RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1904. Första Kammaren. N:o 58.
Onsdagen den 18 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 11 i denna månad.
Upplästes följande ingifna läkareintyg:
Att kontraktsprosten teol. d:r E. L. Petersson till följd af sjuk¬
dom, Parotitis epidemica, under närmaste tiden är förhindrad att del¬
taga i Riksdagens förhandlingar, betygar
Stockholm den 18 maj 1904 Hj. Petersson,
reg:ts-läkare.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran stats¬
utskottets nästlidne dag bordlagda memorial n:o 121.
Vid föredragning af första särskilda utskottets under gårdagen
bordlagda memorial, n:o 10, angående ersättning åt utskottets kansli
och vaktbetjaning, biföll kammaren hvad utskottet i detta memorial
hemställt.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
Första Kammarens tillfälliga utskotts sistlidne dag bordlagda utstån¬
den n:is 24—26.
Fortsattes föredragningen af konstitutionsutskottets utlåtande n:o 5,
i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad ly¬
delse af §§ 49 och 87 regeringsformen samt §§ 10 till och med 25
äfvensom §§ 27, 28 och 38 riksdagsordningen jämte inom Riksdagen
väckta förslag i fråga om valrätten till Riksdagens kamrar.
Om utsträck¬
ning af den
politiska val¬
rätten m. m.
(Forts.)
Punkterna 1, 3 och 2 a)—n).
Första Kammarens Prof. 1904. N:o 58.
1
N:0 58. 2
Onsdagen den 18 Maj.
Om utsträck¬
ning af den
politiska val¬
rätten m. m.
(Forts.)
Herr Billing: För att förebygga allt missförstånd och på det
att icke samma sak må komma att stå både i 49 och 87 §§ regerings¬
formen, ber jag att få göra en förändring i inledningsorden till det
yrkande, som jag i går frambar. Det skall heta: »bifall till Kuugl.
Maj:ts proposition», dock med följande förändring: »att, i stället för
hvad Kungl. Maj:t föreslagit beträffande ändring i regeringsformen,
dennas 49 och 53 §§», o. s. v. Som sagdt, det är ingen modifikation
i sak, utan blott en ändring i stiliseringen. Jag yrkar bifall till mitt
förslag, sådant det nu är formuleradt.
Herr Sjöcrona: Då enligt den af kammaren godkända föredrag-
ningsordningen alla efter slutad öfverläggning föreliggande förslag
komma att omedelbart tagas under omröstning, så att det blir proposi¬
tion på bifall eller afslag å hvarje förslag för sig, och däraf sålunda
tyckes framgå, att mer än ett förslag kan komma att antagas hyl¬
lande, så skall jag be, då jag försummade det förra gången jag hade
ordet, att nu få framställa yrkande om bifall till det af mig fram¬
lagda förslaget. Jag hyser naturligtvis icke någon förhoppning om,
att detta förslag skall kunna ensamt för sig blifva antaget; men jag
ber dock att få fästa herrarnes uppmärksamhet därpå, att möjlighet kan
förefinnas, att inom Andra Kammaren fattas ett beslut, som icke samman¬
stämmer med det, som Första Kammaren möjligen kan komma att fatta,
men som likväl i en eller annan del kanske öfverensstämmer med mitt för¬
slag, och då kunde det ju möjligen vara till något gagn för frågans vidare
behandling, om Första Kammaren alternativt har uttalat sig för detsamma.
Herr Wieselgren: Jag hör till dem, som instämma i det för¬
slag, som i går framlades af herr Billing; men det är med mig som
med en talare på norrlandsbänken, hvilken i går förklarade, att han
hade så svårt att vara med om de motiveringar, som de personer
användt, hvilka dock kommit till samma slutsats som han. Så är
det också med mig. Jag vill gärna hafva min egen motivering för
mitt instämmande i herr Billings förslag. Jag vill nämligen icke
låta någon opportunism och icke heller någon resignation bestämma
mitt votum. Jag har precis som de flesta af herrarne, förmodar jag,
haft min tid af, jag kan väl säga, möda för att sätta mig in i det
nya valsystem, som framlagts för oss. Jag har studsat vid första
blicken därpå. Det föreföll mig så krångligt, så besvärligt, att jag
måste fråga mig själf, om det verkligen vore meningen, att det skulle
kunna af svenska folket i alla dess lager, och således äfven de undre,
praktiseras. Jag har också, i likhet med hvad så många föregående
talare bekant om sig, haft mina tvifvelsmål om det tillrådliga i att
åt en ny Andra Kammare, en kammare, om hvars framtida samman¬
sättning vi dock måste sväfva i villrådighet, lämna så stort inflytande
på riksdagsbesluten, som den måste komma att få, för så vidt bestäm¬
melserna om gemensam votering bibehållas oförändrade. Men under
det jag om och om igen dryftat denna fråga, har det blifvit mig allt
Onsdagen den 18 Maj.
3 N:o 58.
klarare, att dessa undre lager af svenska folket, åt hvilka vi nu gå
att inrymma så stor del i representationen, dock äro ande af vår
ande och kött af vårt kött, söner af samma svenska folk, hvars söner
vi äro, och att jag således icke kan hafva rätt att tvifla på att icke
också de skola visa sig värdiga det svenska namn, öfver hvilket vi
själfva äro så stolta. Det är alldeles klart, att vi vid många till¬
fällen skola få se de pessimistiska förväntningarna ibland oss realise¬
rade, men de förbättras icke därigenom att vi möta de nyinkommande
med misstro och med en viss uppfattning af att de nödvändigtvis
skola utgöra ett för vårt lands utveckling skadligt element i folk¬
representationen. Det har blifvit för mig allt tydligare, att vi måste
möta dem på samma sätt som en gång 1866 års afgående ständer-
riksdag mötte den då nyankommande; dess bästa krafter ingingo ju i
den nya representationen vägledande, rådande och upplysande — och,
mina herrar, jag frågar: hafva vi icke alla måst erkänna, att våra
båda kamrar haft detta förhållande att tacka för mycket? Jag tror
således, att det är riktigast, att vi, äfven om vi hysa farhågor, icke
låta dem bestämma eller besegra våra förhoppningar, utan att vi göra
bäst i att låta de senare besegra de förra.
Nu kan man väl säga: »men allt detta behofves ju icke; det är
bra som det är». Men därtill vill jag, såsom jag för många år sedan
här från denna plats gjort, än en gång svara, att i det ögonblick vi
erkänna, att ett lager af folket, lägre stående än de, som 1866 an-
sågos mogna att deltaga i representationens förhandlingar och att sam¬
mansätta denna representations Andra Kammare, under den tidsperiod,
som förflutit sedan dess, utvecklat sig till jämnhöjd med det, som då
stod vid strecket — och det måste vi ju erkänna, ty vi skulle annars
nödgas vidgå, att vårt folk stagnerat i sin utveckling — kunna vi
ju heller icke bete oss annorlunda mot dem än hvad som sker inom
en familjekrets, där de äldre sönerna varit vana att ensamma sköta
förvaltningen af det gemensamma boet, men där de yngre barnen
vuxit till och nu begära att få äfven de taga del i förvaltningen
däraf. Äfven om de äldre med oro tänka på följderna häraf, måste
de dock vidgå, att de ungas kraf grundar sig på rättvisa och billighet
och att man därför måste gå dem till mötes.
Jag tror dock icke, att vi, sedan detta skett, ha att vänta frid
och lugn eller ett slut på agitationerna, hvilket man under den föregå¬
ende debatten sagt skulle vara så önskvärd!. Jag tror ej, att så
kommer att ske. Det uppstår ständigt nya önskemål; och jag hör
för öfrigt till dem, som tro, att »agitationen», om detta förslag nu
går igenom, antagligen kommer att under en lång följd af år rikta
sig just mot det proportionella valsystemet. Kvinnosaksfrågan, frågan
om kvinnors rösträtt, blir nog också ett agitation sämne och antagligen
komma ännu fler att uppstå. Men, mina herrar, jag ser icke något ondt
i det att man agiterar. Jag tror tvärtom, att agitation, om den också
kan medföra åtskilliga onda frukter, äfven har något godt med sig.
Jag tror, att dess väckande och eggande inflytande har mycket stor
Om utsträck¬
ning af den
politiska val¬
rätten m. m.
(Forts.)
N:o 58. 4
Onsdagen den 18 Maj.
Om utsträck¬
ning af den
politiska val¬
rätten m. m.
(Forts.)
betydelse för samhällets utveckling, och jag skulle mycket beklaga,
om verkligen den tid skulle komma, när all agitation i vårt kära
fädernesland upphört; det vore tecknet till, att folket vore utlefvadt
och ingenting hade att sträfva för. Icke är väl detta ett lyckligt
förhållande? Således, eu fortsatt agitation skrämmer mig verkligen
icke, tvärtom, jag möter den med lugn, och jag är öfvertygad, att
äfven den skall' föra till ett lyckligt resultat. Ty, mina herrar, jag
tror på det svenska folket. Jag är öfvertygad, att, om också därinom
verka dåliga och missvisande krafter, det dock å andra sidan finns så
mycket godt och ädelt hos detsamma, att man icke behof ver bäfva
för det slutliga resultatet.
Folkets krafter växa under det att det sträfvar efter nya mål.
Men nu skulle man väl kunna fråga mig, hvad jag har att säga
om det yttrande, som en ärad talare på göteborgs och bohusläns-
bänken hade i går, och däri han med mycken satir omnämnde, hurusom
nästan alla talare yttrat sig till förmån för herr vice talmannens förslag,
men en stor del dock slutat med att icke vilja rösta för förslaget.
Jag måste bekänna, att jag i princip intar samma ställning. I likhet
med kammarens flesta ledamöter har jag för kort tid sedan röstat för
samma förslag, framlagdt af herrar Tamm och Östberg; och då skulle
ju konsekvensen, såsom den ärade talaren påpekade, fordra, att jag
också vore redo att rösta för det af herr vice talmannen nu framlagda
förslaget. Men, mina herrar, ställningen är icke precis densamma nu
som då. För så vidt detta förslag skall kunna vinna framgång, måste
det antagas äfven af Andra Kammaren; och Andra Kammaren befinuer
sig ju i ett fullkomligt motsatt predikament mot Första Kammaren
i detta stycke, ity att denna Andra Kammare, för lika kort tid sedan som
vi godkänt herrar Tamms och Östbergs förslag, afslagit detsamma.
Då synes mig omöjligt att begära, att Andra Kammaren nu skulle
godkänna hvad den för så kort tid sedan afslagit. Således, man bör
icke sätta den på ett sådant prof! Vi hafva knappast rätt därtill
och böra det så mycket mindre, som ingen tid ännu därmed är för¬
sutten. Samma förslag eller något annat — ty jag tror att man kan
tänka sig förslag, som äro med detta konkurrerande — kan i och för
vinnande af samma mål komma att väckas äfven vid nästa riksdag;
och om Andra Kammaren sätter värde på att nu föreliggande reform¬
förslag år 1906 antages, så torde den då komma i tillfälle att pröfva,
huruvida den icke under eu sådan situation skulle vilja skänka det
mera uppmärksamhet, än hvad nu skett.
I en sak tror jag icke vi hysa olika meningar, nämligen rörande
det gagnrika i att Andra Kammaren icke blir så omnipotent i de
gemensamma voteringarna, som den under nuvarande förhållanden
verkligen är. Och i detta sammanhang känner jag mig nästan för¬
pliktad att taga upp ett litet replikskifte, som i går ägde rum mellan
hans excellens herr statsministern och ordföranden i konstitutions¬
utskottet. Herr statsministern yttrade då, att den politiska tyngd¬
punkten i vår riksdag vore förlagd till Andra Kammaren; och ord¬
N:o 58.
Onsdagen den 18 Maj. 5
föranden i konstitutionsutskottet gendref detta påstående genom att
erinra om, hurusom enligt grundlagens bestämmelser båda kamrarna
skola i allt hafva lika myndighet. Han har ovillkorligen rätt, om
han stöder sig på det grundlagsbud, som säger, att grundlagen skall
i hvarje fall tolkas efter dess ordalydelse. Men ser man på de gemen¬
samma voteringarnas fakta och låter dem tala, så torde nog herr
statsministern hafva fog för sitt påstående; vi erinra oss ju alla att helt
nyligen under denna riksdag, ehuru hela Första Kammaren unisont
röstade för ett anslag, detta ingenting betydde, enär Andra Kammaren
visade sig vara enig i att afslå det. Det är i grunden helt simpelt
en räknefråga, om man nämligen på detta sätt vill tolka uttrycket
»politisk tyngdpunkt», och jag tror icke, att man under denna förut¬
sättning kan bestrida riktigheten af påståendet. Men å andra sidan
förefaller det mig, som om den högt ärade talaren på regeringsbänken,
om han också icke snuddade vid Sveriges rikes grundlag, dock snuddade
vid en annan grundlag, som i och för sig är ganska betydelsefull och
den man, enligt min tanke, måste göra sitt bästa för att hålla i helgd
— det är erkänslans, tacksamhetens. Ty jag vill fråga, om icke
erfarenheten vitsordat, att under alla de år, som vårt nuvarande
representationssystem fungerat, det varit Första Kammaren, som när¬
helst svenska regeringen riktat en appell till representationen om att
upptaga och genomföra för fosterlandet gagnande angelägenheter, om
det icke varit Första Kammaren, som alltid främst lystrat till denna
appell, främst brukat gå regeringen till mötes! Och jag vågar till
och med fråga: huru skulle det varit möjligt för svenska regeringen
att fungera, om den icke i så öfvervägande mån haft Första Kammaren
att stödja sig på? Skillnaden mellan den politiska tyngdpunkten och
den politiska stödjepunkten inom svenska riksdagen torde i grunden
vara ganska fin! För min del är jag viss om att, när Första Kam¬
marens historia eu gång skall skrifvas, den skall visa sig så vacker,
att de män, som burit den, icke skola behöfva ängsla sig för häfdens
slutdom. Om jag nu härtill lägger, att jag hellre vill se strider inom
representationen utkämpas mellan lika berättigade krafter, än angrepp
utifrån riktas mot den af krafter, hvilka anse sig undanträngda, för¬
orättade och förbisedda, har jag, herr talman, till protokollet antecknat
den motivering, jag för min del önskade ge för mitt instämmande
i herr Billings förslag.
Herr Anderson, Albert: Såsom af konstitutionsutskottets
utlåtande inhämtas, skola Andra Kammarens 230 ledamöter fördelas
så, att 60 väljas af städerna och 170 af landsbygden. Motiveringen
för detta utskottets förslag är icke mångordig, och utskottets ärade
ordförande yttrade i går, att utskottet härutinnan stödt sig på historisk
grund; men om man vill uppföra en byggnad, så bör man se till
både att grunden tinnes och hurudan den är beskaffad. Förr i tiden
voro stadsnäringarna genom skarpa bestämmelser skyddade från intrång
från den omgifvande landtbefolkningens sida, men vid midten af förra
Om utsträck¬
ning af den
politiska val¬
rätten m. m.
(Forts.)
N:o 58. 6
Onsdagen den 18 Maj.
Om utsträck¬
ning af den
politiska val¬
rätten m. m.
(Forts.)
århundradet inträdde häruti en förändring genom de författningar
om en friare näringslagstiftning, som utfärdades, och numera kunna
äfven stadsmannanäringar idkas på landet. Utskottet erkänner också,
att skillnaden mellan land och stad under senare tiden minskats, men
ändock kommer utskottet till det resultat, att stad och land skola välja
hvar för sig. Jag har också gjort mig den frågan, huru och på hvad
skäl har utskottet kommit att bestämma stadsrepresentanternas antal
till 60? Enligt nu gällande riksdagsordning vet man ju, att de äro BO.
Man vet också att, sedan nu gällande riksdagsordning infördes, stä¬
dernas invånareantal vuxit mycket i högre grad än landets. Hvadan
då denna minskning? Enligt min uppfattning och såvidt jag kunnat
läsa handlingarna är den icke motiverad, utan siffran är helt och
hållet godtycklig.
Ser man vidare på det utskottets utlåtande åtföljande utkast till
indelning i valkretsar, så finner man, något som för öfrigt redan i
går anmärktes, att Kristianstad, som icke har någon som helst beröring
med Uddevalla och Strömstad, hör till samma valkrets som dessa,
medan en annan valkrets, som upptager Stockholms och Uppsala läns
städer, dessutom omfattar en enda stad i Västmanlands län, Västerås,
under det de öfriga städerna i sistnämnda län, Sala, Köping och
Arboga, höra till en annan valkrets.
Går man till norra delen af landet, så tillhöra städerna i Väster¬
bottens, Västernorrlands och Norrbottens län en och samma valkrets.
Deras antal är åtta, men afståndet mellan den sydligaste, Sundsvall,
och den nordligaste, Haparanda, är ganska stort. Huruledes utskottet
kunnat anse, att det finnes något egentligt samband mellan dessa
städer, som ligga på så långt afstånd från hvarandra, kan jag för
min del icke inse.
Vidare ber jag att få nämna, att det finnes inom landet, som
bekant, ganska många köpingar och municipalsamhällen, där stads¬
näring bedrifves likaväl som i städerna, och många af dessa sam¬
hällen hafva större invånareantal än de mindre städerna. År 1892
hade dessa samhällen ett invånareantal af omkring 17,700. År 1902,
eller således tio år senare, hade invånareantalet .stigit till mer än
dubbla beloppet eller till 36,500, och det oaktadt Örnsköldsvik, som
1892 var köping, under tiden blifvit stad och således gått ur räk¬
ningen för köpingarne.
Nu skulle man kunna tro, att i afsende på förvaltningen det
råder mycken olikhet emellan stad och land. Eörhållandet är, att i
judiciellt afseende har man på landet häradsrätt och i stad rådstufvurätt,
för den administrativa förvaltningen hafva vi magistraten i städerna
samt kronofogdar och häradsskrifvare på landet, och för den kommu¬
nala förvaltningen har man i stad stadsfullmäktige eller allmän råd¬
stuga och på landet kommunalstämma. Sålunda framträder icke i
afseende å förvaltningen en sådan skillnad, som skulle kunna motivera
att land och stad skola hvar för sig välja särskild!. Men det till¬
kommer här också en annan omständighet. Inom länen finnes en
7 N:o 58,
Onsdagen den 18 Maj.
representation gällande både för land och stad, nämligen landsting,
där ledamöter inträda såväl från landsbygden som från städerna, och
vidare finnas hushållningssällskap, i afseende å hvilka råder samma
förhållande. Inom dessa institutioners områden utöfva land och stad
gemensamt inflytande på allmänna ärenden, och därigenom att land
och stad tillhöra samma län eller landstingsområde, blir naturligtvis
äfven förbindelsen dem emellan lifligare. På dessa grunder kan jag
för min del icke vara med om utskottets förslag i den delen.
Hvad nu beträffar den af vice talmannen väckta motionen vill
jag säga, att, då herrar Tamm och Östberg väckte sin för någon tid
sedan afgjorda motion i samma riktning,, jag röstade för den, då jag
var öfvertygad, att en sådan förändring vore behöflig. Men jag anser
det icke lämpligt att sammanbinda detta förslag med denna fråga,
utan jag hoppas, att det eu annan gång måtte komma särskildt
fram.
Jag anhåller om bifall till herr Billings förslag.
Friherre Åkerhielm: Då jag begärde ordet var det i främsta
rummet för att gentemot några talare från gårdagens debatt häfda
Första Kammarens och Riksdagens fullständiga frihet att, oberoende af
några på förhand fällda yttranden i denna fråga, fatta det beslut, som
Riksdagen anser bäst och för landet nyttigast. Det har påståtts, att
Riksdagen vore bunden genom föregående uttalanden, och hans excellens
statsministern har till och med sagt, att Riksdagen begärt allmän röst¬
rätt, att Riksdagen gifvit sitt ord om allmän rösträtt och att den, som
gifvit sitt ord, äfven bör infria det. Det lät nästan som en återklang
af ett yttrande, som jag för icke länge sedan läste i en större huf-
vudstadstidning, att Riksdagen i den kung! propositionen hade fått
just hvad den begärt och att det då icke skulle vara lojalt af Riks¬
dagen att icke acceptera det kungliga förslaget.
För att bevisa oriktigheten af dessa påståenden anhåller jag att
få göra en liten rekapitulation af hvad som föregått i rösträttsfrågan.
Jag skall dock härvid icke gå längre tillbaka än till år 1900. Riks¬
dagen begärde uti skrifvelse af den 10 maj år 1900, »att Kungl. Maj:t
täckes låta verkställa en i möjligaste mån fullständig och allsidig ut¬
redning rörande de förutsättningar och villkor, under hvilka valrätten
till Riksdagens Andra Kammare må kunna utsträckas, samt för Riks¬
dagen framlägga förslag, hvartill denna utredning kan föranleda».
Det kan vara nyttigt både för den fråga, som jag nu särskildt berört,
och för det beslut vi i dag skola fatta att erinra sig inledningen till
denna riksdagsskrivelse. Den lyder sålunda: »Denna fråga» — näm¬
ligen frågan om utsträckt valrätt till Riksdagens Andra Kammare —•
»är, enligt Riksdagens uppfattning, för hela vårt konstitutionella lif af
alltför genomgripande betydelse för att kunna lösas utan en föregående
allsidig och fullständig utredning. För en mogen pröfning från Riks¬
dagens sida af denna fråga måste det vara en oeftergiflig förutsätt¬
ning, att Riksdagen blifvit satt i tillfälle att öfverskåda olika spörs-
Om utsträck¬
ning af den
politiska val¬
rätten in. m.
(Forts.)
N:0 58. 8
Om utsträck¬
ning af den
politiska val¬
rätten m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 18 Maj.
mål, som med densamma äga samband och som äro att beakta, då eu
sådan omdaning af den politiska valrätten ifrågasattes, att denna val¬
rätt skulle ställas på väsentligt bredare grund än hittills. I en så
viktig fråga kan det icke vara förenligt med statens välfärd, att be¬
slut fattas, som skulle innebära steg ut i det obekanta, och allra minst
kan det begäras af dem, hvilka för närvarande ställa sig tveksamma
i fråga om behofvet och gagneligheten af en rösträttsutvidgning, att
de skola medverka till någon förändring i det bestående, så länge
de icke genom en utredning satts i tillfälle att bedöma dess verk¬
ningar. En allsidig utredning skall göra det möjligt för vederbörande
att sinsemellan jämföra olika förslag och mot hvarandra väga deras
företräden och brister. Dessförutan kan icke en tillfredsställande och
varaktig rösträttsreform komma till stånd». Riksdagen angaf därefter
olika alternativa förslag som borde undersökas. Alla dessa utgingo
emellertid från den kommunala rösträtten såsom grund eller dess er¬
sättande med viss direkt skatt till staten. Sedan Riksdagen angifvit
dessa alternativer, fortsatte Riksdagen: »först om på detta sätt en all¬
sidig utredning kommit till stånd, skall det, enligt Riksdagens åsikt,
blifva möjligt att uppgöra ett förslag till valrättsreform, som bäst
tillfredsställer samhällets behof och därjämte är på lämpligt sätt an¬
passad efter öfriga bestämmelser i vårt statsskick». I anledning af
denna skrifvelse igångsattes al' Kungl. Maj:t en statistisk utredning.
Men regeringen afvaktade icke afslutningen af denna utredning. Den
31 maj 1901 fick statistiska byrån i uppdrag att afgifva en prelimi¬
när summarisk redogörelse, som inkom till Kungl. Maj:t i januari
1902, och så framlades i mars 1902 ett rösträttsförslag. Detta röst¬
rättsförslag besvarades, som bekant, af Riksdagen med en skrifvelse af
den 20 maj 1902, som blott innehöll, att »Riksdagen, som vid be¬
handling af Eders Kungl. Maj:ts till Riksdagen aflåtna proposition
med förslag till ändrad lydelse af vissa §§ i regeringsformen och
riksdagsordningen» —- jag räknar nu icke upp dem — »icke funnit sig
höra bifalla den kungl. propositionen, får härmed anhålla, att Eders
Kungl. Maj.t ville låta verkställa en från alla synpunkter fullständig
utredning af frågan om utsträckt valrätt till Riksdagens Andra Kam¬
mare samt för Riksdagen, om möjligt, vid början af 1904 års riks¬
möte framlägga resultatet af denna utredning jämte de förslag, Eders
Kungl. Maj:t finner däraf föranledas». Ku berodde ju, såsom kändt,
denna korta affattning af Riksdagens skrifvelse därpå, att motiveringen
blifvit olika i de båda kamrarna. I Första Kammaren låg till grund
för skrifvelsen ett förslag af herr Billing. Detta är i hufvudsakliga
delar uppläst förut, och jag skall nu endast taga fram några satser i
detta förslag och särskildt en punkt, som herr Berg i går förbigick,
Det talas om de mångskiftande meningarna i frågan och att man
icke kunnat enas om annat än ett åldersstreck, fullgjord värn¬
plikt och skatteplikt. Men kommer så följande fortsättning: »rörande
sättet i öfrigt för frågans lösning har icke inom Riksdagen någon
stadgad öfvertygelse ännu kunnat bringas till stånd. Bet synes där-
9 N:0 58.
Onsdagen den 18 Maj.
för vara nödigt, att, i öfverensstämmelse med hvad som redan uttalats Om »«-
i Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1900, en fullständigare och mer vai_
ingående undersökning af frågan äger rum, än som genom nu verk- rätten m. m.
ställda utredningen kommit densamma till del. .Vid en sådan under- (Forts.)
sökning, vare sig densamma anses böra öfverlämnas åt en kommitté
eller verkställas på annat sätt, synes äfven böra komma under be¬
dömande, huruvida en reform af landets representation skulle hellre
än på ändring i gällande censusbestämmelser kunna, med upphäfvande
af den olika representationsrätten för stad och land, grundas på all¬
män rösträtt i förening med införandet af en proportionell valmetod,
anordnad vare sig med medelbara eller omedelbara val, eller med till-
lämpning af graderad röstskala, eller andra bestämmelser, som må
vara ägnade att åt de nu valberättigade bibehålla ett skäligt inflytande
på afgörandet af landets angelägenheter». Man upprepade sålunda sin
begäran från år 1900 om en allsidig utredning och man begärde, att
utöfver de alternativ, som enligt denna skrifvelse skulle beaktas, äfven
den frågan skulle undersökas, huruvida ett förslag skulle kunna base¬
ras på allmän rösträtt med vissa garantier. Däruti kan omöjligen
ligga, att Riksdagen uttalat sig positivt för allmän rösträtt, och i alla
händelser framgår det väl af denna skrifvelse såväl som af förslagsställa¬
rens föregående anförande att, om förslaget skulle byggas på allmän
rösträtt, så förutsatte kammaren att därvid skulle fogas starka garan¬
tier. Och jag vill gentemot en talare på värmlandsbänken, som i
går yttrade, att kammaren tog detta beslut därför att den förälskat sig
i den proportionella valmetoden, framhålla, att anledningen till denna
begäran om en särskild undersökning angående ett förslag, grundad!
på allmän rösträtt, berodde, så vidt jag då fattade situationen, därpå,
att många resonerade så, att om vi inskränka oss till en sänkning af
strecket, få vi endast en obetydlig frist, vi bli snart drifna ned till
allmän rösträtt i alla fall, och då borde man föredraga att bygga ett
förslag på allmän rösträtt, så vidt man därmed kunde förbinda starka
garantier, livilka i sådant fall ansågos vara mera möjliga än eljest
att vinna.
Hvad Riksdagen således begärde i denna skrifvelse var fortfarande
en allsidig utredning, en utredning anslutande sig till den utredning,
som begärdes 1900, och slutligen att vid denna undersökning borde
som ett ytterligare alternativ undersökas ett förslag, baseradt på all¬
män rösträtt med tillfredsställande garantier.
Huru behandlade regeringen nu denna begäran? Några veckor
därefter och sedan ett regeringsskifte ägt rum, lät regeringen meddela,
att den fattat sin position i frågan, att regeringens program var all¬
män rösträtt, med 25 års ålder, fullgjord värnplikts- och skattskyl¬
dighet såsom förutsättningar, och att man därjämte ämnade undersöka,
huruvida en valmetod, baserad på ett proportionellt valsystem, läte
sig praktiskt genomföras. En kommitté fick i uppdrag att utarbeta
förslag till en efter vårt lands förhållanden afpa3sad metod för pro¬
portionella val till Andra Kammaren. Men utöfver den kommitté-
N:o 58, 10
Onsdagen den 18 Maj.
n?nqUafrdm utredniE?’ som blunda ägde ruin, samt en statistisk utredning verk-
politiska val- fälldes ingen annan utredning. Det gjordes icke någon genomgående
rätten m. m. undersökning af olika alternativer, ingen jämförande undersökning
(Forts.) mellan olika garantiers värde ock, hvad jag för min del lägger syn¬
nerligen vikt på, det gjordes ingen undersökning om hvilka motvik¬
ter i de främmande länder, där den allmänna rösträtten var antagen,
funnes mot den allmänna rösträttens missbruk, motvikter naturligtvis
ej blott i själfva valrättsbestämmelserna, utan framförallt uti författningen
i. öfrigt. Hade en sådan utredning gjorts, tror jag för min del, °att
både regering och folk skulle nödgas säga sig, att med det förslag,
som här föreligger, äro vi icke utrustade för att uppbära den allmänna
rösträtten, och jag tror särskildt att regeringen då fått en mycket
stark maning att taga i öfvervägande, om icke förslaget borde åtföl¬
jas af en bestämmelse i den riktning, som innefattas i herr Lunde-
bergs m. fl. motion.
Det är därför så långt ifrån att genom hvad som föregått Riks¬
dagen för sin del skulle kunna anses hafva någon förbindelse att an¬
taga Kungl. Maj:ts förslag, att det naturligaste svaret på den kungl.
propositionen val vore att säga: Vi hafva år 1900 begärt en full¬
ständig utredning, denna begäran bar förnyats år 1902, någon sådan
utredning hafva vi icke fått och vi afvakta denna, innan vi intaga
vår ställning till något som helst rösträttsförslag. Det är äfven, tror
jag, klart af hvad jag nu sagt, att Riksdagen icke bar på förband gif-
vit någon anslutning till principerna i det kungl. förslaget. Det är
icke, såsom hans excellens statsministern i går sade, Riksdagen som
begärt allmän rösträtt, Riksdagen bar begärt en utredning, och det är
regeringen, som, innan den ens påbörjat denna utredning, dekreterat
den allmänna rösträtten såsom grundval för det sedan framlagda försla¬
get. Det är icke heller, såsom hans excellens statsministern sade, Riks¬
dagen, som gifvit sitt ord om den allmänna rösträtten och som nu
skulle vara skyldig att inlösa detsamma. Det är regeringen, som
gifvit detta ord, och någon skyldighet att inlösa detta åligger icke
Riksdagen.
Den andra anledningen, hvarför jag begärde ordet, var att få till
protokollet angifva min ställning till den föreliggande frågan, dag
skall då yttra mig något om det kungl. förslaget och de garantier
detta innehåller. Jag förbigår de bestämmelser, om hvilka förut
enighet rådt, fullgjord skattskyldighet och fullgjord värnplikt, ty
dessa bestämmelser äro nog, som eu af det kungl. förslagets varma¬
ste försvarare i går yttrade, icke några egentliga garantier, de äro
blott förutsättningar. Den enda egentliga garanti, som det kungl.
förslaget innehåller, är det proportionella valsättet, men om det hafva
vi i vårt land ingen som helst erfarenhet. I några främmande län¬
der har det praktiserats, men under väsentligt olikartade förhållanden mot
dem, under hvilka det skulle komma att tillämpas hos oss, och samme
talare, på hvilken jag nyss häntydde, yttrade också i går — han har
11 N:0 58.
Onsdagen den 18 Maj.
vant med om kommittéförslagets uppgörande —, att detta blifvit OM^ttsfracfc-
uppgjordt utan några egentliga förebilder politiska val-
Kan man då hysa mycken tillit till denna valmetod och dess rmfen
verkningar? Mig förefaller den som ett experiment, hvars resultat (Forts.)
vi omöjligen kunna bedöma. Det är att sätta allt på ett kort, men
ett kort, hvars valör är fullständigt obekant. Vi kunna icke nu ge¬
nomtränga den ogenomskinliga sidan af kortet, som ligger uppe, men
det kan hända att, när kortet en gång ligger uppslaget på bordet,
de, som i detta kort trott sig finna ett ess, till sin förskräckelse skola
finna, att det var endast en hacka. Men då är det för sent. Insat¬
sen i detta vågspel finner åtminstone jag vara alltför stor.
En talare i går på göteborgsbänken hade icke heller mycken
tillit till denna valmetod, men han sade, att den kan vara lämplig
som en öfvergång, och att vi sedermera kunna afskaffa den. Jag
skulle vilja fråga den ärade talaren, om han tror, att det kan finnas
någon utsikt att då få en annan garanti i stället.
För mig står det klart, att man skulle handla i hög grad äfven¬
tyrlig!, om man accepterade ett förslag, som icke vore baseradt på
nåo-on annan garantigrund än denna, och det är därför också enligt
min mening alldeles tydligt, att man borde med allvar försöka finna
någon förstärkning för densamma.
En sådan förstärkning ligger efter min mening i den motion,
som blifvit väckt af herr Lundeberg m. fl. Visserligen skulle jag
hafva önskat, att den haft en något vidare omfattning, men äfven i
det skick, som den nu föreligger, måste den anses utgöra en icke
oväsentlig garanti, och därigenom erhålles i alla fall en garanti, som
man kan så att säga taga på. Man kan se och göra klart för sig, hvad
den betyder i motsats mot hvad fallet är med den proportionella val¬
metoden.
Hans excellens statsministern yttrade i går, att han skulle prisa
den dag lycklig — så tror jag orden folio -— då ett sådant förslag
som det nu åsyftade skulle kunna genomföras, men han sade, att re¬
geringen icke hade kunnat framlägga något förslag därom, emedan
Riksdagen icke i någon skrifvelse anhållit därom. Har då regeringen
ingen rätt till initiativ, och kunna icke framställningar från regerin¬
gen göras under andra förhållanden, än att Riksdagen förut har be¬
gärt dem? Denna kammarens ställning till frågan var i alla händel¬
ser icke för regeringen obekant, och jag ber då att i första hand få
erinra därom, att, när förslaget om inkomstskatt förelåg, denna kam¬
mare fattade ett beslut, som åsyftade en skrifvelse till Kungl Maj:t
med anhållan om sådana bestämmelser, att grunderna för beskattnin¬
gen enligt inkomstskatteförordningen blefve undandragna de gemen¬
samma omröstningarna.
Herr statsministern sade, att Riksdagen icke fattat något beslut
om den saken. Ja, frågan låg ju så, att, när regeringen icke både
framlagt något förslag, Första Kammaren nog icke hade någon utsikt
att i detta fall genomdrifva sin mening.
N:o 58. 12
Om utsträck¬
ning af den
politiska val¬
rätten m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 18 Maj-
Kammaren kunde därför icke gärna göra sitt samtycke till in¬
komstskatten beroende på en sådan framställning till regeringen, då
frågan ju berodde på gemensam votering, och man både klart för sig,
att man af en gemensam votering ingenting hade att hoppas. Men,
som sagdt, Första Kammaren tillkännagaf då åtminstone fullkomligt
tydligt sin ställning till frågan.
Och jag vågar påstå, att kammaren i själfva verket också gjorde
det år 1902, ty om äfven denna fråga icke omnämndes uti skrifvelse-
förslaget, så förekommo dock här tillräckligt många uttalanden, för
att regeringen skulle hafva kunnat inse Första Kammarens ställning
till frågan. Och för min del tillät jag mig då erinra, att ingen re¬
gering borde kunna förbise den synpunkten, när rösträttsfrågan komme
till vidare behandling.
Herr Billing erkände värdet af den garanti, som ligger uti herr
Lundebergs förslag, men han ville förringa detta värde. Han sade,
att, när Första Kammaren, som hyser ett lifligt intresse för försvars¬
frågor, ville hafva fram anslag för försvaret, den då nog kommer att
underkasta sig en progressiv beskattning, om medel för nämnda ända¬
mål icke på annat sätt kunna ernås. Ja, för försvaret kan mycket offras,
men det torde ändå vara godt, att man har en möjlighet i sin hand
att bestämma några gränser för den progressiva beskattningen, och
detta så mycket hellre som, med den sammansättning man kan vänta
af Andra Kammaren enligt det kungl. förslaget, det nog blir en hel
mängd anslag af annan natur, som komma att därifrån framdrifvas,
om medlen till dessa anslag kunna tagas på den progressiva beskatt¬
ningens väg.
Herr Billing framhöll också i går vikten af att man nu måtte
fatta ett positivt beslut. Därtill vill jag i första hand svara, att för
mig ligger det vikt mindre på att fatta ett positivt beslut än att fatta
ett godt beslut.
Men den egentliga anledningen, hvarför herr Billing ansåg det
vara af vikt, att ett positivt beslut nu blefve fattadt, var den, att
man därmed skulle få ett slut på den agitation, som nu pågått i
rösträttsfrågan. Och en annan talare, på göteborgsbänken, uttryckte
samma tanke ungefärligen sålunda: låtom oss nu få ett slut på denna
fråga, så att vi i stället kunna ägna oss åt ekonomiska och kulturella
frågor. Tro verkligen dessa herrar, att, om vi fatta ett beslut sådant
som nu är föreslaget, vi hafva den ringaste utsikt för att det skall
blifva slut på agitationen, när icke den allmänna rösträtten blifvit
accepterad hela linjen utefter? År det så, som herr Billing sade, att
man från socialistisk och radikal sida är obenägen emot de propor¬
tionella valen, då är det ju tydligt, att efter antagandet af det här
föreliggande förslaget fälttåget genast skulle öppnas emot det propor¬
tionella valsystemet, och agitationen blifva fullt så stark som den nu¬
varande, för att få bort detta system, som man skulle anse vara
hämmande för sina önskningar.
Jag har intet yrkande att gorå. I det läge, som frågan för
13 N:o 58.
Onsdagen den 18 Maj.
närvarande befinner sig, kommer jag att gifva min röst för lierr vice
talmannens förslag.
Med antagande af detta blifva vi dock icke alldeles handlöst
utkastade i det obekanta. Hans excellens statsministern varnade starkt
emot att antaga detta förslag. Han sade, att om detta gjordes såsom
ett villkor för rösträttsförslaget, skulle pressen däri få en anfallspunkt.
Jag för min del är viss om, att Första Kammaren och äfven vår
medkammare fatta sina beslut utan allt afseende på det klander, som
besluten må kunna väcka i pressen.
Herr statsministern sade vidare, att om Första Kammaren antoge
detta villkor, kunna vi stå fast vid det en riksdag och kanske äfven
en annan riksdag, men sedan måste vi vika. Och herr statsministern
erinrade då om huru det gått i grundskattefrågan, och att man hade
fått uppoffra dessa skatter utan något vederlag. Nej, så var det väl
icke. Vederlaget var ju efter vårt sätt att se af en mycket stor och
viktig beskaffenhet. Ty hvad var det vi då eftersträfvade ? V i
sträfvade efter en förstärkning af vårt försvar.
Det var för att vinna något för denna fråga, som legat och,
enligt hvad jag hoppas, allt framgent skall komma att ligga Första
Kammaren varmt om hjärtat, som vi gjorde offret af grundskatterna,
sedan man väl hade funnit, att på den vägen en lösning kunde
uppnås. Det var således då vi, som önskade någonting, och Andra
Kammaren, som ställde upp ett villkor, på hvilket vi gingo in. Hur
är det nu i denna fråga? Icke är det väl Första Kammaren, som
företrädesvis eller med synnerlig värme önskar en utsträckning af
rösträtten. Önskan därom ligger kanske mest utom Riksdagen, men
de, som gjort sig till målsmän för denna önskan och år efter år fram¬
fört densamma, äro till finnandes i Andra Kammaren. Det är således
vi, som nu emot denna önskan ställa ett villkor, nämligen det villkor,
som innefattas i vice talmannens förslag. Om man nu skulle för
utgången af rösträttsfrågan få hemta en analogi från grundskatte¬
frågan, ja, då borde man ju i motsatt mot herr statsministern kunna
säga, att vi hade goda utsikter att uppnå det villkor, vi funnit vara
nödvändigt.
Herr statsministern sade äfven, att vi icke kunna stå emot, ty
den politiska tyngdpunkten läge i den Andra Kammaren. Ja, den
uppfattningen har nog ofta fått sitt uttryck i den nuvarande regerin¬
gens åtgärder. Ännu är det dock, såsom en talare på dalabänken i
går erinrade, så, att grundlagen tillerkänner båda kamrarne lika be¬
rättigande. Men om det förslag, som här är i fråga, skulle komma
att antagas utan någon annan garanti utöfver det proportionella val¬
sättet, då tror jag nog, att man därefter med skäl skall kunna säga,
att tyngdpunkten blifvit öfverflyttad till Andra Kammaren. Ingenting
kan därför efter min mening bättre än dessa herr statsministerns ord
bevisa det verkliga och inre sammanhanget mellan det kungliga röst¬
rättsförslaget och den bestämmelse, som herr vice talmannen velat
foga vid detsamma.
Om utsträck¬
ning af den
politiska val¬
rätten m. m.
(Forts.)
N:o 58. 14
Om utsträck¬
ning af den
politiska val¬
rätten m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 18 Maj.
För miu del bar jag den uppfattning, att det är vår skyldighet
att nu fatta vårt beslut i denna fråga såsom hvars och ens plikt och
samvete bjuder honom utan att taga hänsyn vare sig till det klander,
som vi möjligen kunna få röna i pressen eller annorstädes eller att
låta imponera på oss af den mäktigare ställning, som hans excellens
herr statsministern velat tillerkänna Andra Kammaren.
I detta anförande instämde herr Törner.
Hans excellens herr statsministern Boström: Med anledning af
det i sitt slag utmärkta anförande, vi nu haft nöjet höra, ber jag att
få yttra några ord.
Friherre Åkerhielm klandrade först, att den undersökning, Riks¬
dagen hade begärt, icke var så fullständig, som önskligt varit, och att
det icke fanns några olika förslag att välja på. Jag vill dock säga
honom, att förslag gång efter annan varit framställda om nedsättande
af skattestrecket; de hafva icke vunnit Rikdagens bifall. Det har
vidare varit fråga om klassval; detta har icke heller bifallits. Det
har ock varit fråga om att gifva ökad rösträtt åt vissa personer —
de som fyllt 40 år och de gifta — men icke heller detta har vunnit
Riksdagens bifall. Det var då efter min och regeringens mening all¬
deles påtagligt, att det under sådana förhållanden icke fanns annat
kvar än det, som af Riksdagens bägge kamrar hade uttalats, nämligen
att söka lösa frågan på den allmänna rösträttens grund under förut¬
sättningar och villkor, som kunde vara tillräckliga.
Det är sant, som friherre Åkerhielm säger, att i en skrifvelse
med uttalande af att sådant önskningsmål icke ligger någon förbin-*
delse att taga det förslag, som kunde komma att framställas. Men
efter min mening är det också alldeles gifvet, att nog hade, efter
hvad som försiggick 1902, Riksdagen bestämdt uttalat sig för, att
det var på den allmänna rösträttens grund utvecklingen skulle gå.
De nu upptagna förutsättningarna och villkoren äro också de, som
framgingo af bägge kamrarnes debatter år 1902.
Den ärade talaren fann dem icke vara tillräckliga och särskildt
var han rädd för, att de proportionella valen endast skulle befinnas
vara ett ringa experiment, ett experiment, som skulle visa sig vara
af föga värde, när det en gång komme att gälla. Detta torde dock
vara en uppfattning, hvarom han, enligt hvad jag vill hoppas, står
tämligen ensam, ty det är väl dock alldeles gifvet, att, när i de stora
valkretsarne många meningar finnas, man genom de proportionella
valen skall kunna så vidt möjligt få fram alla skiftningar, som äro
af någon betydenhet.
Det är här icke endast fråga om en valmetod. Det gäller någon¬
ting mycket mera, nämligen ett erkännande af, att det icke blott är
majoriteten, som har något att säga, utan äfven minoriteten.
Å andra sidan är det naturligtvis gifvet, att man icke på förhand
kan vara fullt på det klara med, hur de proportionella valen komma
15 N:o 58.
Onsdagen den 18 Maj.
Om utsträck¬
ning af den
politiska val¬
rätten m. m.
(Forts.)
ringen, därför att den icke hade tagit npp den fråga, som är föremål
för herr Lundebergs m. flis motion, och han lade regeringen särskildt
till last, att den icke hade gjort det, därför, som jag skalle hafva
uttryckt mig, att någon skrifvelse från Riksdagen i detta ämne icke
förelåg. Ja, jag framhöll, att det icke fanns någon skrifvelse i
ämnet, men friherre Åkerhielm uteglömde eller utelämnade hvad jag
sade därom, att regeringen icke gillade denna ståndpunkt och därför
icke heller kunde komma med något sådant förslag.
Friherre Åkerhielm uttalade som som sin mening, att det var
regeringen, som hade tagit initiativet till förslaget om den allmänna
rösträtten och icke Riksdagen; då borde det ju vara alldeles påtag¬
ligt äfven för honom, att initiativ ingalunda saknas hos regeringen.
Men han får förlåta, om den icke vill mottaga ett imperativt mandat.
Efter hvad jag sett af tidningarne om konstitutionsutskottets ärade
ordförandes yttrande i går afton äfvensom af hvad som här blifvit
sagdt af friherre Åkerhielm och herr Wieselgren kan jag märka, att
man fäst ett visst afseende vid det uttryck jag i går fällde, att den
politiska tyngdpunkten hvilade i Andra Kammaren. Jag ber herrarne vara
goda att taga detta uttryck i det sammakang det fälldes. Jag framhöll, att
man kunde säga nej till en mening, som omfattades af Andra Kamma¬
ren, en gång, att man kan säga nej två gånger, men att man icke
kan säga nej i längden; och jag står för den uppfattningen. Detta
är beroende dels på det högre medlemsantal, som finnes i Andra
Kammaren, dels på den omständigheten, att dess ledamöter tätare om¬
väljas och väljas mera direkt af valmanskåren än Första Kammarens
ledamöter, och möjligen också därpå, att andra kammar-ledamöternas
val ju nog till äfventyra också kunna anses ligga denna kammare
närmare. Detta är för resten icke ett enstaka förhållande hos oss,
utan detsamma gäller om Englands öfver- och underhus, om Frank¬
rikes deputeradekammare och senat etc. Detta uttryck må dock icke
kunna tolkas så, som skedde af konstitutionsutskottets ärade ord¬
förande, när han ville säga, att jag hade lederat grundlagens före¬
skrifter om bägge kamrarnes likställighet, lika befogenhet och lika
myndighet. Detta kunde så mycket mindre varit min mening, som
jag i Ändra Kammaren just erinrade om denna bestämmelse, och att
man vid sitt beslut borde taga hänsyn till densamma.
Herr Tamm, Hugo: Jag skall be att få upptaga såsom mitt
eget det sista uttrycket, som fälldes af friherre Åkerhielm, då han
yttrade, att man måste hafva respekt för hvars och ens åsikter. Jag
hyser den allra fullaste respekt för de personer, hvilka i dag stå på
eu annan sida än jag, de personer, hvilka hafva yrkat afslag. Jag
skall sålunda icke alls rikta mig till dem, utan jag skall säga de ord,
att slå ut; principiellt måste vi ju kunna bedöma det, men utslaget i
detalj få vi först genom erfarenheten. Men så är det alltid, när vi
fatta beslut om nya saker.
Friherre Åkerhielm riktade en allvarlig anmärkning emot rege-
N:o 58. 16
Onsdagen den 18 Maj.
Om utsträck¬
ning af den
politiska val¬
rätten m. m.
(Forts.)
jag har att säga, till dem ibland oss, hvilka nu stå på den grund,
som uti Kungl.Maj:ts förslag hufvudsakligen framhållits. Kungl. Maj:ts
förslag är nu så mycket omskrifvet och omdiskuteradt i hvarje den
minsta detalj, att jag tror det vara lönlös möda att taga upp några
af skälen för eller emot detsamma. Det är säkerligen tillräckligt
kändt för hvar och en, som nu skall afgifva sin röst.
Hvad jag emellertid nu till en början vill konstatera, det är, att,
såvidt jag känner, både den grupp, som inom denna kammare håller
på Kungl. Maj:ts förslag, och den grupp, som omfattar herr Lunde-
hergs förslag, äro eniga om att antaga detta Kungl. Maj:ts förslag.
Tiden torde därför icke behöfva vidare upptagas med att därom
diskutera.
Äfven en annan fråga har blifvit så mycket debatterad, att icke
heller den efter min uppfattning behöfver vidare diskuteras. Jag tror
nämligen, att det icke är många inom denna kammare, som icke
hafva erkänt den s. k. inkomstskattens löslighet, då den icke är
grundlagsbefästad, erkänt de stora fel, som i densammas form före¬
komma, och de stora faror, som möjligen kunna hota vår industri
och våra näringar från densamma, om man utgår därifrån, att samman¬
sättningen af den Andra Kammaren en gång kan blifva sådan, att den
går revolutionärt till väga.
Om dessa två saker tror jag således, att någon ytterligare diskus¬
sion icke vidare behöfver förekomma.
Hvad som däremot behöfver diskuteras och klargöras är åter den
frågan, huruvida kammaren skall antaga det utaf herr vice talmannen
framförda tillägget till den kungl. propositionen, nämligen att såsom
villkor insätta inkomstskattens grundlagsbefästande. Då under den
föregående debatten mitt namn och mina yttranden så många gånger
blifvit anförda, kanske kammaren ursäktar, om jag med ett par ord
söker att gifva en förklaring af min ställning därutinnan. Jag är för
min del icke alls rädd för att, och anser det icke som något oförlåt¬
ligt fel, om man skulle ändra åsikt, eller, som en visare man än jag
sade: jag tackar gud för hvar dag jag blir klokare. Men jag kan
icke se, att något klander för inkonsekvens kan komma mig till del i
denna fråga.
Redan när arméorganisationen lades fram för Riksdagen, var jag
ibland de 29, hvilka röstade nej till densamma utaf bland annat det
skäl, som framfördes utaf två af mina meningsfränder, att det var
farligt att aflåta en sådan skrifvelse som den, hvilken rörde inkomst¬
skatten och rösträtten, om hvilka man icke alls visste, hvart de skulle
taga vägen, eller hvad lösning skulle ur skrifvelserna utgå. Seder¬
mera, vid diskussionen år 1902 om den allmänna rösträtten, så ut¬
talade jag för min del de bestämda punkter, som i det närmaste sarn-
manföllo med det, som af Biskop Billing och vice talmannen fram¬
ställdes såsom bestämda grunder, för att man skulle gå med på ett
rösträttsförslag. Jag var, enligt hvad jag tror, den ende, som vid
detta tillfälle framhöll, att det vore skäl, att regeringen loge i öfver-
Onsdagen den 18 Maj.
17 N:o 58.
vägande, om icke äfven andra garantier borde beaktas, däribland jag
nämnde 5-årsperioder för Andra Kammarens ledamöter och äfven in¬
komstskattens grundlagsbefästande. Jag kan icke neka till, att jag
beklagar, att detta nu icke har skett.
Det stod mig då ingen annan utväg till buds för att framhålla
min åsikt än att på anmodan förena mig med herr Östberg uti att
väcka den motion, som nu kallas för den Osfberg-Tammska motio¬
nen. Jag gjorde då detta — såsom både friherre Åkerhielm och vice
talmannen kunna intyga — under ett bestämdt villkor, nämligen det
villkoret, att nämnda motion icke fick sammanbindas med rösträtts¬
frågan. Jag kunde också endast gå med på motionen därigenom, att
en del i densamma utströks, emedan jag, som sagdt, icke ville hafva
den sammanbunden och hopkopplad med rösträttsfrågan. Och skälet
till detta var precis samma skäl, hvilket nu för mig är talande, då
jag icke kan gå med på vice talmannens motion. Jag skall be att
få belysa detta från två sidor. För det första fruktar jag, att just
en sammankoppling mellan de två frågorna skulle komma att hålla
tillbaka och omöjliggöra redan det mål, som vi alla eftersträfva, näm¬
ligen grundlagsbefästandet af inkomstskatten. Huru gick det näm¬
ligen, när denna motion enskildt kom fram? Ja, Första Kammaren
biträdde den utan diskussion och i Andra Kammaren afslogs den, men
minoriteten uppgick dock till 75 röster. Om nu, såsom herr vice tal¬
mannen föreslår, Första Kammaren skulle af Andra Kammaren kräfva
ett beslut, med hänsyn tagen till denna inkomstskatt, tro herrarne,
att siffran 75 kommer att stå kvar? Ja, för min del är jag alldeles
säker på, att Andra Kammarens votum i detta fall kommer att sänka
ned denna röstsiffra betydligt. Jag vet särskildt några personer i
Andra Kammaren, hvilka gingo med på denna bestämmelse om inkomst¬
skatten därför att den icke var sammanknuten med rösträttsreformen.
Jag träffade några andra, hvilka sade: ja, vi äro med om saken, men vi
hafva en viss misstänksamhet om, att den blir sammanknuten med
rösträttsfrågan, och därför rösta vi nu nej. Att nu på detta sätt så
att säga sänka denna röstsiffra, det kan jag ej förstå vara annat än att
försvaga den ställning, hvari frågan för närvarande ligger. Jag kan
däremot å andra sidan ej finna annat, än att det hade varit lyckligt,
om vi från statsrådsbänken hade fått höra denna tanke något fram¬
hållas, att, när den allmänna och allsidiga utredning, som, enligt herr
finansministerns under debatten om inkomstskatten gifna löfte, skulle
verkställas, efter undergången bearbetning skulle framläggas för Riks¬
dagen, denna fråga, som dock inom Riksdagen burits upp af 75 röster
inom Andra Kammaren och en enhällig Första Kammare, icke skulle
helt och hållet med tystnad förbigås, utan att äfven denna sida af
frågan skulle iakttagas. Jag tror för min del, att frågan ligger så
att den icke bör släppas. Därpå hänger för mycket, efter min upp¬
fattning, och det är nödtvång att hålla den uppe för att industrien
inom Sverige skall åtminstone från detta håll kunna arbeta i lugn
och ro.
Första Kammarens Prof. 1904. N:o 58.
Om utsträck
ning af den
politiska val
rätten m. m
(Forts.)
2
N:o 58. 18
Om utsträck¬
ning af deri
politiska val¬
rätten m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 18 Maj.
Jag vill dessutom för kammaren framhålla, huruledes Första Kam¬
maren alltid har dragit det kortaste strået vid de sammankopplingar,
som gjorts i flere frågor. Jag kan erinra om grundskattefrågan. Jag
kan vidare erinra om läroverksfrågan, som vi dragits med i så många
år. Jag kan taga arméorganisationen med sammankopplingen af två
skrifvelser, om inkomstskatten och om rösträtten. Men huru stodo
frågorna då? Jo, grundskattefrågan t. ex. stod så, att Andra Kam¬
maren hade ett bestämdt positivt; intresse och Första Kammaren hade
ett. På samma sätt låg i läroverksfrågan det starkaste intresset i
Andra Kammaren för en reform af läroverken, hvarigenom latinet
skulle stryka, och Första Kammaren höll i allmänhet på att oafsedt
detta få förbättra lärarelönerna. Men huru står det i föreliggande
fråga? Jo, jag vågar, trots att någon antydde motsatsen, säga, att
så egendomligt står det nu, att, så vidt jag kan förstå, båda önsknings-
målen äro på Första Kammarens sida. Det är från Första Kamma¬
rens sida den önskan att kunna få ett så moderat och ett så stabelt
förslag i rösträttsfrågan, som man nu kan vinna. Jag undrar, om
någon af herrarne verkligen tror, att man genom att uppskjuta frågan
år ifrån år och lägga svårigheter i vägen för dennas lösning icke
riskerar, att det sedan framlägges ett sämre förslag. Det är osäkert,
huru frågan går i dag i Andra Kammaren; det kanske hänger på
några få röster, men när förhållandena äro sådana, icke lärer det
blifva bättre, om den skjutes upp en period till. Vidare är det nu
Första Kammarens önskan, att inkomstskatten skall grundlagsfästas.
Således ligga önskningsmålen i båda frågorna till en viss grad på
Första Kammarens sida, och hvad skall Andra Kammaren vinna i
stället? Jag kan således ej finna annat, än att detta är en mycket
svagare hopkoppling med mindre utsikter att få förändring än någon
af de frågor, som af mig nämndes.
Vidare har det visat sig, att vid alla dessa sammankopplingar
frågorna onekligen hafva tänjts ut år efter år i långsläpiga strider,
utan att frågorna kommit till någon lösning. Och det är väl klart,
att, om två så stora frågor skola lösas, det är mycket svårare att sam¬
tidigt lösa dem, än om man får taga en i sänder. Jag kan ej se
annat, än att om vi sammankoppla dessa båda frågor, så blir svaret:
ni, Första Kammaren, hafva själfva kopplat hop dessa två frågor; nu
må inkomstskattens reglerande anstå, till dess vi få den rösträtts-
reform, som en dåvarande Andra Kammare kräfver. Och så åstad¬
kommer man ett hinder för grundlagsbefästande af inkomstskatten,
hvilken, oberoende af någon hopkoppling, kan snart nog, som jag
hoppas, blifva löst.
Men verkar redan nu denna hopkoppling, som, jag är öfvertygad
därom, verkligen är farligt och skadligt för lösningen af inkomst-
skattefrågan, huru verkar den då på rösträttsfrågan? Troligen hänger
inom Andra Kammaren hela rösträttsfrågan på några få röster. An-
tages här nu vice talmannens förslag, i h vilket ju rösträttsfrågan är
sammankopplad med en annan fråga, så kunna vi säkert säga, att då
19 N:o 58.
Ondagen den 18 Maj.
är också rösträttsfrågan fallen denna riksdag. Därigenom är den oaf¬
gjord, den är fullständigt för denna gång bragt ur världen och öppen
för nya kombinationer. Och om nu mot all förmodan rösträttsfrågan
skulle gå igenom, sammankopplad med inkomstskattefrågan, få vi ej
glömma, att denna fråga afgöres icke i år. Den skall ligga kvar till
år 1906, då den slutligen skall komma före till afgörande, och då
tror jag, att man har skaffat motståndarne ett mycket kraftigt vapen
i händerna just genom en sådan kombination, som här är föreslagen.
Jag tviflar på, att de ledamöter i Andra Kammaren, som nu kunna
tänkas vara för ett sådant förslag, skola vilja utsätta sig för omvalen
nästa år, om de hafva hemburit det faktum, att de till eu kombina¬
tion af dessa två frågor gifvit sina röster.
Jag skulle också önska, att ej heller Första Kammaren gjorde
det för sin egen skull. Jag har alltid med smärta hört de många
anfall, som tätt och ofta göras mot Första Kammaren, mot dess trång¬
synthet, mot dess oförmåga att förstå folket o. s. v. Det smärtar
mig, därför att jag känner tillräckligt väl Första Kammarens personlig¬
heter för att veta och förstå, att det är en orättfärdig beskyllning,
när man skyller densamma att brista i god vilja och ärlig vilja. Men
å andra sidan bör Första Kammaren vara rädd för och försiktig att
icke ens ett sken eller en skugga faller öfver dess rätta motiv; och
jag kan ej neka till, att särskildt när friherre Åkerhielm förklarar,
att han ansåg de proportionella valen icke vara någon garanti och att
han ansåg, att det enda, som man skulle kunna sätta upp såsom
garanti, vore inkomstskatten, som dock drabbar tyngre dem, hvilka stå
oss närmast, så kan detta så lätt få ett sken —■ låt vara alldeles obe-
rättigadt — af att man ej nog beaktar denna stora fråga, utan har
för kort blick för att öfverskåda annat än den ekonomiska sidan. Jag
känner tillräckligt herr vice talmannen och dem, som stå på hans
sida, för att veta att han, så ifrig som han än är för industrien, icke
ledes af några som helst sådana motiv, och jag säger icke, att någon
har sådana motiv. Jag har endast sagt, att en skugga kommer lätt
att kastas öfver motiven, och det fattas icke sådana inom och utan¬
för oss, hvilka gärna skulle vilja kasta hvilken slagskugga som helst
öfver Första Kammaren och dess åtgärder.
Då jag således i herr vice talmannens förslag ser en fara för att
hela frågan skall falla, då jag vidare ser en fara för inkomstskatte¬
frågans lösning och jag önskar dessa båda frågor lösta så fort som
möjligt, så är det ju ganska naturligt, att jag för min del måste
ställa mig afstyrkande mot herr vice talmannens förslag.
Men — kan man ju säga — detta blir ej votering om det
ena förslaget mot det andra; skulle man ej kanske kunna gå in på
en kompromiss? Skulle man ej kunna taga bägge förslagen och göra
desamma hvilande? Ja, hvad vinner man därmed? Förslaget blir
ej bättre därför att det får en kamrat bredvid sig. Men jag hem¬
ställer till den ärade motionären själf: är det icke troligt, att, om man
bjöde Andra Kammaren båda förslagen, det skulle visa sig, att hans
Om utsträck¬
ning af (ten
politiska val¬
rätten m. m.
(Forte.)
N:o 58. 20
Onsdagen den 18 Maj.
Om utsträck¬
ning af den
politiska val¬
rätten m. in.
(Forts.)
förslag vore ett förslag, som kanske ej finge en enda röst inom Andra
Kammaren? Då har ingalunda den sak, han förfäktar, vunnit synner¬
ligen härpå. Jag kan ej annat säga, än att i detta fall det tillhör
Första Kammaren, som åtminstone af den moderata och konservativa
pressen framhållits såsom den där har tagit ett stort och ädelt steg,
ett själfuppoffrande steg i denna rösträttsfråga, att bibehålla denna
sin ställning och i handling befästa sitt sagda ord. Detta kan efter
min uppfattning endast och allenast ske därigenom att Första Kamma¬
ren fattar ett bestämdt och klart beslut, ett sådant, som gör tydligt
för hvar man, att här har Första Kammaren ställt sig på en stånd¬
punkt, som är fullkomligt rättvis, folklig, som är — låt våra —
själfuppoffrande, men som är Första Kammaren värdig. Ett sådant
förslag kan, om Kungl. Maj:ts förslag faller i år, blifva en samlingens
pol, kring hvilken till sist enighet kan vinnas mellan alla olika
rösträttsförslagen; det tror jag icke kan sägas om herr vice tal¬
mannens förslag.
Jag är, såsom herr talmannen hör, anhängare af Kungl. Maj:ts
förslag. För min personliga del skulle jag helst önska, att denna
§ 17 bibehölles oförändrad. Men när det gäller samling kring eu
stor fråga, så få de enskilda önskningarna falla.
Denna fråga är efter min uppfattning så stor, att i den får man
ej låta vare sig egna tycken eller — och ännu mindre -— en känsla
af misshag och af tillfälliga strömningar för ögonblicket inverka på
densammas afgörande. Den måste afgöras med klar, lugn beräkning,
och först sedan man så bedömt frågan, oberoende af allt annat, får
man lägga sin voteringssedel i urnan. Yi veta, mina herrar, hvad
vi hafva i dag, framtiden hör icke oss till, och säkert är, att leda¬
möterna af Riksdagens Första Kammare komma att vexla, regeringar
komma att växla, men det beslut vi i dag fatta, det blir till sitt
ansvar och till sina verkningar bestående långt sedan vi hafva lämnat
våra platser.
På dessa grunder, herr grefve och talman, anhåller jag om bifall
till Kungl. Maj:ts förslag, med den formulering, som herr Billing
gifvit detsamma.
Häri instämde herr Wester.
Herr Almström: Det villkor rörande begränsning af de gemen¬
samma omröstningarna i fråga om progressiv beskattning, som intagits
i det af herr vice talmannen framlagda förslaget, har här af alla,
som yttrat sig om detsamma, fått det vitsord, att det är nyttigt och
nödvändigt och att de, om det vore fråga om att besluta det i och
för sig, skulle vara med därom, likasom ett dylikt beslut en gång
förut utan motsägelse fattats af Första Kammaren. Nu säga de
emellertid, att de icke kunna vara med om dess sammanförande med
rösträttsförslaget, och hvarför? Jo, emedan en sådan sammankopp¬
ling skulle enligt deras förmenande medföra frågans fall i Andra
21 N:0 58.
Onsdagen den 18 Maj.
Kammaren. Ja, jag ber att få framställa den frågan: huru veta
herrarne detta? Veta dessa herrar, att, äfven om detta villkor bort¬
faller, Kungl. Majrts förslag skulle blifva antaget i Andra Kammaren ?
Jag tror, att de blifva mig skyldiga svaret därpå.
Jag kan dessutom icke gå in på den princip, som herr Billing
och äfven hans excellens herr statsministern hafva velat göra gällande,
den nämligen, att vi endast och allenast, till följd däraf att .förslaget
icke skulle kunna vinna bifall i Andra Kammaren, skulle frångå vår
mening. Trots all hänsyn till och all aktning för medkammaren,
får jag lof att säga, att det är att af oss fordra alltför mycken
själfförnekelse. Denna fråga skall väl, liksom andra pröfvas och af-
göras efter hvad som anses vara nyttigt och nödigt och utan att
taga hänsyn till huru den anses vara på annat håll.
De yttranden, som bär fällts af herrar Billing och Säve, hvilka
hafva åberopat biskop Brasks reservation, att han vore nödd och
tvungen, de synas mig icke passa i dessa herrars mun. De hafva
visat sig kunna stå för hvad de här föreslagit, och jag tror icke,
att det föreligger sådana förhållanden här, att de kunna anse sig
nödda och tvungna att öfvergå från en mening, som — att döma efter
hvad de själfva yttrat — dock är riktig.
Jag skulle för min del önskat, att herr Lithanders villkor hade
blifvit intaget i stället för det ifrågavarande, men det vann ej till¬
räckligt bifall. Det nu föreslagna är dock, om ej fullt tillfyllest¬
görande, den enda påtagliga garanti man har, om det kungl. för¬
slaget eller det kungl. förslaget med de modifikationer, som före¬
slagits, skulle gå igenom. Det har redan här blifvit framhållet, huru¬
som de proportionella valen, huru riktiga de än må vara i teoretiskt
hänseende, dock äro i vårt land opröfvade och i andra länder, där
de införts, pröfvade under andra förhållanden. Det kan ej hjälpas,
att, huru lockande de än se ut på papperet, det dock endast är en
förhoppning, man kan fästa vid dem. Deras införande blefve ett
steg ut i det okända, ett språng i mörkret, och det behöfves, för att
man skall kunna känna sig någorlunda betryggad, andra garantier
utom detta.
Här har ju framhållits af flere talare, att man skall taga hvad
som nu kan fås, eljest hafva vi att vänta något sämre. Ja, är det
så, att Första Kammaren känner sig så svag, att den ej kan motstå
förslag, som äro sämre, då må de, som hafva denna känsla, antaga
förslaget. För min del anser jag mig icke kunna göra det. En
sådan bekännelse är icke något annat än en svaghetsbekännelse.
För min del skulle jag, om jag vore obunden, helst se, att
ingen ändring skedde i den nuvarande rösträtten till Andra Kammaren,
men, till följd af uttalanden vid beslutet om införande af utsträckt
värnplikt, äro vi tvungna att medgifva någon utsträckning af röst¬
rätten till en större del af befolkningen. Men vi hafva icke bundit
oss att taga hvilket förslag som helst, och här i kammaren har man,
såsom redan blifvit nämndt, önskat sådana garantier, som Första
Om utsträck¬
ning af den
politiska val¬
rätten m. m.
(Forts.)
N:o 58. 22
Onsdagen den 18 Maj.
Om utsträck¬
ning af den
politiska val¬
rätten m. m.
(Forts.)
Kammaren kan anse vara betryggande. De, som nu lämnas, anser
jag för min del icke vara tillräckligt betryggande. En ärad vän på
stockholmsbänken, borr Walldén, gjorde en jämförelse mellan be¬
tydelsen af rösträttsförslaget och det skattevillkor, som innefattas i
den af herr vice talmannen framlagda motionen. Ja, det kan ju ej
förnekas, att en förändring af rösträtten är ofantlig viktig och i
samhällsförhållandena djupt ingripande, men man får ej förglömma,
att frågan om bevarandet af våra näringar är en fråga af kanske lika
viktig natur. Kunna vi icke för vår befolkning betrygga möjligheten
att arbeta och att skaffa sig uppehälle, ja, då hjälper dem politisk
rösträtt bra litet. Det är på den materiella grunden, som i alla
händelser hvarje utveckling måste byggas.
Då jag nu yrkar bifall till herr vice talmannens yrkande, får
jag på samma gång säga, att om detta icke kan vinna bifall, så går
jag hellre på afslag, i förhoppning att ett mera tillfredsställande för¬
slag framdeles må kunna framkomma. En ärad kamrat på gefleborgs-
bänken slutade i går afton sitt anförande med en önskan, att kam¬
maren här i sin gamla sessionslokal måtte fatta ett beslut, som lände
till fäderneslandets nytta och fromma. Ja, jag skall af allt hjärta
instämma i denna önskan, men hellre än att här fatta ett beslut,
som är otillfredsställande, föredrager jag att låta frågan återkomma
i den nya lokalen.
Herr Trygger: Då jag reserverat mig mot utskottets utlåtande,
skall jag be att få anföra de skäl, som bestämt mig, ehuru jag
visserligen vet, att mina ord icke skola komma att hafva någon be¬
tydelse för den förevarande frågans utgång. Vid den stora rosträtts-
reformen, hvars berättigande jag för min del erkänner, ställer jag
mig alldeles bestämdt såsom motståndare till de proportionella valen.
För mig är icke det viktigaste, om rösträtten utvidgas mer eller
mindre, utan för mig är hufvudsaken, att de valda riksdagsmännen
—- de må nu representera mer eller mindre avancerade ståndpunkter
—- äga de personliga egenskaper, det oberoende af krafter utom Riks¬
dagen, den själfständighet, som hittills så lyckligt utmärkt våra
representanter. I nämnda afseende visar enligt min mening det
proportionella valsystemet sin allra största brist. Detta valsätt lägger
tyngpunkten hos dem, som arrangera valen, under det att represen¬
tanternas personer träda i bakgrunden. Dessa representanter utgå ur
valet så att säga blott såsom en matematisk produkt af röstsiffrorna,
under det att deras personliga värde har beröfvats hvarje mera be¬
tydande möjlighet att göra sig gällande.
Herr justitieministern betonade något, som för öfrigt tydligt fram¬
går af det kungl. förslaget, nämligen att den, som gifver sin röst åt
en kandidat, kanske därigenom blott och bart befordrar det partis
intresse, som denne kandidat tillhör. Men jag vill för min del till-
lägga ännu en sak: kanske han befordrar valet af en person, som
han ej anser vara värdig att äga detta högsta medborgerliga för-
23 N:o 58
Onsdagen den 18 Maj.
troende. Hittills har det gällt hos oss, åtminstone i allmänhet, att
i ett eller annat afseende framstående personliga egenskaper varit
ägnade att skaffa en person plats i representationen. Men hädan¬
efter — ifall de de proportionella valen antagas — är det min öfver¬
tygelse, att dylika personers namn komma att företrädesvis användas
för att samla röster åt mindre betydande, mindre värda personer.
Ty valledningen måste onekligen, såvidt jag förstår, vara mera betjänt
af osjälfständiga personer än af verkliga karaktärer. Detta är för
mig grundargumentet mot de proportionella valen, och i mina ögon
är det ett argument, som är tillräckligt för att fälla hela den pro¬
portionella valmetoden.
Må vi nu gå öfver till några andra skäl.
Jag vill icke uppehålla mig vid hvad en talare i går sade, att
det är farligt för ett folk att taga ett sådant steg ut i det obekanta.
Jag vill icke uppehålla mig vid att den proportionella valmetoden
kommer att bryta sönder hela vår historiska utveckling. Men jag
vill än en gång betona, framförallt med anledning af hans excellens
herr statsministerns yttrande i dag, att jag tror, att ingen person,
som vill vara säker om att kunna hålla sitt ord, kan åtaga sig
ansvaret att garantera, att minoritetens intressen med den proportionella
valmetod, som nu här är i fråga, komma att blifva i vårt land bättre
tillgodosedda än genom enmansvalkretsar.
Man har från statsrådsbänken — det var herr justitieministern
— åberopat exempel från Sachsen, som skulle tydligt visa, hur det
går, när man har enmansvalkretsar. Men hvarför valde han Sachsen?
Tyskland är stort, skulle han icke kunnat taga såsom exempel några
andra af dess stater eller provinser? Då hade han fått se, att de
konservativa kunna vinna seger äfven med allmän rösträtt och enmans-
val. Förhållandena i Sachsen äro så egendomliga, att de rakt icke
duga att här åberopas såsom exempel. Jag skall emellertid icke
uppehålla mig längre vid denna sak.
Men, för att gå vidare, äfven om det proportionella valsättet
skulle kunna godkännas, duger det dock icke i ett land med vårt
lands utsträckning och glesa befolkning. Det är dock mera än egen¬
domligt, att man icke kunnat komma fram med någon annan före¬
bild än — Belgien. Detta lands erfarenhet skall vara ett bevis för
att vi kunna med fördel hafva proportionella val i Sverige! Hafva
herrarna rest i Belgien? Belgien är som eu stad — och ett dylikt
lands föredöme skulle dock utgöra skäl för att man i Sverige skulle
införa proportionella val.
Jag kommer nu till en viktig omständighet. Skulle det propor¬
tionella valsättet bli antaget för Andra Kammarens ledamöter, är det
min fullkomliga öfvertygelse, att det kommer att framställas anspråk
på proportionella val till Första Kammaren, och detta enligt min
åsikt med rätta — med rätta! Justitieministern förnekade det be¬
rättigade i ett dylikt anspråk och han förklarade rent af, att ett
sådant anspråk icke kommer att uppstå. Men då ville jag verkligen
Om utsträck¬
ning af den
politiska val¬
rätten m. m.
(Forts.)
N:o 58. 24
Om utsträck¬
ning af den
politiska val¬
rätten m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 18 Maj.
fråga honom — ifall han vore närvarande — huru detta hans på*
stående låter förena sig med den grund, som han själf åberopat för
de proportionella valen. Hvad är det för en grund? Rättvisan.
Det är rättvisan, som han åberopar såsom grund för de proportionella
valen till Andra Kammaren. Men är verkligen olikheten mellan
kamrarne så stor, att till och med rättvisan är olika för den Första
och för den Andra Kammaren?
Men, mina herrar, för min del bestrider jag denna rättvisa. Jag
bestrider densamma, men icke blott med afseende å Första Kammaren,
utan jag bestrider den med afseende å båda kamrarne. I ett två-
kammarsystem är det visst ingen rättvisa, som påbjuder proportionella
val, utan där gäller det för hvarje parti att söka skaffa sig majoritet.
Vi skola komma ihåg, att representationsförsamlingen är icke en
diskussionsklubb, utan det är en beslutande församling, och jag har
aldrig hört, att beslut blifva bättre, därför att meningsskiftningarna
äro större.
Och, som sagdt, äfven om man låter oss kämpa om majoriteten,
är därmed visst icke gifvet, att vi komma att duka under. Vi komma
nog många gånger — vi, som representera den mera konservativa
uppfattningen — att vinna seger. Jag är öfvertygad om, att denna
kamp vid valen kommer att skapa goda högermän, och jag tror nästan,
att de blifva jämngoda med dem, som klaga och klaga, men ändå
icke kunna fasthålla hvad de förklarat — jag lämnar därhän om
med rätt eller orätt — vara en oundviklig fordran af rättvisa och
klokhet.
Till sist ville jag säga några ord till herr Billing.
Herr Billing har sagt — och det är uppmärksammadt äfven af
föregående talare — att ett afslag i år skulle medföra agitation.
Från samma håll sades år 1902, att om vi antoge konstitutions¬
utskottets förslag, skulle det blifva en ändlös agitation. Ku frågar
jag herr Billing — och jag frågar samtliga herrarne här — tro
herrarne verkligen, att en rösträttsförändring, med hvars princip de
egentliga rösträttsvännerna icke äro nöjda och som strider mot vårt
folks sanda, naturliga känsla —- det måste väl hvar och en erkänna
att den proportionella valmetoden gör — skulle bringa oss ro? För
min del är jag öfvertygad, att en våldsam agitation redan vid de
nya valen år 1905 skulle komma att äga rum, och min förvissning
är — och jag skall be att få understryka det i protokollet — att
redan 1905 års val skola sopa bort detta rösträttsförslag, om det i
år blir af kamrarne antaget. Men skulle så icke ske, beror fram¬
tiden, enligt min mening på huru de proportionella valen verka.
Verka de i radikal riktning, ja, då få vi behålla dem; verka de i
mera konservativ riktning, blifva de antagligen npphäfda — eller
också komma de att tillämpas äfven på Första Kammaren. Det är
min fasta, fulla öfvertygelse.
Men man kan då fråga: hvad vill du sätta i stället? Det går
ju lätt att kritisera, men framställ själf ett förslag, som kan god-
•25 N:o 58.
Onsdagen den 18 Maj.
kännas. Jag är beredd på den anmärkningen, och jag är också be- Om utsträck-
redd att gifva svaret: stå kvar på den historiska grunden! Det är val¬
programmet, och för min del vill jag, liksom de flesta i denna Vatten m. m.
kammare, acceptera den så kallade allmänna rösträtten, men med (Forts.)
bibehållande af enmansvalkretsar. Enligt min åsikt kan endast en
sådan rösträttsreform med de med rösträttens väsentliga utvidgning
oskiljaktiga farorna förena hvad vi hoppas blifva dess stora goda
sida, nämligen att den utgör ett medel för nationell samling, att
känslan af att ha nått ett eftersträfvadt men ansvarsfullt mål liksom
en elektrisk ström genomilar folket och för det fram till kraftiga
och för fosterlandet nyttiga gärningar. Endast i enmansvalkretsar, där
vi stå man mot man, kunna vi, enligt min mening, göra gällande
det enda, som, såvidt jag förstår, kan åt de konservativa bevara ett
behörigt inflytande på vårt lands öden. Detta enda är och måste
vara värdet af våra personligheter; vår karaktärsfasthet, våra insikter,
vår offervilliga fosterlandskärlek.
Jag yrkar afslag på de föreliggande förslagen.
Herr Brehmer: Endast några ord.
Ehuru det för kammaren kan vara likgiltigt, är det dock
en samvetssak för mig att få till protokollet antecknadt, huru jag
kommer att rösta i den nu föreliggande viktiga frågan.
Det förslag i afseende å skattefrågan, som herr vice talmannen
m. fl. vilja hafva vidfogadt rösträttsförslaget såsom ett villkor för
bifall, är i och för sig själf berättigadt. .lag respekterar detsamma
och jag skattar det högt. Men än högre, ja, högst skattar jag den
plikt, som jag af fullaste öfvertygelse och i anslutning till mitt
yttrande i rösträttsfrågan vid 1902 års riksdag känner åligga mig
såsom medlem af kammaren att nu, då omsider ett antagligt förslag
föreligger, med min röst bidraga därtill, att detta förslag må kunna
vinna bifall inom representationen. Detta skulle icke kunna blifva
fallet, hvarken nu eller framdeles, om skattelagstiftningsförslaget
sammankopplades med rösträttsförslaget. Frågans fall i år skulle
snarare kunna leda därhän, att man räckte handen åt socialister och
andra agitatorer, af hvad namn och slag de vara må.
Jag kommer därför att rösta för bifall till Kungl. Maj:ts proposition
med de ändringar, som införts i det af herr Billing framburna för¬
slaget.
Herr Unger: För min del skulle jag helst vara böjd för bifall
till herr vice talmannens förslag med undantag af 71 § regerings¬
formen och den ändring, som deraf föranledes i en senare paragraf.
Ty jag anser, att utskottets förslag, såväl i fråga om 17 § som där¬
om, att åtskilliga bestämmelser om de proportionella valen ur val¬
lagen intagits i riksdagsordningen, är ganska väl motiveradt och hvilar
på riktiga grunder. Men, som sagd!, vice talmannens förslag om
ändring af 71 § regeringsformen kan jag icke vara med om. Jag
N:o 58. 26
Onsdagen den 18 Maj
Om utsträck- kan icke förstå, livad man skulle vinna med ett sådant förslag. Icke
politiska val- är man vä^ sa sangvinisk, att man hoppas, att det förslaget skall nu
rätten m. m. igenom i bägge kamrarne och blifva hvilande. Man vinner så-
(Forts.) ledes endast ett uppskof. Ja, hvad vinner man därmed? Jag har
hört dem, som äro motionärer och liktänkande med dem, säga, att
man tror, att man genom uthållighet, genom ett modigt och själfstän-
digt vidhållande af sina en gång uttalade åsikter skall till sist vinna
seger. Jag tror, att om dessa herrar noga undersökte sina allra in¬
nersta tankar, så skulle de sväfva något på målet, när de utlofva se¬
ger i en sådan strid, som vi då skulle inlåta oss i.
Då 1902 års riksdagsskrivelse antogs, röstade jag med de 59,
som voro emot skrifvelseförslaget. Jag känner icke allas motiv, men
jag röstade då nej, därför att det icke kom in i skrifvelsen såsom ett vill¬
kor, att man hade anspråk på garanti i fråga om de gemensamma
voteringarne. Det ansågs icke »opportunt» att komma med sådant
villkor då, men nu — nu finner man med någon förvåning, att de,
som då icke ville hafva det med i skrifvelsen, nu anse »opportunt»
att taga fram och söka genomdrifva detta villkor. Jag tror knappast,
att många hoppas mycket af det försöket, och jag säger för min del,
att det är för sent — för sent!
För öfrig! får jag säga, att såsom detta förslag är redigeradt,
innebär det verkligen icke så stora garantier, som kanske mången vid
hastigt påseende föreställer sig. Det är nämligen icke genom detta
förslag uteslutet att få gemensam votering om maximum af det be¬
lopp, som skall vara fritt från bevillning. Visserligen skulle, enligt
förslaget, »därest fråga vore om bevillningens utgörande efter pro¬
gressiv skala eller med olika skattesatser för olika slag af inkomst eller
förmögenhet», spörsmålet om skattefrihet för viss inkomst eller för¬
mögenhet icke få afgöras genom gemensam votering. Men då fråga
icke förelåge om progressiv skala eller olika skattesatser, vore, enligt
herr Lundebergs förslag, spörsmålet om skattefrihet för viss inkomst
underkastadt gemensam votering. Således kunde enligt detta förslag
— om en hatare af kapitalet väckte motion, att det skulle läggas skatt
på den större förmögenheten, så att t. ex. den, som hade årlig in¬
komst af öfver 10,000 kronor, skulle skatta med 10 procent af in¬
komsten — denna fråga afgöras genom gemensam votering. Det vore
nämligen icke i motionen fråga om progressiv skala och icke heller
om olika skattesatser på särskilda slag af förmögenhet. Det vore så¬
ledes ingenting, som hindrade, att, om Andra Kammaren bifölle och
Första Kammaren afsloge motionen, frågan afgjordes genom gemen¬
sam votering, och vi hade då fått en skatt af 10 procent på all in¬
komst, som öfverstege 10,000 kronor. Jag frågar: vore detta så
mycket bättre än att hafva en progressiv skatt, som träffade äfven
det mindre kapitalet och följaktligen icke behöfde stiga så högt, när
det gällde det större kapitalet?
Dessa garantier äro således icke så stora, som man förestäl¬
ler sig.
27 N:o 58.
Onsdagen den 18 Maj.
Det må visserligen vara heroiskt att saga: jag har en gång haft
den åsikten, att man måste hafva denna garanti och därför måste jag
vidhålla den. Men sådant hjältemod, då det ej är paradt med poli¬
tisk klokhet, passar, enligt mitt förmenande, icke väl riksdagsmän,
som dock måste tänka på fosterlandet och hvad de ådraga det genom
en viss halsstarrighet i alla väder. Det är nog stort att säga: jag
kan icke vika, endast falla. Men om man faller, icke med ära, utan
faller, sedan man under kampen dragit åtskillig olycka och ofärd
öfver landet, och seger ändock icke vinnes — då finner jag, efter all¬
varlig pröfning, plikten bjuda att hellre vika än falla — och därför,
fastän det visst icke ligger i mitt lynne, viker jag nu.
Jag kommer därför att rösta för herr Billings förslag.
Herr Annerstedt: En talare på kopparbergslänsbänken har
riktat ett anfall mot den proportionella valmetoden. Han har därvid
såsom sitt förnämsta argument anfört, att man med den metoden icke
skulle komma att välja själfständiga och framstående personer till
riksdagsmän. Han hade därför omfattat ett förslag, som man på se¬
nare tid sett framställdt här i landet under den skyddande förkläd¬
naden, att detta förslag skulle innebära något större garantier för de
konservativa och moderata intressenas tillgodoseende inom Riksdagen
och särskildt Andra Kammaren. Detta skulle vara systemet med en¬
mansvalkretsar, och då samma talare tillika sade, att han skulle kunna
vara med om rösträttens utsträckning enligt det kungl. förslaget, så¬
vida detta hade enmansvalkretsar, så frågas: hvad vittnar erfarenhe¬
ten om, att resultatet i sådant fall skulle blifva af ett system med
enmansvalkretsar? Glömmer man bort, att det nya flertalet riksdags¬
män, som äro dubbelt så många* som de gamla, kommer att tillhöra
en klass inom samhället, hvilken under nuvarande förhållanden visat
sig ganska redobogen att ställa sig fullständigt under ledning af sitt
partis förtroendemän, och att man sålunda med fullkomlig visshet
kan säga, att val i enmansvalkretsar i vårt land med allmän rösträtt
skulle komma att dikteras af ett parti, som för den närmaste fram¬
tiden tager ledningen från hvad som yttras i Folkets hus? Då frågar
jag: hvilka garantier erbjuda dessa enmansvalkretsar för att man skall
få representanter med de utmärkta kvalifikationer, som talaren fram¬
höll såsom de lämpligaste för dem, som skola bekläda representant¬
kallet? Jag tror, att man icke kan vederlägga mitt påstående, att
det icke blir sådana själfständiga personer, som talaren framhöll så¬
som lämpade för detta kall. Nej, flertalet representanter skulle med
en sådan valkretsindelning och med en så talrik valmanskår nog
komma att blifva sådant, att de moderata valmännen icke skulle fä
något utrymme i Audra Kammaren. Jag vill fästa kammarens upp¬
märksamhet på den undersökning, den rent matematiska undersökning,
som på senare tid blifvit verkställd rörande sannolikheten för en mi¬
noritet att i enmansvalkretsar kunna erhålla ett antal representanter.
Denna undersökning har visat, att för de fall, att majoriteten utgör
Om utsträck¬
ning af den
politiska val¬
rätten m. m.
(Forts.)
N:0 58. 28
Om utsträck¬
ning af den
politiska val¬
rätten m. in.
(Forts.)
Onsdagen den 18 Maj.
två tredjedelar af valmännen och minoriteteten en tredjedel, sanno¬
likheten för minoriteten att få någon representant är långt mindre
än det minsta en talare i går afton anförde såsom resultat af ett
proportionellt valsystem. Denna undersökning visar, att för att mino¬
riteten skall kunna blifva i någon mån efter sin styrka representerad
vid enmansvalkretsar, fordras, att partierna hafva ungefär lika styrka;
skillnaden dem emellan får icke vara alltför stor, och i samma mån
den blir större, försvinner möjligheten för minoriteten att blifva rätt¬
vist representerad. Det lärer väl icke kunna bestridas, att med till¬
komsten af 950,000 nya valmän den nuvarande moderata minoriteten
kommer att blifva mycket underlägsen.
Mot påståendet, att den proportionella valmetoden, hvilken fram¬
hållits såsom erbjudande något skydd för de konservativa och mode¬
rata intressena, icke kan fylla denna uppgift, vågar jag vidhålla, att
denna valmetod i möjligaste mån åstadkommer ett sådant skydd.
Det är nämligen icke så, att man är alldeles i okunnighet om hvad
denna valmetod innebär. Här yttrades i går, att man icke vet, hvad
resultatet däraf kan blifva. Men metoden är så beskaffad, att man
med full visshet kan säga, att om minoriteten vill begagna sig af det
redskap, som sålunda lämnas den, så kan den på detta sätt erhålla
ett större antal representanter, än den genom någon annan valmetod
kan uppnå. Det är visserligen sant, att man icke kan på förhand angifva
siffrorna. Det resultat man kommer att stanna vid kan man naturligtvis
icke på förhand exakt uppgifva, därför att man för närvarande hvarken vet
eller kan veta fördelningen af det moderata partiet inom landet eller huru¬
vida dessa moderata valmän verkligen skola komma att finna sig uppfor¬
drade att använda det redskap, som lämnas dem. Men det kan man
på förhand säga, att vill icke det moderata partiet använda detta red¬
skap, föredrager partiet att lägga armarne i kors och icke göra nå¬
gonting för att skaffa representanter för sina åsikter — ja, då kan
ingen valmetod i världen lämna garanti för att denna minoritet skall
blifva representerad. Men man torde å andra sidan kunna påstå, att
just den omständigheten, att ett parti vet, att någonting af detsamma
kan uträttas, kommer att för alla dess medlemmar innebära en ma¬
ning att i detta afseende göra sitt bästa, under det för närvarande
kanske många medlemmar af det moderata partiet tänka, att då ingen¬
ting kan uträttas, så tjänar det till ingenting att besvära sig.
Det har under gårdagens debatt framhållits mot den proportio¬
nella valmetoden, att denna metod skulle skapa skärpta partier i lan¬
det. Detta torde väl under nuvarande förhållanden icke vara riktigt.
Majoriteten har sin partibildning färdig, och denna har redan nu upp-
trädt på sådant sätt emot olika tänkande, att icke blifver det införan¬
det af den proportionella valmetoden, som skapar hänsynslöshet och
partilidelse här i landet. Men hvad den proportionella valmetoden
kan och bör åstadkomma, det är att skapa i någon mån en motvikt
mot detta parti, och det, att majoriteten icke får utan motståndare
utvecklas, genomdrifva sina åsikter och fortgå på den väg, på hvilken
29 N:o 58.
Onsdagen- den 18 Maj.
den inslagit — det kan icke innebära någon fara för landets blifvande Om utsträck-
,, t verld in» nin9 af den
utveckling. # politiska val-
Från partisynpunkt är således icke någon olägenhet förenad med rätten m_ m,
införande af den proportionella valmetoden. (Forts.)
Den enda garanti, som för närvarande kan anses hafva någon
särskild betydelse, är enligt min uppfattning just den proportionella
valmetoden.
Det bar bär sagts, att man skulle försöka få andra valmetoder,
som innebnre större garantier, men jag vågar återkalla i herrarnes
minne det mottagande inom Riksdagen, som bär om året det oskyl¬
diga försöket erhöll att införa en graderad skala. Fanns det någon
inom Riksdagen, som tog parti för denna graderade skala? Och dock
var denna gradering ytterst oskyldig och hvilade på grunder, som
teoretiskt sedt mycket väl kunde försvaras. Det hjälpte icke.
Tror någon af herrarne, att man här i vårt land — utan att
detta fått genomgå skakningar, om hvilka man icke på förhand kan
hafva någon erfarenhet — kan besluta sig för klassval, gruppval eller
dylikt? Nej, möjligheten att under en lugn samhällsutveckling in¬
föra någon sådan form för valrätt förspilldes för öfver 50 år sedan.
Det hade måhända varit möjligt på 1840- eller 1850-talet med
dåvarande representation att införa klassvalssystemet, och klassval
kunde hafva framgått såsom en utveckling af de fyra stånden. Det
var åtminstone en uppfattning, som hyllades af den tidens konserva¬
tiva och moderata medlemmar af representationen. Men tiden
förgick. Detta förslag om allmänna val framställdes utan att mötas
från majoritetens sida af motförslag. Den naturliga följden däraf
blef, att de allmänna valen infördes i vårt land, och säkert är, att de
icke kunna afskaffas, förrän man har faktiska och påtagliga bevis för
att samhällets bestånd är oförenligt med en sådan valform.
Under anförda förhållanden och då, såvidt jag uppfattat, inom
denna kammare önskan är allmän, att någon garanti för samhällets
fortgående lugna utveckling måtte uppställas i sammanhang med röst¬
rättreformens genomförande, synes mig ett förslag, som innehåller det
proportionella valsättet, böra af kammaren bifallas. En sådan garanti
är enligt min uppfattning den kraftigaste, som för ögonblicket står
oss till buds, och det är min tro, att dess tillämpning i verklighe¬
ten också skall i hög grad uppfylla de förhoppningar, som de, hvilka
genomtänkt denna metod, i allmänhet hysa.
Jag yrkar bifall till det af herr Billing framlagda förslaget.
Herr Åke rman: Då jag är en af dem, som deltagit i den af herr
Lundeherg för kammaren framlagda motionen, ansåg jag icke nödigt
att vidare uppträda i denna fråga, allra helst som allt hvad jag
tyckte mig hafva att för sakens framgång säga redan blifvit af herr
Lundeberg på ett lika fullständigt som i allo utmärkt sätt uttaladt.
Jag höll nämligen före, att det borde anses själfklart, att hvar och
en, som deltagit i sagda motion, också skulle rösta för densamma;
N:o 58, 30
Onsdagen den 18 Maj.
Om utsträck¬
ning af den
politiska val¬
rätten m. m.
(Forts.)
men sedan det till min förvåning i går inträffat, att en medmotionär
på göteborgs- och bohuslänsbänken förklarat sig frånträda motionen,
har det synts mig lämpligt meddela kammaren, att jag för min
del ingalunda frånträdt den motion jag deltagit i, utan fortfarande
har samma åsikt som när motionen framlades.
En annan orsak till, att jag nu för eu liten stund tillåtit mig
upptaga kammarens tid, är, att en ärad talare på gäfleborgsbänken
i går ansåg sig kunna lugna kammaren för all farhåga beträffande
Andra Kammarens lust att med tillhjälp af gemensam votering vilja
påtvinga Första Kammaren sådana förändringar med afseende å grun¬
derna för inkomstbeskattningen eller därmed jämförlig annan beskatt¬
ning, att de kunde medföra fara för vårt lands ekonomiska framgång
och utveckling. Han grundade denna sin försäkran på den känne¬
dom han hade om Andra Kammaren, särskild! från den långa tid
han af densamma varit ledamot. Ja, jag tror nog, att han skulle
hafva rätt, om vi kunde vara säkra på, att Andra Kammaren allt
framgent blefve sådan, som den var på den tiden, då den ärade
talaren var ledamot af densamma. Men, mina herrar, vi hafva
sett, huru denna Andra Kammare valperiod för valperiod blifvit
allt mer och mer radikaliserad, och det lär väl ej vara något tvifvel,
att, äfven om det ej vidtages någon förändring alls i valsätt, det
skulle komma att fortgå allt vidare i den riktningen. Nu är det
emellertid fråga om att öfvergå till ett helt annat valsätt, och om
jag också icke anser proportionella val vara så utan garantier, som
åtskilliga talare hafva framhållit, utan tvärtom håller före, att ifråga¬
varande valsätt i själfva verket är den bästa bland sådana metoder
för allmän rösträtt, som kunna hafva någon utsikt att gå igenom i
vår Andra Kammare, så känner jag mig dock dess värre viss om,
att Andra Kammaren allt fortfarande kommer att mer och mer
radikaliseras, och jag befarar tillika, att utvecklingen i den rikt¬
ningen vid proportionella vals införande nog kanske blir i ett tåg
häftigare, än om den nuvarande valrätten bibehölles oförändrad. Å
andra sidan är det emellertid äfven min öfvertygelse, att proportionella
val i längden blifva för det konservativa partiet mera betryggande
än enmansval, och sämst af allt synes mig gifvetvis vara, om, för
den händelse att rösträttsfrågan denna gång skulle blifva olöst, ett
sådant rösträttsförslag som det af herr Trygger nyss förordade mot
all förmodan skulle lyckas vinna framgång, ty i så fall blefve ju
vårt land alldeles lämnadt som byte åt socialism och radikalism.
I öfverensstämmelse med hvad jag nu uttalat kan jag, äfven
om herr Tryggers ytterligt radikala förslag alldeles lämnas ur räk¬
ningen, dess värre icke se något hinder för att vi med tiden såväl
med vår nuvarande rösträtt som med en utsträckt sådan i förening
med proportionella val kunna komma att få en lika radikal Andra
Kammare, som Stortinget i Norge varit. Och där, mina herrar, hafva
vi erfarenhet af, huru det kan gå med industrien och näringarne,
när pluraliteten inom en riksförsamling blir sådan, som händelsen
Onsdagen den 18 Maj.
31 N:o 58.
under eu följd af år varit i Stortinget. Vi fingo här i går höra,
hurusom industriella anläggningar i Norge få i skatter till stat och
kommun betala från en fjärdedel till öfver hälften af sina inkomster,
och vi veta också, hvilka följderna äro. Industrien ligger till följd
af ett orimligt beskattningssätt där i en betänklig lägervall, och det
kan med en så närliggande varning väl då icke vara skäl att alldeles
frånse vikten af en sådan garanti som den, att man icke skall komma
att helt lättvindigt på ett alltför oskäligt sätt betunga kapitalet och
dem, som någonting äga, samt därigenom icke allenast ruinera dessa,
utan såsom en följd däraf äfven bringa arbetarne i det läge, att de
icke längre hafva någon möjlighet till skälig förtjänst. Man klagar
redan nu öfver den emigration, som äger rum, men huru omfattande
kan icke emigrationen komma att blifva under sådana förhållanden
som de nu berörda? Det har sagts, att hjälpen i så fall vore nära,
i det att arbetarne själfva måste lära sig inse, huru galet det skulle
vara att jaga kapitalet ur landet, och därför se till, att icke förmögen¬
heten blir alltför betungad. Ja, må vara, att en sådan hjälp förr
eller senare kan komma, men huru har det under tiden gått med
våra näringars uppehållande och vår befolknings tillväxt? Vi fasa
för verkningarna af ett förödande krig, hvarifrån vi alla be Gud
bevara oss, men då böra vi väl ock se till, att vi icke äfven i fred
komma att lida en liknande förödelse.
Nu kan man säga, att detta är svartmålning liksom så mycket
annat, som i går blef framhållet. Ja, må vara, och ingen kan högre
än jag önska, att mina farhågor måtte komma att inskränka sig där¬
till. Men jag skall då öfvergå till ett annat skäl för bifall till herr
Lundebergs m. fl. yrkande, som herrarne måhända icke kunna anse
vara lika öfverdrifvet som det jag nu framfört. Hvad är det, som
hindrar, och är det icke tvärtom högst sannolikt, att Andra
Kammaren med såväl det gamla som det nya valsättet med tiden
kommer att blifva i långt högre grad frihandelsvänlig än för när¬
varande? Ja, hvad är det då, som garanterar, att vi icke genom
gemensamma voteringar blifva af med sädestullarna? — och hvad
följer icke sedan efter dem! Det kan väl hvar och en förstå, att,
om jordbrukarne icke längre skulle få tullskydd för sina produkter,
då skulle frihandelsrörelsen genast få en ytterligare tillväxt, och vi
blefvo snart af med det hufvudsakliga af de inkomster, hvilka möjlig¬
göra de nuvarande statsutgifterna. Nå, är det icke då äfven sanno¬
likt, att, när man bragts till ett sådant tillstånd, Andra Kammaren
skall kräfva, att de, som äga något mera än flertalet af dess ledamöter,
de skola icke stanna vid 4 procents maximum i progressiv beskatt¬
ning, utan de skola drifvas till först fl procent och sedan 8 samt 10
procent, och Gud vet, hvar det kan komma att stanna? Det må
väl vara något, som ligger nära till hands, att på det sättet vår
industri och våra näringar skola blifva alldeles förtryckta, och därför,
herr vice talman, anhåller jag att få yrka bifall till det af herr
Lundeberg m. fl. framställda yrkandet.
Om utsträck¬
ning af den
politiska val¬
rätten m. m.
(Forts.)
N:0 58. 32
Om utsträck¬
ning af den
politiska val¬
rätten m. m.
(Ports.)
Onsdagen den 18 Maj.
Herr vice, talmannen, som för en stund öfvertagit ledningen af
kammarens förhandlingar, tiilkännagaf, att anslag utfärdats till samman¬
trädets fortsättande kl. 7 på aftonen.
Herr Törnebladh: Då debatten fortgått så länge och så många
ypperliga anföranden blifvit hållna å båda sidor, hoppas jag, att
kammarens ledamöter icke af mig vänta några nya synpunkter och
nya belysningar. Men en eller annan axplockning skulle man väl
kunna göra och stryka under ett och annat.
Hvad nu först beträffar de två åsikter, som här eller åtminstone
i Riksdagen ställa sig mot hvarandra, nämligen den negativa, som
ingenting vill göra, och den positiva, så måste jag säga, att jag tror,
att tiden för den negativa nu egentligen är förbi. Vidare allmänna,
éventuellt fullständigare, utredningar tror jag icke, att man nu har
rätt att fordra eller egentligen skäl att fordra. Att säga ett blankt
nej har sina stora olägenheter, som jag närmare skall beröra snart.
Då är det fråga om: finns det något positivt, som man kan
besluta sig för att taga? Att både den ene och den andre kan hysa
betänkligheter mot de förslag, som föreligga, är helt naturligt. Men
dessa betänkligheter måste man, om de icke äro alltför vidgående,
dock offra för att vinna ett mål, som man anser vara godt.
Regeringens förslag har då otvifvelaktigt de bästa utsikterna,
därför att det är ett positivt förslag, framlagdt efter utredning åt¬
minstone i många afseenden. Det bär ju också stöd af landets
regering. Jag vill visserligen erkänna, att de erinringar, som sär-
skildt af en talare på dalabänken i går afton riktades mot för¬
hållandet mellan grundlagen och vallagen, icke är att förakta eller
förbise, allra helst i fråga om något, som jag tror han knappt vid¬
rörde, suppleantvalen. Men jag anser dock icke, att betänkligheter
i det afseendet böra föranleda till en bestämd förändring eller ett
afslag. — Vidare har jag mina betänkligheter mot § 17, sådan den
är framlagd i regeringens förslag, ty jag kan omöjligen erkänna, att
krafvet på mantalspenningarne innebär något slags censusstreck. Det är
mig omöjligt att göra någon sådan definition af census. Jag anser
personlig skatteplikt till staten vara någonting, som man kan med
skäl fordra. Det är ingenting annat än en fortsättning af den person¬
liga värnplikten. Jag ställer mig sålunda helst på regeringens förslag,
sådant det blifvit af herr Billing formuleradt.
Hvad de proportionella valen beträffar, är det ju så, att de äro
hos oss något hittills oförsökt, och att de hafva sina svårigheter,
särskildt i de stora afstånden. Men om vi ställa de proportionella
valen med deras möjligheter mot de nuvarande valen med deras
olägenheter, huru utfaller då jämförelsen? Jag är långt ifrån säker,
och jag vädjar till herrarne själfva, huruvida de äro säkra på, att
de personliga egenskaperna få enligt det nuvarande valsättet med
enmansvalkretsar göra sig fullt gällande. Har det icke många gånger
inträffat, att just de personer, som hafva de mest framstående egen-
33 N:o 58.
Onsdagen den 18 Maj.
skaperna, icke kunnat vinna pluralitet, medan däremot de, som äro
så där mera — ja, mera vacklande åt ena eller andra sidan och
mindre obehagliga för den ene eller den andre, hafva lyckats vinna
pluralitet, oaktadt de andres personliga egenskaper hafva varit långt
öfvervägande ?
Vidare har det blifvit sagdt af den näst föregående talaren, och,
jag tror, icke utan rätt, att Andra Kammarens radikalisering redan
har börjat och fortgår. Ja, jag har mina misstankar, att den kan
komma att fortgå vid valen år 1905, allrahelst om icke något positivt
förslag är antaget, ty är icke något positivt förslag antaget, kan det
mycket lätt hända, att den frågan framställer sig: är ni med om att
befordra ett positivt förslag med ganska långt gående fordringar eller
icke? Det är ju också möjligt, att, om ett positivt förslag antages
till hvilande och skall afgöras, äfven i det fallet kunna uppställas
kraf på kandidaterna. Men jag fruktar, att det föregående, af mig
förutsatta fallet kommer att i sådant hänseende hafva större betydelse
än detta senare.
Hvad det af herr vice talmannen framställda förslaget beträffar,
erkänner jag, att paragrafen i och för sig har åtskilligt af stort värde,
och jag bär också varit med om att antaga herrar Tamms och Öst¬
bergs förslag, just därför att jag tror, att det behöfves ett uttalande,
att något i det ifrågavarande fallet bör göras. Jag erinrar dock
kammarens ledamöter därom, att den rätta tidpunkten att framställa
sina betänkligheter i detta afseende hade varit vid 1901 års riksdag.
Jag är tämligen fri från ansvar i det fallet, ty jag har framställt
mina betänkligheter, oaktadt jag icke ville motsätta mig hvad som
då blef beslutadt just för härordningens skull. Så som inkomstbeskatt¬
ningen påskyndades och med hänsyn till de bestämda förklaringarna,
att det icke var värdt att sätta sig emot i ena eller andra fallet,
vare sig det tangerade grundlagen eller icke, var det ju ingen möjlig¬
het att få ändring. Man fick böja sig för nödvändigheten, och man
har frukten nu. Nu är det svårare att ändra system, och allra minst
ändras det, om det göres till villkor i den stora rösträttsfrågan. Ty
allt blir icke välbeställdt, äfven om vi få herr vice talmannens för¬
slag, detta fordrar mycket kompletterande i alla händelser, mycken
takt af blifvande riksdagar att reglera budgeten med så starka
inskränkningar, som däruti förekomma. Därmed har jag icke sagt,
att icke det är önskligt att få inskränkande bestämmelser, men huru
det sedermera skall taga sig ut i verkligheten, blir eu annan fråga,
och den frågan tål ganska mycket att tänka på, och framför allt tål
den en varsam och försiktig behandling vid riksdagarne.
Då jag sålunda ställer mig i det hela på regeringens förslag
med herr Hillings formulering, gör jag det icke i den öfvertygelsen,
att man kan anse, att allting skall blifva godt och väl med de pro¬
portionella valen. Men jag vågar påstå, att dessa dock innebära en
möjlighet till utveckling, särskilt genom allvarsamt medborgararbete,
och finnes icke sådant allvarsamt och vaket medborgararbete, grundande
Första Kammarens Prut. 1904. N:o 58. 8
Om utsträck¬
ning af den
politiska val¬
rätten m. in.
(Forts.)
N:o 58. 34
Onsdagen den 18 Maj.
Om utsträck¬
ning af den
politiska val¬
rätten m. m.
(Forts.)
sig på allmänanda, ja, då må vi stifta hvilka lagar som helst, som
det sades i går, och vi komma ändå icke så synnerligen långt. Men
jag vill erinra herrarne därom — hvad jag icke tror är sagdt under
debatten —, att, om det i åtskilliga större länder är långt ifrån så,
som det herde vara och som man kunde önska, med det parlamen¬
tariska lifvet — och det kunna vi vara ense om, att det förhåller
sig så —, så är det dock, om jag icke misstager mig, intet af dessa
parlamentariskt styrda länder — ifall jag får begagna det uttrycket
—, som har med allvar och framgång försökt de proportionella valen.
De proportionella valen förefalla mig således vara en möjlighet att i
någon mån reglera parlamentarismen i dess afsteg och dess ut¬
vecklingar.
Jag erkänner gärna, att de proportionella valen kunna vara ett
språng i det okända, men hvad tro herrarne ett afslag på allting
positivt i denna stund vara, särskildt för Första Kammaren ? Det
är nog ett språng — ja, kanske i det okända eller kanske, rättare
sagdt, i det lätt beräkneliga. Ty hvad blir närmaste följden? När¬
maste följden blir naturligtvis en stark agitation. Jag erkänner
mycket gärna, att den kommer icke att uteblifva i någon händelse,
ty det är klart, att i en så upprörd tid som vår, med så många
utvecklingsmöjligheter och så många sinnen på olika håll, kommer
agitationen att mer eller mindre fortfara. Men åt denna agitation
gifver Första Kammaren genom ett negativt beslut i dag ett bestämdt
stöd, och agitationen kommer att taga form, kanske delvis af mot¬
stånd mot Första Kammarens makt.
För min del håller jag på, att, om man gör en så vidtgående
förändring till Andra Kammaren, som nu är i fråga, man har mycket
mindre skäl än annars att göra några ändringar i afseende å Första
Kammaren, ty den motståndskraft, som Första Kammaren kan bilda
och skall bilda, bör icke förminskas, om Andra Kammarens ställning
förändras. Det bör den icke. Och hvad blir följden för öfrigt? Jo,
det blir en vidtgående agitation, troligtvis riktad mot de proportionella
valen, ty om jag också icke kan med bestämdhet förutse, att dessa
skola bringa oss godt, kan jag dock sluta ganska mycket af det mot¬
stånd, som från visst håll rest sig mot dem — det motståndet har
nämligen bakom sig en tydligt röjd om också icke uttalad fruktan
för betydelsen af de proportionella valen. Det är således ganska
troligt, att vi, kanske utan att ana det, gå deras ärenden, som vi
icke vilja tjäna i fråga om utvecklingen af vårt samfundslif, och vi
skulle göra det ändå mera, om, såsom jag förmodar och vissa tecken
från Andra Kammaren i går gifva vid handen, agitationen riktar sig
på icke blott enmansvalkretsar, utan ock på upphäfvande af bostads-
bandet, hvilket efter mitt förmenande vore bland de allra farligaste
experiment, som vi kunde företaga oss, och vida farligare än de
proportionella valen.
Jag tror alltså nu, att Första Kammaren bör begagna det ögon¬
blick, då den kan visa — jag vill icke kalla det svaghet, utan styrka,.
35 JS:0 58.
Onsdagen den 18 Maj.
och genom styrkan att taga ett positivt beslut häfda sin ställning
äfven för framtiden. Jag yrkar bifall till herr Billings förslag.
Herr statsrådet von Friesen: Konstitutionsutskottets ärade
ordförande anförde i går bland annat, att han funne det beklagligt,
att så många af kammarens ledamöter både ändrat ståndpunkt i den
bär frågan, så att det varit svårt för utskottet att följa med alla
ombyten. Jag kände mig i viss mån träffad däraf. Då denna fråga
var före år 1902, instämde jag med friherre Tamm, som förordade
bifall till ett rösträttsförslag med det s. k. kommunalstrecket, bvilket
framkommit såsom samlingspartiets förslag. För min del anser jag
också fortfarande, att det både varit lyckligt, om Riksdagen då an¬
tagit detta förslag. Men så skedde icke, och så hafva händelserna
sedan utvecklat sig, att detta förslag för närvarande måste betraktas
så'som ett dödt förslag. Det är icke längre en punkt, på hvilken
man kan stå. Under sådana förhållanden torde konstitutionsutskottets
ordförande finna det helt naturligt, att man söker sig en ny stånd¬
punkt för att hafva någonting att stå på i denna viktiga fråga.
Nu begärdes 1902 en utredning, och en utredning bär verkställts.
Efter mitt förmenande bar denna fråga varit föremål för ganska myc¬
ken utredning, och så mycken, att jag tror, att det icke är utredning,
som felas. Denna utredning bar lämnat till resultat ett förslag till
proportionellt valsätt, bvilket förslag enligt sällsynt samstämmiga ut¬
talanden är ett ypperligt sådant. Från de mest olika båll bar det
omdömet uttalats. Jag är icke kompetent att döma om det, men
desse sakkunniges enstämmiga uttalanden måste för mig betyda åtskil¬
ligt, när de komma från skilda håll.
Allmän rösträtt bar trädt mer och mer i förgrunden, och propor¬
tionella val hafva blifvit lagda därtill. De äro icke tagna — det är
sant — efter någon utländsk förebild. Man bar icke sett något sådant
system förut arbeta och vet icke, huru det verkar. Men det är så
mycket märkligare, att det från alla båll befunnits vara bättre än
något annat förslag, som gjorts, och att man sålunda bar de bästa
auspicier för att det skall blifva ett väl verkande förslag. När det
nu verkar också för ett godt och rättvist mål, hvarom också alla äro
ense, förefaller det mig, som om man icke beböfde vara så mycket
pessimist i fråga om de proportionella valen, som somliga äro.
Nu föreligger bär ett förslag att såsom villkor göra den anord¬
ningen att för inkomstskatts beviljande fordra sammanstämmande beslut
af bägge kamrarne. Detta förslag kan jag för min del icke biträda,
ehuru jag visserligen anser, att den bestämmelse, som man velat göra
till villkor, förtjänar det allvarligaste beaktande och en allvarlig hand¬
läggning. Jag kan icke vara med om det därför, att jag i dess an¬
tagande här i dag skulle se vissa faror för rösträttsfrågans framtid,
som jag icke vill vara med om att dela ansvaret för. Det kan uppstå
komplikationer, som kunna göra, att denna fråga kommer igen till
oss, som också många hafva sagt, i ett sämre läge än nu. Det nu-
Orn utsträck¬
ning af den
politiska val¬
rätten m. m.
(Forts.)
N:o 58. 36
Onsdagen den 18 Maj.
Om utsträck¬
ning af den
politiska val¬
rätten m. ni.
(Forts.)
varande läget har för mig den stora förtjänsten, att det lämnar Första
Kammaren oberörd. Det bevarar Första Kammarens integritet, och
i ett sådant bevarande ser jag en af de bästa garantierna för vårt
statslifs lugna utveckling. Det saknas icke tecken till, att angrepp
skulle kunna göras härpå, som kunde blifva ödesdigra nog. Huru
härmed kan komma att gå, vet jag icke, men jag vill icke vara med
och dela ansvaret härför.
Jag är heller icke så pessimistisk i ett annat afseeende, som några
här. Det kan ju bero på en optimistisk läggning. Jag tror, att det
svenska folkets stora kärna fortfarande i det hela är sund. Det är
visserligen sant, när det svaras: ja, må så vara, med massorna är det
icke så farligt, men med ledarne. Men, mina herrar, det är just så
länge massorna äro massor, som de äro viljelösa redskap i ledarnes
händer; i den mån individerna få träda fram och blifva personligheter,
få de en annan känsla af ansvar än förut. Och jag tror, att den
bildning, som i vårt land gifves hela folket, i sig också innebär en
borgen för, att när nya medlemmar af folket få sitt ord med i allmänna
angelägenheter, skola de icke längre behöfva räknas blott såsom mas¬
sor, som blindt gå vissa ärenden, utan de böra åtminstone till öfver¬
vägande delen kunna räknas till personer, som också med känsla af
ansvar skola gå att handlägga offentliga värf.
Herr Blomberg: Jagskall i denna stund endast lägga några få
ord till hvad jag förut i frågan yttrat — endast göra några få erinringar.
Jag vill först och främst betona, att man, under det man håller
på det så kallade Billingska förslaget, icke på något sätt ens sökt
bevisa, att de bestämmelser, som konstitutionsutskottet velat få in¬
förda i grundlagen, icke varit af den art, att de verkligen böra i
grundlagen intagas. Man har således ej kunnat ådagalägga, att
icke utskottets förslag i detta hänseende varit välbetänkt och stående
i full öfverensstämmelse med våra grundlagars karaktär för öfrigt.
Jag ber äfven att få betona, att man i det Billingska förslaget
utan motivering strukit den ändring i 20 § riksdagsordningen, som
utskottet föreslagit, utan att akta på hvad utskottet förmält, nämligen
att genom detta insättande af hänvisningen till 26 § riksdagsordningen
i stadgandet rörande valbarhet till Andra Kammaren följden ovillkor¬
ligen blir, att denna paragraf, som förut otvifvelaktigt ägt tillämplighet
med afseende å såväl Första Kammaren som Andra Kammaren,
svårligen skulle kunna fortfarande tillerkännas giltighet äfven för
Första Kammaren, då den åberopas blott i afseende å Andra Kam¬
maren. I fråga om valbarhet till Första Kammaren komme sålunda
att bortklippas villkoret af svenskt medborgarskap, god frejd och
de villkor i öfrigt, som 26 § riksdagsordningen innehåller.
Min nästa erinran gäller frågan om ställningen mellan Första
Kammaren och Andra Kammaren. Herr statsministern yttrade i dag,
att om jag hört hans uttalande i Andra Kammaren, skulle jag icke
kunnat uppfatta hans ord i denna fråga som jag gjorde. Ja, det är
37 N:0 58.
Onsdagen den 18 Maj.
möjligt, men jag var ej i tillfälle att höra hvad hans excellens yttrade
där; jag hörde hans yttrande i Första Kammaren, och mot detta voro
mina ord riktade. Jag vågar äfven påstå, att det sätt, hvarpå han i dag
nttalat sig, fortfarande vittnar om en allt utom klar föreställning om
hvad verkligen vår rätt innebär ej blott enligt bokstafven utan äfven
enligt dess anda med afseende å kamrarnas inbördes ställning. Han
hänvisade på förhållandet mellan Englands öfverhus och underhus såsom
något att jämföra med våra kamrars inbördes ställning. Jag tillåter
mig vördsamt säga, att med den kännedom jag äger om olika länders
representativa skick inger en sådan jämförelse mig verklig förvåning
eller rättare sagdt en viss fruktan, att i honom kunde finnas en måls¬
man för sträfvandet att degradera Första Kammaren från den ställning,
den efter vår rätt har, till eu ställning, liknande öfverhusets i Eng¬
land, men lyckligtvis äga våra grundlagar ännu bestånd och med stöd
af dessa torde äfven Första Kammaren kunna häfda sin likaberättigade
ställning, äfven gentmot möjliga attentat från statsrådschefen. Mycket
viktigt är det emellertid för kammaren att städse själf vaka öfver
bevarandet af denna dess ställning, helst om kammaren icke ens
hos regeringen finner skydd för sin genom grundlagen tillförsäkrade
behörighet och myndighet.
Ännu en sak vill jag påpeka. Man synes i allmänhet underskatta
betydelsen af de garantier, vi äska, om vi skola införa s. k. allmän
rösträtt. Det uttalades i går från statsrådsbänken med afseende härå
en märklig uppfattning, nämligen att allmän rösträtt vore införd i
många, ja, de flesta länder, utan att detta inneburit några faror. Ja,
det kan ju hända, att andra läsa historien på det sättet och gjort den
upptäckten vid studiet af dessa länders förhållanden. För mig där¬
emot har det blifvit klart, att den allmänna rösträtten, där den genom¬
förts, i allmänhet för samhällenas lugna utveckling medfört ganska
väsentliga faror, af hvilka man antingen fortfarande lider, och det på
ett ganska kännbart, sätt eller hvilka man först efter långa och svåra
år mer eller mindre lyckats öfvervinna. Det är därför jag tror, att
om, såsom numera tämligen allmänt torde önskas, man i vårt land
skall genomföra en verklig rösträttsreform på den allmänna rösträttens
grund och införlifva med de röstberättigade mycket störa grupper af
vårt folk, som ännu sakna erfarenhet i politiska värf, man bör göra
det med öppna ögon och se till, att man verkligen söker förebygga
de faror, som här onekligen hota. Man må vara optimist i afseende
på vårt folks goda egenskaper •— det är äfven jag — men icke så,
att man icke varsamt och omsorgsfullt öfverväger det steg, man tar.
Må vi försöka att taga ett riktigt steg och komma till ett positivt
slutmål, men vi måste se till, att det tilltänkta beslutet blir dugligt,
så att det icke medför onödig risk för samhället i dess helhet och så
att man icke omedelbart nödgas börja att, äfven i tekniskt afseende,
lappa på det förslag, man antagit till hvilande.
Det är emedan jag anser det af herr Billing framlagda förslaget
i sig innebära betänkliga brister såväl i sakligt som i formellt afseende,
Om utsträck¬
ning af den
politiska val¬
rätten m. m.
(Forts.)
N:o 58. 38
Om utsträck¬
ning af den
politiska val¬
rätten m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 18 Maj.
som jag ännu en gång anhåller att få afråda kammaren från att
skänka det förslaget sitt bifall.
Herr Ca v alli: Endast några få ord! Jag önskar få till kam¬
marens protokoll antecknadt, att, då kammaren i dag möjligen går
att i vår lag inskrifva de proportionella valen, detta icke sker med
min röst.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr tal¬
mannen, att i enlighet med den af kammaren godkända föredrag-
ningsordning till afgörande nu skulle förekomma hvart för sig först
de yrkanden, som framställts beträffande punkten l)i det föreliggande
utlåtandet, i afseende hvarå förelåge följande yrkanden:
l:o) att hvad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o) af herr vice talmanen, att Riksdagen med förklarande, att
-Kungl. Maj:ts proposition icke kunde oförändrad bifallas, ville antaga
att hvila till vidare grundlagsenlig behandling följande förslag till
ändrad lydelse af §§ 49, 53 och 71 regeringsformen samt §§ 10
till och med 25 äfvensom §§ 27, 28, 38 och 65 riksdagsordningen:
Regeringsformen.
§ 49.*)
§ 53.*)
§ 71.*)
På enahanda sätt förfares jämväl, där kamrarne sig icke förena
om grunderna för någon bevillning, sättet för deras tillämpning eller
hevillningens fördelning till utgörande; dock att, då fråga är om be¬
villning utgörande efter progressiv skala, eller med olika skattesatser
för olika slag af inkomst eller förmögenhet, bägge kamrarnes sam¬
manstämmande beslut erfordras för fastställande eller ändring af be¬
stämmelser rörande skatteskala, förhållandet mellan skattesatser för
inkomst eller förmögenhet af olika slag, den procent af inkomst eller
förmögenhet, hvartill skatten högst må uppgå, skattefrihet för viss
inkomst eller förmögenhet.
Riksdagsordningen.
a) Första Kammaren.
§ 10.8)
§ ll-1)
j) Lika med konstitutionsutskottets förslag.
2) Lika med herr Bergs, Lars, m. fl. reservation.
3) Lika med Kungl. Maj:ts och konstitutionsutskottets förslag.
39 N:0 58.
Onsdagen den 18 Maj.
Om utsträck¬
ning af den
politiska val¬
rätten m. in.
(Forts.)
§ 14.1)
Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundra-
trettio väljas för en tid af tre år, räknade från och med januari
månads början året näst efter det, under hvilket valet skett.
§ 15-2)
1. Hvart och ett af rikets län, till hvilka i fråga om riksdags¬
mannaval Stockholms stad är att hänföra, utgör med undantag för de
fall, hvarom nedan förmäles, eu valkrets.
2. Stad, hvars folkmängd vid början af andra året före en tre¬
årsperiod uppgår till eller öfverstiger tre tvåhundratrettiondelar af
rikets folkmängd, skall från och med denna treårsperiod utgöra en
valkrets. Inträffar sedermera vid början af andra året före en tre¬
årsperiod, att folkmängden i en sådan stad ej uppgår till en nittion¬
de! af rikets folkmängd, skall den stad icke vidare bilda egen val¬
krets.
3. Där ett län eller, om en eller flera af ett läns städer bilda
egna valkretsar, öfriga delen af ett sådant län till följd af särskilda
omständigheter, såsom folkmängdens storlek eller samfärdsförhållan-
dena, finnes lämpligen böra delas, må dylikt län eller dylik länsdel
utgöra högst två valkretsar.
4. Rikets indelning i valkretsar innehålles i lagen om val till
Riksdagens Andra Kammare.
5. Inom hvarje valkrets väljes, efter folkmängden vid början
af året näst före den treårsperiod, för hvilken valen gälla, en riks¬
dagsman för hvarje fullt tal motsvarande en tvåhundratrettiondel af
rikets folkmängd; och skola för ernående af hela antalet tvåhundra¬
trettio riksdagsmän de valkretsar, hvilkas folkmängd mest öfverskjuter
de tal, som, efter hvad nyss är sagdt, äro bestämmande för riksdags¬
männens antal inom valkretsarna, hvar för sig i ordning efter öfver-
skottens storlek vara berättigade att välja ytterligare en riksdagsman.
Äro öfverskottstalen lika för två eller flera valkretsar, afgöres, där
så är nödigt, företrädet genom lottning på sätt i § 6 mom. 7 är
stadgadt. Riksdagsmännens antal må dock icke uti någon valkrets
understiga tre.
') Lika med Kungl. Maj.ts och konstitutionsutskottets förslag.
2) Lika med §§ 15 och 16 i Kungl. Maj:ts förslag, med tillägg i mom. 5,
att riksdagsmännens antal icke må i någon valkrets understiga tre.
§ 12-1)
§ 13-1)
b) Andra Kammaren.
N:0 58. 40
Onsdagen den 18 Maj.
Om utsträck¬
ning af den
politiska val¬
rätten m. m.
(Forte.)
6. Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets enligt
grunder äger utse, fastställes af Konungen.
§ 16.1)
ofvan angifna
Valförrättare är öfverståthållareämbetet i Stockholm och Konun¬
gens befallningshafvande i det län, som valkretsen tillhörer.
§ 17-2)
§ 18.s)
§ IS.*)
1. Andra Kammarens ledamöter väljas enligt proportionellt och
omedelbart valsätt. Hvarje röstande äge därvid en röst, som han må
gifva odelad åt en eller lika fördelad mellan flere.
„ 2- För rösternas afgifvande indelas hvarje valkrets i valdistrikt.
Ärligen skall för hvarje sådant distrikt upprättas röstlängd, som, när
därmed förhållits på sätt vallagen föreskrifver, ovillkorligen gäller,
intill dess ny röstlängd på enahanda sätt kommit till stånd.
3. Val sker medelst användande af offentliga vallistor, och må
samma kandidats namn ej förekomma å mer än en vallista. Vid om¬
röstningen skola begagnas tryckta, af valförrättaren tillhandahållna
röstsedlar, upptagande samtliga de vallistor, som före valet kungjorts.
4. Hvarje röstande äge frihet att rösta på kandidater å skilda
vallistor. A röstsedel må ej utmärkas flera namn än det antal riks¬
dagsmän, som skall väljas.
5. Sedan för enhvar kandidat sammanräknas de honom tillfallna
röster och röstsedlar och såmedelst hvarje kandidats röstetal erhållits,
samt, efter sammanräkning af röstetalen för de kandidater, som äro
uppförda på en och samma vallista, utrönts hvarje listas röstetal,
varda de platser, som skola besättas, fördelade mellan de olika listorna
efter deras röstetal och med tillämpning af den grund, att, då någon
lista tillerkännes en plats för en viss röstmängd, samma röstmängd
skall medföra lika rätt för hvarje annan lista.
6. De platser, som sålunda tillkomma en lista, tilldelas dem af
de valbara kandidaterna därå, som äga högsta röstetalen.
7. Närmare bestämmelser meddelas i vallagen.
§ SO.8)
§ SI.8)
_ § 22.2)
*) Lika med § 16 i konstitutionsutskottets förslag, första punkten.
2) Lika med konstitutionsutskottets förslag.
41 N:o 58.
Om utsträck¬
ning af den
politiska val¬
rätten m. m.
(Forte.)
§ 254)
§ 274)
§ 28.ä)
§ 384)
§ 65.3)
När, i fråga om statsutgifter eller bevillning, med det undantag,
hvarom i Regeringsformens 71 § förmäles, eller om reglementariska
föreskrifter för riksbanken, dess inkomster och utgifter, eller om an¬
svarsfrihet för fullmäktige i riksbanken, eller om riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning, inkomster och utgifter, kamrarne fatta stri¬
diga beslut, som ej uppå vederbörligt utskotts förslag varda samman-
jämkade, skola bägge kamrarne hvar för sig rösta om de olika beslut,
hvari hvardera förut stannat; kommande den mening, som därvid er¬
håller de flesta ledamöters af båda kamrarne sammanräknade röster,
att gälla såsom Riksdagens beslut. För att vid sådan omröstning
förekomma lika antal röster, skall i Andra Kammaren afläggas och
förseglas en sedel, hvilken, i händelse de öfriga sammanräknade rö¬
sterna utfalla lika, öppnas och afgör frågan. Är pluralitet redan vun¬
nen, bör den aflagda sedeln ouppbruten genast förstöras;
3:o) af herr Billing,
att kammaren skulle till hvilande för vidare grundlagsenlig be¬
handling antaga ett förslag, som öfverensstämde med det i Kungl.
Maj:ts proposition till Riksdagens pröfning framlagda förslag, dock
med följande förändringar,
att i stället för hvad Kungl. Maj:t föreslagit beträffande ändring
af regeringsformen dennas §§ 49 och 53 skulle erhålla den lydelse,
som föreslagits af konstitutionsutskottet; samt
att riksdagsordningens §§ 16, 17, 23 och 38 skulle erhålla föl¬
jande lydelse:
§ 16-
1. Inom hvarje valkrets väljes, efter folkmängden vid början af
året näst före den treårsperiod, för hvilken valen gälla, en riksdags- * 2
') Lika med konstitutionsutskottets förslag.
2) Lika med Kungl Majits förslag.
s) Lika med herr Bergs, Lars, m. fl. reservation.
Onsdagen den 18 Maj.
§ 234)
§ 244)
c) Gemensamma bestämmelser:
F:o 58. 42
Onsdagen den 18 Maj.
Om utsträck- man för hvarje fullt tal, motsvarande en tvåhundratrettiondel af rikets
politiska val- folkmängd; och skola för ernående af hela antalet tvåhundratrettio
rätten m. m. riksdagsmän de valkretsar, hvilkas folkmängd mest öfverskjuter de
(Forts.) tal, som, efter hvad nyss är sagdt, äro bestämmande för riksdags¬
männens antal inom valkretsarna, hvar för sig i ordning efter öfver-
skottens storlek vara berättigade att välja ytterligare en riksdagsman.
Aro öfverskottstalen lika för två eller flera valkretsar, afgöres, där
så är nödigt, företrädet genom lottning på sätt i § 6 mom. 7 är stad¬
gadt. Riksdagsmännens antal må dock icke uti någon valkrets under¬
stiga tre.
2. Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets enligt ofvan angifna
grunder äger utse, fastställes af Konungen.
§ 17-
Valrätt tillkommer inom den kommun, där han bosatt är, en¬
hvar välfräjdad svensk man, som är skyldig till staten erlägga direkt
skatt, från och med kalenderåret näst efter det, hvarunder han upp¬
nått tjugofem års ålder, dock ej
a) flen, som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd;
b) den, som häftar för understöd, hvilket under löpande eller
sistförflutna kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats honom själf,
hustru eller minderårigt barn;
c) den, som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat och
kommun, hvilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna ka¬
lenderåren ;
d) värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgån¬
gen af sistförflutna kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar.
Närmare bestämmelser rörande tillämpningen af nu stadgade vill¬
kor meddelas i vallagen.
§ 23.
År någon missnöjd med val till riksdagsman i Andra Kamma¬
ren eller sådan Konungens befallningshafvandes åtgärd, som står i
omedelbart samband med själfva valet, eller vill någon klaga öfver
beslut, hvarigenom af honom gjord afsägelse af riksdagsmannaupp-
drag ej blifvit godkänd, må han däröfver hos Konungen anföra besvär.
För sådant ändamål äger klaganden hos Konungens befallningshafvande
äska behörigt protokollsutdrag, hvilket inom högst tre dagar därefter
bör till klaganden utlämnas; och skall han, vid förlust af talan, sist
inom tio dagar efter valförrättningens slut eller, där afsägelse ej göres
vid valtillfälle, efter erhållen del af Konungens befallningshafvandes
beslut, sina till Konungen ställda besvär ingifva till befallningshaf¬
vande^ som, på sätt i § 12 stadgas, lämnar vederbörande tillfälle att
sig förklara. Sedan den för förklarings afgifvande bestämda tid till-
43 N:o 58.
Onsdagen den 18 Maj.
ändalupit, har Konungens befallningshafvande att besvären jämte alla Om utsträck-
målet rörande handlingar ofördröjligen till Konungen insända, hvar- V
efter med målet vidare så förhålles, som i § 12 sägs. rätten m. m.
(Forts.)
§ 38.
Lika med utskottets förslag.
och 4:o) af herr Sjöcrona, att kammaren måtte bifalla hans motion
n:o 44.
Härefter gjordes till en början propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i punkten 1 hemställt samt vidare på afslag därå,
och förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.
Därefter gjorde herr talmannen propositioner, först på antagande
till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling af det utaf herr
vice talmannen under öfverläggningen framställda grundlagsändrings-
förslag samt vidare på förkastande däraf, och förklarade sig finna den
förra propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja
besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling an¬
tager det af herr vice talmannen under öfverläggningen om punkterna
1, 3 och 2 a)—n) i konstitutionsutskottets utlåtande n:o 5 framställda
grundlagsändringsförslag, röstar
Ja,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, förkastas ifrågavarande förslag.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja •— 67;
Nej — 76.
Vidare framställde herr talmannen propositioner, först på anta¬
gande till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling utaf herr
Billings grundlagsändringsförslag samt vidare på förkastande däraf,
N:o 58. 44
Om utsträck¬
ning af den
politiska val
rätten m. m.
(Ports.)
Onsdagen den 18 Maj.
och förklarade herr talmannen sig anse den förra propositionen, hvilken
förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Blomberg begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstniDgsproposition af följande lydelse:
Den, som till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling an¬
tager det af herr Billing under öfverläggningen om punkterna 1, 3 och
2 a)—n) i konstitutionsutskottets utlåtande n:o 5 framställda grund-
lagsändringsförslag, röstar
Den, det ej vill, röstar
Ja;
Nej;
Vinner Nej, förkastas ifrågavarande förslag.
Vid slutet af den häröfver anställda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
J a — 93;
Nej — 50.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner l:o) på bifall till
herr Sjöcronas motion n:o 44 samt 2:o) därpå, att kammaren måtte
besluta i enlighet med konstitutionsutskottets hemställan, att motionen
ej skulle föranleda någon Riksdagens åtgärd; och förklarade herr tal¬
mannen sig finna den senare propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad.
Herr Blomberg begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller herr Sjöcronas motion n:o 44, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, beslutar kammaren i enlighet med konstitutions¬
utskottets hemställan, att motionen ej skall föranleda någon Riks¬
dagens åtgärd.
45 N:0 58.
Onsdagen den 18 Maj.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 49;
Nej — 90.
Punkten 3.
Utskottets hemställan förklarades besvarad genom kammarens
föregående beslut.
Punkten 2 a)—h).
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 2 i).
Utskottets hemställan förklarades besvarad genom kammarens
nyss fattade beslut rörande herr Sjöcronas motion.
Punkten 2 k)—n).
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 2 ö)—q).
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Emot kammarens beslut i fråga om antagande till bvilande för
vidare grundlagsenlig behandling af det utaf herr Billing framställda
grundlagsändringsförslag anmäldes reservation af grefve Lewenhaupt,
friherrar Klingspor och Alströmer samt herrar Bergström, Benedicks,
Berg, Gustaf B., Bylander, Åkerberg, Weinberg, von Menteer, Nisser,
Falk, Andersson, Per Johan, Grundberg, Tillberg och Bandqvist.
Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 15
och 16 i denna månad bordlagda utlåtande, n:o 23, i anledning af
väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående undervisning
i hälsolära vid rikets läro- och utbildningsanstalter.
Med anledning af en inom Andra Kammaren af herr E. O. V.
Wavrinsky i Stockholm väckt motion, hade Andra Kammaren med
bifall till motionen för sin del beslutat, att Riksdagen skulle i skrif¬
velse till Kungl. Maj:t anhålla, »det Kungl. Maj:t täcktes vidtaga
åtgärder för meddelande i tillämpliga delar af undervisning i ämnet
hälsolära vid våra läro- och utbildningsanstalter.»
Sedan detta beslut delgifvits Första Kammaren, hade denna kam¬
mare hänvisat ärendet till sitt tillfälliga utskott n:o 2, som i nu före¬
dragna utlåtande hemställt, att Första Kammaren måtte biträda Andra
Kammarens i förevarande ärende fattade beslut.
Om ifrågasatt
undervisning
i hälsolära
vid rikets
läroanstalter.
N:0 58 46
Onsdagen den 18 Maj.
Omifrågasatt Herr Törnebladh: Herr grefve och talman, mina herrar! Jag
i mildra ber om ursäkt> att jag efter den omfattande diskussion, som nyss ägt
vid rikets rum’ ta?er *il1 ordet, men då jag tror, att det är af högsta vikt, att
läroanstalter, kammaren icke aflåter någon skrifvelse, utan att den är därtill för-
(-Forts.) anledd af högst viktiga skäl, skall jag be att få yttra några ord för
att därmed motivera mitt yrkande på afslag.
Utskottet vill »till en början såsom sin uppfattning uttala, att
några nya läroämnen icke utan särskildt tvingande skäl böra upptagas
på undervisningsplanen för våra offentliga läroanstalter». Jag tror,
att utskottet däruti bar fullkomligt rätt. Så fortsätter utskottet:
»Utan att förneka den betydelse, som en inom de bredare lagren af
vårt folk spridd kunskap om de allmännaste reglerna för hälsans be¬
varande måste hafva såväl för den nuvarande som för kommande
generationer, skulle utskottet därför icke kunnat tillstyrka det fram¬
lagda skrifvelseförslaget, om utskottet funnit detsamma innebära en
hemställan om hälsolärans upptagande såsom ett nytt läroämne bred¬
vid de många förutvarande.» Alltså, om det verkligen innebure en
hemställan om uppförande af hälsolära såsom ett nytt läroämne bred¬
vid de många förutvarande, så skulle utskottet hafva afstyrkt motio¬
nen. Nu afser emellertid Andra Kammarens beslut, »det Kungl.
Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för meddelande i tillämpliga delar af
undervisning i ämnet hälsovårdslära vid våra läro- och utbildnings-
anstalter». Det är däraf alldeles uppenbart, att hälsovårdsläran
skulle var ett nytt ämne.
Nu är det fullkomligt kändt — jag tror också, att utskottet har
medgifvit det — att i hälsovårdslära skall undervisas och blir också
undervisadt i våra läroverk i sammanhang med naturvetenskapen.
Om således utskottets förslag skulle gå igenom, hvad innefattar det?
Jo, det innefattar, att hvad som nu är föreskrifvet och som nu prak¬
tiseras är icke tillräckligt. Detta har också utskottet sagt på sid. 6,
där det heter: »Ehuru sålunda redan enligt gällande föreskrifter under¬
visning i hälsolära skall meddelas i flertalet af våra läro- och
utbildningsanstalter, har utskottet trott sig finna, att denna under¬
visning icke bedrifves så effektivt och fruktbärande, som det med
hänsyn till ämnets praktiska betydelse vore önskligt.» Utskottet har
alltså inlåtit sig på en granskning af huru det går till vid undervis¬
ningen vid läroverken och har sålunda i detta fall gått den blifvande
öfverstyrelsen och den därtill hörande inspektionen i förväg. Nåväl,
jag hemställer till kammarens ledamöter, om det verkligen är lämp¬
ligt, att kammaren besluter om hvilka metoder skola tillämpas vid
våra läroverk, huru undervisningen i det och det kunskapsämnet skall
skötas och om denna undervisning hittills varit fruktbärande eller icke.
Jag försäkrar herrarne, att det förstå icke vi, ty vi hafva icke till¬
räcklig kunskap om huru det går till för att kunna däröfver döma.
Det är möjligt, att en och annan kan det, men hvarken utskottet eller
kammaren i sin helhet har rätt att uttala ett sådant omdöme, ty det
måste vara grundadt på verkliga fakta.
47 N:0 58.
Onsdagen den 18 Maj.
Utskottet säger också, att undervisningen bör hafva en för det
praktiska lifvets behof lämpad riktning. Denna uppfattning delar jag
till fullo och jag tror också, att undervisningen allt mer och mer
går i den riktningen. Men då utskottet slutar med att hemställa,
»att Första Kammaren måtte biträda Andra Kammarens i förevarande
ärende fattade beslut», och det strax förut heter: »utan att därmed
vilja förorda hälsolärans upptagande såsom särskildt läroämne i under-
visningsplanerna», så har utskottet i motiveringen kasserat, men i
klämmen upptagit Andra Kammarens beslut. Och då vi i närvarande
ögonblick antagit en ny organisation af läroverken, så tror jag, att
det vore försiktigast att icke besvära Kungl. Maj:t med någon skrif¬
velse i en särskild sak, allra helst när det rör metodiken i undervis¬
ningen.
Jag har här i min hand kommitténs förslag angående den nya
realskolan. I första klassen skulle meddelas undervisning om »det
allmännaste af läran om människokroppens byggnad; typer för dägg¬
djuren». Det är klart, att där egentligen icke kan förekomma någon
särskild undervisning i hälsolära, men det är å andra sidan klart, att
detta är en förberedelse och en lämplig förberedelse till en undervis¬
ning i detta ämne, som sedan skall lämnas. Det är i gymnasiet,
som detta sker; såsom mål för undervisningen i naturhistora på gym¬
nasialstadiet uppställes bland annat »utvidgad kunskap om människo¬
kroppen och i sammanhang därmed det allmännaste af hälsoläran».
Då kommittén har föreslagit detta, så tror jag, att kammaren
kan vara fullkomligt öfvertygad om att detta förslag i en eller annan
form, kanske till och med något fullständigare, kommer under pröf¬
ning af departementschef och öfriga vederbörande. Det mål, som
både utskottet och jag önska vinna, nämligen att lärjungarne skola
få kännedom om hälsoläran, kan sålunda bifva uppnådt, utan att vi
behöfva aflåta någon skrifvelse i det syftet, att ämnet hälsolära skulle
särskildt införas. Jag tror, att man hör akta sig för att skrifva för
mvcket till regeringen, och allra minst bör man göra det i den rena
metodiken.
Jag anhåller därför om af slag såväl å utskottets hemställan som
Andra Kammarens beslut.
Herr von Oelreich: Såsom utskottet har i sitt betänkande an-'
gifvit, har utskottet absolut motsatt sig införande i våra läro- och
utbildningsanstalter af ett nytt läroämne. Undervisning i hälsovårds-
lära förekommer emellertid där redan, såsom också den ärade talaren
nyss anförde, under ämnet naturvetenskap. Det är dock icke endast
i våra allmänna läroverk, som, enligt utskottets åsikt, denna under¬
visning bör förekomma, utan äfven i våra folkskolor, hvilka ju också
höra till rikets läro- och utbildningsanstalter. Och att undervis¬
ningen i hälsovårdslära icke på ett praktiskt sätt bedrifves, har ut¬
skottet, efter hvad jag tror med rätta, vågat uttala i sitt betänkande.
Orsakerna därtill kunna ju vara flera. Hvad utskottet ansett därvid
Omifrdgasatt
undervisning•
i hälsolära
vid rikets
läroanstalter
(Forts.)
N:o 58. 48
Onsdagen den 18 Maj.
°und{rvZS£ Ur& ^ försh påpeka är att för undervisning i de elementära
i hälsolära grunclerna af hälsoläran finnes icke någon lämplig lärobok. Desslikes
vid rikets torde väl äfven de lärare och lärarinnor, som skola undervisa i våra
läroanstalter, folkskolor, icke äga full kompetens eller kännedom om det, hvari de
(Forts.) skola undervisa. Under sådana förhållanden har utskottet ansett, att
en skrifvelse till Kungl. Maj:t skulle medföra en förändring hufvud¬
sakligen med afseende å dessa sist berörda olägenheter.
Sedan utskottets betänkande afgafs, har emellertid Riksdagen
antagit det nya läroverksförslaget, och med hänsyn därtill har behofvet
af en skrifvelse till Kungl. Maj:t i förevarande ärende måhända i
någon mån förminskats, om också icke helt och hållet bortfallit.
Det är förnämligast på grund af de nyss utaf mig anförda skälen,
som utskottet ansett sig kunna hemställa, att Första Kammaren måtte
biträda Andra Kammarens i ärendet fattade beslut, hvarvid dock
utskottet uttryckligen betonat, att icke något nytt ämne må under
namn af hälsolära införas i våra läro- och utbildningsanstalter, och
har utskottet hyst den förhoppningen, att i samtliga dessa anstalter
en mera praktisk undervisning i detta ämne skulle kunna blifva en
frukt af skrifvelsen.
På grund af hvad jag nu i korthet anfört, får jag anhålla om
bifall till utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet
med därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemställt samt vidare på
afslag därå, och förklarades den senare propositionen vara med öfver¬
vägande ja besvarad.
På framställning af herr talmannen uppsköts till morgondagens
sammanträde behandlingen af återstående ärenden på föredrasnino-s-
listan. ° °
Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:
n:o 138, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragnings-
staten;
n:o 157, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om fortsättning af norra stambanan till riks-
gränsen mot Finland;
n:o 158,^ angående bidrag af statsmedel till åstadkommande af
en järnväg från Borgholm till Böda på Öland;
49
Onsdagen den 18 Maj.
n:o 159, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om anvisande
af anslag för påbörjande af undersökningar rörande den s. k. inlands¬
banan m. m.; samt
n:o 160, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om vidtagande
af åtgärder för försäljning af Yislanda— Bolmens järnväg.
Upplästes och godkändes första särskilda utskottets förslag till
Riksdagens skrivelser till Konungen:
n:o 171, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
hörande af Öfver—Selö pastorats i Strängnäs stift prebendeegenskap;
n:o 172, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
ändrad anordning af rikets allmänna läroverk samt lönereglering för
de vid dem anställda lärare;
n:o 173, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående löne¬
reglering för folkskoleseminarierna samt stat för folkskoleseminariet
i Strängnäs m. m.; och
n:o 174, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående löne¬
reglering för högre lärarinneseminariet.
Justerades ett protokollsutdrag för den 17 och 18 innevarande
månad samt fem protokollsutdrag för denna dag.
På hemställan af herr talmannen medgaf kammaren, att de
anslag, som utfärdats till nu pågående sammanträdes fortsättande på
aftonen, finge nedtagas; hvarefter kammaren åtskildes kl. 3,05 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Första Kammarens Prof. 1904. N-.n 58.
4