RIKSDAGENS PROTOKOLL
1904. Första Kammaren. N:o 28.
Onsdagen den 16 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 9 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
n:o 5, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjärde
hufvudtitel, omfattande anslagen till landtförsvaret;
n:o 8, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
nufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet;
n:o 47, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till fortsättning af statsbanan från
Göteborg till Skee;
n:o 48, i anledning af väckta motioner i fråga om förvärfvande
åt staten af vissa enskilda järnvägar m. m.; äfvensom
bevillningsutskottets memorial n:o 16, i anledning af kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande åtskilliga punkter af bevillningsutskottets
betänkande n:o 14, angående vissa delar af tullbevillningen.
Upplästes ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 180, utvisande, att nämnda kammaren biträdt Första Kammarens
beslut om tillsättande af ett särskildt utskott förbehandling af Kungl.
Maj:ts proposition angående lån af statsmedel för beredande af till¬
fälle för arbetare att på landsbygden förvärfva egna hem.
Herr talmannen yttrade, att, då båda kamrarne sålunda enats om
tillsättande af ett särskildt utskott för nyssnämnda frågas behandling,
han, efter öfverenskommelse med herr talmannen i Andra Kammaren,
finge föreslå, att Första Kammaren ville besluta att vid det samman¬
träde, som komme att hållas nästa lördag, företaga val af ledamöter
och suppleanter i nu ifrågavarande särskilda utskott.
Detta förslag antogs.
Första Kammarens Prof. 1904. N:o 28. 1
N:o 23.
2
Onsdagen den IG Mars.
Vid härpå skedd föredragning af Kungl. Maj:ts förenämnda,
nästlidne dag bordlagda proposition hänvisades denna till det särskilda
utskott, som Riksdagen beslutit tillsätta för propositionens behandling.
Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet nedannämnda
under gårdagen bordlagda motioner:
n:o 53, af herr Pettersson, Fredrik, angående förlängning af den
tid, för hvilken ledamöter i Andra Kammaren skola väljas; och
n:o 54, af herrar Östberg och Tamm, Hugo, om ändring af §71
regeringsformen och § 65 riksdagsordningen.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets sistlidne dag bordlagda utlåtanden n:is 33—35.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 12 och 15 inne¬
varande månad bordlagda utlåtande n:o 45, i anledning af en inom
Riksdagen väckt motion om beredande åt riksgäldskontoret af kassa¬
reserver i utlandet, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande
hemställt
Ifrågasatta Föredrogs å nyo lagutskottets den 12 och 15 i denna månad
^åP^irder8k°rdlagda utlåtande n:o 31, i anledning af väckt motion angående
motTllojal lagstiftningsåtgärder för stäfjande af illojal konkurrens.
konkurrens. I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 100, hade herr
C. J. F. Ljunggren föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, hvad till
stäfjande af en öfverhandtagande illojal konkurrens kunde i lagstift¬
ningsväg åtgöras, samt för Riksdagen framlägga det förslag till lag¬
stiftning i ämnet, hvartill den verkställda utredningen kunde för¬
anleda.
Utskottet hade på anförda skäl hemställt, att Riksdagen, i anled¬
ning af förevarande motion, ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, hvilka lagbestämmelser kunde
anses erforderliga och lämpliga till stäfjande af illojal konkurrens,
samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill den verkställda
utredningen kunde föranleda.
Vid utlåtandet voro fogade reservationer af herrar Hasselrot,
Hedenstierna, Gr. Andersson, liidderbjelke och Uppström, hvilka ansett,
att utskottet bort afstyrka bifall till förevarande motion, samt
af herr Waldenström, med hvilken herr Lemon i hufvudsak in¬
stämt; varande i sistnämnda reservation yrkadt, att Riksdagen måtte
afstå såväl motionen som utskottets hemställan.
3
N:o 38.
Onsdagen den 16 Mars.
Herr Hasselrot: Som kammaren behagade finna, har en del
af utskottets ledamöter från denna kammare och jämväl en från
Andra Kammaren reserverat sig mot lagutskottets ifrågavarande be¬
tänkande. För min del har jag därvid utgått från två olika synpunkter:
Först den principiella, nämligen min motvilja i regel att försöka att
genom lagstiftningsåtgärder lägga band på den enskildes handlings¬
frihet, då sådant ej kan visas vara alldeles nödvändigt. Den andra
synpunkten är den, att det efter mitt förmenande blir svårt, ja jag
vågar nästan säga omöjligt att nafla effektiva bestämmelser i detta
fall, utan att samma bestämmelser komma att verka olägligt och
hämmande i andra afseenden. Jag behöfver ej för denna kammare
påpeka, huru reklamen allt mer och mer blir nödvändig för all han¬
delsrörelse. Det är ej nog, att man har utmärkta och billiga varor,
utan detta måste på ett synnerligen effektivt sätt göras kändt för
allmänheten, så framt rörelsen skall få någon omfattning. Nu har ju
visserligen motionären ej ifrågasatt, att all reklam, utan endast den
illojala konkurrensen skall undertryckas. Men det är efter mitt för¬
menande synnerligen svårt att åstadkomma bestämmelser, hvarigenom
man kan fixera, huruvida en viss reklam eller konkurrens är lojal
eller illojal. Utskottet har i detta afseende icke velat gå så långt
som år 1897, då frågan sist var före. Nu säger utskottet, att det ej
vill försöka motverka att någon framhäfver sina egna varors förträff¬
lighet, utan detta må hvar och en göra så mycket han vill och kan,
men däremot säger utskottet, att så fort denna reklam afser att skada
annans näring eller kredit genom missledande påståenden eller åt¬
gärder, så skulle den förbjudas genom lagbestämmelse. Jag vågar
påstå, att det skall blifva mycket svårt att i detta fall uppdraga
gränsen. Om, såsom en af reservanterna här påpekat, en annons om
en viss sorts choklad innehåller, att denna chokladsort är »bäst — i
bruket billigast», så är frågan: om den ej är det, innehåller ej denna
annons — det fins ingen, som har så bra choklad — det mest ned¬
sättande omdöme om alla konkurrenter. Sådant skulle enligt utskottets
förslag lagstiftningen söka stäfja. Skadeståndsanspråk skulle kunna
väckas på grund af en dylik annons. Men hvem skall få betaldt?
Skola alla de fabrikanter, som möjligen kunna visa, att deras choklad
icke är sämre, få skadeersättning, därför att ifrågavarande fabrikant
genom eu oriktig uppgift att hans choklad är bäst narrat folk att
köpa af denna choklad? Jag tror, att svårigheterna blifva olösliga.
.Tåg hörde i utskottet en berättelse om en sådan reklam, hvilken
berättelse jag skall tillåta mig relatera för kammaren. Fn ledamot
af utskottet for till Amerika. Vid infarten till Newyork såg han, att
på alla släta och kala klippor stod ritadt med mycket stora bokstäfver:
köp Sunlights tvål; det är den bästa. När han sedermera efter några
månader reste tillbaka, stod det under dessa ord måladt med lika
stora bokstäfver: om ni ej kan komma öfver Pears tvål, ty den är
ändå bättre. Skall sådant straffas? — För min del tycker jag detta
vara mera fyndigt och roligt än brottsligt.
Vidare påpekar den nämnde reservanten, att då i allmänhet
reklam och annonsering sker genom pressen, så står det ej till med
den lagstiftning, som vi ha i tryckfrihetsförordningen — det med-
Ifrågasatta
lagstiftning s-
åtgärder
mot illojal
konkurrens.
(Forts,)
N:o 28. 4 Onsdagen den 16 Mars.
laftrfVn%!a» ?ifver ,ocksf utskottet — att komma någ on vart, förrän vi fått en
åtgärder förnedring i denna förordning. Det torde ej vara tänkbart att på
mot illojal tidpingsntgifvaren lägga ansvaret för att en annons, som han tagit in
konkurrens, i tidningen, är vilseledande. Det är så godt som omöjligt att utkräfva
(Forts.) något ansvar för en dylik annonsering, utan att man först åstadkommer
en ändring därhän, att annonsörerna blifva ansvariga för innehållet i
annonserna. Detta förutsätter åter en högst väsentlig ändring i tryck¬
frihetsförordningen, hvilken förändring jag för min del fruktar att
man ej får igenom. Under alla förhållanden synes det mig ej lämp¬
ligt att nu skrifva och begära en civillag, som ej får effektivitet,
förrän tryckfrihetsförordningen ändrats.
En annan omständighet är också att påpeka, nämligen att skade¬
ståndsanspråken äro så godt som omöjliga för våra domstolar att
pröfva och bedöma, därest de skola hålla fast vid den legala bevis¬
teorien. Vi hafva år efter år ifrågasatt att införa den fria bevispröf-
ningen, men det har ej lyckats. Nu säger lagutskottet, att det
hoppas, att det skall kunna lyckas och att man på detta sätt skall
kunna nå målet. Ja, den förhoppningen är för mig mycket liten.
Tre gånger har denna fråga under de senaste åren varit före, men
man har ej lyckats att lösa den, och enligt min tanke får man nog
vänta länge därpå.
Under sådana förhållanden — då man ej efter mitt förmenande
kan vinna något väsentligt med den föreslagna skrifvelsen och då
man möter så många svårigheter, synes det mig riktigast att åtmin¬
stone vänta med denna skrifvelse, till dess att man genom de ändrin¬
gar i lagstiftningen, som förutsättas för effektiviteten, kan komma till
något resultat.
På dessa grunder tillåter jag mig yrka afslag på lagutskottets
hemställan.
Herr Petri: Det har länge utgjort ett önskemål inom handels¬
världen, att den föreliggande lagstiftningen skulle kunna genomföras
och att därigenom en gräns skulle kunna sättas för detta onda, som
tämligen allmänt erkännes existera. Nu har utskottets majoritet till¬
styrkt en skrifvelse i ämnet, och handelsvärlden blir naturligtvis
utskottet mycket tacksam härför, men på grund af de tungt vägande
reservationer, som medföljer detta betänkande, är det väl knappast
troligt, att någon åtgärd i saken från Riksdagens sida nu heller
kommer till stånd. Det förefaller mig, som om det dock skulle kunna
vara värdt att aflåta en sådan skrifvelse, som lagutskottet förordat.
Det säges nu, ait det sannolikt ej skulle kunna skrifvas en lag,
som blefve effektiv nog att kunna råda bot på de öfverklagade miss¬
förhållandena och det är ju möjligt. Jag vill visst icke bestrida, att
det blefve mycket svårt, men därför att en sak är svår, får man väl
ändå icke alldeles förkasta den. Den ärade ordföranden i lagutskottet
nämnde, att han af princip ej ville vara med om något, som skulle i
någon mån stäfja den fria konkurrensen. Ja, han har fullkomligt
rätt däri, att man ej bör stäfja den fria konkurrensen, så länge den
håller sig inom lagliga gränser, men så snart den öfvergår till olag¬
lighet, så kan jag ej finna annat, än att lagen bör inskrida såväl i
Onsdagen den 16 Mars. 5 N;o 28.
nu ifrågavarande fall som i fråga om alla andra slags olagligheter. Ifrågasatta
Det är ju lör öfrigt många lagar, som kunna kringgås, och erfaren .lagstiftnings-
heten kan ju i sådana fall gifva uppslag, huru de fel. som vidlåda mot^iUoial
lagstiftningen, skola ändras. Jag kan ej inse, hvarför det skulle vara konkurrens.
omöjligt att här i landet åstadkomma en dylik lag, då sådana lagar (Ports.)
finnas i utlandet — i Tyskland, som utskottet särskildt framhållit,
och i Norge m. fl. länder. Om Kungl. Maj:t ville inhämta upplys-
ningar från handelskorporationer eller från enskilda erfarna personer,
tror jag icke, att det skulle vara omöjligt för Kungl. Maj:t att, med
stöd dels häraf, dels ock af hvad som förekommit inom landet och
af de lagar, som finnas i utlandet, kunna utarbeta ett förslag, som
skulle kunna, om ej alldeles stäfja det onda, dock förminska det i
nämnvärd mån.
Det är sant, att så länge vi icke hafva fri bevispröfning, så blir
det svårt att tillämpa en eventuell dylik lag, men jag hoppas för
min del, att den fria bevispröfningen ej måtte för länge låta vänta
på sig, och om den möjligen blifvit beslutad, innan en eventuell
skrifvelse i denna fråga till Kungl. Maj:t ledt till ett resultat, skulle
den naturligtvis underlätta en blifvande lagstiftning högst betydligt.
Nu har utskottet begränsat sin tillstyrkan så mycket, att en sådan
reklam som den, angående hvilken den ärade ordföranden i lagutskottet
såsom exempel anförde »bäst — i bruket billigast», skulle helt och
hållet uteslutas från den eventuella lagstiftningen, hvilket jag för
öfrigt tycker falla alldeles af sig själft; och skulle, såsom jag nyss
hade äran nämna, den fria bevispröfningen införas, så skulle, före¬
faller det mig, något dylikt, äfven om det åtalades, icke föranleda
till någon fällande dom.
Nu säga reservanterna: Till slut frågas: hvem skall anses vara
målsägare och såsom sådan berättigad att åtala en svindelaktig reklam¬
annons eller ett särskildt tryckt svindelaktigt reklamprospekt? Månne
konkurrenten eller alla konkurrenter eller å allmänhetens vägnar
den allmänna åklagaren? Af hvad som nyss sades och af hvad
som framgår af lagutskottets betänkande, är det tydligt, att det
ej skulle ifrågakomma att åtala någon reklamannonsering och i
allt fäll anser jag, att det naturligtvis bör tillkomma allmänna åkla¬
garen att såväl i detta som andra fall, då lagbrott förekomma, tala
därå.
Hvad beträffar skadeersättning i dylikt fall, så lärer det väl, om
sådan ifrågasättes, blifva domstolen, som får yttra sig därom.
Herr grefve och talman! Jag anhåller, på de skäl jag anfört,
om bifall till utskottets hemställan.
Herr Leman: Kör några år sedan blef jag anmodad af national¬
ekonomiska föreningen att hålla ett föredrag angående illojal konkur¬
rens. Detta gaf mig anledning att studera den utländska lngstiftningen
i detta ämne och att försöka att sätta mig in i frågan, huruvida det
är möjligt för Sverige att stifta en dylik lag, och då tiden ej är så
långt framskriden, skall jag tillåta mig att taga kammarens uppmärk¬
samhet i anspråk en kort stund.
N:o 28.
6
Ifrågasätta
lagstiftnings
åtgärder
mot illojal
konkurrens.
(Forts.)
Onsdagen den 16 Mars.
Jag vill ej tvista om huruvida det är önskvärdt eller ej att få
"eu lag om illojal konkurrens, utan jag skall tvärtom utgå ifrån, att
det vore önskvärdt. Jag skall endast upptaga den frågan, huruvida
det är möjligt att här i Sverige kunna få till stånd en verksam lag
mot illojal konkurrens. Därvid får jag fästa kammarens uppmärk¬
samhet på, att man ej kan stifta en fristående lag, oberoende af hela
det rättssystem, som råder i ett land, utan det måste finnas konse¬
kvens, så att den ena lagen hänger tillsammans med cen andra. Den
föregående värde talaren åberopade, att i utlandet finnas dylika lagar.
Det är mycket sant, men där råda också helt andra rättssystem.
Jag skall börja med att hänvisa till Frankrike, som är det land, där
en dylik lagstiftning fått sitt bästa uttryck. I Frankrike finnas inga
speciallagar mot illojal konkurrens. Alen där har man i Gode Napoleon
artiklarna 1382 och 1383, hvilka lyda: art. 1382: »Hvarje af en per¬
son utförd gärning, hvarigenom skada tillfogas en annan person,
medför skyldighet för den, genom hvars fel skadan förorsakats, att
ersätta densamma»; samt art. 1383: »Hvar och en är ansvarig för
den skada, som han tillfogar en annan, icke blott genom sin gärning
utan äfven genom sin vårdslöshet eller brist på omtanke.» Det är,
som man finner, en mycket allmänt stipulerad ersättningsskyldighet
som här stadgas, men genom de franska domstolarnas system med
fri bevispröfning samt domarens rätt och vana att i hvarje fall ut¬
mäta skadeersättning har denna lag i Frankrike blifvit ganska effektiv.
Att märka är, att lagen icke stadgar böter eller annat straff, utan
endast skadestånd. När sedan Tyskland skulle införa sin lag mot
illojal konkurrens, så vågade man ej, oaktadt man då för tiden där i
några år haft fri bevispröfning, att acceptera det franska systemet,
som för öfrigt är antaget i Italien, Spanien och de länder, där den
franska Gode Nnpoléon är grundval för lagstiftningen, utan man måste
stifta en speciallag. Man vågade nämligen ej helt och hållet öfver-
lämna detta slags lagskipning åt domarens fria pröfning. Jag skall
tillåta mig, för att herrarne skola få höra, huru ingående man be¬
handlade saken i Tyskland, att läsa upp en liten lösryckt del af de
förhandlingar, som fördes i frågan vid tyska riksdagen. Under dessa
förhandlingar fördes långa och många debatter angående hvilka sär¬
skilda förhållanden af svindelaktig reklam, som skulle intagas i lagen,
och länge förhandlades om hvilka af särskilda utaf olika talare anförda
konkreta exempel, som skulle kunna falla under lagen. Sä t. ex. upp¬
stod en lång debatt om följande fråga: »År en tobakshandlande,
som försäljer endast tyska cigarrer, berättigad att föra eu skylt, hvarå
afmålats negrer, som arbeta med tobaksblad?» Några besvarade
frågan jakande, andra åter nekande, enär de ansågo, att publiken
skulle kunna med hänsyn till de å skylten målade negrerna vilseledas
och få den uppfattning, att de cigarrer, som i butiken försåldes, voro
Havannacigarrer. Af kommissionsledamöterna svarades, att intet gene¬
rellt omdöme kunde uttalas, utan att det tillkomme domaren att,
enligt reglerna för den fria bevispröfningen, i hvarje särskilt fall
bedöma, huruvida den publik, för hvilken skylten hufvudsakligen
vore afsedd, stode på den bildningsgrad och hade det åskådningssätt,
att den af målningen på skylten kunde blifva vilseledd. Såväl i eu
7
N:o 28.
Onsdagen den 16 Mars.
anförda fall som i fyrfaldiga andra, som upptogos till debatt, blef Ifrågasatta
frågan därom, huruvida ett visst uppgifvet tillvägagående skulle lagstiftnings-
kunna subsumera eller icke subsumera under lagen, bemött med å!aärf}ef,
det anförande, att därtill behöfde lagstiftaren icke taga särskild hän- konkurrens
syn, men att det däremot tillkomme lagskiparen — domaren — att fFo^ts V
enligt grunderna för den fria bevispröfningen bedöma de faktiska '
förhållandena samt att efter fri öfvertygelse bestämma beloppet af
det klaganden tillkommande skadestånd. Det är typiskt för hela den
tyska lagstiftningen, men, mine herrar, huru skulle det gå i Sverige?
Jag kan ju medgifva, att vi faktiskt hafva en qvasi-fri bevispröfning,
ehuru den ej är grundad på ännu gällande lag. Då förslaget till ny lag
om bevisning föll, så föll tyvärr äfven den del däraf, som handlade
om domarens rätt att efter fri pröfning utdöma skadestånd. Huru
skulle det nu gå i Sverige, om vi Unge en lag mot illojal konkurrens
samt någon på grund åt denna åtalades för svindelartad reklam, då
domstolen icke har rätt till samma fria bevispröfning som i utlandet?
Resultatet skulle blifva otillfredsställande j det fordras ovillkorligen att
man först skall hafva infört fri bevispröfning och rätt för domaren
att pröfva skadestånd, innan man börjar med att lagstifta mot illojal
konkurrens. J
En synpunkt, som ock af reservanterna betonats, är att den mest
grofva arten af svindelartad reklam är den, som förekommer i tidnin¬
garnas annonser. Men så länge tidningsutgifvaren är ensam ansvarig,
kan ej annonsören drabbas af straff, och då blir ju den gröfsta arten
af svindelartad reklam straff!-:. Förlidet år antog Riksdagen en för¬
säkringslag. I don förekom en liten paragraf, som såg mycket oskyl¬
dig ut ; där står nämligen att, om ett försäkringsbolag lämnar oriktiga
meddelanden, så kan detta straffas med böter. I högsta domstolen
anmärktes emellertid vid lagens granskning, att om bolaget annonserar
i tidningarna, kan det ej straffas, hvarför denna paragraf vore ytterst
svag och föga verksam; och vid föredragningen i statsrådet medgaf
också föredraganden detta. Alltså sä länge ej tryckfrihetsförordningen
ändrats, kan ej ansvar ådömas för svindelartad reklam, därest denna
sker genom annonsering. Det finns ostridligen många fall, där det
vore önskvärdt, att straff kunde ådömas dylik annonsering o ch detta
ej endast i fråga om annonsering om läkemedel. De af fferrarne,
som läst meddelandena från den byrå, som i Uppsala inrättats för
upplysning om läkemedelsannonser, hafva nog sett hvilken gräslig
humbug som bedrifves vid denna annonsering. Men så lägge icke
tryckfrihetsförordningen ålägger straff' för dylikt, så tjänar det ingen¬
ting till att komma med speciallagar. I Danmark har, efter hvad jac*
nyligen läst, justitieministern förbjudit införandet i tidningarne af
Kidds och Williams annonser, men i Sverige kan hvarken justitie¬
ministern eller Riksdagen förbjuda sådant, för så vidt icke tryckfri¬
hetsförordningen ändras.
Slutligen vill jag påpeka, att detta ärende varit före hos rege¬
ringen, som remitterat det till kommerskollegium, hvilket åter af-
stvrkte en dylik lag. Ingenting nytt har sedan dess tillkommit af
beskaffenhet att föranleda till atr, man nu skulle införa sådan lag.
Skulle Riksdagen nu skrifva till Kungl. Maj:t, så blefve detta enligt
N:o 2e.
8
Onsdagen den 16 Mars.
Ifrågasatta min åsikt en af de många skrivelser, som efter mycket arbete måste
lagstiftnings- pamna i papperskorgen. Frågan kan efter mitt förmenande icke
mrtillojal komma till någon lösning, förr än tryckfrihetsförordningen och bevis-
konkurrens. ningslagen ändrats.
(Forts.) Fet är på dessa grunder som jag för min del anser mig höra
yrka afslag på utskottets hemställan.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i nu föredragna utlåtande hemställt samt vidare på afslag
därå; och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lagutskottets
den 12 och 15 innevarande mars bordlagda utlåtande n:o 32, i anled¬
ning af väckta motioner angående ändringar i fattigvårdslagstift-
ningen.
Punkterna 1 och 2.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Ifrågasatt Punkten 3.
kort troll
kommunala I en inom Andra Kammaren under n:o 7 afgifven motion hade
fattigvården herr J. E A. Ohlsson i Halmstad föreslagit, att Riksdagen ville be-
m. m. sluta i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådana bestäm¬
melser i gällande förordning angående fattigvården, att den så kallade
»bortauktioneringen» af fattighjon måtte förebyggas samt att öfver huf¬
vud taget den kommunala fattigvården ställdes under statens kontroll.
Utskottet hade af angifna grunder hemställt, att ifrågavarande
motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Herr von Möller: Under min ganska långa riksdagstid, har jag
längtat att en motion i detta ämne skulle framkomma. Själf har jag
icke ansett mig kompetent till att göra detta, och jag tror äfven, om
motionen skall hafva någon framgång, den bör, som nu skett, väckas
från en ledamot af Andra Kammaren.
Sista gången, en dylik motion förelåg, var år 1891, det vill säga
13 år hafva förflutit sedan dess, en ganska lång tid i sanning!
Som i betänkandet synes, begär motionären ett förbud emot
bortauktionering af fattiga. Detta har utskottet, som herrarne finna
på sid. 10, afstyrkt af det skal, att ärendet redan är föremål för
Kungl. Maj:ts pröfning på grund af fosterbarnskommittens af år 1897
utlåtande, som till § 12 mom. 1 i fattigvårdsförordningen föreslagit
ett så lydande tillägg: »Vill fattigvårdsstyrelsen till enskild person
uttinga barn, må ej auktion anställas för erhållande af anbud.» När
förslaget sedermera kommunicerades konungens befallningshafvande
9
N:o 28.
Onsdagen den 16 Mars.
och kammarrätten, uttalade vissa af nämnda myndigheter den menin¬
gen, att det föreslagna stadgandet borde afse alla fattiga och icke
endast barn.
Jag kommer sålunda icke att yrka bifall till denna del af motio¬
nen, men af så mycket större vikt anser jag det vara, att man under
någon form kan framställa yrkande om en utsträckt och skärpt kon¬
troll öfver fattigvården. Och jag anser, att detta är desto lämpligare,
som ju vissa delar af fattigvårdslagstiftningen, enligt hvad utskottet i
föregående punkt påvisat, redan äro föremål för Kungl. Maj:ts pröf¬
ning, och det synes mig då vara skäl uti, att äfven detta upptages,
så att Kungl. Maj:t kan fä pröfva saken i ett sammanhang. Lagutskottet
säger emellertid med sin vanliga korthet, att det »torde erfordras en
genomgripande förändring af hela den gällande fattigvårdslagstiftnin¬
gen; och motionären har icke förebragt någon utredning, som kan
föranleda framställning om vidtagande af sådan åtgärd.» Det hade
dock varit önskligt, att utskottet yttrat sig något mera utförligt om
denna utredning, och hvilka lagutskottets positiva önskningsmål äro
utöfver det att afslå motionen. Men därom sväfvar man i ovisshet.
Utskottet säger, att Konungens befallningshafvande hafva till ämbets¬
plikt att kontrollera fattigvården, och att det står honom fritt —
såsom förordningen naivt och negativt uttrycker sig, »konungens be¬
fallningshafvande icke betaget» — att ingripa. Jag vågar dock påstå,
att en landshöfding, äfven om han än så mycket ömmar för de fattiga,
omöjligen kan utöfva en fullt verksam kontroll, då det icke står
honom till buds något organ för sådant ändamål. Icke kan lands-
höfdingen själf göra det och icke heller landssekreteraren eller någon
annan af länsstyrelsen. Jag tror för min del, att våra landshöfdinge-
ämbeten äro så öfverlupna af göromål, att det är dem omöjligt att
i detta fall göra något annat än att beifra sakerna, när de särskildt
komma till deras kännedom.
_ Vidare har man provinsialläkarne, hvilka äga att inspektera
fattiggårdarne i hygieniskt hänseende.
Slutligen har man äfven pastor, och prästens ställning i försam¬
lingen är ju sådan, att den medgifver honom rätt att ingripa. Han
har säte i kommunalnämnden o. s. v. Jag vet väl, att ofantligt
många präster, ja, säkerligen flertalet af dem, ömma för de fattiga
och göra hvad på dem beror för att förbättra den kommunala fattig¬
vården. Men prästens ställning i församlingen är sådan, att det icke
är lätt för honom att ställa sig i opposition emot majoriteten i kom¬
munalnämnden eller kommunalstämman. Han vill kanske icke stöta
sig med sina församlingsbor, och det kan icke heller för honom vara
angenämt såsom präst att uppträda som angifvare.
På många trakter skulle han knappast få annat att göra än att
skrifva anmälningar om dessa stackars människor, som hålla på att till
hälften svältas ihjäl. Ty märken väl, mina herrar, första paragrafens af
fattigvårdsförordningens ordalydelse, att när en person icke är i stånd
att genom arbete förvärfva hvad till lifvets uppehållande oungäng-
ligen erfordras, då skall nödtorftig fattigvård honom lämnas det
vill säga vår skyldighet mot våra lidande medmänniskor är enligt
denna förordning den, att vi icke skola tillåta dem att svälta eller
Ifrågasatt
kontroll
öfver den
kommunala
fattigvården
m. m.
(Ports.)
N:o 28. lo Onsdagen den 16 Mars.
Ifrågasatt frysa ihjäl, men att halfsvälta och för öfrigt vanvårda dem, därför
öfverben . lagen intet hinder i vägen. Såsom jag nyss påpekade fcre-
kommunala h!mes ingen kontroll öfver, att så icke sker. Dessutom saknas natur-
fattigvården ligtvis i fattigvårdsförordningen alla föreskrifter om ordning, snygghet,
«*■ m- hygien, sjukvård etc.
(Forts.) Nu säger man, att det nog ej står så illa till. Att det dock icke
är så väl beställdt, se herrarne på sid. 10, där det visas, att uti icke
mindre än 483 af landsbygdens fattig vårdssamhällen auktionsförfaran-
det ännu utöfvas. I statistiken för 1899 se vi vidare, htt 462 fattiga
fortfarande gå på s. k. sockengång, det vill säga de skickas från det
ena stället till det andra och åtnjuta därigenom sin försörjning. I
442 kommuner saknas fattighus eller anstalter till upptagande af de
nödställde.
När jag nu talar om fattigvården, så fäster jag mig naturligtvis
hufvudsakligen vid den kommunala fattigvården på landet, ty det
vill jag säga till våra större städers och äfven kanske till större delen
åt de mindre städernas beröm, att fattigvården där är ganska väl
ordnad. Men tyvärr är så icke fallet på landsbygden.
I förbigående vill jag fästa uppmärksamheten på ett missför¬
hållande som ofta äger rum vid de s. k. fättigauktionerna eller vid
infordrandet af anbud vid fattiges bortackorderande. Det händer då
mycket ofta, att personer, som själfva stå fattigförsörjningsrätten så
nära, att det endast är en hårsmån, som skiljer dem från understöds-
tagarne, komma in med anbud om öfvertagande af icke en utan tre eller
fyra dylika föremål för den kommunala barmhertigheten för att genom
dessa inackorderingar, som då naturligtvis svältas efter alla konstens
regler, skaffa sig förtjänst och därigenom själfva rädda sig undan
fattigvården. Det kan dock icke sägas, att det är vår tid värdigt,
att sådant får ske. Men där ingen åklagare finnes, kan man ju icke
heller vänta sig någon rättelse. Man invänder visserligen, att de
fattige hafva rätt att själfva klaga. Ja, beträffande dessa stackars
människor minnes jag, hurusom vid ett föredrag här i Stockholm en
talare sade, att nog öfver många fattigvårdsinrättningar borde stå de
Danteska orden: »I, som här inträden, låten hoppet fara.» Men
öfver samtliga kunde man nog skrifva: »De, som där inträda, hafva
redan låtit hoppet fara.» Och jag tror, att man i allmänhet kan säga
åtminstone om de hyggliga och snälla fattighjonen, att de äro så
resignerade, att de icke vilja klaga - och de skulle icke heller våga
det på många ställen.
Då jag vet, hur ogerna kammaren åhör innanläsning, skall jag ur
mitt rika förråd af »urklipp» blott läsa upp ett ringa fåtal, naturligt¬
vis med utelämnande af alla ortnamn. Här står t. ex. i en tidning:
»De ha så godt utrymme». V. fattighus i Ö. har råkat ut för
en anmälan till länsstyrelsen af förste provinsialläkaren, som inspek¬
terat detsamma.
Vederbörande fattigvårdsstyrelse har nu förklarat sig. Doktorns
klander, att män och kvinnor bo i samma rum, anser den obefogad.
Styrelsen har icke tänkt, att det skulle utgöra något hinder, »då de
ha godt utrymme», och i många andra fattighus går det till på samma
sätt:»
11
N:o 28.
Onsdagen den 16 Mars.
Mot doktorns anmälan om, att idioten Carl Johan Hakes under¬
håll skulle vara för litet, protesterar fattigvårdsstyrclsen, ty Hake får
gå omkring i de närmaste gårdarne och arbeta, en sak, som renderar
honom inkomster i både mat och pangar. »Och», tillägger styrelsen,
»att han för en stilla vandel, det kan bevisas, genom att han hvarje
helgdag bevistar gudstjänsten i kyrkan». G. H. T. 10/y 1902.
»Fattigvård på landet.» På L. fattighus i Ö. finnas för närvarande
tre personer, däraf två sängliggande sjuka och eu 80-årig gumma,
hvilken naturligt nog ej kan uträtta något nämnvärdt, berättar »Öst¬
göten». De tre skola vårdas af en för detta ändamål tillsatt sköterska,
hvilken dock allt emellanåt gör en resa och ofta stannar borta en
vecka, öfverlämnande de båda hjälplösa sjuka i den likaledes nästan
hjälplösa gummans vård. Vid sådana tillfällen har det händt, att en
af de sjuka, som är lam, fallit ur sängen och fått ligga halfnaken på
golfvet rätt länge. Dessutom har ingen läkare anlitats för de sjuka,
oaktadt en sådan nyligen flere gånger varit på besök i en gård intill
och därvid farit förbi fattighuset, som ligger strax vid vägen.
Man kan under dylika omständigheter lätt tänka sig fattighus-
invånarnes belägenhet. Det är emellertid att hoppas, att vederbörande
efter denna påpekning föranstalta någon ändring till det bättre.
v G. H. T. \ 19-)2.
»Vår otidsenliga fattigförsörjning». Mångfaldiga gånger förekomma
i pressen belysande exempel öfver, huru olika plikten om lagstadgad
fattigvård tillämpas inom landet, skrifver en meddelare till H.-T. I
allmänhet ursäkta sig vederbörande med, att fattigdomen är själfför-
vållad, att den som ej vill arbeta skall ej heller äta etc.
I lördagens handelstidning intogs på gifna skal ett upprop om
understöd till en sedan tre år obotligt blind man, boende i en grann¬
kommun, hvilken genom egen energi lärt sig borstbinderi, sedan
olyckan träffade honom, men nu sedan tre månader varit sjuk och
saknat förmåga att skaffa sig råmaterislier till sitt handtvärk, hvarför
mannen och hans nio hemmavarande barn, hvaraf endast två kunna
förtjäna något, ej äro hulpna med det understöd af 10 kronor i må¬
naden, som kommunen består dem.
En framstående man yttrade för många år sedan om fattigvårdens
tillämpning, att de fattiga finge »för lite att lefva af och för mycket
att do af». Det äger sin tillämpning, som man ser, äfven i våra
dagar.
Konungens befallningshafvande äger dock stor makt enligt samma
förordning, och plikt att öfvervaka åligger jämväl pastorer samt all¬
männa åklagaren — men hur detta tillämpas, framgår af anförda
exempel. Där ingen åklagare finnes, där finnes ingen rätt.
Vore icke på tid, att denna stora och allvarliga.fråga nu åter¬
upptogs af Riksdagen, och kunde man icke hoppas bättre frukt däraj
än senast? Bet är hög tid, att en staten och samhället värdig ny lag¬
stiftning i fattiqvårdshänseende nu kommer till stånd.
G. H. T. s/j 1902.
I Nya Dagligt Allehanda, nationalupplagan 23 maj 1902 läses en
berättelse från en af socknarne ej långt från Stockholm, huru som en
gammal halfblind och till hälften lam man var inhyst uti en liten
Ifrågasatt
kontroll
öfver (ten
kommunala
fattigvården
m. m.
(Forts.)
N:o 28.
12
Onsdagen den 16 Mars.
^kontroll stuSa> aflägsen från människoboningar, där till hans vårdarinna lära-
öfver den Dats en gumma, den s. k. Tok-Lotta, som led af periodisk sinnes-
kommunala sjukdom, då hon blef våldsam och slog den gamle.
fattigvården Förliden höst gjorde han ett förtvifladt försök att åstadkomma
m. m. någon ändring i sitt sorgliga läge. Han stapplade i väg till fattig-
or Si vårdsstyrelsen och klagade sin nöd, men denna ansåg, att det var
bra, som det var, med den motiveringen att Lotta ännu icke visat
sig farlig för den allmänna säkerheten. Förgäfves sade mannen, att
det komme att sluta illa, om man icke lagade, att han fick skydd.
Dels beslöts, att den orkeslöse gubben och den vansinniga kvinnan
fortfarande skulle bo tillsammans i det enstiga torpet. Kristi Him¬
melsfärdsdag 1902 nedbrann stugan midt på ljusa dagen, och i rui¬
nerna fann man de förkolnade liken af dess båda olyckliga innevå¬
nare, »som varit föremål för T—s sockens fattigvård».
Ja, jag skulle kunna upprepa oändliga sådana exempel för att
visa, att det sannerligen icke är så väl ställdt, som man här möjligen
vill låta påskina.
Jag tror ej häller utskottet betänkt detta, utan öfverhopadt af
arbete har det hängt sig fast vid motionens brist på utredning.
Men, mine herrar, nu är frågan den, om detta ärende efter att
hafva hvilat i 13 år nu skall tå passera; och om framställningen
endast af rent formella skäl skall afstyrkas. Jag hoppas, att denna
kammare, som redan år 1891 biföll en återremiss, ehuru däraf blef
intet, emedan frågan föll i Andra Kammaren, måtte lämna en hjälpsam
hand åt dessa stackars olyckliga människor, med afseende å hvad
motionären här önskat i frågan beträffande ökad kontroll.
Det är, herr talman, åt sådan anledning, som jag ber att få göra
följande yrkande, nämligen att .Riksdagen i skrifvelse till Kongl.
Maj:t vilie anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes efter föregående utred¬
ning för Riksdagen framlägga förslag till en mera effektiv kontroll
än den nuvarande öfver den kommunala fattigvården; och anhåller
jag om proposition på detta mitt yrkande.
Herr Hasselrot: Den ärade talaren började sitt anförande med
att göra en rätt allvarsam anmärkning emot lagutskottet därför, att
utskottet rörande denna detalj af motionen yttrat sig ovanligt kort.
Utskottet har dock därpå offrat en half tryckt sida. Men huru har
motionären själf gjort i sin motion? Jo, hela motionen går ju ut på,
att bortauktioneringen af fattiga må undanröjas, hvilken fråga nu ej
kan föranleda någon åtgärd från Riksdagens sida, emedan man ju
vet, att Kongl. Maj:t har den om hand; och utan att i motiveringen
yttra ett ord om den skärpta kontrollen, säger motionären i slutet af
motionen sig önska, att bortauktioneringen måtte förebyggas »samt
att öfver hufvud taget den kommunala fattigvården ställes under
statens kontroll » Han framställer således blott och bart ett yrkande,
att den kommunala fattigvården skall ställas under statens kontroll,
utan att på ringaste sätt anföra, hvaruti bristerna bestå eller på hvad
sätt den ifrågasatta kontrollen skall anordnas. Lagutskottet har alltså
varit i sin goda rätt, då det sagt, att inga anvisningar blifvit läm-
Onsdagen den 16 Mars. 13 N:o 28.
nade. Lagutskottet har hvarken haft befogenhet eller tillfälle att
tänka ut, huru förhållandena skola ordnas, då motionären ej gjort det. öjver ^en
Den ärade talaren har emellertid nu framhållit en del saker och kommunala
uttalat flera önskningsmål, som möjligen skulle kunna läggas till fattigvården
grund för en skrifvelse. Jag tillåter mig dock påpeka, att det nog m- m-
icke är så illa ställdt i förevarande fall, som den ärade talaren velat (Forts.)
göra gällande. En rätt skarp och effektiv kontroll finnes redan. Det
förhåller sig nog icke heller så, att fattighjonen icke ens våga att
klaga, ty det förekommer ofta nog, då en kommun icke gifver till¬
räckligt fattigunderstöd, att klagomål ingifvas och föranleda rättelse.
Jag känner själf ett flertal fall, då konungens befallningshafvande
ålagt kommuner att lämna tillräckligt understöd. Och ej nog därmed,
utan det upplystes inom lagutskottet, hurusom en konungens befall¬
ningshafvande nyligen proprie) motu dels själf och dels genom lands¬
sekreteraren samt genom vederbörande kronofogdar och länsmän före¬
tagit undersökningar om fattigvårdens tillstånd och föreskrifvit om
rättelse, där brist i detta fall egde rum. Däraf framgår sålunda, att
det i detta fall icke är brist på kontroll, därest konungens befall¬
ningshafvande vilja fullgöra sin skyldighet. Att enstaka fall, sådana
som talaren påpekat, af förbiseende kunna förekomma, kan natur¬
ligtvis icke bestridas, men lärer nog icke häller under några för¬
hållanden kunna undvikas. Hvad beträffar det fall, den ärade talaren
omnämnde, då provinsialläkaren gjorde anmälan och fattigvårdssty-
relsen svaiade något snäft, så nämnde han icke, hvad konungens
befallningshafvande sedermera åtgjorde i saken; men sannolikt är väl,
att rättelse åstadkoms genom dess ingripande.
Det förefaller mig, som om man icke på de grunder, som här
blifvit anförda, är berättigad att ifrågasätta en fullständig omarbet¬
ning af hela lagen. Och särskild! vill jag fästa uppmärksamheten
därpå, att våra kommuner icke äro så synnerligen benägna att ställas
under myndigheternas kontroll mera än som är oundgängligen nöd¬
vändigt — och den kontroll, som i detta fäll redan nu är lagstadgad,
har, såvidt jag känner, icke brustit i effektivitet.
Jag tillåter mig att yrka bifall till lagutskottets afstyrkande
hemställan.
Friherre Tamm: Herr talman! Det synes mig, att lagutskottet
haft fullt skäl att icke önska aflåtande! af en skrifvelse till Konungen
i förevarande ämne på den grund, att Riksdagen redan förut har
skrifvit angående öfriga i motionerna berörda frågor, men ehuru
så icke skett i det afseende, som af den förste talaren berördes,
nämligen angående kontrollen öfver utöfvandet af fattigvården, för¬
modar jag, att då Kongl. Maj:t låter omarbeta författningen, denna
fråga också blir tagen under öfvervägande, och synes mig därför
någon skrifvelse i detta fäll icke vara erforderlig.
Anledningen, hvarför jag begärt ordet, är den. att jag önskar,
att de många framställningar, som blifvit gjorda angående omarbet¬
ning af fattigvårdslagen, måtte höras ända fram till Kongl. Magt.
Det förvånar mig icke, att från många håll oupphörliga framställ¬
ningar komma om än den ena, än den andra förändringen. Jag
N:o 28. 14 Onidagen den 16 Mars.
^kontroll* he att ^ lästa uppmärksamheten därpå, att när 1871 års för-
öfver den ordning tillkom, hade det inom många delar af landet inrotat sig
kommunali missbruk och missförhållanden, hvilka man ville stäfja, och när man
fattigvården vill stäfja ett missbruk, händer det så lätt, att man går något för
m- m- långt åt andra sidan. Det synes mig, som om detta vore grunden
(Forts.) till att fattigvårdsförordningeu i vissa afseenden blifvit mycket sträng.
Skillnaden mellan 1 och 2 §§ är icke med afseende å de fattiga så
särdeles stor, men skillnaden mellan möjligheterna för en kommun,
som lämnat fattigvård efter den ena eller efter den andra paragrafen,
att återfå hvad den utlagt är mycket stor. Ty tillämpningen är
därvidlag, som jag nämnde, mycket sträng. När det så kommer till,
att högsta instansen för afgörande af fattigvårdsmål flyttats från
Kongl. Maj:t till kammarrätten, så är det ju alldeles gifvet, att en
myndighet sådan som kammarrätten måste med yttersta stränghet
och formellt tillämpa lagen. Därigenom har man nu kommit därhän,
att denna stränga tillämpning af en i och för sig själf' sträng lag i
många fäll åstadkommer hårdhet. Jag kallar t. ex. för hårdhet, att
när en änka, när en öfvergifven hustru, när en ogift kvinna med
flera barn, hvilken icke kan få ett sådant läkarebetyg, att hon för¬
klaras vara oförmögen att sig själf försörja, utan genom läkarebetyget
endast intygas vara mindre arbetsför -—- när en sådan kvinna, säger
jag, hon må sitta där med huru många barn som hälst, får understöd
enligt 2 § af en kommun, så kan denna kommun icke få ersättning
af den kommun, där hon har hemortsrätt. Jag vill nu icke påstå,
att detta har sin grund endast i det sätt att tillämpa lagen, som kam¬
marrätten använder, utan dylikt förekom nog äfven under den tid,
då fattigvårdsärenden gingo till högsta domstolen. Jag tror nämligen,
att det var under sista tiden, då ärendena gingo dit, som det in¬
träffade, att eu kommun, som lämnat understöd åt en kvinna med
åtta barn, icke kunde få tillbaka det lämnade understödet af den
kommun, där kvinnan hade hemortsrätt. Således vill det förefalla
mig, som om en något mildare tillämpning i detta afseende skulle
vara af högsta behof påkallad.
Däremot hafva ofta framställningar gjorts om en strängare till-
lämpning af lagens föreskrifter gent emot försumliga familjeförsörjare.
Det är nu ytterst svårt att kunna få en familjeförsörjare, som icke
bryr sig om att taga vård om sin familj, dömd till intagande på ar¬
betsinrättning för att på det sättet aftjäna det belopp, som kommunen
har måst utgifva för hans familj. Först och främst skall det natur¬
ligtvis alltid vara i enlighet med 1 §, som understödet utgått, och
sedan skall det visas så många andra omständigheter, att Konungens
befallningshafvande mycket ofta har svårt att säga, att en familje¬
försörjare skall intagas på arbetsinrättning för att med sitt arbete
aftjäna det understöd, som lämnats hans familj. Detta har ju visser¬
ligen inga svårare följder med sig än att kommunen själf får vid¬
kännas de kostnader, den haft för denna familj. Men såsom upp¬
fostringsmedel för dylika försumliga familjeförsörjare och deras gelikar
är denna kommunernas rätt att kunna få dem dömda till intagande
på arbetsinrättning af stor vikt.
Vidare är det den af den förste talaren beröida frågan om stats-
15
N:o 28.
Onsdagen den 16 Mars.
kontroll. Han nämnde — hvilket ju är riktigt — att en person,
som är missnöjd öfver att icke hafva fått fattigvård sig tilldelad,
icke kan öfverklaga fattigvårdsstyrelsens beslut på andra grunder än
att vid behandlingen af hans ansökning något formfel blifvit begånget, j
Lagutskottets ärade ordförande påvisade, att Konungens befallnings¬
hafvande, som har till åliggande att öfvervaka fattigvårdens utöfvande,
därvidlag kan ingripa. Ja, det kan Konungens befallningshafvande,
och jag tror, att Stockholms fattigvärdsstyrelse, som för öfrigt är
ganska frikostig vid utdelande af understöd, dock vid några tillfällen
lått erfara, att Konungens befallningshafvande ålagt styrelsen att
draga försorg om den eller den fattige. Men det är så sällan, som
dessa ärenden komma fram till Konungens befallningshafvande. Huru
kan man tänka sig, att ett stackars fattighjon — t. ex. eu idiot —
som förvägrats understöd, skall kunna komma sig för med att anmäla
detta hos Konungens befallningshafvande? Det blir i många fall för
Konungens befallningshafvande alldeles okändt, att ett sådant negli¬
gerande af hvad jag skulle vilja kalla en skyldighet ägt rum. Det
blir för Konungens befallningshafvande omöjligt att öfvervaka en sak,
om hvilken denna myndighet saknar kännedom.
Allt detta gör, att det förefaller mig, som om det skulle vara
högst önskligt, att Kongl. Maj:t behagade vid första möjliga tillfälle
taga denna fråga om hand och att på grund af den skrifvelse, som
redan är omnämnd, en fullständig omarbetning af fattigvårdsförord¬
ningen måtte företagas, samt att därvid dessa synpunkter — kon¬
trollen och tillämpningen af fattigvårdsförordningen — också måtte
komma under beaktande.
Jag har intet yrkande att göra.
Herr Ta mm, Hugo: Den föregående talaren hnr i mångt och
mycket förekommit mig, så att jag skall icke upptaga de delar af
frågan, han berört, till pröfning annat än i afseende å kontrollen.
I afseende å kontrollen är nog förhållandet det — det veta vi,
som bo på länder. — att det faktiskt icke finnes någon kontroll, och
vill man hafva reda på huru upprörande förhållandena öro, så be-
höfver man icke taga till tidningarne, för att få kännedom om för¬
hållanden, som äro verkligt upprörande. Vill man söka taga reda
på, huru dessa stackars fattighjon blifva »försörjda», så behöfver man
icke gå långt för att få se, huru man sträfvar efter att till det allra
minsta nedpruta kostnaderna för deras försörjning. Jag kan därför
icke frigöra mig från den tanken, att det är nödvändigt, att en verklig
kontroll i detta hänseende kommer till stånd.
Fattigvårdsförordningen lider dock af stora svagheter. Bestäm¬
melserna äro, såsom den föregående talaren sade, sådana, att om man
skulle kontrollera efter dem, så skulle man å ena sidan komma till
för stor stränghet och å den andra till för stor mildhet. Det är
således också efter mitt förmenande alldeles nödvändigt att göra änd¬
ringar i fattigvårdsförordningen. I detta afseende instämmer jag med
den föregående talaren, och jag begärde ordet af samma anledning
som han, nämligen för att framhålla, att enligt mitt förmenande har
man icke rätt att låta denna fråga hvila alltför länge. Det är sär-
Ifrågasatt
kontroll
öfver den
kommunala
fattigvården
m. m.
(Forts.)
N:o 28.
16
Onsdagen den 16 Marg.
^kontroll* ett förhållande, som icke berördes af den siste talaren, men
öfver den som ^ör. är ^et mest upprörande i detta ämne, nämligen denna
kommunala bortauktionering af fattighjon. Herrarne minnas kanske, att när den
fattigvården stora slaffrågan upprörde sinnena i Amerika, utkom en bok, som
m m- hette »Onkel Toms stuga», och bland de scener, som starkast upp-
(Forts.) rörde mitt ungdomliga sinne, var just skildringen af en auktion å
svarta slafvar. De köptes för att man skulle af dem utpressa den
största möjliga kvantitet arbete. Hos oss pågå ännu, såsom det visats,
i 20 procent af Sveriges kommuner sådana auktioner, men i ett helt
annat syfte, nämligen för att till det minsta möjliga nedpressa kost¬
naderna för att dessa stackars människor skola hållas vid lif. Bägge
hafva de gemensamt att i en tid, då man särskilt ifrar för de mänsk¬
liga rättigheterna, finnas det en klass, hvars medlemmar äro så absolut
värnlösa, att de föras fram på auktion alldeles såsom kreatur på
auktion den 14 mars. Detta är för mig så skriande, att jag icke
kan underlåta att uttala min önskan, att Kongl. Maj:t ju förr desto
hällre toge denna sak om hand.
Jag begärde ordet särskildt för att få betona, att det är så länge
sedan som år 1897, som kommittén för fosterbarnsväsendets ordnande
utgaf sitt betänkande. Om herrarne räkna efter, så är det ju icke
så få år, som förflutit sedan dess. Redan hafva alla myndigheter
blifvit hörda, och det vore önskligt, att regeringen, som är så syssel¬
satt med alla möjliga materiella frågor, rösträttsfrågan och dylikt,
icke tappade bort en så viktig humanitär fråga som denna.
Jag begärde ordet för att uttala den önskan, att denna fråga
blefven! fort som möjligt af regeringen upptagen och förslag i ämnet
för Riksdagen framlagdt, så att den skamfläck, som jag vågar påstå
att detta bortauktionerande är, måtte helt och hållet försvinna genom
förfarandets uttryckliga förbjudande.
Det är sant, såsom lagutskottet efter 1879 års lagutskott upp¬
repar, att en bestämmelse i den af motionären angifna riktningen
»skulle vålla hinder eller svårighet för understödstagarens utackor-
dering samt åstadkomma betydlig ökning af den förut tryckande
fattigvårdstungan.» Javäl, det må vara händt; men i detta får man
icke se på svårigheterna. Om fattigvården blir dyrare, om man icke
lyckas göra några besparingar genom att nedpressa dessa människors
levnadskostnader till det yttersta, så är detta en hänsyn, som får vika.
Lika litet kan jag underskrifva det nuvarande lagutskottets skäl, då
det säger, att »så länge ett fattigvårdssamhälle har rätt att bestrida
sin försörjningsskyldighet genom utackorderm», kan man ej skäligen
beröfva samhället rätten att genom upptagande af anbud bereda sig
tillfälle att billigast fullgöra sin skyldighet.» Ja, samhället må upp¬
taga anbud, men det är en stor skillnad mellan detta och att stanna
för det billigaste anbudet. Enligt min uppfattning är det fattigvårds-
styrelsens skyldighet att se till, icke blott att det billigaste’ priset
betalas för dessa människors underhåll, utan äfven och i synnerhet
att det ställe, dit de komma, är ett så godt ställe som möjligt. Finnes
icke något sådant godt ställe, så får fattigvårdsstyrelsen vidtaga andra
åtgärder, blott icke detta bortauktionerande.
Jag vill icke gorå något yrkande, utan endast uttala den för-
Onsdagen den 16 Mars.
17
N:o 28.
hoppning att denna fråga måtte så fort som möjligt af regeringen Ifragasatt
upptagas och för Riksdagen framläggas. öfver den
. kommunala
Friherre Klingspor: Det är nog med denna fråga som med så fattigvården
många andra, att man icke får låta förståndet springa bort med sen- m. m.
timentaliteten och de vackra känslorna. Jag tror att detta bortauk- (Forts.)
tionerande, som det talas så mycket om, tager sig värre ut på pap¬
peret än hvad det i de flesta fäll ter sig i verkligheten. Det är
naturligtvis mycket bra att göra ett stort nummer af, men om man
granskar detaljerna, sä skall man visserligen finna, att det i en del
fäll kan framdragas exempel på upprörande förhållanden, men man
skall också få se att i många fall, kanske de flesta, det icke är så
upprörande som det låter, utan helt enkelt beror på en förutfattad
opinion.
klumanitetskänslan torde här verka kraftigare än lagstiftning.
Jag har icke begärt ordet därför att jag har någon annan åsikt
än lagutskottets ordförande, utan därför att jag ville uttala, att jag
anser det vara viktigare att göra allt för att förekomma, att männi¬
skor råka i armod, än att bråka med lagstiftning om huru man sedan
skall göra med dem, som blifvit fattiga. Det visar sig, att om fattig¬
vården skall ordnas såsom en affär, där kännedomen om förhållandena
är obetydlig och intresset för saken är utspädt, så blir fattigvården
så dyr, att samhället icke kan bära kostnaden för densamma.
Jag har ju egendomar i flera socknar. Bland dessa finnas stora
socknar, som hafva gemensam fattigvård och där kännedom om de
olika trakterna icke kan finnas annat än med anlitande af en hel
mängd olika personer. Då blir fattigvården vanligen mycket otill¬
fredsställande för dem, som skola åtnjuta den, och mycket dyr för
dem, som skola betala den; detta därför att det icke finnes någon,
som har intresse af att söka förekomma att människor falla fattig¬
vården till last. Om jag har eu egendom i en stor socken med 6- ä
8,000 invånare, hvad intresse har jag då att förhindra, att mitt folk
icke faller fattigvården till last, när jag vet, att jag ändå får deltaga
i denna tunga med alla andra? Men hade jag större rätt än jag nu
har att få bryta ut min egendom från den gemensamma fattigvården,
så skulle jag hafva större intresse af att förekomma, att mitt folk
behöfde komma i behof af fattigvård. Detta vore ett önskemål, som
jag skulle vilja kraftigt framhålla, att man finge större laglig rätt
atr. bryta ut en större egendom eller en komplex af flere mindre
från den gemensamma fattigvården och bilda eget fattigvårdsdistrikt.
Genom en sådan åtgärd tror jag, att intresset att söka förekomma
fättigvårdsbehofvet skulle blifva betydligt förökadt. Jag är medlem
af flera socknar, där det icke finnes gemensam fattigvård, utan fattig¬
vården är uppdelad på flera smärre distrikt, som hvartdera sköter
sina fattiga. Där finnas fattigstugor äfven i dessa socknar, men jag
vet exempel där dessa stå tomma. Man söker där sörja för do fattiga,
så att de kunna själfva tillgodogöra sig sina arbetskrafter. Få de
blott husrum och värme, så kunna de för resten ofta nog själfva för¬
tjäna till rätt stor del af sitt lifsuppehälle. '
Jag tror, som sagdt, att det är bättre att vidtaga åtgärder för
Första Kammarms Prof. 1904 N:o 29. 2
N:o 28.
Ifrågasatt
kontroll
öfver den
kommunala
fattiqvärden
m. m.
(Forts.)
18
Onsdagen den 16 Mars.
att hindra, att större nöd uppstår i familjerna, än att af sentimenta¬
litet lockas till en lagstiftning, som skulle blifva så betungande, att
landsbygdens kommuner i regeln icke skulle kunna stå ut därmed.
Utskylderna på landsbygden äro nog stora ändå.
Så är det frågan om kontrollen. Den skulle i sig själf kosta
mycket, och jag tror, att Konungens befallningshafvande skulle finna
det rätt svårt att behöfva ingripa hårdare emot fattigare kommuner,
än hvad de redan nu ofta nog måste göra.
Jag har velat yttra detta för att fästa uppmärksamheten vid hvad
jag anser vara en ganska viktig faktor. Jag har endast berört för¬
hållandena på landsbygden, och jag tror, att där spela dessa för¬
hållanden en ganska stor roll. Jag har åtminstone af egen erfarenhet
sett, hvilken högst betydlig skillnad det blir, om det ena eller andra
systemet användes.
Herr von Möller: Jag kan icke neka till att det är med en
viss tveksamhet jag uppträder efter den föregående talaren. Han
framställde ju oss — de två föregående talarne och mig — såsom
de der låtit »förståndet löpa bort med känslorna». Men själf slog
han sig till riddare för förståndet. För hans egen skull vill jag, som
känslomänniska, icke skära med dissekerknif i dessa hans förstånds
alster. Jag tror dylik dissektion obehöflig, åtminstone för dem, som
åhörde hans föredrag. Han trodde sig nämligen hafva funnit de
vises sten, som skulle bringa oss lyckan och helt och hållet befria
oss från all fattigvård! Det var helt enkelt; vi skulle blott söka
förekomma att få några fattiga! Ja, mina herrar, jag, såsom en
känslomänniska, önskar naturligtvis det också, men jag skulle varit
den ärade talaren tacksam, om han velat gå litet mera in i detalj
och visa oss, huru det skall gå till, ty då behöfde vi förvisso icke
någon fattigvårdslagstiftning. Jag erinrar mig historien om en vies
hög dam, som, då det eu gång var hungersnöd uppe i Lappland,
sade: »hvarför ger man icke de stackars människorna mjölk och
skorpor»? Den ärade talarens resonemang påminde allt bra mycket
om denna höga dams praktiska förslag.
Jag är lagutskottets ärade ordförande tacksam, att han kastade
bort masken och lät oss få veta, hvad utskottets verkliga skäl för
afslag varit, nämligen, att det noer icke är så illa beställdt med fat¬
tigvården här i landet. Ja, det tror jag icke, att jag behöfver be¬
möta. Jag hänvisade blott på hvad jag nyss anfört och de miss¬
förhållanden jag redan framdragit. — Jag tror att herrarne skola
erkänna, att vi, jag och mina meningsfränder, hafva rätt i denna
punkt och icke lagutskottets ordförande. Jag tror, att dessa skild¬
ringar gälla i flera fall än han tycks vilja antaga.
Vidare sade han, att i regeln klaga icke de fattiga. Det är de
beskedliga fattiga -—■ jag upprepar det — de gamla, de mest för¬
tjänta, som icke klaga; men de bråkiga, de klaga och ställa till led¬
samheter, och de lyckas kanske äfven någon gång att finna en hjälp¬
sam hand, som upprättar en klagoskrift till Konungens befallnings¬
hafvande. Ty de fattiga kunna ju vanligen icke själfva göra detta
och lyckligt lotsa sig fram mellan formalismens skär för att kunna
N:o 28.
Onsdagen den 16 Mars. 19
vinna framgång hos Konungens befallningshafvande, och de behöfva Ifrågasatt
naturligtvis någon som hjälper dem att framlämna skrifvelsen till kontroll
vederbörande. 1-oZZulala
Den ärade utskottsordföranden sade vidare, att kommunerna visst fattigvården
icke äro hågade att ställa sig under kontroll. Det har ej heller jag »». m.
trott, men detta är väl ett ytterligare skäl för att verksam kontroll (Forts.)
införes. Det finnes också en annan auktoritet, som jag här vågar
åberopa, han som sade: »jag var hungrig», jag var törstig, naken,
sjuk», och hvem den mannen var, veta vi alle.
Den talare, som efter mig hade ordet, ansåg, att regeringen nog
skulle taga saken om hand. Ja, men på hvad sätt skall regeringen
få veta Riksdagens önskningar, utan att Riksdagen säger ifrån. Icke
kunna väl herrarne tro, att denna diskussion, hvaruti några få leda¬
möter af Riksdagen deltaga, skall utöfva en så kraftig påtryckning
på regeringen som en riksdagsskrifvelse, att den vill komma fram
med ett lagförslag. Det är icke mer än några år sedan man i en
annan fråga fick höra från statsrådsbänken, »det har Riksdagen aldrig
begärt». Skulle man nu genom ett anslag på alltsammans gifva till
känna, att Riksdagen önskar en ändring i motionens riktning —
nog är detta åtminstone ett bra negativt sätt att gå till väga, i syn¬
nerhet när vi hafva den utvägen att genom ett bifall till mitt förslag
säga ifrån till regeringen, att vi önska en kungl. proposition i ämnet;
ty en enskild riksdagsman, lagutskottet, ja, Riksdagen själf kan icke
åstadkomma en sådan utredning som Kungl. Maj:t kan. Det måste finnas
en inspektion med aflönade ledamöter; man kommer icke från saken
på annat sätt. Jag kan icke i detalj angifva, huru denna inspektion
skall anordnas; men Kungl. Maj:t torde, med de centrala myndig¬
heternas tillhjälp, nog kunna finna, hur denna lämpligast bör ordnas.
Jag vädjar till de herrar, som stå i spetsen för länsstyrelserna,
jag vädjar till prästerna: hafva vi icke rätt uti, att det på många
orter i landet är ganska illa beställd! med fattigvården och att det
med nuvarande system är omöjligt att få saken afhjälpt.
Jag tvingas att vidhålla mitt yrkande om bifall till mitt förslag.
Friherre Palmstierna: Jag skall icke framställa något yrkande,
men då det är så många, som yttrat sig i frågan och belyst den ena
sidan deraf, har jag ansett, att man äfven borde säga några ord till
belysning af den andra sidan. Här har talats så mycket om stats¬
kontroll, som skulle öfvas å fattigvården. Man har dock många
gånger sagt, att man i allmänhet icke skall kontrollera så mycket
från statens sida, utan låta de enskilde sköta sig själfva. Och hur
skulle kontrollen försiggå? Det har visst antydts, att den skulle ut-
öfvas genom särskilda inspektörer. Skulle det sedan tillämpas nor¬
malstater också, blefve det för kommunerna ganska betydande kost¬
nader. Och här ifrågakommande förhållanden öro så ofantligt olika
på olika ställen inom landei. Jag representerar ett fattigt län, och
där måste ju dessa förhållanden ställa sig annorlunda än i de rikare
länen. Det har sagts, att det är förenadt med svårigheter för de
fattiga att anföra klagomål. Det är svårigheter, som jag får såga,
att jag icke kunnat märka. I Jönköpings län förekomma sådana
N:o 28. 20 Onsdagen den 16 Mara.
Ifrågasatt klagomål ofta nog, icke sällan framföras de muntligen. De fattiga
kontroll kunna i allmänhet icke själfva affatta dem skriftligt, men man skrif-
ktmmurfala ver dem ^ör ^ frågan i gång. Klagomålen kommuniceras med
fattigvården fattigvårdsstyrelserna och länsmännen, och i de flesta fall visar det
m. m sig, att klagandena haft orätt. Det är ganska många af klagandena,
(Forts.) som äro oroliga själar och ej nöja sig med hvad de knnna få, utan
oupphörligt klaga. När de få penningar, använda de dem till att
resa upp till Konungens befallningshafvande och klaga. Flera gånger
har det ju händt, att de haft rätt, och då hafva fattigvårdsstyrelserna
måst gifva med sig. Det finnes ju också redan en statskontroll genom
länsmän och läkare, och det kommer också anmälningar i fall, dä
Konungens befallningshafvande bör och skall ingripa, och då blir det
rättelse.
Men man måste sätta sig in i, hvilka det är, som skola betala
fattigvården. Det är, om vi fortfarande tänka på Jönköpings län,
fattiga hemmansägare, som ej fått annat än knoga från första början
och endast med yttersta sparsamhet kunnat uppehålla sig och sin
familj, som ännu vid 70 ä 80 års ålder, i den mån deras krafter
tillåta, hjälpa till hos sina barn, vetande, att de icke kunna uppehålla
sig på annat sätt. Hvilka äro åter fattighjonen? Jo, personer, på
hvilka är tillämpligt hvad som står på sid. 3 i utskottets betänkande:
»i vår oroliga tid äro de fattiga långt mera än förr stadda på vand¬
ring», personer, som aldrig nöjt sig med att sitta hemma i sina fattiga
kommuner, utan gifvit sig ut och en tid haft löner, större än hem-
mansägarne där nere någonsin drömt om att kunna få, men sedan
börjat supa och föra ett dåligt lif, dömts för lösdrifveri och så om¬
sider kommit tillbaka till den kommun, hvarifrån de utgått, men där
de naturligtvis då ej ses med stor välvilja af hemmavarande kom¬
munmedlemmar, som ej våga depensera så mycket, som dessa kring¬
flackande gjort. Och den andra afdelningen utgöres ofta nog af
kvinnor, som födt ett eller flera oäkta barn. De äro ej heller väl
sedda. Medan nu de åldrige hemmansägarne på hemmansdelar om
1/s och 1/J8 mantal knoga och söka hjälpa till med hvad de kunna,
hvad vilja dessa göra, som äro intagna i fattighusen? Ingenting, utan
de skola blott hafva uppassning och föda. Denna blir naturligtvis
därefter, men förnöjsamheten blir också därefter. Jag har varit inne
i särdeles många fattigstugor, de flesta, tror jag, som finnas i Jön¬
köpings län. Det var ju mycket olika, men på många ställen erfor
jag, att fattighjonen behandlades med mycken kärleksfullhet och
därför visade tacksamhet. Jag minnes särskildt ett gammalt par.
man och hustru, som varit förmögna, men genom omständigheternas
makt förlorat sin förmögenhet och intagits på fattigstugan inom
samma kommun, där de förut bott. De erkände sig hafva allt hvad
de behöfde, och att alla voro vänliga mot dem. Men de, som varit
ute på vandring 15 ä 20 år, voro ej belåtna i samma fattigstuga.
Det har vidare talats om att det är svårt att få familjeförsörjare
att uppehålla sina familjer. Det är nog ganska riktigt, och det vore
önskligt att kunna få ett hastigare och kraftigare ingripande från
kommunernas sida. Men att det ej är omöjligt, därpå har jag sett
flera exempel, och när de försumlige familjeförsörjarne behandlas
.Cnsdagen den 16 Mars. 21 N:o 28.
efter lag, dömas de af Konungens befallningshafvande till tvångsar- Ifragasatt
bete, hvilket gör mycket godt både för dem och för deras gelikar. ö^r°d^n
„ , kommunala
Friherre Akerhielm: Jag begärde egentligen ordet med an - fattiqvården
ledning af ett yttrande af en talare på stockholmsbänken, att, sedan m. m.
kammarrätten blifvit högsta instans i fattigvårdsärenden, lagtillämp- (Forts,
ningen blifvit betydligt strängare, än den var förut. I senare delen
af sitt anförande modifierade han visserligen detta sitt påstående, men
jag anser mig ändock böra upplysa, att tillämpningen af 1 § i fattig-
Vårdsförordningen nu är i allt väsenligt densamma, som ägde rum i
högsta domstolen, innan domstolens befattning med fattigvårdsärenden
upphörde.
Då frågan om de väsentligaste bestämmelserna i fattigvårdsför-
ordningen redan på grund af Riksdagens skrifvelse af år 1899 äro
dragna under Kungl. Maj:ts pröfning och i sammanhang därmed väl
sannolikt kommer att tagas i öfvervägande, huruvida några åtgärder
af den beskaffenhet, hvarom här är fråga, eller för kontroll å fattig¬
vården, skulle vara lämpliga, finner jag för min del ej anledning att
nu skrifva till Kungl. Maj:t i denna fråga. Det förvånar mig för
öfrigt alldeles icke, att frågan blifvit liggande något längre tid hos
Kungl. Maj:t, ty den är verkligen så svår att lösa, att man väl kan
behöfva betänketid, innan man kommer med något förslag. Hvad
som särskildt gaf anledning till riksdagsskrifvelsen af år 1899 var
omsorgen om de minderåriga barnen, och det är uppenbart, att det
vore af stort värde, om det kunde göras någonting i det afseendet.
Men när man tänker sig att kunna hjälpa barnen till den fattigvård,
hvaraf de nu kunna vara i saknad, genom en omformulering af 1 §
i fattigvårdsförordningen, så att icke längre, såsom nu, tillämpningen
af 1 § skulle blifva beroende på, huruvida föräldrarne äro arbetsföra
och därjämte sådana omständigheter föreligga, som 1 § omnämner,
man det skulle blifva en mera subjektiv pröfning, huruvida föräld¬
rarne, ehuru arbetsföra, ej äro i stånd att försörja sina barn, må man
besinna, att en sådan ändring af fattigvårdsförordningen nog medför
sina stora betänkligheter.
Jag vill då först erinra, att det nu är mycket klara och bestämda
grunder, efter hvilka man bedömer, huruvida obligatorisk fattigvård
skall utgå, men att däremot, om man gjorde en sådan ändring, i
stället för de objektiva grunderna skulle träda en rent subjektiv till-
lämpning, med den sannolika följd att fattigvårdsförordningen skulle
komma att tillämpas på ett sätt i ett län och på ett annat sätt i ett
annat o. s. v. Därmed skulle naturligtvis också följa en ofantligt
ökad lust att processa i fattigvårdsärenden, hvilken lust nog är ganska
stor förut. Jag kan nämna, att år 1898 fullföljdes till kammarrätten
464 fattigvårdsmål, år 1899 497, år 1900 567, år 1901 578, år 1902
638, och år 1903 644. Och under de två första månaderna i år haf va
inkommit 132 fattigvårdmål mot 102 under samma tid år 1903. Det
ser sålunda ut, som om antalet sådana mål detta år skulle komma
upp till 700 ä 800. Detta, då vi hafva objektiva grunder att till-
lämpa, men om vi i stället skulle få en subjektiv tillämpning, kan
N:o 28. 22 Onsdagen den 16 Mars.
1kontroll1 förstå’ 1 hvilken oerhörd grad fattigvårdsmålens antal skulle
öfvcv dan tttt okäs.
kommunala . ^.e*; ar J u kändt, ™an med de år 1871 vidtagna ändringarna
fattigvårdeni fattigvårdslagstiftningen i hufvudsak åsyftade att förmå enhvar att
m. m. genom sparsamhet och omtanke själf försörja de sina, så att de e;
(Forts,) onödigtvis komme att ligga fattigvården till last, och det är klart’,
att, om det göres en sådan ändring som den år 1899 ifrågasatta —
hvilken nog kan hafva många skäl för sig — man kommer att
undandraga sig skyldigheterna mot de sina i vida större grad, än
som varit förhållandet förut.
Vidare är det ett särskildt förfarande, som skulle uppmuntras
genom en sådan lagändring, det nämligen, att, så snart en fattig
familj inflyttat i en kommun, man gifver den fattigunderstöd, för att
den ej skall vinna hemortsrätt. Detta ser man redan nu ofta prak¬
tiseras, men ett sådant tillvägagångssätt är nu svårare, då det är be¬
stämda grunder, efter hvilka understöd enligt 1 § skall utgå. Blefve
dessa grunder mera sväfvande, kan man lätt tänka sig, i hvilken ökad
grad ett dylikt förfarande sedan skulle förekomma.
Jag har icke sagt detta för att påstå, att fattigvårdsförordningen
är tillfredsställande sådan den är, utan endast för att påpeka, att
svårigheten att åstadkomma rättelse är ganska stor, och att det san¬
nolikt icke är lämpligt att gå den väg, som talaren på stockholms¬
bänken nämnde, att endast verkställa en sådan ändring, att fattigvård
efter 2 § blir hufvudsakligen likställd med fattigvård efter 1 § Det
har för öfrigt alltid förvånat mig, att man vill se en så stor olikhet
mellan kommunernas förpliktelser enligt fattigvårdsförordningens 1
och dess ^ 2 §, och att kommunerna finna sig böra i tillämpningen
gorå en så stor skillnad mellan de båda. Olikheten är i själfva verket
endast den, att enligt 1 § kommunerna äro juridiskt skyldiga att
lämna fattigvård och berättigade att hos annan kommun utsöka er¬
sättning. Efter 2 § hafva de visserligen icke den juridiska förplik¬
telsen och icke heller rätten att erhålla ersättning, men de hafva i
allt fall en moralisk skyldighet att lämna den fattigvård, som kan
erfordras, och man borde kunna vänta sig, att kommunerna skulle
fullgöra den skyldigheten utan att göra sin barmhärtighet beroende
af, att de hade tillfälle att från andra återsöka de understöd de lämna.
Herr talman! Jag har intet yrkande att göra.
Friherre Klingspor: Jag fick en liten snärt af en talare, eu
hotelse, att mitt förståndsresonemang skulle dissekeras, och att det
då kanske skulle visa sig åtskilliga brister däri. Det tror jag visst
kan vara möjligt.. Jag tror, att i detta afseende liksom vid snart
sagdt all behandling af ärenden svagheter kunna påvisas. Men om
det skulle vara fråga om att jag skulle dissekera de sentimentala
teorier, som den åsyftade talaren demonstrerat så kraftigt, är det
kanske tänkbart, att jag skulle komma till ändå större svagheter.
Eär en person visar sig på det sättet teoretiskt intresserad för en
sak, väntar man dylikt äfven i praktiken, att han skall visa sig in¬
tresserad af att se, huru det är o. s. v. Så är det då med talaren i
fråga, kunde man tro. Men när han en gång besökte mig och jag
Onsdagen den 16 Mars. 23 N.o 28.
tänkte, att han skulle vara intresserad af att se, huru jag hade det Ifragasajt
ordnadt för mitt folk, samt ämnade visa honom ett och annat jag öy^r™Än
vill ej säga, att det var så märkvärdigt — bad han mig slippa och kommunala
ville ej se någonting. Det förekommer mycket teori och pappers- fattigvården
exercis, men när det är fråga om en så allvarsam sak som lagstift- m. m.
ning, tror jag, att man icke får låta sig hänföras så mycket däraf. (Forts.)
Det är nog många, som arbeta och arbeta intensivt på att åstad¬
komma förbättringar, och det är mycket aktningsvärd^ och bra, men
det linnes begränsningar, som uppställas al det praktiska förståndet,
som ju är mycket värdefullt att hafva att tillgå.
Såsom exempel på, hvilken betydelse det kan hafva att dela upp
en kommun i liera mindre fattigvårdsområden, där vederbörande
kommunmedlemmar hafva ett mera omedelbart intresse att före¬
komma, att fattigvården ökas, eller att tillse, att deras underlydande
ej blifva så utblottade, att de äro i behof af fattigunderstöd, än som
kan göra sig gällande i eu kommun med gemensam fattigvård, vill
iao- meddela följande. En mejerska å en åt mina egendomar Ilek ett
oäkta barn. Jag hade själ!' att svara för fattigvården å egen¬
domen, men om kommunen halt gemensam fattigvård, hade det legat
närmast till hands att låta henne och hennes barn falla fattigvården
till last. Huru gjorde jag nu i stället? Jag visste ju, att jag skulle
själf få kännas vid det, om det ställdes för dyrbart. Jag lät henne
därför behålla sin plats. Det arrangerades så, att. hon under en må¬
nads tid slapp arbetet och fick halva en flicka till hjälp. Och hon
har sedan skött sin plats utmärkt bra och ar ännu kvar. Utan någon
ekonomisk uppoffring från hennes husbondes sida blef alltså denna
kvinna, så nära att falla fattigvården till last, räddad därifrån, och
hon sköter nu om så väl det lilla barnet som mejeriet.
Ordnade man mera allmänt på samma sätt, skulle det nog visa
siw, att dylika fall ej så allmänt komma under fattigvården. Ser
man blott till, att folket ej kommer i utblottadt tillstånd, reder det
sig bra. Därför är emellertid bäst, att man söker ställa det så, att
de större kommunerna blifva uppdelade i fattigvårdsområden inom
trängre gränser, då intresset blir större att ej behandla fattigvården
som affär. En sådan anordning ur fördelaktig både för de skatte-
betalande och för de fattiga själfva.
Herr Blomberg: Då jag icke kan vara med om en skrifvelse
begränsad på det sätt, som den ärade talarens på halland.sbänken
förslag innebär, önskar jag uttala mig något litet i den fråga, som
föreligger. Det uttalande, som jag sålunda vill gorå, går i den rikt¬
ningen, att den gällande förordningen om fattigvården behölver i
dess helhet undergå granskning, bearbetning och förändring, — en
»•ranskning, som emellertid måste beröra många andra punkter och
punkter af ännu större vikt och betydelse än den, som i den före¬
slagna skrifvelsen afses. Jag tror nämligen icke, att man blott och
bart irenom en ökad kontroll å kommunerna kan nå det önskade
målet att åstadkomma en förbättrad vård af de fattiga, utan man
måste därjämte beträda en annan väg, nämligen den, att man bereder
de ekonomiskt svaga kommunerna möjlighet att lämna sådan fattig-
N:o 28.
24
Onsdagen den 10 Mars.
tfczf Vå,rd’ s°m, k*n behöfvas, för att den skall vara fullt tillräcklig efter
öfver den *ldens förhållanden, efter de ökade krafvel Utan att man tager
tcommuala frågan i detta hänseende under ompröfning och att staten erkänner
fattigvården sig böra träda emellan och bistår de kommuner, hvilka sakna för-
W. fn. må.era att. oiälfira Korn ________l .. . r.. n..
(Forts.)
^ „ vuiuiuuv/i j u * tina öuivuil iUl*
mäga att själlva bära en börda, som redan nu är för tung för dem,
och som de än mindre kunna uthärda, om den skulle så ökas, som
de fattiges intresse kan kräfva, kan man ej komma till någon lösnin».
flen bearbetning, som fattigvårdsförordningen bör undergå, måste sl-
lunda särskilt rikta sig på frågan, om och i hvilken mån staten må
biträda de kommuner, hvilka själfva sakna förmåga att tillräckligt
kraftigt lämna fattigvård. Först då kan man nä målet.
Med afseende härå tror jag också, att man får litet närmare
tänka på hvad den näst siste talaren yttrade om kommunernas ställ¬
ning till fattigvård efter 2 §. Det är nog sant, att det bör vara en
hederssak för kommunerna att lämna äfven sådan fattigvård, men
detta endast under den förutsättning, att kommunerna verkligen för¬
må göra det. Faktiskt visar sig ju, att i allmänhet alla större kom¬
muner, alla kommuner som därtill hafva resurser, verkligen lämna
fattigvård i stor utsträckning jämväl efter 2 §. Många små och fattiga
kommuner kunna däremot icke sträcka sin verksamhet för fattig¬
vården längre än lagen alldeles nödgar dem, än mindre kunna de
lämna fattigvård i större utsträckning, än 1 § angifver, åt personer,
hvilka faktiskt halva hemortsrätt i andra kommuner och för hvilkas'
hjälpande de sålunda icke på något sätt kunna påräkna ersättning,
om understöd lämnats enligt § 2. Detta har jag för min del velat
betona, men jag erkänner på samma gång, att de anmärkningar och
erinringar med afseende å vår fattigvårdsförordning och dess tillämp¬
ning, som förut under denna diskussion gjorts, äfven förtjäna upp¬
märksamhet och behjärtande. 1
därför uttala den bestämda förhoppning, att Kun»l.
Maj:t skall, upptaga frågan om fattigvårdslagstiftningens reviderande
till utredning i alla hänseenden och med särskildt beaktande af, att
staten måste träda emellan för att understödja de svaga, de fattiga
kommunerna vid fattigvårdens fullgörande; men jag anhåller, att icke
något uttalande rörande en enstaka punkt må göras, emedan ja» an¬
ser detta kunna vilseleda.
Grefve Hamilton: Jag hade ursprungligen ej tänkt begära
ordet och har ej .heller något yrkande att göra, men jag kan icke
underlåta att för min del häfda den uppfattning inom kammaren, att
det sätt, hvarpå fattighjonen utackorderas, bortauktionerandet, är upp¬
rörande. Och upprörande är det, att en ledamot af kammaren kan
saga, att så ej är förhållandet. Jag har emellertid sett frågan prak¬
tiskt och ej blott teoretiskt. Jag bär händelsevis vant närvarande
på en auktion, där fattighjon bortauktionerades, och det var upp¬
bände att höra, huru en fattig, sjuklig änka ropades ut till under¬
håll för 50 eller 60 kronor om året, och huru det sedan blef lä»re
bud undan för undan. Och det är tydligt, att den, som åtnöjdes med
den lägsta ersättningen, var den, som hade mest hjärta att låta denna
fattiga, sjukliga änka svälta och att taga ut så mycket arbete som
N:o 38.
Onsdagen den 16 Mars. 25
möjligt af henne. Däruti ligger det upprörande, och här måste na-
turligtvis lagstiftningen gripa in för att hindra något dylikt. of veriten
En aktad talare på jönköpingsbänken har framhållit, att han kommunala
många gånger varit inne i fattighus och erfarit, att fattighjonen på fattigvården
många håll behandlades väl. Detta må vara sant, men det rör ej *»• •».
denna fråga. Fattighjonen må behandlas utmärkt väl i fattighusen (Forts.)
— fattigvården är ju bättre i vårt land än i många andra — men
det ligger en brist i detta bortauktionerande. Det är en stor brist
i vår fattigvårdslagstiftning, att de fattiga få bortauktioneras alldeles
som slafvar till den minstbjudande.
Er talare har också sagt, att det blir för dyrt att göra på annat
sätt. År det för dyrt, mina herrar, för en kommun att underhålla
sina fattiga på ett enkelt, men värdigt sätt, då behöfver kommunen
hjälp, och då är frågan, om ej staten behöfver gripa in för att lindra
kommunalutskylderna i den kommunen. Det kan vara en rätt väg,
men ej att låta de oskyldiga fattiga bortauktioneras.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande den föredragna punkten yrkats, dels att utskottets hem¬
ställan skulle bifallas, dels ock att kammaren, med afslag å utskot¬
tets hemställan, skulle i enlighet med herr von Möllers förslag be¬
sluta, att Riksdagen skulle i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t efter föregången utredning för Riksdagen fram¬
lägga förslag till en mer effektiv kontroll än den nuvarande öfver
den kommunala fattigvården.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
9
Herr von Möller begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse'
Den, som bifaller hvad lagutskottet hemställt i sitt utlåtande
n:o 32 punkten 3, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, alslås utskottets hemställan och bifalles herr von
Möllers yrkande i ämnet.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna haf va
utfallit sålunda:
Ja—91;
Nej—31.
N:o 28
26
Ifrågasatt
inrättande
af ett
national
ekrmomiskt
råd.
Onsdagen den 16 Mars.
Föredrogs ånyo Första Kammarens tillfälliga utkotts den 12 ock
15 i denna månad bordlagda utlåtande, n:o 3, angående väckt förslag
i fråga om tillsättande af ett nationalekonomiskt råd.
I en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 4, hade herr
Lithander föreslagit, »att Riksdagen måtte för sin del med anledning
af saknaden hos oss af ett statsdepartement för handel, industri och
sjöfart uttala sig för inrättande snarast möjligt af ett nationalekono¬
miskt råd och i underdånig skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes för främjande af näringslifvet tillsätta
ett permanent råd, benämdt nationalekonomislca rådet, bestående af
25 personer, på angifvet sätt utsedda och således erfarna och kunniga
män inom näringslifvets olika grenar, nämligen handel, sjöfart, indu¬
stri och handtverk, bergsbruk, jordbruk, skogsväsendet och fiskeri¬
näringen. Nationalekonomiska rådets uppgift skall vara:
att i största möjliga omfattning ägna omsorg åt näringslifvet i landet;
att noga aktgifva på vårt lands ekonomiska intressen;
att söka verka för en planmässigt och väl ordnad nationalekonomi;
att verka för införande af enkla former och snabb expedition af
frågor, som beröra näringslifvet, samt före början af riksdagen hvarje
år framlägga för regeringen utredningar och förslag att steg för steg
höja och främja näringarna, hvilka utredningar och förslag skola del-
giivas Riksdagen, antingen de föranledt till framläggande af regerings¬
propositioner eller icke. Främst skall rådet utreda de frågor, som
Kungl. Maj:t behagar anbefalla, men i öfrigt äga fritt val.»
Utskottet hade på anförda skäl hemställt, »att Första Kammaren
för sin del beslutar, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t an¬
håller, det täcktes Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida icke,
så fort ske kan, ombud för landets näringar, hvilka blifvit i före-
skrifven ordning utsedde, bör beredas tillfälle att årligen samman¬
träda för att dels öfverlägga om ärenden, som röra dessa näringar,
dels, därest särskilda åtgärder finnas erforderliga för desammas främ¬
jande, därom hos Kungl. Maj:t eller vederbörande myndighet göra
framställning, dels ock afgifva de yttranden, som i dylika frågor af
myndigheter begäras.»
Herr Tamm, H ugo: Herr grefve och talman, mina herrar! Jag
kan mycket väl förstå och äfven instämma i den grundtanke, på hvil¬
ken utskottets förelag hvilar. Jag kan mycket väl fatta denna tanke,
att till Kungl. Maj:ts förfogande skulle stå personer, som voro repre¬
sentanter för olika grupper inom det ekonomiska lifvet. Om jag icke
misstager mig allt för mycket, äro de institutioner, som utomlands
finnas af denna art, så organiserade, att, när regeringen har behof af
att få frågor utredda eller att inhämta upplysningar af särskilda sak¬
kunniga, det är till dessa institutioner regeringen har att vända sig.
Jag tror också, att ett dylikt råd kan vara fördelaktigt, då det är på
detta sätt, som de särskilda grupperna af intresserade hafva tillfälle
att vid behof göra sin röst gällande och göra sitt inlägg i frågorna.
Man skulle måhända genom en sådan anordning nnderlätta utrednin-
27
N:o 28.
Onsdagen den 10 Mars.
gen af vissa frågor, hvilka sålunda icke blefve föremål för kommitté-
behandling.
Men detta är en sak; en annan sak är det ekonomiska råd, som
här är föreslaget. Det är nämligen icke meningen, att detta råd
skulle allenast vara en rådgifvande myndighet, utan det skulle få
behandla frågor efter fritt val. Jag vill då fästa uppmärksamheten
på, att dessa personer skulle vara alldeles oansvariga, men likväl, och
ehuru de representerade de mest olika grenar of näringslifvet, äga
rättighet att fatta beslut. Jag fruktar dock, att följden skulle blifva
den, att på dessa få sammanträden intresset snart komme att slappas.
Det kan omöjligen vara mycket intressant för dem, som representera
t. ex. fiskeri- eller skogsnäringarna, att sitta och åhöra diskussioner
om elektriska järnvägar eller elektrisk vattenkraft. Det komme nog
att ställa sig så, att några särskilt intresserade personer i detta råd
komme att begagna rådet framför allt såsom en drifkraft för en idé,
som läge dem själfva om hjärtat, och de öfriga oansvariga medlem¬
marna måste då tänka: detta är helt säkert rätt bra, då den, som det
ligger närmast, drifver det. På detta sätt skulle emellertid förslaget
komma fram med hela auktoriteten af en sådan institution. Rådet
skulle nämligen äga att till Kungl, Maj:t ingifva de framställningar,
som det önskade. Här skulle således uppkomma en särskild liten
institution, som skulle alldeles öfverhopa Kungl. Maj:t med en hel
massa dylika framställningar, och Kungl. Maj:ts redan förut ganska
upptagna tid skulle därigenom ytterligare betungas. I stället för
att Kungl. Maj:t skulle begagna denna institution såsom en hjälpreda,
blefve det sålunda snart nödvändigt att tillsätta ett särskildt utskott
för att sofra ut de framställningar, som möjligen skulle kunna leda
till något resultat. Det synes mig, att vi hos Kungl. Maj:t göra så många
framställningar på alla möjliga områden, att det vore betänkligt att
nu skapa en institution med uppgift att efter fritt val hos Kungl. Maj:t
väcka förslag om åtgärder i syfte att steg för steg främja näringarna.
Här åberopas en redan befintlig institution, nämligen landtbruks-
riksdagen. Denna institution har åtminstone den fördelen, att den
är homogent sammansatt af personer, som alla sysselsätta sig med en
enda näring. Där kan således ett samarbete vara lättare. Men äfven
denna landtbruksriksdag lider af den svagheten, att där icke finnes
någon ansvarighet. Om där förekommer ett förslag, vare sig fram-
lagdt af Kungl. Maj:t eller väckt inom församlingen själf, ett förslag
som afser ett önskemål, så är det liten anledning att taga hänsyn
till hvad det kostar. Det kommer emellertid att heta i Kungl. Maj:s
proposition — vi sakna icke erfarenhet häraf —• att saken är tillstyrkt
af hushållningssällskapens ombud. Och hvarför skulle dessa icke till¬
styrka hvartenda förslag, som kan vara gagneligt för jordbruket, när
do icke hafva den ringaste skyldighet eller befogenhet att yttra sig
om kostnaden? Sådana förslag framkomma därefter i Kungl. Maj:ts pro¬
positioner till Riksdagen. Jag är öfvertygad, att detta ekonomiska råd,
sådant det är tänkt att fungera, skulle komma att syssla med fabrika¬
tion af en massa mer eller mindre omogna projekt, som komme att
leda till mycket arbete på olika håll samt till stora kostnader, om
de skulle realiseras.
Ifrågasatt
insättande
af ett
national¬
ekonomiskt
råd.
(förts.)
N:o 28.
Ifrågasatt
inrättande
af ett
national-
ekmomiskt
råd.
(Forts.)
28 Onsdagen den 16 Mars.
Vidare vill jag tala något om organisationen. Rådets medlemmar
skulle, såsom herrarne finna, hämtas tran näringarnas alla grenar.
Men när man då ser, på hvilket sätt de skulle fungera, så finner man,
att de skulle fungera såsom kommittéer. Vid riksdagens början kla¬
gade man öfver att kommittéerna kosta så ofantligt mycket. Men
nu skulle man tillsätta en stor ekonomisk kommitté, som konstitutio¬
nellt skulle grundas på alldeles samma idé som öfriga kommittéer.
Hvad betyder det? Jo, det betyder mindre, så vidt jag kan begripa,
att denna kommittés ledamöter, 25 stycken, skola uppbära arfvode
och respenningar för de sammanträden, som de skola obligatoriskt
hafva i Stockholm. Denna summa är ju ganska måttlig. Men vik¬
tigare är, att kommittén har rätt att anställa sekreterare samt att
frän alla myndigheter infordra upplysningar. Och skall kommittén
verkligen komma med, som det här heter, fullständiga och fullkom¬
ligt sakkunniga utlåtanden, så lära dessa sannerligen icke komma att
aöras färdiga på ett sammanträde, utan myndigheterna öfver hela
Sverige skulle för hvarje hugskott, som framsprungit inom det eko¬
nomiska rådet, sättas i rörelse för att åstadkomma dessa sakkunniga
och fullständiga utredningar. Således skulle man, efter min uppfatt¬
ning, skapa en kommitté, som visserligen sällan sammanträdde, men
som för öfrigt under hela året skulle sätta hela myndighetsvärlden
i rörelse för att inhämta dessa fullständiga och sakkunniga utrednin¬
gar Jag tior således, att man här skulle draga på sig en apparat,
som icke allenast komme att blifva ofantligt dyr, utan där man äfven
skulle komma att på lösliga grunder väcka förslag, ledande till högst
vidtomfattande ekonomiska resultat, och som därjämte skulle taga
bort tid både för Kungl. Maj:t och för öfriga myndigheter. Denna
apparat skulle på sådant sätt blifva mycket kostsammare än någonsin
den nuvarande anordningen med kommittéer.
Jag kan vidare icke underlåta att något förvåna mig öfver hvad
utskottet yttrar på sid. 6, där det heter: »Men man bör dock icke
förbise, att samtliga landets näringar numera stå i ett visst beroende
af hvarandra samt hafva gemensamma intressen att bevaka och ge¬
mensamma frågor att lösa, exempelvis förhållandet mellan arbets¬
givare och arbetstagare, ändamålsenlig fördelning af dm lefvande
arbetskraften, vattendragens användande för de skilda näringarna såsom
transportmedel och för erhållande af drifkraft, industriens och fiskeri¬
näringens ställning till hvarandra i afseende å vattendragens begag¬
nande, trävaruexportens ställning till rederinäringen», och därefter
följa två m., livilka säkerligen kunde hafva i det oändliga mångdubb¬
lats. Jag kan icke se annat, än att detta mål blir ett realiserande af
den drömda socialiststaten. Det skulle åligga detta råd att taga hand
om all näring och all industri i Sverige och att således arrangera,
planera och ordna för hela vårt samhälles näringslif. Under sådana
förhållanden undrar jag icke på, att utskottet har strukit den begräns¬
ning, som motionären vetat i vissa hänseenden gifva sitt förslag. Jag
syftar härmed på hvad utskottet yttrar därom, att det torde »knappast
vara behöflig! och ej heller fullt lämpligt att uppställa införandet af
enkla former och snabb expedition såsom en särskild uppgift för
näringarnas ombud». Det behöfves icke, anser utskottet, men då lärer
29
N:o 28.
Onsdagen den 16 Mars.
man hvarken få »enkla former» eller »snabb expedition», utan detta
råd skulle efter mitt förmenande blifva en stor orospendel inom både
riksdagen och näringslifvet.
Som jag nämnt, ser jag i förslagets grundtanke ett uppslag till
något, som jag tror kunna hafva gagn, nämligen att inom särskilda
grupper af näringslifvet utsåges representanter, som Kungl. Maj:t
kunde rådfråga och hvilka kunde i speciella frågor lämna utredningar.
Därigenom skulle tillfälle beredas att på förhand inhämta yttranden
från näringarnas representanter, och på detta sätt skulle ärendena
kunna behandlas under enklare former samt expeditionen förkortas.
Men, mina herrar, att nu sätta till hela denna apparat med 25 per¬
soner, hopplockade från alla näringar och hvilka skulle äga att latta
beslut i hvarenda fråga, som kunde komma att af någon inom eller
utom denna församling uppkastas — tro herrarne verkligen, att detta
vore praktiskt eller nyttigt eller nödvändigt?
Jag tror således^ att, såsom frågan nu ligger, vi få vänta med
att besluta detta råd, tills vi kommit den socialistiska fantasistaten
litet närmare.
Jag anhåller om afslag å utskottets betänkande.
Ifrågasatt
inrättande
af ett
national-
etsonomiskt
råd.
(Forts.)
Herr Sjöcrona: Föreliggande fråga är, synes det mig, ganska
enkel och ingalunda så konstig eller invecklad, som den ärade före¬
gående talaren ville göra den. Här är ju endast fråga om att be¬
gagna sig af hvad i alla tider erkänts vara eu mycket god kraft,
nämligen associationen — att sammanföra de bästa krafterna inom
olika näringar från skilda delar af landet för att gemensamt rådslå
om hvad som kan främja vårt näringslif, och besluta de framställ¬
ningar, som finnas därför erforderliga, på sådant sätt åstadkommande
en växelverkan mellan administrationen och näringslifvet. Jag kan
icke tänka mig annat, än att detta måste af alla erkännas lända till
gagn för våra näringar. Vi ha ju redan förut i vårt land flera exem¬
pel på sådana sammanslutningar, som medfört god verkan. Bruks-
societeten med dess fullmäktige i järnkontoret har otvifvelaktigt
verkat mycket godt för bergshandteringen; och ingen lärer förneka
det stora gagn, som hushållningssällskapen åstadkommit i olika delar
af vårt land. Sant är ju, att hushållningssällskapen härvid haft en
god hjälp i den del af bränvinsmedlen, som ställts till deras förfogan¬
de; men otvifvelaktigt lär väl vara att, äfven om de ej åtnjutit detta
betydande penningunderstöd, de dock skulle hafva verkat mycket
godt, hvar i sin "stad. Hos dem har emellertid en känsla gjort sig
gällande, att en ytterligare sammanslutning kunde vara nyttig och
behöflig; och en \sådan ha de ock fått till stånd i de allt sedan år
1869 hållna årliga möten af ombud för de särskilda hushållningssäll¬
skapen, i dagligt tal benämnda »landtbruksriksdagar».
’ Om nu Riksdagen skulle bifalla hvad utskottet här föreslagit, så
kan man ej heller säga, att icke Riksdagen tydligen uttalat hvad
Riksdagen härvidlag önskar, om än Riksdagen ansett sig icke böra
binda Kungl. Maj:t genom bestämda föreskrifter, huru saken i detalj
bör ordnas, utan velat låta detta bestämmas af den närmare utred¬
ning, som kan af Kungl. Maj:t åstadkommas.
N:o 28.
30
Ifrågasatt
inrättande
af ett
national¬
ekonomiskt
råd.
(Forts.)
Onsdagen den 16 Mars.
Den förste ärade talaren har nu framställt en hel mängd betänk¬
ligheter vid detta förslag; och det var nästan svårt att följa honom
i hans olika funderingar. Emellertid riktade sig dessa betänkligheter
hufvudsakligen mot motionen och mindre mot utskottets hemställan.
Jag anmärker detta i förbigående.
Den ärade talaren anmärkte först att, om man på detta sätt
släppte samman en mängd oansvariga ombud, som representerade
olika näringar, att diskutera både det ena och det andra, så saknade
somliga medlemmar intresse för den lrågan och somliga för den:
följden blefve, att intresset för en grundligare pröfning af frågorna
slappades, och man komme att öfverhopa Kungl. Maj:t med en hel
_rn ^ framställningar. Ja, det kan ju hända; men, om dessa fram¬
ställningar äro. till gagn för landet och främja vårt näringslif, så måtte
det väl i all rimlighets namn anses synnerligen önskvärdt, att dylika
framställningar komma till stånd. Vill man icke vara med därom,
därför att dessa framställningar orsaka Kungl. Maj:t besvär — ia, då
blir resultatet det rena stillaståendet.
Att det emellertid skulle för Kungl. Maj:t vara synnerligt nyttigt
och önskvärdt att kunna i förekommande fall inhämta yttranden af
en sådan ombudsförsamling som den här ifrågasatta, lärer ingen vilja
bestrida. Och under alla förhållanden bör väl en sådan anordning
aldrig kunna vålla någon som helst skada, såvida man icke fäster sig
vid, hvad ock af den första talaren antyddes, att däraf föranledas
vissa kostnader. Men talaren erkände ju ock själf, att de kostnader,
som kunna föranledas af denna församlings sammanträden, äro så
obetydliga, att man ej bör fästa sig därvid. Men, sade han, denna
församling skulle blifva att betrakta som en kommitté; den skulle
komma att infordra yttranden från alla myndigheter i landet till led¬
ning för sina beslut. Jag vet sannerligen icke, hvar talaren fått
detta ifrån, ty därom finnes icke ett ord i utskottets betänkande.
Utskottet har uttryckligen sagt, att det tagit till förebild samman¬
trädena mellan hushållningssällskapens ombud. Utskottets hemställan
rörande uppgifterna för den här ifrågasatta korporationens samman¬
träden är till och med formulerad i enlighet med de stadganden,
som gälla för hushållningssällskapens ombuds sammanträden. Och
icke har väl någon hört talas om, att man vid dessa sammanträden
tagit sig^ för att infordra yttranden från landets myndigheter. Detta
tillhör Kungl. Maj:t, om dylika yttranden sedermera finnas behöflig.
Men det är just ett dylikt infordrande af yttranden från alla myn¬
digheter, som man hoppats kunna göra öfverflödigt med den bär
ifrågasatta anordningen för att på sådant sätt vinna en snabbare be¬
handling af frågor rörande näringslifvet. Ty kan Kungl. Maj:t i dy¬
lika. frågor erhålla yttrande af saskunniga ombud för näringsidkarne
i olika delar, af landet, så kan ju i många fall hända, att Kung!.
Maj:t anser sig icke behöfva ytterligare utredning, utan med ledning
af dessa sakkunniga ombuds yttrande omedelbart afgör saken.
Den förste talaren nämnde i förbigående något om organisationen
af denna församling, men framställde ej därvidlag någon bestämd an¬
märkning. Jag kan mycket väl tänka mig, att anmärkningar kunna
i olika hänseenden framställas mot hvad motionären härutinnan hem-
31
N:o 28.
Onsdagen den 16 Mars.
ställt. Här anmärktes vid förra riksdagen, att motionären gjort det
då ifrågasatta nationalekonomiska rådet allt för vidtomfattande, då
detsamma skulle innesluta ombud äfven för bergsbruket, jordbruket,
skogsväsendet och fiskerierna. Utskottet bar nu emellertid uttryck¬
ligen förklarat, att enligt dess åsikt bufvudsyftemålet för dessa om¬
buds verksamhet borde vara öfriga näringar, men utskottet har, som
mig synes med full rätt, tillagt, att till följd af det nära samband,
hvari numera alla vårt lands näringar stå till hvarandra, det i denna
församling icke bör saknas kunniga representanter för äfven de fyra
nyss särskilt nämnda näringarna, då sammanträde hålles för öfver¬
läggande om åtgärder till främjande af industri, handel, handtverk
och sjöfart.
Motionären har nu i sitt förslag tänkt sig, att representanter för
jordbruket, skogshushållningen och fiskerierna skulle hvarje gång
utses af tre hushållningssällskap och tre länsstyrelser. Utskottet har
icke velat binda Kungl. Maj:t härutinnan, men sagt, att om hushåll¬
ningssällskapen skola utse ombud, bör det ske så och så. Kungl.
Maj:t har således full frihet att lösa frågan på lämpligaste sätt, men
utskottet har framhållit, att vid denna lösning motionärens förslag
torde kunna tjäna till ledning. Såväl motionären som utskottet hafva
måst tänka sig frågans ordnande på det sätt, som i handlingarna an-
gifvits, ty här finnas icke, såsom vid de s. k. landtbruksriksdagarna,
några primärkorporationer, som kunna förrätta valen.
I utskottets betänkande har nämnts, att fråga är å bane om in¬
rättande af handels- och industrikammare; men utskottet har ock
påpekat att, äfven om Kungl. Maj:t meddelar föreskrifter i afseende
å inrättandet af handels- och industrikammare, åvägabringandet af
dylika korporationer dock alltid kommer att ske endast på frivillig¬
hetens väg. Vid sådant förhållande är alldeles gifvet, att det kom¬
mer att dröja många år, innan vi få dylika korporationer inom alla
rikets tjugufyra län; och dessutom vet man ju ännu icke, huru de
komma att ordnas och verka. Man vet således ej, om åt dessa han¬
dels- och industrikammare framdeles må kunna uppdragas att ensamma
utse ombud till den församling, hvarom här är fråga. Det har därför
ansetts lämpligt att hos Kungl. Maj:t hemställa om en annan anord¬
ning, som kunde åtminstone tills vidare tillämpas.
Jag skall för närvarande inskränka mig till hvad jag redan yttrat,
under afvaktan, huruvida ytterligare anmärkningar mot utskottets
hemställan må här framkomma.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr tal¬
mannen jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemställt samt
vidare på afslag därå, och förklarade sig finna den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Ifrågasatt
inrättande
af ett
national-
ekonomiskt
råd.
(Forts.)
N:o 28.
32
Onsdagen den 16 Marg.
Ifrågasatt
inrättande
af ett
national-
ekonomiskt
råd.
(Forts.)
Den, som bifaller hvad Första Kammarens tillfälliga utskott hem¬
ställt i utlåtandet n:o 3, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.
Vid slutet af den häröfver anställda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—42;
Nej—66.
Herr Lithander erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag an¬
håller att få anmäla min reservation mot det nyss fattade beslutet,
såsom innebärande ett fortsatt förbiseende af det svenska närings-
lifvets viktigaste intressen — intressen som, efter hvad jag tror mig
hafva visat i min motion, här ingalunda blifvit så tillgodosedda som
man gör i andra länder.
Denna vår sköteslöshet kommer helt visst att i en snar framtid
visa sig vara för vårt land olycklig.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Hasselrot under
14 dagar från och med den 18 innevarande mars. ,
Justerades fem protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på föredrag¬
ningslistan till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 1,38 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTR. TRYCKERI 1904.