inom städernas närmaste kommunikations¬
område. I allmänhet torde väl markens ägare — det må vara en enskild
person eller ett bolag — efter eget tycke och smak uppgöra ett slags plan
för bebyggandet. Men i många fall är denna plan långt ifrån lämpad
efter de anspråk i fråga om gatumark, öppna platser, dränering och sani¬
tära förhållanden i öfrig!, hvilka måste anses som ett oeftergifligt kraf vid
tätare bebyggande. Och mången gång händer det såsom en följd häraf,
att de inflyttade, efter att med stora uppoffringar och mångårigt arbete
sträfvat för att vinna ett eget hem, finna sina förhoppningar om hälsa och
trefnad i hög grad besvikna eller alldeles grusade.
Då en jordägare styckar sitt område i spekulationssyfte och till köpare
söker vinna personer af den mera bemedlade klassen, lär han väl knappast
kunna undgå att uppgöra en jämförelsevis tillfredsställande regleringsplan.
Han inser, att han i fråga om denna klass af köpare icke kan utan en
sådan plan lyckas att afyttra sina tomter. Han vet allt för väl, att de
själfva eller deras juridiska ombud äro i stånd att granska planen för
anläggningen och att de icke torde inlåta sig på affären, om de icke anse
sig äga full trygghet i nyss berörda afseende.
3
Lagutskottets Utlåtande N:o 37.
Trots detta hav det dock genom ganska inånga fastigheter mellan
säljare och köpare inom våra jämförelsevis fåtaliga s. k. vill åstad r för
mera bemedlade visat sig, att äfven för denna klass af kolonister svårighet
råder alt icke genom bristande förutseende »dier genom förbiseende vid
köpets uppgörande riskera nödig säkerhet för framtiden. Det behöfver
knappt påpekas, att faran är långt större för en köpare tillhörande små¬
folket. Han saknar ofta biträde af jurist och har sällan haft tillfälle att
personligen sätta sig in i hithörande frågor. Här såsom så ofta annars
är det de ekonomiskt svagare som lättast blifva de lidande. De äro ofta
genom omständigheternas makt ur stånd att tillvarataga sina egna intressen.
Så mycket angelägnare är det då, att lagstiftningen ingriper för att
lämna just dem det skydd de framför andra behöfva.
Lagstiftningen har visserligen icke förbisett de olägenheter och vådor
i sanitärt, ekonomiskt och moraliskt hänseende, som en okontrollerad
byggnadsverksamhet kan medföra inom tätt bebyggda samhällen äfven på
landet. Sådana sa in fäll i gh eter, af hvilka många för närvarande till folk¬
mängd och betydelse öfverträffa de mindre städerna, ha på senare tid i
flere afseenden likställts med stad. Sålunda har föreskrifvits, att den del
af hälsovårdsstadgan den 25 september 1874, som handlar om hälsovården
i stad, ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868, äfvensom
brandstadgan och byggnadsstadgan den 8 tnaj 1874 skola i tillämpliga
delar gälla äfven för köping, hamn, fiskeläge eller annat ställe med större
sammanträngd befolkning, om Konungens befallningshafvande efter veder-
börandes hörande sådant förordnat genom beslut, som blifvit af Kungl.
Maj:t fastställdt.
Onekligen är denna föreskrift bättre än intet. Men den lider af ett
mycket väsentligt fel: den kommer i tillämpningen för sent. Lagen in¬
skrider icke förr än samhället i fråga redan hunnit få karaktären af ett
»ställe med större sammanträngd befolkning». Då hav i månget fall från¬
varon af en lämplig pa förhand fastställd regleringsplan gjort det så godt
som omöjligt att utan allt för stora kostnader på ett tillfredsställande sätt
ordna gatuförhållanden, aflopp m. m.
Äfven på detta område synes mig därför det enda riktiga vara att
tillämpa den gamla regeln atf. hellre förekomma än förekommas. Det
gäller att på förhand skydda sig mot uppkomsten af missförhållanden, för
hvilka man, när de eu gång uppstått, måhända är ur stånd att råda bot.
Lagstiftningens ingripande synes mig så mycket mera påkalladt, som
det icke är blott för flen enskilde individen här åsyftade missförhållanden
kunna innebära faror. Det gäller att skydda hela det uppväxande sam¬
hället så väl mot sanitära och andra vådor som mot en ägares vinnings¬
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 37.
lystnad, då lian, på grund af bristande överenskommelser om gatumarks
upplåtande och dylikt, finner sig hafva samhället i sina händer. Äfven
för den kommun, där samhället uppväxer, kan frånvaron af fastställd
regleringsplan innebära eu källa till mångahända olägenheter. Det är så¬
ledes till skyddande af ganska omfattande allmänna intressen som lag¬
stiftningens bistånd påkallas.
Sedan jag därefter i motionen framhållit föreskrifterna i den sachsiska
byggnadsordningen, upptager jag till bemötande ett par nära till hands
liggande invändningar mot mitt ofvan framställda förslag. Härom heter
det i motionen:
Den första af dessa rör svårigheten att afgöra, om ett område verk¬
ligen är upplåtet till bebyggande i sådant omfång, att en regleringsplan
kan anses behöflig. Tänkbart är ju, att en bit efter annan försäljes, utan
att man kan med visshet påstå, att ägarens afsikt är att drifva tomt¬
försäljningar i större skala. Men i det stora flertalet fall behöfver ingen
tvekan råda rörande hans afsikt. Det ligger nämligen i ägarens intresse
att genom mer eller mindre vidsträckt annonsering locka kunder, och då
är ju afsikten lätt uppvisad. »Enligt språkbruket», heter det i motiven
till den sachsiska lagen, »förutsätter uttrycket 'öppnande för bebyggande’
af ett obebyggdt område, att bebyggandet skall, om också blott så små¬
ningom. sträcka sig öfver hela området». Och föreligger denna afsikt
eller »kan man skäligen antaga att detta blir resultatet», så måste redan
från första början föreskriften om regleringsplan tillämpas.
Den andra invändningen rör det ingrepp, som genom det af mig före¬
slagna stadgandet skulle göras i den enskildes rätt att fritt förfoga öfver
sin egendom och af densamma draga största ekonomiska nytta. Men här¬
vidlag må erinras att, såsom jag redan påpekat, de missförhållanden, icke
minst i sanitärt afseende, hvilka kunna uppstå i följd af bristen på fast¬
ställd regleringsplan, kunna vara af den allmänna natur, att lagens in¬
gripande redan på denna grund måste anses fullt befogadt. Härtill kommer
vidare, att i de flesta fall den ofantliga värdestegringen å mark, som läm¬
par sig för dylikt bebyggande, väsentligen beror antingen på ett i när¬
heten liggande stadssamhälles tillväxt eller på framdragandet af allmänna
kornniunikationsleder eller på båda dessa orsaker tillsammans, hvarjämte,
så snart bebyggandet, som betingas just af dessa förhållanden, något fram¬
skridit, nästan alltid en betydande prisstegring ytterligare inträder för den
återstående marken. Vid detta förhållande synes det med all billighet
Lagutskottets Utlåtande N:o 37. 5
öfverensstämmande, att markens ursprungliga ägare, såsom ett slags ersätt¬
ning för någon ringa del af det spekulationsvärde hans egendom ute¬
slutande genom andras åtgöranden erhållit, ålägges visa, att åtgärder äro
vidtagna till skyddande af de inflyttandes billiga kraf på vissa förmåner
af allmän natur.
Skulle man ändtligen invända, att det dock i sista hand blir köparen,
som får betala sitt »egnahem» så mycket dyrare, enär ägaren nog skall
veta att hålla sig skadeslös, så betyder detta i själfva verket alls icke, att
fördelen för köparen vore för dyrköpt. Den jämförelsevis obetydliga höj¬
ningen i köpeskillingen skulle vida vara att föredraga framför de obehag
och sannolikt äfven kostnader, som blifva en följd af ett planlöst be¬
byggande.
Denna min motion blef af lagutskottet afstyrkt. Vid utskottets ut¬
låtande var fogad en reservation af herrar Zetterstrand, Lindhagen, Styr-
lander och A. Olsson, som ansågo, att utskottet med hänvisning särskild!
till nuvarande innehållet i 50 § byggnadsstadgan för rikets städer bort
hemställa, att Riksdagen, i anledning af förevarande motion, måtte i skrif¬
velse till Kung! Maj:t anhålla, »det täcktes Kungi. Maj:t taga i öfver¬
vägande, hvilka åtgärder kunna vidtagas i syfte att områden, hvarå liggare
byggnadsverksamhet är att emotse, må på lämpligt sätt regleras, redan
innan desamma erhållit större sammanträngd befolkning».
Af motiveringen till utskottets afstyrkande utlåtande framgår, att
utskottet erkänner behofvet af ifrågavarande lagstiftning. »Otvifvelaktigt»,
säger utskottet, »vore det en fördel, om något kunde på lagstiftningens
väg åtgöras för vinnande af det med motionen åsyftade ändamålet». Men
enligt utskottets mening »möta härutinnan allt för stora svårigheter».
Såsom skäl för denna pessimistiska uppfattning anför utskottet i främsta
rummet det »stötande och oegentliga» i att ålägga en jordägare en in¬
skränkning i hans rätt att fritt disponera öfver sin egendom »allenast på
en så obestämd grund, som att i framtiden liflig byggnadsverksamhet möj¬
ligen kan uppstå därstädes», samt påpekar svårigheten att alltid kunna af¬
göra, om ett område verkligen är upplåtet till bebyggande i sådant omfång
att en regleringsplan kan anses behöflig, hvarjämte utskottet erinrar, att
eu regleringsplan icke kan tillfredsställande uppgöras utan att detta i all¬
mänhet måste medföra »ej obetydliga kostnader», dem motionären förutsatt
skola gäldas af vederbörande jordägare — allt invändningar, hvilka jag-
sökt att i motion, till hvilken jag i detta stycke hänvisar, på förhand be¬
möta. Jag vill här blott i afseende på kostnaden tillägga, att utskottet
längre fram förklarar sig anse, »att det i de flesta fall torde ligga i dens
väl förstådda intresse, hvilken vill försälja tomter till bebyggande, att på
6 Lagutskottets Utlåtande N:o 37.
förhand låta uppgöra en tillfredsställande regleringsplan, enär tomterna
härigenom lättare vinna köpare». Vid sådant förhållande skulle ju jord¬
ägaren utöfver den utgift han frivilligt ikläder sig för regleringsplan ens
uppgörande, genom föreskriften om skyldighet att låta uppgöra en sådan
plan, endast få vidkännas den knappast nämnvärda kostnaden af planens
fastställande af vederbörlig myndighet.
Utskottet påpekar vidare det onekligen beklagliga förhållandet, att det
icke alltid lärer vara möjligt att för regleringsplanens ändamålsenliga
genomförande lyckas att få dess bestämmelser utsträckta äfven till mark,
som gränsar till den, hvarom det omedelbart är fråga. Men det är ju
uppenbarligen bättre att vinna något än intet, och utskottet synes icke
heller ha velat gifva detta skäl någon afgörande betydelse.
Återstår nu den invändning, som under öfverläggningen i Första
Kammaren af herr Sjöcrona betecknades såsom »det enda egentliga skäl,
som utskottet anfört för sitt afstyrkande», nämligen faran att en sådan
lagstiftning som den ifrågvarande i tillämpningen skulle vara föga effektiv,
dä ju en jordägare ej kan »hindras att bygga i strid mot (reglerings)-
planen, därest ej expropriationsförfarande å det allmännas sida användes».
»Sådant», fortsätter utskottet, »kan ju emellertid ej ifrågasättas förr än
ett samhälle blifvit bildadt och således ej tillämpas i de fall motionären
afsett». Häremot vill jag först erinra, att man väl torde i de allra flesta
fall kunna förutsätta den laglydnad, som ställer sig gifna föreskrifter till
efterrättelse. Och för öfrigt framhölls af den nyss anförde talaren i Första
Kammaren, att kommunen mycket väl kan finna det med sitt intresse
förenligt att träda emellan och begära expropriation, på det att kommunen
ej skall utsättas för fara, att där bygges »på ett för hälsovården ytterst
menligt sätt eller på ett sätt som kan medföra eldfara».
Härmed har jag i största korthet sökt bemöta de invändningar, som
utskottet framställt mot det af mig framlagda förslaget. För min del kan
jag alldeles icke finna dem ägnade att bevisa utskottets påstående, att
»allt för stora svårigheter» skulle stå hindrande i vägen för en lagstiftning,
sådan som jag åsyftat, och som redan vunnit tillämpning i utlandet. Allra
minst synas mig berättigade invändningar kunna göras, ifall man väljer att
ansluta sig till den synnerligen försiktiga formulering, som förekommer i
den ofvannämnda reservationen, genom hvilken den vidsträcktaste pröf-
ningsrätt rörande de åtgärder, som böra vidtagas, lämnas Kungl. Magt,
och så den farhåga undanröjes, att »det skulle kunna föranleda till ytter¬
ligheter, så att en dylik plan skulle behöfva upprättas äfven då fråga är
om vanliga markupplåtelser till ganska begränsadt antal».
Att Andra Kammaren godkände denna uppfattning framgår däraf, att
7
Lagutskottets Utlåtande N:o 37.
herr Zetterstrands in. fl. ofvannämnda reservation antogs utan votering,
blott med den oväsentliga förändring, att mellan orden »må» och »på
lämpligt sätt» insköts ordet »kunna». Första Kammaren afslog visserligen
reservationen med nyssnämnda tillägg, men med den svaga majoriteten af
52 röster mot 41.
Vid sådant förhållande tillåter jag mig att ånyo draga frågan under
Riksdagens pröfning. Fn lagstiftning i det syfte jag här påyrkar synes
mig nämligen vara af synnerligen brådskande natur. Gång efter annan
lämnas meddelande om planläggning af nya företag af här i fråga varande
art. Såväl för de inflyttandes som för kringliggande kommuners tryggande
borde ovillkorligen åtgärder för lämplig reglering vidtagas, innan dessa
områden »erhållit en större sammanträngd befolkning». Man söker ju
därjämte nu på många håll väcka kommunerna till en vidhjärtad och
förutseende kommunalpolitik, så att de måtte på förhand förvärfva dylika
områden, reglera dem och upplåta dem för billigt pris. Men ansträng¬
ningar i sådan riktning försvåras eller rent af omöjliggöras af den en¬
skilda, okontrollerade spekulationen i förbund med köpares brist på förut¬
seende. För hvarje år en lagstiftning i den af mig angifna riktning låter
vänta på sig, blifva de tillfällen talrikare, då en kommun, när den står
inför denna uppgift, mötes af angränsande områden, som redan äro be¬
byggda på sådant sätt, att det blir så godt som omöjligt att genomföra en
lämplig regleringsplan.
Som bekant har regeringen visat sitt intresse för denna fråga och
infordrat myndigheters utlåtande med anledning af densamma, hvarjämte
inom justitiedepartementet pågår arbete för en stadsplanelag. Men långt
ifrån att häruti se ett skäl för undanskjutande af det särskilda spörsmål,
som här beröres, ser jag en särskild anledning till en erinran från Riks¬
dagens sida af vådan att uppskjuta utfärdande af lagbestämmelser för
ifrågavarande fall, ända till dess fullständigt förslag till den mycket vid¬
lyftiga lagstiftningen i hela dess omfattning kan föreläggas Riksdagen.
Med stöd af hvad jag här anfört hemställer jag vördsamt, att Riks¬
dagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville
taga i öfvervägande, hvilka lagstiftningsåtgärder kunna vidtagas, i syfte att
områden, hvarå liDigare byggnadsverksamhet är att emotse, må kunna
på lämpligt sätt regleras, redan innan desamma erhållit större samman¬
trängd befolkning.»
Såsom motionären erinrar, var förevarande fråga föremål för nästlidet
års Riksdags pröfning, i det att samme motionär, som nu bragt densamma
8
Lagutskottets Utlåtande N:o 37.
på tal, — i syfte att förekomma de olägenheter, som vore eu följd däraf,
att enligt gällande bestämmelser någon skyldighet icke förefunnes att å
en plats på landet, hvilken ännu icke utvecklat sig till ett samhälle med
större, sammanträngd befolkning, bygga efter viss på förhand bestämd
plan — föreslog införande af lagstiftning, hvarigenom, då ett i hufvudsak
obebyggdt, enskild ägare tillhörigt område utom stad utbjödes till be¬
byggande i syfte att där skulle uppstå ett tätare bebyggdt samhälle, för¬
bud stadgades mot försäljning af delar af sådant område, med mindre på
ägarens bekostnad blifvit uppgjord och i behörig ordning fastställd en
regleringsplan, som uppfyllde de i byggnadsstadgan för rikets städer i
tillämpliga delar uppställda fordringar. För behandlingen vid 1903 års
riksdag af berörda förslag har i förevarande motion redogjorts och motio¬
nären har nu sökt bemöta de skäl, som af nästlidet års lagutskott anför¬
des till stöd för dess afstyrkande af den då väckta motionen. Motionären
har nu afgifvit en hemställan, som öfverensstämmer med Andra Kamma¬
rens år 1903 i ärendet fattade beslut och med en mindre afvikelse jämväl
med den vid lagutskottets ofvannämnda utlåtande fogade reservationen.
Därigenom, att motionären sålunda nu i viss män förändrat sitt för¬
slag, förfalla till en del de af nästlidet års lagutskott uttalade betänklig¬
heterna mot lagbestämmelser uti förevarande riktning. Men icke heller de
af 1903 års lagutskott i öfrigt anförda skäl mot den ifrågasatta lagstift¬
ningen kan det nuvarande lagutskottet tillmäta någon afgörande vikt.
Att en planlös byggnadsverksamhet i inånga fall kan medföra och
jämväl haft till följd vådor och olägenheter i flera hänseenden, är enligt
utskottets mening oförnekligt och framhölls äfven med styrka under frå¬
gans behandling i kamrarna nästlidet år. Visserligen kunna, såsom nämnda
års lagutskott anfört, vederbörande kommuner genom kloka och förut¬
seende åtgärder uträtta mycket i förevarande hänseende, i det de genom
inköp af områden, som kunna antagas blifva föremål för byggnadsverk¬
samhet i större skala, eller eljest genom träffande af aftal ofta kunna för¬
hindra, att sådana områden planlöst bebyggas. Och i de flesta fall ligger
det äfven i dens välförstådda intresse, hvilken vill försälja tomter till be¬
byggande, att på förhand låta uppgöra en tillfredsställande regleringsplan,
enär härigenom tomterna lättare vinna köpare. Men svårigheten härvid
är, att någon form för vinnande af vederbörlig fastställelse å en sådan
plan icke finnes stadgad och att föreskrifter icke finnas meddelade i syfte
att framtvinga efterlefnad af en dylik på förhand uppgjord regleringsplan.
Enligt utskottets mening kan någon befogad erinran icke göras mot lag¬
stiftningsåtgärder, som skulle gifva säljare och köpare af för bebyggande
afsedt område möjlighet att i enlighet med bådaderas önskan bringa till
9
Lagutskottets Utlåtande N:o 57.
stånd en regleringsplan, som uppfyllde de i byggnadsstadgan för rikets
städer i tillämpliga delar uppställda fordringar, på sådant sätt, att den¬
samma jämväl för framtiden skulle lända till efterrättelse. Något intrång
i den enskilda handlingsfriheten föreligger icke i sådant fall och icke heller
kan kostnadsfrågan föranleda betänkligheter. De utgifter, som äro för¬
enade med själfva uppgörandet af planen, äro ju vederbörande villiga att
underkasta sig, och i fråga om den formella fastställelseåtgärden lärer
kostnadssynpunkten icke egentligen komma i betraktande.
För afhjälpande af de missförhållanden, motionen närmast berör, måste
emellertid lagstiftningen gå ännu ett steg längre. Visserligen kan man
icke skäligen fordra, att i hvarje fall, då af mark utom stad viss del
upplåtes till bebyggande, en regleringsplan skall på förhand upprättas
med hänsyn allenast till möjligheten, att å berörda mark i framtiden
liflig byggnadsverksamhet kan uppstå. Men i vissa fall, såsom t. ex. då
mark i städernas omedelbara närhet upplåtes till bebyggande, är det
merendels i hög grad sannolikt, att å densamma skall uppstå ett tätare
bebyggdt samhälle. Likaledes äro vid järnvägsstationer, i närheten af
industriella anläggningar eller eljest förhållandena stundom sådana, att
man ganska säkert kan förutse uppkomsten af ett dylikt samhälle. I
sådana fall bör i utskottets tanke hänsynen till den enskilde jordägaren
få vika för det allmänna intresset, att byggnadsverksamheten å sådana
områden från början regleras till förekommande af de olägenheter, livilkas
framtida uppkomst man eljest med ganska stor säkerhet kan befara.
Utskottet håller före, att det för dylika fall ej bör vara öfverlåtet åt
de enskildes fria vilja att låta upprätta och vederbörligen fastställa eu
regleringsplan, utan att en ovillkorlig föreskrift härom är berättigad och
af behofvet påkallad. På sätt motionären anfört, lärer dock det intrång i
äganderätten, som lagbestämmelser i sålunda ifrågasatt riktning skulle med¬
föra, icke vara af vidare afsevärd beskaffenhet. I nu förevarande fall in¬
träder nämligen i allmänhet utan jordägarens åtgörande en stegring af
hans egendoms värde och, äfven om jordägaren i det allmännas intresse
ålägges att, för den händelse han vill genom försäljning af tomter njuta
denna värdestegring till godo, låta på sin bekostnad upprätta och fastställa
en regleringsplan, lärer detta icke vara att träda hans rätt eller intresse
alltför nära.
Utskottet förbiser ingalunda, att det är förenadt med en viss svårighet
att uppdraga eu gräns mellan de fall, då med hänsyn till hvad ofvan
anförts en regleringsplan kan anses behöflig, och dem, i hvilka det allenast
är och kan blifva fråga om markupplåtelser till mera begränsadt antal.
Det torde dock icke vara omöjligt att, såsom skett i utländsk lagstiftning
Bill. till Iliksd. Prot. 1904. 7 Sami. 29 Raft. 2
16 Lagutskottets Utlåtande N;o 37.
af förevarande art, fastställa vissa synpunkter, som härutinnan böra vara
afgörande, och för öfrigt är det enligt utskottets mening icke förenadt
med någon större våda att gifva den myndighet, som finge i uppdrag att
handhafva hithörande ärenden, en tämligen fri pröfningsrätt i förevarande
afseende.
I någon närmare utveckling af beskaffenheten utaf de lagbestämmelser,
som äro erforderliga för vinnande af ofvan angifna syfte, kan utskottet ej
ingå, utan torde lämpligast vara att åt Kungl. Maj:t öfverlämna att i detta
afseende åstadkomma erforderlig utredning.
På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,
att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, hvilka lagstiftnings¬
åtgärder kunna vidtagas, i syfte att områden, hvarå
lifligare byggnadsverksamhet är att emotse, må kunna
på lämpligt sätt regleras redan innan desamma erhållit
större sammanträngd befolkning, samt för Riksdagen
framlägga det förslag i berörda hänseende, hvartill för¬
hållandena kunna anses gifva anledning.
Stockholm den 17 mars 1904.
På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.
Reservation
af herr Hasselrot, som ansett motionen böra afstyrkas.
Herrar Ridderbjelke och F. Andersson hafva begärt få antecknadt, att
de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.
Stockholm, Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B., 1904.