Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
1
H:o 3.
Ank. till Kiksd. kansli den 12 april 1904, kl. 7 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående kontroll öfver lagars
och författningars efterlefnad inom armén och flottan m. m.
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 216, hvilken blifvit
till konstitutionsutskottet hänvisad, har herr Karl Staaff hemställt, »att
Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t låta allsidigt utreda frågan om åvägabringande, ge¬
nom utvidgande af redan befintliga institutioner eller genom upprättande
af ett särskildt ämbete eller annorledes, af en effektiv kontroll öfver lagars
och författningars efterlefnad inom armén och flottan samt för Riksdagen
framlägga förslag till de ändringar i gällande grundlagar, hvartill utred¬
ningen gifver anledning».
Frågan om åstadkommande af skärpt tillsyn inom de olika grenarna
af landets försvarsväsende har, på framställning af herr Staaff, vid två före¬
gående tillfällen gjorts till föremål för Riksdagens pröfning. I motion till
1901 års riksdag hemställde motionären, att såsom hvilande för vidare
grundlagsenlig behandling måtte antagas ett förslag till vissa tillägg till
regeringsformen och riksdagsordningen, innehållande bestämmelser i af¬
seende å val af en Riksdagens militieombudsman samt rörande denne
ämbetsmans uppgifter och ställning. Nämnda motion blef af konstitu
Bih. till Biksd. Prof. 1904. 3 Samt. 2 Käft. (N:o 3.) 1
Historik.
2
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
Motionärens
motivering.
tionsutskottet afstyrkt, men mot utskottets utlåtande i ämnet afgafs re¬
servation af fyra dess ledamöter, hvilka ansågo, att utskottet bort föreslå
en skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, det Kungl. Maj:t täcktes
åt kommittén för verkställande af en revision af strafflagen för krigs¬
makten och förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes i
syfte att bestämmelserna i dessa lagar måtte blifva lämpade efter för¬
hållandena vid en krigsmakt, bestående af värnpliktige, uppdraga att jäm¬
väl taga under ompröfning i motionen framställda förslag. Första Kam¬
maren biföll utskottets hemställan, hvaremot Andra Kammaren godkände
ett under öfverläggningen i kammaren i öfverensstämmelse med omförmälda
reservation framställdt yrkande.
Vid 1903 års riksdag väckte motionären förslag därom, att Riks¬
dagen måtte besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta allsidigt utreda frågan om upprättande af ett nytt folk-
representativt ämbete — närmast efter mönstret af justitieombudsmans-
ämbetet — till kontroll öfver landets militärväsende samt för Riksdagen
framlägga förslag till de ändringar i gällande grundlagar, hvartill utred¬
ningen gåfve anledning. Äfven denna motion afstyrktes af konstitutions¬
utskottet. Tio reservanter inom utskottet förenade sig emellertid om en
hemställan af enahanda innehåll som den, hvilken innefattas i det af
motionären nu afgifna förslag i ämnet. Denna hemställan bifölls ock af
Andra Kammaren, under det Första Kammaren biföll utskottets hemställan.
Till stöd för sitt vid innevarande års riksdag afgifna förslag har
herr Staaff åberopat:
dels motiveringen till förutnämnda, vid 1901 års riksdag af honom
väckta motion, så lydande:
»Under diskussionen af så omfattande och vidtgående förslag till
förändring i försvarsorganisationen, som den nu till Riksdagens pröfning
framlagda härordningspropositionen innebär, tränger sig med nödvändig¬
het fram spörsmålet, huruvida den större trygghet utåt, som vi skulle
kunna vänta genom en på väsentligen vidgad värnplikt byggd organisa¬
tion, står att vinna utan en motsvarande tillväxt af den inre fara, som
äldre och nyare tiders erfarenhet ovedersägligen bestyrkt, att militär¬
väsendet innebär.
Militarismens fara är icke ny. Snart sagdt öfverallt och alltid har
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o cl. 3
med skapandet af en slagfärdig och homogen krigsmakt varit förbunden
möjligheten, att denna krigsmakt skulle kunna i den ena eller andra
formen vända sig till en fara för samhällets sunda utveckling. Val har
man hoppats, att förhållandet skulle blifva annorlunda, då hären, såsom
genom den moderna värnplikten ju är fallet, blefve ej en vid sidan af,
gent emot det öfriga samhället stående yrkesarmé, utan en folkhär, sam¬
mansatt af nationens hela vapenföra ungdom och bildad ej genom pen¬
ningens makt, utan genom folkrepresentationens eget frivilliga åtagande
af i lag stadgad soldatplikt. Men detta hopp har kommit på skam.
Faran finnes kvar, ehuru den bytt gestalt. Yärnpliktshären innebär ej
en politisk fara i den meningen, som den besoldade hären, lätt ledd af
en statsuppviglares ränker eller köpt af hans löften, så ofta gjorde. Men
den innebär en social fara, i det att med försvarets bringande till den
största möjliga utveckling, som landet förmår bära, också med nödvändighet
följer den fasta befälspersonalens allt intensivare uppgående i det militära
lifvet med dess egendomligheter och allt större fjärmande från det borger¬
liga lifvets vanor, sysselsättningar och åskådningar. Så uppstår den för-
därfliga militära kastanda, hvars verkningar vi äro i tillfälle att studera i
Tyskland och Frankrike — de stora kulturella värnpliktsländerna. Det är
denna kastanda, genom disciplinens makt undanröjande alla humanitetens
och moralens hinder, som frambringar de för oss så upprörande fallen af
rått öfvermod, gående ända till svår misshandel gent emot underordnade,
i Tyskland och de hemska intrigerna, urartande ända till förfalskning
och mened, i Frankrike.
Att nu påstå, att vi här i Sverige skulle vara så immuna för mili-
tarismens gift, att det hos osa ej skulle kunna utbryta i sociala sjukdoms-
yttringar af allvarlig art, är för visso alldeles förhastadt. Yäl är det
sant, att i Tyskland segerkänslan från fransk-tyska kriget och Bismarcks-
väldet bidragit till att låta militarismens vågor stiga så högt, som de gjort.
Då man i hären såg uttrycket för det enade Tysklands ära och triumf,
var det lätt för Bismarck med hans enorma prestige att täppa munnen
till på motståndarne och att bringa den allmänna uppfattningen till att se
genom fingrarna med alla militarismens oarter, blott känslan af orubbad
styrka utåt kunde bibehållas. Yäl är det också sant, att jesuitismens
ständigt lurande makt i Frankrike synes hafva förbundit sig med milita-
rismen för att där frambringa de resultat, som satt hela världen i spän¬
ning och skräck. Men däraf, att militärväldet i dessa länder för att
utveckla sina mest afskyvärda egenskaper behöft vissa faktorer, hvilka ej
4
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
finnas hos oss, följer ej, att all möjlighet för dess utveckling hos oss
skulle saknas. Vi känna i allmänhet så litet om de möjligheter, som
framtiden bär i sitt sköte, och så litet om de möjligheter, en nation göm¬
mer pa, att det skulle vara höjden af lättsinne att utan vidare resonera
så, som om faror, hvilka visat sig verkliga i andra länder, aldrig skulle
kunna blifva ens möjliga hos oss.
För öfrigt går det icke an att förneka, att redan nu, trots de jäm¬
förelsevis ogynnsamma förhållanden för utveckling af militära ensidig¬
heter, som hittills hos oss rådt, frön till sådana understundom låtit sig
spåras.
Det torde här ej vara lämpligt att ingå på en utförligare framställ¬
ning af enskilda fall — hvar och en, som opartiskt betraktar saken,
måste ändock, åtminstone för sig själf, erkänna, att drag af despotism, af
brutalitet, af slöseri med allmänna medel, af hemlighetsmakeri, af illojalt
undanhållande från offentligheten utaf förefallande missbruk, af försök att
illojalt öfverskyla begångna misstag o. s. v. förekommit inom vårt för-
svarsväsende. Hvem djärfves påstå, att dessa frön, därest militarismen
äfven hos oss finge så att säga fast mark under fotterna, icke kunde
komma att utvecklas till skada för samhället samt för individernas frihet
och rättssäkerhet?
Då man vid frågan om en ny härordning inom breda och djupa
samhällslager visat ett omisskännligt intresse för att en dylik måtte före¬
gås af en omarbetning utaf gällande krigslagar i syfte att befordra de
underordnade militärernas större rättssäkerhet, har detta intresse naturligt¬
vis haft sin rot x betraktelser af i viss mån liknande art som de här
ofvan framställda. Utan tvifvel kan man också vinna mycket genom en
grundlig revision af den militära lagstiftningen. Man kan humanisera
straffen, man kan förbättra rättsskipningen, man kan sätta vissa skrankor
för godtycket.
Men säkert misstager man sig, om man tror sig kunna genom en
sådan revision en gång för alla råda bot för militarismen. Äfven om
denna revision blefve så genomgripande, som önskligt vore, lär helt visst
mycket af det specifikt militära, som väcker farhågor, komma att stå kvar
äfven inom själfva det område, som revisionen skulle beröra. Så lär nog
t. ex. den disciplinära bestraffningsrätten ej kunna helt och hållet upp-
häfvas. Och äfven om så vore! De militära ensidigheterna och öfver-
drifterna framträda dock i ofantligt många andra yttringar än de, hvilka
visa sig i form af otillfredsställande rättsskipning och inhuman bestraff¬
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
5
ning. De kunna framträda i afseende på själfva utbildningen, på öf-
ningarnas användning, på de militära anslagens rätta begagnande och
mycket annat.
Nej, krigslagstiftningens revision är visserligen nödvändig, men den
är alldeles ej tillräcklig för att värja oss emot militarismens faror. Där
till fordras äfven något annat.
Man torde med sanning kunna påstå, att ett af de mest utmärkande
dragen i det moderna stats- och samhällslifvet är dess sträfvan att genom
en särskildt anordnad kontrollerande verksamhet skapa ett skydd mot
missbruk. Man har nämligen alltmera gjort den erfarenheten, att lagar
och institutioner, hvilka tillkommit för allmänna ändamål och för hvilkas
upprätthållande i lagstiftarens anda ej kan påräknas verksam eller till¬
räcklig hjälp af de enskildes intressen, kräfva särskilda skyddsanordningar
för att ej i tillämpningen urarta eller råka i vanhäfd.
Man fordrar sålunda inspektion, d. v. s. kontroll för öfvervakande
af den sociala lagstiftningens tillämpning, man fordrar kontroll öfver fattig¬
vården, öfver vidsträckta delar af undervisningsväsendet o. s. v.
Men kan något vara i större behof af kontroll än just försvarsväsen¬
det? Försvarsväsendet slukar ju eu högst väsentlig del af de skatter, som
folket till statsändamålets främjande pålägger sig. Det måste då vara af
vikt, att full säkerhet vinnes för att dessa väldiga summor användas på
det bästa och mest fruktbringande sätt.
Försvarsväsendet ålägger vidare medborgarne betydliga personliga bör¬
dor, och om dess utveckling på allmänna värnpliktens grund kommer till
stånd, blifva dessa bördor mångdubbelt större. Det måste då vara af
vikt, att trygghet vinnes för att jämväl dessa personliga uppoffringar tagas
i anspråk på det klokaste och för fosterlandet nyttigaste sätt.
Ej no g därmed. De personliga tjänster, som kräfvas af landets ung¬
dom, äro af den alldeles särskilda beskaffenhet, att denna ungdom utan
afseende på dess egen vilja sättes under helt andra lagar än dem, hvilka
gälla för medborgarne i allmänhet — under lagar, hvilka, om de gällde
för medborgarne i allmänhet, skulle betraktas såsom innebärande det mest
olidliga tillstånd, helt stridande mot de allra enklaste frihetsbegrepp. Det
måste då vara af högsta vikt, att denna af hård nödvändighet fordrade
undantagsställning ej i tillämpningen göres onödigt tryckande och framför
allt befrias från allt, som kan hänföras till nyck eller godtycke.
Då vi härvid betänka, att frågan gäller att skapa kontroll ej öfver
en detalj i samhällslifvet, utan öfver ett helt stort område af statsväsen¬
6
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
det, och öfverväga, huruvida vi därtill äga någon förebild, framställer sig
såsom en sådan förebild helt naturligt det för vårt land egendomliga
justitieombudsmansämbetet.
För hvar och en, som kastar en blick på vårt lands inre historia
under det sist förflutna seklet, skall det för visso klart framstå, hvilken
värdefull statsinrättning våra förfäder gåfvo oss i arf genom upprättandet
af justitieombudsmansämbetet. Här kan ej vara platsen att ens till¬
närmelsevis antyda, huru ämbetets innehafvare den ene efter den andre
skött sitt värf, endast några allmänna reflexioner, till sammanfattning af
hvad som efter min mening framstår såsom kärnan af institutionen och
dess verksamhet, må bär framställas.
Det är för det första af icke ringa betydelse, att lagstiftarne utgå
från den fullt medvetna och klara förutsättningen, att landets domare och
ämbetsmän behöfva kontrolleras, och att detta behof är så starkt, att
kontrollen måste gifvas helgd i rikets främsta grundlag. Lagstiftarne
hafva därigenom på det mest verksamma sätt, som varit dem möjligt, ut¬
talat en varning till sina efterkommande att se till, att efter partiväldets
fall och efter enväldets fall ej ett ämbetsmannavälde måtte uppstå. De,
som i byråkratien se en fara för landet, hafva således i den åskådning,
hvarifrån gällande konstitution utgår, ett mäktigt stöd för sin uppfattning
gent emot dem, kvilka aldrig kunna förmås att se en fara i ämbetsväldet
och därför ej heller att sätta skrankor däremot.
Det är vidare betydelsefullt, att denna tanke utfördes på det sätt,
att vården om medborgarnes fri- och rättigheter öfverlämnades ej åt en
Konungens, utan åt en Riksdagens ämbetsman, hvarigenom sålunda tydligt
framträdde en misstro till, att en Konungens ämbetsman skulle kunna så
fullständigt lösrycka sig från allt obehörigt beroende, som nödvändigt vore.
Det är ytterligare ej oviktigt, att åt denne ämbetsman gafs en sär¬
skild, grundlagsbestämd, hög ställning, motsvarande Konungens justitie¬
kansler s.
Det kan vidare framhållas, huru, såsom ett slags korollarium eller
komplement till hans kontrollerande verksamhet, åt honom öfverlämnades
att öfva inseende öfver tryckfriheten — en åtgärd, hvarigenom lagstiftarne
med profetisk blick redan på förhand antydt, huru den närmast kommande
tiden skulle komma att bevittna tryckfrihetens kamp med det administra¬
tiva och byråkratiska godtycket.
Jag vågar nu tro, att man i det stora hela kan säga, att justitie-
ombudsmans-institutionen väl fyllt sitt värf, och att den gjort det just på
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3. 7
grund af den särskilda anordning, hvars hufvuddrag nyss återgifvits. Man
bör nämligen ej glömma, att de domare och ämbetsmän, hvilka gjort sig
skyldige till förseelser, ju skola åtalas inför och dömas af personer, till¬
hörande samma stånd, med samma grundåskådning i det hela, ofta med
samma fördomar och ensidigheter, som äro för dem själfva utmärkande.
Det är därför, som det är af ovärderlig vikt, att den obetydlige med¬
borgaren, som lidit en oförrätt, får en taleman, hvilken förmår att med
imponerande auktoritet göra gällande rättens kraf. Man kan vara viss på,
att det är just denna auktoritet, som ofta lika mycket som, ja, kanske i
själfva verket mera än den fällande domen öfver den felande ämbetsman¬
nen, efterlämnat nyttiga verkningar. Ty då justitieombudsmannen värjer
den ringaste bland medborgare, gör han ju därigenom hans sak så att
säga till Riksdagens, till folkets, till själfva den hotade medborgerliga
rättssäkerhetens sak.
Här förtjänar upptagas till belysande ett förhållande, som skulle
kunna af dem, hvilka till äfventyrs hysa eu — ännu ej måhända öppet
uttalad, men dock befintlig — ovilja mot justitieombudsmansämbetet, med
ett sken af beviskraft åberopas mot mitt resonemang. Man skulle kunna
framhålla, hurusom Riksdagens justitieombudsmän ju faktiskt fyrfaldiga
gånger, kanske oftast, utsetts just bland Konungens ämbetsmän, och man
kan då till äfventyrs våga det påståendet, att, om de väl utfört sitt värf
såsom Riksdagens ombudsmän, de ock bort kunna utföra det såsom Konun¬
gens, samt att alltså det kunde vara betydelselöst, huruvida justitie¬
ombudsmannen varit af Konungen utsedd eller af Riksdagen vald.
Härtill vill jag genmäla, att det för det första naturligtvis ingalunda
är gifvet, att den egendomliga karaktär, som skänktes detta ämbete, skulle
hafva blifvit bibehållen, om det gjorts till ett kungligt ämbete. Det är
tvärtom synnerligen sannolikt, att det väsentligen förändrat karaktär; med¬
borgareskyddets prägel hade säkert ej med samma styrka bevarats åt in¬
stitutionen. Och för det andra har jag alldeles ej den uppfattningen, att
icke åtskilliga af de funktionärer, som fått sig det höga värfvet anförtrodt,
verkligen själfva i viss mån undergått en förändring genom dess utöfning.
Nya synpunkter hafva helt säkert hos dem gjort sig gällande, en ansvars¬
känsla af annan art än den redan förut befintliga — en ansvarskänsla,
som sagt dem, att det för dem gällde att upprätthålla något af det dyr¬
baraste i nationens arf och andliga egendom, har för visso framträdt.
Det behöfver ej vara någon motsägelse i att samme man, hvilken såsom
justitieombudsman med skärpa och energi beifrat ämbetsmannagodtycke
8
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
och häfdat höga medborgerliga grundsatser, kunde i en annan ställning
hafva varit böjd att snarare sympatisera med godtycket och ringakta de
medborgerliga synpunkterna. Han behöfver därför ej hafva afsiktligt bytt
åskådning. Men det förtroende, han fått, kan hafva gifvit hans åskåd¬
ning en vidsträcktare horisont och en djupare riktning.
Justitieombudsmannens uppgift är ingalunda .inskränkt till det civila
området. Han äger att åtala militära ämbetsmän likafullt som civila.
Sådant har också förekommit.
Men den kontroll, han genom direkt inspektion har att utöfva, synes
vara inskränkt till lagskipningen och fångvården. Väl heter det i 19 §
af den för honom gällande instruktionen, att, om han i ärenden rörande
allmänna hushållningen eller eljest af allmän beskaffenhet skulle förmärka
någon anstalt nödig till befrämjande af Konungens och rikets bästa och
vältrefnad, han må hos Kungl. Maj:t underdånig anmälan därom göra,
till den uppmärksamhet Kungl. Maj:t i nåder finner sådant förtjäna. Men
denna obestämda antydan innebär tydligen knappast ens en anmaning, än
mindre ett åläggande att genom eget initiativ förskaffa sig kännedom om
förhållanden, som skulle kunna föranleda en dylik anmälan. Den säger
endast, att han, om dylika förhållanden tillfälligtvis komma till hans
kännedom, ej är betagen rättigheten att göra framställning — något, som
väl nästan utan all antydan därom finge anses själffallet.
Nu skulle man emellertid kunna ifrågasätta att vinna kontroll öfver
försvarsväsendet genom en så enkel åtgärd som en utvidgning af justitie¬
ombudsmannens verksamhetsfält. Han äger ju redan åtalsrätt öfver alla,
äfven militära ämbetsmän. Ålägg honom då en inspektionsplikt äfven å
det militära området, och kontrollen är vunnen!
Så lätt är dock ej saken. Redan de allmänna antydningar, jag ofvan
gifvit om hvad den ifrågasatta kontrollen skulle omfatta, lära tydligt
ådagalägga, att denna ej låter sig förena med justitieombudsmannens
verksamhet, utan att vare sig hans hittillsvarande eller hans nya uppgift
skulle lida däraf. Och lika svårt, som det skulle vara för en man att
hinna utföra ett så mångsidigt värf, lika svårt skulle det säkerligen vara
att finna den man, som i sin person förenade förutsättningarna för ett
arbete, innefattande så ytterst olikartade uppgifter.
Nej, en annan ordning måste utfinnas, och jag skall söka uppdraga
konturerna däraf.
Justitieombudsmansämbetet kan väl ej i sig upptaga de helt olik¬
artade uppgifter, som kontrollen öfver försvarsväsendet skulle innefatta,
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3. 9
men vi hafva i detta redan bestående ämbete ett förträffligt mönster
att följa.
Likasom det finnes en särskild ombudsman för justitieväsendet, så
borde det finnas en för försvarsväsendet.
Som justitieombudsmannen, så bör oek denne nye ombudsman äga
en fullt sjelfständig ställning gent emot ämbetsmän och ämbetsverk, gent
emot konungamakt och regering. Han måste vara en Riksdagens ombuds¬
man äfven han.
Likasom justitieombudsmannen är utrustad med en hög värdighet,
så bör äfven denne nye ombudsman vara det, således fullt likställd med
den förre och med justitiekanslern.
Hans benämning är ju en smaksak — jag har tänkt på »riksauditör»,
»generalauditör», »ombudsman för försvarsväsendet», men stannat vid
»militieombudsman», för att få ett ord, som redan genom sin yttre form¬
ning erinrar om det redan invanda »justitieombudsman».
Hans kvalifikationer böra vara personlig redbarhet och kunskap i de
ärenden, som höra till försvarsväsendet. Huru hans verksamhet närmare
skulle gestaltas, skall jag nu söka visa.
Yid mitt försök att uppdraga grundlinjerna för den föreslagne ämbets¬
mannens verksamhet, sådan jag tänkt mig densamma, må det först tillåtas
mig att undanröja en möjlig missuppfattning. Om nämligen någon skulle
af den omständigheten, att justitieombudsmansämbetet af mig redan flera
gånger framhållits till jämförelse med den nya institutionen, ja, till och
med uttryckligen angifvits såsom det tjänliga mönstret för denna, sluta,
att jag ansåge en slafvisk efterhärmning vara att förorda, så vore detta
visserligen ett stort misstag. Två synpunkter kunna tvärtom leda till rätt
väsentliga afvikelser. Den ena är den erfarenhet, man under snart hundra
år vunnit under utöfningen af justitieombudsmansämbetet, den andra är
olikheten i uppgifter och mål de bägge institutionerna emellan.
Ser man då först på den förra synpunkten, torde man lätteligen
finna, att den svaghet, som hos justitieombudsmansinstitutionen företrädes¬
vis gifvit sig till känna, varit, att den ålagts för litet initiativ. Man
kan ej säga, att den utrustats med för liten möjlighet till initiativ. Ty
justitiombudsmannen lian ju enligt grundlag och instruktion göra fram¬
ställningar på snart sagd! alla statslifvets områden till både Kungl. Maj:t
och Riksdagen. Men det är möjligt, att, om på ett något inskränktare
område ett bestämdare åläggande gifvits honom att inkomma med förslag
till förbättringar och reformer, hans reformverksamhet blifvit större och
Bik. till Bilcsd. Prof. 1904. 3 Sami, 2 Käft. 2
10
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
mera fruktbringande, och. hvad beträffar hans kontrollerande verksamhet
finner man, att hans rätt att vara närvarande vid alla ämbetsverks, kolle¬
giers etc. sammanträden och taga kännedom om alla deras handlingar
m. m. har ledt till vida mindre resultat än hans skyldighet att inspektera
domstolar och granska de s. k. fånglistorna. Det bör således vara att
anbefalla, att för militieombudsmannen må uppställas en i enskildheterna
mera bindande instruktion än den, som finnes för justitieombudsmannen.
Den andra synpunkten utgår från olikheten mellan de bägge ämbets¬
männens uppgifter. I det afseendet synes mig klart, att en af justitie¬
ombudsmannens uppgifter ej behöfver, kanske ej ens bör tillhöra militie¬
ombudsmannen. Det är åtalsskyldigheten. Det synes mig nämligen ej
nödvändigt eller önskligt att stadga såsom villkor för militieombudsmannen,
att han skall vara lagkunnig. Nödvändigt är det ej, ty han kan öfver-
lämna åt justitieombudsmannen att, där han uppdagar missbruk, som synas
honom kunna föranleda åtal, gifva justitieombudsmannen del af saken till
den åtgärd, som denne kan anse påkallad. Önskligt är det icke heller,
ty det skulle tydligen i hög grad inskränka det område, inom hvilket till
det nya ämbetet lämpliga personer vore att söka.
Med tillämpning af hvad i det föregående anförts skall jag nu söka
angifva punkt för punkt de särskilda hufvuduppgifter, som böra åligga
Riksdagens militieombudsman.
1. Han skulle hafva att i allmänhet å Riksdagens vägnar vaka öfver
att ej några missförhållanden må utbilda sig inom landets krigsmakt, vare
sig hären eller flottan.
Denna punkt torde efter det förut sagda ej behöfva någon särskild
förklaring.
2. Han skulle vidare hafva att särskilt noga tillse, att den militär¬
disciplinära bestraffningsrätten utöfvas med oväld och insikt. För detta
ändamål skulle, samma dag beslut fattas om dylik bestraffning, till honom
insändas besked om bestraffningen och grunden därtill. Funne han därvid,
att någon oriktig eller oförståndig tillämpning af gällande föreskrifter ägt
rum, skulle han gifva justitieombudsmannen sådant till känna.
Äfven därest man får hoppas, att en tillfredsställande revision af
krigslagarna kunde komma till stånd, lär det dock ej kunna förmodas,
att ej fortfarande en disciplinär bestraffningsmyndighet, lagd — om ock
ej uteslutande — i befälhafvarens händer och utöfvad efter summarisk
procedur, skulle bibehållas. Det synes då vara af vikt att skapa en
verksam kontroll häröfver, och i sådant afseende synes den granskning af
Konstitutionsutskottet: Utlåtande N:o 3.
11
militieombudsmannen, som här är föreslagen, kunna verka godt. Äfven
en annan form kunde tänkas, nämligen att denna granskning lades direkt
på justitieombudsmannen. Jag bar emellertid utgått från att hela den
särskilda kontroll öfver försvarsväsendet, som skulle tillskapas, borde vara
samlad på eu hand och först då frågan blifver om rättsligt åtal justitie¬
ombudsmannen borde tillitas.
3. Militieombudsmannen skulle vidare åligga såväl att noggrannt pröfva
de anmärkningar om oriktig eller olämplig behandling af manskapet, otill¬
räcklig föda, dålig utrustning eller andra missförhållanden, hvilka kunna
till honom inkomma, som ock att, där anmärkningar utan särskild anmälan
komme till hans kännedom, verkställa vederbörlig undersökning och, om han
finner missbruk eller missförhållanden föreligga, vidtaga lämplig åtgärd för
deras afknipande.
Det är af stor vikt att inskärpa hos ombudsmannen, att ingalunda
allenast anmälningar böra gifva honom anledning att ingripa, utan att
jämväl t. ex. anmärkningar, som i pressen förekomma eller annorledes
blifva honom kunniga, böra påkalla hans uppmärksamhet. Detta är desto
viktigare, som det synnerligen ofta torde inträffa, att den, hvilken blifvit
förorättad och som således skulle vara närmast att göra en anmälan, sak¬
nar mod därtill, ity att han — understundom med rätt, understundom
med orätt — fruktar, att följderna af hans anmälan skulle blifva en än
värre rättskränkning än den, hvarom anmälan skett.
4. Militieombudsmannen skulle vidare hafva att öfvervaka, att den
militära utbildningstiden i allo användes på det nyttigaste sätt, d. v. s. för
krigets fordringar, ej för paradens.
Denna punkt är en af de allra viktigaste och innefattar en uppgift,
hvilken, om den rätt fylldes, borde mera än något annat kunna bidraga
att gifva folket och dess representanter den trygga tillförsikten, att de
enorma penninguppotfringar, som erfordras för fredens bevarande och
själfständighetens upprätthållande, också tagas i anspråk på det mest frukt¬
bringande sätt.
Ur denna synpunkt förefaller det mig, som om militärerna själfva
borde vara de främsta att önska framgång åt mitt förslag. Det borde
vara för dem hugnesamt, att deras ärliga arbete blefve rätt uppskattadt
och att anledningen till misstro undanröjdes, och huru skulle detta kunna
ske bättre än genom att de finge ställa sitt arbete och dess frukter direkt
under ögonen på en Riksdagens ombudsman?
5. Militieombudsmannen borde ock äga skyldighet att pröfva behöflig-
12
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o ö\
heten af militära anskaffningar. För sådant ändamål borde vederbörande
myndighet opåmint till honom insända protokoll öfver anskaffning sbeslut —
åtminstone då de gällde belopp af en viss storlek — och borde, såvida
militieombudsmannen inom viss tid efter protokollets erhållande tillkännagåfve
sin afsikt att hos Kungl. Maj:t afstyrka anskaffningen, dylika beslut ej få
gå i verkställighet, förrän Kungl. Maj:t besluta i ärendet.
Det är bekant, att arméförvaltningen under sin beslutanderätt kar
stora, i klump anslagna summor till bestridande af anskaffning för rege¬
mentenas räkning. Någon skarpare kontroll i sak, kura dessa medel an¬
vändas, förefinnes för närvarande ej. Det är denna väl beköfliga kontroll,
som skulle åstadkommas genom ombudsmannens pröfning ock rättigket att,
i kändelse kan finner anskaffningens beköflighet tvifvelaktig, underställa
densamma Kungl. Maj:ts pröfning.
6. Vidare skulle en sådan ämbetsman till Riksdagen inkomma med de
framställningar och förslag, hvartill han kunde finna anledning, samt årligen
afgifva sin ämbetsberättelse till Riksdagen och däruti särskildt yttra sig om
för sv ar sväsendets tillstånd och skötsel.
7. Äfven skulle han till vederbörligt utskott afgifva utlåtande i fråga
om behöfligheten och ändamålsenligheten af de till försvarsverket fordrade
anslag, angående hvilka utskottet begärde sådant utlåtande.
Punkterna 6 ock 7 afse, som synes, att göra militieombudsmannens
sakkunskap ock förmåga direkt nyttig för Riksdagen. Helt visst skulle
det bidraga att stärka Riksdagens förtroende för försvarsbudgetens riktiga
afpassning efter bekofven, ifall den sålunda alltid kade tillgång till sak¬
kunniga ock opartiska upplysningar. Yäl kunna sådana understundom
vara att tillgå inom Riksdagen själf. Men den omfattande ock allsidiga
öfversikt öfver kela försvarsväsendet, som kunde förutsättas kos en för
dess permanenta öfvervakande särskildt vald ämbetsman, är dock säkerli¬
gen endast mera undantagsvis att påräkna kos någon Riksdagens ledamot.
8. G-ifvetvis skulle militieombudsmannen äga skyldighet att årligen före¬
taga inspektionsresor och därvid göra sig noga underrättad om manskapets
behandling, öfningstidens användning och mera dylikt, likasom äfven att när¬
vara vid mera betydande fält öfning av.
Denna punkt torde ej erfordra någon särskild kommentar.
Såsom af ofvanstående utkast framgår, skulle de åtgärder, till kvilka
militieombudsmannens egna iakttagelser eller pröfning af inkomna an¬
mälningar kunde gifva anledning, vara af trenne slag. Dels kunde kan
känskjuta saken till justitieombudsmannens handläggning, detta, då åtal
Konstitutionsutskottet# Utlåtande N:o ,V.
13
syntes kunna komina i fråga, dels kunde kan inkomma med framställning
till Kungl. Maj:t ock dels kunde kau ingå med framställning till Riksdagen.
Det synes vara lämpligt, att, såsom i fråga om justitieombudsmannen,
själfva kufvuddragen af den nye ombudsmannens verksamket blefve stad¬
gade i grundlagen, under det att detaljerna utarbetades i form af särskild
instruktion.
Intet nytt förslag af så pass omfattande beskaffenhet som det nu af
mig framställda lär undgå invändningar af både ett och annat slag,
ock jag skall kär söka att på förhand bemöta ett ock annat af de inkast,
jag kan förutse såsom möjliga.
Från något håll skall man törkända till den föreslagna kontrollens
afvärjande söka framdraga den invändningen, att en dylik kontroll skulle
innefatta eller åtminstone kunna medföra eu maktutvidgning af represen¬
tationen, ett inskridande på konungamaktens område. Man skall kanske
söka göra gällande den uppfattningen, att den nye ombudsmannen genom
en inspektion i detalj öfver Kungl. Maj:ts ock hans underordnade organers
verksamket skulle komma att utgöra ett medel för Riksdagen att förskaffa
sig ett större inflytande på administrationens detaljer, än grundlagen
afsett. Det torde emellertid ej kräfvas många ord för att visa oriktig¬
heten af en sådan uppfattning.
Den nye ombudsmannen skulle ju lika litet som justitieombudsman¬
nen kunna gifva några som helst föreskrifter eller befallningar. Allt hvad
kan kan göra är att granska, att anmärka ock att gifva de beslutande
myndigheterna förslag till afkjälpande af de brister, kan anmärkt. Det
är väl påtagligt, att denna art af verksamket står i fullständig samklang
med hela den ställning, som våra grundlagar anvisa åt folkrepresentationen.
År 1809 befarade man på vissa håll, att »skakningar i samhället»
skulle kunna åstadkommas af justitieombudsmannens ämbetsverksamhet.
Erfarenheten kar till fullo vederlagt denna farhåga. Ock ingen anledning
finnes att antaga, att den skulle vara mera berättigad i fråga om den
nu föreslagne ombudsmannens verksamket.
Vidare kommer väl att påstås, att institutionen är helt ock hållet
onödig, att man hittills kunnat hjälpa sig densamma förutan, och att
intet skäl finnes, hvarför man ej skulle kunna göra så äfven hädanefter.
Härtill må svaras, att äfven om 1809 års män icke tillskapat justi-
tieombudsmansämbetet, är det ganska troligt, att man kunnat »hjälpa sig
därförutan». Men däraf kan ej slutas, att det varit onödigt. Om statens
institutioner och anordningar till medborgarnes bästa och de medbor¬
14
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
gerliga rättigheternas skyddande endast afse det allra nödtorftigaste, för
att ej alltsammans skall brista sönder, då har justitieombudsmansämbetet
varit onödigt. Ty det är ej troligt, att någon ödeläggande katastrof
skulle hafva inträffat, om det saknats. Men om dess existens blifver be¬
rättigad genom att det upprepade gånger bidragit att hålla i helgd be¬
tydelsefulla principer och afvärja ämbetsmannamaktens kränkningar af den
enskildes rättigheter, då har ämbetet ej varit onödigt.
Och om en dylik kontrollerande myndighet öfver den civila ämbets-
makten visat sig behöflig, då borde den för visso visa sig än mera be¬
höflig för den militära ämbetsmakten. Ty denna är starkare genom sina
extraordinära maktmedel och farligare genom sin afskilda ställning och
fasta sammanslutning än den civila. Och att både dess styrka, dess af¬
skildhet och dess sammanslutning skulle väsentligen ökas genom antagande
af en härordning, byggd på den nu föreliggande kungl. propositionens
principer, behöfver intet bevis.
En annan invändning blir väl den, att upprättandet af ett dylikt
kontrollantämbete skulle visa en obehörig misstro mot militären, särskildt
officerskåren. Alldeles enahanda invändning gjordes i början af förra
århundradet mot justitieombudsmansämbetet. Den skulle emellertid vara
lika litet berättigad nu som då. Om erfarenheten visar, att missbildningar
af viss beskaffenhet lätt innästla sig på ett visst område, så är det ej
obehörigt misstroende mot detta områdes målsmän att anordna tillsyn och
kontroll gent emot missbildningarna. Det är ej obehörigt misstroende, som
föranledt anordnande af biskopsvisitationer, af fabriksinspektioner, af folk¬
skoleinspektioner etc. Det är en ständigt återkommande erfarenhet af
kontrollens nödvändighet, som framkallat densamma. Och allra minst
böra de beklaga sig öfver inspektion och kontroll, hvilka veta med sig,
att de väl vårda sitt yrke och hedra sitt stånd. Ty just genom en nog¬
grann kontroll, som förmår att rätta eller afskilja de ovärdiga elementen,
bibehålies en social grupp, t. ex. en officerskår, vid dess anseende. Saknas
kontrollen, skall allmänheten, det är det öfriga samhället, lätteligen låta
den skyldige lida med den oskyldige, och därigenom spilles ju hela kårens
anseende.
Naturligtvis skall man väl som alltid, då det gäller att införa något
godt på det militära området, mötas af invändningen, att »disciplinen
skulle sättas i fara». Härtill kan endast svaras, att en sådan invändning
måste bero på en falsk åsikt om disciplin, på samma falska åsikt, som
15
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
anser eu officer, hvilken misshandlat en soldat, böra erhålla mindre straff,
än han egentligen förtjänat — för att upprätthålla disciplinen. För dem,
hvilka genomskådat hela den förvillande falskheten i denna uppfattning,
hvilka sålunda förstått, att den utgår från en i sig grundfalsk åskådning
af själfva disciplinen, såsom hvilande hufvudsakligen på fruktan för, ej på
förtroende till befälet, för dom skall denna invändning helt visst framstå
såsom fullständigt betydelselös. För dem måste nämligen saken te sig så:
då disciplinen — den äkta, den, som i farans stund är något värd —
hvilar på förtroende, och då intet säkrare medel att framkalla förtroende
finnes än rättvisa utan skillnad för hög och låg, kan eu institution, som
afser bland annat att tillbakavisa godtycket och trygga rättssäkerheten,
ingalunda skada, utan måste tvärtom, rätt besedt, verksamt gagna disciplinen.
Den förväntade invändning, som på sitt sätt kanske är af den största
praktiska betydelse, är svårigheten att finna dugliga innehafvare till platsen.
Det låter sig nämligen ej förnekas, att ganska stora fordringar ställas på
en sådan. Personlig redbarhet och kunskap i militära ämnen skulle vis¬
serligen vara de enda i grundlagen föreskrifna allmänna kvalifikationerna,
och de böra ju ej vara svåra att finna förenade hos en man. Men det
är gifvet, att utom dessa allmänna kvalifikationer faktiskt skulle erfordras
de öfriga egenskaper, förutan hvilka militieombudsmannen ej kunde för¬
utsättas sköta sina särskilda ämbetsgöromål tillfredsställande. En sådan
ämbetsman borde tydligen förena personlig oräddhet och frihet från mili¬
tära fördomar med sina militära kunskaper, han borde vidare äga ett
godt och skarpt omdöme och lätthet att sätta sig in i alla de olikartade
uppgifter, som äro förknippade med frågor om härens och flottans för¬
seende med nödig materiel och utrustning o. s. v. Att finna mannen tör
därför väl vid en och annan tidpunkt kunna visa sig svårt. Men det är
ett långt steg från svårt till omöjligt. Och att den förening af egen¬
skaper, som hos den rätte mannen borde finnas, skulle vara omöjlig att
upptäcka här i landet, får väl ej antagas. Åtminstone skulle ett sådant
fattigdomsbevis vittna bra dåligt om vårt hela förs vars väsende.
Jag tillåter mig för öfrigt i detta sammanhang erinra om hvad jag
yttrat om justitieombudsmannen, nämligen att det i fråga om honom
utan tvifvel till en viss grad gäller, att ämbetets utöfning, dess speciella
läggning och kraf sporrat dess innehafvare och hos honom väckt till lif
egenskaper, som måhända eljest skulle hafva slumrat. För min del tviflar
jag ej på, att samma iakttagelser skulle komma att göras äfven å det
föreslagna ämbetets blifvande innehafvare. Det skall äfven där visa sig,
16
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
att den höga och värdiga uppgiften att inom ett helt stort område af
statslifvet tillvarataga folkets rätt såsom dess valde målsman förmår att
utbilda egenskaper, livilka eljest måhända aldrig trädt fram. Och för
öfrigt lär väl Riksdagen ej komma att af eget initiativ ombyta innehaf¬
vare oftare i fråga om denna plats än i fråga om justitieombudsmans -
ämbetet. Militieombudsmannen lär väl således äfven han, där han sköter
sig tillfredsställande, kunna påräkna omval och sålunda till sina rent per¬
sonliga förutsättningar för platsens rätta skötsel lägga äfven erfarenheten.
För fullständighetens skull må äfven ett ord ägnas åt kostnadssyn¬
punkten, därvid dock så godt först som sist bör sägas, att denna för hvar
och en, hvilken med någon uppmärksamhet genomläst och öfvervägt min
motion, torde spela en försvinnande liten roll. Det är ju ofta fallet, att
man vid förslag om inrättande af ett nytt ämbete eller en ny institution
invänder: javäl, den skulle blifva nyttig, men den blir å andra sidan så
kostsam — uppväges således kostnaden af nyttan? Så kan frågan knap¬
past ens ställas här. Somliga kunna anse det föreslagna ämbetet onyt¬
tigt, somliga kanske rent af skadligt. Men ingen, som anser det nyttigt,
lär kunna råka i ringaste tvekan om, huruvida dess nytta skulle uppväga
kostnaden. Och detta därför, att det just är anlagdt på bland annat att
förekomma onyttiga utgifter af enorm höjd. Må man betänka, att en
enda hel- eller half-millionsutgift, inbesparad genom militieombudsman-
nens insikter, vaksamhet och goda omdöme, är tillräcklig för att hela äm¬
betet för framtiden kan bestå och underhållas blott på räntan af denna
inbesparing, och man förstår, att ett erkännande af ämbetets ändamåls¬
enlighet i och med detsamma så att säga eliminerar kostnadssynpunkten.
Hela justitieombudsmansinstitutionen kostar enligt senaste statsreglering
21,750 kronor. Antåg, att den nya institutionen kommer att kosta lika
mycket. Den skulle då visa sig helt och hållet oförmögen att fylla sitt
ändamål för att ej väga upp den summan! Ändtligen må framhållas,
att farhågan för de med nya institutioner förbundna kostnader ofta baseras
på tanken, att en utveckling af desamma kan komma till stånd, med¬
förande nya och alltid nya kostnader. I detta afseende är ju förhållandet
ett helt annat, då det gäller en institution, öfver hvilken Riksdagen en¬
sam har att helt och hållet råda och till hvars utveckling Kungl. Maj:t
ej har anledning — måhända knappast lust — att bidraga;»
dels de ytterligare skäl, som herr Staaff fogat till sin motion vid
1903 års riksdag, därvid han — efter erinran, hurusom 1901 års konstitu¬
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
17
tionsutskott vid behandlingen af den då föreliggande motionen i ämnet
funnit åtskilliga af de synpunkter, som däri framhållits, ganska beaktans-
värda, och under framhållande, att en noggrann utredning i frågan vore
af behofvet påkallad — hufvudsakligen anfört följande:
»Redan den sympati, hvarmed min framställning sålunda (vid 1901
års riksdag) upptogs i Andra Kammaren, bör ju gifva mig anledning att
ej betrakta frågan såsom för all framtid förfallen. Men därtill kommer,
att under de två år, som förflutit, talrika och otvetydiga vittnesbörd fram¬
kommit om de sympatier, motionen väckt i mycket vida kretsar. Och
ej minst betydelsefullt har det synts mig, att — efter hvad många till
mig gjorda enskilda uttalanden gifva vid handen — man äfven inom
militära kretsar med stor glädje skulle hälsa den dag, då en å folkrepre¬
sentationens vägnar utöfvad kontroll öfver militäriskt godtycke och mili¬
tärisk ensidighet blefve verklighet.
Vid ärendets förra behandling framställdes den invändningen, att det
näppeligen vore tänkbart, att alla de särskilda ämbetsgöromål, som enligt
motionen skulle åt militieombudsmannen anförtros, kunde af en enda per¬
son utföras. För min del tror jag dock, att denna invändning beror på
ett missförstånd. De direkta göromål, som ovillkorligen af militieombuds¬
mannen måste utföras, äro efter mitt förslag hvarken så många eller hvart
för sig så omfattande, att de ej godt af en person kunna medhinnas. Hvad
däremot beträffar de öfriga göromålen, d. v. s. de, som ej kunna
preciseras annat än såsom eu befogenhet till kontroll i vissa angifna rikt¬
ningar, är det ju gifvet, att dessa måste ordnas och jämkas efter tid och
lägenhet. Justitieombudsmannen har ju till uppgift, bland annat, att ge¬
nom resor personligen å ort och ställe granska underdomarnes ämbets-
skötsel. Men naturligtvis kan han ej årligen medhinna att på sådant sätt
kontrollera mera än eu bråkdel af landets alla underdomstol!1.
En viktigare invändning är måhända den, att så pass olikartade upp¬
gifter enligt förslaget skulle åläggas militieombudsmannen, att svårigheter
måste uppstå att finna den man, som är kompetent att sköta dem alla.
Det är visserligen ingalunda säkert, men å andra sidan ej omöjligt, att
denna invändning vid en närmare utredning kan visas äga fog. Skulle
så vara, bör detta tydligen endast kunna föranleda därtill, att de jäm¬
förelsevis mindre nödvändiga uppgifterna finge utmönstras och afskiljas.
Något skäl att förkasta hela förslaget, om detta eljest finnes gagnande,
kan ju omöjligen däri sökas» ;
Bih. till Riksd. Prot. 1904. 3 Sami. 2 Haft.
3
18
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
dels ock motiveringen till den af de tio reservanterna i konstitu¬
tionsutskottet vid 1903 års riksdag afgifna reservation; varande moti¬
veringen till denna reservation, hvilken enligt reservanternas åsikt bort
träda i stället för utskottets utlåtande, af följande lydelse:
'Utskottet har funnit förevarande förslag angående ett nytt folk-
representativt ämbete, upprättadt efter mönstret af justitieombudsmanna-
ämbetet och afsedt till kontroll öfver landets militärväsen, vara i hög grad
beaktansvärdt såväl med afseende å dess syftemål som ock med hänsyn
till den tidpunkt, vid hvilken förslaget framträdt. Ty om det i allmänhet
måste erkännas vara en angelägenhet af vikt att skapa ett nytt värn för
de medborgerliga rättigheterna och ökadt tillfälle för Riksdagen att göra
sin granskningsrätt gällande på områden, där den hittills haft svårt att
blifva effektiv, så måste en dylik sträfvan framstå såsom ännu mer be¬
tydelsefull i en tid, då vårt land efter antagande af 1901 års värnplikts¬
lag står inför verkställigheten af djupt ingripande härordningsreformer
och starkt växande anslagskraf för armé och flotta. Under sådana för¬
hållanden skulle åtgärder för skärpt kontroll, framför allt öfver den värn¬
pliktiga ungdomens behandling samt lagars och författningars efterlefnad
på det militära området, verka särdeles välgörande. Långt ifrån att en dylik
kontroll, såsom från visst håll påståtts, skulle verka upplösande på den mili¬
tära disciplinen, håller utskottet före, att vissheten om att den rättsliga
ställningen för mannen i ledet vore väl kringgärdad tvärtom skulle vara
ägnad att i befolkningens djupa lager åt det nya värnpliktssystemet för¬
värfva det allmänna förtroende, som detta för att blifva verksamt ej kan
undvara och som torde vara diciplinens mest betryggande underlag.
Redan vid 1901. års riksdag, då motionären första gången framlade
sitt förslag, vann detta liflig tillslutning i Andra Kammaren, som för sin
del beslöt, att Riksdagen i skrifvelse till Kung! Maj:t måtte anhålla, det
Kungl. Maj:t täcktes åt den kommitté, som erhållit i uppdrag att företaga
eu revision af strafflagen för krigsmakten samt förordningen om krigs-
domstolar och rättegången därstädes, uppdraga att jämväl taga under om¬
pröfning de i motionen framställda förslag. Men i Första Kammaren föll
förslaget. Emot detsamma hade såväl af konstitutionsutskottet som under
öfverläggningarna i Riksdagen åtskilliga anmärkningar framställts. Man
invände, att en enda kontrollerande ämbetsman näppeligen kunde räcka
till för att utöfva alla de olikartade funktioner, motionären velat tillägga
den tillämnade militieombudsmannen. Man påstod, att det skulle visa sig
omöjligt att finna en person med tillräckligt mångsidig utbildning för det
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
19
kräfvande uppdraget. Det skulle blifva förbundet med stora svårigheter
att uppdraga gränserna mellan den nye, af Riksdagen utsedde ämbets¬
mannens verksamhetsområde och det, som finnes anvisadt åt hittillsvarande
institutioner för offentlig kontroll; särskilt gällde detta justitieombuds¬
mannens och statsrevisionens granskningsplikt, den man dock vore villig
att för det angifna ändamålet utvidga.
För att pröfva halten af dessa invändningar, hvilka till stor del må¬
hända skola befinnas innebära öfverdrifna farhågor, och framför allt för att
närmare bestämma befogenheten af det åsyftade nya folkrepresentativa
ämbetet har därför motionären i år (1903), då han återupptagit sitt förslag
af 1901, inskränkt sig till att begära en skrifvelse till Kungl. Maj:t för att
erhålla en allsidig utredning af frågan och förslag till de grundlags¬
ändringar, hvartill utredningen gåfve anledning.
En sådan utredning finner äfven utskottet af behofvet påkallad, sär
skildt för att klart uppdraga gränserna för den kontrollerande myndig¬
het, som här afses, och att bestämma dess förhållande till andra redan
befintliga institutioner af dylik art. Därvid kan man tänka sig, antingen
att den ökade kontrollen öfver militärväsendet uppdrages åt redan befint¬
liga institutioner och i så fall väl företrädesvis åt justitieombudsmanna-
ämbetet, hvars arbetskrafter för sådant ändamål skulle förstärkas, eller att
nämnda kontroll, såsom motionären närmast tänkt sig, anförtroddes åt en
af Riksdagen utsedd, ny ämbetsman med ungefär samma ställning som
den nuvarande justitieombudsmannens, eller ock att vissa funktioner, näm¬
ligen de, som sammanhängde med öfvervakandet af de värnpliktiges rätts¬
liga ställning, anförtroddes åt justitieombudsmannen, medan den kontroll
öfver efterlefnaden inom armén och flottan af administrativa och ekono¬
miska författningar, hvilken genom en för ändamålet affattad instruktion
närmare bestämts, kunde uppdragas åt en af Riksdagen utsedd, ny ämbets¬
man med ungefär den ställning motionären föreslagit.
Utskottet anser det på frågans nuvarande ståndpunkt vara för tidigt
att uttala sig om, hvilken af dessa lösningar må vara att föredraga. Så
mycket vill utskottet dock redan nu hafva anmärkt, att det icke kan an¬
ses tillräckligt att låta åtgärderna i saken stanna vid vissa ändringar i
justitieombudsmannens och justitiekauslerens instruktioner. För att den
åsyftade kontrollen skall blifva af verkligt värde lär nog kräfvas en för¬
stärkning af de för offentlig kontroll afsedda arbetskrafterna. Den före¬
slagna ändringen bör gifvetvis finna uttryck i en klart affattad grund¬
lagsbestämmelse. Yare sig justitieombudsmannens verksamhetsområde ut¬
20
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
Utskottets ytt¬
rande.
vidgas eller ett nytt, likartadt ämbete upprättas, torde det eller de folk¬
representativa ämbetenas ställning böra stärkas därigenom, att den af Riks¬
dagen valde innehafvaren finge en funktionstid af tre i stället för ett år.»
Det i förevarande motion innefattade förslag om åstadkommande af
effektiv kontroll öfver landets militärväsende finner utskottet vara förtjänt
af beaktande. I samma mån som omfattningen väsentligen ökas af såväl
de personliga förpliktelser som de ekonomiska uppoffringar, hvilka med¬
borgare till fyllande af statens kraf nödgas åtaga sig, uppstår en allt¬
jämt växande fordran på kontroll öfver, att ej mindre de personliga för¬
pliktelserna utkräfvas på ett sätt, som icke medför fara för kränkning af
de medborgerliga rättigheterna, än äfven de medel, som genom de eko¬
nomiska uppoffringarna åstadkommas, varda i enlighet med gifna före¬
skrifter behörigen använda för de ändamål, hvartill de äro afsedda. Om
det således redan i och för sig måste betraktas såsom ett önskemål af
stor betydenhet att skapa ett nytt värn för de medborgerliga rättigheterna
och Ökadt tillfälle för Riksdagen att göra sin granskningsrätt gällande på
områden, där den hittills knappast kunnat göras effektiv, lär genom¬
förandet af ett dylikt önskemål framstå såsom ännu mera betydelsefullt
just i närvarande tid, då vårt land efter antagande af 1901 års värn¬
pliktslag står inför verkställigheten af djupt ingripande härordningsrefor-
mer och snabbt växande anslagskraf för armé och flotta. Otvifvelaktigt
är också, i betraktande af den väsentligt utsträckta tiden för värnpliktens
fullgörande och de betydligt ökade utgifterna för försvarsändamål, hvilka
blifvit en följd af den nya härorganisationen, att en verksam tillsyn och
en skärpt kontroll öfver den värnpliktiga ungdomens behandling samt
lagars och författningars efterlefnad på det militära området skulle komma
att utgöra en faktor af största vikt, då det gäller att i befolkningens
djupa lager åt det nya värnpliktssystemet förvärfva den tillit och det all¬
männa förtroende, som detta icke kan undvara för att blifva rätt verk¬
samt och som skola däråt skänka önskvärd bärighet och styrka. Härtill
kommer slutligen att, enligt hvad erfarenheten på andra områden gifver
vid handen, redan befintligheten af ändamålsenligt anordnad tillsyn och kon¬
troll är i hög grad ägnad att förebygga missgrepp samt gifva stadga åt
efterlefnaden af lagar och författningar inom det område, som den kon¬
trollerande verksamheten är afsedd att öfver vaka.
Konstitution sutskottets Utlåtande N:o 3. 2A
Finner alltså utskottet, att åtgärder böra för det nu ombandlade
önskemålets vinnande vidtagas, återstår att besvara frågan, huru detta
mål lämpligast må ernås. Härvid kunna naturligen olika möjligheter
tänkas. Då utskottet emellertid håller före, att eu kontroll i före¬
varande afseende bör, därest genom densamma medborgarnes rätt och bästa
skall behörigen tillvaratagas, i hufvudsak utgå från Riksdagens sida och
verkställas af något dess organ, tvekar utskottet icke att såsom de utvä¬
gar, hvilka vid frågans utredning i främsta rummet böra tagas i öfver¬
vägande, anvisa de olika sätt för kontrollens ordnande, som motionären i
det föregående förordat. Sålunda skulle antingen den ökade kontrollen
öfver militärväsendet kunna uppdragas åt redan befintliga institutioner och
i så fall väl företrädesvis åt justitieombudsmansämbetet, hvars arbets¬
krafter för sådant ändamål skulle förstärkas, eller nämnda kontroll, såsom
motionären närmast tänkt sig, anförtros åt en af Riksdagen utsedd, ny
ämbetsman med ungefär samma ställning som den nuvarande justitieom¬
budsmannens, eller ock vissa funktioner, nämligen de, som sammanhängde
med öfvervakandet af de värnpliktiges rättsliga ställning, anförtros åt
justitieombudsmannen, medan den kontroll öfver efterlefnaden inom armén
och flottan af administrativa och ekonomiska författningar, hvilken genom
en för ändamålet affattad instruktion närmare bestämts, kunde uppdragas
åt en af Riksdagen utsedd, ny ämbetsman. Såsom en gifven följd häraf
torde få betraktas, att de konstitutiva bestämmelserna rörande denna kon¬
troll böra i grundlag intagas. Den föreliggande frågan synes emellertid
vara af beskaffenhet att böra i hela sin vidd underkastas en noggrann
och ingående utredning, hvilken icke lär kunna på annat sätt än genom
Kungl. Maj:ts försorg verkställas. En sådan utredning skulle gifvetvis
hafva till uppgift, bland annat, att utstaka bestämda gränser mellan verk¬
samhetsområdet för eventuellt blifvande och hittillsvarande kontrollerande
myndigheter äfvensom för de särskilda myndigheternas olika funktioner.
På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att Riksdagen, med bifall till förevarande motion,
må besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta allsidigt utreda frågan
om åvägabringande, genom utvidgande af redan befint¬
liga institutioner eller genom upprättande af ett sär-
skildt ämbete eller annorledes, af en effektiv kontroll
öfver lagars och författningars efterlefnad inom armén
Bih. till Riksd. Prof. 1904. 3 Samt. 2 Häft. 4
22
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
och flottan samt för Riksdagen framlägga förslag till
de ändringar i gällande grundlagar, hvartill utredningen
gifver anledning.
Stockholm den 12 april 1904.
På utskottets vägnar:
HUGO BLOMBERG.
Reservation
af herrar Blomberg, Moberg, Berg, Gustaf Axel, Berg, Lars, Nyström, Carl,
Berg, Gustaf B., Sjöholm, Falk och friherre Rappe, hvilka ansett att, då
motionären icke anfört några nya skäl för sitt förnyade förslag och då
den föreslagna skrifvelsen är med afseende å uppgiften för den begärda
utredningen allt för sväfvande och obestämd, för att lämpligen kunna från
Riksdagen aflåtas, utskottet bort under åberopande af de motiveringar,
som uti utskottets utlåtanden öfver samme motionärs i hufvudsak likartade
framställningar vid 1901 och 1903 årens riksdagar gjorts gällande, hemställa,
att herr Staaffs motion icke må föranleda någon
Riksdagens åtgärd.
Herrar friherre Alströmer, Behm, Andersson i öhrstorp och Carlson,
Ernst, hafva begärt få här antecknadt, att de icke deltagit i detta ären¬
des behandling inom utskottet.
Stockholm, tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, 1904.