RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1904. Första Kammaren. N:o 36.
Fredagen den 15 april.
Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.
Justerades protokollet för den 7 i denna månad.
Upplästes ocli godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:
n:o 74, i anledning af väckt motion angående formen för
äktenskaps ingående; samt
n:o 75, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om 'sussa internationella förhållanden rörande äktenskap
och förmynderskap samt till lag om äktenskaps afslutande inför
svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i utlandet.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda
den 13 innevarande april bordlagda motioner:
n:o 56, af herr Hasselrot, om anslag till anläggande af järnväg
från Borgholm till Böda; och
n:o 57, af herr Bohnstedt, om anslag till undersökningar m. m.
för järnväg mellan Sveg och lämplig punkt å Gellivarabanan.
Vid föredragning af den utaf herr Lundberg den 13 innevarande
månad väckta och då bordlagda motion, n:o 58, om anslag till
undervisning i slöjd vid de allmänna läroverken, hänvisades denna
motion till särskilda utskottet n:o 1.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den af herrar
Bergström och Olsén den 13 i denna månad afgifna, samma dag
bordlagda motion, n:o 59, i anledning af Kungl. Maj ds proposition
Första Kammarens Prot. 1904. N:o 36. 1
N:o 36.
2
Fredagen den 15 April.
om anslag för påbörjande af fullständiga undersökningar rörande
den s. k. inlandsbanan.
Föredrogs, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets den 13 innevarande april bordlagda ut¬
låtande n:o 3.
Föredrogs och lades till handlingarna statsutskottets den 13
i denna månad bordlagda memorial n:o 62, i anledning af Andra
Kammarens återremiss till statsutskottet af vissa punkter i ut¬
skottets utlåtande n:o 5 angående regleringen af utgifterna under
riksstatens fjärde hufvudtitel.
Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 13 innevarande månad bordlagda utlåtanden
n:is 63—65 äfvensom bevillningsutskottets samma dag bordlagda
betänkanden nås 20—26.
Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag, hvarefter kam¬
maren åtskildes kl. 2,44 e. m
In fidem
A. v. Krmenstjerna.
Lördagen den 16 April, f. m.
3
N:o 36*
Lördagen den 16 april, f. m.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Herr statsrådet West ring afiämnado Kungl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o) angående förvärfvande för statsverkets räkning af Troll-
hätte kanalverk m. m.; samt
2:o) om vidtagande af åtgärder för försäljning af Vislanda—
Bolmens järnväg.
Herr statsrådet von Friesen aflämnade Kungl. Maj:ts nådiga
propositioner till Riksdagen:
l:o) om anslag till utgifvande af ett vetenskapligt arbete an¬
gående docenten O. Nordenskjölds expedition till Södra Ishafvet;
2:o) angående pension för framlidne intendenten vid natur¬
historiska riksmuseum, professorn m. m. F. A. Smitts änka Freja
Brigitta Coralia Smitt, född Pålman; och
3:o) angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter
lägenhetsägaren Erik Eriksson från Södertälje.
Justerades protokollet för den 9 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
n:o 6, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
femte hufvudtitel, omfattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet;
n:o 66, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning till aktiebolaget Nautanens kopparfält af kronan till¬
hörig mark i Gellivare socken af Norrbottens län m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner;
n:o 67, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse af den kronan tillkommande jordägareandel i grufva; och
n:o 70, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående be¬
redande af lånemedel för utförande af vissa interurbana telefon¬
ledningar samt för fortsatt utveckling af statens telefonväsende i
afseende å lokala telefonnät med förbindelseledningar;
N:o 36.
4
Lördagen den 16 April, f. m.
Ifrågasatta
åtgärder för
effektiv kon¬
troll öfver
landets för-
svarsväsende.
sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande, n:o 2, i anled¬
ning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
i fråga om löneförhöjning för småskolelärarinnor m. m.; äfvensom
lagutskottets utlåtande n:o 44, i anledning af dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående handel med konst¬
gjorda gödselmedel, dels ock två med föranledande af nämnda
proposition väckta motioner.
Företogs val af ytterligare två suppleanter i Riksdagens sär¬
skilda utskott n:o 2; och befunnös, efter valförrättningens slut,
därtill hafva blifvit utsedde:
herr Ros .................................... med 72 röster
» Enhörning ........................ » 64 »
Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets den 13 och 15 inne¬
varande april bordlagda utlåtande n:o 3, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående kontroll öfver
lagars och författningars efterlefnad inom armén och flottan m. m.
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 216, hvilken
blifvit till konstitutionsutskottet hänvisad, hade herr Karl Staaff
hemställt, att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kung!.
Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Makt låta allsidigt utreda frågan
om åvägabringande, genom utvidgande af redan befintliga institu¬
tioner eller genom upprättande af ett särskildt ämbete eller annor¬
ledes, af en effektiv kontroll öfver lagars och författningars efter¬
lefnad inom armén och flottan samt för Riksdagen framlägga för¬
slag till de ändringar i gällande grundlagar, hvartill utredningen
gåfve anledning.
Utskottet hade i föreliggande utlåtande på anförda grunder
hemställt, att Riksdagen, med bifall till förevarande motion, måtte
besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t låta allsidigt utreda frågan om åvägabringande, genom utvid¬
gande af redan befintliga institutioner eller genom upprättande af
ett särskildt ämbete eller annorledes, af en effektiv kontroll öfver
lagars och författningars efterlefnad inom armén och flottan samt
för Riksdagen framlägga förslag till de ändringar i gällande grund¬
lagar, hvartill utredningen gåfve anledning.
Vid utlåtandet var fogad reservation af herrar Blomberg, Mo¬
berg, Berg, Gustaf Axel, Berg, Lars, Nyström, Carl, Berg, Gustaf B.,
Sjöholm, Falk och friherre Bagge, hviika ansett, att då motionären
icke anfört några nya skäl för sitt förnyade förslag och då den
föreslagna skrifvelsen vore med afseende å uppgiften för den be¬
gärda utredningen allt för sväfvande och obestämd för att lump-
Lördagen den 16 April, f. in.
5
\:o 36.
ligen kunna från Riksdagen aflåtas, utskottet bort under åbero¬
pande af de motiveringar, som uti utskottets utlåtanden öfver
samme motionärs i hufvudsak likartade framställningar vid 1901
och 1903 årens riksdagar gjorts gällande, hemställa, att herr Staaffs
motion icke måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.
Herr Blomberg: Den fråga, som nu föreligger till behand¬
ling, är visserligen icke, såsom så många andra, en gengångare
från gamla dagar, men den är dock nu under kammarens behand¬
ling för tredje gången sedan den först väcktes vid 1901 års riks¬
dag. Vid nämnda riksdag framkom herr Staalf med sin kända
motion om inrättande af ett särskildt militieombudsmansämbete,
och denna motion förnyades sedan vid sistlidna års riksdag, men
då i den modifierade form, att man nu endast begärde en skrif¬
velse till Kungl. Maj:t om utredning i ärendet. Konstitutions¬
utskottet afstyrkte motionen vid såväl 1901 som 1903 års riks¬
dagar, och vid båda dessa tillfällen skedde det under fullständig
samstämmighet mellan Första Kammarens utskotts! edainöter, un¬
der det att vid 1903 års riksdag Andra Kammarens utskottsleda-
möter förenade sig uti hemställan om en skrifvelse af det inne¬
håll, motionären åsyftade. Vid båda tillfällena anslöt sig Första
Kammaren utan debatt till den afstyrkande framställning, som af
utskottet afgifvits. I år föreligger frågan uti ett något förändradt
läge, i det konstitutionsutskottets majoritet tillstyrkt en skrifvelse
af liknande innehåll med den, Andra Kammarens ledamöter i ut¬
skottet förordade vid sistlidne riksdag, under det att jämte mig
åtta af Första Kammarens ledamöter i utskottet, under fullständig
öfverensstämmelse med utskottets motivering för dess båda före¬
gående uttalanden, reservationsvis hemställt, att herr Staaffs mo¬
tion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Reservanterna hafva nämligen icke kunnat vare sig i motio¬
närens framställning vid denna riksdag, som inskränker sig till
hänvisning till 1901 års motion och 1903 års reservation, eller i
några nytillkomna omständigheter finna några nya skäl för sådana
åtgärder, som motionären åsyftar. Ej heller har något under de
förberedande öfverläggningarna nu blifvit anfördt, som kan för¬
ringa betydelsen af de tillförene af utskottet däremot gjorda in¬
vändningarna. Reservanterna hafva sålunda fullständigt saknat
anledning att ändra mening och våga förutsätta, att äfven Första
Kammaren skall vidhålla sin förut och senast förlidet år tydligt
angifna ståndpunkt.
Det kunde kanske vara tillräckligt att framhålla detta, då jag
yrkar afslag å utskottets hemställan och bifall till reservationen.
Men den föreliggande frågan är otvifvelaktigt så viktig och gäller
en så allvarlig angelägenhet, att det icke torde vara olämpligt att
med några ord närmare belysa innebörden af motionärens syfte¬
mål, som utskottets majoritet inbjuder kammaren att främja.
Man skulle härvid vara frestad att starkt urgera de motiv, som
erbjuda sig sj iiIfva vid genomläsande af motionärens vidlyftiga och
vidtsväfvande skildring af den mångsidige och mäktige funktionär,
Ifrågasätta
åtgärder för
effektiv kon¬
troll öfver
landets för-
svarsväsende.
(Forts.)
5f:o 36.
6
Ifrågasätta
åtgärder för
effektiv kon¬
troll öfver
landets för-
svarsväsende.
(Forts.)
Lördagen den 16 April, f. m.
som hans fantasi lyckats skapa, då ju ett närmare skärskådande
af den sålunda presenterade militieombudsmannen torde göra för
enhvar klart, att den förordnade funktionären måste blifva ett
vidunder eller ett missfoster — hvilkendera beteckningen kan vara
lämpligast, lämnar jag därhän. Men det torde vara bäst att icke
uppehålla sig härvid, då förvisso kammarens ledamöter nu och vid
föregående riksdagar tagit kännedom om motionärens onekligen
intressanta framställning. Jag vänder mig därför till utskottets
nu gjorda hemställan.
Med afseende å denna väntar jag mig den erinringen, att ut¬
skottet endast förordat eu skrifvelse till Kung!. Maj:t om allsidig
utredning af frågan, därvid i allmänna ordalag framhållits livad
man åsyftar, nämligen »åvägabringande, genom utvidgande af redan
befintliga institutioner eller genom upprättande af ett särskildt
ämbete eller annorledes, af en effektiv kontroll öfver lagars och
författningars efterlefnad inom armén och flottan». Visserligen
har man här lyckats att insvepa den reform, som motionären vill
med all makt framdrifva, och utskottet vill främja, i en sådan för¬
klädnad, att därmed förbundna farligheter icke springa så i ögonen
eller verka så afskräckande, som de måste göra, då man tar mi¬
litieombudsmannen med hull och hår i ögonsikte.
Jag väntar mig ock, att man från utskottets sida söker betona,
att det nu endast gäller att få undersökt, huru genom skärpt kon¬
troll öfver lagars och författningars efterlefnad inom armén och
flottan medborgarens rätt, säkerhet och bästa skall behörigen till¬
varatagas, och att det icke bör vara farligt att begära en sådan under¬
sökning. Men redan genom den sväfvande omfattning, skrifvelsen
angifver, torde denna lätteligen blifva farlig nog. Och kammaren
bör enligt min mening noga betänka sig, innan den gör sådana
uttalanden, som i den föreslagna skrifvelsen obestridligen inne¬
hållas, såvida nämligen kammaren icke är beredd att verkligen
gå med på främjande af motionärens och utskottets oförbehållsamt
uttalade grundtanke, att den skärpta kontrollen — hvilka former
den än må iklädas, genom hvilka institutioner den än må komma
att öfvas — »i hufvudsak bör utgå från Riksdagens sida och verk¬
ställas genom dess organ». Detta syftemål innebär en så grund¬
väsende afvikelse från vår författnings principer, att Första Kam¬
maren enligt mitt förmenande bör väl akta sig för att genom
skenbart oskyldiga skrivelser främja detsamma.
Vi må komma ihåg, att 1809 års grundlagsstiftare midt under
en tid, då revolutionära idéer utöfvade stort inflytande, då folk-
suveränitetstankar på de flesta håll gjorde sig starkt gällande, med
den påföljd att folkrepresentationen tillerkändes en maktställning,
som ingalunda var förenlig med ett verkligt konstitutionellt konunga-
döme, hade besinning och insikter nog för att värna om både
styrelsemaktens och domstolarnas oberoende af obehörig inverkan
från folkrepresentationens sida, på samma gång som de sörjde
för att Riksdagens rättigheter å dess verksamhetsområden fullt
erkändes och skyddades. Denna yttring af våra grundlagsfäders
visdom hade helt visst sin grund däri, att de ännu hade god kän¬
N:o 36.
Lördagen den 16 April, f. in. 7
ning af de dyrköpta erfarenheter, som under frihetstiden inhöstats
rörande faran af maktägande ständer, som genom obehörig in¬
verkan kunde förrycka både regeringens åtgärder, krigsföretagens
ledning och rättsskipningens utöfning. Så inkom i vår regerings¬
form dess 90:de §, som vi kunna med stolthet framhålla såsom
en af dess viktigaste hörnstenar, bruten ur vår egen politiska er¬
farenhets stenbundna mark. Denna paragrafs ordalag äro väl
närmast riktade emot Riksdagens, dess kamrars eller utskotts
missbrukande af rätten till öfverläggningar och pröfningar, men
paragrafen syftar otvifvelaktigt äfven på afvärjande af de Riks¬
dagens ingrepp genom andra dess delegationer eller förtroende¬
man, som skulle rubba regeringsorganens eller domstolarnas själf-
ständiga verksamhet. Man omskapade eller återställde statsråds-
ansvarigheten, statsrevisionen och justitieombudsmannens väktar-
skap öfver lagarnas efterlefnad af domare och ämbetsmän. Men
man uppdrog noga gränserna för denna af grundlagarna »bokstaf¬
ligen» föreskrifna kontroll. Och man stadgade, att resultatet af
justitieombudsmannens tillsyn öfver domare och ämbetsmän en¬
dast kunde blifva effektivt efter domstols rättsliga pröfning.
Nu vill man i en sväfvande skrifvelse förorda nya kontroll¬
medel med afseende å ett särskildt område af statsförvaltningen,
som är särdeles ömtåligt på samma gång som det är mycket vik¬
tigt, utan att man på förhand kan hafva något annat klart för sig
än att den plan, som ligger till grund för skrifvelsen, ar orimlig
med hänsyn till omfattning och i sina konsekvenser måste blifva
ödesdiger för hela vårt försvarssystem. Under det förledande
namnet af kontroll öfver lagars och författningars efterlefnad inom
armén och flottan, hvilken kontroll hvad ämbetsmännen angår
redan i allmänhet lagligen skall utöfvas af justitieombudsmannen,
vill man på militärväsendets område insläppa främmande infly¬
telser, som måste vara särskildt ägnade att slappa disciplinen, att
söndra underordnade och deras befäl, att föda och underhålla slit¬
ningar och partiväsen inom befälskretsarne — för att icke nämna
flera olyckliga följder af de föreslagna anordningarna.
Kali det vara lämpligt att ställa militärväsendet och dess
funktionärer i en dylik undantagsställning i förhållande till Riks¬
dagen och dess ombudsmän? Enligt mitt förmenande är det både
olämpligt och farligt.
Må vi, som kunna glädja oss öfver frukterna af 1809 ars mäns
klokhet, väl akta oss, att vi icke bortfuska det samhällsskick, vi
efter dem bekommit i arf! Må vi noga hålla fast vid representa¬
tionens rättigheter och se till, att de icke åsidosättas eller krän¬
kas, men må vi ock försiktigt undvika att bereda Riksdagen eller
dess förtroendemän inverkan på områden, som böra vara därifrån
fritagna. Och må vi slutligen komma ihåg, att det ingalunda är
så oskyldigt att aflåta allmänt hållna skrifvelse!', när dessa lätt
kunna föra till verkliga omdaningar med afseende a vår författ¬
nings och vårt förvaltningssystems grundsatser.
Jag yrkar afslag å utskottets hemställan och bifall till reser¬
vationen.
Ifrågasätta
åtgärder för
effektiv kon¬
troll öfver
landets för-
svarsväsende.
(Forts.)
N:« 36.
Lördagen den 16 April, f. m.
ifrågasatta Herr Trygger: Det kan synas för mången främmande, att
åtgärder för jag i denna kammare, som ständigt visat en sådan hängifvenhet
'trött öfver' for vårt ..f?rs™r och så kraftigt befordrat detsamma samt däri-
Lndets för- genom sörjt för värnandet utaf vårt lands själfständighet, att jag
i-arxvusende. i donna kammare uppträder för att försvara en motion, hvilken
(Ports.) från åtskilliga håll framställts såsom varande försvarsfientlig. Men,
mina herrar, jag hyser dock ingen fruktan att möta kammarens
blick,_ ty jag är öfvertygad om att motionens antagande innebär
en. .y!ns.^ ^‘ir försvaret och stärker landets förtroende till vårt
militärväsen samt ökar dess benägenhet att göra ytterligare upp¬
offringar för rikets skyddande.
Hvad säga nu mina kamrater i utskottet från Första Kam¬
maren, hvilka alla äro reservanter mot utskottets hemställan i
denna punkt, hvad säga dessa nio reservanter? Jo, först och
främst påpeka de, och det har den föregående ärade talaren också
påpekat, att motionären icke anfört några nya skäl för sitt för¬
nyade förslag. Jag är emellertid öfvertygad om att de kammar¬
ledamöter, hvilka mera noggrant igenomläst detta utskottsbe¬
tänkande, skola med mig instämma uti att det här icke är fråga
om något förnyadt förslag. Det är ett förslag väsentligt modi-
fieradt i förhållande till de förslag, som af samme motionär fram¬
lades vid 1901 och 1903 års riksdagar, och det må tillåtas mig
att bevisa detta mitt påstående. "Vid 1901 års riksdag innehöll
motionärens förslag, att man skulle göra vissa tillägg till regerings¬
formen och riksdagsordningen, innehållande bestämmelser rörande
val af en riksdagens militieombudsman samt rörande denne äm¬
betsmans uppgifter och ställning. Således ett förslag om eu
militieombudsman med sina bestämda föreskrifter. Hvad yttrade
nu _ konstitutionsutskottet år 1901 om detta förslag? Jo,‘konsti¬
tutionsutskottet fann åtskilliga af motionärens synpunkter ganska
beaktansvärda, men utskottet kunde ej medgifva, att en enda för
ändamålet tillsatt ämbetsman skulle kunna vara i stånd att fylla
alla de uppgifter, som motionären velat tilldela militieombuds-
mannen. Och slutligen påpekade utskottet, att det ansåg, att
man borde kunna utveckla redan befintliga institutioner och däri¬
genom vinna den kontroll motionären åsyftade. Med anledning
af detta 1901 års konstitutionsutskottets utlåtande modifierade
motionären sitt förslag 1903. Han kom då icke fram med något
lagförslag, utan begärde endast en utredning. Han föreslog, att
Riksdagen skulle i underdånig skrifvelse anhålla, det täcktes Kung!.
Maj:t låta allsidigt utreda frågan om upprättande af ett nytt folk-
representativt ämbete, närmast efter mönstret af justitieombuds-
mansämbetet, till kontroll öfver landets militärväsen, samt för
Riksdagen framlägga förslag till de ändringar i gällande grundlagar,
hvartill utredningen gåfve anledning. Sålunda var det blott eu
utredning, som begärdes, ehuru visserligen motionären preciserade
sitt förslag så till vida, att ett särskildt ämbete dock i allt fall
ifrågasattes skola inrättas. Mot detta förslag gjorde 1903 års kon¬
stitutionsutskott åtskilliga anmärkningar och afstyrkte såsom be¬
kant motionen.
9
N:o 36.
Lördagen den 16 April, f. m.
När mall närmare granskar dessa anmärkningar, kan man icke
frigöra sig från den uppfattningen, att konstitutionsutskottet — jag
var själf med om konstitutionsutskottets betänkande 1903 och
träffas sålunda äfven af hvad jag säger —både blicken bra skarpt
riktad på motionärens förslag af 1901 och icke tillräckligt beaktade
afvikelserna därifrån i motionärens förslag af 1903. Hvar och en
måste erkänna, att motionärens förslag 1901 var alltför vidtsväf-
vande — alla dessa funktioner, som han tänkte att denne militie-
ombudsman skulle fylla, voro såväl talrika som olikartade — men
motionären har redan modifierat sin ståndpunkt i sin motion 1903.
Han säger där: »En viktigare invändning är måhända den, att
så pass olikartade uppgifter enligt förslaget skulle åläggas militie-
ombudsmannen, att svårigheter måste uppstå att finna den man,
som är kompetent att sköta dem alla. Det är visserligen inga¬
lunda säkert, men å andra sidan ej omöjligt, att denna invändning
vid en närmare utredning kan visas äga fog.» Sålunda, motio¬
nären har själf medgifvit, att man visst icke behof ver taga fasta
på alla lians tankar i den första motionen, utan han inskränker
sig 1903 till att begära en utredning, så att man blefve i tillfälle
att pröfva, hvad maii kunde lägga på den föreslagne ämbetsmannen,
men han fastliåller dock, att det borde vara en särskild ny myn¬
dighet, som skulle inrättas. Detta var hvad som skedde 1903.
Mot konstitutionsutskottets afstyrkande utlåtande reserverade sig
alla Andra Kammarens utskottsledamöter, hvilka i sin reservation
föreslogo, att man skulle begära hos Kungl. Maj:t att låta all¬
sidigt utreda frågan om åvägabringande, genom utvidgande af
redan befintliga institutioner eller genom upprättande af ett sär-
skildt ämbete eller annorledes, af en effektiv kontroll öfver lagars
och författningars efterlefnad inom armén och flottan. Hvad
gjorde nu motionären? Jo, han accepterade detta förslag från
reservanterna i konstitutionsutskottet vid förra årets riksdag.
Han uppgå!' sålunda hvad han förut begärt, eu utredning be¬
gränsad så, att den skulle gälla blott ett Hytt ämbete. Han upp¬
såt denna uteslutande tanke på ett nytt ämbete och han accep¬
terade reservanternas förslag, att utredningen skulle omfatta icke
blott frågan, huru man skulle anordna detta ämbete och hvilka
uppgifter det skulle hafva, utan också om öfver hufvud taget ett
nytt ämbete vore erforderligt. Det enda, som kvarstår, är att lian
önskar kontroll. Sålunda torde kammaren finna, att det icke är
riktigt att karakterisera det förslag, motionären 1904 framställt,
såsom ett förnyande af hans framställning 1901, lika litet som det
är rätt att framställa förslaget af 1903 såsom ett förnyande af
1901 års förslag. Motionären har alltmera begränsat sina ford¬
ringar; och såviclt jag kan förstå, har han i själfva verket kommit
därhän, att hans ståndpunkt är delvis densamma sorl 1901 års
konstitutionsutskotts, nämligen att hans nuvarande förslag inrymmer
det som 1901 års konstitutionsutskott ansåg sig kunna vara med
om, eller att genom utveckling af redan befintliga institutioner
åvägabringa den kontroll, som motionären ansåg önskvärd.
Emellertid, reservanterna hafva äfven ett annat skäl mot an-
Ifrågasatta
åtgärder för
effektiv kon¬
troll öfver
landets för-
svarsväsende.
(Forts.)
?f:o 3<i.
10
Ifrågasatta
åtgärder för
effektiv kon¬
troll öfver
landets för-
svarsväsende.
(Forts.)
Lördagen den 16 April, f. m.
tagande af det nu framställda förslaget, ett annat skäl än att det
skulle vara ett förnyande af de gamla förslagen af 1901 och 1903, näm¬
ligen att »uppgiften för den begärda utredningen är alltför sväf¬
vande och obestämd». Min vän, som nyss hade ordet, använde
också ett uttryck, som gick i samma riktning, då han förklarade,
att man icke kan anordna en kontroll på ett så lösligt sätt, som
utskottet föreslagit. Alltid kan man ju ställa pretentionerna på
skrifvelse^ olika, men om man dömer efter hvad som eljest före¬
kommer i Eiksdagen, då det begäres utredningar, förefaller det
åtminstone mig egendomligt, att man kan tala om att i förevarande,
fall uppgiften för den begärda utredningen skulle vara för sväf¬
vande och obestämd, ty undan för undan har motionären närmare
utvecklat saken därhän, att hvad det nu gäller är utredning an¬
gående kontroll, men med öppen lämnad rätt för den, som gör
utredningen, att bestämma, huru kontrollen skall äga rum.
Det må nu tillåtas mig att öfvergå till den materiella sidan
af saken och skälen, hvarför jag för min del kan vara med om att
begära. en särskild kontroll öfver landets härväsen. Mina skäl
äro följande.
Man kan icke neka till att den allmänna värnpliktens in¬
förande i vårt land har alstrat en viss oro hos folket såväl med
afseende å de personliga som med afseende å de ekonomiska
uppoffringar, som denna värnplikts genomförande klöfver. Enligt
min åsikt måste denna oro stillas; och vårt folk är ett sådant
folk, att det bästa sättet att stilla denna oro är, ifall man kan
öfvertyga folket, att dessa uppoffringar af personlig och ekonomisk
art icke äro större än som är nödvändigt, att dessa uppoffringar
komma landet till godo på det mest effektiva sätt. Så vidt jag
kan förstå, kan eu dylik öfvertygelse lättast skapas därigenom,
att en verksam kontroll äger rum och denna anförtros åt eu
ämbetsmyndighet, som folket kan så att säga betrakta såsom sin
egen. Huru är det för närvarande? Jo, mycket är ägnadt att
ytterligare öka denna oro. Den ena artikeln efter den andra före¬
kommer i pressen, som berättar än ett än ett annat, obestyrkt
visserligen, men det veta vi ju allesammans, att den omständig¬
heten, att en uppgift är obestyrkt, är icke något hinder för att
den skall blifva trodd, snarare tvärtom. Och vidare, ju oftare
dylika uppgifter förekomma, desto mera verka de, ty äfven be¬
träffande det tvifvelaktiga stanna alla vid att, äfven om åtskilligt
är osanning, kan det nog vara någon sanning bakom. Funnes
det emellertid en myndighet, tillsatt af Eiksdagen, hvilken hade
denna kontroll sig särskild! anförtrodd, är det intet tvifvel om
att hvarje klok man skulle resonera så: är det någon anmärkning
att göra, sker nog anmälan hos vederbörande; när icke så sker,
kan man vara säker, att uppgiften är osann.
Mitt andra skäl berör den inom en armé så enormt viktiga
frågan om disciplinen. Denna kan dock lätt slå öfver, den kan
utveckla sig till brutalitet, och det är intet tvifvel om — och
detta känna alla kammarens ledamöter — att den har så gjort i
de stora militärstaterna. Det gäller således att förekomma, att den
Lördagen den 16 April, f. m. 11
nödvändiga disciplinen slår öfver till onödig liårdliet, och efter mitt
förmenande finnes intet bättre sätt härför än kontroll. Och såvidt
jag förstår, kommer kontrollen i sin ordning att stärka disciplinen,
ty det är väl alldeles otvifvelaktigt, att, när soldaten vet, att det
icke är godtycke eller lynnighet, som får vara bestämmande, utan
endast tjänstens kraf, så underkastar han sig utan knot de längst
gående inskränkningar i den frihet, han var van vid, innan han
inträdde i militärtjänsten,
Slutligen ett ytterligare skäl. Man torde icke kunna förneka,
att verkliga militärer helt naturligt icke kunna hafva samma
vördnad, som vi civile, för administrativa lagar och författningar,
för att icke glömma, att de, med bästa vilja, dock ofta sakna
förmåga att fatta deras egentliga innebörd. De rent militära
reglementena och dylikt utgöra deras suprema lex, men hvad
därutöfver är ligger det i sakens natur att de icke skola hafva
någon särskild égard för. I afseende å militärer »får man icke
rida upp på formaliteter». Och uppenbart är, att i krig kommer
det icke i fråga att strängt se till, att allt går precis efter lag¬
paragrafer. I fred åter är detta nödvändigt, och just för att
motverka nämnda naturliga och ursäktliga obenägenhet kräfves
kontroll.
Innan jag slutar, är det för mig kärt att uttryckligen förklara,
att hvad jag här yttrat till förmån för den föreslagna kontrollen
och den omständigheten, att jag tillstyrkt motionen, icke på något
sätt få uppfattas så, som om jag velat uttala något klander mot
våra militärer, de må tillhöra armén eller flottan. Min öfver¬
tygelse, ja, jag kan nästan säga min vetskap är, att plikttrohet
och arbetsamhet äro rikt utvecklade inom vår svenska armé och
vår svenska flotta. Ock min förhoppning är ock, att, ifall den ut¬
redning, som nu utskottet begärt, skulle komma till stånd,_ och
den kontroll, som nu är ifrågasatt, blefve verklighet, skall inom
alla samhällsklasser af Sveriges befolkning den uppfattningen
blifva allmän, det erkännandet gifvas, att plikttrohet, verksamhets¬
lust och fosterländsk tjänstvillighet äro för våra svenska militärer
utmärkande egenskaper.
Jag beder, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hem¬
ställan.
Herr Berg, Gustaf Axel: Som kammaren behagade finna,
har jag deltagit i den reservation, som finnes bifogad detta be¬
tänkande, och jag instämmer sålunda uti det yrkande, som ut¬
skottets ärade ordförande framställde om utslag å utskottets för¬
slag. Men jag kan icke göra detta med fullkomligt godt samvete
utan att jag på samma gång anhållit att få fästa uppmärksamheten
på ett förhållande, som jag tror att kammaren måste beakta och
taga hänsyn till, ifall denna motion, därest den nu afslås, snart
återkommer, såsom ju anledning kan vara att antaga.
Af betänkandet 'synes, att utskottet stödt sitt skrifvelseförslag
på två omständigheter, nämligen på fordran på kontroll i två fall,
dels däröfver att de personliga förpliktelserna utkräfvas på ett sätt,
N:o 36.
Ifrågasätta
åtgärder för
effektiv kon¬
troll öfver
landets för-
svarsväsende.
(Forts.)
N:o 36.
12
Lördagen den 16 April, f. m.
Ifrågasatta som icke medför fara för kränkning af de medborgerliga rättig-
åtgärder för laterna, och dels där öfver att de medel, som genom de ekonomi-
' trött öfver ska uPPoffringarna åstadkommas, varda i enlighet med gifna före¬
te»^för- skri™?r behörigen använda,
svarsväsende. Hvad den första fordran på kontroll angår, nämligen kon-
(Forts.) trollen öfver det sätt, hvarpå värnplikten utkräfves, har jag en¬
dast att säga, att jag är alldeles bestämdt öfvertygad och förvissad,
att det allt mer och mer blifvit en ambitionssak för officers- och
underofficerskårerna, sålunda för befälskåren i allmänhet, att tillse,
att_ något i detta hänseende icke kan läggas dem till last. Öfver-
ilningar och förlöpningar äro numera, jag vågar säga det, ganska
sällsynta. De kunna emellertid förekomma, och förekomma äfven,
men när de förekomma, blifva de ju — jag säger alldeles obe¬
tingadt: dess bättre — bekantgjorda och bestraffade. Jag talar
naturligtvis endast om sådana, som äro verkliga, och icke om
grundlösa rykten. I detta sammanhang vill jag endast tillägga,
att andan inom ett regemente i det hänseende, hvarom nu är
fråga, icke så litet beror på valet af regementschef.
Men det är icke detta, jag i främsta rummet velat säga, utan
det är egentligen den senare punkten, nämligen kontrollen öfver
medelsförvaltningen, till hvilken jag velat komma, och i det fallet
ber jag få uttalala, att jag icke anser det sätt, hvarpå denna kon¬
troll genom statsrevisionen utöfvas, vara fullt tillfredsställande och
detta därför, att den kan icke vara fullt tillfredsställande, såsom
sakerna nu äro ordnade. Statsrevisionen har nu samma samman¬
sättning, samma arbetskrafter, samma arbetstid, som statsrevi¬
sionen hade vid det nya representationsskickets införande 1867,
under det att statsregleringen sedan den tiden blifvit fyrdubblad
— den var nämligen då ungefär 39 millioner kronor, den är
nu 160 millioner. Inom statsrevisionen arbetas, såsom herrarne
känna, på tre afdelningar, hvar och en bestående af fyra ledamöter,
och det är den andra afdelningen, som har åt sig uppdraget att
granska fjärde och femte hufvudtitlarna jämte två andra hufvud-
titlar. Fjärde och femte hufvudtitlarna afse emellertid en beviljad
anslagssumma af omkring 75 millioner kronor. Statsrevisionen
har till sitt förfogande åtta veckor med sex arbetsdagar i hvarje
vecka, det gör sålunda fyrtioåtta arbetsdagar, hvaraf dock till
plenidagar inom revisionen och resedagar åtgå omkring tjugo
dagar; det återstår alltså endast tjugoåtta dagar, således icke
fullt en månad; och på denna månad skall den andra afdelnin¬
gen förutom sina öfriga göromål granska förvaltningen af medel
till ett belopp af omkring 75 millioner kronor, som äro an-
slagna till försvarsbudgeten. Nu skall jag bedja i förbigående
ia saga, att^ jag för min del alltid vid detta revisionsarbete
ställt mig på den ståndpunkten, att revisionen icke bör ingå
på hvad man kallar siffergranskning, utan denna lämnas å sido,
då den bör haxva skett redan förut i kammarrätten. Men under
denna tid skall den andra afdelningen beträffande försvars-
anslag granska hufvudräkenskap, specialräkningar och, till viss
omfattning, verifikationsband till ett antal af mellan tre- och fyra-
13
N:o 86.
Lördagen den 16 April, f. m.
liundra; och dessa verifikationsband — särskildt de som komma
från arméförvaltningen — äro, efter hvad som inom utskottet vid
ett tillfälle uttalats, så digra, att de äro snart sagdt ohandterliga.
Detta är ett arbetsmaterial, som det är fullkomligt omöjligt att på
tillfredsställande sätt komma till rätta med på eu så kort tid som
eu månad. Och likvisst föreskrifver reglementet för statsrevi¬
sorerna alldeles tydligt, att »de skola efterse och granska, huruvida
■utgifterna öfverensstämma med stater och författningar». Denna
granskning kan således icke blifva så effektiv och så fullt verk¬
sam, som den borde blifva; och — jag ber att få sluta med det.
hvarmed jag började, — detta är ett förhållande, som denna kam¬
mare enligt mitt förmenande ovillkorligen måste taga hänsyn till,
ifall kammaren för framtiden skall kunna med fullt fog och på
goda skäl möta ett återupprepande af den motion, som här före¬
ligger. Riksdagen måste sålunda öka antingen arbetskrafterna
eller arbetstiden för statsrevisionen för att få den granskning,
som äfven i denna motion afses, fullt effektiv och fullt verksam.
Under erinran härom förenar jag mig i yrkandet om afslag
på utskottets hemställan.
Herr Wieselgren: Det är alldeles påtagligt, att den ärade
motionären, när han väckte och åter uppväckte sin militieombuds-
mansmotion, kalkerat förslaget på den institution, som 1809 års
män införde i vår grundlag, den som kallas för justitieombuds-
mannainstitutionen. När jag läste motionen, måste jag dock fråga
mig, huruvida det skulle varit så alldeles säkert, att 1809 års män,
om de lefvat under sådana förhållanden som dem, under hvilka
ri lefva, hade ansett det alldeles nödvändigt att ens instifta detta
sistberörda ämbete och gifva däråt en så särskild uppgift, eller om
de icke fast hellre skulle hafva ansett hela ämbetet öfverflödigt.
Jag har vid sökandet efter det rätta svaret å denna fråga icke
kunnat annat än erinra mig det bekanta förhållande, att eu af det
liberala Sveriges mest framstående personer, Johan Gabriel Ri-
■chert, då han eu gång erbjöds att blifva vald till justitieombuds¬
man, svarade afböjande. Och hvarför? Jo, därför att han ville
ej mottaga en onödig befattning, ej egna sig åt en onödig upp¬
gift. Hvad skulle nu "kunna förklara denna hans mening? Säker¬
ligen det förhållande, att det fanns någonting, som dock på hans
tid var ofantligt litet utvecklad t mot i vår tid, en institution,
hvars fullmakt skrefs af 1809 års män i tryckfrihetsförordningen
och hvars exekutorer nu mera räknas i tusental — jag menar vår
f ria press. Det har förvånat mig, att den ärade motionären alldeles
tyckes hafva glömt, att denna press i vårt land spelar en så ofant-
tigt betydelsefull roll just i fråga om det samhällsintresse, han här
afser att komma till hjälp, d. v. s. att åstadkomma en åklagande
och kontrollerande myndighet. Ty nog måste vi väl erkänna, att
då det gamla Venetia hade ett' enda lejongap, så hafva vi ett
lejongap i hvarenda tidningsbyrå, och nog veta vi också, att tid-
ningsbyråkratien sannerligen ej är någon byråkrati att bortse från
eller att leka med. Den balanserar mycket vill den statsadmini-
Ifrågasatta
åtgärder för
effektiv kon¬
troll öfver
landets för-
svarsväsende.
(Forts.)
N:o 36. 14 Lördagen den 16 April, f. m.
ifrågasatta strativa byråkratien, och man kan icke heller neka till att vi ju
åtgärder för alla hafva erkänt det faktiska i detta förhållande därigenom, att
e<trollVöfver v* mJ°ket °^a och utan gensägelse benämna denna byråkrati för
landets för- (¥n tredje statsmakten. Jag tror, att just det, som den ärade rno-
soarsväsende. tionären vill åstadkomma genom eu militieombudsman och som
(Forts.) han efter min öfvertygelse aldrig med en sådan institution skall
kunna åstadkomma, det åstadkommes i möjligaste mån just
genom vår fria press. Om man nu också aldrig kan underlåta
att erkänna, hurusom denna press mycket ofta gör sig skyldig
till förlöpningar, att den ofta klandervärd! skattar åt det sensa¬
tionella, och att den icke alltid verkställer den granskning, den
vederbörliga förpröfning af sina åtgärder, som en militieombuds¬
man naturligtvis skulle anse sig skyldig att göra, så är detta dock
någonting, som på det hela taget spelar en mindre roll. I den
män vi blifvit vana vid den fria pressens tillvägagångssätt, hafva
vi också blifvit vana vid att ej genast taga för godt allt hvad som
säges i våra tidningsspalter; men vi kunna vara fullkomligt vissa
om och fullkomligt trygga för, att är det någonting sant, är det
något berättigadt och befogadt i hvad denna press såsom åkla¬
gande och kontrollerande samhällsmyndighet framlägger för oss,
så nog blir det beaktadt; och äfven det kunna vi vara vissa om,
att detta inflytande växer, det förmiskas ej.
Då den siste ärade talaren rörde vid statsrevisionen, påpekade
han något, som jag också ämnat framhålla. Det förefaller mig
nästan litet otacksamt både af den ärade motionären och af kon¬
stitutionsutskottet att glömma, hurusom 1809 års män skapat ej
blott en justitieombudsman, utan ock en statsrevision. Hvad denna
statsrevision skulle göra och hvad den under tidernas lopp har
kommit att känna såsom sin alltmera omfattande uppgift, det är
också en integrerande del af just den uppgift, som militieombuds-
mannen skulle ombetros.
Formellt har jag en anmärkning mot utskottets förslag, och
det är den, att om folkrepresentationen anser sig behöfva ett till¬
skott i sin kontrollerande myndighet, så bör den väl själf tänka
ut, hvari detta tillskott bör bestå, och ej så här härma historien
om det elaka barnet, som för att få dess svårare straff skickades
själft ut i skogen för att binda samman sitt ris. Det är ju påtag¬
ligen en skarp misstro mot landets regering, som ligger under
denna framställning; och det synes mig verkligen vara att gå bra
långt, om Riksdagen vänder sig till denna samma regering med
den föreslagna skrifvelsen, som i sjelfva verket just säger: Bind
ditt ris själf; sedan skall jag taga hand om exekutionen!
Jag ber att få ansluta mig till den förste talarens yrkande
om afslag.
Herr Nyström, Carl: I motsats mot herr Trygger måste
jag för min ringa del förklara, att jag anser, att de institutioner,
om hvilka här skulle skrifvas, innefatta tvifvelaktiga förmåner,
åtskilliga olägenheter och äfven en och annan fara. Det kan således
vara tillräcklig anledning att betänka sig att aflåta en skrifvelse,
15
Jf:o 36.
Lördagen den 16 April, f. in.
som skulle hafva eu sådan påföljd. Nu är det fullkomligt sant,
att motionären liar förändrat sitt förslag därigenom att lian, i stäl¬
let för att direkt begära sin ryktbara folkrepresentative militieom-
budsman, bär öfvergått till en mera allmän form och hemställer
om en allsidig utredning m. m. Men jag vill fråga herr Trygger:
Låter herr Trygger särskildt öfvertyga sig af detta tal, att icke
ändå bakom allt detta lurar militieombudsmannen, han och ingen
annan, med några sina ytterligare tillsatser till höger och vänster?
Som kärnpunkt står han ändå utan tvifvel kvar, och han är också
bokstafligen omnämnd i utskottets framställning. Jag tviflar på
att det är någon af herrarne, som inbillar sig, att denne förslags¬
ställare med sin energi, sin talangfullhet släpper denna sin favorit¬
idé. Ingalunda, han släpper den icke, och vi höra förty hafva
klart för oss, att vi här fortfarande diskutera militieombudsman-
nen och ingenting annat. Jag tillåter mig således att, trots herr
Tryggers gensaga, hålla mig till förslagets ursprungliga innebörd
— denne militieombudsman — och att söka se till, i hvad mån
man kan känna sig böjd för att antaga honom.
Ja, det kan ej falla mig in att gå tillbaka till 1901 års förslag
och upprepa allt, hvad där stod, men jag vill^ fästa herrarnes upp¬
märksamhet på att denne ämbetsman, som då föreslogs och som
indirekt föreslås deu dag, som i dag är, skulle hafva en mångfal¬
dig verksamhet. Han skulle hafva att göra med anskaffning af
materiel för armén och med utbildningstidens användning, han
skulle vaka öfver den militära disciplinen och öfver behandlingen
af manskapet, hvarvid han får särskild anvisning att iakttaga, hvad
pressen därom säger — efter känd förebild. 1903 års utskott sam¬
manfattade allt detta kort och godt däri, att han skulle hafva be¬
styret med den militära rättsskipningen, med yrkesutbildningen,
med granskning af medelsanvändningen, och utskottet fann natur¬
ligtvis, att detta komme att öfverstiga en mans förmåga. Man
har för öfrigt rättighet att säga, att på detta område är ej brist
på kontroll, och de nuvarande formerna kunna ytterligare utveck¬
las. Jag har också varit i militärtjänst och minnes, att på den
tiden ansågo vi, att det fanns för mycket kontroll, särskildt t. ex.
i fråga om afkasseringar. Men det kan väl hända, att det var vi,
som hade fel. Säkert är, att nu finnes det många och kommer
att finnas ännu flere som kontrollera, vår bön förutan. Men nu
har herr Trygger, strax innan han framförde epilogen i sitt tal,
framhållit tre satser, som synas mig förtjäna särskild uppmärk¬
samhet. I den ena säges, att det går eu oro genom de värnplik¬
tige, men att denna oro skulle komma att stillas genom vidtagande
af åtgärder i den riktning, som här föreslagits. Jaså, tror någon
det! Nej, denna oro stillas ej, så länge de värnpliktige hafva sina
tillskyndare och sufflörer, som oupphörligen förse dem med oros-
anledningar och som gå och fråga dem, om det ej finnes skäl att
vara missbelåtna, onda eller upproriska, snart sagdt. På detta
sätt framalstras oro, där den ej finnes. Det är ungefär, som om
man skulle fråga eu hypokonder: känner herrn sig ej sjuk? Då
känner han sig naturligen sjuk? Denna apparat af en militieom-
Ifrågasätta
åtgärder för
effektiv kon¬
troll öfver
landets för-
svarsväsende.
(Forts.)
N:o 36. 16 Lördagen den 16 April, f. m.
Ifrågasatta budsman först och sist och alla öfriga kontroller, som ouppliörli-
åtgärder för gen påminna om och väcka uppmärksamheten på äfven imaginära
t^Uöfvtr unlecInillSar til1 oro, de skulle efter min tanke åstadkomma en
landets för- större och ej mindre summa af oro.
svarsväsende. Sedermera säger herr Trygger om disciplinen, att det måste
(Forts.) erkännas, att den slår lätt öfver till brist på disciplin. Ja, gäller
det att välja mellan för mycket disciplin och brist på disciplin, så
väljer jag för min del gifvet det förra, och skall det vara något,
som man skall kunna ursäkta militärer, så skulle det väl vara,
om de hålla något sträng disciplin.
Så säde slutligen herr Trygger, att militärer äro just ej så
säkra i sin uppfattning om de lagliga förpliktelserna. Jag har ej
hört talas om att militärer äro sämre i detta afseende än andra.
Tvärtom har jag tyckt mig finna, att de äro ovanligt lojala män
och att de ej förtjäna denna hårda dom.
Men, mina herrar, jag har ännu en liten sak att tillägga. Här
har nu hela tiden talats om förhållandena i fredstid. Nå, men
huru skulle det gå i krig? Denne militie-justitieombudsmannen
— jag tillåter mig fortfarande att tala om honom — han skall
äfven i krig utöfva sin verksamhet. Det blir nog bra svårt detta.
»Inter arma silent leges», men den som ej får vara tyst, det är
denne militie-justitieombudsman. Han skall fortfarande ingripa.
Kanske skall, äfven i fält, bestämmelsen tillämpas, att »samma dag-
beslut fattas om dylik (militärisk) bestraffning, till honom skall
insändas besked om bestraffningen och grunden därtill» m. m.
Stackars våra officerare! De skola gå fram i krig med ena ögat
på fienden och det andra på militieombudsmannen. Det blir en
vrång syn på krigsledningen, synes det mig, och. denna fara kan
ej öfverskattas. Kör öfrigt torde herrarne påminna sig, att vi i vår
historia icke sakna erfarenhet, som har en viss beröring med
detta föreliggande ärende, åtminstone så pass mycket, att man
har ratt att påminna om det. Det är våra ynkliga krig under
frihetstiden. De voro verkligen, kan man säga, parlamentariska
och folkrepresentativa krig. Utgången blef därefter. Jag yrkar
afslag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i förevarande utlåtande hemställt samt vidare
på afslag därå; och förklarades den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 13 och 15
innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 63, i anledning af
Kungi. Maj:ts proposition angående anslag till bekostande af be¬
handling enligt den s. k. ljusmetoden af medellösa lupuspatienter,
biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.
Lördagen den 16 April, f. m. 17
Föredrogs ånyo statsutskottets den 13 och 15 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 64, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående inköp af ny tomt åt veterinärinstitutet i Stockholm in. m.
I en till Riksdagen den 5 februari 1904 aflåten proposition
(n:o 71) hade Kungl. Magt, under åberopande af bilagdt utdrag af
protokollet öfver ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit
Riksdagen att
dels till utgående från riksgäldskontoret anvisa och till Kung!.
Maj:ts förfogande ställa ett förskott af 1,155,000 kronor till inköp
af det i statsrådsprotokollet omförmälda, inom kvarteret Äsen
större i Katarina församling i Stockholm belägna, Fribergska tomt-
och byggnadsaktiebolaget tillhöriga område, hvilket beräknats i
areal innehålla 32,882,8 kvadratmeter, att användas till tomt för
veterinärinstitutet i Stockholm,
dels ock medgifva,
att veterinärinstitutets nuvarande område med därå befintliga
byggnader må, med den rätt kronan därtill äger och i den ord¬
ning Kungl. Maj:t pröfvar lämpligt bestämma, för kronans räkning
föryttras äfvensom att med anledning häraf må, efter Kungl. Maj:ts
bepröfvande, kostnadsfritt till Stockholms stad under äganderätt
upplåtas den del af samma område, som vid reglering af området
skall utläggas till gator eller annan öppen plats, samt
att, sedan af de medel, som inflyta genom försäljning af nyss¬
nämnda område jämte byggnader, inlevererats till riksgäldskontoret
1,155,000 kronor för godtgörande af dess omförmälda förskott samt
nödiga kostnader för gators ordnande och förseende med aflopps-
ledningar blifvit bestridda, återstoden må inlevereras till stats¬
kontoret för att tillföras fonden för anordnande af lokaler för
statens ämbetsverk i hufvudstaden.
Utskottet hade på anförda skäl hemställt, att Kungl. Majds
förevarande proposition icke måtte af Riksdagen bifallas.
Herr Ostberg: Då jag i egenskap af ledamot af direktionen
för veterinärinstitutet deltagit i den förberedande behandlingen
af detta ärende, som nu är af Kungl. Maj:t framlagdt för Riksda¬
gen, så anhåller jag att få yttra några ord i frågan. Det har
sedan åtskilliga år visat sig alldeles nödvändigt att skaffa större
och bättre lokaler för veterinärinstitutet. Detta anlades redan
från början mindre tillfredsställande, och då förhållandena nu äro
sådana, att hela denna viktiga institutions utveckling riskeras, är
det absolut nödvändigt att nu göra någonting. Det kan därför
ej vara med annat än den största tillfredsställelse som jag funnit,
att äfven utskottet behjärtat detta behof, då utskottet säger, att
det är oemotsägligt, att de lokaler, öfver hvilka veterinärinstitutet
för närvarande förfogar, äro otillräckliga och otjänliga samt att
rymligare och ändamålsenligare lokaler måste beredas, därest
undervisningen vid institutet skall kunna på ett tillfredsställande
sätt bedrifvas. Då dessa frågor först togos under behandling,
Första Kammarens Prot. 1904. N:o 36. 2
N:o 30.
Ifrågasatt
anslag till
inkö-p af
ny tomt åt
veterinär-
institutet
m. m.
(Forts.)
N:o 36.
18
Ifrågasatt
anslag till
inköp af
ny tomt åt
veterinär¬
institutet
m. m.
(Forts.)
Lördagen den 16 April, f. in.
var tanken den, att man borde för tillfället endast göra de till¬
byggnader och förändringar, som voro allra mest oundgängliga,
och direktionen hemställde därför om beviljande af ett anslag å
149,000 kronor för detta ändamål. Meningen var då den, att dessa
medel skulle afse endast ett provisorium för någon tid, och man
tänkte, att den dag snart skulle komma, då institutet skulle Hyttas.
Emellertid gjordes skarpa anmärkningar mot de förändringar,
som voro föreslagna. Man sade, att de dugde ej, och då frågan
således återkom, så kom den tanken upp att så gärna först som
sist föreslå, att institutet skulle flyttas och ombyggas på en annan
plats. Nu har utskottet sagt, att det skulle kunna vara möjligt
att utan alltför dryga omkostnader försätta institutet i godt skick.
Det är emellertid icke möjligt; man måste alldeles säkert bereda
sig på ganska stora kostnader för att få institutet att motsvara
tidens kraf. Det är att märka, att om man nedlägger sådana
kostnader på institutet, måste detta drabba budgeten, under det
att enligt det förslag, som Kungl. Maj:t nu framlagt, försäljnings¬
summan för institutets nuvarande tomter blifver så stor, att den
räcker till att både inköpa tomter för nytt institut och där upp¬
föra byggnader. Skulle utskottets tanke förverkligas, måste detta
således medföra en direkt utgift. Detta kunde väl emellertid gå
an, men hvar och en, som känner till läget af institutets tomter,
skall finna det tämligen tydligt, att det i alla händelser ej kommer
att dröja alltför lång tid, innan Stockholms stads utveckling
kommer att påkalla institutets flyttning, och då blefve dessa kost¬
nader, som måste gå till flere liunda tusen kronor, utan varaktig
nytta. Ehuru den tomt, som nu är föreslagen till inköp, repre¬
senterar en stor summa, tror jag dock ej, att utskottet har rätt,
då det säger att priset är för högt. Ty den, som känner tomt¬
förhållandena i Stockholm, måste anse att priset är rätt billigt,
och jag tror, att för eu enskild person icke skulle vara någon
riskabel affär att till detta pris köpa dessa tomter på spekulation.
Men en sak, som jag anser böra vid detta tillfälle med mycken
bestämdhet framhållas, det är, att institutet ej kan förläggas utom
stadens reglerade område, utom Skanstull, som utskottet här
tänkt sig. Det måste förefalla såsom en ganska naturlig lösning
att förlägga institutet där, men det framhålles af dem som hafva
erfarenhet om saken, att det absolut icke går för sig. Ett veterinär¬
institut måste stödja sig på en stor klinik, företrädesvis af hästar,
och måste hafva dem i sin närhet. Nu är det så, att i Stock¬
holm, särskild! på söder, finnas en hel mängd privata hästägare,
och man kan ej tänka sig, att det skulle vara möjligt för institu¬
tet att förvärfva dessa hästägare såsom sina kunder, om institutet
skulle ligga utom staden. Jag tror för min del, att denna utväg
är alldeles omöjlig. Huruvida man kan skaffa några andra tom¬
ter inom staden, är tämligen ovisst. För institutet är det nu¬
varande läget förträffligt. Ser man endast på institutets fördel,
så vore naturligtvis den enklaste och bästa lösningen att på den
nuvarande platsen få uppföra de byggnader, som behöfvas, men
det förefaller mig vara tämligen klart, att det ur statsverkets syn-
19
>’:o 36.
Lördagen den 16 April, f. m.
punkt vore skäl att taga det förslag, som nu föreligger och som
erbjuder en god lösning och en lösning utan uppoffring för stats¬
verket. Jag anser mig därför icke kunna annat än yrka bifall
till Kungl. Maj:ts förslag.
Hans excellens Friherre von Essen: Det kan synas under¬
ligt — men jag har i själfva verket ett mycket stort intresse för
denna frågas behandling. Händelsen är den, att veterinärinsti¬
tutets tomter ligga, som hvar man vet, vid just den del af Djur¬
gården eller Ladugårdsgärdet, som står närmast till att försäljas
den dag, då man behöfver påkalla utförandet af det stora förslag
angående Ladugårdsgärdets försäljning, som af en särskild kom¬
mitté utarbetats. När tomter skola försäljas omkring Karlaplan
— de dyrbaraste tomter, som i framtiden komma att finnas i
Stockholms omgifningar — så komma endast do, som hafva råd
att betala höga priser, att kunna köpa dessa tomter. Den vack¬
raste delen af Stockholm torde komma att utvidga sig åt det
hållet, och genom att låta veterinärinstitutet ligga kvar skulle man
således från början förstöra denna Stockholms utveckling; ty äfven
om man skulle kringgå den terräng, som nu utgör veterinärinsti-
tutets område, så komma de omgifvande tomterna att i hög grad
sjunka i värde genom det närliggande veterinärinstitutets inflytande,
enär detta skulle förorsaka obehag för den omgifvande trakten
genom dålig lukt och andra förhållanden, som göra, att man ej
gärna vill invid veterinärinstitutet anlägga bostäder, där man kan
bo med agremang, om jag så får uttrycka mig. Således vill jag
framhålla, att det ligger den största vikt uppå att denna fråga
icke behandlas så, att veterinärinstitutet för lång framtid kommer
att ligga kvar på sin nuvarande plats. Hvar och en, som läst
detta "betänkande, vet, att olägenheterna med det nuvarande veteri¬
närinstitutet i afseende å dess otillräckliga byggnader äro sådana,
att de måste afhjälpas inom den närmaste framtiden, men att
afhjälpa dem på det sättet, som i motiveringen till utskottets be¬
tänkande står framhållet, det innebär att för lång tid fastlåsa in¬
stitutet på denna plats. Herrarne behöfva ej befara, att jag skall
blifva mångordig; jag skall bli mycket kort; det lofvar jag, men
jag ber herrarne vara så nådiga och höra på dessa ord, som jag
nu läser upp. I motiveringen står nämligen på sid. 23:
»Utskottet föreställer sig emellertid, att veterinärinstitutets
nuvarande byggnader, hvilka blott äro 24 år gamla och hvilkas
uppförande och inredning betingat en kostnad af 548,324 kronor,
möjligen skulle kunna genom förändrade anordningar och tillbygg¬
nader utan alltför dryga kostnader försättas i det skick, att de
komma att motsvara de anspråk, som numera ställas på en sådan
läroanstalt som den ifrågavarande. »
Det är helt enkelt omöjligt att förfara så på den tomten utan
att beräkna både stora kostnader och långvarigt bestånd för vete¬
rinärinstitutet på denna plats. Det är denna del af motiveringen,
om hvilken jag för min de] skulle anhålla, att den finge utgå.
Då nu utskottet ej, såsom jag tycker att utskottet bort hafva
Ifrågasatt
anslag till
inköp af
ny tomt åt
veterinär¬
institutet
in. m.
(Forts.)
N:o 36.
20
Ifrågasatt
anslag till
inköp af
ny tomt åt
veterinär¬
institutet
m. in.
(Forts.)
Lördagen den 16 April, f m.
gjort, föreslår bifall till den kungl. propositionen, är det efter min
tanke önskvärd!, att utredning måtte ske till ett kommande år
med hänsyn till hvad utskottet yttrat om bättre plats än den nu
föreslagna, och att snarast möjligt Kungl. Maj: t måtte framlägga ut¬
redning, att det icke finnes någon bättre plats änden nu föreslagna.
I sammanhang härmed ber jag att få omnämna en omstän¬
dighet, som jag känner till och hvilken gör, att den nu föreslagna
platsen är synnerligen lämplig för att veteterinärinstitutets verk¬
samhet dit förlägges, nämligen det stora hästmaterial, som finnes
hos hyrkuskar och åkare på Söder, hvilka pläga begagna sig af
veterinärinstitutet. Därtill kommer, att eu massa landtman kom¬
ma denna väg förbi, hvarför den nu föreslagna platsen är för
ändamålet vida lämpligare än den nuvarande.
Om Kungl. Maj:t nu till eu kommande Riksdag påvisar detta
tydligt och på samma gång ådagalägger, att den af utskottet ifråga¬
satta platsen på Enskede passar mindre bra, torde det vara att
antaga, att utskottet nästa år finner det vara skäl uti att tillstyrka
hvad Kungl. Maj:t då föreslår. Affären består ju endast däruti,
att den ena platsen utbytes emot den andra. Om man nu dröjer
flera eller färre år, så kommer visserligen priset att stiga på de
tomter, som det nu är fråga om att sälja, men det stiger också
på de tomter, som man afsett att köpa. Det är sålunda att ob¬
servera, att endast genom ett kort uppskof priset på den till in¬
köp ifrågasatta tomten stigit med 55,000 kronor. Häraf framgår,
att det kostar rätt vackert att fortsätta att säga nej till en sak,
till hvilken man slutligen måste säga ja.
Jag skall anhålla att ytterligare med ett par ord få beröra
den ofantligt viktiga sak, som jag nyss antydde med hänsyn till
värdet af tomterna vid Karlaplan. Det har sagts, att Ladugårds¬
gärdet skulle vara värdt, i första hand taget under en lång följd
af försäljningsår, öfver 100 millioner kronor. Hvad vore väl aå
lämpligare än att eu sådan försäljning komme till stånd, så att
dessa medel, som successivt inflöte, kunde användas till byggande
af kaserner — icke allenast för flyttande af de nuvarande kaser¬
nerna å^ Ladugårdsgärdet utan äfven för de öfriga kasernbyggnader,
som måste uppföras i landsorten och hvartill penningar måste
anskaffas?
Detta är en finansoperation, som har en stor framtid för sig.
Men att redan från början klippa af möjligheten att få kasern¬
byggnaderna på detta sätt utförda genom att sätta i fråga att be¬
bygga veterinärtomterna i större grad än nu, det vore efter min
tanke i hög grad oklokt.
År det någon, som betviflar hvad jag nyss sade angående
olämpligheten af hvad man här ifrågasatt, så ber jag dessa herrar
vara så göda att, sedan de kommit hem, slå upp sidan ett i ut¬
skottets betänkande, där de skola finna en redogörelse för alla
de brister, som vidlåda det nuvarande veterinärinstutet, hvar järn te
där visas, att det erfordras en fullständig ombyggnad och att det
icke kan hjälpas med mindre tillbyggnader, ty därtill äro de nu¬
varande bristerna för stora.
Slutet af hvad jag nu sagt innebär ingenting annat än eu an-
Lördagen den 16 April, f. m.
21
N:o 36.
Milan att hos kammaren få framställa det yrkandet, lierr talman,
att dessa rader i motiveringen måtte utgå, som återfinnas nederst
på sidan 23 och börja med »Utskottet» samt sluta med »ifråga¬
varande». Jag anhåller om proposition å detta mitt yrkande.
Herr Wijk: Jag tror egentligen att utskottets uttalande går
uti samma riktning som den siste högt ärade talarens önskningar.
Utskottet säger nämligen att, med anledning däraf, att byggna¬
derna så nyligen äro uppförda, de »möjligen skulle kunna genom
förändrade anordningar och tillbyggnader utan allt för dryga kost¬
nader försättas i nöjaktigt skick». Men därefter fortsätter utskot¬
tet att, om, på grund af det betydligt stegrade värdet af de nu¬
varande tomterna, en förflyttning bör ske, institutet bör förläggas
till annan plats än den af Kungl. Maj:t föreslagna.
Inom utskottet var man allmänt af den åsikten, att man borde
bygga om institutet till följd däraf att det vore otidsenligt, men
samtidigt gjorde den åsikten sig gällande, att man icke borde
köpa in den af Kungl. Maj:t föreslagna tomten, som ansågs vara
öfver höfvan dyr, då staten därigenom skulle få vidkännas en utgift af
1,150,000 kronor. Utskottet ansåg därför, att det borde tagas i
öfvervägande, huruvida icke någon annan plats fanns, som kunde
vara lämplig, och utskottet har då velat såsom sådan utpeka om¬
rådet vid Skanstull.
Det har nu framhållits, att det skulle blifva svårare att få
undervisningsmaterial, om institutet förlädes invid ofvan nämnda
ställe, men detta tal förefaller dock mig bra egendomligt. Ty icke
skulle väl en sådan förflyttning, hvarigenom vägen blefve till in¬
stitutet obetydligt längre, kunna hafva en sådan verkan. På lan¬
det måste man ju ofta förflytta djur väsentligt längre vägsträckor.
Dessutom skulle alldeles gifvet den fördelen vara förenad med
den af utskottet föreslagna platsen, att här skulle erhållas ett rik¬
ligare undervisningsmaterial af hornboskap. Därför synes det
mig vara i alla afseenden tillrådligt att institutet förflyttas till
den af utskottet ifrågasatta platsen.
För min del tror jag, att det är ungefär detsamma, om de af
den föregående talaren vidrörda orden stå kvar eller strykas, ty
kontentan af utskottets förslag är i alla fall, att man icke vill,
att institutet skall ligga, där det nu ligger.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Ifrågasatt
anslag till
inköp af
ny tomt åt
veterinär¬
institutet
m. m.
(Forts.)
Herr Lindgren: Veterinärinstitutets hufvuduppgift är att
fostra dugliga veterinärer i vårt land, och en föregående talare
yttrade mycket riktigt, att detta icke kan låta sig göra utan i
samband med en tillräcklig klinik. För min del anser jag alltså,
att vid en flyttning af veterinärinstitutet hufvudsynpunkten bör
vara, att institutet förlägges på en sådan plats, att man där kan
åstadkomma eu fullgod klinik. Man har visserligen framhållit, att
Stockholm kan prestera en klinik för hästar; men hästmaterialet
här, som står till institutets förfogande, är väl tämligen ensidigt.
Däremot tror jag icke, att man kan få erforderligt material i fråga
N:o 36.
22
Lördagen den 16 April, f. m.
Ifrågasatt
anslag till
inköp af
ny tomt åt
veterinär¬
institutet
in. 7n.
(Forts.)
om vår allra viktigaste djurbesättning, nämligen hornboskapen, och
icke heller beträffande får och svin. Jag finner det således vara all¬
deles oförnuftigt att förlägga ett veterinärinstut inne i hufvudstaden.
Lika visst som behofvet af tillräckliga medicinska kliniker för män¬
niskor på sin tid föranledde till, att karolinska institutet i huf¬
vudstaden utvidgades och uppblomstrade, lika visst kräfva sakför¬
hållandena att veterinärinstitutet förflyttas till de trakter af vårt
land, där de talrikaste och dyrbaraste kreaturen af olika slag finnas.
Det hade varit önskligt, om nämnda synpunkt vunnit något afse¬
ende vid ärendets beredning så mycket mera som befolkningen i
dessa trakter har det största intresse af att få sina djur vårdade
och behandlade på ett sätt, som öfverensstämmer med nutidens
framsteg. — Jag tror som sagdt icke, att veterinärinstitutet kan
behörigen fylla sin uppgift om det ligger på en plats, där, det
icke kan få tillfredsställande material för sin kliniska undervis¬
ning, och jag kan således icke biträda ett förslag, som går ut på
att bibehålla detsamma i hufvudstaden.
Herr Pettersson, Predrik: Den siste talarens anförande
tycktes gå ut på, att veterinärinstitutet borde förflyttas till Skåne,
och så långt kan jag ju icke gå med honom. Gentemot eu ärad
föregående talare vill jag dock säga, att om det i utskottets för¬
slag skulle ligga något fastbindande af veterinärinstitutet på den
plats, där det nu ligger, så skulle jag förvisso ej varit med om ett
sådant förslag, ty äfven jag anser, att den platsen icke är idealisk.
Jag ber att få nämna, att, hvad veterinärinstitutets nuvarande klinik
beträffar, den ligger mycket bra till för behandling af hästar.
Enligt af oss inhämtade upplysningar förekomma omkring 3,000
kliniska fall om året för hästar, men däremot saknas alltför mycket
den praktiska undervisningen rörande hornboskap och svin. Mot
3,000 fall för hästar har man nämligen icke att uppvisa mer än
300 ä 400 fall för hornboskap, hvilkas behandling dock utgör eu
synnerligen viktig del af veterinärundervisningen, och som år för
år gör sig allt mer och mer gällande. En hemmansägare kan ju
äga en dragare, en häst, som kostar 400 ä 500 kronor, men där¬
jämte kan lian också hafva en tjur eller annan hornboskap, som
representerar ett mycket större värde. För veterinärinstitutets
elever är ju öfning på hästmaterial mycket tilltalande, då många
af dem se sin framtid gifven inom arméns veterinärväsen, men,
som sagdt, den ytterst viktiga grenen af den praktiska undervis¬
ningen, att sköta hornboskap, är icke tillbörligt tillgodosedd under
nuvarande förhållanden.
Det var utskottet litet motbjudande att biträda Kungl. Maj:ts
förslag att flytta veterinärinstitutet till en stor tomt midt inne i
den södra delen af staden, bland annat då det var sagdt, att man
skulle i samband med institutet anlägga en kreatursladugård fol¬
io kor. Utskottet tänkte sig dessutom, att plats för institutet
skulle kunna förvärfvas för mycket billigare pris genom byte af
någon i närheten liggande, staten tillhörig tomt.
Jag skall begagna tillfället att få säga, att veterinärundervis-
23
Itio 36.
.Lördagen den 16 April, f. m.
Ifrågasatt
anslag till
inköp af
ny tomt åt
veterinär¬
institutet
m. m.
(Forts.)
Herr Östberg: De båda föregående talarne berörde en af
de ömtåligaste punkter som finnas, då det är fråga om veterinär-
undervisningen, nämligen svårigheten att kunna få till stånd en
klinisk undervisning beträffande hornboskap. Detta är emellertid
en svårighet, som gjort sig gällande i alla länder, och det torde
icke vara möjligt att så förlägga ett dylikt institut, att man kan
få tillgång till ett tillräckligt stort antal nötkreatur för undervis¬
ningen. Slån kan ju icke lägga institutet på landet, och älven
där kan ju den rayon, hvaröfver man kan sträcka sig, icke blifva
särdeles stor. Därför lärer den enda möjligheten väl vara den
att anordna undervisningen så, att eleverna få vistas vissa tider
på landet, lämpligast, enligt hvad jag tror, hos praktiska veteri¬
närer, för att hos dem få den utbildning rörande hornboskap
och mindre djur, som kan erbjudas, hvaremot vid själfva institu¬
tet i afseende' å den kliniska utbildningen undervisningen får hålla
sig hufvudsakligen till hästar, hundar och en del andra djur, som
finnas uti de större städerna.
I utlandet äro veterinärinstituten öfverallt förlagda till de
större städerna, och är detta eu sak, som, enligt veterinärernas
öfvertygelse, i allmänhet är alldeles nödvändig.
Jag tror därför icke, att man bör hafva någon tanke på att
förflytta veterinärinstitutet utanför Stockholm.
Herr Wijk: Med anledning af den siste ärade talarens ytt¬
rande om bristen på en klinik för hornboskap, skall jag be att
få påpeka, att, efter hvad jag hört af framstående veterinärer, det
skulle vara mycket lämpligt att skicka ned en del af veterinär¬
institutets elever till kliniken i Skara, där de med fördel skulle
kunna genomgå en kurs på 3 ä 4 månader.
Herr Törnebladli: Då under diskussionen framställts yrkande
om ändring i motiveringen, så skall jag be att därom få yttra
något. Såvidt jag kan förstå, innebär statsutskottets motivering,
såsom också redan blifvit framställdt, icke alls någon opinering
om att veterinärinstitutet bör ligga kvar, där det nu ligger. Och
hvad det beträffar, att man genom institutets förflyttning skulle
få större utsikt att sälja de dyrbara tomterna på Ladugårdsgärdet,
ningen här i Sverige ju är ytterst väl tillgodosedd hvad det teo¬
retiska angår, hvaremot den praktiska utbildningen möjligen icke
torde vara så genomgående fullständig. Jag vill härvidlag gifva
den föregående talaren rätt. Fråga är, om vi icke få lof att skicka
ut veterinärinstitutets elever på praktiska kurser, antingen hos
framstående veterinärer eller också genom att förlägga afslutnings-
kurser ute på landet.
Det är ur dessa synpunkter, utskottet i sitt utlåtande liar be¬
handlat ärendet, och därvid förekommer icke något, hvarigenom
man velat binda fast institutet, där det för närvarande ligger.
Under sådana förhållanden ber jag att få yrka bifall till ut¬
skottets förslag i dess oförändrade skick.
N:o 36.
24
Ifrågasatt
anslag till
inköp af
ny tomt åt
veterinär-
institutet
m. m.
(Forts.)
Om höjning
af tullen å
juteväfnad
m. m.
Lördagen den 16 April, f. m.
så får jag säga, att det torde vara så godt att först som sist litet
ruska på deras uppfattning, som tro, att Ladugårdsgärdestomtema
skola kunna säljas till det oerhörda pris, som här omtalats. Det
är långt ifrån säkert; och långt ifrån säkert är äfven, att en för¬
flyttning af de nuvarande kasernerna kommer att beslutas af
Riksdagen.. Jag tror därför icke, att dessa skäl böra få inverka
på motiveringen.
Då Andra Kammaren redan tagit både klämmen och motive¬
ringen utan vidare, tillåter jag mig att hemställa om bifall till ut¬
skottets förslag oförändradt.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad yttrade herr tal¬
mannen, att i afseende på förevarande utlåtande, förutom beträffande
motiveringen, hvartill han ville återkomma efteråt, yrkats dels att
hvad utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock, att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla Kungl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning.
Sedermera gjordes propositioner jämlikt dessa yrkanden, och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.
Beträffande härefter motiveringen yttrade herr talmannen, att
i afseende därpå yrkats, af hans excellens friherre von Essen, att
ur motiveringen skulle utgå den sats, som i nedersta stycket å
sid. 23 i det tryckta utlåtandet började med orden »Utskottet före¬
ställer sig» och slutade med »som den ifrågavarande».
Vid härefter gjorda propositioner dels på godkännande af den
utaf utskottet anförda motivering, dels ock på bifall till nyss¬
nämnda yrkande förklarades propositionen på godkännande af
utskottets motivering oförändrad vara med öfvervägande ja be¬
svarad.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 13 och 15
innevarande april bordlagda utlåtande n:o 65, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition angående upplåtelse till de väghållningsskyldige
i Rumla härads väghållningsdistrikt i Örebro län af länsmans-
bostället Kumla n:o 4 i Kumla socken och härad af nämnda län
tillkommande andel i Kumla bys gemensamma grustag, biföll kam¬
maren hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets den 13 och 15 i denna
månad bordlagda betänkande n:o 20, i anledning af väckt motion
om höjning af tullen å juteväfnad m. m. I
I en inom Första Kammaren af herr A. L. Apelstam väckt
motion, n:o 37,_ hade föreslagits, att tullsatsen för vissa slag af
juteväfnad nämligen, oblekt och ofärgad säck- eller packväf, måtte
höjas till 13 öre för kilogram, äfvensom i sammanhang härmed
25
N:o 36.
Lördagen den 16 April, f. in.
Om höjning
af tullen å
juteväfnad
m. m.
(Forts.)
Vid betänkandet voro afgifna reservationer:
af herr Cavalli; samt
af herrar Almström, friherre Trolle, friherre Kling spor, Wein-
berg , Östberg, Wester, Tillberg, Lindblad och Åkerberg, hvilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka bifall till motionen.
Herr Apelstam: Sedan Eiksdagen beslutat eu tullsats af
10 öre per kilogram för juteväfnader och nya säckar af juteväf,
så uppstodo så småningom inom landet flere fabriker för dylik
fabrikation, under det att förut juteväfnader mast importeras från
utlandet. Dessa fabrikers anläggningskostnader representera, som
herrarna nog känna, stora kapital, som gå till mellan 6 ä i miljoner
kronor, och de sysselsätta eu arbetspersonal på 2,500 personer,
hvilket ju alltså visar, att de voro byggda för en ganska omfattande
verksamhet. Emellertid gjordes vid denna tullföreskrift en undan¬
tagsbestämmelse, nämligen att för brukade och slitna säckar och
juteväfnad tillverkad i utlandet, som användes till emballage vid
utförsel sjöledes från stapelstad till utrikes ort, skulle för hvarje
kilogram af väfnaden utgå en restitution af tullmedlen af 10 öre.
Detta i förening med att mellanrikslagen med Norge upphörde,
hvarigenom den svenska fabrikationen af dylika alster, som såldes
till Norge, där icke längre kunde försäljas, har gjort, att dessa
jutefabriker här i Sverige fått en mycket betydlig konkurrens sär¬
deles af det indiska jutet, som importeras till Sverige och an¬
vändes till emballage vid trämassefabriker o. cl. Detta allt har
åstadkommit, att de svenska fabrikerna, om hvilka man hade så
stora förhoppningar i början, gått särdeles olyckligt i ekonomiskt
afseende. Jag tror, att af alla de 4 fabriker, som sysselsätta sig
med denna artikel, är det knappt någon, som lämnar någon ut¬
delning, åtminstone har så icke varit fallet under de senare åren.
Yisserligen lämnade under de första åren fabriken vid Oskarsström
en stor utdelning, men detta berodde därpå, att det då var ut¬
länningar som skötte fabriken, och dessa hade stort intresse af
att drifva upp inkomsterna för att därigenom erhålla stort tantiem.
Detta har emellertid sedermera hämnat sig så betydligt, att någon
utdelning eller inkomst på de senare åren icke ägt rum, och att
aktievärdet, som nominellt var 1,000 kronor, nu sjunkit ned, så
att aktierna kunna köpas för 500 ä 000 kronor och snart nog
kanske ännu lägre.
Nu har dessutom eu ny, ganska stark konkurrens på detta om¬
råde yppat sig från Tyskland. De tyska fabrikerna hafva näm¬
ligen ett stort öfverskott på denna vara, och de erhålla nu för sin
export på Sverige en restitution med fl ä 31/a pfennige per kilo-
att det belopp, som, för juteväfnad i vissa fall finge restitutionsvis
beviljas, likaledes måtte höjas till 13 öre för kilogram.
Utskottet hade i föreliggande betänkande hemställt, att herr
Apelstams ifrågavarande motion om höjning af tullen å juteväfnad
m. m. icke måtte af Eiksdagen bifallas.
list» 36.
26
Om höjning
af tullen å
juteväfvad
m. m.
(Forts.)
Lördagen den 16 April, f. m.
gram, livilket gjort, att de svenska jutefabrikerna också måst ned¬
sätta sina försäljningspris af denna artikel med motsvarande be¬
lopp. Till följd häraf hafva de alltså icke längre det tullskydd,
som Eiksdagen en gång ansåg att de borde hafva, nämligen 10
öre per kilogram, utan numera är tullskyddet faktiskt föga mer
än 7 öre. I anledning häraf hafva motioner åtskilliga gånger fram¬
kommit här i Eiksdagen för att söka upphjälpa denna industri.
Dessa motioner hafva emellertid icke vunnit Eiksdagens bifall, utan
kafva gång på gång blifvit afslagna, kufvudsakligast på den grund,
att andra industrier därigenom skulle blifva skadade.
Den motion, som jag nu framlagt, rör emellertid endast väf-
nader, och på grund af den nyss nämnda exporten från Tyskland
har jag tillåtit mig att föreslå en tullsats af 13 öre per kilogram.
Utskottet säger emellertid i sin motivering: »ifrågavarande industri
torde nämligen redan för närvarande vara i åtnjutande af ett tull¬
skydd, som för industrien må kunna anses skäligt och stå i ett
lämpligt förhållande till det skydd, andra näringar åtnjuta». Så
är dock, enligt hvad jag nyss trott mig hafva påvisat, icke för¬
hållandet, ty hade så varit, skulle dessa fabriker naturligtvis icke
behöft kämpa med dessa stora svårigheter, som de nu göra. Om
man tillser, huru stort tullskyddet är för gröfre linneväfnader och
bomullsväfnader, nämligen 20 ä 25 öre per kilogram, så tror jag, att
den lilla förhöjning, som jag nu föreslagit, är mycket väl på sin plats.
Slutligen anför utskottet såsom ett särskildt skäl för att denna
motion icke måtte bifallas, att andra industrier därigenom skulle
skadas. Det kan väl dock icke gärna vara förhållandet. Den
industri, som kanske möjligen skulle få betala något mer för denna
artikel, är hufvudsakligen kvarnindustrien, och jag tror, att denna
har ett sådant läge i vårt land och i allmänhet är så gynnad, att
den mycket väl kan tåla vid denna ytterst obetydliga förhöjning.
Det gläder mig emellertid, att af utskottets ledamöter icke
mindre än tio ansett, att denna min framställning borde vinna
Eiksdagens bifall, och med anledning därutaf skall jag taga mig
friheten att yrka bifall till min motion.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
i afseende på nu föredragna betänkande annat yrkande ej före¬
kommit, än att kammaren skulle bifalla den i ämnet väckta
motionen.
Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i förevarande betänkande hemställt samt vidare på god¬
kännande af berörda yrkande; och förklarades den senare pro¬
positionen vara med ja besvarad.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande bevill¬
ningsutskottets den 13 och 15 innevarande månad bordlagda be¬
tänkande n:o 21, i anledning af väckt motion om befrielse för
rederiaktiebolag och rederier från bevillning och inkomstskatt.
Lördagen den 16 April, f. m.
27
N;o 36.
Punkten 1.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten .2.
Lädes till handlingarna.
Herr talmannen tillkännagaf att anslag utfärdats till samman¬
trädets fortsättande kl. 7 på aftonen.
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets den 13 och 15 i denna Ang. en
månad bordlagda betänkande n:o 22, angående en inkomstskatt
för år 1905.
Kungl. Maj:t hade i proposition n:o 59 föreslagit Riksdagen
dels att för år 1905 till upptagande i riksstaten för samma
år åtaga sig en särskild bevillning af 11,000,000 kronor under
namn af inkomstskatt, att pa enahanda sätt som bevillningen af
fast egendom samt af inkomst vid de ar 1906 infallande uppbörds-
stämmor uppbäras och i behörig ordning redovisas,
dels ock att besluta, att nämnda inkomstskatt skulle utgå x
eldighet med gällande förordning om inkomstskatt, dock att 10 §
i förordningen jämte de särskilda anvisningarna för ledning vid
inkomstskattetaxeringen och det vid förordningen fogade formulär
till taxeringslängd skulle erhålla viss ändrad lydelse.
Utskottet hade i sammanhang med berörda proposition be¬
handlat följande inom Riksdagens kamrar väckta motioner, såvidt
de berörde nu ifrågavarande ämne, nämligen inom Första Kärn-
maren motionen n:o 5 af friherre Klingspor och motionen n:o 12
af friherre von Selmer in samt inom Andra Kammaren motionen
n;o 115 af herr O. A. Brodin och n:o 185 af herr C. G. Johansson
i Aflösa.
Enligt det vid Kungl. Maj:ts proposition fogade förslag skulle
10 § i inkomstskatteförordningen erhålla följande — i afseende
å de föreslagna nya bestämmelserna med kursiv stil utmärkta
lydelse:
»Skyldighet att erlägga inkomstskatt äger icke rum, när den
skattskyldiges sammanräknade inkomst, clan inbegripen äfven
hustruns, understiger 1,000 kronor, .
Uppgår denna inkomst till 1,000 kronor, men icke till 2,000
kronor, äro 800 kronor, uppgår den till 2,000 kronor, men icke
N:o 36.
Ang. en
inkomstskatt
för år 1905.
(Forts.)
28
Lördagen den 16 April, f. m.
till 3,000 kronor, äro 600 kronor, och uppgår den till 3,000 kronor
men icke till 4,000 kronor, äro 400 kronor fria från skatt.
Hett- i fall, hvarom nu är sagclt, skattskyldig inkomst af fast
egendom, uppgående enligt de i 2 § stadgade beräkningsgrunder till
■i 00 kt onot eller därutöfver, och utgör den skattskyldiges samman-
raknade inkomst minst nämnda belopp, skall skatt likväl erläggas för
hela den beräknade inkomsten af fast egendom, dock ieke för mera
än beloppet af den skattskyldiges sammanräknade inkomst.
^PPPS^1' inkomsten till 4,000 kronor, men öfverstiger den icke
6,000 kronor, erlägges skatt efter inkomstens hela belopp.
Öfverstiger inkomsten 6,000 kronor, skola för bestämmande
åt det belopp, efter hvilket skatt beräknas, 6,000 kronor af in¬
komsten upptagas till oförändradt belopp, hvaremot
den del af inkomsten, som öfverstiger 6,000 kr. men icke 10,000 kr., ökas med 50 %
» > 1 » * » 10,000 kr. > » 15,000 kr., » » 100 %
1 > » 5 » > 15,000 kr. > > 20,000 kr., > , ISO %
1 » > » > '10,000 kr. . . 30,000 kr., , » 200 %
2 ’ > > > 30,000 kr. » » 50,000 kr, , > 250 %
1 ‘ » » > 50,(XX) kr. , , 80,000 kr., » > 300 %,
1 1 5 * » 80,(XX) kr., ökas med.......................... 400
dock att det belopp, hvarefter skatten skall utgå, icke må i
något fall beräknas högre än fyra gånger hela det uppskattade
inkomstbeloppet, allt pa satt don vid denna förordning fogade
tabell närmare utvisar.
Hvad i denna § är stadgadt om frihet från skatt gäller allenast
svensk medborgare, som är i riket mantalsskrifven, och oskiftadt
sterbhus efter sådan svensk medborgare.
Vid bestämmande enligt denna § af det belopp, efter hvilket
skatt beräknas, iakttages, att detsamma utföres i fulla hundratal
kronor, så att Överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt
hundratal, bortfaller.»
Bevillningsutskottet, som, med hänsyn till hvad för fyllande
af statens skattebehof kräfdes, ansett sig böra tillstyrka, att Riks¬
dagen jämväl för ar 1905 atoge sig en särskild direkt skatt under
namn af inkomstskatt, hade vidkommande den förordning i ämnet,
som borde för samma år följas, funnit sig kunna, utom med afse¬
ende a sättet för bestämmande af den beskattningsbara inkomsten
af fast egendom, tillstyrka, att samma grunder, som hittills för
taxeringen till inkomstskatt gällt, fortfarande skulle tillämpas.
För vinnande af en mera jämn och rättvis beskattning af in¬
komst af fast egendom hade emellertid utskottet ansett tiden nu¬
mera vara inne att öfvergå från den hittills följda anordningen att
beräkna denna inkomst till vissa procent af fastighets taxerings¬
värde till en anordning, som bättre träffade den verkliga inkomsten
af nämnda slag och samtidigt komme att i beskattningsafseende
likställa fastighetsägaren med inkomsttagaren af rörligt kapital och
arbete. En taxering af den verkliga inkomsten af fast egendom
förutsatte naturligen, såsom i friherre von Schverins motion jämväl
29
N:o 36.
Lördagen den 16 April, f. m.
framhållits, en viss utsträckning af den redan stadgade deklara-
tionsplikten, för att deklarationsuppgift äfven under dylika för¬
hållanden i fråga om inkomst af fast egendom omedelbarligen
skulle kunna tjäna till ledning vid inkomstskattetaxeringen. Upp-
giftsskyldig, som åtnjöte inkomst af fast egendom, borde nämligen
uppgifva denna inkomst till dess verkliga belopp.
Utskottet, som förklarat sig först framdeles, sedan Riksdagen
fattat beslut i förevarande ämne, komma att utlåta sig angående
det belopp, som borde såsom inkomstskatt för år 1905 anslås,
hade hemställt i
Punkten 1:
att Riksdagen med afseende å lydelsen af den förordning om
inkomstskatt, som borde för år 1905 följas, ville besluta
a) att 1 §, 3 §, 9 §, 11 §, 13—19 §§ samt 22—45 §§ skulle
erhålla samma lydelse, som i gällande förordning om inkomstskatt;
b) att 2 §, 4—8 §§, 12 §, 20 och 21 §§ skulle erhålla den
lydelse, bilagan litt. A vid det föreliggande betänkandet utvisade;
c) att 10 § erhölle samma lydelse, som i gällande förordning
om inkomstskatt, och att vid sådant förhållande Kungl. Maj:ts för¬
slag till lydelse af samma paragraf icke antoges.
Vid punkten voro fogade reservationer af herrar Weinberg,
Wester, Brodin, Beckman och Höjer, hvilka hemställt, att Riks¬
dagen ville besluta, att den förordning om inkomstskatt, som borde
för år 1905 följas, skulle erhålla samma lydelse som gällande för¬
ordning i ämnet;
samt af herr Lindblad, som i hufvudsak instämt med herr
Weinberg m. fl., och hemställt, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om utredning och framläggande af förslag till
sådana bestämmelser, som i stället för nu gällande beräkningssätt
— 6 procent af taxeringsvärdet — kunde ägna sig för en riktigare
inkomstbeskattning af sådant jordbruk, som drabbades af progressiv
inkomstskatt.
Vid föredragningen af betänkandet begärdes ordet af
herr Cavalli: som i afseende på föredragningssättet yttrade:
Jag hemställer:
att bevillningsutskottets förevarande betänkande måtte punkt¬
vis företagas till afgörande och l:a punkten sålunda, att det däri
omförmälda författningsförslaget föredrages paragrafvis och, där
så erfordras, momentvis med början därvid af de under 1 b) upp¬
tagna §§, därefter de under 1 a) uppräknade §§ och slutligen den
under 1 c) upptagna §:n, hvarefter utskottets i punkten gjorda hem¬
ställan företages;
att föredragningen måtte börja med 20 §, hvarvid diskussionen
må få omfatta författningsförslaget i dess helhet;
Ang. en
inkomstskatt
för år 1905.
(Forts.)
N:o 36.
30
Ang. en
inkomstskatt
för år 1905.
(Forts.)
Lördagen den 16 April, f. m.
att därpå föredrages 21 §;
att därest en eller annan del af författningsförslaget åter¬
remitteras till bevillningsutskottet, detta då må äga befogenhet att
äfven föreslå de ändringar i ej återremitterade delar, som kunna
äga sammanhang med eller böra vara en följd af återr enris sen;
att beträffande dels paragrafernas nummerbeteckning, dels ock
de under särskilda rubriker förekommande hänvisningar till olika
paragrafer i författningen, bevillningsutskottet må äga att, sedan
den föreslagna författningens text af Riksdagen slutligen pröfvats,
vidtaga de rättelser, som kunna föranledas af Riksdagens beslut;
samt
att uppläsande af de särskilda paragraferna icke måtte er¬
fordras i annat fall, än då sådant af någon ledamot af kammaren
yrkas, utan endast hvarje paragrafs nummer vid föredragningen
angifves.
Härtill lämnade kammaren sitt bifall.
Utskottets förslag till lydelse af de i mom. h) af sedda paragrafer.
20 §■
Herr West er: Het torde icke af någon kunna förnekas, att
inkomstskatten enligt den nu gällande inkomstskatteförordningen
drabbar större jordägare och ämbetsmän, som hafva inkomst af
jordegendom, synnerligen hårdt och orättvist, och att det därför
är en oafvislig nödvändighet, att rättelse i detta fall sker. Denna
rättelse kan dock åstadkommas på många olika sätt. Utskottet
har här föreslagit, att det skulle ske genom själfdeklaration af
jordbrukarne. Jag tror, att detta skulle vara ungefärligen att
slippa en svårighet mot en annan svårighet, som vore ännu värre
och som träffade långt flere af landets befolkning än den förra.
Som sagdt, jag vill erinra om, att rättelse kan ske på ett enklare
och ett bättre sätt, än utskottet föreslagit. Själfdeklaration för
jordbrukare är en af de mest svårlösta frågor i beskattningshän¬
seende, och den författning, som i så fall skall blifva gällande,
kräfver oafvisligen en mycket noggrann och ingående utredning.
Här har en enskild motionär väckt förslag i denna fråga, men
någon föregående utredning har icke förekommit, och endast af
det skälet anser jag, att hvad utskottet föreslagit icke kan af Riks¬
dagen antagas. Motionären säger, att då det galler inkomstskatten
man icke får hafva en beräknad inkomst, utan den verkliga. Ja,
jag vågar påstå, att, om det blir själfdeklaration för jordbrukare,
man icke heller kan komma till den verkliga inkomsten, utan att
det äfven då blir en beräknad inkomst. Jag skall endast framdraga
några få exempel.. Värdet t. ex. af de förmåner, som en jordägare
själf åtnjuter af sin jordegendom, såsom bostad, ekipage, trädgård,
och dylikt — är det en verklig inkomst? Måste icke det beräknas,
och är det icke för jordegaren yttert svårt att beräkna? En annan
sak: man lägger ned kostnader på jordens och byggnadernas för-
31
Ji:o 36.
Lördagen den 16 April, f. m.
bättrande — en del af dessa kostnader kan anses höra till de
årliga omkostnaderna, en annan del kan vara att räkna såsom ett
ökadt kapitalvärde å jordegendomen. Nåväl, äfven här möter man
förhållanden, som måste beräknas och som icke hafva sin grund
i en till värdet bestämd inkomst. Ännu ett exempel! En jord¬
brukare uppföder kreatur i större omfattning — huru skall man
kunna bedöma, huru dessa tillväxt i värde för året? Det måste
vara en beräkning. Man har icke beloppet gifvet i verkligheten,
utan det är fråga om en beräknad inkomst.
Sedan kommer den största svårigheten vid dessa beräkningar.
Det är det, att folk räknar så olika. Den ene jordbrukaren kan
räkna på ett sätt, den andre på ett annat, och följden kan blifva,
att två tämligen likställda egendomar komma att blifva beskattade
på helt olika sätt. Det beror på huru man räknar. Därför måste
naturligtvis vid en sådan här förändring uppställas noggranna,
fullständiga och mycket väl uttänkta beräkningsgrunder, för att
det skall blifva någon ordning i förhållandena. Jag fruktar äfven,
att, om denna förändring, som utskottet föreslagit, skulle komma
att genomföras, det är helt naturligt, att statens inkomster af jord¬
bruksfastighet skulle i väsentlig mån förminskas. Man skulle först
då komma att få insikt om jordbrukets betryck och kanske på
många ställen i långt större omfattning, än som borde ske. I det
fallet kan jag således icke instämma med utskottet, att man skulle
få grunda jordbruksfastighetens taxering på den verkliga inkomsten,
utan man får allt, äfven om det blefve själfdeklarationsskyldighet
för jordbrukarne, i många fall tänka sig en beräknad inkomst och
en beräknad inkomst på mycket vanskliga grunder.
Nu säger man, att en förändring måste ske, därför att en del
skattskyldiga drabbas så hårdt och orättvist af lagen, sådan den
är. Ja, det är jag den första att erkänna, att en förändring måste
ske, men den kan ske på långt enklare sätt än genom själfdeklara¬
tionsskyldighet för jordbrukarne. Man kan tänka sig, att tjänste¬
männen mycket väl kunna få deklarationsrätt för de arrenden de
uppbära af jordegendomar. Man kan också tänka sig ett annat
sätt: att själfdeklaration får ske beträffande så stora egendomar, att
de träffas af progressiva inkomstskatten. Man kan föreskrifva
deklarationsskyldighetens inträdande vid ett fastighetstaxerings-
värde af 100.000 kronor. I ena som andra fallet har man af hjälp t
de väsentligaste olägenheter, som här äro påpekade. Ännu ett
sätt, som förtjänar att blifva beaktadt, är, att man nedsätter den
beräknade inkomsten af jordbruksfastighet från 6 till 5 procent.
Då tror jag, att det skulle ske en stor rättvisa för de allra flesta,
och man skulle därigenom vinna långt mera, än man kan vinna
genom själfdeklaration. På samma gång vore det naturligtvis nöd¬
vändigt att, som Kungl. Maj:t föreslagit, sänka strecket, där in¬
komstskatten på jordbruksfastighet begynner. Detta hafva vi också,
som herrarne finna, föreslagit i vår reservation.
Jag ber till sist att få siiga, att, då man talar om orättvisa i
beskattningar, det är af stor vikt att söka åstadkomma rättelse,
men orättvisa i beskattningshänseende förefinnes på så många
Ang. en
inkomstskatt
för år 1905.
(Forts.)
N:o 36.
32
Lördagen den 16 April, f. nu
An/j. en andra områden än enbart bär, att man icke får tänka sig, att detta
inkomstskatt är det enda fall, där det sker orättvisa i taxeringen. Jag håller
för ar 1905. före, herr grefve och talman, att en fullständig utredning bör föregå
(Forts.) antagande af själfdeklaration för jordbruksfastighet, och ber där¬
för få yrka afslag på utskottets hemställan beti-äffande den före¬
dragna paragrafen, och att den bibehålies i sitt närvarande skick.
Friherre Klingspor: Då vid detta betänkande mitt namn
står blankt vid en reservation, anser jag mig skyldig att redogöra
för anledningen till detta. Den är helt enkelt den, att det var¬
under min ledighet från Riksdagen, som beslut fattades i utskottet
rörande det mesta, som i detta betänkande innehålles, och det
var egentligen endast vid behandlingen af min egen motion, som
jag var närvarande. Jag ansåg därför riktigast att sätta min re¬
servation blank.
I afseende på själfva de förändringar, som äro ifrågasatta att
göras vid denna riksdag och som bevillningsutskottet för sin del
antagit, kan jag icke annat än säga, att jag vidhåller den upp¬
fattning i dessa afseenden, som jag haft och gifvit uttryck åt
vid föregående riksdagar. Denna uppfattning har varit den, att
de förändringar, som behöfvas och som äro synnerligen välbehöf-
liga, äro af den beskaffenhet, att de kräfva den utredning, som
endast eller bäst genom regeringens egen åtgärd skall kunna
åvägabringas, för att man skall vara förvissad eller hafva någon
garanti för, att de blifva någorlunda fullständiga och någorlunda
omfattande. Jag har från denna plats flera gånger vädjat till rege¬
ringens ledamöter, att de redan till denna riksdag borde hafva
tagit initiativ i detta afseende, och jag har klandrat dem därför,
att de låtit dessa år förgå, utan att göra det, oaktadt det för dem
som för litet hvar torde hafva varit alldeles tydligt, att inkomst¬
skatten icke funktionerat nöjaktigt och icke funktionerat rättvist.
Den större förändring, som särskildt är i fråga här nu, inne¬
fattas i friherre von Schwerins motion, nämligen att deklaration
för inkomst af jordbruk äfven skulle ske och sålunda icke grunden
för inkomst af jordbruksfastighet vara endast taxeringsvärdet.
Med anledning af att bevillningsutskottet godkände denna fram¬
ställning, måste jag låta min motion förfalla, därför att den skulle
komma i strid med bevillningsutskottets utlåtande i afseende å friherre
von Schwerins motion. Jag hade, som herrarne kanske minnas,
yrkat, att, enär taxeringsvärdena skulle läggas till grund för inkomst¬
skatten, uppgifter om dessa värden borde af vederbörande myn¬
digheter lämnas för sådana fastigheter, som personer ägde inom
andra beredningsdistrikt än där de voro skrifna. Det är ju all¬
deles gifvet, att, om Riksdagen godkänner innebörden af friherre
von Schwerins motion, man icke vidare i detta syfte får att göra
med taxeringsvärdena, och sålunda skulle den a”f mig föreslagna
åtgärden vara alldeles onödig. Min motion innehöll visserligen
äfven en annan sak, nämligen att äfven den rörelse skulle upp-
gifvas, som bedrefves på annat håll, men då detta var af mycket
underordnad betydelse, ansåg jag det icke vara skäl att alls drifva
33
N:o 36.
Lördagen den 16 April, f. m.
den frågan, då det var så ovisst, huru det hela skulle utfalla. Jag
frånträdde därför inom bevillningsutskottet hvarje yrkande på min
motion, för att icke bevillningsutskottets utlåtande skulle blifva
söndertrasadt genom olika uppfattningar.
Nu är frågan, om man skall låta den deklaration, som skall
göras för annan inkomst, utsträckas äfven till inkomst af fastighet.
Man kan ju verkligen tycka, att, såsom förhållandena nu äro,
fastighetstaxeringsvärdena vid taxeringsförrättningarna uppdrifvas
på initiativ af statsmyndigheter så högt, att de icke stå i förhål¬
lande till de verkliga värdena, och man vet ju, att större egen-
domskomplex icke hafva samma värden i förhållande till storleken
som mindre egendomar, som brukas direkt af ägarne eller inne-
liafvarne. När dessa egendomars taxeringsvärden uppdrifvas allt
för högt, och då man beträffande större egendomar står inför ut¬
sikten att få betala inkomstskatt efter eu beräknad inkomst af 24
procent å taxeringsvärdena — 4x6 — kan ju hvar och en förstå,
att, så snart det är fråga om progression af en orättvisa, den skall
kännas ganska hård. Jag tror därför, att den tidpunkt kan komma,
då man till själfförsvar mot godtycke blir tvungen att kasta sig
in på en sådan väg som den nu ifrågavarande, men —jag säger
det — endast till själfförsvar mot uppskörtning.
Nu kommer emellertid en annan fråga. Jag har hela tiden
ställt mig emot detta sätt för taxering, och hvarför har jag gjort
det? Jag har icke gjort det ur synpunkten, att det icke skulle
vara fullt rättvist för den beskattade; och när de, som drabbas
af denna inkomstbeskattning, tillhöra eu ringa procent af våra
jordbrukare — jag vet ej om det är mer än 5 eller 6 procent af
jordbruksfastigheterna, som äro underkastade inkomstskatten —,
kan man ju säga, att det här i regeln gäller endast sådana större
egendomar, där bokföring finnes och där således ur den syn¬
punkten en deklaration ganska lätt synes kunna verkställas. Den
svårighet, som framställer sig för mig, är sålunda icke, att man
icke kan lämna räkenskapsutdrag, som kunna vara ganska nöj¬
aktiga, men för mig uppställer sig den frågan: till hvilket forum
skola uppgifterna inlämnas? Äro de bevillningsmyndigheter, som
äro sammansatta för andra syften, lämpliga att mottaga och kriti¬
sera dem? Bevillningsmyndigketerna äro sammansatta för helt
andra syften än detta. Jag har vid inkomstskattens första be¬
handling uttalat den åsikt, att det borde vara andra nämnder,
som behandlade detta, så att det blefve kontinuitet i behandlingen,
och icke samlingar af 30 ä 40 personer skulle få debattera sådana
detaljer, som den förre talaren yttrade sig om och livilka äro
synnerligen svåra att bestämma, t. ex. om med fog ett visst be¬
lopp skall få frånräknas från vinsten eller icke. Och jag tror, att
alla skola instämma med mig däri, att de förstå, huru synnerligen
svårt det skall vara att göra en sådan deklaration, som icke den
ene eller den andre kan framkasta anmärkningar emot, så att det
ser ut, som om man lämnat felaktig uppgift. Den ene har sitt
hus ställdt på ett sätt, den andre på ett annat. Stora trädgårdar
finnas på somliga ställen, på andra icke. Ibland är bostaden större,
Första Kammarens Prot. 1904. N:o 36. 3
Ang. en
inkomstskatt
för år 1905.
(Forts.)
N:o 36.
34
Lördagen den 16 April, f. m.
Ang. en än som hör till det normala. Och hvad värdet beträffar, för-
inkomstskatt håller det sig så, att om man icke förbättrar egendomen, om man
för år 1905. icj-e bygger nya hus, i mån som de gamla förfalla, sjunker egen-
(Forts.) domen i värde. Men jag tror icke, att någon egendomsägare har
den uppfattning, att, om man bygger nya torpbyggnader eller ny
ladugård, man därför får höja värdet, utan tvärtom tillhöra sådana
byggnadskostnader de afskrifningar som måste göras. Om man
icke afskrifver dem, får man så småningom ett allt för högt värde
på egendomen, som ej motsvaras af afkastningen eller af hvad man
kan få för den. Det är en känd sak för litet hvar af jordbrukare,
att de äro tvungna att underkasta sig betydliga grundförbättrings-
och andra kostnader endast för att hålla egendomen i kultur, och
sådana måste gå på inkomsten omedelbart. Om man icke ned¬
lägger sådana kostnader, råkar egendomen i förfall, och den kan
icke bära upp de alltmer ökade arbetskostnaderna för den. Jag
anser därför, att i praktiken det komme att ställa sig mycket
svårt med den utsträckta deklarationsskyldigheten. Man skulle
blifva utsatt för trakasserier och obehagligheter af dessa nämnder,
som, de må vara mycket hederliga i sig själ lvu. dock för ingen
del äro tillsatta för att öfva kontroll i dessa saker. Deklara¬
tionerna göras ju på heder och samvete och äro naturligtvis af-
sedda att följas i allmänhet, men tro herrarne, att så är fallet?
Jag tror nog att de flesta taxeras för den uppgifna inkomsten,
men icke sällan heter det: vi tycka ändå, att personen i fråga
skall taxeras så och så, han har råd att betala för den och den
inkomsten eller dylikt. Detta beror naturligtvis dels på att nämn¬
derna äro snåla om inkomsterna till kommunerna, dels därpå, att
de röra sig på områden, som de egentligen icke kunna sätta sig
in i eller förstå. Att då genom en förordning ställa så till, att
enskilde medborgare i större mått utsättas för sådana obehag,
anser jag vara ganska oklokt. Jag tror vidare, att, då missnöjet
med denna inkomstskatt och dess olika arter är så omfattande,
kammaren icke skall finna det vara riktigt att göra en partiell
ändring, hvars innebörd är så tvifvelaktig i afseende å dess rätta
värde, äfven om kammaren skulle vara ense om att en orättvisa
förefinnes och en orättvisa, som det är önskligt att afhjälpa.
Jag har därför, herr grefve och talman, ansett lämpligt att
vidhålla min förra uppfattning, att ingen förändring bör ske utan
en sorgfällig omarbetning från Kungl. Majrts sida, och endast
ur den synpunkten är det som jag ber att få instämma i den
reservation, som herrar Wennberg och Wester m. fl. afgifvit,
nämligen »att Riksdagen ville besluta, att den förordning om in¬
komstskatt, som bör för år 1905 följas, skall erhålla samma lydelse
som gällande förordning i ämnet».
Herr Billing: Beträffande det nu föreliggande betänkandet i
dess allmänhet skall jag endast säga några få ord för att sedan
komma till en särskild sida af saken.
Det är väl obestridt och det är obestridligt, att den nuvarande
beskattningen af fastigheter enligt inkomstskatteförordningen står
35
N:o 3G.
Lördagen den 16 April, f. in.
i strid mot principerna för denna förordning och, hvad viktigare
är, står i bestämd strid mot enkel rättfärdighet. Ty principen för
förordningen är ju, att hvar och en skall skatta för sin verkliga
inkomst, den må nu vara huru hög som helst, men icke att man
skall skatta för inkomster, som man aldrig haft och aldrig kom¬
mer att få. Det kan väl omöjligen förnekas, att en sådan beskatt¬
ning som den sist antydda är en uppenbar orättfärdighet och står
i uppenbar strid med de principer, på hvilka inkomstskatteför¬
ordningen hvilar. Är det så, så är det väl också en skyldighet
att försöka åstadkomma ändring i detta hänseende, och om också
bevillningsutskottet icke lyckats framkomma med ett förslag, som
vinner Riksdagens bifall, så anser jag dock, att man är bevill¬
ningsutskottet tack skyldig för att det i allt fall gjort ett allvarligt
försök och därigenom åtminstone kraftigt strukit under nödvän¬
digheten af en förändring. Mot bevillningsutskottets framställ¬
ning hafva på goda skäl — det kan ingen neka — betonats de
svårigheter, som möta för en jordbrukare att deklarera sin verk¬
liga inkomst. Huruvida dessa svårigheter äro oöfvervinneliga eller
icke, därpå skall jag icke inlåta mig, men så mycket synes mig
vara klart, att det är en skyldighet att försöka öfvervinna den.
Jag skall nu, beträffande frågan i dess allmänhet, blott fram¬
ställa en fråga, och det är denna: Skulle det icke kunna vara eu
möjlig och lämplig utväg, att det stadgades fakultativ skyldighet
eller frihet att deklarera, så att de fastighetsägare, som kunde
och ville deklarera, skulle få göra detta och de, som icke kunde
eller ville deklarera, skulle vara underkastade lagens nuvarande
bestämmelser? Skulle icke en -sådan utväg verkligen kunna med
framgång anlitas? Då jag framkastat denna fråga till sakkunniga,
har man till svar endast framhållit svårigheter af formell beskaffen¬
het, men icke af sådan art, att det icke synes vara möjligt att un¬
danröja dem utan alltför stor olägenhet.
Sedan jag nu sagt detta angående frågan i dess allmänhet,
skall jag öfvergå till den sida af saken, som egentligen föranledt
mig att begära ordet. Ty jag anser mig, såsom det svenska präs¬
terskapets representant, skyldig att, när helst denna fråga kom¬
mer före, försöka medverka till att detta prästerskap må vederfaras
rättvisa i beskattningsväg.
Det lärer icke af någon kunna bestridas, att det särskilt är
prästerskapet, som på ett orättvist och obilligt sätt drabbas af
den här föreliggande bestämmelsen i inkomstskatteförordningen.
I detta hänseende vill jag erinra om tre orimligheter, tre alldeles
oemotsägliga orättvisor.
Först säger jag: det är alldeles orimligt, att prästen skall i
beskattningsväg jämnställas med ägare af fastighet. Det är ju en
vid skillnad mellan att vara ägare af en fastighet och att vara
endast innehafvare för en kort tid. Prästen är icke annat än en
innehafvare, till och med det är ett för gentilt ord för präster¬
skapet. Ty det är högst oegentligt att kalla prästen innehafvare.
Man skulle möjligtvis kunna kalla honom för brukare. Men också
det är ett för eufemistiskt uttryck. Ty om en mångfald af dessa
Ang. en
inkomstskatt
för år 1905.
(Forts.)
N:o 36.
36
Ang. en
inkomstskatt
för år 1905.
(Forts.)
Lördagen den 16 April, f. m.
fastigheter, som ingå i prästerskapets aflöning, gäller, att prästen
icke ens får bruka dem själf, om han så skulle vilja; han får icke
ens utarrendera dem själf eller själf bestämma om arrendevill¬
koren, utan de utarrenderas af myndigheterna, och hvad af dem
är bestämdt, det är bestämdt. Då är det väl orimligt att beskatta
prästerna, såsom om de ägde sina boställen, hemman etc. De
skulle väl i stället, när fråga är om inkomstbeskattning, betraktas
såsom löntagare, och afkomsten af dessa fastigheter betraktas så¬
som element i deras löner.
Så kommer jag till den andra orimligheten. Om man nu icke
betraktar och beskattar prästerna såsom ägare af fastigheter, utan
såsom löntagare, så blir det ju alldeles orimligt att beskatta så¬
som deras inkomst sex procent af fastighetens taxeringsvärde.
Jag undrar hvad man skulle säga, i fall man efter dessa grunder
lade en inkomstskatt på andra ämbetsmäns löner i vårt land.
Det skulle väl anses vara höjden af orättfärdighet. Men en sådan
orättfärdighet tillämpas nu i afseende å hela det svenska präster¬
skapet.
Det, som gör denna orättfärdighet allra mest i ögonen fal¬
lande, är den tredje omständigheten, att prästerna icke beskattas
efter sin verkliga inkomst, utan att deras inkomst beräknas till
sex procent af fastighetens taxeringsvärde, en inkomst, som de icke
ha och som de aldrig kunna få. Jag tager för afgjordt, att det
svenska prästerskapet, öfver hufvud taget, kan sägas hafva unge¬
fär tre ä fyra procent af taxeringsvärdet i arrende för sina präst¬
gårdar, och nu beskattas de som om dessa egendomar gåfve sex
procent i arrende. Men det stannar icke vid detta, utan därtill
kommer ju för de bättre ställda progressionen. Jag skall sedan
tillägga ännu en sak, som sätter — kan jag säga — en skarpare
spets på det hela, nämligen att det alls icke är någonting ovan¬
ligt, utan någonting mycket vanligt, att prästgårdarne äro jämfö¬
relsevis högre taxerade än andra fastigheter, därför att man vid
taxeringen, åtminstone i tysthet, tagit hänsyn till att dessa fastig¬
heter åtnjuta vissa .friheter, såsom frihet från afgifter till präster¬
skapet o. s. v. Och så till sist — ännu en spets! Huru ofta
händer det icke -— det är verkligen icke något undantagsfall —
att prästen icke får ut sina arrenden och icke heller vill taga ut
dem. Ty att präst skulle börja processa med sina arrendatorer
om arrendet — det strider alldeles för mycket mot hans ställning.
Herrarne kunna icke ana, huru många präster det finnes, som
aldrig få ut sina arrenden eller som åtminstone få vänta på dem
eller blott få dem delvis. Detta gäller äfven de i ekonomiskt af¬
seende bäst ställda. Ännu i denna dag återstå för mig såsom
biskop i Västerås oguldna arrenden, och det är dock sex år sedan
jag flyttade därifrån.
Detta är nu de orimligheter, som jag velat fästa uppmärk¬
samheten på. Man invänder då kanske, att det betyder icke så
mycket: inkomstskatten går icke för prästerna upp till så stora
summor. Därpå vill jag svara: för några få — och då framför
alla för biskopen i Lund — kan det, ekonomiskt sedt, icke be-
37
N:o Bli,
Lördagen den 16 April, f. m.
tyda så mycket, därför att deras aflöningar äro sådana, att de
kunna reda sig ändå. Men det betyder ju alltid det, att det
strider mot alla jämlikhetsgrundsatser, att prästerna skola be¬
skattas på ett så mycket tyngre sätt än andra, och att de skola
beskattas orättvist för lön och inkomst, som de icke hafva. Men
för flertalet af det svenska prästerskapet betyder nog denna
skattebörda något reellt, så att de verkligen känna den och lida
däraf. Jag kan tala om för herrarne, att präster hafva för mig
berättat, att denna inkomstskatt i år drabbat dem så, att de haft
svårighet om icke omöjlighet att behålla sina barn kvar i skolan
i staden. Huru det kan gestalta sig, därpå skall jag anföra några
exempel, ett från hvardera af de olika graderna inom präster¬
skapet. Huru tro herrarne, att min inkomstskatt i år förhåller
sig till min bevillning, den öfriga kronoskatten? Jo, min inkomst¬
skatt är mellan 22 och 23 gånger så stor som min kronoskatt en¬
ligt beräkning! Nu gäller ju något liknande öfver hela linjen, och
däraf kunna herrarne förstå, hvilket inflytande inkomstskatten
verkligen skall hafva på prästerskapets ekonomiska förhållanden.
Att det för kyrkolierdarne i Lunds stift, Indika stå främst såsom
innehafvare af jordbruksfastigheter, skall inverka högst väsentligt
att betala skatt efter sex procent på taxeringsvärdet, då de i ar¬
rende endast hafva högst tre ä fyra procent, det är ju klart. Men
ännu orimligare är det kanske i fråga om beskattningen af präst-
gårdarne uppåt landet i skogstrakter. Jag har varit biskop i
Västerås stift, så att jag känner litet till förhållandena där också.
Det finnes där kyrkoherdeboställen, till hvilka hör en helt liten
del öppen jord, men däremot stor skog. Prästgården är taxerad
efter värdet äfven på skogen. Af denna skog får prästen ingen
inkomst annat än till husbehof och möjligen till någon del där-
öfver, om utverkning äger rum. Men han blir beskattad efter sex
procent på taxeringsvärdet å denna stora skogsareal, af hvilken han
icke har någon inkomst. Gå vi så längre ned, så komma vi till
komministrarne. Äfven om kyrkolierdarne kan med sanning sägas,
att de ofta äro underhaltigt aflönade. Men om komministrarne
på landet kan man väl säga, att de öfver hufvud taget äro under
all reson klent aflönade. Så hafva de sina boställen, som äro
taxerade på det sätt jag nämnde om taxerandet af skogen på
prästboställen. Huru mycket tro herrarne då, att det blir öfver
för dem, när skatterna frånräknas? Vid sista plenum fattade vi
ett beslut i syfte att komma dessa sämst aflönade präster i någon
mån till hjälp. Jag tycker, att det vore på tiden att man också
komme dem till hjälp på det sättet, att man befriade dem från
den orättvisa, som ligger i den nu berörda förminskningen i deras
inkomster.
Slutligen kommer jag till de icke få fall, där uti prästens af¬
löning ingå boställen af en särskild art. Det är undantagsfall,
men undantagen äro många. Det är de fall, där till prästens af¬
löning äro anslagna annexhemman. Eldigt den äldre lagstiftnin¬
gen hade prästen rätt att lega bort dessa annexhemman mot eu
viss afgift en gång för alla i städja och sedan en årlig, mycket
Ang. en
inkomstskatt
för år 1905.
(Forts.)
N:o 36. 38 Lördagen den 16 April, f. m.
Ang. en lag aiTendeafgift. Detta aftal ägde giltighet icke blott under den
inkomstskatt förste arrendator^ lifstid, utan under hans änkas, kanske hans
för år I90o. änkas andre mans o. s. v., och det i ganska långa tider. Jag
(Forts.) skall från Lunds stift anföra ett exempel på hvart detta kan
leda. Det är en komminister, som, när han betalat skatten och
hyran, har 1,200 kronor öfver i inkomst. Han skulle hafva in¬
komst af två annexhemman, som äro taxeringsvärderade till 90,000
kronor. Han liar af dem en arrendeinkomst på 340 kronor. Men han
har i år fått för dem betala en inkomstskatt efter sex procent på
taxeringsvärdet, d. v. s. efter 5,400 kronor, så att tillsammans med
hans öfriga inkomster, hvilka, som jag sade, uppgå till 1,200 kronor,
kommer han upp till öfver 6,000 kronor. Fastän han blott har 1,200
kronors inkomst, får han betala inkomstskatt för öfver 6,000 kronor
och därtill progressivt. Kan det vara rimligt att eu enda dag låta
sådana missförhållanden kvarstå! Ingen, tror jag, kan säga, att detta
är rimligt eller rättvist eller billigt, och här finnes säkerligen icke
en enda ledamot i denna kammare — och icke heller i Andra Kam¬
maren, tror jag— som icke skall vara enig med mig om att här bör
göras en förändring. Den förändringen tror jag skulle kunna
göras lätt nog. Man behöfver icke låta afskräcka sig af alla de
mångfaldiga svårigheter, som hafva påpekats och kunna påpekas
i fråga om ändringen af inkomstskatteförordningen i det hela,
utan i detta afseende kan förändring lätt nog åstadkommas. Jag
har tänkt mig, att det finnes två vägar att gå. Den ena är, att i
fråga om beskattning af fastighetsägare undantag göres för ämbets¬
män, hvilka hafva fastigheter på lön anslagna, och att dessa be¬
traktas icke såsom ägare utan såsom löntagare. Den andra ut¬
vägen är den, som jag i början af mitt anförande antydde, näm¬
ligen den fakultativa rätten att deklarera. Ty prästerna kunna
deklarera. I de allra flesta fall kunna de det. För min egen del
kan jag angifva på öret mina inkomster. Och så kan i allmänhet
utan större svårigheter hela det svenska prästerskapet göra. Eu
förändring häri är alldeles nödvändig och icke svår att genomföra.
Jag har begagnat tillfället att nu yttra hvad jag yttrat icke
blott för att ställa denna sida af saken klar för herrarnes blickar,
utan för att vända mig till regeringen. Då jag vet och har er¬
farenhet af att vår regering verkligen är kyrkovänlig, verkligen
vill se vårt svenska prästerskap till godo, så vill jag vördsamt
och allvarligt vädja till regeringen, att regeringen måtte taga denna
sak icke blott i stilla öfvervägande, utan låta öfvervägandet leda
till ett verkligt resultat. Då jag här framför mig har ecklesiastik¬
ministern, som jag vet vill våra präster väl, lägger jag denna sak,
så varmt jag kan, särskildt på hans hjärta. Här behöfver man
icke säga, att det möter för stora svårigheter. Särskildt vill
jag vända mig mot den invändningen, som framställts mot en för¬
ändring i inkomstskatteförordningen i dess allmänhet, nämligen
att förordningen är så ny. Den är tillräckligt gammal, då man
redan vid dess stiftande visste, att den på denna punkt var orättvis
och då man nu under ett år sett, huru förskräckligt hardt denna
orättvisa drabbar. Slutligen anhåller jag, att denna fråga, som rör
39
2i:o 36.
Lördagen den 16 April, f. m.
liela det svenska prästerskapet eller rättare — ty det gäller också
några rektorer m. fl. — den svenska ecklesiastikstaten, icke matte in¬
passas i den allmänna stora frågan om omredigering af inkomst¬
skatteförordningen, utan att — om denna störa fråga fordrar
många och. långa utredningar — frågan om ecklesiastikstatens ställ¬
ning till inkomstskatten måtte tagas särskildt för sig.
Jag har begärt ordet hufvudsakligen för att säga detta oeli
icke för att göra något yrkande. Men da- jag ju väi ändå skall
gorå ett yrkande, skall jag yrka bifall till bevillningsutskottets
förslag, då jag anser, att ett bifall därtill, om det också icke kan
få någon större effektivitet, dock kan utgöra ett kraftigt uttryck
för kammarens mening, att inkomstskatteförordningen bör föi-
ändras.
Friherre T rölle: Jag skall endast yttra mig helt kort och
lxade egentligen efter den föregående talarens sakrika anförande
icke behöft göra det, men då jag varit medlem af bevillnings¬
utskottet och varit med om det slut, hvartill utskottet kommit,
skall jag be att få begagna den mig tilldelade rätten att nu yttra
några ord.
Det har af ingen blifvit bestrida att när denna inkomstskatt
år 1902 kom till, var det ju meningen med densamma, att den
skulle drabba den verkliga inkomsten. Det är ju icke heller be¬
strida att, därigenom att rättigheten att deklarera fråntogs fastig-
lietsägarne, dessa icke komma att skatta för den inkomst de verk¬
ligen hafva, utan för den inkomst, som de beräknas hafva — och
detta progressivt. En motion i samma riktning som det nu före¬
liggande förslaget blef som bekant förra året af bevillningsutskottet
afstyrka men friherre von Schwerins meningsfränder fingo sin
mening uttalad i eu reservation, som af friherre von Schwerm i
år upptagits såsom motion och som liksom fragan fallit så långt
framåt, att den vunnit majoritet inom bevillningsutskottet och för¬
ordats i dess betänkande. Nu erkänner man de nuvarande orätt¬
visorna och erkänner också, att de böra på något sätt afhjälpas.
Men när man kommer så långt som till handling härutinnan, åbe¬
ropas blott svårigheter på svårigheter och säges, att det är hart
när omöjligt att göra ändring. Ja, men det är dock ingen, som
bevisat, att dessa svårigheter äro oöfyerkomliga, ty ingen har för¬
sökt att komma öfver dem. Men är det icke skäl att, för att
vinna eu så stor sak, söka öfvervinna några svårigheter? Jag tror
icke, att de äro så stora, som man påstår.
Herr ^Vester har sagt, att äfven om själfdeklaration för fastig¬
hetsägare infördes, skulle man dock icke komma till den verkliga
inkomsten. Ja, det beror på hvad man menar med den verkliga
inkomsten. Det absolut riktiga och verkliga kommer man icke åt
bär på jorden, men man kan dock komma närmare den verkliga
inkomsten än man kommer genom att blott beräkna den efter eu
viss procent på taxeringsvärdet.
Vidare sade herr W ester, att statens inkomst af skatten på
fastigheter komme att minskas. Ja, det kan ju möjligen vara sant,
Ang. en
inkomstskatt
för år 1905.
(Forts.)
N:o 3ö.
40
Ang. en
inkomstskatt
för år 1905.
(Ports.)
Lördagen den 16 April, f. m.
att inkomsten af skatt på jordbruksfastighet kommer att minskas,
men det ekvivaleras däraf, att städernas fastighetsägare, hvilka'
nu blott skatta efter fem procent på taxeringsvärdet, skola de¬
klarera. Däri får man eu full ekvivalent. För öfrigt är väl den
omständigheten, att statens inkomst möjligen kan minskas, icke
ett tillräckligt skäl emot att borttaga sådana orättvisor mot hela
kategorier af skattskyldiga.
De utvägar, som herr Wester antydde, kan jag för min del
icke finna enklare än de nu föreslagna, utom möjligen den, att
man skulle sänka hela beräkningen såg låt, att den skulle mot¬
svara den verkliga inkomsten. Men äfven denna utväg strider ju
mot principen i fråga om inkomstskatt, att den nämligen skall
utgå efter den verkliga och ej efter den beräknade inkomsten.
För öfrigt har det sagts, att inkomstskatteförordningen är så
ny och ännu så opröfvad, att det är för tidigt att göra några
ändringar i den. Ja, det är visserligen sant, att den icke är mer
än ett år äldre än i fjol. Men jag bestrider, att den är opröfvad.
Jag kan med åtskilliga exempel från Skåne, visa, att den både är
pröfvad och dessutom ganska hårdt profvande för dem, som råka
ut för densamma. En fastighetsägare i Skåne har sagt mig, att
om han fått själfdeklarera i stället för att skatta efter taxerings¬
värdet, skulle han fatt betala i rundt ral 5,900 kronor mindre i
skatt; eu annan har sagt, att han skulle fått skatta 4,800 kronor
mindre, en tredje 3,000 kronor mindre, en fjärde 2,600 kronor
mindre o. s. v. Man kan således se, att inkomstskatten drabbar
ganska hårdt.
Nu säde finansministern i fjol till oss — på samma gång, som
han erkände, att detta var eu orättvisa och att det måste ändras —
att vi måste, vara, tåliga ett eller annat år, så skulle det nog bli
bättre. Ja, vi ha ingen annan utväg än att vara tåliga, Men att
i all evighet gå och vara tåliga, det kunna vi icke heller. Yi
kunna åtminstone icke låta bli att under väntans mulna tider höja
var röst för att i skatteafseende blifva likställda med andra skatt¬
skyldiga och för att åtgärder måtte vidtagas för att från oss måtte
aflyftas bördor, hvilkas borttagande jag påstår är betingadt både
af rättvisa och billighet.
Jag ber att få yrka bifall till den föredragna punkten.
Herr Anderson, Albert: Såsom bekant är, hafva under de
senare årtiondena grundskatterna och rustningen och roteringen
efter hand afskrifvits och äro från och med innevarande år full¬
ständigt aflyftade. Dessa utskylder voro den största direkta be¬
skattning, som staten hade. Undersöker man, huru dessa skatter
träffade, finner inan, att, da de utgingo af skatte- och kronohemman
och till någon ringa del af frälsehemman, det egentligen var de
mindre jordegendomarne, som träffades af dessa skatter. De större
hemmanen, säterierna, voro därifrån fria äfvensom annan näring
än jordbruk. Man ansåg detta vara orättvist, och därför hafva
dessa skatter efter Lana afskrifvits. Men nu har man infört en
ny direkt skatt, inkomstskatten. Undersöker man, huru den drabbar,
Lördagen den 16 April, f. m. 11 “*® “®*
Ang. en
blir resultatet egendomligt. Om en landtbrukare bär eu fastighet inkomstskatt
skuldfri till 16,000 kronors taxeringsvärde och själf brukar den, for “r 190°-
går han enligt författningen fri från inkomstskatt, men den, som (Forts.)
har egendom till värde öfver 17,000 kronor skuldfri, far betala
inkomstskatt i stigande skala allt efter egendomens storlek. De
hemman, som förr utgjorde grundskatter och rustning och ro¬
tering, torde i allmänhet för hvarje skattskyldig i värde icke hafva
öfverstigit 16,000 kronor, eller om hemmanet var besväradt med in¬
tecknad skuld till hälften af dess värde 32,000 kronor. Nu har
förhållandet ändrats, 'så att dessa hemman hafva blifvit befriade
såväl från grundskatter som den nya inkomstskatten. De hafva
blifvit privilegierade, men de stora egendomarne och andra mera
betydande näringar än jordbruk få betala inkomstskatten i stigande
skala. Efter min uppfattning har man afskaffat en orättvisa i be-
skattningsväg och infört en ny ingalunda mindre. Innan inkomst¬
skatten infördes, inträffade, som bekant är, stundom, att man fick
tilläggsbevillning. Denna tilläggsbevillning fingo äfven ägare till
mindre hemman betala. Äfven därifrån hafva de kommit fria, da
ingen tilläggsbevillning numera utgår.
Det är också en annan sak, hvarpå jag vill fästa uppmärk¬
samheten. Grundskatter och rustning och rotering voro en ordi¬
narie statsinkomst. Nu har man i riksstaten ingen ordinarie stats¬
inkomst, som har egenskapen af direkt skatt, med undantag af
mantalspenningarne, hvilka äro för innevarande år beräknade till
780,000 kronor! Däremot har man bland bevillningarna icke allenast
bevillning af fast egendom och af inkomst, beräknad till 9,000,000
kronor, utan äfven inkomstskatt, för år 1904 beräknad till 10,500,000
kronor. Man har således endast en ordinarie direkt skatt till obe¬
tydligt belopp, men en bevillning, nämligen inkomstskatten, som
vi säkert icke kunna komma att slippa, och hvilken uppgår till
ungefär samma belopp som grundskatter samt rustning och rote¬
ring. Inkomstskatten synes därför, såsom förhållandet varit med
nyssnämnda skatter, böra inrangeras bland de ordinarie inkomsterna.
Det har för några dagar sedan väckts en motion inom denna kam¬
mare därom, att inkomstskattelagen skulle omgärdas på det sätt,
att progressionen icke skulle kunna afgöras genom gemensam om¬
röstning, och jag erkänner fullkomligt det berättigade i en sådan
åtgärd, men jag tror, att man kan nå samma mål, om inkomst¬
skatten upptages såsom en ordinarie inkomst, då progressionen
icke lärer kunna ändras utan kamrarnes samstämmande beslut.
För min del anser jag, att hela författningen bör omarbetas,
så att den kan verka på något så när tillfredsställande sätt. Den
bestämmelse bevillningsutskottet har föreslagit därom, att det må
stå ägare af jordbruksfastighet fritt att afgifva deklaration, och
att dess inkomst icke skall vara bestämd till viss angifven procent
af fastighetsvärdet, har jag ingenting emot, utan jag sympatiserar
med densamma. Jag har intet yrkande att göra.
Friherre Åkerhielm: Herr grefve och talman, mina
herrar 1 När Riksdagen år 1902 första gången fattade beslut om
N:o 36.
42
Ang. en
inkomstskatt
för år 1905.
(Forts.)
Lördagen den 16 April, f. m.
införande af en inkomstskatt, yttrade Riksdagen i den underdåniga
skrifvelse, hvarigenom beslutet hos Kungl. Maj:t anmäldes, föl¬
jande: »och förutsätter Riksdagen ej mindre att, innan nytt förslag
i ämnet förelägges Riksdagen, bestämmelserna i den nu af Riks¬
dagen antagna förordning komma att underkastas eu förnyad
granskning, i syfte att skatten må i möjligaste mån varda afpas-
sad efter skatteförmågan hos de skattdragande, och att vid denna
granskning de anmärkningar, för hvilka det framlagda förslaget
blifvit föremål, tagas under öfvervägande, än äfven att, i den mån
erfarenhet. vinnes om skattens afkastning och det förhållande, i
hvithet, olika skatteföremål komma att därtill bidraga, de jämk¬
ningar i skattebestämmelserna komma att vidtagas, som kunna finnas
i sådant syfte påkallade». Man skulle då möjligen hafva kunnat
vänta, att i de förnyade förslag om en inkomstskatt, som af
Kungl. Maj:t afgifvits vid 1!)03 och 11)04 årens riksdagar, förord¬
ningen hade blifvit underkastad eu mera ingående granskning.
Kungl. Maj :t bär emellertid vid båda dessa tillfällen inskränkt
sig till att föreslå den förändring, att skattskyldigheten skulle
utsträckas till en del af de mindre fastigheter, som för närvarande
äro genom förordningen fritagna från skatten. Att bevillnings¬
utskottet under sådana förhållanden gripit sig an med att fram-
lägga ett positivt förslag till afhjälpande af en bland de många
orättvisor, som man ansett författningen innehålla, är icke under¬
ligt, och jag är öfvertygad om att det arbete, som utskottet ned¬
lagt på detta sitt förslag, är mycket förtjänstfullt. Icke dess mindre
hyser jag starka tvifvel om lämpligheten att nu antaga det för¬
slag, som är af bevillningsutskottet framlagdt.
Mina tvifvel äro i främsta rummet framkallade däraf, att det
knappast synes mig lämpligt, att man så, som här skett, söker att
råda bot på en orättvisa i författningen utan att taga hänsyn till
de många andra hänseenden, i hvilka författningen är obillig. Ty
om man än gärna må erkänna, att det är obilligt, att en jordägare
får betala skatt för en inkomst, som han icke äger, så måste det
också erkännas, att det är eu mycket stor obillighet, när t. ex. en
inkomst icke blott blir dubbelt beskattad, utan denna dubbelbe¬
skattning tillika sker progressivt.
Om lämpligheten att nu antaga detta förslag hyser jag vidare
tvifvel af den anledningen, att svårigheterna vid en ändring sådan
som den nu föreslagna äro så stora, att det säkerligen är mycket
kinkigt att på ett tillfredsställande sätt genomföra ändringen. Det
liar sagts, att svårigheterna nog äro stora, men dock icke omöj¬
liga att öfverkomma. Jag är också öfvertygad om att svårighe¬
terna icke äro oöfverkomliga, men de äro i alla fall af den bety¬
denhet och de fordra så många och noggranna anvisningar för
tillämpningen, att det synes mig vara äfventyrligt att antaga ett
sådant förslag utan att förslaget har undergått den skärseld, som
lagförslag i allmänhet undergå genom behandling hos regeringen.
Jag kan ju erinra om några af de svårigheter, hvilka ett så¬
dant förslag som detta för med sig. Det är naturligtvis icke nog
med att jordägaren blir beskattad för hvad han själf anser vara
43
N:o 36.
Lördagen den 16 April, f. m.
sin inkomst, utan lian måste beskattas för det belopp, hvartill
hans inkomst efter allmängiltiga och rättvisa grunder kan beräk¬
nas. Nu känner man ju, huru olika bokföringssystem jordägarne
använda, och om de skulle utan klart affattade föreskrifter för
beräkningen uppgifva, hvilken inkomst de haft, komme helt säkert
resultatet att blifva det, att, där den ene uppgifvit en, den andre
en annan inkomst, man vid närmare jämförelse skulle finna, att,
om samma grunder blifvit följda, helt andra siffror framkommit.
När man genomför en sådan förändring som denna, måste alltså
förändringen åtföljas af mycket noggranna anvisningar om huru
deklaranterna skola beräkna sin inkomst. Jag skall icke närmare
ingå på de svårigheter, som uppstå, då t. ex. en jordägare utför
nyodlingar eller uppför nybyggnader, och då det följaktligen gäller
att afgöra, huru mycket får beräknas såsom sådan årsutgift, som
jordägaren har rätt att afdraga, och huru mycket skall anses så¬
som kapitalutgift, hvarmed egendomen blifvit förbättrad. Det kan
vidare inträffa t. ex., att jordägaren kastar om sitt brukningssätt.
Antag, att han förut ställt sitt jordbruk på spannmålsodling _och
därefter kastar om samt i stället lägger an på produktion af mjölk,
huru skall han då exakt beräkna sin inkomst?
Hvad som säkerligen blir det allra svåraste, är, huru inkom-
sten af skogsafverkning skall beräknas. År det så, att ägaren
brukar sin skog efter en antagen hushållningsplan, ^åsyftande att
skogsbeståndet skall alltjämt bibehållas i värde, da är ju saken
tämligen enkel. I sådant fall antager jag, att han skall såsom in¬
komst upptaga hvad han får vid försäljningen af virket samt att
såsom utgifter böra beräknas kostnaden för afverkningen och möj¬
ligen handelsomkostnader o. d. Men om lian icke följer en lius-
hållningsplan, utan afverka!- i mera växlande omfattning, huru
skall han då deklarera? Jag förmodar, att det rätta härvid voie
att taga hänsyn till, med huru mycket egendomen minskas i värde.
Det är emellertid uppenbart, att allt detta påkallar alldeles be¬
stämda anvisningar, som böra lämnas i sammanhang med förord¬
ningen. Dessa anvisningar behöfvas för öfrigt icke allenast för
deklaranterna, de äro äfven nödiga för taxeringsmyndigheterna,
på det att icke inkomstberäkningen af taxeringsmyndigheterna
må å en ort verkställas på ett sätt, på en annan ort på ett annat sätt.
Slutligen vill jag erinra därom, att det helt säkert linnés en
stor mängd jordbrukare i vårt land, som icke föra några sådana
räkenskaper, att de kunna exakt uppgifva sin inkomst. Att tvinga,
dessa att uppgifva ett visst belopp såsom sin inkomst vore att pa
deras samvete lägga ett tvång, som jag icke tror att man kan vara
med om. Jag har åtminstone föreställt mig, att när man en gång
öfvergår till det systemet, att jordägarne skola beskattas för sin
verkliga inkomst — ett system, till livilket man efter min uppfatt¬
ning måste förr eller senare komma — det också blir nödvändigt
att för de jordägare, som icke föra fullständiga räkenskaper, lämna
öppet att angifva vissa faktiska omständigheter, såsom t. ex. skör¬
dens storlek, arealen af olika ogoslag, den kreatursstock, som tin¬
nes på egendomen, med mera sådant, pa grund hvaraf taxerings-
Ang. en
inkomstskatt
för år 1905.
(Forts.)
N:o 36.
44
Ang. en
inkomstskatt
för år 1905.
(Ports.)
Lördagen den 16 April, f. ni.
myndigheterna skulle kunna beräkna inkomsten. I stället för att
uppgifva en viss inkomst skulle sålunda jordägarne uppgifva tussa
omständigheter, med ledning hvaraf taxeringsmyndigheterna skulle
hafva att beräkna deras inkomst. Förhållandet är också, att kam-
marratten, när den afgaf sitt utlåtande öfver kommunalskattekom-
mittens förslag, hvilket i allt väsentligt ligger till grund för be¬
villningsutskottets hemställan, erinrade, att detta var något efter
kammarrättens asikt nödvändigt, men kammarrätten satt natur¬
ligtvis icke inne med sådana insikter, att den kunde uttala sig
om, hvilka faktorer borde af deklaranterna uppgifvas.
Jag har icke förbisett, att bevillningsutskottet i sitt utlåtande
uti of va t att, om utskottets förslag antoges, äfven framlägga förslag
till anvisningar. Emellertid känner man icke, hvilken omfattning
dessa anvisningar skulle komma att erhålla. Det heter nämligen
i utlåtandet: »sedan Riksdagen fattat beslut i anledning af hvad
utskottet här ofvan hemställt, vill utskottet afgifva förslag till af¬
fattning af de särskilda anvisningarna för ledning vid inkomst-
skattetaxeringen, deldarationsformulär, progressionstabell och faxe-
lingslangd». Detta är naturligtvis godt och. väl, men jag undrar,
om icke de ifrågavarande anvisningarna och formulären lämpligast
behandlades i första hand af Kungl. Maj:t, så att, när man skall
fatta beslut i själfva saken, man också har framför sig de anvis¬
ningar, som skola följas vid tillämpningen, ty det kan ju hända,
att hvars och ens ställning till själfva frågan blir i ganska väsent-
“g ,mån beroende på, om han finner de anvisningar, som åtfölja
iorslaget, vara tillfredsställande eller icke.
I det skick frågan nu föreligger, kan jag för min del icke
annat an yrka afslag.
Friherre von Schwerin: Herr grefve och talman, mina
herrar! Då jag för en stund sedan begärde ordet, gjorde jag det
naturligtvis med anledning däraf, att jag är motionär i frågan,
nlu kanske det enklaste vore att afstå från ordet i betraktande
däraf, att sa manga talare varmt försvarat den motion, som jag
i år _ liksom i fjor tillåtit mig att väcka, men då jag fått ordet,
emellertid att fa fästa uppmärksamheten på några sidor
af frågan.
Må det icke förtänkas mig, att, då jag icke tillhörde Riksdagen
den penod, aren 1900 1902, under hvilken dessa skrifvelser och
dessa lagar tillkommo, jag anser mig fullt berättigad att, sedan
jag nu gjort mitt aterinträde i Riksdagen, försöka få de orättvisor
och ojämnheter aflijälpta, som jag och många med mig anse hafva
tillkommit genom denna s. k. inkomstskatteförordning.
Här träffar man nu först den omständigheten, att förordningen
kallas inkomstskatteförordning, ehuru jag för min del icke kan
finna annat, än att, när det gäller fastighet — märk väl, icke blott
jordbruksfastighet, utan all slags fastighet — skatten icke är en
inkomstskatt, utan helt enkelt en fastighetsskatt. Vid akademiska
disputationer plägar man ju först anmärka på titeln, och här är
den anmärkningen fullkomligt berättigad.
45
N:o 3fi.
Lördagen den 16 April, f. m.
Då jag i fjor väckte denna motion, visste jag mycket väl, att
den icke skulle gå igenom; den föll då också i utskottet. I år har
den däremot gått igenom i utskottet, och jag är utskottet därför
tacksam. På grund af det varma försvar, som kommit motionen
till del såväl här som i pressen, är jag också öfvertygad om att
den slutligen skall segra. Ty, mina herrar, vi hafva kämpat i år¬
tionden för att afhjälpa sekelgamla orättvisor och hafva då lyckats;
hvarför skulle vi icke nu kunna afhjälpa en orättvisa, som till¬
kommit för blott ett par år sedan och som är fullkomligt på¬
taglig?
Herr Bildlig har här med beräkningar visat, huru det ställer
sig för prästerskapet; jag skall be att få anföra ett annat exempel,
ett rent teoretiskt exempel, helt enkelt, men mycket belysande.
Jag tänker mig, att eu person på ett eller annat sätt kommit i
besittning af en egendom, som är taxeringsvärderad till en miljon
kronor. Han är t. ex. ämbetsman, som bor i stad, och han bort-
arrenderar därför sin egendom i en eller flera gårdar. Af egen¬
domen, som är värd en miljon, får han på detta sätt 40,000 kronor
i inkomst. Detta är 4 procent, och jag kan tala om, att man får
vara mycket belåten, om man kan få 4 procent netto af en dylik
egendom. Han skall nu betala skatt för egendomen efter en in¬
komst af 00,000 kronor. Nu antaga vi, att vid egendomen äro
fästade åtskilliga donationer, att han har medarfvingar, eller att
han af annan anledning skall utbetala ränta på 800,000 kronor.
Villkoren äro så förmånliga, att beloppet får stå inne 20 ä 25 år
och att räntan beräknas efter blott 4 procent. Det är således
mycket goda villkor, och han har icke något besvär med affären.
Efter 4 procent utgör räntan på 800,00Ö kronor 32,000 kronor;
hans inkomst är 40,000 kronor; han har således i behållning
8.000 kronor, hvartill ju kommer den möjligheten, att egendomen
kan stiga i värde. Då han nu skall betala skatt, beräknas inkom¬
sten efter 6 procent till 60,000 kronor, ehuru den i själfva verket
utgör allenast 40,000 kronor. Han får afdrag för sin skuld, 32,000
kronor; till beskattning återstå således 28,000 kronor mot en
verklig, behållen inkomst af allenast 8,000 kronor. För dessa
28.000 kronor får han betala progressivt. Om han nu såsom äm¬
betsman har en inkomst af, låt vara blott 2 ä 3,000 kronor, så får
han betala efter ännu högre progression, ty han kommer då öfver
30.000 kronor. Skatten för dessa 28 ä 30,000 kronor utgår så¬
lunda icke af egendomens hela inkomst, utan af allenast 8,000
kronor, och herrarne kunna då lätt räkna sig till, att han faktiskt
får betala cirka 8 procent af sin verkliga inkomst. Detta är ett
mycket enkelt exempel, men kanske en och annan icke satt sig in
i förhållandena, utan endast tänkt på egendomar, som verkligen
äro skuldfria. Ty det bör medgifvas, att om man får betala 3 ä
5 procent af sin inkomst, så är det hardt, men det går ändå an;
värre ställer det sig, om man skall betala eu mycket stor skatt af
endast en ringa de! af det belopp, hvarpå skatten beräknats.
Jag skall vidare framställa ett annat exempel. En person bär
en egendom — jag tänker nu på ett fall i Skåne. Han har mottagit
Ang. en
inkomstskatt
för år 190T)
(Forts.)
N:ö 36.
Ang. en
inkomstskatt
för år 1905.
(Forts.)
48 Lördagen den 16 April, f. m.
egendomen vanvårdad och med ouppodlade fält samt lämnar där¬
för bort jord mot odlingskontrakt. Det finnes personer, som haft
sådana odlingskontrakt, att de på många år icke betalat något
alls; i andra fall däremot har brukaren under t. ex. 10 år haft
jorden fritt, mot. det att han uppodlade densamma, och därefter
tätt. betala ett visst belopp i arrende. Den person, som äger
fastigheten, har sålunda, delvis icke någon inkomst af densamma,
men måste dock betala inkomstskatt efter egendomens fulla värde.
Han måste sålunda, till straff för att han låter uppodla Sveriges
jord, betala för eu inkomst, som han icke har, men det bör väl
dock räknas honom till förtjänst, att han låter uppodla jorden.
Många sådana exempel skulle kunna anföras. Herr Billing har
talat om förhållandet med prästernas jordegendomar såväl i Sverige
i .allmänhet som särskild! i Malmöhus län. Jag skall med anled¬
ning cläraf tillåta mig att redogöra för ett annat fall. Jag har här
i min hand. ett bref från en person, som är mig personligen obe¬
kant, nämligen rektorn vid högre allmänna läroverket i Malmö.
Han börjar med att tacka för att motionen blifvit väckt och med¬
delar vidare,, att han såsom lön har inkomster från vissa arrende¬
hemman, hvilka i fjor voro taxerade till 287,000 kronor. Han äger
sålunda att från dessa hemman uppbära ett arrende, som han, i
likhet med hvad herr Billing nyss nämnde beträffande präster¬
skapet. icke själf varit med om att bestämma, utan som fastställes
af vederbörande myndigheter. Arrendebeloppet uppgår till 9,480
kronor, - men han skall betala bevillning efter 6 procent på taxe¬
ringsvärdet, 287,000 kronor; kort sagdt, han får betala för 7,764
kronor, som han icke har. Dessutom meddelar han, att enligt
uppgift taxeringvärdena å vissa af dessa hemman i fjor blifvit
höjda, så att sammanlagda taxeringsumman numera antagligen
öfverstiger 300,000 kronor. q &
Nu' säger man: detta visar, att taxeringsvärdena äro för höga.
Visst icke. Jag upprepar hvad jag nyss sade, att en afkastning
af 4 procent är att anse såsom ganska god beträffande en jord¬
bruksfastighet, och denna kan alltså mycket val taxeras till 25
gånger afkastningens belopp.
Jag vet .emellertid mycket väl, att förslaget icke kommer att
gå igenom vid denna riksdag, men det är att hoppas, att frågan
faller framåt.
Den egentliga hufvudinvändning, som man framställer mot
detta, gäller svårigheterna Hd själfdeklarationen. Man talar härvid
egentligen om jordbrukare, och jag medgifver, att däri ligger
kanske det svåraste. Däremot finnes det en hel kategori, näm¬
ligen stadsfastighetsägarne, hvilka icke alls torde hafva svårt att
själf deklarera. De hafva sina hyresinkomster och kunna lätt be¬
räkna, hvilken fördel de själfva hafva af egendomen. Om t. ex. en
husägare själf bebor en våning om 7 rum, så vet han mycket väl,
hvilken hyra denna våning skulle betinga. Vidare finnes det en
stor kategori af jordägare, som hafva lätt att deklarera, och det
är de, som icke bruka'sin egendom själfva. Det är för dem en
enkel sak att uppgifva det belopp de hafva i arrende.
47
Ji:o 36.
Lördagen den 16 April, f. in.
Komma vi så till de själfbrukande jordägarne.. Hvarför skulle Ang. en
icke i våra tider, då verkligen jordbruksnäringen icke är så enkel inkomstskatt
som för en del år sedan, man kunna förutsätta, att äfven dessa f°r år 190°-
jordägare äga förmåga att deklarera? _Nu får man vara jurist, fForts-)
affärsman, räknekarl och litet af hvarje för att kunna sköta en
större egendom; den, som icke har förmåga att föra någorlunda
klara räkenskaper, borde aldrig få befatta sig med denna näring.
Det kan för honom eljest blifva en obehaglig öfverraskning, att
han en vacker dag finner sig vara ruinerad utan att veta, huru
det gått till.
Hvad särskildt beträffar småbruk, framhålles det, att vi böra
taga exempel från Danmark, och vi göra det också i mer än ett
afseende. Men just dessa danska småbrukare, till hvilka vi ut¬
sända våra egna, för att de må kunna vinna insikter och erfaren¬
het, hafva hvar enda en fullt klara och tydliga räkenskaper. För
min del skulle jag anse det vara en vinst för hela landet och sär¬
skildt för våra jordbrukare, om de på grund däraf, att de ålades
själfdeklarera för beskattningen, skulle kunna lära sig att föra
räkenskaper.
Vidare säger man, att denna fråga tarfvar noggrann utredning.
Ja, mina herrar, vi äro vana — och det är en god vana — att
taga exempel från utlandet. I Österrike, Tyskland och många
andra länder finnes ju faktiskt själf deklaration införd i fråga om
jordbruk. Vi behöfva för öfrigt blott gå till vårt grannland Dan¬
mark för att finna, att man där under de allra senaste åren an¬
tagit en ny inkomstskattelag, »Lov om Indkomst- og Formueskat
til° Staten». Den träder i tillämpning från och med i år. Jag
skall be att få redogöra för några få grunddrag hos denna lag.
Lagen är tillkommen efter det senaste systemskiftet i Dan¬
mark, alltså under en vensterregering. Icke förty är den högsta
skatteprocenten 2 V2; och denna inträder först vid eu inkomst af
100,000 kronor, medan vi här i Sverige äro uppe vid 4 procent
långt dessförinnan. Det är dock, som nämndt, en liberal venster¬
regering, som genomfört lagen i Danmark. Hvad som räknas så¬
som skattskyldig inkomst är allt, som är penningar eller pennin¬
gars värde, sålunda afkastning af åkerbruk, skogshandtering, indu¬
stri, handel, handtverk, fabriksdrift o. s. v., och hvar och eu, som
har sådan inkomst i Danmark, anses också hafva reda på huru
mycket han har. Herr Billing nämnde något om fakultativ deklara¬
tion. Detta är en tanke, som just är realiserad i den danska för¬
ordningen. Det heter där: »berettiget til Selvangivelse er enhver
skattepligtig. Forpligtet til selv åt angive Storrelsen af sin skatte-
pligtige Indkomst er enhver, der ved den foregaaende Ligning til
Statsindkomstskat er ansat til en skattepligtig Indkomst af 1,500
kronor», hvarvid emellertid icke något afdrag får beräknas. Det
är sålunda en rättighet för hvarje dansk medborgare, som är
skattepliktig, att få deklarera, men det är en skyldighet först, då
man har eu inkomst af 1,500 kronor. Nu har bevillningsutskottet
i fjor — och det rättade jag mig gärna efter i år — satt det be¬
lopp, då skyldigheten att deklarera skulle inträda, till 2,000 kronor.
N:o 36.
48
Lördagen den 16 April, f. m.
Ang. en
inkomstskatt
för år 1905.
(Forts.)
Dock bär man, såsom kerrarne se, i det demokratiska Danmark
ansett skyldigheten böra inträda redan vid 1,500 kronor, men med
rättighet äfven för andra att deklarera.
Jag kunde icke inse, när jag satt hemma på landet och icke
deltog i Riksdagens förhandlingar, hvarför vi fastighetsägare skola
utpekas i två riktningar, dels såsom odugliga att föra räkenskaper,
dels såsom icke förtjänta af förtroende. En handelsidkare, en
garfvare får själfdeklarera, men en egendomsägare får det icke.
Jag har redan tagit herrarnes uppmärksamhet alltför länge i
anspråk. Jag tror emellertid för min del, att om man vill saken,
så kunna svårigheterna öfvervinnas, och när denna anordning är
genomförd i andra kulturländer, kan den också genomföras här.
Ofta nog får man här i Riksdagen höra den invändningen: det går
icke, och därmed är diskussionen afklipp! En fråga, som varit
före under många år, är den om upphäfvande af bestämmelserna
rörande intecknings förnyelse. Där heter det nu: det går icke. Det
har heller icke hittills gått; jag vet mycket väl, hvar hämskon
sitter, men det skall jag icke tala om i dag. Det går dock fak¬
tiskt i andra länder: i Tyskland, Danmark och flerstädes slipper
man ifrån denna tioåriga förnyelse. — Jag vill vidare erinra om
en annan _ sak. För många år sedan, redan under min fars tid, då
han satt i Riksdagen, var fråga om att sammanslå post- och tele¬
grafverken. Äfven då hette det: det går icke, det blir för mycket.
Men i det stora Tyskland äro alltsedan år 1875 post och telegraf,
såväl som numera telefon, sammanslagna till ett. Hvart man
kommer i Tyskland, finner man dem förenade i samma byggnad,
samma expeditionslokal, och detta ofta i eller invid statsjärnvägs¬
stationen, men i Sverige måste man ibland springa omkring på
tre ställen i en stad.
Till sist ber jag att få tacka herr Billing för den goda hjälp,
han gifvit mig, men jag vill dock opponera mig mot en sak. Herr
Billing vädjade vördsamt till ecklesiastikministern, att denne måtte
hjälpa honom att genast undantaga den kategori, som utgöres af
prästerskapet. Han tilläde, att äfven andra kanske borde bär
komma i betraktande. Jag kan bifoga ännu en klass, nämligen
stadsfastighetsägarne. Dock ber jag herr ecklesiastikministern
icke efterkomma denna anhållan, ty om dessa särskilda kategorier
blifva befriade, så beröfvas vi därigenom det kraftiga bistånd, som
vi eljest hafva att vänta af herr Billing och alla dem, som af
samma skäl som han intressera sig för frågan.
Ytterligare skall jag be — då jag väl vet, att, huru det än må
gå med frågan i denna kammare, Riksdagens beslut icke kommer
att utfalla i enlighet med min motion — att få vädja till herr
finansministern, att han må tillse, att ju förr desto hellre skatte-
grunden — livad fransmännen kalla Vassiett# —- må blifva så rätt¬
vis som möjligt, så att, när en gång, hyll ket icke torde dröja för
länge, vi blifva tvungna att öka skattebeloppen, detta icke måtte
blifva absolut omöjligt och denna kammare icke nödgas att mot¬
sätta sig en ökning af skatten, blott på grund däraf att den i vissa
fall skulle drabba allt för härd! Jag vill påminna därom, att
49
N:o 3#.
Lördagen den 16 April, f. m.
under boerkriget England var uppe på en inkomstskatt af 5 pro¬
cent; låtom oss taga detta i Sverige i stället för en procent; hvart
skulle det taga vägen i de exempel, som af herr Bildlig och mig
anförts? Det skulle blifva rent af ruinerande. För fastigheterna
tillkomma dessutom eu hel del andra skatter, såsom bevillnings-
afgift, kommunalutskylder, landstingsskatt o. s. v., för att icke
tala om att de stora egendomarna, särskildt säterierna, hafva vid
många tillfällen fått sitta rätt hardt emellan. Jag vill såsom ett
exempel blott nämna väglagen. Den antogs under min första
riksdag, och jag röstade då för densamma. Jag har ett säteri;
för detta utgår för närvarande en vägskatt på 480 kronor 50 öre.
Detta är naturligtvis intet annat än eu tvångsinteckning i fastig¬
heten på cirka 13,000 kronor.
I hopp om att denna sak skall på något sätt vinna eu lös¬
ning, genom hvilken orättvisorna utjämnas, skall jag nu göra yr¬
kande om bifall till utskottets hemställan.
Herr statsrådet Meyer: Här hafva i dag anförts många klago¬
mål öfver inkomstskatteförordningen och framställts många kraf
på förbättringar i densamma. Jag vill med anledning häraf erinra
herrarne om att redan år 1902, innan denna förordning ännu blif-
vit antagen, insåg man ganska allmänt, att den var behäftad med
ganska stora brister. Detta framhölls redan af den kommitté, som
utarbetade förslaget, af den dåvarande chefen för finansdeparte¬
mentet, af bevillningsutskottet och af många talare under debatten
här i kamrarna. Jag tror således, att alla kunna anses ense därom,
att den nuvarande anordningen af inkomstskatten är provisorisk,
och att dess brister böra så vidt möjligt afhjälpas. För min del
har jag emellertid trott, att det icke skulle_ vara lämpligt eller
lyckligt, om man sökte lappa på förordningen i ämnet och afhjälpa
dess brister bitvis, utan densamma borde på en gång göras till
föremål för en fullständig reform, som af hjälpte, så vidt möjligt,
alla de nuvarande olägenheterna. Men man har ännu ej ens kun¬
nat börja arbeta på en sådan reform i ämnet; ty för att få full
kännedom om de nuvarande bestämmelsernas verkningar, måste
man naturligtvis ha minst ett års erfarenhet af desamma, först
och främst för att se till, huru pass beräkningarna i fråga om skat¬
tens afkastning slå in, och vidare för att undersöka, hvilka svårig¬
heter kunde möta vid den nya lagens tillämpning och huru de
gamla taxeringsmyndigheterna skulle reda sig därmed. Allt detta
beliöfver man veta för att, med ledning däraf, kunna uppgöra för¬
slag till nya bestämmelser.
Jag kan emellertid försäkra herrarne, att det är regeringens
eller åtminstone min bestämda mening att söka få till stånd ett
sådant förslag, där man tagit hänsyn till och sökt afhjälpa alla
bristfälligheter. Att i detta förslag icke får lämnas rum i något
fall för beräknad inkomst, synes mig uppenbart, ty, så länge man
icke har ren inkomstskatt öfverallt, får man ingen fason på det
hela och ingen fullt rättvis beskattning.
Naturligtvis blir det ytterligt svårt att få ett sådant lagförslag
Första Kammarens Prot. 1904. N:o 30. 4
Ang. en
inkomstskatt
för år 1905.
(Forts.)
N:o 36.
50
Ang. en
inkomstskatt
för år 1905.
(Forts.)
Lördagen den 16 April, f. m.
utarbetadt; men clet kan jag lofva den siste ärade talaren, att icke
skall något »det går inte» få komma i vägen för förslaget. All¬
ting går — men gifvet är, att det kan gå mer eller mindre bra.
Jag sade, att jag ansett, att man borde låta förordningen vara
sådan den är för att sedan på eu gång taga den före till omar¬
betning. Om emellertid Kungl. Maj:t såväl förlidet år som nu
föreslagit ändring i lydelsen af 10 §, så strider detta dock ej mot
min uttalade uppfattning, ty motivet till Kungl. Maj:ts förslag i
nämnda hänseende har icke varit själfva den i förslaget liggande
reformen i sak utan uteslutande att skaffa staten en ökad inkomst.
Staten har ju både i fjor och i år befunnit sig i det läge, att man
ej kunnat få budgeten att gå ihop utan upptagande af nya skatter
— förlidet år till stora belopp. I år har man emellertid genom
eu tillfällig nödfallsåtgärd lyckats bringa ned bristen till eu half
miljon kronor; och det gällde nu att söka skaffa detta belopp.
Alldeles uppenbart var ju, att det ej kunde uttagas på den direkta
beskattningens väg — därom är, föreställer jag mig, åtminstone
denna kammare med mig fullständigt ense. Man måste således
söka taga ut beloppet antingen genom konsumtionsskatt eller ge¬
nom uttagande af inkomstskatt af de mindre fastigheterna. I valet
emellan dessa två ansåg jag med rättvisa och billighet öfverens¬
stämmande att välja den senare utvägen och taga ut beloppet af
de små fastighetsägarna, då dessa enligt min uppfattning hafva
vida större skattekraft än flertalet af dem, som skulle drabbas af
en konsumtionsskatt till inbringande af motsvarande belopp. Ingen
lär väl bestrida, att exempelvis ägaren af en liten skuldfri jord¬
bruksfastighet på 5,000 kronor, med kreatur och inventarier, likaså
utan skuld, och med det lilla rörelsekapital, som där behöfves,
befinner sig i en vida starkare ekonomisk ställning än den, som
icke har någon förmögenhet att lita sig till utan endast sina hän¬
ders arbete. Därför har jag såväl förlidet år som i år tillrådt
framläggandet af detta förslag om ändring i 10 § inkomstskatte¬
förordningen. Motivet har alltså — det var egentligen för att
framhålla detta, jag begärde ordet — varit uteslutande frågans
finansiella innebörd; eljest hade ett sådant ändringsförslag ej fram¬
kommit.-
Förlidet år accepterade denna kammare Kungl. Maj :ts ändrings¬
förslag, hvilket var precist lika det i år framlagda, ehuru utskottet
då som nu afstyrkt detsamma. Vid den gemensamma voteringen
var, som lierrarne erinra sig, majoriteten i denna kammare för det
kungliga förslaget högst betydlig, nämligen 117 mot 23. Frågan
föll emellertid, ehuru blott på några röster.
I år har utskottet gått med på friherre von Schwerins mo¬
tion; och af åtskilliga talare har här framhållits, att kammaren
borde antaga denna motion, ehuru man anser att bifall till denna
ej kan blifva Riksdagens beslut. Hvad skall det då tjäna till, att
kammaren i år frångår sitt beslut från i fjor, som ju dock tolka¬
des såsom ett uttryck för att äfven denna kammare ville gorå
rättvisa åt den satsen, att nya skatter böra företrädesvis läggas
på deras ryggar, som ha större bärkraft? Hvarför skulle man gå
51
N:o 36.
Lördagen den 16 April, f. m.
ifrån detta beslut och fatta ett annat, som erkännes endast kunna
blifva en opinionsyttring? Som sådan synes det fullkomligt obe-
höfligt och gagnlöst. Denna opinionsyttring skulle väl afse att
utgöra ett tryck på regeringen, för att denna skulle i hufvudsak
acceptera de grunder, som äro framlagda i friherre von Schwerins
motion. Men det gör regeringen. För egen del har jag redan
tillkännagifvit min anslutning till dessa grunder; och jag förmodar
att, äfven om någon annan är finansminister, då frågan nästa gång
kommer före, han ej skall kunna annat än acceptera dessa grun¬
der. Skulle man emellertid mot förmodan få en regering, som ej
godkänner dessa grunder, så bryr den sig naturligen ej heller om
denna opinionsyttring.
Vid sådant förhållande anser jag, att det skulle vara mycket
lyckligt, om Första Kammaren vidhölle sitt beslut från i fjor och
således godkände Kungl. Maj:ts förslag. Om Första Kammaren
tar utskottets förslag och Andra Kammaren tager den af herr Wein-
berg m. fl. afgifna reservationen — ett bifall till Kungl. Maj:ts
förslag lär ej kunna där vinnas — så kommer voteringen att stå
mellan nämnda reservation och utskottets förslag, d. v. s. friherre
von Schwerins motion, och i den voteringen segrar helt visst
reservationen, så att det stannar vid status quo. Om Första
Kammaren åter med samma röstöfvervikt som i fjor antager
Kungl. Maj:ts förslag, är det måhända ej omöjligt att få detta till
Riksdagens beslut. Och om så blefve, så tror jag, att det beslu¬
tet vore att anse som en mycket god banbrytare för vinnande af
det mål, som i friherre von Schwerins motion afses, men som
kanske eljest icke blir så lätt att ernå. Jag har ej vidare att
tillägga.
Herr Tamm, Hugo: Den uppfattning, som i denna fråga
är min, har redan fått uttryck dels i friherre Åkerhielms anfö¬
rande och dels i de sista orden, som yttrades af herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet.
För min del kan jag icke inse någon orsak, hvarför kammaren
skulle frångå sitt i fjor fattade beslut. Detta beslut är egnadt
att utvidga gruppen af skattskyldiga och knyta de smärre jordbru-
karnes intresse till en reform af inkomstskatteförordningen. Ut¬
skottets förslag har däremot en alldeles motsatt verkan; och lik¬
som friherre von Sclnverin ställde en uppmaning till ecklesiastik¬
ministern att ej släppa prästerskapet ur de nuvarande bestäm¬
melsernas nät, får jag uppmana kammaren att icke heller släppa
de stora godsägarna ur nätet.
Jag har härmed alls icke velat rikta något utfall mot de
stora jordägarna, till livilka jag ju räknar mig själ! Jag finner
det helt naturligt, att denna framställning om en ren inkomstskatt
och själfdeklaration äfven för fastighet vunnit intresse och under¬
stöd särskildt i våra södra provinser. Där har man nämligen
hunnit vida längre än inom landet för öfrigt i ett ordnadt jord¬
bruk ; och förhållandena äro där sådana, att en förändring som
den af friherre von Schwerin föreslagna möjligen kan utan allt
Ang. en
inkomstskatt
för år 1905:
(Forts.)
N:o 36.
52
Lördagen, den 16 April, f. m.
Ang. en
inkomstskatt
för år 1905.
(Forts.)
för stora svårigheter genomföras. Men Sverige består olyckligtvis
icke bara af Skåne, utan vi hafva andra provinser långt upp mot
norden, med helt andra förhållanden. Naturligen måste man
skärskåda saken äfven från deras o synpunkt; och då kan jag ej
annat än instämma med friherre Åkerhielm. Jag kan nämligen
icke se någon möjlighet för jordbrukarna i dessa andra provinser
att deklarera sin inkomst så, att den verkligen blir på heder och
samvete riktig. Man möter därvidlag först den kinkiga frågan
om bostaden; man vet ej rätt, huru den skall taxeras. Huru
skall man, för att taga ett exempel, rätt beräkna inkomsten af
Salsta slott, Skokloster m. fl.? Efter hyresvärde? Efter bygg¬
nadskostnad? _ Och huru skall man sedan förfara med alla natura¬
förmåner? Till man vara fullt ärlig och samvetsgrann, måste man
taga upp äfven värdet af de räfvar och harar man skjuter; ty inkomst
af jakt och fiske skall ju ock tagas i beräkning och deklareras.
Och det kan ju ej nekas, att dessa förmåner från jakt och fiske
och trädgård spela en roll i min hushållning. Vill jag skatta rätt¬
vist i förhållande till mina mindre lyckligt lottade grannar, så
måste jag taga upp dessa naturaförmåner in i de yttersta de¬
taljer.
För min del kommer jag att finna det förenadt med svårig¬
heter och känna det som ett hårdt tryck att tvingas på heder och
samvete uppgifva värdet af hvad jag och min familj förtära af äpplen,
annan frukt, grönsaker m. in. Och därtill kommer eu annan sak,
som också vidrördes af friherre Åkerhielm. Den svenska jord¬
brukaren är nämligen icke van att taxera i kronor och ören hvar-
enda naturaförmån han har — den lilla inkomsten af några äppel¬
träd, till exempel; och det ligger djupt i den svenska landtbefolk-
ningens uppfattning, att dylika ägodelar äro så helt och hållet
deras egna, att ingen annan har med dem att göra. Men det är
farligt att stifta lagar, som alldeles bestämt skära mot en befolk¬
ningens _ sekelgamla uppfattning. Antingen blir eu sådan lag i
tillämpningen förhatlig eller ock, hvad värre är, kommer den att
skapa medvetna lagbrytare. Befolkningen kommer att tycka, att
det är orätt att fordra uppgift å dessa inkomster, och i följd
däraf att bryta mot förordningen. Och, såsom friherre Åker-
hielm erinrade, är det omöjligt att här tänka på någon effektiv
kontroll.
För min del tror jag, att det vore en förändring till det
sämre, om man här införde en lag, som strede mot folkets be-
£epp och som sannolikt komme att förvandla en stor del af våra
iderlige jordbrukare till lagbrytare.
Jag skall nu icke närmare inlåta mig på de svårigheter, en
dylik förändring skulleo medföra i tillämpningen; detta har redan
framhållits af friherre Åkerhielm. Jag vill emellertid påpeka, att
här ej blott är fråga om att alla inkomster och förmåner af fastig¬
het skola uppgifvas med rätt till afdrag för vissa utgifter, utan,
såvidt jag rätt fattat saken, gäller det här äfven den omkastning
från hvad nu är fallet, att aiuendator af fastighet skall påföras
inkomstskatt, medan nu i regel skatt för all den beräknade in-
53
N;o 36.
Lördagen den 16 April, f. m.
komsten påföres jordägaren. I fråga om skogen skall man hålla
räkning öfver livartenda träd, som tages från olika hemman eller
hemmansdelar; man skall plocka ihop hvad man själ!’ bränner,
hvad folket får och hvad man säljer samt deklarera detta på olika
sätt. Nu har jag icke något emot själfva principen i detta, blott
den ej sträckes så vidunderligt långt, att den gäller skogsfångst
för eget husbehof; men jag liar velat betona, hvilken genom¬
gripande förändring, det här gäller. Och jag frågar herrarna:
kan det verkligen vara klokt att nu gå in på detta? I andra
länder har man år efter år diskuterat denna fråga om själfde-
klaration och progressiv beskattning på grund af dess djupt in¬
gripande betydelse och stora svårigheter; ty Gladstone hade nog
ej orätt, då han sade, att detta var en beskattning icke af för¬
mögenhet eller inkomst utan af hederligheten. I Frankrike har
man länge debatterat och vändt på hvarje paragraf i inkomst¬
skattelagen, innan den blef antagen. Huru göra vi? Jo, vi fattade
beslut om eu arméreform och bundo oss då genom en skrifvelse
vid inkomstskatten. Då frågan därom sedan kom till Riksdagen,
hade man på sig endast 8 dagar. Nu kommer man åter och
lägger fram ett betänkande, som ipnebär en total omkastning af
de gällande bestämmelserna i fråga om ett så viktigt förmögen-
lietsobjekt som all fastighet. Kan det verkligen vara tillrådligt
att besluta en ändring på sådant sätt? Det skulle förvåna mig,
om icke bevillningsutskottet, huru noga det än sökt bearbeta
detta förslag, själft skulle kunna upptäcka fel däri. Yi andra
hafva ju ej haft mer än 3 ä 4 dagar att begrunda frågans både
innebörd och formulering; kan man anse sig mogen att efter
denna korta tid, så att säga på rak arm, antaga ett så vidt¬
omfattande förslag? Jag tror detta vara farligt. Då trojanerna
drogo in den grekiska hästen i sin stad utan att undersöka dess
innanmäte, bekom detta dem illa; och de hade gjort klokt i att
beakta varningen: danaos timeoet dona ferentes. Detta skulle jag
här vilja öfversätta med: jag är rädd för bevillningsutskottets
inkom stskatteförslag, huru lockande de än synas vid första på¬
seende.
För min del kommer jag att yrka utslag å detta förslag och
bifall till Kung!. Maj:ts framställning.
Herr Cavalli: Om jag finge draga den slutsatsen af den
siste talarens yttrande, att han skulle, då frågor om skrivelser
hädanefter här förekomma, vara med om att motarbeta desammas
antagande, så vore detta en reell behållning, för hvilken jag skulle
vara djupt tacksam, och kan han därvid vara förvissad om mitt
ringa understöd. Men jag befarar, att detta ej var meningen, utan
hans ord gällde nog mest den af honom åsyftade skrifvelsen af
år 1901.
Yid åhörandet af hans anförande i öfrigt kom jag att erinra
mig en annan talare — han är nu borta — som för rätt länge
sedan från denna plats höll ett anförande — och ett af kammaren
mycket uppskattadt anförande mot all själfdeklaration. Han fram-
Ang. en
inkomstskatt
för år 1905.
(Forts.)
N:o 36. 54 Lördagen den 16 April, f. m.
Ang. en höll då, att man därigenom endast skulle skapa, som herr Tamm
inkomstskatt säde, medvetna lagbrytare. Detta gjorde intryck på kammaren,
för år 1905. som me(j förkrossande majoritet då afslog hela förslaget om själf-
(Forts.) deklaration. Nu ha vi emellertid själfdeklaration för inkomst af
kapital och arbete. Hvarför skall en liknande deklarationsplikt
beträffande fastighet skapa flera »medvetna lagbrytare» bland de-
klarationsskyldiga jordbrukare än bland deklarationsskyldiga hand¬
lande eller industriidkare — det återstår för herr Tamm att
bevisa, om hans ord skola hafva annan betydelse än, som frans¬
männen kalla det, ett argument från talarstolen.
Herr Tamm har vidare såsom bevis på omöjligheten att ge¬
nomföra bevillningsutskottets förslag framställt den frågan: huru
skulle lierrarne vilja taxera inkomsten af Salsta slott? Ja, huru
skall man uppskatta värdet af att bo i ett slott hvar som helst?
Man måste uppskatta det till hvad det anses vara värdt, efter för¬
hållandena å orten och efter jämförelse med andra liknande bygg¬
nader. Att det kommer att uppstå tvister och svårigheter, är all¬
deles gifvet; men tro herrarna, att tillämpningen af bevillnings-
förordningen och inkomstskatteförordningen i öfrigt icke också ger
anledning till tvister och svårigheter. Sådant följer alltid med
den direkta beskattningen, därför att den är fiskalisk och rent ut
sagdt, obehaglig. Men då nu förhållandena äro sådana, att man
måste ha den, hvad tjänar det då till att tala om detta?
Men hvad det här gäller och hvad utskottet med sitt förslag
afsett, är att göra inkomstskatten så litet obehaglig som möjligt
genom att göra den, hvad som är det förnämsta af allt, rättvis.
Man har velat värna om rättvisans princip, som vid tillkomsten
af inkomstskatteförordningen blifvit i detta fall hederad. Se där
grunden till utskottets förslag!
Men det går ej an, sade chefen för finansdepartementet, att
reformera förordningen bitvis, utan man skall vänta, tills man kan
få en fullständig reform. Man kan hafva olika meningar i det
hänseendet. Om man icke kan få igenom något stort och helt
genast och på en gång, så får man taga det styckevis och små¬
ningom, det är ock en maxim, som ej är att förakta. Det är heller
icke länge sedan jag i denna kammare hörde yttras, att man borde
nu afhjälpa bristerna i en förordning i ett hänseende för att fram¬
deles ta i tu med de andra.
I anledning af hvad chefen för finansdepartementet vidare
yttrade har jag åtskilligt att säga men skall återkomma därtill —
och särskild! till den formella behandlingen af Kungl. Maj:ts pro¬
position beträffande 10 § — vid det moment, där den frågan före¬
kommer.
Ännu eu sak dock. Herr statsrådet säde: hvad tjänar det till
att antaga friherre von Schwerins motion; den blir dock icke Riks¬
dagen beslut. Ja, det är ju möjligt; men det har alltid varit ett
ganska vanskligt och otacksamt värf att förespå hvad som skall
ske. Det händer nämligen, att verkligheten med sin hårda hand
korrigerar de förutsättningar, man byggt på. Herr statsrådets
spådomskonst kommer kanske icke på skam. Men jag bestrider,
55
N:o 36.
Lördagen den 16 April, f. m.
att detta får för oss vara bestämmande, då H skola fatta vårt be¬
slut. Yi skola fatta detta på sakliga skäl, men icke efter konjunk-
turpolitik. .
Jag tillåter mig anhålla om proposition å bifall till den före¬
dragna punkten.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på paragra¬
fens godkännande i enlighet med utskottets förslag samt vidare
därpå” att paragrafen skulle bibehållas vid sin nuvarande lydelse;
och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.
21 §.
Herr C a valli: På grund af kammarens nyss fattade beslut
tillåter jag mig hemställa, att kammaren ville godkänna alla de
paragrafer, som omförmälas under l:o a) och b) i betänkandet uti
deras nu gällande lydelse, men att fragan om 10 § må återstå till
särskild behandling.
Efter härmed slutad öfverläggning beslöt kammaren, att nu
föredragna paragraf skulle bibehållas vid sin nuvarande lydelse.
Därjämte beslöt kammaren, att äfven 2 §, 4—8 §§ och 12 §
skulle bibehållas Hd sin nuvarande lydelse.
Utskottets förslag till lydelse af de i mom. a) omnämnda paragrafer.
Godkändes.
Utskottets förslag till lydelse af 10 § i den ifrågasatta förordningen.
Herr Tamm Hugo; Jag anhaller att fa göra det yrkande
jag nämnde nyss, nämligen om bifall till Kungl. Maj:ts pro¬
position.
Hen- Cavalli: Då vi nu skrida till behandling af 10 § af
förordningen angående inkomstskatt, underlåter jag icke att upp¬
repa den erinring jag i fjol ställde till herr finansministern, att
han Hd behandling af detta ärende icke tagit hänsyn till 10 § i
regeringsformen, hrilken föreskrifver, att »innan ärenden hos Konun¬
gen i statsrådet föredragas, skola de, genom nödiga upplysningars
inhämtande från vederbörande ämbetsverk, af den föredragande
beredas». Om chefen för finansdepartementet för sin underlåten¬
het härutinnan i fjol åberopat den korta tid, som lian både till
sin disposition, kunde detta möjligen tagits såsom en förklarings¬
grund, men denna gång är det alldeles omöjligt att såsom ursäkt
åberopa något sådant förhållande. Jag vore kammaren tacksam,
om kammaren ville gifva akt härpå, ty det är af afsevärd vikt, att
ett sådant förfaringssätt icke fortsättes. Kammaren har nyss hört
Ang. en
inkomstskatt
för år 1905.
(Forts.)
N:o :»>.
56
Lördagen den 16 April, f. in.
Ang. en
inkomstskatt
för år 1905.
(Forts.)
en af dess ledamöter framhålla såsom olämpligt att antaga ett
bevillningsutskottets förslag, därför att det icke genomgått en
skärseld af kritik och granskning. Chefens för finansdepartementet
förslag befinner sig i detta fall i alldeles samma skick, med den
skillnad att det är utarbetadt af honom, icke af bevillnings¬
utskottet, en skillnad, som naturligtvis är till favör för hans
förslag.
Isåväl, jag öfvergå!' till samma förslag. Hafva herrarne genom¬
läst hvad det innehåller angående 10 §? I så fall skola herrarne
finna, att den passus finansministern vill inskjuta i paragrafen ly¬
der så:
Har i fall, hvarom nu är sagdt, skattskyldig inkomst af fast
egendom, uppgående enligt i 2 § stadgade beräkningsgrunder till
300 kronor eller därutöfver, och utgör den skattskyldiges sam¬
manräknade inkomst minst nämnda belopp, skall skatt likväl er¬
läggas för hela den beräknade inkomsten af fast egendom, dock
icke för mera än beloppet af den skattskyldiges sammanräknade in¬
komst. Mina hei’rar, om detta blir antaget, skall jag skatta mig lyck¬
lig om jag slipper att vidare handlägga beskattningsärenden, som
äga samband med detta stadgande, ty det blir förvisso icke lätt,
och i den vägen lärer ingen, som sysselsatt sig med dylika ären¬
den, kunna jäfva mig. I det jag vidhåller min erinran mot för¬
slaget i formellt hänseende, att det icke blifvit i vederbörlig ord¬
ning förberedt och behandladt, öfvergår jag till själfva saken.
Det yrkas nu bifall till Kungl. Maj:ts proposition, och man
har sagt, att äfven en liten egendom af så ringa värde som 5,000
kronor gärna kan draga den skatt, Kungl. Maj:t i propositionen
ifrågasatt. All skattelagstiftning är relativ, icke absolut; man måste
jämföra med annat. Om kammaren sett den tabell, som finnes
återgifven å sid. 18 af bevillningsutskottets föreliggande utlåtande,
skulle det förvåna mig om någon kunde säga, att det framlagda
förslaget är riktigt. En jordbruksegendom till 5,000 kronors taxe¬
ringsvärde skall erlägga inkomstskatt med tre kronor. Men huru
stort kapital, utlånad t efter en räntefot af b%, erfordras för att
inkomstskatten skall uppgå till samma belopp? 22,000 kronor.
Jag vädjar till de herrar, som bo på landet, tycka herrarne att
en person, som har 22,000 kronor utlånta, är likställd med ägaren
till ett litet hemman af 5,000 kronors taxeringsvärde? Skulle detta
vara händelsen, då hafva förhållandena mycket förändrats på de
veckor jag vistats i Stockholm och icke sett, huru det är ställdt
ute på landet.
Det torde icke gagna att längre sysselsätta sig med frågan.
Kammaren antog förra gången Kungl. Maj:ts proposition med få
rösters majoritet, en röstsiffra som ökades i den gemensamma
voteringen. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i
enlighet med därunder förekomna yrkanden propositioner, först på
godkännande af förevarande paragraf i bevillningsutskottets förslag
till förordning om inkomstskatt samt .vidare därpå, att kammaren
57
N:o 36.
Lördagen den 16 April, f. m.
skulle godkänna motsvarande paragraf utaf Kungl. Maj:ts förslag Ang. en
i ämnet; och förklarades den senare propositionen vara med öfver- inkomstskatt
vägande ia besvarad. fär år 1905-
6 J (Forts.)
Utskottets i punkten gjorda hemställan.
Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.
Punkten 2.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 3.
Lades till handlingarna.
Punkten 4.
Utskottet hade i denna punkt hemställt, att Riksdagen måtte, Ä1l9- särskild
med erinran om sin i skrifvelse den 14 maj 1902 angående en ^f^derad
inkomstskatt för år 1903 gjorda framställning om införande af för- inkomst.
mögenhetsskatt, hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till författning,
afseende särskild beskattning å fonderad inkomst.
Vid punkten var anmäld reservation af friherre Klingspor och
herr Wester, hvilka dock ej däri angifvit sin mening.
Herr West er: Jag anhåller att få yrka af slag på den af be¬
villningsutskottet föreslagna skrifvelsen till Kungl. Maj't.
Herr C a valli: Det är icke tvifvelaktigt, huru kammaren
kommer att besluta i denna sak, men jag kan icke underlåta att
yrka bifall till utskottets hemställan, särskild! med hänsyn till
den skrifvelse Riksdagen 1902 aflät till Kungl. Maj:t angående en
inkomstskatt för 1903.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i förevarande punkt hemställt samt vidare på afslag
därå, och förklarades den senare propositionen vara med öfver¬
vägande ja besvarad.
Punkten 5.
Lades till handlingarna.
N:o 36.
58
Lördagen den 16 April, f. m.
Om gift
kvinnas be¬
skattning.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bevill¬
ningsutskottets den 13 och 15 innevarande april bordlagda betän¬
kande n:o 23, i anledning af väckt motion om vissa ändringar i
bevillnings- och inkomstskatteförordningarna i fråga om gift kvin¬
nas beskattning.
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 168, hade herr
K. A. Staaff hemställt,
»l:o) att Riksdagen måtte besluta sådan ändring i bevillnings-
förordningen, hvarigenom gift kvinna, som har egendom under
egen förvaltning, måtte tillerkännas uttrycklig rätt att medelst
särskild debetsedel för sig beskattas;
2:o) att Riksdagen måtte besluta sådan ändring i inkomst¬
skatteförordningen, att gift kvinna, som har egendom under egen
förvaltning, blifver skyldig att själf uppgifva densamma, samt
3:o) att Riksdagen måtte besluta sådana ändringar i bevill¬
nings- och inkomstskatteförordningen, att gifta makars inkomster
ej vidare skola sammanräknas i fråga om medgifvande af bevill-
ningsfritt afdrag eller i fråga om beräkning af inkomstskatt.»
Punkten 1.
Utskottet hade i denna punkt på anförda skäl hemställt, att
Riksdagen ville besluta, att, i anledning af den utan herr Staaff i
förevarande motion under punkten l:o) gjorda hemställan, i skrif¬
velse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kung!. Maj:t täcktes för Riks¬
dagen framlägga förslag till sådana bestämmelser, att gift kvinna
med egendom, däröfver hon enligt lag äger att ensam råda, varder
med särskild debetsedel för sig beskattad.
Vid punkten var fogad reservation af friherre Trolle samt
herrar Weinberg och Wester, utan att desse däri framställt sin
åsikt.
Herr Wester: Äfven i denna punkt anhåller jag att få yrka
afslag på utskottets förslag. Motionären föreslår här afhjälpandet
af eu visserligen mindre oegentlighet, som förefinnes i beskatt-
ningsväg, så att gift kvinna, som har egendom under egen för¬
valtning, skulle äga att själf deklarera och skatta för densamma.
Detta är ju i och för sig en rättvis åtgärd, men i de allra flesta
fall, då gift kvinna har egendom under egen förvaltning, nekas henne
icke att för densamma blifva beskattad, om hon så önskar. Att
således i detta fall skrifva till Kungl. Maj:t för att få åtgärder
vidtagna, som redan nu mycket väl låta sig göra, har jag för min
del icke ansett vara lämpligt. Jag vill också framhålla, att därest
första punkten af detta betänkande antages, är det nästan nöd¬
vändigt att äfven antaga reservationen till den andra, ty annars
kommer frågan in till Kungl. Maj:t i bra egendomligt läge. Nu
är detta en fråga, som kanske förefaller liten, enkel och lättlöst
Lördagen den 16 April, f. m. 59
på ett vis, men jag undrar, om icke dess innebörd i många hän¬
seenden kan verka upplösande. Jag tror att många, som önska
bekomma kommunal rösträtt, skulle mycket väl kunna förskaffa sig
sådan rätt. Men hvarför kan då icke en annan gift kvinna, för
hvilken mannen betalar skatt, likaväl vara röstberättigad som den,
hvilken händelsevis har medel under egen förvaltning? Frågan
är såsom sagdt öppen, och jag har velat bringa den på tal i kam¬
maren.
Jag anser såsom sagdt icke anledning vara för handen att
föreslå en så stor åtgärd som en skrifvelse till Kungl. Maj:t, och
jag får därför yrka anslag på utskottets hemställan.
Herr Östberg: Det yttrades af föregående talare, att redan
nu gift kvinna, som hade egendom under egen förvaltning och be¬
gärde att blifva särskild! taxerad för densamma, icke nekades att
få sin önskan uppfylld. Men förhållandet är emellertid det, att
författningen icke gifver bestämdt svar på frågan, huruvida en
sådan taxering är berättigad eller icke. I många fall har den
medgifvits, i andra fall nekats. Under sådana förhållanden är det
ju en rimlig begäran, att saken måtte blifva ställd på det klara.
Jag har ansett, att man icke borde hysa tvekan därom, att när
gift kvinna har medel under egen förvaltning, hon också skall
blifva särskildt taxerad och får erlägga skatt därför. Man kan ju
säga, att ur bägge makarnes synpunkt det är riktigt att hvardera
skattar för den inkomst han eller hon uppbär. Då således en
begäran, sådan motionären har framställt, måste anses alldeles
befogad, synes mig, att man bör gå till mötes en dylik önskan.
Man hade i bevillningsutskottet tänkt att framlägga förslag till
ändring i själfva bevillningsförordningen och tillägg till instruk¬
tionen, hvarigenom de villkor skulle bestämmas, under hvilka
ifrågavarande beskattning skulle komma till stånd, och man hade
tänkt, att begäran om särskild taxering skulle framställas af
hustrun eller hennes man, men sedan befanns det, att man be-
liöfde noga tillse, i hvilket förhållande dessa ändringar stodo till
uppbördsreglementet, och utskottet kom sålunda till den uppfatt¬
ningen, att det vore riktigast att hos Kungl. Maj:t anhålla om
utarbetande af förslag, hvarigenom alla synpunkter, som härvid
vore att taga i betraktande, skulle kunna iakttagas.
Detta gäller första punkten af motionärens yrkande; där kar
utskottet tillstyrkt bifall, hvaremot hans öfriga yrkanden ansågos
för närvarande icke behöfva föranleda särskild åtgärd. Jag till-
låter mig därför, herr grefve och talman, att yrka bifall till ut¬
skottets hemställan i denna punkt.
Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad gjordes af
herr vice talmannen, som för en stund öfvertagit ledningen af
kammarens förhandlingar, i enlighet med de under öfverläggningen
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad ut¬
skottet i nu föredragna punkt hemställt samt vidare pa afslag
N:o 36.
Om gift
kvinnas be¬
skattning.
(Forts.)
N:o 86.
60
Om gift
kvinnas be¬
skattning,
(Forts.)
Lördagen den 16 April, f. m,
därå; och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.
Punkten 2.
Utskottet hade häri hemställt, att herr Staaffs föreliggande
motion i öfrigt icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Jämväl vid denna punkt hade friherre. Trötte samt herrar
Weinberg och Wester afgifvit reservation, utan angifvande af sin
mening.
Herr Trygger: För min del måste jag, i motsats till bevill¬
ningsutskottet, uttala den mening att den punkt af herr Staaffs
motion, däri han yrkar på sådan ändring af inkomstskatteförord¬
ningen, att gift kvinna, som har egendom under egen förvaltning,
skall vara skyldig att själf deklarera, måste antagas, då vi antagit
det förra förslaget. När hustru enligt lag har egendom under
egen förvaltning, bör det väl icke innebära, att mannen förvaltar
egendomen, utan det är hustrun som gör det, och följaktligen är
det icke en nödvändighet, att mannen känner till denna förvalt¬
ning och dess resultat. Att då ålägga mannen att deklarera för
sådan egendom måste framstå såsom ett uttalande från lagstiftarens
sida, att det icke är allvar med lagens bestämmelse, att gift kvinna
i vissa fall må förvalta sin egendom. Följaktligen synes det mig
ligga synnerligt stor principiell vikt på att i denna fråga taga
steget fullt ut. Jag kan dock icke instämma i reservanternas för¬
slag, ty det är en liten brist i afseende å formuleringen. Där
säges nämligen, att Riksdagen skulle i skrifvelse hos Kungi. Maj:t
anhålla »det Kung!. Maj:t täcktes för Riksdagen framlägga förslag
till sådana bestämmelser, att gift kvinna med egendom, däröfver
hon enligt lag äger att ensam råda, varder skyldig att rörande
den af sagda egendom härflytande inkomst själf afgifva vederbörlig
uppgift». Därigenom har man emellertid uteslutit hustrus deklara¬
tionsskyldighet i afseende å inkomst af hennes eget arbete, men
otvifvelaktigt torde vara, att denna är den viktigaste af alla de
slags inkomster, som gift kvinna äger att själf förvalta, ty det är
den enda inkomst hon enligt lag äger råda öfver utan att hafva
förbehållit sig det genom äktenskapsförord eller utan att det upp¬
ställts såsom villkor vid gåfva eller testamente. Lagen säger:
»Kan hustru genom eget arbete något förvärfva, däröfver må hon
ock råda.» För att skaffa bot för denna lilla oklarhet i reserva¬
tionen, vill jag framställa ett förslag, som också kommer att fram¬
läggas i Andra Kammaren, och h vilket fullkomligt tydligt uttalar hvad
reservationen, såvidt jag förstår, menar. Jag hemställer följakt¬
ligen om bifall till följande förslag: att Riksdagen i anledning af
herr Staaffs förevarande motion i denna del ville besluta att i
skrifvelse till Kung! Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes för
Riksdagen framlägga förslag till sådana bestämmelser, att gift
kvinna med inkomst, däröfver hon enligt lag äger ensam råda, var¬
der skyldig att rörande densamma själf afgifva vederbörlig uppgift.
61
Nio Sfi.
Lördagen den 16 April, f. m.
Herr Wieselgren: Jag skall endast bedja att få instämma
i det af herr Trygger framställda yrkandet.
Herr Andersson, Axel Gustaf: Äfven jag ber att få in¬
stämma i herr Tryggers yrkande.
Herr C a valli: Detta är verkligen en subtil fråga, som icke
bör bedömas alldeles lösryckt från andra omständigheter, och jag
tror att kammaren här är i färd med att lagstifta på ett område,
som torde böra behandlas med stor varsamhet. Det är icke blott de¬
betsedlar och deklarationer, frågan gäller, utan den går långa vägar
ut i andra riktningar, såsom vid närmare eftersinnande lätt inses.
Nu föreslås en skrifvelse, och trots det omdöme om lämpligheten
af skrivelser i allmänhet som nyss uttalats, är kammaren nog
ganska benägen för denna, och jag tänker, att den också kommer
att gå. Emellertid anser jag mig, under åberopande af hvad ut¬
skottet anfört, böra hemställa, huruvida icke kammaren ville vid
hvad utskottet föreslagit låta bero.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
att i afseende på föreliggande punkt yrkats, dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock, af herr Trygger, att Riksdagen,
1 anledning af herr Staaffs förevarande motion i denna del, ville
besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t
täcktes för Riksdagen framlägga förslag till sådana bestämmelser,
att gift kvinna med inkomst, häröfver hon enligt lag äger att en¬
sam råda, varder skyldig att rörande densamma själf afgifva veder-
lig uppgift. . . .
Härefter gjorde herr vice talmannen propositioner i enlighet
med dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja be¬
svarad.
Yotering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemställt i punkten
2 af sitt betänkande n:o 23, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och bifalles herr
Tryggers yrkande i ämnet,
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Om gift
lminnas be¬
skattning.
(Forts.)
Ja — 57;
Nej — 50.
N':o 36.
62
Lördagen den 16 April, f. ni.
Ang. tull- Föredrogs å ny o bevillningsutskottets den 13 och 15 i denna
restitution månad bordlagda betänkande n:o 24, i anledning af Kungl. Maj:ts
för masa vid proposition angående restitution till Kockums mekaniska verk-
en3pansarbåt sta(isaktiebolag af erlagd tull för vissa från utlandet införda, vid
använda byggandet af pansarbåten Tapperheten använda materialier.
materialier.
Under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver finansärenden för den 31 december 1903 hade Kungl. Mai:t
i proposition, n:o 54, föreslagit Riksdagen att medgifva, att till
Kockums mekaniska verkstadsaktiebolag finge af tullmedlen ut¬
betalas ett belopp af 49,605 kronor 60 öre, motsvarande tullafgif-
terna för materialier, som för byggande af pansarbåten Tapper-
heten af bolaget till riket införts under tiden från och med den
5 mars 1900 till och med den 20 mars 1901.
Utskottet hade i anledning af förevarande proposition hem¬
ställt, att Riksdagen ville, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, medgifva, att till Kockums mekaniska verkstadsaktie¬
bolag finge af tullmedlen utbetalas ett belopp af 49,605 kronor 60
öre, motsvarande tullafgifterna för materialier, som för byggande
af pansarbåten Tapperheten af bolaget till riket införts under tiden
från och med den 5 mars 1900 till och med den 20 mars 1901.
Vid betänkandet fanns afgifven reservation af herrar Cavalli,
Nisser, friherre Trolle, friherre Klingspor, Weinberg, J. Bromée, O.
A. Ericsson, Brodin och Höjer, som ansett, att utskottet bort hem¬
ställa, att Kungl. Maj:ts förevarande proposition om restitution till
Kockums mekaniska verkstadsaktiebolag af erlagd tull för vissa
från utlandet införda, vid byggandet af pansarbåten Tapperheten
använda materialier icke måtte af Riksdagen bifallas.
Herr Cavalli: Ännu en gång nödgas jag i dag påkalla kam¬
marens uppmärksamhet, men jag skall blifva mycket kort.
Här föreligger en kungl. proposition med förslag att bevilja
Kockums mekaniska verkstad restitution af tull å utländskt mate¬
rial, som användts vid byggande af ett kronans fartyg. Förslaget
har af utskottet tillstyrkts, men af betänkandet finner man, att
majoriteten är mycket liten; endast en rösts majoritet har afgjort
saken. Majoriteten kan betecknas såsom mer godhjärtad, men
minoriteten såsom mer hårdhjärtad, ty, mina herrar, här är fråga
om ett efterskänkande. Jag vågar påstå, att med tillämpning af
gällande bestämmelser och bestämmelser, som måste följas konse¬
kvent, skall icke verkstaden hafva denna restitution. Förhållandet
är det att, då fartyg byggas af utländska materialier, restitution
erhålles för därå erlagd tull, om fartygen äro färdiga inom viss
tid. Såsom kammarens ledamöter förstå, är det ett mycket stort
antal varf och verkstäder, som införa utländska materialier för¬
byggande af fartyg, men då fartygen icke äro färdiga inom före-
skrifven tid, erhålles icke restitution. I detta fall skulle dock
göras undantag, och hvarför? Där står man undrande och spörjande,
ty den omständigheten, att verkstaden förlorat på byggande af
Lördagen den 16 April, f. in. 63
denna pansarbåt, kan ju icke vara ett skäl; ty i så fall måste
Riksdagen bevilja ersättning åt alla leverantörer, som gjort förlust
på sina leveranser till staten. För verkstaden var det eu fördel
att få använda utländskt material äfven med erläggande af tull
därå, ty det blef billigare än det svenska. Det alternativ, som vid
aftalet" med marinförvaltningen förelåg, var att bygga af svenskt
eller utländskt material, och både man tagit svenskt, skulle kost¬
naden uppgått till 55,000 kronor mer. Om Riksdagen medgifver
denna restitution, till hvilken verkstaden icke är berättigad, då
komma vi till samma siffra; kostnaden blefve då lika hög, som
ifall svenskt, bättre material användts. Hvad som är af vikt och
betydelse är den principiella sidan af saken, och man får icke i
fall, där tydliga bestämmelser äro grina, göra undantag.
Under sådana förhållanden hemställer jag om afslag å såväl
den kungl. propositionen som å utskottets hemställan.
Herr Almström: Utskottets majoritet har varit af eu annan
åsikt än den ärade ordföranden i detsamma och har ansett, att
här föreligga så stora och verkliga billighetsskäl, att den begärda
restitutionen af tullmedlen borde beviljas.
Den ärade ordföranden yttrade här liksom förut i utskottet,
att det förnämsta skälet till hans vägran att biträda Kungl. Maj ris pro¬
position var den, att Riksdagen skulle komma att afvika från en
princip, som den fattat och genomfört i två särskilda fall för 13
;i 14 år sedan, då Riksdagen afslog inkomna ansökningar om er¬
sättning för förluster på för statens räkning utfördt arbete. Jag-
skall be att få påpeka, att de beslut, som då fattades, gällde helt
andra saker och att de fattades under helt andra omständigheter.
Det begärdes nämligen då tillökning i entreprenadsumman. Här
är det icke fråga om någonting sådant, utan endast om att återfå
ett depositum, som skulle hafva erhållits, om båtens fullbordande
icke hade försenats. Det är dock icke 10 månader, såsom reser¬
vanterna påstå, som pansarbåtens leverering utan giltiga orsaker
blifvit fördröjd, utan på sin höjd 6 månader, ty reservanterna
hafva i sin reservation, som de säga, i anledning af de stridiga
uppgifterna om den tid, under hvilken arbetet försenats till följd
af strejk eller lock-out, icke fäst afseende vid denna tid. Jag har
emellertid från håll som jag anser tillförlitligt, fått uppgift, att
icke mindre än 4 månader 2 dagar upptogos af dessa stridigheter.
I allt fall hade genom en del öfverarbeten, som skulle verkställas
och som icke ingingo i det ursprungliga kontraktet och genom
arbetstvisterna båtens färdigbyggande omöjliggjorts inom den för
åtnjutande af tullrestitution stadgade tid.
Det säges vidare i reservationen, och det upprepades af den
sisto ärade talaren, att om dessa 49,000 kronor återställdes, finge sta¬
ten för detta fartyg, som byggts af utländskt materiel, betala lika
mycket, som om det byggts af svenskt materiel. Nej, det räkne¬
sättet förstår jag icke. Entreprenören har fått betaldt för det
levererade fartyget den summa, som var öfverenskommen. Skulle
dessa 49,000 kronor icke restitueras, får staten fartyget 49,000
Jf:o 36.
Ang. tull¬
restitution
för vissa vid
byggandet af
en pansarbåt
använda
materialier.
(Forts.)
N:o 36.
64
Ang. tull-
restitntien
för vissa vid
byggandet af
en pansarbåt
använda
materialier.
(Forts.)
Lördagen den 16 April, f. m.
kronor billigare än anbudet. Denna sammanställning af svenskt
och utländskt material håller alldeles icke streck.
Den omständigheten, att detta fartyg är för staten 365,000
kronor billigare än den samtidigt byggda pansarbåten »Äran» och
380,000 kronor billigare än den likaledes samtidigt byggda pansar¬
båten »Vasa», synes mig endast den böra gifva anledning till att
staten icke förfar så hårdt mot entreprenören som minoriteten
har velat.
Det har gjorts anmärkning på — och det framskymtade äfven
i den ärade ordförandens yttrande — att den omständigheten att
båten var af utländskt material skulle ställa frågan ofördelaktigare.
Jag ber då att få påminna, att bolaget erbjöd sig att bygga båten
af svenskt eller utländskt materiel, men att marinförvaltningen
föredrog utländskt, emedan den antog, att tillräckligt material
icke kunde fås från svenska verkstäder, och det säges nu också i
den kungl. propositionen, att man härpå fått fullständig bekräf¬
telse därigenom, att de båda andra fartygen till följd af försenade
leveranser äfven blifvit försenade.
Det är att märka, att såväl marinförvaltningen som också
generaltullstyrelsen, i hvad på dem ankommer, tillstyrkt restitu-
tionens beviljande.
Jag återgår till frågan om principen, som spelade en så stor
roll vid frågans behandling inom utskottet. Skall man, såsom den
föregående ärade talaren ville, därför att man en gång eller ett par
gånger sagt nej till en anhållan om tillskott öfver entreprenad¬
summan, alltid tillämpa den satsen, hurudana omständigheterna
än äro? Jag tror för min del, att det är riktigast, att hvarje fall
pröfvas för sig och under de omständigheter som föreligga och
att man icke tager saker, som varit före under helt andra förhål¬
landen, till norm för afgörandet af ärenden, som äro af annan art.
Behandlingen af dem blefve då endast schablonmässig.
Det är att lägga märke till att ,i den kungl. propositionen
medgifves, att den tid af 2 år, som var anslagen till fartygets
byggnad, varit för snäft tilltagen, och detta uttalande är väl också
att taga i betraktande, då man skulle afgöra frågan. Det är na¬
turligtvis endast af billighetsskäl, som eu sådan framställning som
denna kan göras, någon juridisk rättighet har bolaget icke. Men
jag tror, att det finnes samma moraliska skyldighet hos Riksdagen
att här förfara på ett sätt, som antagligen i de flesta fall en¬
skilda personer skulle göra under liknande förhållanden.
Nu tillkommer en annan omständighet, den, att bevillnings¬
utskottet tillstyrkt antagandet af en ändring i tulltaxeunderrättel-
serna, gående ut derpå, att den tid af 2 år, som är bestämd för
restitutions erhållande, skall utsträckas till 3 år. Är det nu så,
att man erkänner, att en tid af 2 år är för kort, bör man då icke
taga det i betraktande vid afgörandet af denna fråga?
Jag håller före, att alla billighetsskäl tala för att gå den fram¬
ställda ansökningen till mötes, och därför ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.
65
N:o 36.
Lörcragen deri 16 April, f. m.
Herr Dieden: Det var med verklig förvåning jag under
denna reservation fann namnen på kamrater i denna kammare,
livilkas rättskänsla, liberalitet och gentillesse äro allmänt kända.
Såsom stöd för sin åsikt åberopa reservanterna, att två lik¬
nande fall förekommit i ^Riksdagen, men enligt mitt tycke borde
dessa fall helst kvarlämnats i glömskans natt. Någon likhet fin¬
nes verkligen icke mellan de två fallen och detta, om man icke
vill räkna det för likhet, att vid båda tillfällena trampas den mo¬
raliska rättvisan under föttema af den juridiska.
Jag tycker, att dessa herrar reservanter gifva sig själfva de¬
menti, då de ungefär samtidigt i annat sammanhang förorda
utsträckning af tiden för sådan restitutions erhållande till 3 år.
Marinförvaltningen vitsordar, att det är ett synnerligen godt arbete
med detta fartyg. Det tillkommer icke marinförvaltningen att
säga något mer, ty enligt svenska statens kontrakt förekommer
icke extra ersättning för Överskjutande hästkrafter eller större
hastighet än den i kontraktet angifna. Hade detta fartyg byggts
enligt tyskt kontrakt, hade verkstaden fått stor ersättning för
leverans utöfver hvad uti kontraktet föreskrifves. Verkstaden begär
icke denna restitution för att öka sin vinst på fartyget, utan en¬
dast för att minska sin förlust på detsamma. Verkstaden åtog sig
detta arbete för att bereda sysselsättning åt sin stora stam af
arbetare, och så har det gått undan för undan. Verkstaden har
att sysselsätta eu stor mängd arbetare, men under sin väl trettio¬
åriga verksamhet endast två år lämnat någon utdelning åt sina
aktieägare. Jag tror, att verkstaden är väl värd det lilla tillmötes¬
gående, som här af generaltullstyrelsen och Kung!. Maj:t är före¬
slaget.
Jag hade visserligen tänkt säga något mer i saken, men detta
har redan blifvit sagdt af herr Almström. Jag skall därför icke
längre upptaga kammarens tid, utan inskränker mig till att yrka
bifall till utskottets framställning.
Herr kran eko 1: Vid denna sena timme skall jag icke till¬
låta mig ingå i svaromål på de många ämnen, som reservanterna
behagat inblanda i denna efter mitt förmenande mycket enkla
fråga. Jag vill naturligtvis tillstyrka bifall till bevillningsutskot¬
tets och Kungl. Maj:ts förslag. Mitt skäl är följande. Här före¬
ligger en verkstad, som åtagit sig en leverans för staten. Först
var det kontraheradt, att leveransen skulle vara helt och hållet
af svenskt materiel, men under arbetets gång fann man med sin
fördel öfverensstämmande å begge sidor att få en del materiel af
utländsk tillverkning. Man begärde med anledning häraf nytt
kostnadsförslag, och då blef det en lämplig nedsättning i priset,
som motsvarade det billigare utländska materielet. Vid prisför¬
ändringen är det ju gifvet, att verkstaden beräknade priset på
det utländska materielet efter afdrag af den restitution, som är i
tullstadgan medgifven för sådana materialier. Under arbetets fort¬
gång begärdes ändringar af vederbörande, ändringar, som fördröjde
arbetet. Andra omständigheter tillkommo, hvarigenom leveran-
Första Kammarens Prot. 1904. N:o 36. 5
Ang. tull-
restitution
för vissa vid
byggandet af
en pansarbåt
använda
materialier.
(Forts.)
N:o 36.
66
Lördagen den 16 April, f. m.
Ang. tull-
restitution
för vissa vid
byggandet af
eu pansarbåt
använda
materialier.
(Forts.)
tören själf gjorde sig skyldig till fördröjande af arbetet. Men vid
pröfning af de skäl verkstaden angifvit för detta fördröjande, har
Kung!. Maj:t ansett skälen vara så talande, att Kungl. Maj:t an¬
sett sig icke böra tillämpa de vitesbestämmelser, som voro för
verkstaden föreskrifna vid försenad leverans. Hvad betyder detta ?
Detta betyder ju, att dessa förändringar till största delen föran-
ledt, att leveransen fördröjts utöfver den först utsatta tiden. Hvad
har då inträffat? Jo, genom detta fördröjande har det icke varit
möjligt att inom de föreskrifna två åren begära den restitution,
som faktiskt var vid kostnadsförslagets uppgörande beräknad. Då
kan dock naturligtvis icke Kungl. Maj:t och generaltullstyrelsen
medgifva restitution utan att gå till Riksdagen och fråga, huru¬
vida icke denna restitution här borde utgifvas. Jag hemställer
till herrame, om det då kan anses lämpligt att krypa bakom
denna tid af två år, som var fastställd för helt andra slags fartyg
än det ifrågavarande, för att åt staten vinna något, som från första
början ingick i beräkningen att böra komma bolaget till godo. På
grund af , detta skäl ber jag, herr grefve och talman, att få yrka.
bifall till utskottets förslag.
Jag tillåter mig nu att få tillägga, att, med den kännedom,
som bör finnas hos de flesta inom denna kammare beträffande
alla de omständigheter, som måste inverka på ett så stort arbete,
som en så beskaffad båt som »Tapperheten» kräfver, man bör se
till, att man icke förorsakar fabrikanter inom riket en oförskylld,
onödig förlust, så mycket hellre, som det ju varit en önskan sär¬
skilt inom denna kammare, att man för dessa stora arbeten, för
hvilka Riksdagen årligen anvisar stora anslag, i främsta rummet
må kunna använda svenskt arbete. Jag fortfar därför att yrka
bifall till utskottets hemställan.
Herr C av alli: Med anledning af det sista anförandet — som,
i parentes sagdt, hölls från statsrådsbänken -— skall jag be att få
erinra, att 1902 års statsrevisorer gjorde anmärkning just däremot,
att detta fartyg icke byggdes af svenskt materiel.
Talaren från Malmö stad ådagalade ganska tydligt, att det här
var fråga om att gifva denna verkstad en cadeau, då han talade
om att verkstaden endast två gånger — jag vet icke under huru
lång tid — lämnat utdelning till sina aktieägare. Den talaren
förblandade tydligen saker, som icke hafva med hvarandra att göra,
Med anledning af hvad som vidare yttrats ber jag få upplysa,
att verkstaden förbundit sig att i händelse af försenad leverans
erlägga ett vite af 300 kronor per dag, därest verkstaden icke
kunde visa, att försenandet skett utan verkstadens förvållande.
Försuttet vite, till ett belopp af mellan 72,000 och 73,000 kronor,
har blifvit bolaget efterskänkt.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Östberg: Det nämndes i anförandet af utskottets ord¬
förande nyss, att det icke var rätt att blanda in i frågan, huruvida
verkstaden gjort förlust och borde få ersättning därför. Detta är
67
N:o 3o.
Lördagen den 16 April, f. m.
fullkomligt riktigt. Enligt min åsikt gäller icke frågan liär om
ersättning till bolaget för liden förlust såsom i fråga om ett par
fall/ som omtalas i reservationen, om ersättning till herrar Jehan-
der och Hallström. Het är alldeles icke fråga om det. Hå kon¬
traktet uppgjordes mellan Kockums verkstad och marinförvaltnin¬
gen, träffades den öfverenskommelsen, att fartyget skulle byggas
af utländskt materiel och följaktligen till betydligt lägre pris än
andra pansarfartyg. Man utgick naturligtvis å båda sidor från
den uppfattningen, att Kockums verkstad skulle få restitution af
den tull verkstaden erlagt för den utländska materielen, och det
var icke någon särskild förmån, som där kom i fråga, ty det är en
rättighet, som alla skeppsvarf äga; och då man beräknade, att far¬
tyget skulle kunna göras färdigt på två år, var det gifvetvis för¬
utsatt å ömse sidor, att denna restitution skulle erhållas. Se¬
dan kunde icke fartyget göras färdigt på bestämd tid, men det
var icke på grund af försummelse från bolagets sida. Yite var
utsatt i händelse af försenad leverans, men vid pröfning, huruvida
vitet skulle uttagas, fann marinförvaltningen, att verkstaden icke
kunde beskyllas för felaktigt förfarande, och följaktligen blef detta
vite icke uttaget. Hå förhållandet är det, att Kockums verkstad
för sin fartygsbyggnad betingat sig ett pris, som understiger priset
för två andra samtidigt beställda fartyg, för det ena med 365,000
kronor och för det andra med 380,000 kronor, så vill jag påpeka,
att om kronan nu gör anspråk på dessa opåräknade 49,000 kronor,
skulle prisskillnaden till förmån för fartyget »Tapperheten» ställa
sig 415,000 ä 450,000 kronor billigare än vid de båda andra far¬
tygen. Het är icke meningen att skydda verkstaden för förlust,
men å andra sidan är det icke någon anledning för kronan att
skaffa sig en opåräknad nedsättning i kostnaden för anskaffandet
af detta fartyg. Het kan, då man ser ett följande, af bevillnings¬
utskottet afgifvet utlåtande, förefalla så mycket mer egendomligt,
att reservanterna velat motsätta sig hvad här är begärdt. På grund
af motion hemställer nämligen bevillningsutskottet, att tiden, inom
hvilken restitution skall kunna erhållas för införd materiel, må
ökas från två år till tre år. Nu förhåller det sig så, att vid det å
Kockums verkstad byggda fartyget utgjorde tiden mellan varornas
införande och då fartyget blef färdigt 2 år och 319 dagar, således
icke fullt 3 år och, om man räknar på annat sätt, från tiden för
varornas tullbehandling till dagen, då det styrktes inför marin¬
förvaltningen, att fartyget var färdigt, 3 år och 15 dagar. Huru
är det möjligt, att Riksdagen skulle på samma dag besluta, att
hädanefter 3 år är den tid, som man äger beräkna i detta afse¬
ende, men i afseende på Kockums verkstad icke vill medgifva re¬
stitution, oaktadt tiden är ungefär densamma. Hvarför bestämdes
tiden i tulltaxeunderrättelserna från början till två år? Härför att
man ansåg, att ett fartyg borde kunna blifva färdigt på 2 år, och
detta har i allmänhet varit fallet för de fartyg, som byggas inom
landet. Att man bestämde en viss tid och icke ville sätta den
längre, än som då ansågs behöfiigt, torde uteslutande berott därpå,
att man icke ville göra tullverket besvär genom att gå tillbaka
Ang. tull-
restitution
för vissa vid
byggandet af
en pansarbät
använda
materialier.
(Forts.)
If:o 3C.
68
Ang. tull-
restitution
för vissa vid
byggandet af
en pansarbåt
använda
materialier.
(Forts.)
Lördagen den 16 April, f. m.
med sina undersökningar om dessa saker till obegränsad tid, och
man trodde då, att en tid af 2 år skulle vara lagom. Nu har det
upplysts, att det är för kort tid i synnerhet beträffande så stora
byggnader, som här äro i fråga.
Att man skulle få ett prejudikat för framtiden är ett oberät-
tigadt påstående, ty det är bra få tillfällen, då så stora fartyg
byggas, och om man utsträcker tiden till 3 år, är faran för att
man skulle i framtiden utsättas för anspråk ofantligt liten. Så
vidt jag förstår, finnes det så många skäl, som tala för bifall till
den gjorda framställningen, att jag föreställer mig, att kammaren
kommer att bifalla Kungl. Maj:ts förslag, hvartill jag nu ber att
få yrka bifall.
Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr
talmannen i enlighet med de yrkanden, som därunder förekommit,
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i nu förevarande
betänkande hemställt samt vidare på afslag därå; och förklarade
herr talmannen, efter att hafva förnyat den förra propositionen,
sig anse densamma vara med öfvervägande ja besvarad.
Notering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemställt i sitt
betänkande n:o 24, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Yinner Nej, afslås utskottets hemställan.
Vid slutet af den häröfver anställda votering befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 58;
Nej — 45.
Då tiden var långt framskriden, beslöt kammaren på fram¬
ställning af herr talmannen att uppskjuta behandlingen af åter¬
stående ärenden på föredragningslistan till aftonsammanträdet.
69
N:o 86.
Lördagen den 16 April, f. m.
Afgåfvos följande motioner:
n:o 60, af lierr Lundeberg m. fl., om ändring af § 71 regerings¬
formen och § 65 riksdagsordningen i sammanhang med grundlags¬
ändringar rörande utsträckning af valrätten till Riksdagens Andra
Kammare; och
n:o 61, af herr von Stapelmohr m. fl., i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition om anslag för påbörjande af fullständiga under¬
sökningar rörande den s. k. inlandsbanan.
Dessa motioner blefvo på begäran bordlagda.
Anmäldes och bordlädes:
statsutskottets utlåtanden och memorial:
n:o 68, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om anskaf¬
fande af mark till nya byggnader för vetenskapsakademien och
naturhistoriska riksmuseet m. m.;
n:o 69, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för utvidgning och fördjupning af
Albrektsunds kanal;
n:o 71, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående förvärfvande åt staten af malmfälten i Gellivare
m. m.;
n:o 72, om anvisande af de i regeringsformens 63 § föreskrift^
krediti vsummor; och
n:o 73, med förslag till åtskilliga stadganden att införas i det
nya reglementet för riksgäldskontor;
sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 3, i anled¬
ning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
inrättande af särskild hofrätt för norra Sverige;
sammansatta bevillnings- och lagutskottets utlåtande n:o 1,
i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl. Maj:t med
begäran om utredning och förslag till afhjälpande af vissa miss¬
förhållanden i afseende å stämpelbeläggning af köp af fast egen¬
dom m. m.; äfvensom
bankoutskottets memorial n:o 8, i fråga om ändringar i banko¬
reglementet.
Kammaren åtskildes kl. 4,14 e. m.
In fidem
. A. v. Krusenstjerna.
Första Kammarens Prot. 1904. N:o 36.
6