16
Riksdagens Skrifvelse N:o 150.
N:o 150.
Uppläst och godkänd af Första Kammaren den 17 maj 1904.
— — — — Andra Kammaren den 17 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen angående ändringar i gällande
hrännvinsförsäljningsförordning.
(Bevillningsutskottets betänkanden n:is 18 och 38.)
Till Konungen.
Inom Riksdagen liar af enskild motionär väckts förslag om sådan
ändring i kungl. förordningen angående villkoren för försäljning af
brännvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker den 24
maj 1895, att utskänkningsbolag utan samtycke af vissa myndigheter
förbjödes att inköpa fastighet eller i redan inköpt fastighet vidtaga
andra förändringar än dem, som erfordras för fastighetens underhåll.
Riksdagen har funnit denna framställning väl grundad. Det
synes nämligen Riksdagen uppenbart, att inköp af fastigheter i den
omfattning, som flera af utskänkningsbolagen inom riket företagit sig,
kan inverka på bolagens behållna vinst till förfång för dem, som äga
att uppbära densamma.
Såsom skäl till fastighetsförvärfven har från utskänkningsbolagens
sida framhållits den stora svårigheten, att genom hyresaftal erhålla
lämpligt belägna, rymliga och i öfrigt tjänliga utskänkningslokaler
annorledes än mot villkor, som äro för bolagen synnerligen betungande.
17
Riksdagens Skrifvelse N:o 150.
Ett tillägg- till brännvinsförsäljningsförordningen i den riktning, motio¬
nären föreslagit, afser emellertid ingalunda att omöjliggöra fastighets-
förvärf, därest sådant skulle visa sig erforderligt. Redan med nu
gällande bestämmelser är det utskänkningsbolag förbjudet att förhyra
andra lägenheter än dem, som äro behöfliga för den af bolaget själft
utöfvade rörelsen. Det synes vid sådant förhållande icke innebära
någon öfverdrifven stränghet mot bolagen, om en så betydelsefull åtgärd
som inköp af fastighet göres beroende af vissa myndigheters bifall.
Motionären har vidare förklarat sig anse, att förbud jämväl borde
meddelas i syfte att förhindra utskänkningsbolag från att utan veder¬
börligt samtycke i redan inköpt fastighet vidtaga annan förändring än
den, som erfordras för fastighetens underhåll. Det torde dock icke
lämpligen kunna förmenas ett utskänkningsbolag att inom redan för-
värfvad fastighet vidtaga vissa ändringsarbeten, äfven om dessa icke
påkallas för fastighetens underhåll, utan förbudet bör afse mera om¬
fattande förändring, som icke tarfvas för fastighetens underhåll och icke
heller för rörelsens behöriga utöfvande.
§ 18 mom. 9 brännvinsförsäljningsförordningen stadgar, att lands¬
ting, hushållningssällskaps förvaltningsutskott och stadsfullmäktige eller,
där sådane icke finnas, allmän rådstuga äga att besluta om ansvars¬
frihet för utskänkningsbolag. I anledning häraf torde det lämpligen
böra tillkomma dessa myndigheter att jämväl afgöra, om behof för ut¬
skänkningsbolag föreligger att inköpa fastighet eller att låta redan för-
värfvad fastighet undergå förändring af nyss angifven art. Dock synes
den ifrågasatta bestämmelsen böra affattas med fästadt afseende å den
olikhet i kommunalt hänseende, som råder emellan Stockholm, stad,
som icke deltager i landsting, och annan stad.
Som § 18 mom. 3 i förenämnda förordning innehåller en samman¬
fattning af åtgärder, som äro utskänkningsbolag förbjudna, har Riks¬
dagen ansett, att i detta moment jämväl böra intagas de stadganden,
som erfordras i nu förevarande ämne.
Med stöd af hvad sålunda anförts liar Riksdagen för sin del
beslutit, att § 18 mom. 3 i gällande bränn vinsförsäljningsförordning
skall erhålla följande förändrade lydelse:
»Bolag må icke inköpa fastighet eller inom redan förvärfvad fastighet
vidtaga annan mera omfattande förändring än den, som påkallas af fastig¬
hetens underhåll eller rörelsens behänga utöfvande, utan samtycke, i Stock¬
holm af stadsfullmäktige, i stod, som icke deltager i landsting, af stads¬
fullmäktige och hushållningssällskapets förvaltningsutskott samt i annan
Bih. till Riksd. Prot. 1904. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 40 Höft. 3
18
Riksdagens Skrifvelse N:o 150.
stad af stadsfullmäktige eller, där sådane ej finnas, allmän rådstuga, hus¬
hållningssällskapets förvaltningsutskott och landstinget i länet; icke förhyra
andra lägenheter än dem, hvilka äro behöfliga för den rörelse, som
bolaget själft utöfvar; icke genom ombud till salu utbjuda eller upptaga
beställningar å brännvin; icke ingå affärsaftal med enskilde styrelse¬
ledamöter i bolaget, ej heller låta aflöningen vare sig till styrelsen
eller till de hos bolaget anställda personer vara beroende på omsätt¬
ningen af brännvin och vin eller utgå med viss del af vinsten.»
Vidare har inom Riksdagen framställts förslag, att den i § 33 af
gällande brännvinsförsäljningsförordning bestämda minimigränsen för
alkoholhalten hos salugillt brännvin, 40 procent, måtte nedsättas till
35 procent.
Mot den sålunda föreslagna nedsättningen har Riksdagen icke
haft något att erinra.
Redan år 1887 antog, på förslag af det dåvarande bevillnings¬
utskottet, Första Kammaren denna minimigräns, fastän frågan den
gången förföll med anledning af Andra Kammarens skiljaktiga beslut i
ärendet. Vid 1888 års riksdag enades båda kamrarna om den nu
gällande minimigränsen 40 procent, hvilken förordats af bevillnings¬
utskottet vid sagda riksdag, enär det enligt utskottets mening vore
angeläget, att den »öfverdrifvet höga alkoholhalten nedsättes åtminstone
något», men den af motionären redan då föreslagna gränsen 35 procent,
vore »en alltför stor reform för att på en gång böra vidtagas».
Emellertid synes tiden för en ytterligare sänkning af ifrågavarande
minimigräns nu vara kommen; och har därför Riksdagen för sin del
beslutit, att § 33 i gällande brännvinsförsäljningsförordning skall erhålla
följande förändrade lydelse:
»Brännvin, som är försatt med något för hälsan skadligt ämne
eller icke är renadt eller hvars styrka ej uppgår till minst 35 procent,
får ej vid minuthandel eller utskänkning till salu hållas.»
Stockholm den 17 maj 1904.
Med undersåtlig vördnad.