Riksdagens Skrifvelse N:o 97.
1
N:o 97.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 10 maj 1904.
_ _ _ — Andra Kammaren den 10 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta
motioner angående ändringar i gällande vattenrättslag -
stiftning.
(Lagutskottets utlåtande n:o 46.)
Till Konungen.
Vid innevarande Riksdag kafva enskilda motionärer väckt förslag om
ändringar i gällande vattenrättslagstiftning, hufvudsakligen åsyftande möj¬
liggörande af vattenkraftens användning för industriella ändamål i stöire
utsträckning, än nu medgifves. En af motionärerna har för sådant ända¬
mål förordat allmän revision af förordningen den 30 december 1880 om
jordägares rätt öfver vattnet å hans grund och därmed i samband stående
författningar. .
Riksdagen delar den i motionerna framhållna uppfattningen om den
stora vikt för samhället i dess helhet, som hvilar därå, att de rika kraft¬
källor, våra vattenfall erbjuda, blifva lör industrien tillgängliga i den
mån hänsyn till andra intressen skäligen kan anses medgifva. Med den
storartade utveckling, elektrotekniken i våra dagar vunnit, och med de
ökade möjligheter, som äfven i öfrigt uppstått att för industriella ändamål
använda vattenkraft, har frågan om vattenfallens tillgodogörande fått eu
Rih. till Riksd. Prat. 1904. 10 Sami. 1 Afl. 1 Rand. 19 Häft. (Näs 97—99.) 1
9
Riksdagens Skrifvelse N:o 97.
förut knappast anad betydelse, och det är därför ur nationalekonomisk
synpunkt en högeligen viktig angelägenhet att tillse, att ej lagstiftningen
lägger onödiga hinder emot vattenfallens ändamålsenliga utnyttjande.
Hvad 1880 års förordning om jordägares rätt öfver vattnet å hans
grund . i detta hänseende vidkommer, har emot densamma i främsta rum¬
met riktats den anmärkningen, att bestämmelserna angående kungsådra
innebära en alltför stor inskränkning i den fria förfoganderätten öfver
vattenkraften och . medföra oskäligt stora svårigheter för vattenkraftens
rationella användning. i industriens tjänst. Såsom medel att undanrödja
denna brist i lagstiftningen har i första hand föreslagits, att alla bestäm¬
melser om kungsådra skulle ur lagstiftningen utgå och ersättas med före¬
skrifter om skyldighet att vid vattenverksanläggningar i hvarje särskildt
tall undersöka, huruvida och under hvilka villkor, med hänsyn till de
intressen, kungsådran varit afsedd att skydda, vattendrag kunde få öfver-
byggas.
Eu så vidtgående förändring af gällande lagstiftning kan Riksdagen
ej anse lämplig. Oafsedt huruvida bestämmelserna om kungsådra grunda
någon själfstandig äganderätt för staten till den i kungsådran framrinnande
vattenmängden eller äro att anse allenast såsom inskränkningar i strand-
ägarnes rätt att förfoga öfver vattnet, komme en dylik förändring faktiskt
att innebära en ökning af strandägarnes vattenrätt, utan att därigenom i
och för sig bereddes ökad garanti, att vattenkraften komme att mera eller
bättre än nu kan ske tillgodogöras för industriella ändamål. Den om¬
ständigheten, att äganderätten till den i kungsådran framflytande vatten¬
mängden undandrages de enskilda strandägare, behöfver nämligen ej
medföra, att vattnet i kungsådran ej kan komma att i industriens tjänst
utnyttjas. Genom den förändring af 8 § i 1880 års förordning, som in¬
fördes genom lagen den 20 oktober 1899, har tvärtom uttryckligen fast¬
slagits, att äfven kungsådran kan, efter Konungens tillstånd, få för vatten-
ver ^anläggning öfverbyggas. För möjliggörande af kungsådras använd¬
ning för industriella ändamål är det således ej erforderligt, att staten till
enskildes förmån afstår från sin af ålder stadgade rätt till kungsådra.
Det torde ej heller kunna bestridas, att de intressen — jordbrukets, sam¬
färdselns, flottnmgens och fiskets intressen — som kungsådran närmast
after att skydda, säkrare tillgodoses på grundvalen af kungsådrans bibe¬
hållande under statens herravälde än fallet skulle blifva därest strand-
ägarne tillerkändes en låt vara begränsad äganderätt jämväl till kungs-
ådrans vattenmängd. Särskildt fiskets intressen kräfva mycken varsamhet,
Riksdagens Skrifvelse K:o 97. 3
clå det gäller utvidgning af rätten till vattenverksanläggniugar. Eylika
anläggningar kafva nämligen visat sig medföra stor fara för fiskets be¬
stånd, och detta förhållande kar, jämte andra omständigheter, till och
med föranledt 1902 års Riksdag att uti skrifvelse till Eders Rungl. Majd
anhålla om utredning och förslag angående särskilda åtgärder till fiske s
främjande och upphjälpande. , . , ,
Såsom ett andra alternativ till lösning af de med nuvarande bestäm¬
melser angående kungsådra förenade olägenheter bär föreslagits att i
fråga om strömfall, förändra reglerna angående kungsådras läge och storlek
och i sådant afseende, i stället för den nu gällande föreskriften enligt
hvilken kungsådra framgår i det djupaste vattnet och beraknas till eu
tredjedel af vattendragets bredd vid vanligast förekommande lågt vatten¬
stånd, stadga, att kungsådra skall utgöra eu tredjedel af den i strömfallet
framrinnande vattenmängden. Hvad detta förslag angar ar Riksdagen
ense med motionären därom, att det i fråga om strömfall är särskild!
angeläget, att rätten till utnyttjande af vattenkraften icke af kungsadran
begränsas i vidare män än hänsyn till andra intressen påkallan, och Riks¬
dagen delar motionärens uppfattning, att ett öppenkallande af kungsadran
till dess nu lagstadgade bredd, hvad åtskilliga strömfall beträffa!, föran¬
leder ett onyttigt förslösande af vattenkraft. Frågan, huruvida och pa
hvad sätt ändring af gällande lagbestämmelser må för undanröjande åt
detta missförhållande lämpligen åvägabringas, är _ emellertid ett mycket
svårlöst spörsmål. Inom Riksdagen hafva ock gjort sig gällande skilda
meningar härutinnan. Å ena sidan bär framhållits, att redan nuvaian e
lagstiftning genom sitt medgifvande till kungsådras Ombyggande under
vissa villkor innefattar en lämplig utväg att för industriella ändamål ut¬
nyttja den i kungsåder framflytande vattenmängden, i den man sadant
kan ske utan att träda andra intressen för nära; a andra sidan, bland
dem, som ansett den rådande förefintliga möjligheten till kungsådras ofver-
byggande otillräcklig att under alla förhållanden förebygga förslösande af
vattenkraften i strömfall, hafva skiljaktiga åsikter uttalats om lämpligaste
sättet att reglera kungsådra i strömfall, i det somliga for ordat att, såsom
i finska lagen skett, med bibehållande af bestämmelsen om kungsådras
framgående i djupaste vattnet, föreskrifva, att kungsådran i strömfall
skulle utgöra en tredjedel af vattenkvantiteten, medan andra ansett lämp¬
ligast vara att utan närmare angifvande af kungsadrans läge fastställa
dess storlek på sist om förmälda sätt. Riksdagen har i frågans nuvarande
läge icke ansett sig böra ingå på närmare bedömande, hvilken åt ture-
4 Riksdagens Skrifvelse N:o 07.
namnda åsikter kan anses innebära den riktigaste lösningen; Riksdagen
vi l allenast såsom sin uppfattning betona, att frågan om kungsådras lä-e
och storlek utgör ett af de viktigaste spörsmålen inom den lukrativa vat¬
tenrättens område som sålunda bör, då eu allmän revision af hithörande
lagstiftning ifrågakomma-, underkastas sorgfällig undersökning och pröfning-
basom eu annan erinran emot gällande vattenrättslagstiftning har
lamhallits den tidsutdräkt och de kostnader, som äro förenade med den
nu lagstadgade proceduren för anläggning af vattenverk i kongsådra. Riks-
dagen ar i denna del ense med motionären därom, att en förenkling här¬
utinnan ar af verkligt behof påkallad, och detta alldeles oafsedt hvilka
bestämmelser angående kungsådras storlek och läge än gifvas. Efter Riks-
agens förmenande skulle syftet kunna vinnas därigenom, att till ett en¬
hetligt förfarande förenades de nu äfven till tiden skilda undersökningar,
som dels af domstol, dels ock af administrativa myndigheter måste verk-
kun^sådra 'eSt l1ppstår att för vattenverksanläggning öfverbygga
,. I 0nara sambanfl med ordnande af förhållandena angående kungsådra
star Iragan om fördelning emellan strandägare af rätten att tillgodogöra
sig vattenkraften i ett vattendrag. Enligt hvad erfarenheten visa?, är det
för enad t med otta oöfverstigliga svårigheter att praktiskt tillämpa den nu
lagstadgade regeln, enligt hvilken strandägare har rätt att tillgodogöra sm
vattnet a sm egen grund, och särskilt är detta förhållandet i fråga om
sfi om tall. Det föreligger alltså från denna synpunkt fullgiltig anledning
att taga under undervägande, huruvida ej annan grund för fördelningen
åt vattenkraften strandägare emellan lämpligen borde fastställas, och det
kan i detta sammanhang erinras, att den finska rätten härutinnan stadgar
att^ strandägare ^ strömfall äga hälften af den, oberäknad kungsådra, i
strömfallet framrinnande vattenmängd.
i k \IVat! seder.mera vidkommer ett i motionerna framställdt förslag om
lagbestamd skyldighet för vattenrättsägare i vattendrag att deltaga i kost¬
naden för reglering af vattentillgången därstädes, i den mån lian af reg¬
eringen har nytta, finner Riksdagen syftet med nämnda förslag vara för¬
tjänt af beaktande. En liknande princip med den af motionärerna så¬
lunda förordade finnes uttryckt ilig af lagen om dikning och annan
afledning af vatten den 20 juni 1879. Enhvar, som af ett vattenafled-
ningsforetag tillskyndas nytta för sm jord, är enligt berörda lag pliktig
att, da någon intressent så fordrar, bidraga till gäldande af kostnaderna
oi företaget, antingen sa att lian deltager i detsamma eller ock genom
Riksdagens Skrifvelse N:o 97. °
afstående af jord, som motsvarar den förbättring, hans fastighet genom
vattenafledningen vunnit. På sådant sätt underlättas utförandet åt vatten¬
afledningsföretag, som öfverstiga den enskildes förmåga, utan att någon
jordägare kan anses lida orätt genom det bidrag, som af honom utkräfves.
Ett tillämpande af samma princip på den lukrativa vattenrätten och sär¬
skilt på de fall, som i nu föreliggande förslag afses, skulle leda till det
resultat, att eu strandägare, om och i den mån han hade en faktisk fördel
af eu reglering af vattentillgången i ett strömdrag, kunde åläggas att an¬
tingen deltaga i kostnaden för regleringen eller ock afstå från begagnan¬
det af den ökade vattenkraft, som komme på hans lott. Om sålunda eu
strandägare, som icke deltagit i kostnaderna för en reglering, därefter ville
begagna sig af den ökade vattenkraft, som för honom uppkommit, bolde
han vara skyldig att i mån af denna ökning ersätta kostnaderna för an¬
läggningen. 1880 års förordning om jordägares rätt öfver vattnet å hans
grund har i fråga om dammbyggnad uppställt eu sådan regel som den nu
senast nämnda.
Att utsträcka de grundsatser, som sålunda kommit till uttryck be¬
träffande vattenafledningsföretag och dammbyggnad, som uppföres för ome¬
delbart tillgodogörande af vattenkraft, till att gälla äfven för byggnad
eller anläggning, som afser en reglering af vattentillgången i och för ett
bättre tillgodogörande af vattenkraften, synes Riksdagen icke behöfva möta
några särskilda betänkligheter från principiell synpunkt. Praktiskt sedt
äro emellertid förhållandena vid vattenreglering väsentligt olika emot dem,
som uppstå vid vattenafledningsföretag och dammbyggnad i strömfall. "Vid
de senare företagens utförande låter det sig utan svårighet göra att be¬
stämma och värdera den nytta anläggningen medför för jordägaren eller
strandägaren och sålunda finna en tillförlitlig grund, efter hvilken denne,
därest han vill begagna sig af företagets fördelar, bör i kostnaderna för
detsamma taga del. Helt annorlunda ställer sig saken i fråga om vatten-
regleringsföretag. Den egentliga nyttan af dylika företag består i bere¬
dande åt de vattenverk, som däraf beröras, af eu jämnare och mera kon¬
stant vattentillgång. Det säger sig själft, att det skall vara förenadt med
synnerligen stora vanskligheter att i värde uppskatta den fördel, ett visst
vattenverk har af en sådan reglering. En mängd omständigheter, som^ej
stå i samband med själfva regleriugsföretaget, t. ex. vattenverkets storlek,
tiden, under hvilken det med fördel kan hållas i gång, spela härvid in
såsom medbestämmande faktorer. Med hänsyn till de stora svårigheter,
som sålunda möta emot eu tillförlitlig uppskattning af den nytta, ett vat-
*3 Riksdagens Skrifvelse N:o 1)7.
tenverk har af ett regleringsföretag, skulle det efter Riksdagens uppfatt¬
ning vara betänkligt att lägga en sådan uppskattning till norm för en
vattenverksägares skyldighet att, emot sin vilja, deltaga i kostnaderna för
ett regleringsföretag. Först om han vidtager positiva åtgärder, t. ex. ge¬
nom nybyggnad eller förändring af vattenverket, i syfte att tillgodogöra
sig den ökade vattenkraft, regleringsföretaget tillfört hans vattenverk, har
man efter Riksdagens mening fått en tillräckligt fast utgångspunkt för
bedömandet, att och i hvad mån regleringsföretaget för honom varit till
nytta. Den begränsning af vattenverksägarens ifrågavarande skyldighet,
Riksdagen sålunda förordat, torde vara desto mera lämplig, som en mera
utsträckt skyldighet i de flesta fall icke skulle medföra någon verklig
fördel för öfriga intressenter i vattenreglerings företaget. Merendels skulle
det nämligen vara omöjligt för dessa att tillgodogöra sig den ökade vat¬
tenkraft vattenverksägaren, därest han ej ville ingå i regleringsföretaget,
vore pliktig afstå. Följden skulle således allenast blifva, att denna vatten¬
kraft komme att lämnas obegagnad.
I sammanhang, med nyss omhandlade ämne har ifrågasatts sådan
ändring af G § i 1880 års vattenrättsförordning, att hvad i nämnda lag-
lum stadgas om rätt till uppdämning äfven i sådana fall, då uppdäm¬
ningen medför skada å jord eller fiske, må äga tillämpning jämväl i fråga
om sådan sänkning af vattenståndet, som vid regleringsföretag kan befin¬
nas erforderlig. Detta förslag synes Riksdagen välgrundad!.
Detsamma gäller om förslaget att medgifva rätt till uppdämning jäm¬
väl för sådana fäll, då därigenom förorsakas skada å annan egendom än
jord eller fiske, för så vidt nämligen skadan pröfvas vara ringa emot den
nytta, som af uppdämningen vinnes. Detta förslag synes Riksdagen inne¬
bära en konsekvens af den redan genomförda principen, att vid vatten-
verksanläggningar ett mindre intresse får vika för ett större, som af an¬
läggningen främjas.
Riksdagen har ej heller något att erinra mot införande af lagbestäm¬
melser, om och under hvilka villkor fördjupningar och gräfningar, som,
utan gatt vara tillg rensningar hänförliga, i sammanhang med reglerings¬
företag erfordras, må komma till utförande.
Enligt hvad en af motionärerna påvisat, kan efter gällande lagstift¬
ning ett rationellt tillgodogörande af strömfall förhindras därigenom, att
ägaren af en mindre del däld motsätter sig den härför erforderliga an-
läggningens utförande. Lika med motionären finner Riksdagen detta inne¬
bära ett missförhållande, som kräfver rättelse, och Riksdagen delar
I
Riksdagens Skrifvelse N:o 07.
motionärens uppfattning om lämpligheten att åstadkomma sådan rättelse
genom att utsträcka tillämpningen af bestämmelserna i 5 § vattenrätts-
förordningen angående sättet och villkoren för tillgodogörande af oskift
vatten till att gälla hvarje del af ett vattendrag, som med ekonomisk för¬
del kan tillgodogöras genom eu enda vattenkraftsanläggning och i hvilken
flere vattenrättsägare hafva del. Likaledes flnner Eiksdagen beaktansvärd
den af samme motionär anvisade utvägen att i form af kraft bereda er¬
sättning åt dem, som med tillämpning af ofvanberörda bestämmelser tvin¬
gades att för vattenverksanläggning tillsläppa eu dem tillhörig fallhöjd.
Hvad därefter angår väckt förslag om ändring af gällande lagstift¬
ning i syfte att underlätta tillgodogörandet i industriens tjänst af vatten¬
fall, som vid skiftesförrättningar afsatts till gemensamt behof, flnner Eiks¬
dagen detta förslag vara förtjänt af beaktande. För utvecklingen af indu¬
strien är det ganska hinderligt, att förvärf af stadgad äganderätt till
dylika vattenfall jämte lämpligt utmål ofta är förbundet med nästan oöfver-
vinneliga svårigheter. Eiksdagen anser alltså det böra tagas under öfver¬
vägande, huruvida och i hvad mån undantagsbestämmelser från gällande
lagstiftning rörande jordafsöndring lämpligen kunna meddelas i syfte att
bereda möjlighet att erhålla fastställelse å afsöndringar af dylika vattenfall.
Vid den lifligare omflyttning af äganderätten till vattenverk och vat¬
tenfall, som under senare tider ägt rum, har ofta visat sig svårighet att
kunna med säkerhet utröna, hvilken rätt till uppdämning samt rättigheter
och skyldigheter i öfrigt, som äro förenade med ett vattenverk.
Vanligen grunda sig desamma på en för långa tider sedan hållen
syn eller afgjord rättegång, och så framt handlingarna till desamma icke
varit tillgängliga, har det icke funnits annan utväg än att verkställa be¬
svärliga och långvariga undersökningar i häradsrätternas domböcker för
att därigenom söka vinna upplysning i saken.
Sådana svårigheter skulle undanröjas, därest bestämmelser infördes
angående förandet af så kallad »vattenbok» eller vattenregister, hvari in-
toges en förteckning å de vattenverksanläggningar och dammbyggnader,
som funnes i hvarje särskild! vattendrag, med uppgift å den dämnings-
rätt samt rättigheter och skyldigheter i öfrigt, som tillkommer ett hvart
af dem; och, om de anteckningar, som skulle införas i registret, gjordes
tillräckligt utförliga och noggranna, skulle därigenom främjas eu ur tek¬
nisk synpunkt enhetlig och planmässig behandling af alla frågor rörande
vattenverksanläggningar i samma vattendrag, då man därigenom skulle
kunna erhålla upplysning om de beräkningar angående vattendragets vat¬
8 Riksdagens Skrifvelse N:o 97.
tenmängd och öfriga förhållanden, som lagts till grund för de utslag, hvar¬
igenom tillstånd till byggnader i vattendraget förut meddelats.
Riksdagen anser alltså det böra tagas under öfvervägande, om och
i hvad man vattenböcker, såsom i utlandet skett, må äfven här i landet
komma till stånd.
Enligt hvad ofvan anförts, är gällande vattenrättslagstiftning i vä¬
sentliga hänseenden i behof af omarbetning. Riksdagen anser emellertid
det ej vara lämpligt att på de partiella reformernas väg åstadkomma er¬
forderliga ändringar. Flera af de ändringsförslag, Riksdagen enligt hvad
ofvan sagts ansett sig böra förorda, beröra nämligen själfva grundprinci¬
perna för den gällande lagstiftningen i ämnet, och vid sådant förhållande
torde allenast eu allmän revision af hithörande författningar vara ägnad
att på ett tillfredsställande sätt lösa uppgiften att bringa vår vattenrätts¬
lagstiftning i öfverensstämmelse med de kraf, nutida förhållanden i detta
afseende uppställa.
Under åberopande af det anförda får Riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke de bestämmelser,
som innehållas i förordningen den 30 december 1880 om jordägares rätt
öfver vattnet å hans grund och därmed i samband stående författningar,
höra förändras och omarbetas, så att de komma att bättre motsvara de
kraf, som nutida förhållanden ställa på en dylik lagstiftning, samt där¬
efter för Riksdagen framlägga de förslag härutinnan, hvartill förhållandena
anses föranleda.
Stockholm den 10 maj 1904.
Med undersåtlig vördnad