RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1904. Första Kammaren. N:o 42.
Lördagen den 30 april.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 23 i denna månad.
Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver föl¬
jande af statsutskottet i dess memorial n:o 59 föreslagna och af båda
kamrarne godkända voteringsproposition;
Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att Riksdagen,
med bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning samt med
afslag å herr Ljunggrens i samma ämne väckta motion, på extra stat
för är 1905 anvisar till handelsstipendier ett belopp af 20,000 kronor,
röstar
J a i
Den, det ej vill, röstar
Nej.
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammarens be¬
slut, i anledning af Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning samt
med bifall till herr Ljunggrens i samma ämne väckta motion, på
extra stat för år 1905 anvisat till handelsstipendier ett belopp af
30,000 kronor.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 85;
Nej — 57.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag,
Forsta Kammarens Prof. 1904. N:o 42. 1
N.o 42. 2
Lördagen den 30 April.
b ro 325, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen där¬
städes utfallit med 96 ja och 128 n#j samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 181 ja och 186 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af 'Riksdagen fattadt i öfverenstämmelse med
nej-propositionen.
M exil MHbU.
Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver föl¬
jande af statsutskottet i dess memorial n:o 74 punkten 2. I föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
" wr£ iittb *■.
Den, som i likhet med Första Kammaren vill godkänna de vid
statsutskottets utlåtande n:o 5 fogade förslag till stater för infanteriet
(bil. 3—30 vid nämnda utlåtande) å 8,523,594 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej.
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren,
godkänt de vid herr P. Pehrsons m. fl. i ämnet afgifna reservation
fogade förslag till stater för infanteriet (bil. 3—30 vid nämnda reserva¬
tion) å 8,456,267 kronor 50 öre.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda i
Ja — 118:
Nej — 25.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag,
n:o 326, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen där¬
städes utfallit med 18 ja och 206 nej samt att båda kamrarnes sam¬
räknade röster befunnits utgöra 136 ja och 231 nej, hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nej¬
propositionen.
Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver föl¬
jande af statsutskottet i dess memorial n:o 74 punkten 2. II före¬
slagna och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som i likhet med Första Kammaren vill godkänna de vid
statsutskottets utlåtande n:o 5 fogade förslag till stater för kavalleriet
3 N:o 42.
Lördagen den 30 April.
(bil. 31—39 vid nämnde utlåtande) å 2,566,858 kronor 80 öre,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej.
Vinner Nej, bar Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren,
godkänt de vid herr P. Pehrsons m. fl. i ämnet afgifna reservation
fogade förslag till stater för kavalleriet (bil. 31—39 vid nämnda
reservation) å 2,524,150 kronor 30 öre.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 125;
Nej — 18.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag,
n:o 327, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen där¬
städes utfallit med 21 ja och 203 nej samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 146 ja och 221 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
nej-propositionen.
Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver föl¬
jande af statsutskottet i dess memorial n:o 74, punkten 2. III före¬
slagna och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som i likhet med Första Kammaren vill godkänna de vid
statsutskottets utlåtande n:o 5 fogade förslag till stater för artilleriet
(bil. 40—48 vid nämnda utlåtande) å 2,746,026 kronor 50 öre, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej.
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren,
godkänt de vid utskottets memorial n:o 62 fogade förslag till stater
för artilleriet (bil. 1—9 vid nämnda memorial) å 2,656,287 kronor.
N:0 42. 4
Lördagen den 30 April.
Vid omröstningens sint befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 128;
Nej — 14.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag,
n:o 328, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen där¬
städes utfallit med 31 ja och 191 nej samt att båda kamrarnes sam¬
manräknade röster befunnits utgöra 159 ja och 205 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
nej-propositionen.
Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver föl¬
jande af statsutskottet i dess memorial n:o 74, punkten 3, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som i likhet med Första Kammaren vill, att Riksdagen
med anledning af Kungl. Maj:ts framställning samt med afslag å
herr Å. H. Hammarskjölds motion, i hvad den afser anslaget till
remontering och skoning m. m., öka nämnda anslag, nu 962,563
kronor, med 260,639 kronor till 1,223,202 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej.
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren be¬
slutat att med anledning af Kungl. Maj:ts framställning samt herr
Hammarskjölds motion, i hvad den afser anslaget till remontering och
skoning m. m., öka nämnda anslag, nu 962,563 kronor, med 36,639
kronor till 999,202 kronor.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 126;
Nej - 17.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokolls¬
utdrag, n:o 329, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröst¬
5 Ko 42.
Lördagen den 30 April.
ningen därstädes utfallit med 44 ja och 180 nej samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 170 ja och 197
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverens¬
stämmelse med nej-propositionen.
Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver föl¬
jande af statsutskottet i dess memorial n:o 74, punkten 4, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som i likhet med Första Kammaren vill, att Riksdagen,
med godkännande af det vid herr H. P. P. Tamms m. fl. reservation
fogade förslag till stat för krigshögskolan (bil. 61), höjer anslaget
till krigshögskolor, nu 77,205 kronor, med 16,250 kronor till 93,455
kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej.
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren
beslutat, att med godkännande af det vid statsutskottets utlåtande
n:o 5 fogade förslag till stat för krigshögskolan (bil. 61), höja anslaget
till krigshögskolor, nu 77,205 kronor, med 15,750 kronor till 92,955
kronor.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 131;
Nej — 13.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag,
n:o 330, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen där¬
städes utfallit med 21 ja och 196 nej samt att båda kamrarnes sam¬
manräknade röster befunnits utgöra 152 ja och 209 nej, hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nej¬
propositionen.
Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver föl¬
jande af statsutskottet i dess memorial n:o 74, punkten 5, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Ka 42. 6
Lördagen den 30 April.
Den, som i likhet med Första Kammaren vill, att Riksdagen,
med bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning samt med
afslag å herrar Anderssons, Nordströms och Erikssons m. fl. ifråga¬
varande motioner, okär anslaget till de värnpliktiges aflöning, inskrif¬
ning och redovisning m. m., nu 2,060,492 kronor, med 15,201 kronor
till 2,075,693 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej.
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren,
beslutat, att i anledning af Kung!. Maj:t i ämnet gjorda framställning
samt herrar Andersons, Nordströms och Eriksons m. fl. ifrågavarande
motioner, öka anslaget till de värnpliktiges aflöning, inskrifning och
redovisning m. m., nu 2,060,492 kronor, med 1,066,026 kronor till
3,126,518 kronor.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 141;
Nej - 3.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag,
n:o 331, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen där¬
städes utfallit med 106 ja och 117 nej, samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 247 ja och 120 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
ja-propositionen.
Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver föl¬
jande af bevillningsutskottet i dess memorial n:o 27 föreslagna och
af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som i likhet med Första Kammaren vill, att Riksdagen
med bifall till Kungl. Maj:ts proposition, n:o 54, medgifver, att till
Kockums mekaniska verkstadsaktiebolag af tullmedlen utbetalas ett
belopp af 49,605 kronor 60 öre, motsvarande tullafgiftema för mate-
rialier, som för byggande af pansarbåten Tapperheten af bolaget till
7 N:C 42
Lördagen den 30 April.
riket införts under tiden från och med den 5 mars 1900 till och
med den 20 mars 1901, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej.
■ • • .ill, y oj.- ; *• ' f
Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra Kammaren af-
slagit såväl Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning som utskottets
hemställan. *
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 91;
Nej — 52.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag,
n:o 332, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen där¬
städes utfallit med 107 ja och 110 nej samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 198 ja och 162 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
ja-propositionen.
Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver föl¬
jande af bevillningsutskottet i dess memorial n:o 28 föreslagna och
af båda kamrarna godkända voteringsproposition:
Den, som i likhet med Första Kammaren vill, att 10 § i den
för år 1905 afsedda förordning om inkomstskatt skall erhålla följande
lydelse:
Skyldighet----— fria från skatt.
Har i fall, hvarom nu är sagdt, skattskyldig inkomst af fast
egendom, uppgående enligt de i 2 § stadgade beräkningsgrunder till
300 kronor eller därutöfver, och utgör den skattskyldiges samman¬
räknade inkomst minst nämnda belopp, skall skatt likväl erläggas
för hela den beräknade inkomsten af fast egendom, dock icke för
mera än beloppet af den skattskyldiges sammanräknade inkomst.
Uppgår inkomsten--— — — bortfaller.
röstar
Ja;
Ko 42. 8
Lördagen den 30 April.
Den, det ej vill, röstar
Nej.
Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra Kammaren be-
slutit, att 10 § i den för år 1905 afsedda förordning om inkomstskatt
skall erhålla följande lydelse:
Skyldighet-----fria från skatt.
Har i fall, hvarom nu är sagdt, skattskyldig inkomst af fast
egendom, uppgående enligt de i 2 § stadgade beräkningsgrunder till
600 kronor eller därutöfver, och utgör den skattskyldiges samman¬
räknade inkomst minst nämnda belopp, skall skatt likväl erläggas för
hela den beräknade inkomsten af fast egendom, dock icke för mera
än beloppet af den skattskyldiges sammanräknade inkomst.
Uppgår inkomsten — —---bortfaller.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 120;
Nej — 21.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag,
n:o 333, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen där¬
städes utfallit med 40 ja och 183 nej, samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 160 ja och 204 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
nej-propositionen.
Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver föl¬
jande af bevillningsutskottet i dess memorial n:o 29 föreslagna och
af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som i likhet med Första Kammaren vill, att tullen å jute-
väfnad: oblekt och ofärgad säck- eller packväf skall höjas till 13 öre
för kilogram, äfvensom att då juteväfnad, tillverkad i utlandet, an¬
vändes till emballage vid utförsel sjöledes från stapelstad till utrikes
ort, må för hvarje kilogram af väfnaden restitutionsvis af tullmedlen
beviljas 13 öre under iakttagande af de i § 9 punkten 1 tulltaxe-
underrättelserna upptagna bestämmelser, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej.
9 N:o 42.
Lördagen den 30 April.
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren be-
slutit, att gällande tullsats å juteväfnad: oblekt och ofärgad säck- eller
packväf, äfvensom gällande bestämmelser om tullrestitution för jute-
väfnad skola bibehållas oförändrade.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 97;
Nej — 30.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag,
n:o 3B4, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen där¬
städes utfallit med 45 ja och 170 nej, samt att båda kamrarnes sam¬
manräknades röster befunnits utgöra 142 ja och 200 nej, hvadan be¬
slut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
nej-propositionen.
Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver föl¬
jande af statsutskottet i dess memorial n:o 90, punkten 1, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att Riksdagen
med godkännande af följande förslag till stater, nämligen för flottans
officerskår, för flottans underofficerskår, å dagaflöning till officerare
och underofficerare vid flottan och för marinintendenturkåren i flottans
reserv (bil. n:is 1—4 vid statsutskottets utlåtande n:o 6) samt för
flottans sjömanskår (bil. n:o 5 vid den af herr H. P. P. Tamm m. fl.
i ämnet afgifna reservationen), höjer anslaget till aflöning för flottans
kårer och stater från 3,669,075 kronor med 215,084 kronor till
3,884,159 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej.
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren,
beslutit att med godkännande af de vid statsutskottets utlåtande n:o 6
fogade förslag till stater (bil. n:is 1—5) för flottans officerkår, för
flottans underofficerskår, å dagaflöning till officerare och underofficerare
vid flottan, för marinintendenturkåren i flottans reserv samt för sjö¬
manskåren höja anslaget till aflöning för flottans kårer och stater från
3,669,075 kronor med 194,817 kronor till 3,863,892 kronor.
N:0 42. 10
Lördagen den 30 April.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 120;
Nej — 21.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag,
n:o 335, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen där¬
städes utfallit med 29 ja och 191 nej, samt att båda kamrarnes sam¬
manräknade röster befunnits utgöra 149 ja och 212 nej, hvadan be¬
slut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
nej-propositionen.
Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver föl¬
jande af statsutskottet i dess memorial n:o 90, punkten 2, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som i likhet med Första Kammaren vill, att Riksdagen,
på sätt Kungl. Maj:t föreslagit, på extra stat för år 1905 beviljar
till nyanskaffning af krigsfartygsmateriel 6,262,550 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej.
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, be¬
slutat att till nyanskaffning af krigsfartygsmateriel bevilja på extra
stat för år 1905 ett anslag af 6,062,550 kronor.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda.'
Ja — 116;
Nej — 26.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag,
n:o 336, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen där¬
städes utfallit med 62 ja och 160 nej, samt att båda kamrarnes sam¬
manräknade röster befunnits utgöra 178 ja och 186 nej, hvadan be¬
slut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
nej-propositionen.
11 N:o 42.
Lördagen den 30 April.
Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver föl¬
jande af statsutskottet i dess memorial n:o 90, punkten 3, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som i likhet med Första Kammaren vill, att Riksdagen,
med bifall till herr Natt och Dags med flere motion, såvidt densamma
afser anläggande af ett fast undervattenstorpedbatteri vid Oxdjupet,
för år 1905 för detta ändamål beviljar ett anslag af 348,000 kronor,
med rätt för Kungl. Maj:t att genast låta påbörja dessa arbetens ut¬
förande samt af tillgängliga medel förskjuta det belopp, som härför
kan erfordras redan under innevarande år, samt vid anmälan af detta
beslut anhåller, att Kungl. Maj:t behagade låta omedelbart påbörja
och med största möjliga skyndsamhet fullborda ifrågavarande arbete,
röstar
J a |
Den, det ej vill, röstar
Nej.
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, icke
bifallit herr Natt och Dags med flere ifrågavarande motion.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 114;
Nej - 28.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag,
n:o 337, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen där¬
städes utfallit med 85 ja och 138 nej, samt att båda kamrarnes sam¬
manräknade röster befunnits utgöra 199 ja och 166 nej, hvadan be¬
slut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfveeensstämmelse med
ja-propositionen.
På hemställan af herr talmannen beslöt kammaren att nu af¬
bryta sammanträdet och åter börja förhandlingarna kl. 2.so e. m., på
det samlingsrummet under tiden måtte kunna förses med frisk luft.
Då kammaren åter sammanträdde kl. 2,so e. m., tillkännagaf
herr talmannen, att anslag före kl. 2 e. m. utfärdats till samman¬
trädets fortsättande kl. 7 på aftonen.
N:o 42. 12
Om understöd
dt obemedlade
hushåll på
Gottland i an¬
ledning af ut¬
sträckt öf-
ningstid för
vissa värn¬
pliktige.
Lördagen den 30 April.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 27 och 29 inne¬
varande april bordlagda utlåtanden:
n:o 80, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående för¬
säljning af en till förra militiebostället Reslöf n:is 1, 2 och 29 i
Malmöhus län börande lägenhet,
n:o 81, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
hörande af den till kronan utgående afgift af flottbron öfver Dal-
älfven vid Grådö i Hedemora socken m. m.,
n:o 82, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
hörande af den till kronan utgående så kallade strömsafrad af flott¬
bron öfver Dalälfven vid Uppbo i Stora Skedvi socken m. m.,
n:o 83, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående jord-
afsöndring från Leckö kungsgård i Skaraborgs län,
n:o 84, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående för¬
säljning af en till förra militiebostället Litzäng n:o 1 i Östergötlands
län börande utäga,
n:o 85, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af viss del af kronolägenheten Kungsängen å Västerås stads
område,
n:o 86, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående för¬
säljning af vissa delar af förra majorsbostället 1 mantal Söre n:o 5
i Lits socken af Jämtlands län,
n:o 87, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af den under förra militiebostället 2 mantal Tillingeby n:is 1
och 2 i Kalmar län lydande lägenheten Djupsjöryd n:o 1, och
n:o 88, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af indragna kronofogdebostället Flarn mestad n:o 1 i Öster¬
götlands län,
biföll kammcren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Föredrogs å nyo statsutskottets den 27 och 29 innevarande må¬
nad bordlagda utlåtande n:o 91, i anledning af väckt motion om anslag
för beredande af statsunderstöd åt obemedlade hushåll på Gottland,
hvilkas värnpliktige försörjare inkallas till extra tjänstgöring utöfver
lagstadgad öfningstid.
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 235) hade herr
S. A. K. Natt och Dag, under instämmande beträffande motionens
syfte af herrar A. Hedin och J. G. Pettersson i Södertälje föreslagit,
att Riksdagen, för utdelande af statsunderstöd med högst en krona
per dag åt de obemedlade hushåll å Gottland, hvilkas familjeförsörjare
13 N:0 42.
Lördagen den 30 April.
antingen redan vore eller framdeles blefve inkallade till extra tjänst- Om unda-stöd
göring utöfver lagstadgad öfningstid, ville å extra stat för år 1905
bevilja ett förslagsanslag om 8,000 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t g.0ttiand i ari¬
ett af tillgängliga medel nu strax under innevarande år förskottsvis ledning afut-
utbetala hvad som af anslaget för sagda ändamål kunde befinnas våra sträckt öf-
erforderligt, samt vid anmälan af detta beslut anhålla, att Kungl. räirT
Maj:t behagade genom platsmyndigheterna låta utbetala detta under- pUktige.
stöd på sätt Kungl. Maj:t kunde finna lämpligast. (Forts.)
Utskottet hade i förevarande utlåtande hemställt, »att Riksdagen
må för år 1905 å extra stat bevilja ett förslagsanslag af 8,000 kronor
att, på sätt Kungl. Maj:t kan finna lämpligt, utdelas med 75 öre om
dagen till de hushåll å Gottland, hvilkas värnpliktige familjeförsörjare
äro eller under innevarande år blifva inkallade till extra tjänstgöring
utöfver lagstadgad öfningstid och hvilka för sin utkomst äro väsent¬
ligen beroende af familjeförsörjarnes arbetsförtjänst; med rätt för
Kungl. Maj:t att af tillgängliga medel förskottsvis utbetala under inne¬
varande år hvad som af anslaget kan för sagda ändamål finnas er¬
forderligt.»
Hen- af Ekenstam: Herr grefve och talman, mina herrar! Så¬
som representant för Gottland har jag naturligtvis icke annat än att
med tacksamhet erkänna, att statsutskottet så välvilligt upptagit nu
ifrågavarande motion. Men då utskottet har förklarat sig behjärta
de ekonomiska svårigheter, som i följd af den å Gottland skedda
mobiliseringen uppstå för en del värnpliktge och deras familjer, men
icke haft anledning vidare utdraga konsekvenserna af mobiliseringen, har
jag ansett mig böra använda detta tillfälle att påvisa, att dessa konse¬
kvenser komma att drabba Gottlands befolkning i allmänhet på ett
helt annat och vida hårdare sätt, än man torde hafva tänkt sig.
Det är ju så, att när helst någon europeisk makt indrages i
krigiska förvecklingar och man därunder kan tänka sig en eller annan
flottdemonstration i Östersjön, måste på grund af Gottlands läge en
neutralitetsvakt där hållas. Denna neutralitetsvakt gäller för visso
icke endast Gottlands säkerhet, utan genom densamma skyddas icke
blott Sveriges, utan äfven Norges, d. v. s. hela den skandinaviska
halföns neutralitet. Att då tänka sig, att denna vakt uteslutande
skall åligga den lilla provins, inom hvars område ett par såsom krigs-
hamnar förklarade punkter äro belägna, är väl ändå något obilligt.
Ty vi skola tänka oss, att förhållandena ju kunna vara sådana, att
dessa oroligheter komma att fortfara under en längre tidsföljd, att
de komma att upprepas ganska ofta; skall då alltjämt mobiliseringen
för denna neutralitetsvakt göras på Gottland? Blir icke detta för
tungt för denna lilla provins? Det har redan visat sig, att, äfven
med de former, som nu iakttagits, då vederbörande verkligen försökt
gorå saken så mild som möjligt, det har varit mycket svårt för t. ex.
den man, som ensam brukar sin torfva, att under inkallelsetiden få
N o 42. 14
Lördagen den 30 April.
Om understöd någon som skött densamma, och kanske har hela hans årsförtjänst
a\ushåUllpåe ^S^tt för att betala den han nödgats lega. Det har också visat sig,
Gottland i an- att åtskilliga fabriker, som finnas på Gottland, komma att få eller
ledning af ut- redan fått det mycket svårt att fylla sitt behof af arbetare, då icke
sträckt öf- mindre än sju årsklasser af de mest arbetsföra männen på detta sätt
”vissa värn '“kallats till vapentjänst. Och slutligen är möjligheten af en sådan
pliktige. återkommande neutralitetsmobilisering—äfven om man tänker sig, att
(Ports.) den icke kommer att upprepas allt för ofta — dock ett hot, som
hvilar öfver denna provins, och som kommer att inverka ytterligt
ogynnsamt på hela dess ekonomiska utveckling. Gottland är ju, så¬
som herrarna möjligen hafva sig bekant, sedan ett eller två decennier
tillhaka stadt i en lycklig ekonomisk utveckling. Men det är all¬
deles säkert, att kommer det att fastslås, att, när helst här behöfves
en neutralitetsvakt, den vakten skall tagas af Gottlands befolkning,
så kommer helt visst också denna ekonomiska utveckling att stäckas
på ett ytterst betänkligt sätt, och hvad vi nu här i Riksdagen söka att
från alla sidor motarbeta, nämligen emigrationen, kommer att utveck¬
las till en höjd, som blir fördärfbringande för denna provins med dess
redan förut ganska fåtaliga befolkning.
Då motionären framhållit, att hvad som nu inträffat på Gottland
icke var förutsedt i 1901 års härordning, har jag anset det desto
mera vara min plikt att erinra om följderna af den skedda mobili¬
seringen i förhoppning att något i själfva saken kan af vederbörande
göras. Hvad som skall göras, veta väl vederbörande själfva, men för
dem, som sett, huru det nu tillgår, synas olägenheterna vara tämligen
enkla att afhjälpa. Det har fordrats inkallelse af två kompanier;
dessa två kompanier skulle väl dock kunna ganska lätt ersättas ge¬
nom fast anställdt stammanskap, och om vi fasthålla, att denna vakt
tjänar till hela den skandinaviska halföns säkerhet, måste väl också
den erforderliga kostnaden vara väl motiverad.
Jag har intet annat yrkande att göra än om bifall till utskottets
hemställan.
Friherre Palmstierna: Herr grefve och talman, mina herrar!
Jag begärde egentligen ordet för att föreslå eu formell ändring i ut¬
skottets hemställan, men jag ber dock, med anledning af den före¬
gående talarens yttrande, att få begagna tillfället för att söka med
några ord bemöta honom.
Först och främst vill jag då erinra, att det icke är konsekven¬
serna af hvad som nu behandlas, som skulle komma att utveckla sig
på sätt han angaf, utan hvad som här behandlas är frågan om er¬
sättning åt dem, som blifvit inkallade till tjänstgöring och hvilkas
familjer behöfva understöd, och konsekvenserna däraf kunna icke
vara ofördelaktiga för Gottland.
Vidare yttrade samme talare, att detta drabbar Gottland hårdt.
Det är ju alldeles gifvet, att Gottland är den landsdel, som i första
hand är utsatt för att neutraliteten där brytes och som således måste
15 N:o 42.
Lördagen den 30 April.
främst bevakas. Man kan ju icke flytta Gottland för gottländingarnes
bekvämlighets skull, och jag är heller icke förvissad om att de skulle
därmed vara belåtna. Om där årligen eller mycket ofta behöfves en
neutralitetsvakt, så kan man tänka sig, att Kungl. Maj:t kommenderar
värnpliktige från fastlandet för att aflösa det gottländska manskapet.
Det är något, som jag förmodar vara helt naturligt och hvarigenom
bördan kommer att utjämnas.
Hvad det fast anställda manskapet beträffar, är det ju, om jag
så får säga, slut därmed. Vi hafva icke något fast anställdt man¬
skap annat än vid artilleriet, kavalleriet och gardena; vid öfriga trupp¬
förband utgöres sådant manskap endast af underbefälsämnen.
Att emellertid i första hand denna tjänstgöring kommer att åligga
Gottland, kan icke hjälpas, och därför är det allt skäl att bevilja
den ersättning, som nu är föreslagen.
Det är icke utan, att Gottland äfven har vissa fördelar. Ehuru
befolkningen icke uppgår till mer än 52,000 personer, bildar emel¬
lertid Gottland eget stift och eget landshöfdingedöme och har
äfven hvarjehanda andra fördelar, som det öfriga riket gärna har
unnat denna landsdel med afseende å dess läge, men att flytta den
torde vara svårt.
Herr grefve och talman! Jag tillåter mig hemställa om en
ändring i själfva klämmen af utskottets betänkande. När motionären
föreslog, att ersättning skulle utgå till dem, som »äro eller under
innevarande år blifva inkallades» etc. och utskottet godkände detta,
så var det riktigt; men nu är den första vakten aflöst, och i ut¬
skottets hemställan inbegripes icke dessa, som varit inkallade. Jag
hemställer sålunda om bifall till utskottets förslag med den ändring,
att orden »äro eller under innevarande år blifva inkallade» utbytas
mot orden »under innevarande år blifvit eller varda inkallade».
Herr Björlin: Jag vill icke yttra mig om, huruvida den fast
anställda personalen vid Gottlands infanteriregemente behöfver ökas
eller icke; jag vill blott med fäst afseende å den senaste ärade tala¬
rens anförande be att få nämna, att förhållandet där är sådant, att
den fast anställda volontärspersonalen verkligen beräknats skola ligga
där såsom ett slags säkerhetsbesättning. Man tog hänsyn till detta
redan vid 1901 års riksdag; denna personal är nämligen just af detta
skäl nästan lika stor som vid ett gardesregemente. Det kan ju vara
olika tankar om, huruvida den bör vara större eller mindre; den
uppgår, denna volontärstyrka, efter innevarande Riksdags beslut till
nära 400 man. Orsaken till att den ej lämnat tillgång till de extra
kommenderingar, som nu äga rum, ligger emellertlid, såsom kam¬
maren lätt torde finna, däri, att volontärstyrkan, på grund af den
korta tjänstgöringstiden, är till största delen upptagen af utbildning
i korpral- och volontärrekrytskolor. Förhållandet är nu ett annat
än vid de gamla värfvade regementena, då man hade lång tjänst¬
göringstid och då folk i de äldre årsklasserna ständigt var tillgängligt
Om understöd,
åt obemedlade
hushåll på
Gottland i an¬
ledning af ut¬
sträckt öf-
ningstul för
vissa värn¬
pliktige.
(Forts.)
N:0 42. 16
Lördagen den 30 April.
Om understöd till extra kommenderingar utan att organisationen därför behöfde
husMll t rubbas'
Gottland i an- Det är blott dessa upplysningar jag velat lämna.
ledning af ut¬
sträcktöf- Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
'vissavärn- dalmannen, aR beträffande föreliggande utlåtande yrkats, dels att hvad
pliktige. utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock af friherre Palmstierna,
(Forts.) att utskottets hemställan skulle bifallas med den ändring, att orden
»äro eller under innevarande år blifva» utbyttes mot orden »under
innevarande år blifvit eller varda.»
Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på godkännande af friherre Palmstiernas
yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.
Ang. ett köpe-
och bytesaftal
rörande tele¬
fonnäten i
Stockholm
med omnejd
Föredrogs å nyo statsutskottets den 27 och 29 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 92, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
om godkännande af ett köpe- och bytesaftal rörande telefonnäten i
Stockholm med omnejd m. m.
I proposition (n:o 69) af den 26 mars 1904 hade Kungl. Maj:t,
under åberopande af propositionen bilagdt utdrag af statsrådsproto¬
kollet öfver civilärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen att,
med gillande af ett utaf telegrafstyrelsen med styrelserna för Stock¬
holms allmänna telefonaktielolag och för Stockholms belltelefonaktie-
bolag träffadt köpe- och bytesaftal rörande telefonnäten i Stockholm
med omnejd, bemyndiga riksgäldskontoret att under innevarande år
tillhandahålla telegrafstyrelsen det belopp, som efter uträkning och
Kungl. Majrts pröfning erfordrades för fullgörande af den på styrelsen
ankommande betalningsskyldighet enligt nämnda aftal, att af telegraf¬
styrelsen i riksgäldskontoret lyftas och jämte ränta, motsvarande den
ränteutgift, som genom beloppets öfverlämnande till telegrafstyrelsen
förorsakades riksgäldskontoret, inom tjugu år från första lyftnings-
dagen återgäldas medelst afbetalningar, i den mån telegrafverkets
medel därtill lämnade tillgång, dock så att dylika afbetalningar borde
en månad förut af telegrafstyrelsen för riksgäldskontoret tillkännagifvas.
Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på anförda skäl hem¬
ställt, att Kungl. Maj:ts förevarande framställning icke måtte vinna
Riksdagens bifall.
Vid utlåtandet hade afgifvits reservation af herr E. Fränekel,
som ansett, att utskottet bort hemställa, »att, i anledning af Kungl.
Maj:ts förevarande proposition, Riksdagen, under villkor att åt de
två första punkterna i § 13 af det utaf telegrafstyrelsen med styrel¬
serna för Stockholms allmänna telefonaktiebolag och för Stockholms
Lördagen den 30 April, f. m.
1? N:0 42,
belltelefonaktiebolag träffade, med propositionen till Riksdagens pröf¬
ning öfver lämnade köpe- och bytesaftal rörande telefonnäten i Stock¬
holm med omnejd gifves följande ändrade lydelse:
»Kungl. telegrafstyrelsen äger att hvilket år som helst till och
med år 1909, efter förutgången tillsägelse minst ett år i förväg, in¬
lösa bolagens samtliga anläggningar i Stockholm och stockholmstrakten.
Begagnar sig kungl. telegrafstyrelsen ej af denna lösningsrätt, åter¬
kommer sådan lösningsrätt mot enahanda villkor åren 1919 och 1920,
1929 och 1930 och så allt framgent hvart 10:de år»;
må, med gillande af det på sådant sätt ändrade aftal et, bemyn¬
diga riksgäldskontoret att under innevarande år tillhandahålla telegraf¬
styrelsen det belopp, som efter uträkning och Kungl. Maj:ts pröfning
orfordras för fullgörande af den på styrelsen ankommande betalnings¬
skyldighet enligt nämnda aftal, att af telegrafstyrelsen i riksgälds¬
kontoret lyftas och jämte ränta, motsvarande den ränteutgift, som ge¬
nom beloppets öfverlämnande till telegrafstyrelsen förorsakas riksgälds¬
kontoret, inom tjugu år från första lyfta in gsdagen återgäldas medelst
afbetalningar, i den mån telegrafverkets medel därtill lämna tillgång,
dock så att dylika afbetalningar böra en månad förut af telegraf¬
styrelsen för riksgäldskontoret tillkännagifvas.»
Denna reservation hade i hufvudsak biträdts af herrar friherre
N. A. H. Palmstierna, A. G. L. Billing, grefve C. O. Taube och
H. Ji. Törnébladh.
Herr Fränekel: Som kammaren behagade finna, äro reservanterna
i afseende å denna fråga ense med utskottet därom, att det är nöd¬
vändigt att vid behandlingen af denna fråga taga hänsyn till dess
föregående behandling. Herrarna torde då påminna sig, att så ny¬
ligen som år 1902 förelåg här en kungl. proposition om inköp af
allmänna telefonbolagets och Belltelefonbolagets nät i Stockholm.
Man utgick således då från den uppfattningen, att, som dessa voro
de enda privata nät, som återstodo, sedan staten monopoliserat telefon-
trafikén i hela det öfriga riket, Riksdagen skulle önska, att äfven
dessa sista länkar skulle förvärfvas åt staten. Vid behandlingen af
denna fråga framgick emellertid, att enligt Riksdagens uppfattning
det pris, som begärdes för bolagens nät, icke var acceptabelt, och
Riksdagen biföll därför ej heller den kungliga propositionen.
Nu hafva emellertid, såsom utskottet påpekat, åtskilliga svårig¬
heter uppstått så i lokalt som tekniskt hänseende i följd af denna
splittring mellan olika nät i Stockholm; och Kungl. Maj:t har enligt
telegrafstyrelsens utredning funnit, att något nu måste åtgöras i
frågan. Då Riksdagen emellertid förra gången icke var benägen att
taga ett så stort steg på en gång som att genast lösa till sig de båda
näten, har Kungl. Maj:t genom telegrafstyrelsen sökt att träffa ett
annat aftal, enligt hvilket endast vissa delar af näten skulle nu för¬
värfvas. Af handlingarna hafva herrarna funnit, huru delningen
Forsta Kammarens Prut. 1904. N:o 49. 2
Ang. ett köpt-
och bytesaftal
rörande tele¬
fonnäten i
Stockholm
med omnejd
m. in.
(Ports.)*'
N:o 42. 18
Ang. ettköpe-
och bytesaftal
rörande tele¬
fonnäten i
Stockholm
med omnejd
m. m.
(Forts.)
Lördagen den 30 April, f. m.
af näten skulle ske. Man har tagit Norrström till gräns och sagt,,
att hvad som ligger på ena sidan om strömmen skall tillhöra staten
och hvad som ligger på andra sidan bolagen, dock med den afvikelse,,
att Kungl. Maj:t vindicerat åt staten äfven nätet å Kungsholmen.
Vid det byte, som sålunda kommit att ske, har man haft att be¬
räkna abonnentantalet och kommit till det resultat, att staten förvärfvar
omkring 6,000 abonnenter mer än den lämnar ifrån sig, För detta
öfverskjutande abonnentantal har nu föreslagits ett pris af omkring
2.600.000 kronor. Kungl. Maj:t har tänkt sig, att denna likvid skulle
ske på samma sätt som vid åtskilliga föregående tillfällen; man skulle
begära Riksdagens tillstånd att få för telegrafverket låna detta be¬
lopp på villkor, att verket åtoge sig att genom amortering återbetala
beloppet på tjugu år.
Då man gick in i denua fråga så djupt, om jag så får saga,
har ju försiktigheten bjudit att äfven se till, hvilka villkor staten
skulle erhålla, om den gick längre än till öfvertagandet af dessa
6.000 abonnenter, d. v. s. om staten i sinom tid funne med sin för¬
del öfverensstämmande att inköpa hela dessa nät. Ett villkorligt
förslag därom har också inryckts i aftalet.
För mig har nu frågan ställt sig så: kan det vara skäl för
statsverket att anförtro telegrafstyrelsen detta belopp af 2,600,000
kronor, och har Riksdagen anledning antaga, att styrelsen kan inom
den föreslagna tiden amortera nämnda belopp? Jag får då säga, att
den erfarenhet, vi haft af telegrafstyrelsens sätt att sköta telefon¬
trafiken och de lån om tillhopa icke mindre än 14,000,000 kronor,
för hvilka öfriga privata nät inköpts, synes mig så fördelaktig, att
det icke finnes någon grundad anledning befara, att icke telegraf¬
styrelsen skulle kunna förränta och amortera äfven detta belopp af
2.600.000 kronor. Och, såvidt jag kan finna, är det den frågan, som
Riksdagen närmast har att besvara.
Går man sedan att undersöka de finansiella resultaten af telegraf¬
styrelsens verksamhet inom telefonväsendet, så torde man finna, att
dessa, såvidt man kan döma, utfallit på ett för staten särdeles för¬
månligt sätt. Jag har här framför mig telegrafverkets årsberättelse
för år 1902. "Utan att besvära herrarne med allt för många siffror,,
vill jag blott påpeka, att denna gren af telegrafverkets rörelse år
1902, sedan räntor och driftkostnader betalats, lämnat ett öfverskott
af 2,651,773 kronor. Detta kan dock ej anses måttgifvande, ty det
är ju resultatet för blott ett enda år, men telegrafstyrelsen har äfven
framhållit, huru affärerna i det hela gått ihop under den tid, hvar¬
under telegrafstyrelsen rört sig med dessa densamma af Riksdagen
anförtrodda medel. I det hänseendet upplyser styrelsen, att »sedan
telefonväsendets början har bruttoinkomsten uppgått till 33,994,339
kronor, däraf 16,524,176 kronor åtgått såsom driftkostnad och 2,416,252
kronor utbetalts i ränta å erhållna lånemedel; och har öfverskottet
15,053,911 kronor användts dels till amortering af erhållna lånemedel
med 5,676,500 kronor, dels ock till utvidgning af telefonnäten med
Lördagen den 30 April, f. m.
19 N:o 42.
9,377,411 kronor. Däraf torde kammaren finna, att, sedan telefon¬
väsendet så att säga öfvergått i statens hand genom inköp af det
ena lokala nätet efter det andra, detsamma lämnat en behållning af
mer än femton millioner, som användts till amortering af lån och
utvidgning af näten. Detta torde antyda, att, om man får fortsätta
på den redan inslagna vägen, Riksdagen har hopp att inom 20 år se
staten såsom ägare af den nu ifrågavarande delen af de stockholmska
privatnäten och det därtill försträckta beloppet återbetaladt. Om man
tänker på telefonaffärernas beskaffenhet, torde väl detta vara ett så
fördelaktigt resultat, att ingen af våra statsinstitutioner torde kunna
uppvisa motstycke därtill. —
Med detta vill jag visa, att, äfven om man icke betraktar frågan
endast ur den mindre synpunkten, att man för att komma ur alla
svårigheter skall förvärfva den här föreslagna delen af privatnäten, man
har skäl att gå in på detta förvärf och kan med full trygghet anförtro
telegrafstyrelsen detta ytterligare lån å 2,600,000 kronor på samma
villkor som förut.
Men, säger man, hvarför skall allt detta behöfvas? Hvarför
kan icke allt få gå såsom det har gått? Jo, det har från sakkunnigt
håll så många gånger här visats, att olägenheterna tilltaga med hvarje
dag. Här förekomma dubbelledningar i samma gata, svårigheter möta
att få lägga kablar, och här förekommer hvad nu senast inträffat,
afbrott i en betydande samtrafik i Stockholm, som medför, att lands¬
ortens 70,000 abonnenter numera endast med största svårighet kom¬
municera med 35,000 telefonabonnenter i Stockholm. Allt detta kan
icke få fortfara, något måste åtgöras, och om icke något åtgöres,
växa olägenheterna, växa svårigheterna, och hvad som i synnerhet
växer det är de villkor, på hvilka vi tvingas att i framtiden inlösa
de privata näten. Man bör också ihågkomma, att staten äger i sin
hand hela det interurbana telefonnätet i riket och att således tra¬
fikanterna å de enskilda bolagen i Stockholm äro äfven mer eller
mindre trafikanter på det interurbana telefonnätet, så att nämnda
afbrott är af betydelse för hela landet. Nu skulle genom denna så
att säga lilla åtgärd, som skulle vidtagas, genast »fri samtrafik» in¬
föras mellan de olika telefonnäten i Stockholm. Utom den stora
fördel, som detta måste bereda Stockholms invånare, skulle det
för hela landet, så vidt jag kan finna, vara af största vikt. Ty,
såsom utskottet säger i sitt utlåtande, det är dock landets största
kommun det här gäller.
Jag kommer nu till den andra delen af aftalet, som afser att
vara, om jag så får säga, en säkerhetsventil, att icke staten i en
framtid finner villkoren, efter hvilka inlösning af det hela skall äga
rum, allt för höga, och herrarne torde finna, att det egentligen är
där utskottet uttalar betänkligheter. Aftalet förutsätter, att om staten
skulle lösa de enskilda näten, kan detta icke ske förrän 1919 efter
ett års föregående uppsägning och sedan med intervaller hvart 10:de
år, och härom säger utskottet: detta kunna vi icke underkasta oss.
Ang. ettköpe-
och bytesaftal
rörande tele¬
fonnäten i
Stockholm
med omnejd
m. m.
(Forte.).
N:0 42. 20
Lördagen den 30 April, f. m.
Ang. ettköpe- Genom de föreslagna villkoren skulle man dels binda staten i af-
ocli bytesaftal seen(je å telefontaxan för landets största kommun och dels skulle
* förmäten i~ redan nu de grader fastslås, efter hvilka inlösen 1919 kunde ske.
Stockholm Hvad den första delen af utskottets invändning beträffar, så, om jag
med omnejd också erkänner, att den kan hafva berättigande, anser jag dock icke
”»• m- att den är af någon större vikt. Jag ber att få fästa kammarens
( °rts.) uppmärksamhet därpå, att såväl rikstelefou som allmänna bolaget för
erhållande af tillåtelse att nedlägga telefonkablar i gatorna i Stock¬
holm äro underkastade det villkoret, att förändring i taxan uppåt,
så länge denna koncession fortfar, icke får äga rum. Således är på
sätt och vis taxan för såväl statens telefoner som för allmänna bo¬
lagets fastslagen. Nu säger man, att staten möjligen skulle vara
betänkt på telefonafgifternas nedsättande, men jag tror icke, att ut¬
sikterna för en sådan åtgärd äro särdeles stora. Ty med den känne¬
dom jag har, om huru behofvet af arbetskrafter såväl inom telegraf¬
verket som de enskilda bolagen växer, samt huru omkostnaderna i
allmänhet växa, måste man snarare tänka sig att, ifall telefonrörelsen
skall gifva samma resultat, afgifterna snarare kunna komma att höjas, ty
faktum är, att afgifterna i vårt land äro lika låga eller snarare lägre
än någon annanstädes.
Då återstår den andra delen af utskottets invändning, nämligen
den långa tid, ända till 1919, innan ett verkligt köp kan äga rum,
samt att grunderna för detta köp redan blifvit i kontraktet bestämda.
Begge dessa invändningar synas mig vara af den vikt, att om Riksdagen
icke, såsom utskottet, vill visa frågan från sig, utan, med fäst af¬
seende på de nu befintliga olägenheterna, finner lämpligt att göra
något, så synes mig, att Riksdagen borde, på sätt jag i reservationen
har påvisat, förändra aftalets villkor, hvarigenom staten blefve oför¬
hindrad att redan före 1919 utlösa telefonbolaget. Jag hade näm¬
ligen tänkt mig att, om man i öfrigt måste erkänna, att Kungl.
Maj:t här sökt för staten vindicera så goda villkor som möjligt,
Riksdagen dock torde kunna fordra, i fall den skall gifva sig in på
denna affär, att staten får fria händer i afseende å tiden för inlös¬
ningen. Detta skulle medföra den fördelen, att staten icke blefve
bunden för någon längre tid af taxorna och äfven den, att inlösnings-
priset, ifall inlösen sker tidigt, redan nu kan öfverskådas. Finner
staten icke med sin fördel förenligt att inlösningen sker tidigare,
måste staten efter 1909 gifva en viss frist för att icke binda hän¬
derna på bolaget med afseende å de tekniska anordningarna.
Dessa hafva varit de skäl, som synas mig vara af vikt, då Riks¬
dagen nu behandlar frågan, och synes det mig vara ett berättigadt
kraf, att Kungl. Maj:t af Riksdagen erhåller ett svar, hvilket upp¬
lyser om Riksdagens önskningar i afseende å denna stora och viktiga
industri. Jag ber dock att få fästa herrarnes uppmärksamhet på, att
staten här nedlagt 35 millioner kronor samt att resultatet är förvå-
nansvärdt, och under sådana förhållanden står man icke till svars,
om man med ett bleklagdt nej affärda!’ ett förslag, som dock går i
21 N:o 42.
Lördagen den 30 April, f. m.
rätt riktning. Och hvartill skulle detta leda? Det skulle endast
leda till ett inköp i stor skala, hvilket till dess utgång, om det blir
dyrare eller icke, nu ej kan bedömas, men de grunder, som nu äro
fastslagna i aftalet, gå då förlorade, och med den motsträfvighet, som
bolaget hittills visat, skulle det mycket förvåna mig, om det icke vid
ett kommande tillfälle höjde sina anspråk ganska betydligt. En re¬
servant i telegrafstyrelsen har visserligen ansett, att man borde inslå
på en annan väg. Han har tänkt sig, att staten, såsom andra kon¬
kurrenter göra, då de konkurrera mindre lojalt, genom pressnings-
försök på bolaget skulle söka få ned villkoren. Man har till och med
sagt, att staten därigenom skulle komma i besittning af telefonnätet
för intet, och tror att i alla händelser bolaget på detta sätt skulle
blifva, om jag så får säga, mjukare vid nästa uppgörelse. Men man
har under denna frågas behandling haft anledning finna, att allmänna
telefonbolaget är så ekonomiskt situeradt, att det torde dröja länge,
innan man vinner ett sådant mål, ifall det nu från Riksdagens sida
kan anses vara ett för staten ärofullt mål att så gå tillväga. Mig
synes det tvärtom.
Jag tager mig friheten, herr grefve och talman, att yrka bifall
till min reservation.
Herr Swartz: Då jag haft tillfälle att i utskottet på nära håll
följa detta ärendes behandling, om jag än icke deltagit däri, må det
tillåtas mig att något närmare redogöra för den uppfattning, hvartill
jag kommit i föreliggande fråga.
Det har då synts mig af vikt att göra klart för sig, huruvida
de förhållanden, som för närvarande äro rådande på telefonområdet,
äro af beskaffenhet att kunna möjligen upprätthållas, på sätt nu är
fallet, eller om förändring däri är nödvändig. Med afseende härpå
bär telegrafstyrelsen uttalat, och departementschefen har upptagit det
såsom sitt eget yttrande, att förhållandena måste anses vara ohåll¬
bara. Jag för min del har också kommit till alldeles samma upp¬
fattning. Om herrarne kastat en blick på de kartor, som finnas upp¬
satta i sammanbindningsbanan, hafva herrarne snart nog kommit under
fund med, hvilket virrvarr som är rådande på telefonledningarnes område
inom Stockholm och 70 km. utanför. Det finnes ungefär 100 orter
utanför Stockholm, till hvilka ledningar äro framdragna både från
telegrafverket och de enskilda bolagen och inom staden löpa led-
ningarne jämsides med hvarandra åt olika håll.
Det är alldeles tydligt och klart, att ur nationalekonomisk syn¬
punkt detta är ett missförhållande. Det är ett ödslande med kapital,
som mycket bättre kunnat användas på annat sätt. Och huru stort
kapital här är använda framgår af att i fjol ungefär 5 Vä millioner
kronor för rikstelefon och antagligen 7 å 8 millioner för bolagen
voro på detta sätt nedlagda på ett område, der ungefär halfva sum¬
man hade kunnat vara tillräcklig. Vidare är enligt min mening
Ang. ett köpt-
och bytesaftal
rörande tele¬
fonnäten i
Stockholm
med omnejd
m. m.
(Forts.)
N:0 42. 22
Lördagen den 30 April, f. in.
Ang. ett köpe-
och bytesaftal
rörande tele¬
fonnäten i
Stockholm
med omnejd
m. m.
(Forts.)
tydligt, att tillståndet redan avancerat allt för långt och icke på
villkor bör tillåtas vidare utveckla sig.
Äfven är tydligt att genom ledningarnes blandning om hvarandra
mycket stora svårigheter ur byggnadsteknisk synpunkt hafva gjort
sig gällande. Något nedläggande af ledningar i gata är numera icke
möjligt; från år 1895 för telegrafverket och från år 1903 för allmänna
bolaget, på grund af den från Stockholms stad framställda fordran,
att för upplåtelse af ledningar i gata samtrafiköfverenskommelse
bland annat skall hafva blifvit träffad mellan de båda verken. Häraf
har en gifven följd blifvit, att luftledningarna blifvit dess fler. De
hafva blandats om hvarandra, och fästena på taken äro så upptagna,
att knappast vidare rum finnes för framdragande af nya ledningar,
på vissa håll finnes så godt som alls intet rum. Huru olämpliga
luftledningar äro ur trafiksynpunkt, ur den telefonerande allmänhetens
synpunkt, tror jag nog litet hvar vet, som varit i tillfälle att erfara
det; huruledes störingar lätt uppkomma och underhållet för verken
blir oerhördt dyrt. Ätt en ändring i sådana förhållanden bör ske,
synes mig uppenbart.
Slutligen är för närvarande ett för allmänheten synnerligen be¬
klagligt förhållande rådande. Den samtrafik, hvarvid vi blifvit vana,
har upphört från och med den 1 juni 1903, och af hvilken vikt
och betydelse detta är, torde framgå, då man erinrar sig, att cirka
70,000 abonnenter på rikstelefon icke kunna komma i förbindelse
med cirka 35,000 abonnenter på allmänna nätet. Visserligen är
det sannt, att af dessa 105,000 telefonabonnenter 6,000 hafva telefon
af båda slagen, för dem spelar afbrottet ur trafiksynpunkt ingen
roll, men ur ekonomisk synpunkt är det för många bland dem ganska
obehagligt. För öfrigt är det 50,000 abonnenter hos telegrafverket
utom allmänna nätets 70 kilometerrayon, för hvilka ingen som helst
möjlighet gifves att komma i förbindelse med de 29,000 abonnenterna
i Stockholm och omnejd, som hafva allmänna bolagets telefon men
icke riks. Jag tror icke, att detta förhållande kan anses vara af
den beskaffenhet, att man bör på något sätt bidraga till dess fort¬
vara, och jag har därför för min del kommit till den fulla öfverty-
gelsen, att förhållandet är ohållbart, samt att ändring ovillkorligen
måste ske.
Då är frågan, huru man skall göra dessa ändringar, så att de
af mig framhållna olägenheterna undvikas. Såvidt jag kan förstå,
kan man välja — och denna möjlighet har äfven framkastats — på
fyra olika vägar.
Vi hafva en väg, som är föreslagen af reservanten inom tele¬
grafstyrelsen, byråchefen Wennman. Hans metod är att låta förhål¬
landena vara såsom de äro, låta konkurrensen taga ut sin rätt samt
låta telegrafverket så småningom slå ihjäl bolaget och därigenom
drifva det till underkastelse.
Jag behöfver icke framhålla, att därigenom ingalunda under
närmaste tid och, jag vågar påstå, under mycket lång tid, någon som
Lördagen den 30 April, f. in.
23 N:o 42.
helst af de nyss påpekade olägenheterna kommer att uudanrödjas; Ang. ett köpe-
tvärtom komma dessa att ytterligare skärpas, tv man kan taga för
afgjordt, att bolaget icke godvilligt gifver sig i en sådan strid utan förmäten i "
kommer att uppbjuda alla krafter för att bjuda telegrafverket spetsen, Stockholm
och att därigenom alla dessa olägenheter både i nationalekonomiskt me<l omnejd
och byggnadstekniskt hänseende komma att ytterligare ökas, är klart, w
liksom att olägenheten för allmänheten att vara i mistning af sam- 1 '
trafik icke på detta sätt kommer att häfvas. Med den starka ställ¬
ning bolaget har, är det omöjligt annat, än att striden kommer att
blifva ytterligt dyr för telegrafverket och för staten. Jag har den
uppfattningen, att det ingalunda blir för staten billigare att på detta
sätt böja allmänna telefonbolaget. Med afseende å den styrka tele¬
fonbolaget har, vill jag erinra, att bolagets aktiekapital är 2,700,000
kronor, samt att enligt bolagsordningen icke får utdelas mer än 8
proc. på detta kapital, till dess reservfonden uppnått lika belopp som
aktiekapitalet; att för närvarande bolagets reservfond uppgår till
380,000 kronor samt att afsättniugen icke går till mer än 10 proc.
af årliga afkastningen, hvaraf följer att det kommer att dröja länge,
innan man uppnår det afsedda beloppet 2,700,000; att för utdelning
af 8 proc. å kapitalet erfordras 216,000 kronor samt att allmänna
bolaget innehar i aktiebolaget L. M. Erikssons telefonverkstäder andel
till 1/3 af aktiekapitalet. Denna verkstad lämnade i fjor en inkomst
af 1 million kronor och således 333,000 kronor på allmänna bolagets
del. Såsom herrarne finna, har bolaget genom denna inkomst fullt
tillräckliga medel att betala aktieägarne den utdelning, som de en¬
ligt bolagsordningen under en lång följd af år hafva rätt att få, och
således är bolaget icke beroende af den ekonomiska driften utaf tele¬
fonrörelsen i Stockholm och omnejd. Detta anför jag för att visa,
hvilket oerhördt kraftigt vapen bolaget har i sin band, om man på
detta sätt skulle inlåta sig i eu strid, som ju icke kan gå ut på
annat än bolagets tillintetgörande. Nu får jag säga, att denna utväg
tilltalar åtminstone icke mig, och jag tror icke heller att den sär-
skildt i denna kammare skall få många anhängare. Jag kan icke
finna det på något sätt staten värdigt att så göra, synnerligast då
det gäller en konkurrent af den beskaffenhet, som här är i fråga,
ett bolag, som inlagt så ofantligt stora förtjänster om telefonväsen¬
dets utveckling icke blott i vårt land utan snart sagdt i hela världen.
Detta är skälen, hvarför jag icke anser denna utväg tillrådlig.
Då har man påpekat eu annan utväg och sagt, att man icke
bör göra förändring i nu befintliga förhållanden annat än i sådan
män, att vi skola framtvinga den samtrafik, som afbrutits. Jag tror
icke det går så lätt att utföra denna sak. Hvad samtrafiken angår,
hafva tre olika sätt för dess åvägabringande ifrågasatts, dels fri sam¬
trafik, dels samtrafik mot afgift af 5 öre och dels mot afgift af 10 öre. Hvad
den fria samtrafiken och dylik mot 5 öres afgift beträffar, har allmänna bo¬
laget på det bestämdaste sätt motsatt sig detta och förklarat, att det vore
detsamma som själfmord. På grund däraf att rikstelefon är i besittning
N.o 42. 24
Lördagen den 30 April, f. m.
Ang. ettköpe-
och bytesaftal
rörande tele¬
fonnäten i
Stockholm
med omnejd
m. in.
(Ports.)
af alla interurbana ledningar, är gifvet och klart, att om afgiften för öfver¬
gång från bolagets nät till rikstelefon blefve så låg som 5 öre,
och helst om icke bolaget toge någon afgift alls, alla eller åtminstone
de flesta tillträdande abonnenter ovillkorligen skulle ansluta sig till
rikstelefon, och bolaget skulle på detta sätt så småningom do ut.
Insikten därom har föranledt bolaget att motsätta sig alla dylika från
telegrafverket gjorda förslag. Då säger man: går det icke an att
tvinga telegrafverket till 10 öres-samtrafik? Telegrafverket har för
sin del lika bestämdt förklarat, att samtrafik på dylika villkor betyder för
detsamma omöjlighet att inom Stockholm och gränserna för 70 kilometer-
rayonen däromkring kunna utveckla sig på något så när tillfredsställande
sätt. Och det synes mig, att telegrafverket också har bjudit mycket
goda skäl för denna uppfattning.
Under år 1902, då samtrafik var gällande mot 10 öres afgift,
utgjorde tillökningen i rikstelefonens abonenter 378. Den 1 juni
1903 upphörde samtrafiken. Tillökningen af abonnenter under de
sista 7 månaderna af 1903 utgjorde 1,063 och tilllökningen under
hela året 1,600 och något däröfver. Samtidigt utgjorde ökningen i all¬
männa bolaget under år 1902 2,175 och under år 1903 2,122; såle¬
des visserligen fortfarande absolut mer än telegrafverkets ökning,
men en högst väsentlig ändring i proportionen ägde rum mellan till¬
växten på ena och andra hållet; en absolut minskning för bolaget
och en ganska väsentlig ökning för telegrafverket. Jag tror icke, att
Riksdagen för sin del skulle vilja vara med om att framtvinga, ifall
det läte sig göra, samtrafik på sist berörda villkor. Jag tror icke,
att Riksdagen har anledning att försöka sig på det, ty taxefrågor äro
af den beskaffenhet, att de hittills och med full rätt hållits fjärran
från Riksdagens bestämmande. Men äfven om Riksdagen icke skulle
hysa betänklighet i detta afseende, tror jag icke, att Riksdagen på
detta sätt skulle vilja tvinga verket till att ingå på denna samtrafiks-
afgift; jag känner mig åtminstone öfvertygad om, att statsutskottet
icke åsyftar något sådant. Ty då utskottet finner betänkligt att af¬
hända telegrafverket rätt att bestämma taxan i rikets största kommun,
är det gifvet och klart, att utskottet skall finna ännu mer betänkligt
att afhända telegrafverket möjligheten att få några apparater inom
rikets största kommun. För öfrigt ber jag få framhålla, att äfven
om på detta sätt samtrafik skulle framtvingas, skulle ingalunda alla
olägenheter, som jag förut påpekat, blifva undanröjda. Man finge
visserligen tillstånd af Stockholms stad att lägga ned trummor i ga¬
torna och blefve sålunda fri från de allt för många luftledningarne,
men då uppstode en annan svårighet. Den trängsel, som förut fanns
på taken, förflyttades under jorden, och det blefve icke lätt att där
få rum med dessa ledningar, och för öfrigt skulle man icke alls på
samma sätt lämpligen kunna ordna ledningarna, som om hvar och
eu hade sitt särskilda territorium att röra sig inom. Såsom exempel
härpå ber jag få nämna, att telegrafverket, förklarat att så snart 20
25 N:o 42.
Lördagen den 30 April, f. ni.
abonnenter finnas inom ett kvarter, verket mycket väl kan förse hela Äng. ett köpc-
detta kvarter med jordledningar; men om dessa 20 fördelas på begge °ygra^eeS<l{jg.
institutionerna, så att 10 komma på hvardera, går det icke för sig förmäten i
att för dessa abonnenters räkning, sedan de blifvit splittrade, draga Stockholm
dit underjordiska ledningar. Häraf synes, att en stor del af dessa omnejd
hyggnadstekniska olägenheter komma att stå kvar. (Forts )
Det finnes ett tredje sätt: att inköpa bolagets egendom i dess
helhet, att nu afslå det förslag, som föreligger och sedan inköpa det
enskilda telefonnätet i hufvudstaden i dess helhet. Utan tvifvel
vore detta från statens synpunkt det radikalaste sättet att gå tillväga.
Alla de olägenheter, som nu här framhållits, skulle då utan tvifvel
försvinna. Men först och främst skulle det komma att dröja tämli¬
gen länge; jag vågar nämligen icke hoppas, att en underhandling om
nytt förslag till inköp af hela enskilda telefonnätet skall kunna gå så
fort för sig, med den erfarenhet, vederbörande nu hafva af vårt be¬
slut år 1902 och om det sätt, hvarpå sådana underhandlingar af
Riksdagen mottagits. Jag är öfvertygad, att det säkerligen kommer
att dröja någon tid, hvarunder alla olägenheter kvarstå, innan man
får till stånd en öfverenskommelse, som kan finnas äfven af Riks¬
dagen acceptabel. Vidare är jag för min del på det klara med, att
man icke skall kunna på ett för staten billigare sätt härigenom kom¬
ma åt nätet, om man nu en gång vill komma därhän att lösa hela
ifrågavarande nät och lämna det i statens hand. Ty om det skall
lösas på en gång, måste man ovillkorligen lösa alla telefoner, som
då finnas, och, såsom jag nyss anförde, finnas icke mindre än 6,000 dubbla
telefoner, 6,000 abonnenter i både allmäona bolaget och riks. Nu är tydligt,
att en hel del af dessa skulle efter sammanslagningen af näten komma
att upphöra vare sig med ena eller andra abonnementet. Hvad vi då
hade köpt af dylika telefoner, vore något, som i och för sig icke
hade något värde. Jag tror icke, med den starka ställning bolaget
har, att det gifver med sig så pass mycket, att inköpet af hela nätet
nu blir billigare med alla dubbla telefoner än inköpet en gång i tiden
skulle enligt det föreliggande förslaget blifva, då icke en enda dub¬
beltelefon funnes. För min del har jag en särskild anledning, hvar¬
för jag icke anser inköpet af telefonnätet i dess helhet vara att före¬
draga framför nu föreliggande förslag. Det är helt enkelt därför,
att den bästa lösning som framkommit består i, att det nu tilltänkta
närmast föreliggande byte- och köpeaftalet komme till stånd, men att
man sedermera icke ginge längre. Gren om att få ett sådant byte till
stånd erhåller hvardera institutionen sin rayon fullständigt afskild,
hvarinom hvar och en må röra sig såsom honom bäst synes, och
genom den fria samtrafiken blir olägenheten absolut ingen af att till¬
höra den ena eller den andra; men i detta sätt att ordna saken ligger
en fördel, som jag för min del skulle vilja hålla på, och jag undrar,
om icke många äro eniga med mig därom, att konkurrensen icke är
något dåligt lika litet på detta som på andra områden, endast och
allenast den drifves på förnuftigt och lämpligt sätt. Såsom det nu
N:o 42. 26
Lördagen den 30 April, f. m.
Ang. ett köpe- är, kali icke konkurrens komma till uttryck särskildt på det tek-
°rörandea£le- n^s^a området, emedan förhållandena där äro för mycket tilltrasslade.
fonnäten i Samma slags konkurrens, som här på telefonens område, mellan statens
Stockholm och enskilda järnvägar är något, som ingen kan vara med om, men
med omnejd den konkurrens, som för närvarande finnes mellan stats- och enskilda
(Forte ) järnvägar, den tror jag nog har många anhängare. På samma sätt
skulle det kunna blifva med detta. Hvar och en finge sitt område
för sig, der han kunde sköta sig precis ostörd, med införande af de
förbättringar, som han på det sättet kunde utföra, och utan tvifvel
komme de att utföras, just därför att hela området tillhörde honom.
Den ene skulle sålunda drifvas fram att efterlikna hvad innehafvaren
af andra området infört, och de skulle båda följa med hvarandra.
Detta är för mig ett mycket stort skäl, hvarför jag är med om det för¬
slag, som nu är framlagdt från Kungl. Majrts sida. De fördelar, som där¬
igenom i öfrigt vinnas, ligga i öppen dag. I och med att ett sådant
aftal komme till stånd, undanröjas alla olägenheter, som nu finnas:
samtrafiken kan börja, ledningar kunna nedläggas i gatan, och på ett
bättre och mer effektivt sätt, än om endast samtrafik skulle införas;
hvar och en kan ordna sig inom sitt distrikt. Sålunda skall ett
fullt tillfredsställande tillstånd införas; man skulle icke på något sätt
förkväfva den enskilda företagsamheten, utan man gåfve den luft
under vingarna att flyga starkare och högre än den nu kan göra.
Emellertid, jag skulle helst stanna vid ett sådant aftal, men kan
naturligtvis icke hafva något emot att i aftalet inrymmes möjlighet
för staten att, om så finnes önskligt, inlösa återstoden af nätet. Eu
rättighet för staten, som icke åtföljes af motsvarande skyldigheter,
synes icke vara anledning att tillbakavisa.
Hvad nu närmast föreliggande köpe- och bytesaftal beträffar, hvari¬
genom bolaget skulle få 6,000 och rikstelefonen 12,000 nya telefo¬
ner, så har jag icke från något håll hört anmärkning, att i denna
del det skulle vara ekonomiskt oförmånligt för staten. Det synes
icke heller möjligt att rikta en sådan anmärkning mot förslaget.
Medelpriset skulle blifva 370 kronor såväl å de apparater, som öfver-
ginge från bolaget som å dem från staten och detta oaktadt allmänna
bolagets telefoner till allra största delen lämnas med andel i station,
under det telegrafverkets lämnas utan andel i station och denna andel
värderas till 30 kronor. Vidare är att märka, att af de telefoner,
bolaget får af staten, 62,7% äro dubbla abonnement, under det staten
får endast 18,s % dubbla abonnenter; att risken af frångång af abon¬
nenter är mycket större för bolaget än för staten ligger i öppen dag,
Vidare förklarar telegrafstyrelsen, och det synes hafva visats på fullt
tillfredsställande sätt, att mellangiftens belopp, omkring 2,600,000
kr., utan svårighet kan amorteras på den tid, telegrafverket är skyldigt
att amortera alla sina andra lån, eller 20 år.
Nu har statsutskottet mot detta förslag anmärkt egentligen tvenne
saker. Den ena, att staten skulle afhända sig rätten att bestämma
telefonafgifterna genom att binda sig vid i kontraktet fastställd taxa.
27 N:0 42.
Lördagen den 30 April, f. in.
I afseende på detta ber jag först få erinra därom, att detta har staten
gjort i snart sagdt hvarje fall, där inköp skett af enskilda telefon¬
nät. Det är en fordran, som vanligen framställes af säljaren, och
staten har icke ansett sig kunna vägra. I detta fall vill jag för min
del säga, hvad jag äfven skall återkomma till sedan, att jag finner
det förenadt med minst lika stor fördel för staten som för bolaget,
att afgifterna på detta sätt blifva fastställda, ty afgifterna äro från
allmän synpunkt sedt genom erfarenheten bekräftade såsom lämpliga,
och man kan knappast säga något annat, då det finnes så många olika
sorters telefoner och därmed sammanhängande afgifter att välja på.
Att de äfven ur ekonomisk synpunkt sedt hålla streck torde visa sig
genom det resultat bolagets rörelse gifvit under den tid det existerat.
Jag får vidare fasta uppmärksamheten på, att maximiafgiften, 80 kro¬
nor, är redan bestämd af Stockholms stad, ty bland andra villkor för
trummors nedläggning i gator har Stockholms stad fastslagit, att år¬
liga telefonafgiften icke får vara högre än 80 kronor. Således är icke
möjligt att höja detta belopp, om man vill gå med ledningar i gatan.
Detta gäller till 1920, och sannolikt kommer detsamma att gälla för
prolongation af rättigheten att gå i gatan med ledningar. Det lärer
därför nog icke kunna gå öfver de åttio kronorna. De i aftalet fast¬
ställda afgifterna äro således närmast att betrakta såsom minimi-
afgifter, och då får jag för min del säga, att jag anser bestämmelsen
härom vara till säkerhet för telegrafverket, ty hvem är det som i
främsta rummet skulle kunna tänkas vilja sätta ned taxorna? Icke
lärer det blifva staten. Den faran skulle väl snarare hota från
bolagets sida. Det synes mig vara en fördel och till säkerhet för
telegrafverket att vara fritt från denna fara, tv låt vara att det icke
behöfver hafva omedelbart inflytande på afgifterna inom rikstelefonens
område, men gifvet är, att exemplet smittar, och att fordringar skulle
framställas från allmänheten. Det kan ju mycket väl hända, att den
tiden kommer, då lämpligen afgifterna kunna sättas ned, men då den
kommer, kunna herrarne vare öfvertygade om, att tiden äfven är
lämplig för bolaget, men det är icke precis lika säkert, att, då tiden
är lämplig för bolaget, den också är lämplig för telegrafverket. Det
är därför jag anser, att denna bestämmelse talar till förmån för af¬
talet, och att det vore ganska olyckligt, om den icke funnes.
Den andra anmärkningen är, att villkoren för en eventuell in¬
lösen af hela återstående delen af enskilda telefonnätet redan nu skulle
bestämmas, huru än förhållandena komma att ändra sig. Jag skulle
då vilja fråga, huru det skulle gå till, om man hade lastslagit blott den
bestämmelsen, att vid den och den tidpunkten äger telegrafverket att
inlösa återstående nätet, utan att säga något angående de grunder,
som skulle följas. Jag tror, med den lilla erfarenhet jag såsom mång¬
årig suppleant fått i statsutskottet, att ett sådant förslag från rege¬
ringens sida skulle af utskottet hafva angripits och, såsom mig synes,
med full rätt nedgjorts och söndersmulats. Jag är således öfvertygad,
att grundernas angifvande varit nödvändigt. Då har jag hört sägas:
Ang. ett köpe-
och bytesaftal
rörande tele¬
fonnäten i
Stockholm
med omnejd
m. m.
(Forts.)
N:0 42. 28
Lördagen den 30 April, f. m.
Ang ett köpe- hvarför skulle man icke då få lösa efter värdering liksom i fråga om
"rörande tele- telefonnätet utanför Stockholm? Ja, jag vet icke, huruvida det vore
förmäten i ®ä mycket säkrare, om det står »efter värdering». Efter hvilken
Stockholm norm skall värderingen ske? Jag tror många hafva den uppfatt-
med omnejd ningen, att denna värdering skall ske efter materialvärdet, antingen
(Forts) me(t hänsyn till nätets fortfarande brukbarhet för det ändamål, hvar¬
för det anlagts, eller också blott såsom skrot. Jag kan dock icke
föreställa mig, att ett i bruk varande telefonnät skulle kunna lösas
uteslutande efter materialvärdet, då sådant icke står absolut utsatt,
och något sådant finnes icke nämndt. Nu ifrågavarande bestämmelse
om »lösen efter värdering» af nätet utom Stockholm har emellertid
icke varit föremål för anmärkning; tvärtom har jag hört sägas; om
det stode på detta sätt rörande nätet i Stockholm, då kunde vi vara
med om förslaget. Men jag tror det är lyckligt, att det icke står på
samma sätt, ty att man icke skall kunna frånse afkastningsförmågan
är tydligt och klart, men då icke på förhand är bestämdt, på hvad
sätt man skulle taga hänsyn till denna afkastningsförmåga, så kunde
lätt tvekan och tvister komma att uppstå vid en blifvande uppgörelse.
Jag tror därför det vara mycket lyckligt funnet, att man fastslagit
grunderna nu, nämligen en kapitalisering af medeltalet af de näst-
föregånde fem årens nettoinkomst efter 5 procent för jordledningar
och 5 V* procent för luft- eller kombinerade luft- och jordledningar
med afdrag för bristande underhåll. Det har visats, att på grund af
dubbelahonnenternas bortfallande, då sådana icke funnes att lösa, blir
denna värdering minst lika förmånlig som eu inlösning skulle blifvit,
i händelse den skett i öfverensstämmelse med 1902 års förslag, näm¬
ligen med kapitalisering efter 6 1U procent. Efter hvad telegraf¬
styrelsen visat, skulle det antagligen komma att ställa sig så, att man
finge betala 461 kronor 65 öre per apparat, under det att man då
beräknade priset till 490 kronor 56 öre. Nu har reservanten i tele¬
grafstyrelsen förklarat, att de beräkningsgrunder, som här äro upp¬
gjorda, komme att leda till ett lösningspris, som blefve oerhördt för
dyrt. Hans kalkyler därvidlag förefalla mig åtminstone något egen¬
domliga, ty de basera sig på, att genom de afgifter, som enligt af-
talet skulle blifva fastställda, inom allmänna bolagets område hvarje
telefon skulle gifva omkring 4 kronor mer, att således nettoinkomsten
där skulle blifva 30 kronor i stället för 26, som den nu beräknats till,
under det han med alldeles samma afgifter kommer till det resultat,
att inom telegrafverkets område hvarje telefon skulle lämna eu betyd¬
ligt sämre inkomst än hvad den förut gjort. Det förefaller mig något
egendomligt att räkna på detta sätt, i synnerhet då man ju måste er¬
känna, att allting talar för att hvarje telefon kommer att lämna bättre
resultat inom telegrafverkets område, när hela den administrations¬
kostnad, som nu tynger allmänna bolagets verksamhet, kommer att
bortfalla i och med dessa telefoners öfverlämnande till telegrafverket.
För öfrigt är detta villkor om lösens fastställande med hänsyn
till. afkastningsförmågan i närmaste öfverensstämmelse med hvad söm
Lördagen den 30 April* f. in.
29 N:o 42.
bestämts vid alla järnvägskoncessioner, och detta företag synes vara Ang. ett köpe-
af samma natur i afseende å de grunder, som böra anläggas vid en °fglr^ieSa{^
inlösen, som enskilda järnvägsföretag. fonnäten i
Nu säger man, att förhållandena kunna ändras. Jag kan icke Stockholm
förstå detta på annat sätt, än att förändringen skulle ske på det tek- med omnejd
niska området, så att hvad man inlöste icke hade något egentligt epörts )
värde utan måste utbytas mot annat, att t. ex. trådlös telefonering ' '
genomfördes eller något dylikt. Nu får jag säga, att sådana upp¬
finningar icke slå igenom så ytterst hastigt, att man icke får tid på
sig, samt att de vanligen göra sig förnimbara inånga år i förväg. Och
är det så, att vid en sådan tidpunkt, då man eljest skulle säga upp
för inlösning af återstoden, tiden för nätets behöfliga ombildning vore
nära förestående, så föreställer jag mig, att man icke skulle vara nog
oklok att göra upp affären, utan vänta och därigenom tvinga bolaget
att genomföra erforderliga tekniska förbättringar samt icke förr, än
de blifvit genomförda, begagna sig af sin lösningsrätt. Låt vara,
att lösesumman för apparat blefve högre, men så blefve också ai-
kastningsförmågan för staten af dessa apparater större. Emellertid
är klart, att hvad man än väntar i afseende å dessa förändringar,
kan man icke vänta dem under de närmaste åren, och under sådana
förhållanden är det en väsentlig förbättring, som herr Fränekel genom
sin reservation gjort, hvarigenom staten tillförsäkras inlösningsrätt
jämväl under hela den närmast följande tiden till 1909.
Jag ber om ursäkt, att hvad jag nu haft äran anföra blifvit litet
långt, men ämnet var synnerligen vidlyftigt och innebar så mycket
af intresse, att jag trott mig böra och kunna våga inför kammaren
göra eu något närmare exposé än den, som står till buds i de digra
handlingarna.
Med anledning af hvad jag anfört, anhåller jag att få instämma
i yrkandet på bifall till herr Fränckels reservation.
Herr Tamm, Hugo: Jag tänker icke gå in på alla de siffror,
den siste talaren anförde, de äro ju tillgängliga i den kungl. propo¬
sitionen, och jag har naturligtvis ingen anledning alls att tvifla på
de uppgifter, som där äro gifna. De äro säkerligen rätt och väl ut¬
räknade. Det är icke på den grunden, som jag jämte flera inom
utskottet ansett mig skyldig att ställa mig på afslag, sådan som
Kungl. Maj:ts proposition här föreligger. Jag skall börja såsom herr
Fränekel med hvad förut i denna fråga förekommit, men icke blifva
lång i det fallet. Jag skall då anhålla att få erinra kammaren,
huru denna fråga så småningom kommit till den ståndpunkt, där den
nu står. I början stod Första Kammaren ganska enig på den åsikten,
att det icke var fördelaktigt att öfverlämna sådant, som de enskilde
kunde sköta, i statens händer och allt mer utveckla statens verksam¬
het. Därför rådde också i denna fråga den uppfattningen, att staten
skulle hafva de interurbana linjerna, och sedan skulle orterna fritt få
röra sig med de mindre näten, i den mån dessa vore tekniskt använd-
N:o 42. 30
Lördagen den 30 April, f. in.
-ing- ett köpe- bara. Emellertid blef utvecklingen icke på detta sätt, utan den tog
°rörandcYde- en :innan vändning, och den förre energiske chefen i telegraf-
fonnäten i styrelsen började, kan man säga, köpa upp små nät — uttrycket är
Stockholm icke riktigt, tv näten måste faktiskt ombyggas — för att mindre orter
med omnejd skulle upphöra med sina nät och därpå komma in i statens telefon¬
korts ) nat, och så blefvo till sist, såsom herrarne veta, alla dessa nät in¬
köpta, så att staten har hela Sveriges telefonnät med undantag af
den betydande och viktiga Stockholmskretsen, i hvilken det allmänna
bolaget har varit rådande sedan den allra första tiden. Jag instäm¬
mer i hvad som yttrades nyss, att detta allmänna bolag hafva vi i
alla fall att tacka för två saker, det är den ståndpunkt, hvarpå tele¬
fonväsendet i Sverige står både i tekniskt hänseende och äfven i af¬
seende på prisbillighet, så att Sveriges telefonnät är snart sagdt det
förnämsta i världen. Under den tiden var allmänheten mycket nöjd
med saken, som den var ordnad — man hörde aldrig några klago¬
mål, allmänheten bryr sig jämförelsevis litet om hvem som äger näten,
bara den blir betjänad och kommer väl fram, och man hörde icke
några klagomål öfver detta. Det är som sagdt två saker vi hafva
att tacka allmänna bolaget för: det ena var telefonväsendets utveck¬
ling och det andra — tack vare bolagets konkurrens — att verkli¬
gen priset nedgick så. Jag kan i det fallet visa, huru pass mycket
denna konkurrens har verkat. Jag har här nämligen ett bref, skrif-
vet af förre chefen för telegrafverket till sekreteraren i engelska
telegrafstyrelsen mr Lamb, hvilket åberopats vid en på föranstal¬
tande af engelska regeringen i september 1897 hållen undersökning
angående telefonförhållanden i Glasgow. I detta bref säger nämligen
— på tal om bolagets abonnemang med obegränsadt fri samtalsrätt
och den bolaget af Kungl. Maj:t medgifna koncession att idka tele-
fonverksamhet i Stockholm och dess omnejd —- kungl. telegraf¬
verkets chef: »I följd häraf har konkurrens uppstått, hvilken på allt
sätt verkar ogynnsamt och hvilken äfven haft till resultat, att afgif-
terna nedbragts vida under de lämpliga (the proper ones). Det en¬
skilda bolaget har borttagit alla afgifter, som förut erlades för sam¬
tal mellan bolagets skilda ledningar, det vill säga alla bolagets abon¬
nenter inom hela distriktet samtala nu med hvarandra utan att betala
någon annan afgift än den årliga abonnentsafgiften. Till och med
för svenska 'förhållanden äro bolagets afgifter alldeles oresonliga (quite
unreasonable) för fria samtal inom ett så stort distrikt.» Ja, då var
vid den tiden i alla fall bolagets pris öfver 85 kronor och på lands¬
bygden 80 kronor per abonnent, och det var dessa pris, som af chefen
för telegrafverket förklarades vara »alldeles oresonliga för fria samtal
inom ett så stort distrikt». Hvad var följden? Jo, strax därefter
nedsattes af telegrafverket dess afgift till 50 kronor. Tro herrarne,
med tanke på detta uttalande, att de, som haft i sin hand att be¬
stämma prisen, nedsatt dessa, om icke konkurrensen varit? Nej,
säkerligen icke. Det är således enligt min uppfattning alldeles be¬
stämdt säkert, att det är denna konkurrens, som vi nu hafva att
Lördagen den 30 April, f. m.
31 N:o 42.
tacka både för den tekniska utvecklingen och äfven för det billiga
priset. Det var dock en, som hela tiden varit missbelåten, och det
har varit telegrafstyrelsen. Det är alltid obekvämt att hafva kon¬
kurrenter, det är bättre att regera ensam på täppan, och så framlades
1902 års förslag, som är väl bekant, i fråga om inköp af hela tele¬
fonnätet. Ja, det förslaget föll, och hvarför? Så vidt jag låg med
i behandlingen och kan fatta frågan, föll den egentligen på tre huf-
vudorsaker. Ed del tyckte, att summan var för hög — det lämnar
jag för min del å sido — den andra var, att man icke ville släppa
konkurrensen, just emedan man insåg, huru denna konkurrens verkat
fördelaktig nedsättning i priset här och därigenom öfver hela landet;
den tredje omständigheten, som var af vikt, var, att bakom hela
Kungl. Maj:ts proposition skymtade fram en s. k. omreglering eller
omorganisation af telefonväsendet, hvilken säkerligen icke hade blifvit
så synnerligen fördelaktig för allmänheten, som nog fått betala lik¬
som ofta annars, när två andra göra upp ett köp och staten skall
betala.
Men sedan 1902 äro förhållandena alldeles olika. Före detta
år förekommo flera sporadiska försök till skarp konkurrens å telegraf¬
styrelsens vägnar för att mota det allmänna bolaget. Jag har här i
min hand ett litet kontrakt mellan en ort och telegrafstyrelsen, enligt
hvilket styrelsen, för att, såsom det heter, tillmötesgå allmänna bola¬
gets abonnenter, lämnar dem fem års fri telefon under villkor, att de
efter dessa fem år afsäga sig att vara abonnenter i allmänna bolaget.
Sådana sporadiska försök att konkurrera saknas icke. Sedan kom
denna telegrafstyrelsens tillsägelse att bryta af hela denna samtrafik,
såsom det hette, till allmänhetens fördel och intresse, emedan man
därigenom skulle frambringa samtrafik. Huruvida allmänheten delade
den åsikten, att det var i dess intresse, att 70,000 abonnenter å ena
sidan icke kunde tala med 37,000 å den andra, lämnar jag därhän.
Det påminner om en liten historia från min ungdom. Rektorn i
min skola hade ofta käppen på ryggen på mig — det är möjligt, att
jag förtjänte det. Ibland när jag fått mycket stryk sade han: »snälla
barn, kom väl ihåg, att det är för ditt eget bästa». Det är möjligt,
att det så var, men icke tyckte jag det vid det tillfället; och jag är
icke säker på att allmänheten senterar, att det är till dess bästa att
samtrafiken så afbröts. Men därigenom fick naturligtvis rikstelefonen
ett skarpt öfvertag, och icke långt därefter kom det också — det
var den 3 oktober 1903 -— en af Kungl. Maj:t meddelad föreskrift,
att telefon icke fick anordnas i statens ämbetsverk utan af Kungl.
Maj:t i hvarje särskildt fall utverkadt medgifvande. Det var, så att
säga, förbjudet för allmänna bolagets abonnenter att meddela sig med
något af statens ämbetsverk. Följden af dessa åtgärder blef, som
sagdt, att 70,000 personer å ena sidan och 37,000 å den andra icke
kunde tala med hvarandra. Däraf förorsakades tvång för många att
skaffa sig dubbeltelefoner och åsamkades dem därigenom större ut¬
gifter. Med ett ord, just det man nu öfverklagar är framkalladt till
Ang. ett köpe-
och bytesaftal
rörande tele¬
fonnäten i
Stockholm
med omnejd
m. m.
(Forts.)
N:o 42. 32
Lördagen den SO April, f. m.
Ang. ett köpe- stor del, såvidt jag begriper, af denna enligt min uppfattning något
och bytesaftal våldsamma framfart att framtvinga rikstelefonen på den andras be-
*0fonnäteni kostnad. Detta må vara huru som helst. Dessa åtgärder må af
Stockholm somliga anses lämpliga, af andra icke, men genom dem har faktiskt
med omnejd det tillstånd skapats, inför hvilket vi stå och det i en situation, som
“•, framkallar frågan: hvad skall göras? Jag skall icke gifva mig in
' ' på det herr Swartz yttrade angående svårigheterna för bolagen och
rikstelefonen att komma öfverens. De kommo bra öfverens, när det
gällde denna försäljning. Jag vet icke, om det skulle vara så omöj¬
ligt att i detta fall åstadkomma en lojal och riktig konkurrens. Den
ena har ett kraftigt stöd af staten, den andra af stark ställning inom
stockholmskretsen genom det stora antalet abonnenter. Det vore
naturligtvis önskvärdt för allmänheten, att frågan uppgjordes, så att
endast den konkurrens finge verka, där man genom goda tekniska
anordningar, god betjäning och god skötsel i det hela sökte draga
de flesta abonnenterna till sig. Men man vågar väl knappt hoppas
på detta, och då återstår det som för närvarande synes vara den
enda lösningen, nämligen att inköpa det allmänna telefonnätet. Vi
stå i valet mellan att utbetala flera millioner eller också förhindras
att komma fram. Jag är nämligen alldeles bestämdt af den öfver-
tygelsen, att, om staten köper det lilla nätet på föreslagna villkor,
följer nog resten förr eller senare efter, ty icke kan man väl tänka
sig, att, sedan man bundit händerna med ett sådant kontrakt, det kan
komma att gå på det viset, att staten icke köper, utan då vi besluta
i dag, böra vi enligt min uppfattning hafva ögonen öppna för att vi
måste köpa det hela, och då jag icke kan gå in på herr Swartz’
förslag utan har åtskilliga anmärkningar att göra däremot, är det på
grund af dessa anmärkningar, som jag icke kunnat biträda förslaget.
Det är visserligen mycket bra att framställa dessa fotografier
och dessa svårigheter att komma fram. Jag är icke kompetent att
bedöma de tekniska svårigheterna. Att sådana kunna finnas är jag
öfvertygad om. Jag vet bara, att kunde man köpa det hela, för¬
svunne samtliga svårigheterna.
Det kan icke nekas, att genom det här kontraktet blir faktiskt
taxan bunden, till dess staten tager och köper in hela nätet. Staten
afsäger sig ovillkorligen härigenom all bestämningsrätt öfver taxan,
och beträffande denna taxa vill jag åberopa hvad telegrafstyrelsen
många gånger sagt. Vi hafva hört telegrafstyrelsens klagan öfver
den obekväma taxa, som finnes nu. Det har anförts många gånger
såsom skäl för inköpet, att denna taxa i allmänna bolaget var så
lämpad efter olika förhållanden och så låg, såsom uttrycket löd, att
det var fara, att de från landsorten skulle tvinga sig till sådan taxa.
Det är denna taxa man nu faktiskt vill fastslå. Jag anser den vara
alldeles utmärkt, ty den rättar sig,'efter olika förhållanden, efter
abonnenternas olika förmögenhetsförhållanden. Jag har för min del
ingenting emot den, men när man många gånger uttalat, att denna
Lördagen den 30 April, f. m.
33 N:0 42.
taxa icke är fördelaktig, tager man nu och genom kontrakt på obe¬
stämd tid binder sig vid denna taxa.
Sedan kommer man till priset, som skall betalas för den bär
telefonen. Hvad det en gång verkligen blir, vet jag icke och ingen
annan af herrarne heller. Vi sätta A)-priser för hvarje telefon och
sedan skall affären inlösas efter nettobebållningen. I kontraktet står
endast en sak fastslagen, och det är hvad som skall betalas per tele¬
fon. Men hvad nettot af detta är, det lär ingen människa kunna
afgöra. Här finnas sådana faktorer, obestämbara för eu längre framtid,
som aflöningsförhållanden och underhåll. Här bar arbetats ut
sådana saker som själfkontrollerad öfverföring, ja, uppfinningarna på
detta område äro så stora, ja, man kan tänka sig, att den trådlösa
telefonen kan komma ett, tu, tre, med ett ord förhållandena äro
sådana, att jag icke kan se, att fastslåendet af A)-pris stort bidrager
att bestämma det riktiga priset i en framtid; åtminstone är det långt
osäkrare än att nu taga ett pris för hela affären, om saken göres upp
på en gång.
Herr Swartz bar sökt visa, att genom denna uppgörelse en god
konkurrens skulle fortfara och att därför denna nu framlagda upp¬
görelse vore så bra. Men den blir icke bra. I den ena delen af
samma stad regerar staten, i den andra allmänna bolaget, och få de
lugnt och ostörda af hvarandra sköta sina saker, bänder det nog,
såsom det ofta sker, då man får vara för mycket i fred — man
somnar in. Jag tror, att vi gå orätt väg, och skola vi nödvändigt
köpa, är det bättre att köpa det hela. Herr Fränekel är i sin reserva¬
tion af annan mening än herr Swartz och medgifver, att den där
långa tiden och de af utskottet framförda betänkligheterna mot att
binda sig så länge äro afsevärda, och därför föreslår han, att inlös-
ningsrätt efter uppsägning skall kunna inträda tidigare, till och med
1909, men jag kan icke se hvad detta förändrar förhållandet. Hvem
vet, om staten går in därpå 1909? Man kan väl icke lämna telegraf¬
styrelsen fritt att göra upp detta, utan man måste väl hafva Riks¬
dagens beslut på detta, innan man gör upp det, och således sväfva
abonnenterna i samma osäkerhet huru det kommer att gå.
Dessutom kan jag icke säga annat, än att det förefaller egen¬
domligt, att Riksdagen fattar beslut utan att veta, huruvida de en¬
skilda bolagen svara nej och kasta hela beslutet å sido, när det
förekommer på deras bolagsstämma. Jag kan således icke för min
del finna, att detta aftal på nöjaktigt vis löser frågan, utan det löser
den tvärtom på ett ganska ovisst och obestämdt sätt. Jag är icke
heller öfvertygad, att allmänna meningen ligger för frågans lösning
på detta sätt. Det kan nog komma en dag, då man tvingas till det.
Det är bättre att framkomma med ett förslag, då man vet hvad man
gifver, utan obestämda faktorer, utan att på detta sätt binda statens
själfbestämningsrätt öfver taxan eller åstadkomma en så besynnerlig
institution som att man monopoliserar ett enskildt bolag i en del —
den bästa delen — och själf tager den andra. Jag kan icke finna
Första Kammarens Prof. 1904. N;o 42. 3
Ang. ett köpe-
och bytesaftal
rörande tele¬
fonnätm i
Stockholm
med omnejd
m. m.
(Forts.)
N:0 42.
!4
Lördagen den 30 April, f. m.
Ang. ett köpe-
ocli bytesaftal
rörande tele¬
fonnäten i
Stockholm
med omnejd
m. in.
(Forts.)
annat, än att utskottet käft giltiga skäl att för Riksdagen framlägga
sina betänkligheter mot köpet. Jag skall icke hänga mig, huru det
än går, då jag icke har något ansvar för det. Men för min del tror
jag, att Riksdagen gör bäst att ännu hvila på lianen, till dess det
kommer en uppgörelse om köp på en gång eller uppgörelse om
samtrafik, hvilket jag helst såge, och därför får jag anhålla om bifall
till utskottets förslag.
Herr statsrådet Westring: Det har under den debatt, som nu
ägt rum, tydligt och klart utvecklats, att de olägenheter, som det
nuvarande tillståndet i afseende på telefonverksamheten här i Stock¬
holm medför, äro så stora, att det är oundgängligen nödvändigt att
söka få en ändring. Nu har den föregående ärade talaren riktat ett
skarpt klander mot att förhållandena bragts i den ställning, hvari de
kommit genom att det aftal, som förut ägt rum mellan rikstelefonen
och de enskilda bolagen, blifvit uppsagdt. Detta aftal ingicks 1890,
medan ännu rikstelefonens utveckling här i landet var skäligen be¬
gränsad. Det var gällande så, att det kunde uppsägas att upphöra
först 1901. Under den tiden hade det snart nog blifvit klart för
telegrafstyrelsen, att detta kontrakt var af den beskaffenheten, att,
medan det lade en hämsko på rikstelefonens utveckling inom Stock¬
holm, det omgärdade de enskilda bolagen med en mur, så att säga,
som skyddade dem och gjorde, att deras utveckling gick oafbrutet
framåt. Såsom redan en af de föregående talarne anfört, har under
åren 1892—1902 abonnentantalet för bolagen ökats med 25,500
och för rikstelefonen med 11,100. Och under sista året 1902 ökades
abonnentantalet för bolagen med 2,200 och för rikstelefonen med
378. Det visar sig ovillkorligen af detta, att aftalet, om man ser
det från den ekonomiska synpunkten, för rikstelefonen varit absolut
ofördelaktigt. •
Nu hänvisade den föregående talaren i detta hänseende till den
uppfattningen, att det var icke så angeläget att utveckla statens verk¬
samhet i sådana här fall, utan att man borde öfverlåta det åt en¬
skilda i så hög grad som möjligt. Jag tror, att åsikterna i den
vägen äro ganska olika, och frågan bör väl bedömas med afseende
på olika förhållanden. När staten slår sig in på en affärsverksamhet
sådan som den nu ifrågavarande, är det väl nödvändigt för staten
att så ordna denna verksamhet, att den kan bedrifvas så ekonomiskt
som möjligt. Men för att eu kommunikationsanstalt skall kunna
drifvas ekonomiskt, måste i främsta rummet tillses, att kundkretsen
icke för mycket inskränkes. Man har i öfrigt denna skyldighet icke
blott mot sig själf, utan äfven mot abonnenterna. Vi hafva ju öfver
hela riket 70,000 abonnenter. Det är ju icke utan intresse för dessa
70,000, att telefonnätet här i Stockholm så mycket som möjligt ut¬
vecklas, så att de komma i beröring med så många som möjligt utan
besvärande öfvergång.
Om det således var fullt riktigt, att man från rikstelefonens sida
Lördagen den 30 April, f. in.
35 N:o 42.
icke gick in på att förlänga det förut gällande samtrafiksaftalet, föl¬
jer däraf icke, att man icke bort söka erhålla en ändring i det nu
gällande tillståndet. Såsom jag antydde, är detta tillstånd förenadt
med många afsevärda olägenheter. I första rummet är det ju, såsom
förut här utvecklats, för trafikanterna mycket besvärligt.
Så kommer nu en annan synnerligen viktig omständighet, som
också en talare förut framhållit. Det är, att det är alldeles oekono¬
miskt detta, att inom eu mindre rayon som den ifrågavarande två
förvaltningar drifva alldeles samma rörelse. Den nationalekonomiska
förlusten däraf är förvisso mycket afsevärd. Slutligen har man svå¬
righeten här i Stockholm att komma fram. Man trängs nu om plat¬
sen, så att det är nästan omöjligt att framdraga de erforderliga led-
ningarne, och svårigheterna ökas högst väsentligt därigenom, att man
icke får lägga kablar i gatorna. I synnerhet drabbar denna olägen¬
het rikstelefonen. På söder har rikstelefonen kablar endast på några
ytterst obetydliga sträckor, och för öfriga stadsdelar, om man jämför
med bolagens ledningar, högst väsentligt mycket mindre sådana sträck¬
ningar. Det kommer sig däraf, att för rikstelefonen upphörde rättig¬
heten att nedlägga kablar år 1895, under det bolaget fick fortsätta
till förra året.
Det var således för telegrafstyrelsen renta!’ nödvändigt att söka
åstadkomma något annat. Hvad har man då gjort? Man försökte
först att få inköpa hela nätet. Detta förslag framlades 1902, men
förkastades af Riksdagen. Hade det nu varit lämpligt att så kort
tid efteråt försöka med samma förslag? Ja, nu säges det af stats¬
utskottets ordförande, att det varit mycket bättre att gå den vägen.
Det är en väg, som man från rikstelefonens sida naturligtvis icke
kan hafva något att invända mot, emedan det ju länge har varit dess
sträfvan, men man har icke ansett sig kunna så snart efter det ett
sådant förslag afslagits återkomma med detsamma. Man har därför
ansett, att man skulle söka nå målet icke med ens, utan så att säga
i två steg, och så har man nu försökt med denna lösning, hvarigenom
rikstelefonens område omedelbart ganska väsentligt skulle utvidgas
och rikstelefonen erhålla tillfälle att framdeles förvärfva återstoden.
De invändningar, som statsutskottet gjort mot detta förslag, äro myc-
knapphändiga. Utskottet har icke ingått i någon fullständig gransk¬
ning af förslaget i dess helhet, och en sådan granskning har ej heller
af den föregående talaren verkställts.
I princip kan jag icke inse, att man kan hafva något emot en
sådan delning som den föreslagna.
Hvad angår sättet, hvarpå delningen är verkställd, har jag sett
anmärkningar, att rikstelefonen därigenom fått de sämre, mindre ut-
vecklingskraftiga områdena, under det att bolaget förbehållit sig de
bättre och mera utvecklingskraftiga. Det är, tror jag, ett misstag.
Enligt en uppgift, som för icke länge sedan förekom i tidningarna,
har folkmängden under åren 1896—1902 ökats å Söder, som skulle
tillfalla rikstelefonen, med 11,21 procent, å Kungsholmen, som lika-
Ang. ett köpe-
och bytesaftal
rörande tele¬
fonnäten i
Stockholm
med omnejd
m. m.
(Forts.)
Nio 42. 36
Lördagen den 30 April, f. m.
Ang. ett köpe-
och bytesaftal
rörande tele¬
fonnäten i
Stockholm
med omnejd
m. m.
(Forts.)
ledes skulle tillfalla rikstelefonen, med 28,07 procent, cell på Norr,
som skulle tillfalla bolagen, med 16,28 procent. Rikstelefonen skall
således alldeles icke inskränkas till sådana områden, som icke äro
utvecklingskraftiga.
.Det har knappt ifrågasatts, att icke telegrafverket skulle komma
ut med att betala den köpeskilling, som skulle erläggas för det nät,
som skulle inlösas, eller 2,600,000 kronor. Det är också med siffror
af telegrafstyrelsen visadt, att det icke skulle möta några svårigheter.
Telegrafstyrelsen har hittills alltjämt fullgjort sin betalningsskyldighet
för de lån, styrelsen fått uppbära för utveckling af telefonväsendet,
och det finnes icke någon anledning att antaga annat, än att det
skulle gå lika bra med betalningen af denna köpeskilling.
Så kommer den bestämmelsen, enligt hvilken abonnemangsprisen
skola under kontraktstiden utgå med vissa i kontraktet fastställda
belopp, och mot hvilken såväl statsutskottet som den siste talaren
vändt sig. Ja, det kan ju synas betänkligt att binda staten vid
vissa pris, men häremot har ju redan förut blifvit invändt, att så¬
dana bestämmelser har telegrafverket måst underkasta sig på många
andra ställen i landet, och det gäller fortfarande för Stockholm, att
man icke får gå öfver 80 kronor. Dessutom äro dessa afgifter under
en lång följd af år pröfvade och befunna lämpliga. De hafva till-
lämpats under 20 år af allmänna bolaget. De äro icke obetydligt
högre än rikstelefonens nuvarande apparater med obegränsad sam-
talsrätt. De äro visserligen för apparater med begränsad samtalsrätt
lägre än rikstelefonens nuvarande pris, men där äro naturligtvis kost¬
naderna också lägre. Det finnes icke anledning att antaga, att icke
telegrafverket skall gå ut med dessa afgifter; och skulle det visa sig,
mot förmodan, att de äro för låga, skulle det kännas likaväl för
bolaget som för rikstelefonen, hvarför det skulle ligga äfven i bola¬
gets intresse att få en ändring till stånd.
Det är i detta sammanhang, som utskottet går öfver att tala
om att det icke finnes något annat remedium mot detta än att köpa
det hela. Det synes vara utskottets mening att antyda, att kon¬
traktet bort innehålla stadgande om uppsägningsrätt, och det har
också från andra håll framhållits, att så borde vara förhållandet.
Det låter också plausibel detta, men vid närmare eftertanke skall
man finna, att det varit omöjligt att ifrågasätta något sådant. Ponera,
att det vore föreskrifvet i kontraktet, att telegrafstyrelsen skulle äga
rätt att uppsäga kontraktet att upphöra 1915, i hvilket läge skulle
bolagen då befinna sig? De hade sina nät inskränkta till Norr och
Östermalm. Från detta nät kunde abonnenterna, förutom till de öf-
riga abonnenterna inom nätet, icke komma till någon annan telefon-
innehafvare, vare sig i Stockholm eller landsorten. Hvad blefve följ¬
den af en sådan situation? Naturligtvis att det icke komme en enda
ny abonnent och att alla de gamla, så fort kontrakten upphörde,
omedelbart måste öfvergifva bolagen.
Det har således icke funnits möjlighet att på annat sätt begränsa
37 N:0 42.
Lördagen den 30 April, f. in.
kontraktets varaktighet än genom förbehåll om rätt för staten att Ang. ett köpe-
inlösa det hela. Att en sådan rätt stadgas, kan ju öfver hufvud Yrande Me-
taget aldrig vara olämpligt, eftersom rättigheten icke är förbunden förmäten i
med någon förpliktelse. Men naturligtvis har man att tillse, att icke Stockholm
villkoren äro oförmånliga. Statsutskottet anmärker i fråga härom med omnejd
till en början, att det är olämpligt, att villkoren redan nu bestämts. “Qr“'j
Men huru skulle man kunna bestämma, att inlösen skall ske, utan
att tillika stadga efter hvilken grund den skulle äga rum? Jag för¬
står icke den anmärkningen. Utskottet åberopar emellertid vidare,
och det har ytterligare betonats af den föregående talaren, att dessa
villkor äro mycket vanskliga med hänsyn till de många förändringar,
som kunna äga rum inom telefonväsendet. Detta skäl skulle med
fördel kunna göras gällande, ifall man bestämt vissa A)-pris för led-
ningarnes inlösen, på samma sätt som man bestämmer i fråga om de
telefoner, som nu skola omedelbart öfvertagas. Men det har man
icke gjort, utan i stället stadgat, att de nettoinkomster bolagen haft
under de sista 5 åren, innan inlösning ifrågakommer, skola kapitali-
seras efter 5 å 5 Va procent allt efter som ledningarna äro under¬
jordiska eller ej, och att inlösningssumman skall utgöra det sålunda
uppburna kapitalbeloppet. Det är onekligen sant, att man icke nu
kan säga hvad denna summa blir; men under förutsättning, att kost¬
naden för driften icke skall för rikstelefonen öfverstiga hvad kost¬
naden varit för bolagen ■— och det finnes icke anledning, att den det
skulle göra — skall staten på kapitalutlägget hafva 5 å 5 Va procent,
och detta kan icke anses vara en för staten ofördelaktig affär att
inlåta sig på.
Genom denna inlösningsrätt har man slutligen öppnat möjlighet
för staten att förvärfva telefonnätet här i Stockholm i sin helhet.
Den föregående talaren tviflade på nyttan däraf. Jag är af motsatt
uppfattning. Nog är det sant, att konkurrensen gjort sin nytta i
afseende å utvecklingen af telefonväsendet härstädes, men sedan man
nu har kommit så långt i utveckling på detta område, som man
verkligen gjort, tror jag man kan säga, att om telegrafverket får det
hela i sin hand, skall det veta sköta denna verksamhet så, att det
icke kommer att blifva föremål för klander. Och skulle det icke så
blifva, finnes det nog medel att rätta det. Vi hafva Riksdagen, vi
hafva tidningarna och vi hafva allmänheten. Det går sannerligen
icke att sköta ett kommunikationsverk af denna betydelse för all¬
mänheten så, att icke denna allmänhet blir belåten.
Så har det talats om att denna affär är alltför förmånlig för de
enskilda bolagen. Ett sådant resonemang behöfver väl knappt myc¬
ket bemötande, ty om man skulle afstå från en affär, som man finner
för sig förmånlig, därför att den också är förmånlig för medkontra-
henten, då komme icke många affärer till stånd, öfver hufvud ingå
andra än sådana, i hvilka den ene kontrahenten söker tillskansa sig
obehöriga förmåner af sin medkontrahent. Tvärtom, att fördelarna
äro ömsesidiga visar just, att affären är sund. I detta sammanhang
N:0 42. 38
Lördagen den 30 April, f. m.
Ang. ett köpe- vill jag erinra därom, att bolagens verksamhet tillkommit i skydd af
°rörandetde- ?ä^an^e lagstiftning, och då kan det väl icke vara staten värdigt att
förmäten i försöka genom illojal konkurrens eller andra sådana medel komma
Stockholm bolagen till lits. Det bär ingalunda varit afsikten med den afstäng-
med omnejd ning, som 1903 ägde rum. Den skedde uteslutande därför, att man
(Forte ) kunde underkasta sig de villkor, bolagen uppställde, och som
ovillkorligen skulle leda till att befästa deras stora öfvermakt och
fullständigt nedtrycka rikstelefonen.
Grefve Hamilton: Jag skall be att få beröra ett par synpunkter,
som icke blifvit framhållna, och dessa synpunkter gälla den telefone¬
rande allmänheten.
Det är tydligt, att för abonnenter i Stockholm skulle förslaget,
om det blefve antaget, blifva fördelaktigt, men det finnes äfven andra
abonnenter, hvilka häraf beröras, nämligen de, som hafva intressen
utom Stockholm. Den, som har erfarenhet af hvad det vill säga att
från ett enskildt bolags apparat komma till en aflägsen ort inom
landet på det interurbana nätet, han önskar sig icke tillbaka till en
dylik apparat, eller att staten skall på grund af detta aftal tvinga
därtill. Att denna erfarenhet icke är ensidig framgår däraf, att under
samtrafikstiden nära nog alla abonnenter, hvars intressen sträckte sig
utanför Stockholms horisont, höllo sig med två telefoner, såväl statens
som det enskilda bolagets, och att af de interurbana samtalen, som
utgingo från Stockholm, var det endast V?, som utgick från de
stora bolagens telefoner. Staten har naturligtvis en helt annan upp¬
gift med sina telefoner än de enskilde. Den skall icke blott se på
frågan från den ekonomiska sidan, utan äfven på landets intresse i
dess helhet samt underlätta handel och näringar. Men frågas: hvad
hafva de enskilda bolagen för intressen? Jo, att skaffa aktieägare
lämplig utdelning. Man kan icke säga annat, än att de enskilda bo¬
lagen hittills skötts på ett utmärkt sätt. Men hvilken borgen har
man för att de skola göra det framdeles, när konkurrensen upphört?
Jag kan icke finna det värdigt staten att antingen tvinga abonnenter
afstå från statens telefon eller också beskatta dem med en särskild
afgift af 10 kronor. Jag kan icke heller finna det lämpligt, att staten
lämnar monopol på anläggningar, som borde tillhöra staten, åt en¬
skilde, afsäger sig rätten att bestämma afgifterna för telefonerna.
Jag har det äfven alldeles klart för mig, att om aftalet i dag af .Riks¬
dagen bekräftas, blir ställningen för den telefonerande allmänheten
rundt om i landet så ohållbar, att Riksdagen måste inköpa de en¬
skilda bolagsnäten. Därtill är jag icke nu beredd, då det gäller ett
tjugutal millioner, och därför ber jag, såsom frågan nu ligger, att få
yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Törnebladh: Den siste talaren har med full rätt framhållit
vikten af att allmänhetens intressen tillgodoses. Jag föreställer mig, att
då regeringen framlade denna proposition, gjorde regeringen det just i
Lördagen den 30 April, f. m.
39 N:o 42.
den afsikten att tillgodose allmänhetens intressen, på det att det olidliga
tillstånd, som nu råder, måtte upphöra. Samtrafiken har blifvit afstängd
icke blott i Stockholm, utan äfven till stor del mellan Stockholms all¬
mänhet och landsbygden, hvilket för landsbygden är lika olämpligt som
för stoekholmarne. Hvad Stockholms stad beträffar, skulle jag helst
se, att det förutvarande förhållandet med sin konkurrens kunde fort¬
fara, men stadsfullmäktige hafva icke velat motsätta sig det förslag,
som blifvit framlagdt, just därför att man insett, att det nuvarande
tillståndet medförde stora olägenheter både för telegrafverket och all¬
mänheten.
Hvad beträffar talet om att staten skulle i detta fall gifva mo¬
nopol på något, som borde tillhöra staten, förstår jag icke det uttryc¬
ket. Bolaget har i skydd af gällande lagstiftning, såsom också från
statsrådsbänken blifvit framhållet, lyckats åstadkomma ett vidsträckt
telefonnät och med detta icke oväsentligt inverkat på telefon väsendets
utveckling.
Hvad åter angår afgifternas bestämmande, blifva svårigheterna
häraf mycket mindre kännbara, om reservantens än om Kungl. Maj:ts
förslag antages, emedan de då kunna på ganska kort tid upphäfvas.
Nu ställes i utsikt, att staten skall få inköpa de enskilda bolagens
nät. Ja, såsom stockholmare är jag icke synnerligen glad däråt,
fastän jag tror, att det nog kan finnas skäl för det, men jag frågar
herrarne: om detta afslås i dag, tro icke herrarne, att det blir dy¬
rare efter den diskussion, som här förts i dag? Jo, säkert.
Jag yrkar bifall till reservationen.
Herr J onsson: Jag skall endast yttra några ord för att angifva
min ställning till frågan, och det är den, att jag delar i det hela
taget hvad herr Swartz anförde i saken med det undantaget, att den
af Kungl. Maj:t föreslagna kapitaliseringsprocenten bestämdt icke synes
mig lämplig. Om däremot denna procent sattes till samma norm,
som år 1902 föreslogs, så, äfven om resultatet i dag skulle blifva
afslag, kunde det i alla fall blifva en ledning för en kommande upp¬
görelse. Enligt min mening borde det beräknade inlösuingspriset för
eu apparat i Stockholm vara icke 20 eller 18 gånger nettovinsten,
utan det borde vara 17 och 15 gånger nettovinsten. Medeltalen af
dessa skulle ungefär blifva desamma, som gällde 1902 för inlösen af
apparaterna. Då jag är öfvertygad, att i dag Riksdagen icke kommer
att bifalla något af förslagen — min tanke är, att det icke skall vara
möjligt att i Andra Kammaren få ett sådant beslut till stånd —
tror jag det vore bra, om Första Kammaren ville något så när gifva
till känna de villkor, hvarpå det i framtiden kunde tänkas, att ett
aftal borde komma till stånd, och enligt min mening skulle en änd¬
ring af siffrorna 20 och 18 till 17 och 15 vara en god ledning för
en kommande uppgörelse.
Jag har endast velat uttrycka detta utan att göra något yrkande
på förändring, och jag ansluter mig till herr Fränckels reservation
Ang. ett köpe-
och bytesaftal
rörande tele¬
fonnäten i
Stockholm
med omnejd
m. m.
(Forts.)
N:o 42. 40
Lördagen den 30 April, f. m.
under uttalande af den önskan, att, när frågan en gång kommer upp,
just den procentberäkningen måtte tagas i beaktande.
Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr
vice talmannen, som för en stund öfvertagit ledningen af kammarens
förhandlingar, jämlikt de yrkanden, som under öfverläggningen före¬
kommit, propositioner, först på bifall till hvad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt, samt vidare därpå att kammaren, med afslag å
utskottets hemställan, skulle antaga det förslag, som innefattades i
herr Eränckels vid utlåtandet afgifna reservation; och förklarade herr
vice talmannen sig anse den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande
n:o 92, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och antages det förslag,
som innefattas i herr Fränckels vid utlåtandet afgifna reservation.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 76;
Nej — 45.
Som tiden var tämligen långt framskriden, beslöt kammaren, på
framställning af herr talmannen, att till aftonsammanträdet uppskjuta
behandlingen af öfriga på föredragningslistan uppförda ärenden.
Kammaren åtskildes kl. 4,45 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1904.