RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1904. Första Kammaren. N:o 43.
Lördagen den 30 april, e. m.
Kammaren sammanträdde kl. 7, e. in.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden och memorial:
n:o 5 a, i anledning af dels Kungl. Maj:ts under fjärde hufvud-
titeln af statsverkspropositionen framställda förslag om anvisande å be-
viljadt anslag till uppförande af nya byggnader för armén, dels ock i
denna fråga väckt motion;
n:o 93, i anledning af kamrarnas] skiljaktiga beslut i fråga om
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under andra, tredje, fjär de,
femte, sjätte, sjunde, åttonde och nionde hufvudtitlarna gjorda fram¬
ställningar om anslag för beredande af dyrtidstillägg för år 1904 åt
on del tjänstemän och betjänte m. m.;
n:o 94, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ett af
hofmarskalken friherre R. von Kranier den 17 maj 1901 till förmån
för svenska staten upprättadt testamente;
n:o 95, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
af beskickningshus i Madrid; och
n:o 96, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om anslag till
utgifvande af ett vetenskapligt arbete angående docenten 0. Norden-
skjölds expedition till Södra Ishafvet;
sammansatta stats- och lagutskottets utlåtanden:
n:o 5, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående statsbidrag för aflönande af fjärdingsman; och
n:o 7, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående uttagningen till tjänstgöring af icke vapenföra värnpliktige;
bankoutskottets memorial n:o 9, angående instruktion för nästa
Riksdags bankoutskott; äfvensom
Första Kammarens Prot. 1904. N:o 43.
1
Ji:o 43. 2
Lördagen den 30 April, e. m.
lagutskottets utlåtanden:
n:o 49, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 8 kap. 25 § strafflagen;
n:o 50, i anledning af väckt motion angående förslag till lag om
den administrativa domsrätten;
n:o 51, i anledning af väckt motion om ändring af 16, 23, 59,.
65 och 67 §§ i förordningen om kommunalstyrelse på landet; och
n:o 52, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om samäganderätt, till lag om ändrad lydelse af 94 § skiftesstad¬
gan samt till lag om ändrad lydelse af 29 § i lagen den 27 juni 1896
om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring.
Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till delar af
riksdagsbeslutet:
n:o 1, ingressen;
n:o 2, slutmeningen;
n:o 3, angående val af Riksdagens justitieombudsman och hans
efterträdare;
n:o 4, angående ändrad lydelse af 60 och 144 §§ konkurslagen;.
n:o 5, angående ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken;
n:o 6, angående sättet för organistlöns utgående;
n:o 7, angående ansvarsfrihet för fullmäktige i riksgäldskoutoret;.
n:o 8, angående ansvarsfrihet beträffande fullmäktige i riksbanken
och fullmäktige i riksgäidskontoret lämnadt uppdrag i fråga om upp¬
förande på Helgeandsholmen af riksdags- och riksbankshus;
n:o 9, angående stämpelfrihet för expeditioner i ärenden rörande
utbetalning af rese- och traktamentsersättning;
n:o 10, angående ändrad lydelse af 8 § i lagen den 13 juli 1887,,
angående handelsregister, firma och prokura;
n:o 11, angående ändrad lydelse af 17 kap. 7 § handelsbalken;
n:o 12, angående vissa ändringar i gällande tulltaxa;
n:o 13, angående ändring af § 5 i förordningen angående hus¬
hållningen med de allmänna skogarna i riket den 26 januari 1894;
n:o 14, rörande lag angående tillämpning med afseende å elektrisk
järnväg af bestämmelserna i lagen den 12 mars 1886 angående ansvars¬
frihet för skada i följd af järnvägs drift;
n:o 15, rörande lagar angående ändring i vissa delar af förord¬
ningarna om kommunalstyrelse på landet och om kommunalstyrelse i
stad den 21 mars 1862 samt af förordningen om kommunalstyrelse i
Stockholm den 23 maj 1862;
n:o 16, rörande lagar angående ändring af § 9 i förordningen om.
3 N:o 43.
Lördagen den 30 April, e. nr.
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862, § 8 i för¬
ordningen om kyrkostämmma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm
den 20 november 1863 samt §§ 13 och 21 i förordningen angående
kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg den 5 maj 1882;
n:o 17, angående löneregleringar för prästerskapet i föreslagna
nya församlingar i Stockholm;
n:o 18, angående upphäfvande af kungl. kungörelsen om belö¬
ningar för dem, som upptäcka efterapare eller förfalskare af bankens
eller riksgäldskontorets sedlar eller de falska sedlarnes utprånglare den
8 juli 1818;
n:o 19, angående ändring i tullen för vissa slag af elektriska
maskiner; samt
n:o 20, angående utbetalning af anslag till riksdags- och revisions-
kostnader.
Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 27 och 29 i denna Om ändrad.
månad bordlagda utlåtande n:o 4, i anledning af väckt motion omlydel,a af $11
ändrad lydelse af § 71 regeringsformen och § 65 riksdagsordningen, formtn^ock
$65 riksdags-
Uti en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 54, hade herrar ordningen.
G. F. Östberg och Hugo Tamm föreslagit, att Riksdagen måtte för sin
del besluta, att § 71 regeringsformen och § 65 riksdagsordningen skulle
erhålla följande ändrade lydelse:
Regeringsformen.
§ 71-
På enahanda sätt förfares jämväl, där Kamrarne sig icke förena
om grunderna för någon bevillning, sättet för deras tillämpning eller
bevillningens fördelning till utgörande; dock att, då fråga är om be-
villnings utgörande efter progressiv skala eller med olika skattesatser
för olika slag af inkomst eller förmögenhet, bägge kamrarnes samman¬
stämmande beslut erfordras för fastställande eller ändring af bestäm¬
melser rörande skatteskala, förhållandet mellan skattesatser för in¬
komst eller förmögenhet af olika slag, den procent af inkomst eller
förmögenhet, hvartill skatten högst må uppgå, skattefrihet för viss
inkomst eller förmögenhet samt taxeringsmyndigheternas samman¬
sättning.
Riksdagsordningen.
§ 65.
När i fråga om statsutgifter eller bevillning, med det undantag,
hvarom i regeringsformens 71 § förmärs, eller om reglementariska
föreskrifter för Riksbanken, dess inkomster och utgifter, eller om an¬
svarsfrihet för Fullmäktige i Riksbanken, eller om Riksgäldskontorets
N:o 43. 4
Lördagen den 30 April, e. m.
Om ändrad styrelse och förvaltning, inkomster och utgifter, Kamrarne fatta stri-
lydehe af $ 'bliga beslut, som ej uppå vederbörligt utskotts förslag varda samman-
formen9och jämkade, skola bägge Kamrarne hvar för sig rösta om de olika beslut,
$ 65 riksdags-hvari hvardera förut stannat; kommande den mening, som därvid er-
ordningen. håller de flesta ledamöters af båda Kamrarne sammanräknade röster,
(Forte.) att gälla såsom Riksdagens beslut. För att vid sådan omröstning före¬
komma lika antal röster, skall i Andra Kammaren afläggas och för¬
seglas en sedel, hvilken, i händelse de öfrige sammanräknade rösterna
utfalla lika, öppnas och afgör frågan. År pluralitet redan vunnen,
bör den aflagda sedeln ouppbruten genast förstöras.
Utskottet hade i föreliggande utlåtande på andragna skäl hem¬
ställt, att Riksdagen måtte, med anledning af förevarande motion, an¬
taga att hvila till vidare grundlagsenlig behandling följande förslag
till ändrad lydelse af § 71 regeringsformen och § 65 riksdagsordningen:
Regeringsformen.
§ 71.
På enahanda sätt förfares jämväl där Kamrarne sig icke förena
om grunderna för någon bevillning, sättet för deras tillämpning eller
bevillningens fördelning till utgörande; dock att, då bevillning för
inkomst eller förmögenhet skall utgöras efter progressiv skala, båda
Kanirarnes sammanstämmande beslut erfordras i fråga om skatte¬
skala, olika skattesatser för inkomst eller förmögenhet af olika slag,
den procent af inkomst eller förmögenhet, hvartill skatten högst må
uppgå, samt skattefrihet eller lindring i skatt för viss inkomst eller
förmögenhet.
Riksdagsordningen.
§ 65.
När, i fråga om statsutgifter eller bevillning, med det undantag,
hvarom i regeringsformens 71 § förmäles, eller om reglementariska
föreskrifter för Riksbanken, dess inkomster och utgifter, eller om an¬
svarsfrihet för Fullmäktige i Riksbanken, eller om Riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning, inkomster och utgifter, Kamrarne fatta stri¬
diga beslut, som ej uppå vederbörligt utskotts förslag varda samrnan-
jämkade, skola bägge Kamrarne hvar för sig rösta om de olika beslut,
hvari hvardera förut stannat; kommande den mening, som därvid er¬
håller de flesta ledamöters af båda Kamrarne sammanräknade röster,
att gälla såsom Riksdagens beslut. För att vid sådan omröstning före¬
komma lika antal röster, skall i Andra Kammaren afläggas och för¬
seglas en sedel, hvilken, i händelse de öfrige sammanräknade rösterna
utfalla lika, öppnas och afgör frågan. Är pluralitet redan vunnen,
bör den aflagda sedeln ouppbruten genast förstöras.
Herr Fahlbeck: Det har inom en del af pressen förekommit så
mångahanda utläggningar och så mycket tal om förevarande motion
5 N:o 43.
Lördagen den 30 April, e. m.
och en annan liknande, hvilken jag själf undertecknat, att jag tagit Om ändrad
mig friheten begära ordet för att hufvudsakligen ur principiell syn-hJdelse af s n
punkt uttala min mening i denna fråga regerings-
Om man da att börja med ser till sakens historia och frågar sig,j 65 riksdags-
huru denna inkomstskatt tillkommit, blir svaret naturligtvis: såsom en ordningen.
följd af och en ersättning för de afskrida grundskatterna och indel- (Forts.)
ningsverket som äfven verkade såsom en skatt. Det är likväl uppen¬
bart, att då det gäller att förändra eller upphäfva en betydande skatt
eller skatteform för att ersätta den med en annan af samma slag, man
icke, utan att härför finnas mycket kraftiga och talande skäl, bör för¬
ändra den statsrättsliga grunden för densamma. Men sådana skäl
söker man här förgäfves. De gamla skattebördorna, indelningsverket
och grundskatterna, voro fasta ordinarie skatter, en skatteform, som i
vårt land har mycket gammal häfd. När dessa afskrefvos, borde alltså
den skatt, som aflöste dem, d. v. s. inkomstskatten, och dess ytterligare
supplement, som måste komma, förmögenhetsskatten, ur statsrättslig
synpunkt organiseras på samma sätt, cl. v. s. såsom eu ordinarie skatt
enligt den gamla uppfattningen, sålunda att den icke kan ändras utan
Konungens och båda kamrarnas gemensamma ja och samtycke. Detta
borde naturligtvis ha varit den form, uti hvilken den nya skatten fram¬
lades, och man måste djupt beklaga, att den icke genast så fastställdes.
Nu har den däremot fått den egendomliga karaktär, som våra s. k.
bevillningar hafva,° en karaktär, hvartill man saknar motstycke i andra
länders skatteförhållanden. De afgöras nämligen dessa bevillningar
uteslutande af Riksdagen, utan att regeringens samtycke eller Konun¬
gens bifall kräfves för beslutens giltighet, något som icke annorstädes
i världen förekommer. Enligt utskottsbetänkandet uppgå dessa bevill¬
ningar för närvarande till 134,965,000 kronor, medan däremot de or¬
dinarie skatterna utgöra en ren obetydlighet. Tidigare var förhållandet
snarast omvändt. I början af 1800-talet utgjorde de fasta skatterna
ungefärligen 2/3-delar af statens samtliga inkomster. Hvilken oerhörd
förskjutning mellan de båda maktfaktorerna i staten detta innebär,
ligger i öppen dag. Regeringens ställning måste i samma män för¬
svagas, som hela skatteväsendet undandrages dess inflytande, så mycket
mer som samtidigt tullpolitiken är helt och uteslutande öfverlämnad åt
Riksdagen. Det finnes icke i världen, jag upprepar det, ett land,
hvarest en sådan makt är beröfvad regeringen och utan inskränkning
lagd i folkrepresentationens händer. Man må därför icke förundra sig,
om det gjort sig gällande en önskan att söka råda bot för detta miss¬
förhållande eller åtminstone hejda dess vidare utveckling. Detta är
anledningen till, att vi vilja få denna inkomstskatt och hvad därtill
hör, förmögenhetsskatten, på samma gång de måste omordnas på ett
annat och rationellare sätt, förvandlade till fasta ordinarie skatter,
hvilka icke utan Konungens och Riksdagens gemensamma samtycke
må kunna förändras.
Mig tyckes, att denna sak ur allmän skattepolitisk synpunkt skulle
vara själfklar, men för den stora allmänheten och en stor del af pressen
synes det tvärtom vara en orimlighet att förutsätta, att man skulle
gifva denna inkomstskatt karaktären af en fast ordinarie skatt. Hvarpå
stöder man nu denna mening? Jo, mina herrar, uteslutande, kan man
Ji:o 43. 6
Lördagen den 30 April, e. m.
Om ändrad nästan saga, på en missuppfattning af vårt statsskick, om man eljest
lydelse af s "Jöfver hufvud taget därför söker annat stöd än begäret efter makt.
formen^och Ty då man vill rättfärdiga sin uppfattning med allmänna politiska
§ 65 WMapa-grunder, så hänvisas till förhållandena i det öfriga Europa, just på sätt
ordningen, reservanterna gjort, och som vi återfinna på sid. 18 i betänkandet,
(Forts.) där det säges:
»Beträffande beskattningsrätten synes det vara en inom det euro¬
peiska statslifvet erkänd grundsats, att den afdelning af riksförsamlin¬
gen —- Underhuset, Deputerade Kammaren, Andra Kammaren — som
på grund af valsättet och valbar hets villkoren står i närmaste beröring
med folket i dess helhet, har i verkligheten ett större inflytande på
skattebevillningen.»
Ja, så är nog förhållandet uti alla de länder, hvarest den engelska
parlamentarismen är förhärskande; men är vår svenska författning af
år 1809 att identifiera med engelsk parlamentarism? Man inbillar sig
det! Och olyckan är, att denna missuppfattning icke är från i dag, utan
att redan för två å tre generationer sedan densamma började innästla
sig, och därigenom dess värre i våra dagar blifvit lika djupt rotad som
allmän. Man resonnerar som så: Vi hafva i Sverige i grund och bot¬
ten en parlamentarisk författning af samma slag som den, hvilken för
öfrigt förekommer i Europa, d. v. s. den engelska. Anledningen, att
den icke här funktionerar såsom uti England — ty det kan ingen
människa, som ej är starrblind på båda ögonen, påstå, att den gör —
beror endast på vår politiska efterblifvenhet. Så resonnerar man. Men
förhållandet är i själfva verket tvärtom, att ju lifligare det politiska
intresset blifvit och ju mera vår författning utvecklat sig i demokra¬
tisk anda, dess mera aflägsna!' den sig från den engelska typen. _ Här
hafva vi emellertid den stora kardinala missuppfattning, som ligger
till grund för reservanternas hela resonnemang och som utgör grund¬
tonen uti pressens uttalanden i denna fråga. Vi hafva icke i Sverige
såsom i många andra länder en afläggare af den engelska författningen.
I vårt land skall det därför icke heller vara såsom i England, att den
ena kammaren, underhuset, har större makt än den andra, öfverhuset.
Den engelska parlamentarismen med partiregering och kabinettsstyrelse
förlikar sig mycket riktigt bäst med ett enkammarsystem eller ett
tvåkammarsystem, uti hvithet den öfra kammaren har litet eller un¬
gefär intet att säga. Men så är det icke, och så kan det icke vara
hos oss. Vår författning af 1809 hvilar på en helt annan basis. Den
är hvad man kan kalla en dualistisk författning, uti hvilken makten
är delad mellan Konung och Riksdag, men ministären icke utöfvar
någon själfständig sådan. Detta är en författning, hvartill motstycke
icke finnes i Plumpa, rnen väl i Förenta Staterna. Förenta Staternas
författning och vår tillhöra samma typ. Hufvudvillkoret för författ¬
ningens bestånd och rätta funktionerande är här, att kamrarna skola
vara fullt likställda, att tvåkammarsystemet alltså skall i allo vara en
realitet, icke blott ett namn.
Men från denna grundprincip har man i vårt land faktiskt af¬
vika genom de gemensamma voteringarnas införande. Så långt till¬
baka och i själfva verket ännu längre går denna missuppfattning af
1809 års statsskick. Gemensam votering kan visserligen föras tillbaka
7 N:o 43.
Lördagen den 30 April, e. m.
till de förstärkta utskotten under ståndsriksdagarnas tid, men de vote- Om ändrad
rande stånden voro där till lika antal företrädda. Att de gemensamma^**' af * 71
voteringarna upptogos 1863 och fingo den form och den omfattning, f^Zn^och
de nu hafva, har uteslutande berott därpå, att man redan då förlorat / 65 riksdags¬
cen rätta förståelsen af 1809 års verk. Ty hvad innebära statsrätts- ordningen.
ligt sedt de gemensamma voteringarna? Jo, ett enkammarsystem! (Forts.)
Men om något är stridande mot vår författnings hela anda, så är det
just ett enkammarsystem. Det är alldeles för dyrköpt att, för att und¬
vika konflikter emellan kamrarna, tillämpa ett enkammarsystem i så
stor omfattning, som nu sker. Den fara för konflikter, som föreligger
i andra länder med tvåkammarsystem, men utan gemensamma vote¬
ringar, borde vi icke behöft frukta, ty vi hafva de gemensamma ut¬
skotten, hvilka andra länder sakna. För öfrigt får man göra såsom i
Förenta Staterna, inom hvars representation hvarken gemensamma vo¬
teringar eller gemensamma utskott förekomma: man far slå af på sina
■önskningar å ömse sidor och söka på det sättet komma öfverens. Den
fara för konflikter, som kunnat föreligga, om de gemensamma vote¬
ringarna icke funnits, hade alltså icke varit stor.
Men nu finnas de, och det är icke fråga om att röra vid dem,
sådana de enligt den nya riksdagsordningen äro. Det begäres blott,
att de icke må utsträckas utöfver det område, för hvilket de ursprung¬
ligen varit afsedda, och hvarom främst 60 § regeringsformen lämnar
besked, i det att »bevilluingarna» där uppräknas. Men bland dessa
står icke inkomstskatten nämnd; den är alltså icke någon bevillning
och borde icke kunna dit hänföras. Det är en olycka, att den någonsin
blifvit så kallad. Nämnda grundlagsparagraf skall man tolka efter
ordalydelsen; där står, att bevillningar äro allmänna bevillningen jämte
tull- och accismedlen, postmedlen o. s. v. Inkomstskatten borde aldrig
kunnat inrangeras under denna paragraf och således icke heller under
bestämmelserna om gemensam votering.
Utom nu berörda skäl, som reservanterna och den stora allmän¬
heten tro sig äga för sin uppfattning i denna fråga, får man höra
äfven ett annat, hvilket återfinnes i påståendet, »att Andra Kammaren,
som i följd af sättet för dess bildande, i högre grad stöder sig på fler¬
talet skattdragande», därför bör hafva större makt än den Första i
skattefrågor. Detta skäl är, påstår jag, alldeles missvisande särskilda
i fråga om inkomstskatten. Må vi blott tänka på de 95 procent jord¬
brukare, hvilka hittills icke betalat någon inkomstskatt, liksom på de
öfriga, i afseende å hvilka progressionen öfver hufvud taget icke kommit
att tillämpas. Detta påstående är alltså, ehuru i sig själft egentligen
endast en konsekvens eller vidare utveckling af den gängse åsikten
om vår författnings engelskt parlamentariska karaktär, äfven i och för
sig betraktadt, haltlöst. Icke bättre är detta påstående, iklädt eu
annan form, som man äfvenledes sett i pressen, att, så länge vår Första
Kammare är sammansatt som den nu är, det är i sin ordning, att
Andra Kammaren äger större makt och betydelse, ty, säges det, Första
Kammaren representerar öfvervägande den större förmögenheten. Sam¬
tidigt påpekas, att Förenta Staternas senat, med hvilken vår Första
Kammare kan jämföras, är sammansatt på ett annat och mera demo¬
kratiskt sätt, och att dess betydande makt är en följd af denna bre-
JJ:o 43. 8
Lördagen den 30 April, e. m.
Om ändrad dåre bas på densamma. Men, med förlof, om den, som skrifvit detta,
lydelse af tf < föade ägt kunskap om de element, hvaraf Förenta Staternas senat är
för men3och sammansatt, skulle han icke hafva uttryckt sig så. Denna represen-
S 65 riksdags-texsx nämligen i vida högre grad än vår Första Kammare den stora
ordningen, förmögenheten och har i anledning däraf hlifvit kallad milliardärernas
(Forts.) kammare.
Nej, här om någonsin kan man säga att de skäl, hvilka anförts
emot det föreliggande förslaget, äro synnerligen svaga. Och ännu
mindre befogad synes den förebråelse eller misstanke vara, som man
framkastat, att Första Kammaren, som väl varit med om att på de
gemensamma voteringarnas väg besluta stora utgifter, icke skulle vilja
vara med om att votera de därför behöfliga inkomsterna, när dessa
skola tagas medelst inkomstbeskattning. Jag kan för min del icke
anse detta såsom annat än eu minst sagdt opassande tillvitelse. När
Första Kammaren tog en inkomstskatt, som i första taget gick till en
progression så betydande, att den knappt annorstädes förekommit i
samma grad, har Första Kammaren därigenom visat, att den ville, att
framför allt den stora förmögenheten skulle betala vårt försvar, som
det närmast gällde, samt gifva staten ersättning för de afskrifna grund¬
skatterna och indelningsverket. Denna förebråelse mot Första Kam¬
maren, att den skulle vilja komma undan en allvarlig och betydande
inkomstbeskattning, är alltså i högsta måtto obefogad.
Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i nu föredragna utlåtande hemställt.
Föredrogs å nyo sammansatta stats- och lagutskottets den 27 och
29 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 6, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition till Riksdagen med förslag till lag angående för¬
ordnande af rättegångsbiträde åt häktad, dels ock Kungl. Maj:ts pro¬
position angående användande för visst ändamål af det å andra hufvud-
titeln uppförda förslagsanslaget till ersättning åt domare, vittnen och
parter.
På framställning af herr talmannen beslöts, att förevarande ut¬
låtande skulle företagas punktvis till afgörande och första punkten
sålunda, att utskottets däri intagna lagförslag först föredroges paragraf¬
vis med slutmening, ingress och rubrik sist samt att därefter företoges
utskottets hemställan, äfvensom att de särskilda paragraferna skulle
uppläsas, endast i fall yrkande därom gjordes.
Lagförslag Pimsten i.
angående
förordnande Genom eu den 19 februari 1904 aflåten proposition, n:o 81, hade
biträde "dt^aj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet
uktad. 00^ högsta domstolen förda protokoll, jämlikt § 87 regeringsformen
föreslagit Riksdagen att antaga följande
Lördagen den 30 April, e. m.
9 X:o 43.
Lagförslag
Lag angående
förordnande
angående förordnande af rättegångsbiträde åt häktad. afbiträde lu~
häktad.
Härigenom förordnas som följer: (Torts.)
1 §•
Äskar någon, som hålles häktad såsom misstänkt för brott, hjälp
i rättegången, och säger han sig ej själf kunna biträde anskaffa, för-
ordne Konungens befallningshafvande lämplig person att honom vid
rätten biträda. Kommer den, som till biträde förordnats, ej vid rann-
sakningen tillstädes, eller framställes först vid rätten begäran om
biträde, varde biträde af rätten förordnadt, om lämplig person finnes
att tillgå. Ej må den omständigheten att biträde ej kan af rätten
anskaffas utgöra hinder mot rannsakningens företagande. Innan biträde
blifvit i målet hördt, må dock icke, mot den häktades bestridande,
slutligt utslag af rätten meddelas.
2 §•
Vill häktad ej såsom rättegångsbiträde använda den, som därtill
förordnats, äger han ej ånyo förordnande påkalla, där ep rätten finner
honom hafva giltig anledning att med den förordnade ej åtnöjas eller
eljest pröfvar skäligt det tillstädja.
3 §•
Varder häktad, som biträde erhållit, under rannsakningen lösgifven,
upphöre det för biträdet meddelade förordnande.
4 §•
Rättegångsbiträde, hvarom i denna lag sägs, njute skälig ersätt¬
ning af allmänna medel, efter ty rätten bestämmer. Beslut om sådan
ersättning gånge i verkställighet, ändå att det ej vunnit laga kraft.
Skriftligt besked om beslutet skall utan afgift genast tillhandahållas
biträdet. I slutliga utslaget pröfve rätten, huruvida ersättningen skall
till statsverket återgäldas, vare sig af allmän åklagare eller af enskild
part. Ej må åklagare eller målsägande därtill förpliktas i annat fall,
än då åtalet blifvit utan skäl anställdt, ej heller den tilltalade, dår
han ej varder till ansvar i målet dömd.
Genom denna lag göres ej ändring i hvad som förordnats uti § 12
af lagen den 14 juni 1901 om hvad iakttagas skall i afseende å in¬
förande af lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken.
Utskottet hade af angifna grunder hemställt, att Riksdagen måtte,
i anledning af Kungl. Maj:ts förevarande förslag, antaga följande
N:o 43. 10
Lördagen den 30 April, e. m.
Lagförslag
angående
förordnande
af rättegångs¬
biträde åt
häktad.
(Forts.)
Lag
angående förordnande af rättegångsbiträde åt häktad.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Äskar någon, som hålles häktad såsom misstänkt för brott, hvarå
straffarbete efter lag följa kan, hjälp i rättegången, och säger han
sig ej själf kunna biträde anskaffa, förordna Konungens befallnings¬
hafvande lämplig person att honom vid rätten biträda. Kommer den,
som till biträde förordnats, ej vid rannsakningen tillstädes, eller fram-
ställes först vid rätten begäran om biträde, varde biträde af rätten
förordnad t, om lämplig person finnes att tillgå. Ej må den omständig¬
heten att biträde ej kan af rätten anskaffas utgöra hinder mot rann-
sakningens företagande. Innan biträde blifvit i målet hördt, må dock
icke, mot den häktades bestridande, slutligt utslag af rätten meddelas.
2 §.
Vill häktad ej såsom rättegångsbiträde använda den, som därtill
förordnats, äger han ej ånyo förordnande påkalla, där ej rätten finner
honom hafva giltig anledning att med den förordnade ej åtnöjas.
3 §•
Varder häktad, som biträde erhållit, under rannsakningen lös-
gifven, upphöre det för biträdet meddelade förordnande.
4 §•
Rättegångsbiträde, hvarom i denna lag sägs, njute skälig ersättnino-
af allmänna medel, efter ty rätten bestämmer. Beslut om sådan er¬
sättning gånge i verkställighet, ändå att det ej vunnit laga kraft.
Skriftligt besked om beslutet skall utan afgift genast tillhandahållas
biträdet. I slutliga utslaget pröfve rätten, huruvida ersättningen skall
till statsverket^ återgäldas, vare sig af allmän åklagare eller af enskild
part. ^ Ej må åklagare eller målsägande därtill förpliktas i annat fall,
än då åtalet blifvit utan skäl anställdt, ej heller den tilltalade, där
han ej varder till ansvar i målet dömd.
Genom deuna lag göres ej ändring i hvad som förordnats uti 12 §
af lagen den 14 juni 1901 om hvad iakttagas skall i afseende å in¬
förande af lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken.
Vid utlåtandet hade afgifvits reservationer:
af friherre Palmstierna och herr Hedenstierna;
af friherre Gripenstedt och herr C. A. Tamm; samt
af herr Ax. G. Andersson, som ansett, att 1 8 i lagförslaget bort
bibehållas oförändrad.
Lördagen den 30 April, e. m.
11 Nso 43.
^ £ Lagförslag
v' angående
0 vi. förordnande
Friherre Palmstierna: Det torde kanske synas något egendomligt,aj rätteg^ngs.
att jag tillåter mig uppträda mot eu kungi. proposition uti ett rent biträde åt
juridiskt ärende, men jag skyndar att tillägga, att jag har ett försvar haktod.
däruti, att såväl 1898 års lagutskott uti ett synnerligen utförligt och (Forts.)
förtjänstfullt utlåtande afstvrkt ett motsvarande förslag, som ock att
af högsta domstolens ledamöter sex justitieråd afstyrkt förslaget och
endast två tillstyrkt detsamma.
Frågan är här, att staten skulle anskaffa och aflöna rättegångs¬
biträde till den, som bryter mot statens lagar. Man kan ju i princip
säga, att detta från statens sida är en mycket vacker själfuppoffring.
Uti propositionen förekommer: »Äskar någon, som hålles häktad såsom
misstänkt för brott, hjälp i rättegången, och säger han sig ej själf
kunna biträde anskaffa, förordne Konungens befallningshafvande lämplig
person att honom vid rätten biträda.» Da blir fragan om hvilka som
kunna häktas såsom misstänkta för brott. Om det är eu bofast person,
kan han häktas i fall han är misstänkt för brott, hvarå straffarbete
kan följa. Är det en person, som är bofast, men om hvilken kali be¬
faras att han afviker, eller, som ej är bofast, och misstänkt för brott,
hvarå fängelse kan följa, då skall han häktas, och slutligen kan äfven
lös person, som är okänd och som antages lämna oriktiga uppgifter
angående namn och hemvist, inmanas i häkte äfven om brottet, hvarför
han misstänkes, endast är belagdt med böter. Man kan således säga,
att ju sämre kvalitet, om det uttrycket får användas, personen bär,
ju lättare kan han häktas och skall då erhålla rättegångsbiträde af
kronan. Alltså, ju mindre de höra till de botaste, ju lättare få de
försvarare af kronan och blifva för kronan dyrbara. Försvararen skall
tillsättas af Konungens befallningshafvande och denne försvarare skall
icke blott framhålla för den anklagade de olika rättegångsformerna,
så att han icke genom att försumma något förvärrar sin sak, utan han
skall ock biträda" honom vid rätten. Departementschefen säger visser¬
ligen (sid. 4 i utskottsbetänkande!), att försvararen »icke så xår fatta
sin uppgift, som om han skulle vara pliktig eller ens berättigad att
understödja den tilltalade i försök till sanningens undandöljande». Men
skall han biträda honom, är det ju gifvet, att han kommer i en ganska
kinkig ställning. Han skall i regel vara en juridiskt bildad person.
Departementschefen går ut ifrån, att den, som förordnas till biträde,
skall i regeln vara eu juridiskt bildad person, och endast ifall en sådan
icke finnes att tillgå, får en annan anlitas. Men i truga härom fram¬
håller högsta domstolen ganska allvarsamma svårigheter och säger, att
naturligtvis bör det vara en juridiskt bildad person, men att det är
uppenbart, att om man skaffar eu juridiskt bildad person för att för¬
svara den anklagade, kan man icke gärna åtnöjas med lägre kompetens
hos åklagaren; detta är en stadsfiskal eller i vanligaste fall en läns¬
man, och denne, som skall försvara staten, bör väl minst sagdt hafva
samma kompetens som den, som skall hjälpa den anklagade. Fn sådan
kompetens har dock icke stadsfiskalen och länsmannen, och skulle man
för dem begära en sådan kompetens, blefve det naturligtvis synnerli¬
gen dyrbart. Under nuvarande förhållanden kali naturligtvis en dylik
N:o 43. 12
biträde åt
häktad.
(Forts.)
Lördagen den 30 April, e. m.
ingående9 endast med stor svårighet stå sig emot juristen, som skall
förordnande™1*'11™ denn anklagade, och ännu mindre blefve detta fallet, om för-
af rä«e<,åB?5-s3a.raren blefve en yrkesmässig advokat. Möjligheten däraf ligger ju
biträde åt ratt nära till hands, och utskottet har ock uppvaktats med en skrifvelse
tran en advokatbyrå, som säger, att den finner detta Kungl. Maj-ts
torsiag vara ett synnerligen godt uppslag, som den hoppas kommer
att försattes; det enda den klagar öfver är, att den anklagade icke
aar valfrihet; den auser således, att han bör kunna välja hvilken
advokat han vill hafva, och sedan skall kronan betala. Nu står detta
icke _ i lagförslaget, men byrån hoppades, att utskottet skulle uttala
en önskan, att den anklagades valfrihet skall så mycket som möjligt
tillgodoses och att i första hand Kungl. Maj:ts befallningshafvande
®. , , ,lse> att det utsågs en yrkesmässig advokat, och för sin del
förklarade man sig villig att af intresse för saken åtaga sig dylika
uppdrag och att gorå det mycket billigt. Ehuru man således vore
rådd att staten . icke skulle betala tillräckligt, skulle man göra det
och for billigt pris af intresse för saken.
Hvad kostnaden beträffar, anför departementschefen, att det varit
omkring 3,000 personer, som årligen häktats för dylika brott, och
.kulle alla dessa fä försvarare, så är frågan, hvad man skulle antaga,
att dessa försvarare skulle i medeltal kosta staten. Om det blefve
flera rättegångsdag, resor och utredningar och dylikt, tror ja°-, att
om man skulle, säga 50 kronor för hvarje försvarare, vore det ett
ganska lågt pris; det blefve da 150,000 kronor om året, en summa,
.om jag för min del antager skulle blifva öfverskriden. Nu säo-er
departementschefen visserligen, att han håller före, att det icke blefve
sa manga, som komme att begagna sig af detta; men häremot säger
högsta domstolen, att den antager, att när det icke kostar dem nå<?ot,
komma de alla att begagna sig däraf. Och hvarför skulle de icke
begagna sig däraf, då de icke hafva någon olägenhet af det, ty äfven
om. de blifva dömda att själfva betala, gör det detsamma, då de icke
näfva något att betala med. Pa sid. 13 i den kungl. propositionen
sager också högsta domstolen, att den tror, att det skall blifva i ganska
stor omfattning, som de anklagade komme att begagna sig af denna
ratt. »I ..allmänhet torde nämligen en tilltalad sakna allt skäl att af¬
visa eu rättshjälp, som från det allmännas sida bjudes honom — som
i regeln ingenting kos.tar honom.» Jag må dessutom säga — detta
ai ju mera en personlig känsla — att en sådan försvarare, som för¬
ordnats af en myndighet att hjälpa eu anklagad, synes mig komma i
en. ytterst obehaglig ställning. Han skall hjälpa den anklagade, bi¬
träda honom vid rätten, försöka taga reda på saken, men om han
därvid ,bllr öfvertygad, att karlen är skyldig, huru skall han kunna
hjalpa honom da? Jag tycker, att detta skall medföra en obehaglig
känsla, ifall man icke kommer därhän, att till försvarare tages eu
yrkesmässig advokat; denne uppfattar ju saken på annat sätt. Sålunda
bär man af tidningsreferat från Paris sett, hurusom de mest berömda
advokater ataga sig att försvara brottslingar, om hvilka de äro öfver-
tygade, att de äro skyldiga; men det ingår i deras yrke, att de skola
goia hvad de kunna för att hjälpa dem. Detta är en uppfattning,
som jag föreställer mig icke är så fördelaktig att få in i Sverige, så
Lördagen den 30 April, e. m.
13 N:o 43.
att denna fråga synes mig hafva sina sidor. Högsta domstolen talar Lagförslag
härom på sid. 15, där den säger: »Om man vidare tager i betraktande
en sådan advokats ställning, möta betänkliga svårigheter vid lagens^0’^^"^.
tillämpning. Försvaret, om det skall förtjäna detta namn, måste ju biträde åt
egentligen vara byggdt på den ställning, den tilltalade intagit. Om häktad.
denne nekar till brottet, kan icke hans advokat jaka eller åberopa (Forts.)
mildrande omständigheter; de uppgifter, som den tilltalade lämnar för
att värja sig, kan advokaten icke förklara för osanningar; ty i så fall
skulle ju den tilltalade råka i strid med sin egen advokat, förutom
åklagaren, stjälpas i stället för hjälpas af advokaten. Således, om
advokaten vill utföra sitt uppdrag, måste han intaga samma ståndpunkt
som den anklagade. Men antaget nu, såsom lätt kan hända, att en
enligt den föreslagna lagen förordnad advokat förr eller senare under
rannsakningen kommer till den öfvertygelse, att den tilltalade, oaktadt
sitt nekande, är brottslig och far med osanning, hvad skall advokaten
då göra?» Saken har således otvifvelaktigt sina svårigheter.
Nu är frågan den, hvad skälet är till detta förslag. Hvilka skäl
anföras? Det skäl jag kunnat finna egentligen hafva anförts är, att
1890 infördes en bestämmelse, att den, som vore häktad, ägde att få
biträde, om han kunde skaffa sig sådant. Han har således rätt att
skaffa sig biträde, och då säger man, att när den, som har tillgångar,
har rätt att skaffa sig biträde, bör den medellöse icke inför rätta
ställas i en sämre ställning än den, som har medel. Detta låter ju
mycket bra. Men man kan säga, att från statens sida är det ett stort
steg från att gifva en person tillåtelse att hafva advokat till det att
själ! betala advokat för sin vedersakare. Emellertid har utskottet, som
tillstyrkt förslaget, såsom skäl för sin tillstyrkan anfört, att det skulle
medföra ytterligare likhet inför lagen; detta lagförslag innebär ett
förverkligande i viss mån af principen allas lilchet inför lagen, och
därför tillstyrkes det i princip.
Sedermera är frågan: är detta ett verkligt behof? I detta fal!
säger departementschefen (sid. 3 i betänkandet), att hos oss »fram¬
träder väl ej med lika styrka nödvändigheten att vid den tilltalades
sida ställa eu särskild försvarare». Och vidare säger harr, att »äfven
om ej synnerlig fara föreligger», anser han dock, att man kan lätt
tänka sig fall, då det kan vara behöfligt. Högsta domstolen är icke
af alldeles samma åsikt, utan säger, att något verkligt behof af eu
dylik ändring icke gjort sig gällande inom den svenska rättegångs¬
ordningen, »oafsedt», säger den, »att något verkligt behof ej föreligger
att vidtaga den i förslaget åsyftade lagändringen» etc. Frågan är
således, om förslaget är af behofvet påkalladt eller icke.
Detta är hvad jag velat påpeka beträffande 1 §, som ju egentligen
är hufvudparagrafen.
Jag skall nu, om det tillåtes mig, på samma gång yttra ett par
ord om 2 §. I 1 § föreskrifves, att Konungens befallningshafvande
förordnar rättegångsbiträde. 2 § lyder i den kuugl. propositionen så¬
lunda: »Vill häktad ej såsom rättegångsbiträde använda den, som där¬
till förorduats, äger han ej ånyo förordnande påkalla, där ej rätten
finner honom hafva giltig anledning att med den förordnade ej åtnöjas
eller eljest pröfvar skäligt det tillstädja.» Således, om han icke är
K:o 43. 14
Lördagen den 30 April, e. m.
Lagförslag nöjd med den person, Konungens befallningshafvande tillsätter, om
angående llan jc]je aHser, att denne försvara!’ honom tillräckligt väl, kan rätten
afVätugålgl-S^™ j10»0"1 en annan, om det finnes giltig anledning därtill; det
biträde åt kan då vara släktskap eller annan anledning, hvarför rätten tager
häktad, eu annan advokat, men det skall vara giltig anledning, och därom är
(Forts.) ju ingenting att säga. Men sedan är det tillagat »eller eljest pröfvar
skäligt det tillstädja». Således, om Konungens befallningshafvande
förordnat rättegångsbiträde och det icke finnes giltig anledning mot
honom, kan rätten ändå pröfva skäligt att taga en annan. Det vore
för Konungens befallningshafvande obehagligt och öfverraskande, om
man utan giltigt skäl kasserade den, som han tillsatt. Nu har ut¬
skottet gjort en betydlig ändring i Kungl. Maj:ts förslag på det sätt,
att utskottet till hvad den kungl. propositionen i 1 § säger: »Äskar
någon, som hålles häktad såsom misstänkt för brott», tillagt »hvarå
straffarbete efter lag följa kan». Därigenom har naturligtvis antalet
fall inskränkts, så att lagen endast skulle gälla svårare fall, och ut¬
skottet säger, att detta är därför, att det anser försiktigheten bjuda,
att denna nyhet endast så småningom införes. Sedan har utskottet
strukit de ord jag nämnde i 2 §: »eller eljest pröfvar skäligt det till¬
städja».
Då utskottet emellertid fasthållit principen, som ligger i den kungl.
propositionen, och jag icke kunnat fatta, att den är vare sig af be-
hofvet påkallad eller lämplig, hemställer jag, herr talman, om afslag
på utskottets framställning.
Herr Ta mm, C. August: Äfven jag är reservant i det samman¬
satta utskottets utlåtande n:o 6 och vågar jag därför yttra mig i ämnet.
Här föreligger egentligen 1 § i lagförslaget till diskussion, men då
1 § är grundläggande för förslaget i dess helhet, beder jag att få yttra
mig litet mera allmänt.
Då Kungl. Maj:ts proposition först kom mig till banda, tilltalade
den mig ganska mycket, och hvad som särskild! väckte mina sympatier
voro några ord, som återfinnas i statsrådsprotokollet för den 19 fe¬
bruari detta år, där det står, att antagandet af förslaget skulle öppna
väg för de medellösa att komma i åtnjutande af en fördel, som är
beredd för en och hvar, den fördel nämligen, som 1890 bereddes alla,
som voro i tillfälle att anskaffa och bekosta ett juridiskt biträde att
hjälpa dem vid rättegången. Detta är ju icke särskilt någon hjälp
åt de förmögna, men i verkligheten måste det te sig så, att endast
de, som hafva medel att skaffa sig biträde, komma i åtnjutande däraf.
Nu vill man afhjälpa detta och skaffa de medellösa tillfälle till samma
förmån. Detta är ju en gärd af rättvisa. Men ju mera jag sedan
tog del af handlingarna och ju mera jag tänkte mig in i saken, desto
mera minskades, det måste jag bekänna, mina sympatier för saken.
Man har icke velat taga steget fullt ut och bereda hvar och eu, som
kommer i det olyckliga förhållandet att häktas för brott, denna
fördel, utan man har endast att söka hjälpa dem, som, om jag så får
säga, begått de gröfsta brotten. Jag förmodar det har sina giltiga
skäl, men jag kan icke tänka mig annat, än att uppdragandet af en
gräns för dem, som skola skyddas och icke skyddas, så att man tager
Lördagen den 30 April, e. m.
15 Ji:o 43.
med de mest brottsliga, icke är lämpligt. Man kan väl i allmänhet
icke neka till, att man åtminstone tror, att de gröfsta brotten mest
begås af verkligt förhärdade brottslingar, sådana som öfverlagdt ut-,
öfva sin gärning. Sådana äro vanligen själfva utmärkta försvarare af
egen sak efter att hafva synts åtskilliga gånger inför rätten och fästa
icke synnerligt afseende vid straffet, utan vilja fortast möjligt aftjäna
det för att kanske fortsätta på brottets bana. Man kan emellertid
vid sidan af detta icke förneka, att det Ivan inträffa fall, då en person
drifves af förhållandenas makt, man vet icke hvilka, han böjer sig för
omständigheterna, han förledes, han begår ett brott, men kan icke hän¬
föras till hvad man i dagligt tal kallar brottslingar, och brottet kommer
kanske icke under den rubrik, som i lagen inrymmes för att få denna
rätt att erhålla eu försvarare. Det synes mig då, att en sådan person
kanske är mera förtjänt än mången annan utaf denna förmån. Ty
hvilket straff som än faller på honom, det må vara det minsta möjliga,
skall drabba honom tungt, och då han uppträder vid själfva rättegångs-
tillfället, tryckt af skam, kan han icke framhålla alla de förmildrande
omständigheter, som kunna förekomma. Då man nu vare sig af eko¬
nomiska eller andra skäl icke ansett sig kunna taga steget fullt ut,
tycker jag, att man gentemot dessa utöfvare af brottsliga handlingar,
som icke äro i tillfälle att skaffa sig biträde, begår en direkt orättvisa
genom att göra en begränsning, och därför vill jag säga från första
början, att det synes mig rättast att göra allt eller intet, men då man
nu icke vill eller kan göra allt, tycker jag det är bättre att afvakta
en annan tidpunkt. Det säges, att snart eller åtminstone inom icke
alltför aflägsen framtid kan väntas förslag till reorganisation af vårt
rättegångsväsen; jag förmodar det afser både domaremakten och åklagare¬
makten, och då bör man äfven till dess kunna vänta med den andra
parten.
Men detta är icke mitt enda skäl. I det utlåtande, som afgafs af 1898
års lagutskott, och i det yttrande, som afgifvits af flertalet af högsta
domstolens ledamöter, förekomma ganska många skäl mot införande af
den nu ifrågasatta förändringen.
Det första är, att äfven om det måste erkännas, att det äfven
hos oss, med vår rättegångsordning, kan inträffa, att skyldiga personer
kunna blifva dömda strängare än hvad de torde förtjäna, och att möj¬
ligen oskyldiga personer kunna blifva förklarade skyldiga och dömda
såsom sådana, så är det icke alls bevisligt, att det skett vare sig på
sådant sätt, att detta missförhållande skulle vara föranledt af saknaden
af dessa rättegångsbiträden, eller i den omfattning, att en ändring af
lagen skulle vara nödvändig. Det är ju alldeles gifvet, att dessa för-
svarsbiträden, om sådana skulle blifva anställda, skulle få en ganska
svår uppgift att fylla, då, såsom det säges i statsrådsprotokollet, det
hvarken skulle blifva deras uppgift eller rättighet att arbeta på att
förneka sanningen eller att ej framkalla den; men å andra sidan skola
de väl äfven bistå den, de skola skydda. Skulle sådana biträden nu
anställas, blefve det väl äfven nödvändigt, att åklagaremakten finge
representanter af högre kvalifikationer än för närvarande.
Man kan äfven tänka sig, att den nu föreslagna anordningen med
nödvändighet skulle framkalla, att rättegångsförhandlingarna måste
Lagförslag
angående
förordnande
tf rättegångs¬
biträde åt
häktad.
(Forts.)
K:o 43. 16
Lördagen den 30 April, e. m.
Lagförslag uppdelas i två afdelningar, en förberedande polisundersökning och
förordnande Jernlera hufvudförhandlingen, vid hvilken senare dä dessa biträden
afrZtegångs-egeutlig™ skulle uppträda. Härtill kommer jämväl, att domaren genom
biträde åt en sådan anordning skulle komma i en ganska svår ställning.
häktad. Allt detta har gjort, att jag funnit mig tilltalad utaf tanken på
(Forts.) att rösta för ett afslag. Men skulle jag hafva någon tvekan kvar,
om det verkligen kan vara skäl att göra det, så försvinner den vid
läsningen af just de ord, som den förste talaren här anförde ur stats¬
rådsprotokollet, nämligen: »Då, såsom hos oss är fallet, brottmåls-
processen ännu kvarstår på eu äldre ståndpunkt, och i domarens process-
ledande verksamhet ingår att iakttaga hvad som kan lända till den
tilltalades försvar, framträder väl ej med lika styrka nödvändigheten
att vid den tilltalades sida ställa eu särskild försvarare». Och går jag
nu till det svar, som i statsrådsprotokollet gifves på denna af 1898
års lagutskott gjorda erinran, så tilltalar det mig icke och kan icke
bringa mig på eu annan uppfattning. Först vill jag då beröra hvad
som anförts mot hvad nämnda utskott yttrat om att det kan inträffa,
att en skyldig kan blifva dömd till för hardt straff och att äfven en
oskyldig möjligen kan blifva dömd. Man skulle ju icke i siffror kunna
tydligt angifva, säges det, huru ofta detta inträffar, och man kan icke
veta, huruvida de tilltalade verkligen varit i tillfälle att redogöra för
de förmildrande omständigheter, hvilka skulle göra deras ställning
bättre. Det tillägges vidare, att de aktstycken, som skulle bevisa detta,
icke ens kunna betraktas såsom några tillförlitliga bevis för, att de
tilltalade där hafva varit tillerkända den rätt, som de böra hafva. Ja,
det förefaller mig, som om detta uttalande icke vore så särdeles smick¬
rande för vår aktade domarekår. Men äfven om ett misstag där skulle
begås, så har ju den tilltalande klagorätt till högre instans, därvid
han äger full rätt att framhålla hvad han kan hafva att anföra, och
hvarvid han äger rätt till biträde vid uppsättandet af klagoskriften —
samt hafva ju de högre domstolarna att noga pröfva klagomålen och
hela ärendets behandling. Därjämte finnas ju äfven särskilda ämbets¬
män att anlita, nämligen justitiekansler!! och särskildt justitieombuds¬
mannen, som har till uppgift att i möjligaste mån utöfva kontroll.
Om det nu icke är möjligt för honom att kontrollera allt, så kan han
likväl ingripa ganska mycket, om sådant skulle finnas nödigt.
Vidare anföres det, att, då domaren själf skall samla materialet,
man icke gärna kan begära, att äfven den bäste domare skall hafva
fullkomligt öppen och vaken blick för att tillse, huruvida den tilltalade
har blifvit tillgodosedd i alla afseenden. Ja, jag vill gärna medgifva,
att det är mycket möjligt, att en person, om han själf skall samla
materialet och sedermera döma på detsamma, kan gå något ensidigt
till väga. Men har en domare icke förmåga att, då han själf skall
utleta och utreda allting, bedöma förhållandena, så är jag alldeles
öfvertvgad om, att han' icke heller kan göra det, om han får ett samladt
material att bedöma, och jag tror icke, att då skulle erhållas större
säkerhet för, att det skulle blifva bättre.
Vidare anföres det, att, om det verkligen vore någonting olämpligt
uti att tillsätta dylika försvarsadvokater eller rättegångsbiträden, därför
att åklagaremakten, sådan den nu är, då skulle blifva för svag, redan
17 N:o 43.
Lördagen den 30 April, e. m.
vår nu gällande lagstiftning skulle vara oriktig i detta afseende. Ja, Lagförslag
i princip är detta mycket sant. Men jag undrar dock, om man vare
sig i lagar eller andra bestämmelser eller anordningar skall kunna^ räUegn„gs.
träffa någonting, som icke kan medföra någon olägenhet. . Så är det biträde åt
också här. Men då man emellertid väl får lof att medgifva, att de haitad.
gröfre brotten i allmänhet endast begås af medellösa personer, Indika (Forts.)
mycket sällan kunna skaffa sig rättegångsbiträden eller för hvilka
endast högst undantagsvis andra vilja göra det, så är det hvad svårare
brottmål beträffar eller för de fall den föreslagna förändringen afser,
i effektiviteten af ingen betydelse, att gällande lag medgifver anskaf¬
fande af fullmäktig vid rättegåugstillfälle, och den gjorda anmärkningen
således icke mycket att beakta.
Det säges nu, att domaren skulle vara åklagaren till hjälp. Jag
tänker mig dock, att domaren skulle komma i en mycket svar. ställning
och blifva i ovisshet om, huruvida han antingen skall hjälpa åklagare!!
eller hålla sig till en viss grad passiv. I allmänhet torde domaren
emellertid förhålla sig tämligen opartisk och icke på förband bilda sig
något omdöme om, huruvida den tilltalade är saker eller^icke, och
skulle han hafva någon förutfattad tanke i det afseendet, så tror jag
han gör mycket klokt att i möjligaste måtto dölja det.
Det sista, jag i detta afseende har att tillägga, gäller huruvida
dessa biträden skola vara juridiskt bildade eller icke. Därom star ju
ingenting bestämdt i förslaget, men man har alltid förut tänkt sig,
att de skulle vara jurister. 1 statsrådsprotokollet säges emellertid nu,
att det troligtvis skulle komma att blifva bildade jurister i de flesta
fall, kanske dock icke i de nordliga delarne af riket. Jag hade dock
alltid tänkt mig, att rättvisa skulle skipas enligt samma grunder och
på samma sätt öfver allt i vårt land.
Af hvad jag nu yttrat torde tydligt framgå, att jag icke skall
vara särskild! varm vän af förslaget. Jag skall i alla fall nu be att
få gå öfver till punkt 1, som nu föreligger. Där har utskottet före¬
slagit en ändring, hvars lämplighet jag ej kan afgöra. »Äskar någon,
som hålles häktad såsom misstänkt för brott, hvarå straffarbete efter
lag följa lian, hjälp i rättegången etc». Jag förmodar, att det kung!,
föi slaget med sin formulering af paragrafen afser sådant brott, att då
någon misstankes för dylikt, han äger skyldighet att genast träda i
häkte. Förhåller det sig sä, anser jag den föreslagna förändringen
vara mindre lyckligt funnen. Går jag sedan vidare i paragrafen, heter
det: »förordne Konungens befallningshafvande lämplig person att honom
vid rätten biträda.»
I detta afseende voro vi några stycken inom utskottet, som gärna
ville vara med om något förslag under antagande, att nian mera
bestämdt ordnade med dessa rättegångsbiträde!!. Vi både tänkt oss,
att de skulle utses af Konungens befallningshafvande eller någon annan
myndighet på förhand, och så snart det blef en rättegång,, där de be-
höfdes, så skulle domaren utaf de utsedde biträdena fa tillkalla den,
som skulle inträda. Biträdena skulle emellertid väljas pa viss tid och
för de särskilda rättegångsställena i länet och mot den ersättning, rätten
i hvarje fall komme att besluta. Det är ju mycket möjligt, att vid de
större rådsturätterna behöfvas flera dylika biträden, men i allmänhet
Första Kammarens Prat. 1904. N:o 43. 2
X:o 43. 18
Lördagen den 30 April, e. m.
Gående to-de ett biträde ocb en suppleant vara till fyllest för hvarje rättegångs-
för ordna ^de
af rättegångs- . ..Eet har äfven framkastats förslag om, att domaren skulle tillsätta
biträde åt biträdena. Jag tror dock, att det är bättre och angenämare för doma-
häktad. ren om han shpper att. göra det, ja, det är i alla afseenden bättre,.
(Forts.) att han tår sta utom. Ännu mindre lämpligt vore det, om domaren
skulle pröfva, när sådant biträde kan behöfvas. Om Konungens be¬
fallningshafvande utser dem, skulle domaren alltså endast hafva att
tillkalla dem.
Emot andra meningen har jag ingenting att anmärka, men i af¬
seende a fjärde meningen ber jag att fa komma med eu liten erinring
då punkt 2 i förslaget behandlas. 8r
Jag vet ej riktigt, om jag redan nu skall framställa något vrkande
eller om jag därtill skall återkomma. Jag ber dock att få göra det.
genast, och yrkar då afslag a saväl Kungl. Maj:ts proposition som ut¬
skottets förslag.
Herr statsrådet Berger: Att det föreliggande lagförslaget skulle
runa motstånd, har jag naturligtvis väntat. Det hörer till de lag¬
förslag, som^ stöta gamla vanor och föreställningar och därför alltid till
eu början pa manga hall ogillas. Sådana frågor som denna gå emeller¬
tid sin gilla gång fram till sin lösning, utan hinder utaf en längre
eller kortare tids motstånd.
Hvad man nu i främsta rummet anmärker emot det ifrågavarande
förslaget är, att denna reform är alldeles obehöflig. Jag vågar härtill
svara, att reformen är af ett verkligt behof påkallad. Det är för när¬
varande icke vederbörligen sörjdt för, att de omständigheter, som äro
till en tilltalads förmån, komma att framhållas, ifall den tilltalade själf
på grund af bristande kännedom om lagen eller bristande erfarenhet
och förståndsutveckling icke förstår att framhålla dem. Jag påstår
visserligen icke, att det hos oss inträffar, att oskyldiga personer straffas,
ehuru jag å andra sidan icke vill medgifva, att faran härför är all¬
deles utesluten. Men det är icke nog därmed, att oskyldiga personer
blifva straffade, det är också af vikt, att tilltalade personer icke
fa för strängt straff och att de icke underkastas onödigt långvarigt
lannsakningshäkte. Det är också af vikt, att oskyldiga personer icke
först genom klagomål inför högre rätt blifva frikända, och det är icke
heller utan sin vikt, att för gröfre brott oskyldigt tilltalade personer
fasett klart besked åt rätten om sin oskuld^ och att de icke nödgas
nöja sig med det betyget, att, ehuru omständigheter och liknelser emot
dem förekommit, de dock ej kunna åt saken fällas.
I alla nu nämnda hänseenden skulle det utan tvifvel vara till stor
trygghet för häktade personer att äga tillgång till rättskunniga bi¬
träden. Man får nämligen icke öfverskatta domarens förmåga att länka
pa allt,^ som länder den tilltalade till förmån. Särskildt kan domaren
icke, såsom en försvarsadvokat det kan, utanför rätten vara verksam,
till den tilltalades förman genom samtal med andra personer och genom
efterforskningar af hvarjehanda slag. Icke heller får det lämnas ur
räkningen, att domaren ju såsom alla andra människor någon gång
kan vara mindre väl disponerad, han kan vara uttröttad och öfver-
Lördagen den 30 April, e. m.
19 N:o 43.
häktad.
(Forts.)
anstränga. Med ett ord, man får icke begära, att domaren alltid skall
kunna aktgifva på allt möjligt, som kan landa den tilltalade till för- fåJrdnande
mån. I detta sammanhang ber jag att få påpeka, att ett misstag tillsy rättegångs-
den tilltalades nackdel kan af ovarsamhet insmyga sig uti domstols- biträde åt
protokollet. Ett dylikt fel kan lätteligen af en uppmärksam försvars¬
advokat uppdagas, men knappast af en obildad häktad person. De
häktade pläga till och med i regel icke ens läsa domstolsprotokollen.
På grund af hvad jag nu anfört anser jag, att man har orätt, då
man säger, att denna reform icke är af behof vet påkallad.
Man säger vidare, att det nog icke blir sa lätt att skaffa lämpliga
personel* till försvarsadvokater. Det har jag svårt att tro. _ Jag före¬
ställer mig tvärtom, att det ifrågasatta uppdraget skulle blifva ganska
eftersökt. I sådana undantagsfall, då man ej kan skaffa jurister till
försvarsadvokater, får man nöja sig med andra personel, och den hjäl¬
pen behöfver ej blifva värdelös. I vårt land finnas nämligen icke sa
få oexaminerade advokater, som med naturligt godt förstånd förena
ganska stor vana vid processer och som mycket väl med fördel kunna
användas som advokater åt häktade personer.
Vidare har det talats om, att denna institution skulle blifva mycket
dyr. Det är nästan omöjligt att på förhand beräkna kostnaderna, men
är institutionen behöflig, nog gå vi i land med kostnaderna för denna
likasom för alla andra behöfliga institutioner. Jag ber att fa ..påpeka,
att Andra Kammarens utskottsledamöter enhälligt tillstyrkt förslaget,
och jag tror nog, att dessa herrar från Andra Kammaren hafva till¬
räckligt öfvervägt kostnadsfrågan.
Eu emot denna reform framställd invändning, hvarpå man lägger
mycket stor vikt, är, att den ifrågasatta institutionen skulle verka för¬
svårande med hänsyn till uppdagandet af den tilltalades brottslighet,
emedan försvarsadvokaten skulle komma att anse det snarare såsom sill
plikt än såsom en ohederlighet att fördölja sanningen, därest densamma
skulle verka till skada för klientens intressen. Men vore denna in-
vändning riktig, så skulle den ju träffa var nu gällande, lag. renligt
fållande lao- är det nämligen så, att hvar och en. har rätt att skaffa
si<r en försvarsadvokat, om han har rad därtill, och jag frugal' heirarne.
är det att befara mera ohederlighet och mera osanning utaf dessa stats-
advokater än af de nuvarande privata advokaterna ? ^
En annan invändning, vid hvilken man också plägar fästa ratt
mycken vikt, lyder på följande sätt: det går icke an att emot vara
åklagare, som i regel icke äro juridiskt bildade, ställa juridiskt bildade
försvarsadvokater, och man bör därför vänta med denna reform, till
dess man kan vidtaga en reform af hela var straffprocesslagstiftning.
Om denna invändning gäller alldeles detsamma som angående den
närmast förut omförinälda. Vore den riktig, skulle den träffa äfven
vår nu gällande lag. Det är ju mycket vanligt redan nu, att emot
våra länsmän och stadsfiskaler såsom åklagare ställas juridiskt bildade
försvarsadvokater, men jag tror, att vara åklagare reda sig ganska bra.
Länsmännen och stadsfiskalerna äro i allmänhet icke så bortkomna.
Härtill kommer ytterligare, att man icke får glömma, att åklagaren
har en kraftig hjälpare i domaren. ,, .
Utskottet har gjort en icke så oväsentlig förändring i Kungl. Maj:ts
N:o 43. 20
Lördagen den SO April, e. m.
Lagförslag förslag, i det att utskottet inskränkt lagens tillämplighetsområde till
förordnande s^ana häktade, som äro misstänkta för brott, hvarå straffarbete kan
af rättegångs-^Ua- /ar härom saga, att jag ingalunda är öfvertjgad om, att
biträde åt denna inskränkning är lämplig, men jag anser dock, att densamma bör
häktad, kunna godkännas.
(Forts.) . När kammaren skall besluta i denna fråga, så ber jag kammaren
behjärta, .att det förevarande lagförslaget allenast afser att gifva de
fattiga häktade samma rätt, som de förmögna häktade redan hafva.
Före år 1890 berodde det på rätten att antingen tillåta eller vägra
sådana personer, som voro tilltalade för brott, hvarå straffarbete kunde
följa, att begagna rättegångsbiträde. Men uti en vid 1890 års riksdag
i Andra Kammaren väckt motion framhölls det, att anklagade ur de
s. k. bättre klasserna nästan allmänt finge inför underrätterna begagna
sig af juridiskt bildade biträden, under det att de anklagade ur de
lägre klasserna i regel finge hjälpa sig själfva, Med anledning af
denna^ motion ändrades samma år — 1890 — stadgandet i 15 kap. 1 §
rättegångsbalken till dess nuvarande lydelse, så att det nu ej vidare
beror ^på rätten att tillåta eller vägra tilltalade personer att begagna
rättegångsbiträde, utan nu är det ju så, att hvar och eu för brott till¬
talad person äger rättighet att, såsom lagens ord lyda, »fullmäktig
med sig hafva».
Meningen .med detta, lagförslag är endast att göra denna rättighet
på papperet till eu rättighet i verkligheten. Det första eu för brott
häktad. burgen man gör, är att skaffa sig en advokat. De fattiga
kunna icke utan statens mellankomst komma i åtnjutande af en sådan
rättegångsförmån, och frågan är nu, om samhället vill bereda dem
denna förmån, eller om de fortfarande skola såsom hittills få hjälpa
sig själfva bäst de kunna.
Herr Berg, Gustaf Axel: Jag skall anhålla att få till fullo in¬
stämma i hvad herr justitieministern nyss har yttrat angående behofvet
af den nu föreslagna, reformen, och detta framför allt ur den synpunk¬
ten, att åt dessa fattiga bör beredas samma möjlighet till försvar, som
den förmögne redan äger. Herr statsrådet uttalade bland annat den
förhoppningen, att det väl icke skulle hända, att oskyldiga personer
bl.efve straffade, fastan detta ju läge inom möjlighetens område. Ja,
äfven jag hoppas, att sådant aldrig måtte ske. Men nog är det ett
faktum, att s. k. justitiemord blifvit begångna. Jag har verkligen ett
exempel i detta hänseende, som jag skall be att få omtala i parentes.
Man skall ju icke börja med parenteser, men den skall icke blifva lång.
Jag hörde för manga ar sedan omtalas af en gammal domare, som
haft sin verksamhet i Skåne under sin ungdom, hurusom där en person
blef dömd till. döden och undergick detta straff, men sedermera befauns
vara fullkomligt oskyldig. Det gick eu sommardag en massa arbetare
ute pa en torfmosse, och bland dem voro en man och en hustru, som
ofta förde kif sinsemellan. Nu kommo de uti en häftig träta. Hustrun
kastar hackan och säger: jag går icke här längre, och så gick hon till
det närbelägna hemmet, som från torfmossen syntes på en backe i
närheten. Några minuter därefter säger mannen: jag skall väl gå och
taga reda på henne; och i ett högst uppretadt tillstånd begaf han sig
Lördagen den 30 April, e. m.
21 >T:o 43.
i väg. Efter en stunds förlopp kommo de öfriga arbetarne öfverens Lagförslag
att det icke vore redligt att låta makarna vara allena. Några stycken
begåfvo sig därför upp till stugan, hvars ingång syntes från torfmossen.^0^,^”^.
När de kommo in i stugan, låg hustrun mördad på golfvet och mannen biträde åt
stod bredvid, blodig om sina händer, och på golfvet låg en blodig yxa. häktad.
Mannen greps ju på bar gärning, nekade, men dömdes till döden och (Forts.)
undergick straffet. Efter några års förlopp inträffade det emellertid,
att en straffånge, jag vill minnas på Yarbergs fästning, låg på sitt
yttersta och erkände då, att det var han, som begått brottet. Han
hade gått in uti stugan för att stjäla och hade fått fatt i en yxa för
att hugga upp en byrå. I detsamma kommer hustrun och han ger
henne dråpslaget; strax därefter ser han en man komma på trappan
och mördaren springer då ut genom det öppna fönstret åt motsatt sida
mot den, å hvilken den från torfmossen synliga ingången var belägen.
Jag skall be att med några ord få vända mig emot den förste
ärade talaren och de motiv, han anförde. Han berörde kostnadsfrågan
och sade, att det skulle vara eu själfuppoffring af staten att lämna
biträde åt dem, som äro anklagade för att hafva brutit emot statens
lagar. Ja, det är ju gifvet, att detta kostar en del pengar, men om
det, som jag anser, gäller en rättfärdighetsfråga, så får man icke se
på, att det kan kosta några tusentals eller ett eller annat tiotusentals
kronor.
Den ärade talaren sade vidare, att detta rättegångsbiträde kunde
komma i en ganska svår kollision, som skulle kunna föranleda honom
att i sitt försvar bryta emot hvad han ansåg vara sant. Ja, i det
hänseendet ber jag att få påpeka, att, om dessa biträdens verksamhet
skulle gå uti en annan riktning än för befrämjande af sanningens ut¬
redande, domstolen nog har makt i sina händer att göra slut på deras
verksamhet helst i samband med Konungens befallningshafvande, men
äfven utan sådan samverkan, ty de stå nog kvar och äro här tillämp¬
liga de gamla orden i rättegångsbalken, som säga, att ombud skola
vara »oberyktade, ärliga, redliga och förståndiga». Saknar biträdet
några af dessa egenskaper, så blir han nog snart aflägsnad.
Vidare sade den ärade talaren, att åklagaren oftast icke är jurist,
och huru skall han under sådana förhållanden stå sig emot den juri¬
diskt bildade försvarsadvokaten? Jag tager mig friheten att däremot
ställa det spörsmålet: huru skall under vissa förhållanden en häktad
utan all hjälp kunna stå sig emot en åklagare?
Ytterligare ett par skäl äro i denna fråga för mig öfvertygande.
Det är från flera håll förut framhållet, att i domarens verksamhet in¬
går, som det heter i statsrådsprotokollet, att iakttaga, hvad som länder
till den tilltalades försvar, och en ärad talare på södermanlandsbänken
uttalade i sammanhang därmed sin fasta tillförsikt, att vår domarekår
är så opartisk, att ett sådant rättegångsbiträde, som här är ifrågasatt,
ej skulle vara behöfligt. Ja, jag är väl också så fullkomligt öfvertygad,
som någon kan vara, att domarekåren är så opartisk, men jag måste
dock säga, att det likvisst kan hända, att hos eu domare — utan att
han vet det och utan att han vill det — understundom kan smyga sig
in den subjektiva öfvertygelsen om en bäktads brottslighet. Det kan
ej hjälpas. Då ligger nära till hands, att domaren, ledd af den bästa
N:o 43. 22
Lördagen den 30 April, e. m.
Lagförslag afsikt, försök er att genom fråga på fråga bringa den tilltalade till
angående tvetalan, och tvetalan är ju en mycket graverande omständighet. Här
afrättegångl-^1' ^en tilltalade ej allenast åklagarens utan äfven domarens energiska
biträde åt ingripande att emotstå. Det säges nu af en vän här bredvid mig, att
häktad, den tilltalade behöfver ju endast tala sanning. Ja, det är ju gifvet,
(Forts.) att detta är det bästa sättet, men tyvärr är det så, att det stora fler¬
talet af dessa häktade vilja ej och hafva ej vana att tala sanning, och
de förstå ej, hvilken ur alla synpunkter försvärande omständighet det
är att tala osanning. Hade nu dessa tilltalade en person, som stode
vid deras sida och till hvilken de hade förtroende och som kunde råda
dem att tala sanning, så kan det ju hända, att de också oftare gjorde
det än nu är fallet. Nu betraktas domstolen af dessa häktade tyvärr
ofta nog såsom en fiende, och de följa därför icke den uppmaning, som
de därifrån i detta fall erhålla.
Det är särskildt en omständighet, som ligger till grund för min
öfvertygelse i denna fråga och som gör, att jag för min del vill bi¬
träda utskottets förslag i hufvudsak, och jag skall be att något få
framhålla denna omständighet. Justitieministern talar om de till¬
talades okunnighet om de processuella reglerna. Ja, det kan ju vara
fallet, men än afsevärdare är svårigheten för de tilltalade att verk¬
ligen kunna begagna sig af de fördelar, som processrätten medgifver.
De tilltalade hafva ju å sin sida fullkomligt _samma rätt att före¬
bringa bevisning, som åklagaren å sin sida. Åklagaren förebringar
sin bevisning och den tilltalade får förebringa sin motbevisning. Det
är ju en rättighet, som aldrig blifvit en tilltalad förmenad. Men kär
är ett ojämnt spel. Åklagaren kan skaffa denna sin bevisning på
alla möjliga sätt och med alla möjliga hjälpmedel, men när den till¬
talade begär att få in sin motbevisning, så är det domstolens skyldig¬
het att förelägga åklagaren att anskaffa denna bevisning. Jag frågar
då: är det verkligen alltid att antaga, att åklagaren använder samma
kraft och samma energi för att åt sin motpart anskaffa den bevis¬
ning, hvaraf han vill begagna sig, som den åklagaren använder för
att skaffa bevisning för sig själf? Det kan för den tilltalade vara
fråga om att styrka ett alibi, d. v. s. att han vid brottets föröfvande
varit på ett annat ställe, eller han kan i ett misshandelsmål vilja
styrka nödvärn eller förmildrande omständigheter, såsom att det icke
var han, som börjat grälet, utan att det varit andra, som retat
honom och sålunda framkallat det uppträde, som ledt till brottets be¬
gående. Antag nu att den tilltalade begär att få förebringa bevisning
därom. Domaren säger då: uppgif hvilka det är som ni vill skola
höras. Den tilltalade uppgifver då, att det är några personer, som
rådde för det hela, men han vet icke så noga, utan kan endast antyd-
ningsvis uppgifva, hvad de heta eller på hvilken plats de äro bosatta.
Så kan det ju vara. Åklagaren skall då taga reda på dessa personer.
Men kan man verkligen antaga, att åklagaren i vanliga fall under
sådana förhållanden söker framskaffa denna bevisning åt sin motpart
med samma omsorg som om den tilltalade hade vid sin sida en för¬
svarare, som hjälpte honom härmed? Jag för min del tror det knappast.
Om utskottets förslag i första punkten ber jag endast att få säga,
att jag för min del föredrar Kungl. Maj:ts förslag. Herrarne känna
Lördagen den 30 April, e. m.
23 N:o 43.
ju alla skillnaden. Eungl. Maj:t har föreslagit, att hvarje häktad skall Lagförslag
vara berättigad att få sitt biträde. Utskottet har däremot sagt, att
endast de, hvilka äro tilltalade för brott, hvarå straffarbete kan följa,0y Rättegång*-
böra hafva denna rätt. Men är ej behofvet af att få försvarare lika biträde åt
verkligt för dem, som äro tilltalade för brott, hvarå endast fängelse häktad.
kan följa? Äro icke svårigheterna för den tilltalade att anskaffa be- (Forts.)
visning lika stora, om han är tilltalad för brott, som endast kan med¬
föra fängelse, som om det kan medföra straffarbete? Jag tror, att
svårigheterna äro fullt ut lika stora. Vidare tillåter jag mig spörja:
är det då mindre viktigt, att den, som är tilltalad för sådant brott,
hvarå endast fängelse kan följa, får hjälp till att förebringa bevisning
om sin oskuld, om han verkligen kan åstadkomma sådan?
Den ärade talaren på södermanlandsbänken, i hvars motiv jag
tyckte mig i flera delar kunna instämma, kom dock till ett yrkande,
till hvilket jag ej kan ansluta mig. Han uttalade emellertid den för¬
hoppning, att en reorganisation af vårt rättegångsväsen skulle snarast
komma till stånd. Ja, det är verkligen ett stort önskningsmål, men
tyvärr synes det mig gå långsamt med den saken, och det är ej så
godt att nu påskynda denna fråga. Jag tror således, att detta ej bör
utgöra hinder för att göra en partiell ändring i den riktning, hvarom
bär är fråga.
Herr grefve och talman! Helst skulle jag — det är ju naturligt
efter hvad jag yttrat — vilja ansluta mig till Kungl. Maj:ts förslag
oförändradt, men jag tror, att försiktigheten bjuder, att man ej i detta
hänseende begär mer, än hvad man möjligtvis kan våga hoppas få, och
därför skall jag tillstyrka bifall till utskottets förslag i första punkten.
Herr Andersson, Axel Gustaf: I öfverensstämmelse med min
reservation emot utskottets beslut skulle jag helst velat yrka bifall till
Kungl. Maj:ts förslag oförändradt beträffande 1 §.
Då staten finner sig nödsakad att under vissa omständigheter be¬
röfva en person friheten, utan att han förut blifvit öfvertygad om brott,
böra verkningarna af detta ingripande i själfbestämmanderätten så
mycket som möjligt mildras. Emot den förste ärade talaren vill jag
säga, att frågan vid häktningen icke nödvändigtvis rör sig om den,
som brutit emot Sveriges lagar, utan om den, som misstänkes för att
hafva brutit emot Sveriges lagar.
För den häktade, oafsedt om han har medel eller ej, är det tyd¬
ligen ofta mycket svårt att skaffa sig nödig hjälp, en hjälp, som han
ofta så mycket mera behöfver, som kanske hans egna själskrafter blifvit
nedsatta just genom häktningen. Men detta gäller icke endast om
dem, som häktats för gröfre brott, utan äfven om dem, som häktats
för ringare. Den af utskottet åberopade likheten inför lagen blir också
icke fullt genomförd, om en del af de häktade beröfvas möjligheten
att erhålla biträde, då andra för liknande brott häktade kunna skaffa
sig sådant. Ej heller är det alltid möjligt för Konungens befallnings¬
hafvande, då begäran om biträde framställes, att inse, om på brottet
kan följa straffarbete eller icke. För många brott, t. ex. misshandels-
brott, erfordras därför eu ganska genomgående undersökning, och det
är icke alltid ens nödvändigt, att Konungens befallningshafvande har
X:o 43. 24
Lördagen den 30 April, e. m.
Lagförslag tillgång till anmälningsskriften och förhörsprotokollet, enär dessa ofta.
förordnande no§ öfverlämnas direkt till domstolens ordförande.
af rättegångs- .. Kostnadsfrågan, som af utskottet beröres i detta sammanhang, får
biträde åt vill i fall sådana som dessa icke spela någon afsevärd roll. .liv' är
häktad, dessutom öfvertygad om att den åsikten icke är riktig, att rättegångs-
(.Forts.) biträde alltför ofta skulle komma att begäras af häktade, särskildt°af
häktade för mindre grafva brott, ty de vilja nog oftast hafva rann-
sakningen afgjord raskt och utan omgång.
Oaktadt dessa betänkligheter skulle jag dock hellre vilja vara med
om utskottets förslag än om afslag. Det är visserligen sant, hvad här
blifvit sagdt, att det blott sällan hos oss med vår rättegångsordning
torde förekomma, att någon dömes oskyldig. Ett drama sådant som
Dreyfus-affären skulle nog icke gärna kunna utspelas i vårt från den
jesuitiska surdegen rensade land. Men all fara är ingalunda utesluten.
Åklagaren måste nog ofta komma att se saken ensidigt. Och äfven
domaren — det har här från domarehåll medgifvits — särskildt den
unge och opröfvade, kan stundom vara frestad att på förhand komma
till eu viss föreställning mot den tilltalade, en föreställning, som kan
inverka på hans processledande verksamhet. Och våra domstolar ära
tyvärr icke alltid förskonade från falska vittnen. Jag erinrar mig från
min _ egen domareverksamhet ett fall, dä en person af hämndlystnad
lät tilltala en annan för förfalskningsbrott och dref sin sak med falska
vittnen. Efter ett skarpt och mycket inveckladt korsförhör med vittnena
slutade det så, att målsägaren och tvenne vittnen — de senare på
egen bekännelse — dömdes för menedsbrott. Men nog erfordras det
i sådana fall att hafva en skicklig försvarare.
Det har här förut i dag anmärkts, att åklagaren gent emot en
sådan skicklig försvarsadvokat ofta skulle komma i eu underlägsen
ställning. Jag förstår icke detta skäl. År det så, att åklagarens”be¬
visföring ^icke i och för sig är tillräcklig för en fällande dom, då bör
nog en sådan dom icke afkunnas. Det är väl vida bättre, att många
skyldige gå fria, än att en enda oskyldig dömes och straffas.
Det är denna tanke, att en oskyldig skall kunna dömas och
kanske hardt straffas, som är så särskildt upprörande för känslan —
att institutioner, tillkomna för att befordra rättens höga mål, af om¬
ständigheternas makt skola kunna tvingas att verka för orättfärdig¬
heten.
I likhet med den högt ärade talaren på statsrådsbänken är också
jag öfvertygad om att denna fråga, äfven om den nu faller, skall gå
emot sin säkra lösning, men jag vill ej taga min del i ansvaret för
ett uppskof. Jag är också öfvertygad, att ingen i denna kammare,
om han verkligen grodde, att ett sådant uppskof skulle kunna komma
att. medföra den påföljden, att en oskyldig dömdes och straffades, skulle-
yilja medverka till ett afslag. Men möjligheten af ett sådant fall är
icke utesluten.
Med tanke därpå och då herr statsrådet och chefen för justitie¬
departementet förklarat sig kunna godkänna utskottets förslag, vill
också jag låta mina betänkligheter vika och sluta med att yrka bifall
till detta förslag.
25 >':o 43.
Lördagen den 30 April, e. m.
Herr Hedborg: Enligt den redogörelse, som i Revue pénitentiaire Lagförslag
lämnats öfver förhandlingarna vid sista kriminalistkongressen i Peters- ^ordnande
bärg, yttrade en af deltagare i kongressen, att bland de medel, hvari-aj- rättegångs-
genom staten försöker undertrycka brottsligheten, är straffet ett. Detta biträde åt
medel är emellertid, säger han, icke det bästa och mest effektiva, utan häktad.
det bästa medlet är den moderna sociala hygienen. Därmed menas, (Forts.)
säger han, de anstalter, som staten träffar för att förekomma brott,
d.° v. s. barmliärtighetsanstalter och upplysning, hvarigenom de unga
och befolkningen i allmänhet föras in på religionens och rättvisans
stråt. Den känsla, som ligger till grund för dessa reflektioner, är
också grunden till den åsikt, som fordrar, att en person, som är till¬
talad för brott, skall hafva garantier för att rannsakningen blir så
fullständig som möjligt, så att hvarken en oskyldig do mes eller en
skyldig dömes strängare, än han förtjänar. Det är således fullständig¬
het i rannsakningen, som är önskemålet. Hos oss är det ju, såsom
herrarne val veta, rättens ordförande, som leder rannsakningen. Doma¬
ren har därvid en mycket svår ställning. Han är, såsom justitierådet
Afzelius sade, då han var professor, lik jägaren, som följer haren på
spåren. Han skall först förfölja den tilltalade och försöka taga honom
fäst. Sedan skall han taga honom i försvar och så döma honom. Det
är en ytterst svår ställning. Med den allra bästa vilja i världen kan
domaren icke alltid få fram, hvad som behöfves för att tydliggöra
situationen, vare sig det är fråga om brottet själft eller den brottsliges
vilja. Ett rättegångsbiträde är ej till, såsom många sagt, för att söka
slå ned sanningen utan tvärtom för att reda ut sanningen.
Den förste ärade talaren yttrade sig om förhållandena vid Paris-
domstolarna, och han talade om huru advokaterna där hjälpte brotts¬
lingar till att blifva frikända. Det är sant, att advokaterna utöfva
en betydlig inverkan på juryn och att de genom fintliga slutledningar
mången gäng föra juryn och därmed rättvisan på orätt spår. Men här
i Sverige hafva vi icke jury, utan här hafva vi domare, och i Frank¬
rike erkännes, att vederbörande, för att domarna skola bli rättvisa och
just för att undvika den kolossala makt, som advokaterna utöfva på
jurvn, emellanåt försöka att få brotten mindre svårt kvalificerade, så
att” de kunna afdömas af tribunal de premiére instance utan jury och
ej behöfva gå till den afdelning af appellationsdomstolen, cour d’assises
med jury, inför hvilken de större brottmålen handläggas. Det är dess¬
utom den stora skillnaden, att förundersökningen i Frankrike sker in¬
för eu undersökningsdomare, le juge d’instruction. Det första denne
säger till den tilltalade, sedan han tagit reda på att denne är rätt
person, är: Ni behöfver ej säga ett enda ord, förr än ni förklarat, huru¬
vida ni behöfver rättegångsbiträde; vill ni hafva ett sådant, så får ni
vänta med undersökningen, till dess ni får ett sådant biträde. Vill
han ha biträde, skickas ett ombud eller ett bref till chefen för advokat¬
ståndet. Först sedan på detta sätt ett rättegångsbiträde utsetts, börjar
förundersökningen, och sedan denna är afslutad, hänskjutes saken till
vederbörande domstol, där den tilltalade under vissa förhållanden skall
hafva och under andra kan fä rättegångsbiträde åt sig utnämndt. Detta
visar, huru stor vikt man där lägger på att eu advokat är närvarande
och följer undersökningens gång och målets utveckling. Jag har genom
N:o 43. 26
Lördagen den 30 April, e. m.
Lagförslag Riksdagens frikostighet blifvit satt i tillfälle att följa förhandlingar vid
förordnande fj'an?ka domstolarne och undersökningsdomarne, och jag måste säga,
•af rättegångs-^} c*e franska advokater, sorn jag hade tillfälle att åhöra, gjorde icke
biträde åt uagra försök att dölja sanningen, utan sökte tvärtom hjälpa under-
häktad. sökningsdomaren att utreda sanningen. Det är naturligtvis en helt
(Forts.) annan rättegångsprocedur hos oss, men orsaken hvarför jag inlåtit mig
på de franska förhållandena är den, att jag med anledning af en före¬
gående talares yttrande velat framhålla, att de franska advokaterna
icke inlåta sig pa sådan simpelhet som att försöka att dölja sanningen,
utan de försöka hjälpa domaren att utreda den.
Jag bär nog ytterligare en del saker upptecknade här på min
promemoria, men då redan flere talare utförligt och bättre än jag kan,
behandlat samma saker, så vill jag förbigå dem.
Jag anser, att regeringens förslag skulle vara det bästa, men då
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet förklarar, att han
kan åtnöja sig med utskottets förslag, så vill jag, herr talman, vrka
bifall till utskottets förslag.
Herr Hedenstierna: Vi hafva nu delvis kommit in på känslo¬
stämningar, och vid lagstiftning är ingenting så farligt som just att
låta känslan tala och att icke tänka på det rent reella i den sak, som
är under behandling. Här har för en stund sedan blifvit antydt afen
högt ärad talare, att motståndet emot den föreslagna lagstiftningen
delvis skulle bero därpa, att man lefver i så att säga eu slentrianmässig
uppfattning af frågan oeh har svårt att fatta nya saker. Jag kan för¬
säkra, att detta icke är fallet med mig, ty jag har denna sak och hela
dess innebörd fullkomligt klar för mig, men det oaktadt kan jag icke
gå med på det ifrågavarande lagförslaget.
Herrarne veta allesamman, därom är jag öfvertygad, att i Sverige
rannsakningar och undersökningar i brottmål skötas af domaren såsom
sådan. Han är skyldig att icke allenast se till att åklagaren fullgör
sin skyldighet, att aklagaren och målsägaren icke gå, som man säger,
öfver märket utan hålla sig på den plats, som dem anstår, utan lian
är äfven skyldig att se till, att sanningen kommer i dagen och att all¬
ting, som kan inverka på målets utgång och bedömande, kommer fram.
Vi hafva ju i vår strafflag det s. k. latitudsystemet, enligt kvilket
domaren har att välja emellan olika straffgrader. Huru skall det då
kunna vara möjligt för domaren att samvetsgrant fullgöra denna
skyldighet utan att bestämdt hafva satt sig in uti, till hvilken grad af
brottslighet den tilltalade är skyldig? För att kunna samvetsgrant
döma maste han således se till både de försvårande och de förmildrande
omständigheterna, och gör han icke sin skyldighet härvidlag, är han
underkastad tjänstemannaansvar. Så länge denna rättegångsordning
gäller, är således domaren den tilltalades bäste och pålitligaste för¬
svarare.
Jag har dock i utskottet framkastat den meningen, att, sedan
vederbörande nu kommit in med detta lagförslag, det skulle kunna
vara att tänka på huruvida man icke kan och bör, då lagen, sedan 1890
ars lagförändring inträdt, medger att den, som har tillgångar, får
skaffa sig rättegångsbiträde, låta äfven en fattig person åtnjuta under-
27 N:o 43.
Lördagen den 30 April, e. m.
stöd af staten till de utredningar, som för honom oundgängligen kunna Lagförslag
behöfvas. Man kan fråga: Skall staten bekosta detta? Staten har ju
redan tillräckligt med utgifter till följd af hans brottslighet och hausa^ rättegångs.
brottsliga gärning. Skall staten emellertid bekosta sadana utredningar, biträde åt
böra vissa garantier erhållas för att det icke må förekomma i andra häktad.
fall än då verkligt behof föreligger, och det skall icke kunna ske når (Forts.)
och hvar och huru som helst. Jag tiar därför uttalat den uppfattningen
inom utskottet att, om staten skall ersätta och betala sådana advokater,
det bör ske först om det pröfvats af rätten, att den tilltalade verkligen
behöfver ett sådant biträde, att han själf ej förstår att framhålla de
förmildrande omständigheterna och att domaren ej själf är i tillfälle
att få fram alltsammans. Jag har därför uttalat den uppfattningen,
att man borde se till, att en sådan pröfning föreginge försvarsadvo¬
katens utseende. Och vidare har jag velat, att staten icke i hvilken
obetydlig sak som helst skulle ådragas dylika utgifter utan endast då
det gällde gröfre brott. Jag sökte därför inom utskottet framlägga
ett förslag till ändring af den första paragrafen, men jag afstod seder¬
mera därifrån, då jag fann, att jag icke hade någon utsikt att fä någon
af utskottets ledamöter med på denna förändring, och då jag fruktade,
att det skulle vridas på sned, ansåg jag mig i stället böra rösta för
afslag. Jag kan dock ej underlåta att nämna den formulering, som i
så fall enligt mitt förmenande vore önsklig. Första paragrafen skulle
lyda: »Äskar någon, som hålles häktad såsom misstänkt för brott, hvarå
dödsstraff eller straffarbete, dock ej under 2 ar, följa kan, hjälp i rätte¬
gången, och säger han sig ej själf kunna biträde anskaffa, förordne
rätten, efter pröfning af om hjälp erfordras och så vidt lämplig person
finnes att tillgå, sådan person att den häktade under rannsakningen
vid rätten biträda. Ej må den omständigheten etc.» i enlighet med
paragrafen, sådan den affattats både af Kungl. Maj:t och af utskottet.
Hvad andra paragrafen beträffar, borde densamma enligt min åsikt an¬
tagas efter Kungl. Maj:ts förslag och icke efter utskottets, enär detta
sistnämnda innebär en alldeles tydlig försämring.
Då det emellertid nu icke finnes någon utsikt för att få detta
förslag igenom, enär det ju icke är tänkbart att kammaren här på rak
arm i följd af ett sådant af mig formuleradt förslag kan ingå i pröf¬
ning af detsamma, får jag härmed yrka afslag å lagförslaget i sin hel¬
het i förhoppning att, om denna lag af vederbörande verkligen anses
böra framläggas, en sådan begränsning af rätten att påkalla försvars¬
advokat skall införas ungefär i den riktning, som jag nu framhållit.
Herr Hasselrot: Jag tillåter mig återföra i kammarens minne,
att — såsom förut påpekats — denna fråga redan för några år sedan,
väckt af enskild motionär, förelåg för Riksdagen. Förslaget afstyrktes
då enhälligt af lagutskottet, och i denna kammare spilld_es på det¬
samma icke ett ord. I Andra Kammaren blef det endast 37 röster för
förslaget mot 115, som voro mot detsamma. Förslaget hade således
då ingen resonans. Förhållandena i landet äro, savidt jag förstår,
sedan dess icke ändrade. Hvad som nu är ändradt är, att det före¬
ligger ett formuleradt förslag från regeringen; och möjligen kan detta
hafva den effekten, att stämningen har blifvit en annan än för några
N:o 43. 28
Lördagen den 30 April, e. m.
Lagförslag år sedan. Jag tror emellertid icke, att så är förhållandet; och jag vin-
förordnande11 er för denna m'n uppfattning därutinnan, att de af högsta dom-
af rä«epån^-?tolens ledamöter, som blifvit hörda öfver förslaget, flertalet, nämligen fem
biträde åt i högsta domstolen och ytterligare en, när ärendet var före inför Kungl.
haktad. Maj:t, ansågo den ifrågasatta förändringen hvarken nödig eller lämplfg,
(Forts.) under det två ledamöter lämnade förslaget utan anmärkning,
Jag skall i detta sammanhang tillåta mig inlägga en gensaga mot
ett af herr justitieministerns yttranden till protokollet inför Kungl. Maj:t.
Det står: »Af den, som har att söka efter bevis för brottslighet, kan
man näppeligen vänta eller kräfva, att han skall kunna med samma
ifver söka efter omständigheter, som tala till den tilltalades förmån, vare
sig det gäller att ådagalägga hans oskuld eller att finna grunder för
straffets mildrande eller nedsättande.» Häremot ber jag att få inlägga
min ödmjuka och bestämda gensaga. Det är visserligen domarens plikt
att söka efter bevis för brottsligheten, men det är lika mycket hans plikt
att söka efter bevis för den tilltalades oskuld och efter förmildrande
omständigheter, och jag vågar påstå, att de domare, som icke lika
gärna fylla den ena plikten som den andra, icke äro många i vårt land.
Nu har emellertid detta förslag fått eu viss förledande klang där¬
igenom att man säger, att den tilltalade, som har råd, kan skaffa sig
biträde, men den fattige kan det icke; och därför skall staten hjälpa
denne. Om det vore så, att det kunde visas vara någon verklig fördel,
som därigenom bereddes den fattige, så skulle det ju ligga en viss san¬
ning i detta resonemang. Men såsom våra domare i regel sköta rann-
sakningar, vågar jag påstå, att i de flesta fall försvarsadvokaten icke
blifver till något verkligt gagn för den anklagade. Om, såsom jag nyss
nämnde, domaren icke blott söker efter bevis för brottsligheten, utan
jämväl söker efter bevis för den tilltalades oskuld och efter förmildrande
omständigheter, så tror jag man kan säga, att domaren är den bästa
advokaten. Ställer man sig åter på den andra ståndpunkten och skaffar
försvarsadvokater, så — man må säga huru mycket man vill, att
denne blott skall hafva till plikt att söka taga reda på sanningen och
icke att söka mot bättre vetande skydda den anklagade — veta vi
väl, huru detta kommer att ställa sig i praktiken. Ja, vi veta, att i
utlandet söka försvarsadvokaterna att till hvad pris som helst skydda
den tilltalade äfven med vetskap om hans skuld. Jag befarar, att så¬
dant kan komma att inträffa äfven här.
Justitieministern antog, att om åklagaren skulle komma i en rela¬
tivt svag ställning gent emot försvarsadvokaten, så skulle åklagaren
kunna fä en kraftig hjälp i domaren. Ja, så kommer det nog att gå,
men detta är ej bra. Domaren skall icke vara någon kraftig hjälp åt
aklagaren lika litet som åt den tilltalade. Men han kan lätt frestas
härtill genom att det finnes försvarsadvokater af detta slag. Domaren
kan icke bibehålla sin lugna, jämna ställning emellan en skicklig
försvarsadvokat och en klen åklagare.
Jag är nu en gammal domare och har varit med om åtskilligt,
men den principen präglades in i oss unga, att aldrig fatta någon
bestämd, subjektiv åsikt förr än mot slutet af målet. Man skall gå,
om jag så får säga, förutsättningslös från början af målet till dess
slut. Har man några förutsättningar, några förutfattade meningar, så
Lördagen den 30 April, e. m.
29 X:o 43.
leder man rannsakningen omedvetet i den riktningen. Det är just
styrkan hos våra domare, att de icke hafva några subjektiva uppfatt¬
ningar, icke leda målet åt någotdera hållet. Till dessa principer har,
jag också uppfostrat de unga domare, som varit under min ledning,
och det är en heder för vår domarekår, att den är känd för att opar¬
tiskt söka leta rätt på sanningen. Nu är det min öfvertygelse, att
en svarande icke har något bättre sätt att skaffa sig en rättvis dom
än genom att helt enkelt tala sanning. Jag är öfvertygad härom;
och i regeln är det nogoså, att den tilltalade betraktar icke domaren
som en motståndare. Åklagaren känner han som en motpart, men i
regeln har han förtroende för domaren, och det har han, enligt mitt
förmenande, skäl till.
Det är naturligtvis en ytterst sekundär omständighet, att detta
förslag kommer att medföra betydliga kostnader. Enligt den sista upp¬
gift jag kunnat få — den är från år 1901 och stämmer på det hela
med hvad justitieministern säger — uppgår det ungefärliga antalet af
för gröfre brott tilltalade till 3,000 om året. Om man antager, att
hvarje sådan tilltalad rannsakas två å tre gånger, så blir det ungefär
7,000 å 8,000 gånger, som ersättning skall utgifvas åt försvarsadvoka¬
ter. Anslår man ersättningen till 50 kronor lör hvar gång — hvilket
enligt mitt förmenande icke är för högt, ty advokaterna komma
att få allt högre arfvoden och domstolarne komma icke att till¬
erkänna dem lägre arfvoden, då kronan skall betala, än hvad de få af
enskilda parter — så blir det, lågt räknadt, 300,000 kronor om året.
Jag säger än en gång, att detta ej bör inverka på beslutet, om man
vunne något väsentligt med ett bifall till förslaget i fråga. Men jag
är öfvertygad, och det är äfven delvis erkändt, att de faktiska förhål¬
landena i vårt land icke kunna sägas vara sådana, att något väsent¬
ligt skulle vinnas härmed. Det är mera en uppfattning om hvad som
anses teoretiskt och principiellt rätt, som har gjort sig gällande, och
därför tror jag icke, att det är så farligt att i detta fall hålla på det
gamla. Det är icke säkert, att allt gammalt är dåligt. Det finnes
också gammalt, som är bra, och enligt mitt förmenande äro förhål¬
landena på detta område icke så dåliga, att ändring erfordras.
Jag tillåter mig yrka afslag å utskottets hemställan.
Herr Trygg er: Jag skall redan från början be att få uttala en
bestämd gensaga mot ett yttrande från statsrådsbänken. Det sades
nämligen, att detta förslag stöter gamla vanor, men frågan går dock
framåt mot sin lösning. Detta sades redan innan talaren framkommit
med sina skäl. Det är dock bra mycket sagdt mot oss, som hafva en
annan uppfattning. Tv det kan ju hända, att det visserligen är någon¬
ting godt i detta förslag, men att det är skrifvet så, att det icke du¬
ger till lag. Således, det kan vara formella skäl, som hindra dess
antagande. Eller ock kärr det vara så, att förslaget vore godt i annat
sammanhang, under andra förhållanden, som nu icke föreligga. Såle¬
des, därför att man icke vill taga detta förslag, bör man icke karak¬
täriseras såsom den där oberättigadt håller fast vid gamla vanor och
håller fast vid dem gent emot någonting, som oundvikligt skall gä
framåt. Jag reagerar mot uttrycket, så mycket mer som jag för min
Lagförslag
angående
förordnande
if rättegångs¬
biträde åt
häktad.
(Forts.)
N:o 43. 30
Lördagen den 30 April, e. m.
Lagförslag
angående
förordnande
af rättegångs¬
biträde åt
häktad.
(Forts.)
del behjärtar lifligt behofvet af en förändring inom straffprocessen och
önskar varmt att vi måtte se till, att vi kunde bli litet mera moderna
på det straffprocessuella området. Men likvisst kan jag icke vara med
om detta förslag. Ty man får icke bryta sönder hvad man har genom
att sätta till något nytt, som förstör en del af det gamla, som är
godt. Jag skall senare jämväl framdraga skäl, som göra, att äfven
om jag kunde vara med om realiserandet inom nu gällande straffpro¬
cess af den tanke, som ligger bakom detta förslag, så kan jag icke
vara med härom i den form, hvari detta förslag föreligger.
När man bedömer ett strafifprocessuellt lagförslag, måste man hafva
i någon mån klart för sig, hurudan vår svenska straffprocess är. Her-
rarne veta, att vi hafva en inkvisitorisk straffprocess. Hufvudpersonen
är där domaren, under det åklagaren är biträde åt domaren, och den
tilltalade, åtminstone i gröfre brottmål, företrädesvis är ett bevismedel.
Domaren har till åliggande — och det känna våra svenska domare
mycket väl — att söka upptäcka ej mindre de omständigheter, hvilka
tala till förmån för den tilltalade, än de, hvilka tala emot honom. Ty
hans enda sträfvan är och bör vara att få en sann bild af förhållan¬
dena för att därpå kunna grunda en rättvis straffmätning. Men i
denna efterforskning har domaren onekligen en viss hjälp af åklaga¬
ren. Detta har gjort, att våra domare, och detta med rätta, anse sig spe¬
ciellt skyldiga att tillvarataga den tilltalades intresse. Men lagen har
icke stannat vid detta. Lagen gifver åt den tilltalade i brottmål an¬
märkningsvärda fördelar, till hvilka icke finnes något motstycke i civil¬
processen. Det torde vara bekant, att vi i civilprocessen hafva eu för¬
delning af bevisskyldigheten mellan kärande och svarande. Särskildt
lägger den svenska civilprocessen, såsom hvar och en, som haft en
process, väl fått erfara, en ingalunda obetydlig bevisskyldighet äfven
på svaranden. Detta eller något liknande finnes icke i straff processen.
Hela skyldigheten att bevisa straffanspråkets uppkomst hvilar på kä¬
randen. Jag säger detta särskildt därför att en föregående talare, herr
Berg, sade, ifall jag uppfattade honom rätt, att den tilltalade kan be¬
höfva bevisa, att nödvärn förelegat. Det är en fullkomligt oriktig
uppfattning. Det finnes kanske en och annan underdomare, som ännu
har den uppfattningen, men högsta domstolen godkänner den icke.
Det är käranden, åklagaren och målsäganden, som skall bevisa från¬
varon af nödvärn, för att icke domstolen skall taga hänsyn till den
tilltalades, af omständigheterna i målet ej vederlagda påstående att nöd¬
värn förelegat. Således, denna fördelning af bevisskyldigheten ställer
den tilltalade i en alldeles ofantlig stark ställning i förhållande till
åklagaren, och det kan naturligtvis icke vara fråga om att förrycka
denna ställning. Men, skulle man kunna säga, om det också icke är
absolut nödvändigt, så kan det dock vara af en viss nytta att gifva
den tilltalade ett biträde. Han har de andra fördelarne förut: han har
domarens hjälp och han har frihet från bevisskyldighet, nu får han
dessutom ett biträde. Nej, säger jag, han förlorar samtidigt något
annat. Han förlorar, såsom herr Hasselrot nyss antydde, domarens
hjälp. Detta är otvifvelaktigt. Det kan ingen lag i världen hindra,
att när den tilltalade får en försvarsadvokat, så lägger domaren ar-
marne i kors och låter advokaten sköta försvaret för den tilltalade.
Lördagen den 30 April, e. m.
31 Ä:o 43.
förordnande
af rättegångs—
biträde åt
häktad.
(Forts.)
Har man därjämte en klen åklagare, blir det, såsom justitieministern Lagförslag
antydde, i själfva verket domaren, som sköter åtalet, och försvarsadvo-
katen försvaret. Har det då blifvit bättre för den tilltalade?
En annan svaghet i den kungl. propositionen är, att motiven och
slutsatsen icke hänga ihop. Man har såsom det lmfvudsakligaste mo¬
tivet för förslaget åberopat, att den fattige, den medellöse skall få
hjälp. Det är en vacker och tilltalande tanke, detta, att den fattige
skall man hjälpa i rättegången, så att hans fattigdom icke skall vara
honom en ytterligare börda i hans svåra belägenhet. Det står i mo¬
tiven till den kungl. propositionen, d. v. s. statsrådet har anfört föl¬
jande: »Det remitterade förslaget innebär ju i det hela ej annat än
att öppna tillfälle för den medellöse tilltalade att komma i åtnjutande
af en förmån, som i princip redan är enhvar tillerkänd.»
När man läser detta motiv, väntar man att förslaget skall
begränsas till medellösa. Men härom tinnes icke ett ord i förslaget.
Är det emellertid meningen att skaffa hjälp åt de medellösa, så låt
oss — liksom i utlandet — gifva bestämmelser i det afseendet, men
icke bestämmelser, som sträcka sig vidare.
Jag vill därjämte tillägga, att i förslaget finnas åtskilliga bestäm¬
melser, som äro byggda på eu i utländsk lagstiftning förekommande
grundsats, nämligen att i vissa rättegångar får man icke afvakta, att
den tilltalade begär en försvarsadvokat, ntan man tvingar på honom
en sådan. Jag menar bestämmelserna om hvem som skall betala ka¬
laset. Den tilltalade kan omöjligen, heter det, åläggas att betala
biträdet, därest han icke varder till saken fälld. Denna sats är riktig,
om man tvingar honom att emottaga en försvarsadvokat. Men den
är icke riktig, om han icke får någon försvarsadvokat annat än på
egen begäran. Då bör man tillämpa de vanliga reglerna för rätte¬
gångskostnadernas fördelning, d. v. s. att om åtalet icke blifvit af åkla¬
garen utan skäl anställdt eller målsäganden åstadkommit half bevis¬
ning, hvar och en af parterna får betala sina kostnader.
Det finnes i förslaget ännu en bestämmelse, som icke utan ändring
kan antagas, och det är den att »innan biträde blifvit i målet kördt,
må icke mot den häktades bestridande slutligt utslag af rätten med¬
delas». Rannsakningen får fortgå utan att den tilltalade har något
biträde, men om den häktade sista rannsakningsdagen begär ett biträde,
får icke slutligt utslag af rätten meddelas. I dylikt fall tillkommer
således kostnaden för ett nytt domstolssammanträde. Kostnaderna
blifva följaktligen ganska stora enligt detta förslag. Det är icke blott
kostnaderna för biträde, utan därtill böra läggas alla kostnaderna för
en ny rannsakning; och den, som varit ute på ting och sett, huru do¬
maren ofta kommer efter en häst, men fången kommer i droska från
staden, vet nog hvilka kostnader fångtransporten vållar statsverket.
Jag tror dock ej, att man verkligen menat hvad man skrifvit, att rät¬
ten icke får gifva slutligt utslag i saken, utan meningen är nog, att
rätten får icke döma i själfva saken utan att biträde blifvit hördt.
Slutligt utslag kan, såsom bekant, emellertid gifvas icke blott genom
dom i saken, utan äfven på annat sätt.
Af hvad jag anfört följer, att man icke kan antaga förslaget,
äfven om man i öfrigt skulle omfatta tanken att med bibehållande af
S:o 43. 32
Lördagen den 30 April, e. m.
Lagförslag
angående
förordnande
af rättegångs¬
biträde åt
häktad.
(Forts.)
nuvarande straffprocessuella bestämmelser gifva den tilltalade en sådan
rätt, som här ifrågasattes.
Men skall man antaga ett förslag redan nu, är otvifvelaktigt det
kungl. förslaget bättre än utskottets förslag. Det kungl. förslaget har
dock en princip, nämligen den att den person, som skall hafva rätt att
få biträde förordnadt, skall vara häktad; under det att lagutskottet
fordrar, att personen i fråga skall vara häktad för brott, hvarå straff¬
arbete kan' följa. Ett dylikt tillägg passar icke i stycke med för¬
slaget.
Däremot finnes ett tillägg, som skulle kunna passa, nämligen det
af herr Hedenstierna förordade. Om jag uppfattade honom riktigt, ville
han, att där minimum i straffsatsen är två års straffarbete, skulle
häktad äga att få biträde förordnadt. Yar detta hans förslag, skedde detta
naturligtvis med utgångspunkt från den tanken, att alla häktade ej
skola behandlas lika. Med afseende å häktning veta herrarne, att per¬
son, som skäligen misstankes för brott, hvarå minst straffarbete i två
år skall följa, måste man häkta, äfven om det ej finnes speciell an¬
ledning att befara flykt eller undanröjande af bevis. Då häktningen
sålunda är ovillkorlig, kunde man tycka, att den häktade alltid bör få
biträde. Men när straffarbete i lägre mått ingår i straffsatsen, får
man ej häkta person med stadigt hemvist eller yrke, utan att det skä¬
ligen kan befaras, att han afviker eller genom undanrödjande af bevis
eller egendom hindrar sakens tillbörliga utredning. Med afseende på ett
dylikt fall kunde man säga, att en person, som ställer sig på det sättet,
bör staten ej gifva en extra förmån i afseende å hans försvar. Och vidare,
när fängelse ingår i straffsatsen, kan ju bofast ej häktas, och icke bo¬
fast, endast om mot honom förekommer skälig anledning att han af¬
viker. Således, om begränsning skall ske, finnes det nog anledning
att göra, som herr Hedenstierna föreslagit, och ej, som utskottet
föreslagit.
Jag ber om ursäkt, att jag upptager tiden så länge, men jag
måste bemöta några yttranden från herr statsrådet. Det är mycket
vanligt, när man kommer med sådana här små reformförslag, att man
anför åtskilliga skäl, som motsidan icke kan låta bli att erkänna vara
riktiga, men när de granskas närmare, visar det sig ofta, att de bära
långt vidare än till det resultat, hvartill man kommit. Så är det också
med vissa af de skäl, som herr statsrådet åberopat till förmån för
detta förslag. Hvad föra de med sig? Jo, helt enkelt att man måste
afskaffa den inkvisitoriska och muntligt-protokollariska processen hos
oss och gå öfver till den accusatoriska och rent muntliga. Då är äfven
jag med och skulle med stort nöje gå öfver till herr statsrådets sida.
Men man skall ej åberopa dessa skäl till förmån för det föreliggande
förslaget. Man säger t. ex., att den tilltalade måste hafva någon annan
än domaren, som tillvaratager hans försvar. Nå väl, det behöfver han
väl då oberoende af häktningen. Tror man ej domaren i det ena
brottmålet, kan man ju ej tro honom i ett annat, som ej är gröfre.
Och dessutom för eu person med viss ställning skulle det sannerligen
vara lika obehagligt att blifva dömd till fängelse som för mången, som
är häktad, att blifva dömd till straffarbete. Vidare sade herr stats¬
rådet, att domaren kan vara uttröttad, att protokollet därigenom kan
Lördagen den 30 April, e. m. 33
blifva felaktigt, men att detta komme att upptäckas af eu försvars¬
advokat. Men är det på det sättet, att man icke kan lita på proto¬
kollet, kan man det väl icke i något brottmål, och det är lika olyck-,
ligt för samhället, att en oskyldig person blir dömd, då han icke är
häktad, som att en oskyldig person blir dömd, när han är häktad.
Det sålunda anförda synes alltså vara skäl mot hela det rättegångssätt
vi hafva för närvarande, men ingalunda speciella skäl för det framlagda
förslaget.
Jag förstår så väl, att den, som skrifvit förslaget, har blicken rik¬
tad på att förbättra vårt rättegångsväsen och få det mera efter vår
tids fordringar. Men han å sin sida får lära sig inse, att vi, som
sätta oss emot förslaget, göra det icke af obenägenhet för förändringar,
utan emedan vi anse, att åtskilligt af det goda, vi i vår straffprocess
äga, skulle genom förslagets antagande gå förloradt. Denna lapp på
det. gamla skulle skada det hela. Låtom oss då hellre göra eu större
förändring och manligt gripa oss an med utarbetandet af en ny straff¬
process.
Jag hemställer om afslag å såväl utskottets förslag som den kungl.
propositionen.
Herr Wieselgren: Den siste högt ärade talaren slutade med en
anmaning till oss att, hellre än att sätta en ny lapp på gammalt kläde,
skaffa oss en helt ny straffproeess. Jag är så innerligt öfverens med
honom om det önskliga i detta. Men jag vill fråga herrarne, som
sett, huru det ena försöket efter det andra att åstadkomma något helt
nytt aflupit, om vi hafva någon större förhoppning att verkligen genom¬
drifva det här. Just därför att vårt svenska folk är ganska konserva¬
tivt och hänger fäst vid det gamla, just därför är det verkligen mycket
små utsikter till, att man skall få detta folk att i ett slag taga något
helt nytt. Det är ju åter detta, som framdrifver det ena partiella
förslaget efter det andra. Skulle vi nu verkligen afstå alla dessa
partiella reformförslag, komme vi ju ej ur fläcken.
Den ärade talaren anmärkte också något, som ju för hvarje jurist
är en känd sak, att vår rättegångsordning i straffprocessen är inqvisi¬
torisk, under det att i utlandet, där man har dessa ordnade straff-
proeessförhållanden med försvarsadvokater, den är accusatorisk. Ingen¬
ting bevisar dock mera, i hvilket besynnerligt och jag vill säga be¬
tänkligt läge vi kommit med vår straffprocess än det, att, under det
att eu hel mängd domare fortfarande praktisera den gamla inkvisitoriska
metoden, det dock finnes några andra, som icke göra det, utan som
mer eller mindre omedvetet hålla sig till den accusatoriska. Det är
detta, som gör, att man nog icke kan så helt instämma med den sist
föregående talaren, ity att vi verkligen faktiskt redan vuxit ifrån våra
teorier. Det går icke så lätt att numera skära allt öfver en kam.
Och jag skulle vilja säga, att det är precist samma förhållande, när
det gäller de häktade. Ibland dessa finnes det otroligt många skift¬
ningar — från den tillfållige förbrytaren, som kan vara i det hela
taget en ganska aktningsvärd man, men som under inflytande af till¬
fälliga förhållanden begår ett brott, till de genomstuderade vaneför-
brytarne, sådana karaktärer, inför hvilka man står med verklig bäfvan,
Första Kammarens /'rot. 1904. N:o 43. 3
N:o 43.
Lagförslag
angående
förordnande
if rättegångs¬
biträde åt
häktad.
(Fortä.)
ISIG 43.
Lagförslag
angående
förordnande
af rättegångs¬
biträde åt
häktad.
(Forts.)
34 Lördagen den BO April, e. m.
därför att man tycker sig i dem se nästan förkroppsligad »det ondas
princip» — man finner icke, hvar i deras väsen ens det minsta åter¬
sken af gudsafbilden är att finna. Nu komma alla dessa häktade inför
domstolen. Jag tror icke, att jag på minsta vis uttalar något miss¬
aktande omdöme öfver våra domare, om jag säger, att det icke är lätt
för dem att under de korta stunder, eu rannsakning varar, bilda sig
en klar föreställning om dessa för dem hittills alldeles obekanta per¬
sonligheter. Det vore att förutsätta ett större mått af visdom och
genomträngande människokännedom, än hvad i allmänhet människor
hafva rätt att kräfva af hvarandra, ja, till och med af eu domare.
Det är sagdt från statsrådsbänken, att domaren också kau visa sin
egenskap af människa däruti, att han icke alltid är lika vaken, icke
alltid har lika skarp uppfattning af de situationer, hvilka han skall
bedöma. Ja, det är så. Jag har att åberopa en hågkomst, som i detta
afseende synes mig ganska talande. En domare, lör hvilkeus minne
jag hyser den djupaste vördnad, handlade en gång ett mål mot en
man, som var anklagad för tjufnad. Mannen hade sett en båt ligga vid
eu kaj, han hade tagit båten och med den rott sig till eu annan plats.
Där hade han lämnat båten och gatt sin väg. Hall blef häktad och
anklagad för tjufveri. Domaren tog upp åklagarens påstående, deu
häktade förstod ej att något invända, och det pågick redan öfverläggning
om utmätning af det straff, som skulle följa på detta tjufnadsbrott, dä
notarien, som till sin förvåning åhört den pågående öfverläggningen, går
fram till ordföranden och hviskar i hans öra, att detta ju dock icke var
något tjufnadsbrott, icke var något brott efter 20 kapitlet, utan efter
22 kap. 12 § strafflagen. Domaren blef ond, och det kunde man just
icke säga något om, då det var en mycket framstående brottmålsdomare,
under det notarien var eu mycket ung, opröfvad person. Men domaren
började emellertid att tänka sig för, och slutet blef naturligtvis det, att
mannen blef fälld till böter för att hafva utan lof tagit och gjort bruk
af hvad annan tillhörde. Han hade ej stulit baten, han hade endast
olofligen begagnat den, och han borde således ej dömas för tjufnad.
Den, som har minne af eu sådan tilldragelse, kau ej uppfatta så¬
som förolämpning mot eu domare, om man säger, att, trots allt hvad
han gör för att utleta sanningen, dock kan antagas, att någon gång
den gamla satsen äfven på honom besannas: »interdum dortnitat bonus
pater Homerus».
Om en häktad person icke alltid förstår tillämpningen af mera
subtila juridiska begrepp, är det ju någonting ganska naturligt. Men
just därför anser jag det också vara ganska maktpåliggande, att staten,
som i allt vill söka att utleta rätten, skipa rättvisa och därmed till¬
godose rättfärdighetens kraf, ställer vid hans sida en person, som kan
i detta stycke råda och hjälpa honom. Bland de tusende och åter
tusende personer, som jag under årens lopp samtalat med i våra fän¬
gelser, har jag funnit många, ganska många, som med djupaste bitter¬
het hafva utstått sitt straff helt enkelt därför, att de under strafftiden
kommit till insikt om ett eller annat, som de anse — jag säger icke:
som nödvändigt är af den beskaffenhet, men som de anse vara af den
beskaffenhet, att, därest de förstått att vid rannsakningen omtala, be¬
tona, utlägga det, detta skulle hafva föranled t domstolen att bestämma
Lördagen den SO April, e. m.
35 IN;© 43.
deras straff annorlunda, än som skett. Det har funnits mångfaldiga, Lagförslag
som af denna anledning utgått ur fängelset som fiender mot samhället, an9ående
alldeles oberörda af alla de försök, som gjorts att i annan riktningJf^ättegån «
påverka dem. De hafva känt sig af samhällsrättfärdigheten orättfärdigt J biträde åt
behandlade. Detta hade förekommits, om de hade haft vid sin sida häktad.
eu rättsligt bildad person, af hvilken de kunnat vinna hjälp och (Forts.)
bistånd.
Jag skall icke ingå vidare i denna fråga. Tiden är ju långt fram¬
skriden. Men jag ber att få yrka bifall icke till lagutskottets förslag,
utan till det bättre af förslagen, den kungl. propositionen.
Herr Uppström: Ehuru jag inom utskottet bidragit till det slut,
hvartill utskottet kommit, skulle jag icke hafva besvärat kammaren
med något yttrande så sent på aftonen, om icke jag ansett mig upp¬
kallad af eu eller ett par föregående talare. Det har sagts och det
med full rätt, att den svenska brottmålsrannsakningen är till sin ka¬
raktär inkvisitorisk, att det tillhör domaren att utreda målet i dess
helhet och söka icke blott bevis för den tilltalades brottslighet, utan
äfven för hans oskuld, och att domaren skall vara den tilltalades hjälp,
där lian själf icke kan förstå sig på saken. Jag är också öfvertygad
om, att enhvar domare försöker göra det efter måttet af sin förmåga,
men det har anmärkts, att omständigheter kunna göra, att, äfven där
viljan finnes, förmågan någon gång kan, om än blott för tillfället,
saknas. Och jag får bekänna, hvad mig angår, att jag en och annan
gång funnit, att en omständighet, som möjligen kunnat hjälpa den
tilltalade, hade bort erhålla en bättre utredning, än den fått. Enhvar
domare medgifver väl åklagaren att göra erinringar och framställningar
samt rätt att ställa frågor till den tilltalade, och den tilltalade skall
naturligtvis också äga rätt att göra framställningar, men åklagaren
förstår i regeln att göra sina erinringar, den tilltalade förstår det ofta
icke, och det är för att afhjälpa den bristen, som nu det här förslaget
har blifvit väckt. Rannsakningens karaktär af inkvisitorisk behöfver
därför icke gifvet förändras. Dessa biträden blifva efter min uppfatt¬
ning icke advokater i utländsk modern mening, utan de blifva endast,
såsom de också kallas, biträden, och de böra — naturligtvis under
vanlig kontroll — hafva haft tillfälle att samtala och konferera med
den tilltalade, innan rannsakningen börjar. Man får väl icke antaga,
att hvar och en, som är häktad, är brottslig, men man kan antaga,
att en stor del af de häktade, åtminstone på landsbygden, själfva icke
äro i stånd att, såsom sig bör, bevaka sin talan. För min egen del skulle
jag också hafva velat helst biträda den kungl. propositionen, men jag
ansåg mig inom utskottet böra böja mig för den mening, som nu har
tätt sitt uttryck i förslaget från utskottet, enär jag befarade, att hela
förslaget annars skulle gå om intet. En fördel har dock utskottets
förslag däruti, att det sluter sig närmare till den lagändring, som år
1890 ägde rum, och på grund af hvad jag nu har sagt, anhåller jag
att få yrka bifall utskottets förslag.
Herr Tamm, Carl August: Då jag förra gången hade ordet,
nämnde jag, att jag skulle göra eu liten anmärkning mot fjärde me-
N:o 43. 36
Lagförslag
angående
förordnande
af rättegångs■
biträde åt
häktad.
(Forts.)
Lördagen den 30 April, e. m.
ningen i 1 §, men då det var beroende af, huru kammaren ställde sig
till bestämmelsen i 2 §, bad jag att få återkomma. I fall det nu blir
.proposition på 1 § i dess helhet, ber jag emellertid att få nämna,
hvad jag afsett. Fjärde meningen i 1 § lyder så: »Innan biträde blifvit
i målet hördt, må dock icke, mot den häktades bestridande, slutligt
utslag af rätten meddelas». 2 § medgifver ju, att, om en tilltalad icke
är nöjd med det rättegångsbiträde, som är honom anvisadt, rätten äger
pröfva, huruvida något annat rättegångsbiträde skall honom lämnas
eller icke. Då rätten skall pröfva det, kanhända den bifaller den
tilltalades begäran på nytt, och i så fall gör det ingenting, om fjärde
meningen får stå, som den står, men är det sa, att rätten nekar den
tilltalade annat rättegångsbiträde, får han aldrig något sådant, och
om man skall tolka fjärde meningen efter dess ordalydelse, skulle det
dröja ganska länge, innan målet kunde afdömas, ty det blefve aldrig
något biträde i målet hördt. Jag tror därför, att meningen borde
ändras ungefär sålunda: Innan det blifvit den tilltalade beredt till¬
fälle att fä biträde i målet hördt o. s. v.
Då jag yrkat afslag å det hela, har jag blott velat påpeka detta,
ifall det nu blir proposition på hela 1 §. För resten har ju professor
Trygger äfven yttrat sig i detta afseende.
Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr tal¬
mannen, att i afseende på nu föredragna paragraf yrkats: l:o) att
utskottets förslag till paragrafens lydelse skulle godkännas; 2:o) att
motsvarande paragraf i Kungl. Majrts förslag i ämnet matte godkännas;
och 3:o) att paragrafen skulle afslås.
Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen pa afslag a paragrafen
vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf herr talmannen hemställde,
huruvida kammaren ville till kontraproposition därvid antaga god¬
kännande af utskottets förslag eller bifall till det under 2:o) här ofvan
omförmälda yrkande, och förklarade herr talmannen sig anse de härå
afgifna svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition antaga bifall till sistnämnda yrkande.
Jämväl om kontrapropositionens innehåll äskades emellertid vote¬
ring, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och anslogs eu så lydande
omröstningsproposition:
Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen om 1 § i sam¬
mansatta stats- och lagutskottets förslag till lag angående förordnande
af rättegångsbiträde åt häktad antager godkännande af motsvarande
paragraf i Kungl. Maj:ts förslag i ämnet, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
37 N:o 43.
Lördagen den 30 April, e. in.
Vinner Nej, har såsom kontraproposition i nämnda votering an¬
tagits godkännande af utskottets förslag till paragrafens lydelse.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 65;
Nej — 41.
Härefter uppsattes, justerades och anslogs för hufvudvoteringen en
omröstmngsproposition af följande lydelse:
.... ,Den’ S0om afslår 1 § i sammansatta stats- och lagutskottets förslag
till lag angående förordnande af rättegångsbiträde åt häktad, röstar
Jä)
Den, clet ej vill, röstar
Nej.
Vinner Nej, godkännes motsvarande paragraf utaf Kungl. Harts
förslag i amnet. ° J
, . Vid etet af den häröfver anställda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 77;
Nej — 28.
Öfriga delar af lagförslaget.
Afslogos.
Utskottets i punkten gjorda hemställan.
Förklarades besvarad genom kammarens beslut vid föredragningen
af lagförslaget. , ° &
Punkten 2.
Utskottets hemställan afslogs.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 27 och 29 inne¬
varande manad bordlagda utlåtanden:
n:o 46, i anledning af väckta motioner angående ändringar i gäl¬
lande vattenrättslagstiftning,
.. . 11,0 i anledning af väckt motion angående landstormens tjänst¬
göring m. m., och J
Första Kammarens Prof. 1904. N:o 43.
4
N:o 43. 38
Lördagen den 30 April, e. m.
u:o 48, i anledning af väckt motion om utsträckt tjänstgöringstid
för vissa värnpliktige,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Vid förnyad föredragning af första särskilda utskottets den 27 och
29 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 1, ^anledning åt Kungl.
Maj:ts proposition n:o 39 angående upphörande af Öfver Selö pastorats
i Strängnäs stift prebendeegenskap, biföll kammaren hvad utskottet i
detta utlåtande hemställt.
Vid förnyad föredragning af sammansatta stats- och bankoutskot¬
tets den 26 och 27 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 4, i an¬
ledning af väckt motion om visst tillägg till förordningen angående
en postsparbank för riket, biföll kammaren hvad utskottet i detta ut¬
låtande hemställt.
Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts
den 26 och 27 i denna månad bordlagda utlåtanden:
n:o 16, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående utredning af emigrationsfrågan in. in., och
n:o 17, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående undersökning rörande antalet vanföra och lytta i landet,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Justerades åtta protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst pa föredrag¬
ningslistan till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 10, o 8 e. m.
In fidem
A. v. Kr us enst jer na.
Stockholm, Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B., 1904.