RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1904. Andra Kammaren. N:o 59.
Onsdagen den 11 maj.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ I-
Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning statsutskottets Om anslag
utlåtande, n:o 107, i anledning af väckta förslag om anvisande af verkft°ärllande
anslag för verkställande af undersökningar rörande den så kallade aj under.
inlandsbanan m. m., och lämnades därvid, enligt förut skedd an- sökningar
teckning, ordet till rörande den
sa kallade
Herr Hammarskjöld, som yttrade: Herr talman, mina herrar! inla^dsbanan
Den siste talaren i förmiddags började sitt anförande med att säga,
att han icke skulle tala om den norra delen af linjen, ifrån Sveg
och norrut, utan endast om den södra. Jag skall göra tvärtom;
jag skall börja med att säga, att jag icke skall tala om den södra,
utan blott om den norra delen.
En talare på bohuslänsbänken talade mycket varmt för detta
stora företag och förklarade, att han ansåg, att^ alla goda krafter
borde förena sig om att befrämja ett så stort mål som detta. Ja,
sannerligen är detta ett mycket stort mål; så stort, att när jag
först hörde ordet: inlandsbanan och började få klart för mig, hvad
som menades därmed — en järnvägslinje genom inre Lappland —
jag tog det blott för ett ganska löst hugskott, som det icke kunde
bli fråga om att realisera, åtminstone i min lifstid, och nu har jag
dock fått vara med om, att anslag till en undersökning af saken
begäres af Riksdagen. Men hvad kostar en sådan järnväg? Om
jag har läst rätt, är afståndet från Sveg till banans ändpunkt vid
Näsberg ä Gellivarebanan 1,010 kilometer, nämligen 550 kilometer
mellan Sveg och Ströms vattudal och 560 kilometer därifrån och
till Näsberg. Jag vet icke hvad det kostar att bygga järnvägar
där uppe, men jag föreställer mig, att, om jag säger 80,000 kronor
per kilometer, jag icke säger för mycket, utan snarare för litet.
En järnväg på 1,010 kilometer skulle således efter denna beräkning
kosta ungefär 81 miljoner kronor, och det är ju en liten nätt
summa. Nog behöfver man tänka sig för, innan man beslutar ett
Andra Kammarens Prat. 1904. N:o 59. 1
N:o 59. 2 Ondagen den 11 Maj, e. m.
Om anslag företag, som kostar 81 miljoner kronor och beträffande livilket man
110o icke får förundra sig öfver om kostnaderna för detsamma skulle
af under- stiga till 100 miljoner kronor. Hvad skall man då göra med denna
sökningar järnväg? Det är två skäl man anför för densamma. Först och
rörande den främst tiar man talat om de strategiska skälen, och det var nog
inlandsbanan rtessa> som först framkallade tanken på inlandsbanan. Jag skall
m. m. kanske yttra mig om dessa strategiska skäl något längre fram.
(Forts.) Det andra skälet är, att det finnes så stora utvecklingsmöjligheter i
Norrland, och dem skall man taga vara på; banan skulle således
vara af stor ekonomisk och kulturell betydelse. Ja, nog finnes det
utvecklingsmöjligheter i Norrland, därpå tviflan jag icke, men om
dessa ligga i inre Lappland, därom är jag icke lika säker. Nog
tror jag, att alla äro öfverens därom, att persontrafiken skulle blifva,
minst sagdt. minimal, så att staten icke komme att få nämnvärda
inkomster af denna. Hvad skulle man då frakta på denna bana?
Skulle man frakta jordbruksalster? Det har sagts, att i det inre
af Lappland skall man icke tala om jordbruk, åtminstone icke om
något större jordbruk, som kan tänkas i afsevärd män åstadkomma
Hägra exportprodukter. Så vidt jag vet. finnas icke heller i dessa
delar af landet några kända större malmfyndigheter. Men det finnes
skog, påstås det, och det säges, att skogen ligger och ruttnar ned.
Det grafva timret kan man visserligen flotta ned, men det andra
ruttnar ned och förfares. Ja, det är möjligt och troligt; men är det
tillräckligt för att betala drifkostnaderna och ränta på ett sådant
kapital? Min vissa öfvertygelse är, att, om denna järnväg skulle
komma till stånd, den icke på lång tid skulle betala ens drift¬
kostnaden. Dä har staten lagt ned, låtom oss säga minst BO
miljoner kronor där uppe, den får betala för att trafikera denna
järnväg och den får betala räntor till utlandet på de lånta pen-
ningarne. Är det eu affär, som det, ännu åtminstone, är skäl att
tänka på? Jag skall dock erkänna, att med afseende å den
sydliga delen af banan, den del, som går genom Jämtland eller åt¬
minstone den del, som gär genom mellersta Jämtland, det finnes
större möjlighet att densamma skall kunna blifva någorlunda räntabel,
men därifrån och upp till Gellivarebanan är ett långt stycke.
Man har vidare talat mycket om de strategiska skälen, och
för Första Kammaren är det nog dessa skäl, som äro de hufvud-
sakligaste; jag tror, att man där tänker mindre på de ekonomiska.
Blott man får denna inlandsbana, anser man landet räddadt. Mig
förefaller det emellertid litet egendomligt, att, när man tänker sig
ett fientligt infall, man alltid tänker sig, att det skall komma
öfver Torneå. Men om en eventuell fiende skulle spela oss det
sprattet att stiga i land t. ex. vid Sundsvall, livad ha vi då
för glädje af inlandsbanan? Månne icke dessa många miljoner
skulle kunna användas till att kraftigare stärka landets försvar
på annat sätt? Yi måste ju åtaga oss sä stora bördor för det
lefvande försvaret; skola vi då dränka så många miljoner i Lapp¬
lands ödemarker? Nej, mina herrar, det kan ju hända, att den
dag kommer, då denna inlandsbana visar sig icke blott möjlig
att åstadkomma, utan äfven behöflig. Jag skall icke förklara
Onsdagen den 11 Maj, e. m. 3 N:o 59.
det otänkbar! eller omöjligt, ty intet är otänkbart i den vägen, Om anslag
men jag tror, att det dröjer ganska länge ännu, att vi hafva ver]Jt°ärllande
mycket god tid att tänka på saken. Jag anser, att frågan är alldeles af uncier.
för tidigt väckt, och att det icke gör det ringaste, om vi för när- sökningar
varande skrinlägga den. rörande den
Jag vill nu icke säga, att det belopp af 130,000 kronor, som.sa '“t0”®
nu begäres, är så stort, att vi blott för att bespara detta skulle171 ™ ®man 1
afslå framställningen, utan skälet är, såsom jag nyss sade, att (Forts)
frågan är för tidigt väckt. Om vi låta den ligga till sig, kan det
bli så många nya uppslag och så många nya förhållanden kunna
tillkomma, att det dock kan vara skäl att se till, att icke detta
belopp lägges ned där uppe i onödan. Om nu emellertid båda
kamrarne bevilja detta belopp, hvilket jag visst icke anser omöjligt,
och således denna undersökning blir gjord, hvad blir då resultatet?
Jo, säger man, vi skola väl inpränta i Riksdagen och i allmänheten,
att man därmed icke har gifvit på hand, att man skall bygga en järn¬
väg där uppe, utan man vill se, om det är möjligt att bygga en
sådan och hvad den skulle kosta, och om vi skola bygga banan,
skola vi gå sakta, mycket sakta framåt. Då skulle jag vilja veta,
af hvilken strategisk betydelse banan blir. Skall den hafva någon
sådan, borde den väl påskyndas, sä att vi komma dit upp, innan
det blir för sent. Men skola vi bygga mycket sakta och hålla på
i 10 å 20 år, innan banan blir färdig, då blir också dess strategiska
betydelse minimal.
Herr talman, det blir nog flere, som komma att tala i deuna
fråga och upptaga tiden. Jag skall icke fortsätta längre, utan jag-
skall sluta med att yrka afslag å såväl Kungl. Maj:ts förslag som
utskottets hemställan.
Herr Nordström i Stockholm: Herr talman, mina herrar! Den
fråga, som vi här i dag behandla, har mycket länge varit föremål
för funderingar och tankar inom landets olika delar. Det är icke
någon ny fråga, utan en fråga, som under en följd af år har hållit
på att sakta arbeta sig fram. Jag menar härvidlag icke allenast
den öfre delen af den nu för undersökning ifrågasatta sträckningen,
utan kela denna inlandsbana. Man har hållit sammanträden, man
har skickat deputationer och man har samlat penningar för under¬
sökningar på olika punkter af den långa sträckan. Länsstyrelserna
uti flera af de län, hvarigenom banan är afsedd att framgå, ha in¬
kommit med framställningar om företagande af undersökningar för
banan. Enskilde män i orterna omkring den södra delen af banan
ha sammanskjutit penningar och låtit verkställa en ganska vidlyftig
förberedande okulär besiktning ifrån Bohuslän upp till Malung i
Dalarna. Vid denna okulära besiktning hafva flera olika bansträck-
ningar uppgåtts och undersökts. Det har äfven inom Jämtlands
bygder på enskildt initiativ gjorts förberedande undersökningar, och
staten har förlidne sommar låtit göra en förberedande okulär be¬
siktning ifrån Näsberg på (fellivarebanan ned till Ströms vattudal
i Jämtland. Tanken på inlandsbanan är alltså någonting, som ligger
och jäser inom folket i olika trakter af Sverige, och man börjar tro
N:o 59. 4 Onsdagen den 11 Maj, e. m.
Om anslag på banan. Man bör emellertid veta, livad det är, som man talar
, f.örn , om. »Utredningar fattas», brukar man säga icke minst bär i Riks-
V6a/under™^gen och dess utskott. Här i frågan om inlandsbanan fattas det
sökningar verkligen utredningar och det är just sådana, man nu vill göra.
rörande den Här är en stor och viktig järnvägsbyggnadsfråga, som är outredd
,s.ä kf.tlde ocl1 om hvilken vi en gång skola fatta ett afgörande beslut, jakande
111 a»i Sr£nan eller nekande. Men jag tror icke, att vi kunna fatta något beslut,
(Forts.) vare s'§’ jakande eller nekande, om själfva byggandet af banan utan
att veta, hvad man talar om, och det veta vi icke, förrän nu ifråga¬
satta undersökning blifvit utförd. Frågan är alldeles för viktig för
att pa lösa boliner blott skjutas undan. Jag tror, att en under¬
sökning af hela det stora problemet är nödvändig. Nu har det
sagts, att, om Riksdagen säger A, måste den också säga B. Det
skulle således betyda, att, om Riksdagen nu beslutar en utredning
eller undersökning, har också Riksdagen mycket kraftigt, nästan
bindande, gifvit på hand, att banan skall byggas. Jag tror, att man
skall uppskjuta det definitiva afgörandet om byggandet eller icke¬
byggandet, till dess utredning blifvit gjord. ‘Då är Riksdagen i
stånd att fatta ett på verkliga grunder hvilande beslut och veta,
hvad den gör. Till dess måste Andra Kammaren göra hvarken det
ena eller det andra. Frågan förefaller mig emellertid vara af
synnerligen stor betydelse.
Fn ärad talare sade, att man nu kommer och påstår, att man
skall bygga långsamt.. Det tror jag också är skäl att göra. Det
är icke skäl att på en gång kasta ut eu hel mängd miljoner under
en kortare följd af år, utan staten bör ordna hela sitt järnvägs-
byggande efter eu ordentlig plan och veta, hvad staten har i per¬
spektiv och Indika järnvägsbyggnader skola utföras, på det att
staten må kunna ordna sina finanser därefter. Här har varit all¬
deles för stora ryckningar hit och dit och alldeles för stora utgifter
på eu gång under senare tider för järnvägsbyggnader. Under det
man för 10 år sedan sade, att det då skulle vara slut med alla
järnvägsbyggnader, kom några år senare eu period af oerhördt
järnvägsbyggande igen, utan att man var så förberedd för att ut¬
föra byggnaderna, som önskligt hade varit. Utredes nu denna in-
landsbanefråga och utredas andra frågor, som föreligga om even¬
tuella statsbanor, så vet man, hvad man har att rätta sig efter, och
kan också i enlighet därmed ordna sig.
Eu ärad talare sade under förmiddagen att man måste upptaga
ökade skatter för att betala räntorna på det kapital, som ligger i
statens järnvägar. Jag vill påpeka, att statens fonderade skuld var
den 1 januari i år 346,000,000 kronor i rundt tal uppåt. På detta
kapital betalades eu medelränta af omkring 3,7 procent, medan
nettobehållningen ä statens järnvägar utgjorde 4,03 procent på hela
den sagda fonderade statsskulden, — icke på det kapital, som är
bokfördt såsom järnvägskapital, ty däri ligger också en del trafik-
ocli andra medel, utan, som jag sagt, på den fonderade statsskulden
lämnade statens järnvägar full ränta. Det torde således icke vara
så farligt med denna skuld, och vår kredit är genom detta för¬
hållande ingalunda försämrad; tvärtom, den är bättre.
Onsdagen den 11 Maj, e. m. 5
Gör icke staten någonting åt denna bana och ser till, huru det
bör handlas på ett ändamålsenligt och pratiskt sätt, så kommer
utan tvifvel att uppstå en hel mängd stora och små bolag, som
taga järn vägsbyggandet om hand. Då får man för denna stora och
viktiga trafikdel en hel mängd enskilda banor, den ena eftei den
andra. Symptomerna visa sig redan. Där finnes redan en, som nu
ligger i marvatten, om jag så får säga, som är påbörjad, med störa
löften och glada utsikter, och som nu icke kan reda sig. Det är
banan till Sveg. Undersökningar äro gjorda för andra bilar upp
till Ströms vattudal, upp till Vilhelmina o. s. v. Kommer nu en
sådan serie af enskilda järnvägar till stånd, tro herrarne, att det
på något sätt förbättrar landets ekonomi, om man ser till landets
ekonomi i dess helhet. För att åstadkomma dessa järnvägar skuld¬
sätta sig kommunerna och ådraga sig ekonomiskt ansvar, oftast
o-ående öfver deras förmåga. Är det då icke mycket^ bättre, att
Fandet i sin helhet enhetligt och ordentligt ordnar en sådan viktig
angelägenhet? Om driftkostnaderna icke fullt betäckas till eu
början eller järnvägarne icke lämna afkomst till en början, är det
då icke bättre, att dessa förluster drabba landet i dess helhet, än
att en viss del allmoge skall drabbas af dem.
Den ekonomiska lyftning, som ifrågavarande bana anses kunna
medföra, kommer den utan tvifvel också att medföra, om den väl
ordnas från början — vi kunna ju af talrika exempel i andra ortei
bär i landet se, hvilka löften om och hvilka möjligheter till ut¬
veckling järnvägar medfört. , , ,
Skall man då taga bort eu stor del åt trukterna åt denna ut-
veckling genom att låta invånarne i de trakter, där banan skall gä
fram, skuldsätta sig öfver öronen, så att de icke kunna komma att
på andra sina egna företag, sitt eget jordbruk eller hvad de kunna
hafva förhänder, nedlägga erforderliga medel. Då kommer icke den
utveckling, som är afsedd att ernås genom de förbättrade kommunika¬
tionerna, att i lika mån vinnas.
Jag tror alltså, att detta är en stor och viktig statsekonomisk
angelägenhet, som vi nu här dryfta. Men, som sagdt, här är fråga
om att vidtaga en utredning, så att, när den tiden kommer att man
skall bestämma, huruvida det skall byggas eller icke, man vet, hvad
man talar om. Det är nu icke fråga om att besluta byggande i dag.
utan det är fråga blott om att besluta en utredning, pa grund åt
hvilken beslut om byggandet, eu gång skall fattas.
Det är utaf utskottet ifrågasatt, att man endast skulle gorå eu
sådan utredning från Sveg till någon punkt på Gellivarebanan Ja,
det är godt och väl, att eu sådan mindre omfattande utredning
göres, men jag tror, att man äfven bör se till, huru de andra orterna
söder om Sveg kunna fä sina kommunikationer förbättrade. Det är
visserligen sant, att där redan finnas banor, som gå både i söder
och norr samt öster och väster, men det är långa afstånd emellan
dem och det är mycket stora vidder med ännu oanvända naturtill-
o-ånö-ar, åtminstone i form af skog- och landtbruksprodukter, hvilka
således icke kunna nu på ett riktigt och ordentligt sätt tillvara¬
tagas och göras fruktbringande. Genom att man försöker att leda
N:o 59.
Om anslag
för
verkställande
af under¬
sökningar
rörande den
så kallade
inlandsbanan
m. m.
(Forts.)
N:o SO.
Om anslag
för
verkställande
af under¬
sökningar
rörande, den
sä kallade
inlandsbanan
m. m
(Forts
Onsdagen den 1] Maj, e. m.
ned exporten och afsättningen till landets egna kuster, till landets
namnar i Bohuslän, bibehåller; man ju också handelsinkomsterna åt
det egna landet Man bör således undersöka banan i dess helhet, för
att sedan, när detta blir klart, fatta ett beslut om, huruvida det alls
skall byggas, /Mm* mycket skall byggas och hvilken del utaf banan,
som först skall komma till utförande, och huru det hela skall ordnas.
.tåg tror därför att kammaren gjorde rättast i att nu biträda den
reservation, som blifvit i Första Kammaren efter votering antagen.
Jag ber alltså att få yrka bifall till reservanternas förslag.
• tt instämde herrar Ljunggren, Ahlstrand, Zimdahl, Ohlsson
i Halmstad och Neiglick.
Herr Mats son: Herr talman, mina herrar! Den ärade talaren
pa kalmarlansbänken, som nyss yrkade afslag å såväl Kungl. Mai:ts
proposition som utskottets betänkande, uttalade som sin uppfattning,
att den tid sannolikt skall komma, då omständigheterna tala för
tillkomsten af en inlandsbana. Men han framhöll, att många på
fragan inverkande förhållanden därförinnan kunna omgestaltas, och
att vi darfor icke böra förhasta oss med att fatta vårt beslut här¬
utinnan, utan se tiden an och. dröja till dess en sådan järnbane-
oyggnad verkligen kan påvisas vara af behofvet påkallad. Ja visst,
forhallandena kunna omgestaltas, och detta i betänklig grad. De
trakter, som nu äro i afsaknad af kommunikationer i sådan grad,
att, om icke detta behof snart afhjälpes, de komma att undan för
undan ötvergifvas af sina innebyggare, skola möjligen i en framtid
som icke kan ligga alltför långt aflägsen, komma att te sig såsom
odemarker, itall statsmakterna icke bereda existensmöjligheter äfven
i dessa trakter. Men kan det då vara skäl, att vi afvakta, att en
sådan fiuktansvärd ändring i förhållandena skall inträda, innan vi
gripa oss an med att undanröja de nu påvisade olägenheterna?
Jag anser det visa större förutseende, att vi redan nu söka råda
hot pa dessa olägenheter, för att därigenom förebygga, att så sorg¬
liga förhallanden må komma att inträffa.
Eu ärad talare förut här i dag jämställde Norrland med Sibirien.
En senare talare jämställde de delar af Värmland, som nu äro
synnerligen vanlottade på kommunikationer, med Norrland. Således
,n:Ul bä,r fått höra en jämförelse mellan, å ena sidan. Norrland och
Sibirien och, å den andra, Värmland och Norrland. Nu är det eu
obestridlig sats att de, som äro lika med ett och samma, äro sins¬
emellan lika. Däraf skulle då följa, att stora delar af Värmland
skulle äga ett visst släkttycke med Sibirien. Om sä är, måste det
. yai’a angeläget för statsmakterna att undanröja ett sä svårt
missföl hållande, som att ett Sibirien skulle tolereras midt i vårt
a, ’ ,Vi böl'a0eJ förhasta oss med att handla, men vi böra under¬
söka för att sta beredda till handling, när handlingens tid är inne.
Det skulle vara synnerligen önskvärd!, att ordnandet af värt
kommunikationsväsen komma att ske efter en mera omfattande och
enhetlig plan än hittills. Jag anser välbetänkt att planlägga i stort
och därefter utföra planerna så småningom, i den mån omständig-
Onsdagen den 11 Maj, e. m.
heterna påkalla och medgifva. Man bor icke afskrackas från att
utkasta vidtgående planer, om man endast med försiktighet eno in¬
för dessa planer. Så till exempel är det ju ganska v anligt, och det
anses också synnerligen välbetänkt, att vara stader Ärna tiota
år i förväg planlägga sitt stadsomrade. De. gorå det liera tio¬
tal år, innan man kan tänka på att bebygga dessa j
analogi härmed torde man också kunna anse klok fortanksamhet
bjuda ett land att planlägga sitt järnvägsbyggande en jäm¬
förelsevis lång tid förut, innan dessa järnväg spinnel komma att
realiseras. Jag känner mig fullt öfvertygad om att järnvägs
byggandet i vårt land kommer att fortsattas, och då skulle det \ al
vittna om en högre grad af förutseende att pa förhand uppgöra en
plan för dessa företag än att planlöst bygga en jarnvagsbit hai och
eu där utöfver hela landet i olika riktningar och med olika spår¬
vidd, för att sedermera sammanbinda dessa smärre jarnvagsbitai
med andra järnvägsbitar och således slutligen fa till stånd en lång
i olika riktningar framkryssande bana, som icke bereder den kol ta,
för de stora statsändamålens tillgodoseende behöfliga utfartsvag,
som skulle kunna ernås, ifall man skärskådade hela byggnad s-
planen i ett sammanhang, i stället för att hangilva sig åt ett plan¬
löst järnvägsarbete, där ofta nog slumpen och underordnade han-
syn lä vara böstäroniaiidö. •, , Vvr\V»rvf wii. of
Om nu staten icke drager försorg därom, att det behoi bill åt-
hjälpt, som under en läng följd af år, mer än en mansålder, gifvi
sig tillkänna i fråga om en längdbana från de nord1 igaste delarna
af vårt land ned till isfria hamnar i södra delarna åt landet kan
man både frukta och hoppas, att den enskihla företagsamheten skall
söka att afhjälpa föreliggande brister. Enskilda kapitalist^ i vält
land hafva dock icke förmåga att genomföra sa.vidgående planet
som den här ifrågavarande. Det återstår da for dem att byg^a sma-
banor och därigenom tillgodose små ortsintressen Dessa smabanoi
kunna dock icke få någon större ekonomisk bärighet, darfor att de
icke tillföras frakter från något större område, utan endast tran
det lilla territorium, som närmast omgifver dem. Eu stor langu-
bana har nämligen långt större utsikter för att ekonomiskt reda
sig än småbanor. Då det svenska kapitalet i de flesta fall ai otill¬
räckligt för åstadkommande till och med åt ganska minimala ban-
sträckningar, är det fara värdt, att man kommer att anlita utländskt
kapital för järnvägsbyggande i större omfattning, än som kan vala
nyttigt med hänsyn till landets intressen. Da dessa smabanor icke
kunna reda sig, sa hembjudas de staten tall inlösen Och staten
måste i de flesta fall finna sig i att inlösa dem åt billighetsskal,
såsom också framhållits af den närmast föregående arade talaren.
Det synes mig dock riktigare, att staten själ! planläggei och bygga
S11'a Redan T nästa fråga, som här stål- på föredragningslistan till
behandling af denna kammare, förekommer ett spörsmål om_ vid¬
tagamle af åtgärder för inlösen eller försäljning af eu sådan mindre
bana nämligen Vislanda-Holmens järnväg. Sa kommer det för
visso, att gå undan för undan. Vi få ingen inlandsbana i egentlig
N:0 ÖS).
Om anslag
för
verkställande,
af under¬
sökningar
rörande den
så kallade
inlandsbanan
m. m.
(Forts.)
N:o 59.
Om anslag
för
verkställande
af under¬
sökningar
rörande den
sä kallade
inlandsbanan
Onsdagen den 11 Maj, e. m.
m. m.
(Forts.)
mening från de nordligaste delarna af värf land ned till Väster-
hatvet, utan möjligen ett konglomerat utaf småbitar, som samman-
Kopplas med hvarandra undan för undan. Det synes mig då vara
mera önskvärd^, att landet drager försorg om, att vi fä eu allt-
lgenom normalsparig inlandsbana, hvaröfver staten helt och hållet
kan förfoga både i krigstid och i fredstid. Det har nu här invändts.
att man har utfartsmöjlighet från de nordligare delarna af vårt
iand redan genom de järnvägar, som nu finnas, i fall vi få eu järn¬
väg tran Sveg och norrut. Det må nu vara förhållandet i krigstid,
da dessa enskilda banor kunna tagas i anspråk för landets behof,
men i fredstid gäller detta icke.
Jag har icke hört, att det någonsin varit till skada för en stat
att etter moget öfvervägande uppoffra penningar till kommunika¬
tionernas förbättrande Ty kommunikationer äro att anse som eu
reel! nationalförmögenhet. Det har sagts förut här i dag, att det
ingalunda skulle vara önskvärdt, att Sverige blefve utaf med sina
jarnvagar mot att _ återfå de penningar, som utgifvits för dessa
järn vagars anläggning. Jag är alldeles öfvertygad, att detta tal
ar riktigt; och jag tror dessutom, att, då inlandsbanan tilläfventyrs
eu gång kommer till stånd i en mer eller mindre aflägsen framtid,
andet ingalunda vill afstå denna bana mot att återfå de penningar,
som landet för dess erhållande uppoffrat. Genom byggande af iärn-
vagar minskas icke statens tillgångar, såsom då penningar anslås
till improduktiva ändamål. I stället för de utgifna kontanterna får
man en annan valuta.
Sparsamhet är en dygd, icke minst dä det gäller allmänna
medel och jag vill halla strängt på den grundsatsen, då det gäller
improduktiva ändamål. Det kan dock inträffa, att det är eu ren
misshushållning att alltför strängt hålla på inskränkning af utgif-
terna, nämligen da det gäller viktiga produktiva ändamål; och det
kan lfragasättas, om vart land verkligen har råd att afvara den
ifrågasätta järnvägen. Genom de utredningar, som redan skett och
pa grund åt hvad som är kändt för ett flertal af kammarens leda-
motei, maste det anses obestridligt, att stora tillgångar i mineralier
och vaxande skog. äfvensom nedfallen och ruttnande dylik ligga
utan att kunna tillgodogöras landet i brist på tidsenliga kommu¬
nikationer Landets söner öfvergifva i oroväckande grad sin foster-
bygd pa de stallen, hvilka äro synnerligen vanlottade på kommu¬
nikationer och som till följd däraf erbjuda ringa möjlighet till eu
dräglig utkomst. Jag frågar: Hafva vi råd att undvara dessa
arbetskrafter, dessa svenska armar, dessa svenska hjärtan, dessa
svenska hufvud? Bära vi icke göra några uppoffringar för att hålla
dem kvar? Jo. för visso. Kammaren har redan förut jakande be¬
svarat denna fråga. Under kammarens behandling lag för kort tid
sedan en fråga om hvad som är att göra till hämmande af emigra¬
tionen. Redan pa grund af nu föreliggande utredning kan man
elvis besvara denna fråga. Det synes nämligen alldeles påtagligt,
a t om de delar* åt landet, hvarifrån emigrationen nu förnämligast
amtai sina tillflöden, vore bättre tillgodosedda med kommunika-
loner och sålunda gjorda i tillnärmelsevis lika grad beboeliga för
Onsdagen den 11 Maj, e. in. 9 N:o o.*.
en arbetskraft^ befolkning som andra delar af landet, skulle emi- Om anslag
grationen därigenom i väsentlig man hämmas. Anledningen till verkställande,
emigrationen har visat sig förnämligast vara, att man i Amerika nf under-
lättare än i det egna fosterlandet kan skaffa sig utkomst. Böra vi sökningar
då icke i främsta rummet tillse, att det för invånarne i vårt eget
fädernesland möjliggöres att här hemma skaffa sig sin bergning.
Och att detta numera knappast kan vara möjligt på vissa orter, m m.
därom kan man vinna visshet, om man gör ett besök i exempelvis (Forts.)
västra delarna af Värmland. Under en förfluten tid, hvilken äfven
jag minnes, genljödo fjällen därstädes af hammarslag. Vid hvarje
fors fanns en industriell anläggning, ett järnverk. I grufvorna ar¬
betades och i skogarna kolades. Allt var lif och verksamhet. De
små järnverken hafva emellertid blifvit ihjälkonkurrerade af de med
afseende å kommunikationer lyckligare lottade större industriella
anläggningarna. Hammarslagen hafva nu tystnat, och ruiner vittna
om, hvarest masugnarna och smedjorna stått. Allmogen i dessa
trakter, som förut hade sin bergning i hufvudsaklig grad genom
kolning och körslor, har nu blifvit uteslutande hänvisad till eu
torfva, som är otillräcklig att föda sin man i dessa karga bygder.
Hafva vi då verkligen råd att låta denna vattenkraft år ut och år
in gä till spillo, denna vattenkraft, som representerar ett värde af
miljoner kronor? Det är nog svenskarna likt att icke tillvarataga
sina egna tillgångar, men böra vi icke taga exempel frän utlän-
dingarna i så måtto, att vi tillvarataga landets egna tillgångar, så
långt det är oss möjligt? I fråga om våra torfmossar talas det om
Sveriges slumrande miljoner. Torfmossar finnas rikligt i dessa
obygder, där inga kommunikationer ännu äro att tillgå, men torf-
mossarna kunna icke tillgodogöras, ty de tåla inga långa dyrbara
frakter. Skall talet om de slumrande miljonerna blifva annat än ett
tomt ljud, måste man tänka på möjligheten af dessa torfmossars
tillgodogörande.
Sedan nu vissa landsdelar i rikt mått tillgodosetts med kommu¬
nikationer, skulle det vara en oerhörd orättvisa att låta de åter¬
stående, på kommunikationer vanlottade, delarne af landet blifva
utan tidsenliga samfärdsmedel. Det säges nu visserligen, att »man
måste spara», men därom har icke varit tal förut, dä de landsdelar,
som nu blifvit i sä rikt mätt tillgodosedda med kommunikationer,
hade sina egna intressen att tillgodose. Sedan numera stora delar
af landet erhållit tidsenliga samfärdsmedel, talar man emellertid
om, att det är tid att börja spara. Nu först skall sparsamhets-
grundsatsen på allvar tillämpas. Landets samtliga invånare hafva
dock fått bidraga till. att vi fått de kommunikationer, som nu fin¬
nas. Sedan landets invånare nu under eu mansålder lämnat bidrag
härtill, krafvel’ rättvisan, att man icke helt och hållet knyter han¬
den om pungen, utan låter landets i afseende ä samfärdsmedel mera
vanlottade nejder åtminstone i någon mån få sin andel i hvad andra
orter i så rikt mått tillförene fått.
Staten som järn vägsbyggare måste räkna på annat sätt och
med flera faktorer än ett enskilt järnvägsbolag, som måste beräkna
att få tillfredsställande utdelning på byggnadskostnad^!. Staten
N:o 59. JO Onsdagen den It Maj, e. m.
Om anslag måste i sådan t fall räkna på samma sätt. som när statsbidrag läm-
verkställandenas för byggande af landsväg eller annat liknande samfärdsmedel,
af under- som aldrig kommer att ge direkt afkastning. Den hufvudsakliga
sökningar vinsten på en statsbanebyggnad ligger ofta i de indirekta fördelar,
roande den som densamma tillför staten.
inlandsbanan En ära(l tala,'e Pa västernorrlandsbänken framhöll i dag, att
m. m. man icke får se järnvägsbyggandet så uteslutande ur militär syn-
(Forts.) Punkt, att man därigenom kommer att helt och hållet bortse från
dess kulturella betydelse. Därvid kom jag att tänka på vissa för¬
hållanden i vårt broderland Norge. Under de senaste åren hafva
där byggts fästningar utefter svenska gränsen. Dessa fästningar
sakna allt värde i fredstid och hafva ett omtvistadt värde i krigstid.
Det ifrågasattes nu här, att man på svensk sida skulle bygga eu
järnbana äfvenledes i militärt ändamål. Jag anser detta här ifråga¬
satta sätt vara vida att föredraga, ty en järnväg har betydelse
icke allenast i krigstid, utan äfven i fredstid. Den har betydelse
icke allenast ur militär, utan ändå mera ur kulturell synpunkt. Jag-
anser, att vi från svensk sida borde besvara norrmännens fästnings-
byggaude därmed, att vi anlade en järnbana, jämnlöpande med den
norska gränsen. I norrmännens fästningsbyggande har legat en
utmaning till broderlandet; i vårt järnvägsbyggande ligger däremot
ingen utmaning.
Det skulle vara underligt, om såväl regeringens proposition som
utskottets hemställan och reservanternas yrkande i denna kammare
skulle blifva förkastade med antagande af t. ex. den motion, som
väckts af två ärade ledamöter af denna kammare, herrar Olofsson
och Enander. Dessa ärade ledamöter af kammaren hafva med an¬
ledning af den kungl. propositionen efter den ordinarie motionstidens
utgång väckt eu motion, däri yrkas afslag på den kungl. proposi¬
tionen och bifall till något annat, som delvis faller utanför den
kungl. propositionens ram. Detta är nu ett förhållande, som jag
icke förut varit med om, och som jag knappast trodde skulle vara
i öfverensstämmelse med vår konstitution. Då jag likväl nu måste
tro, att så är förhållandet, skulle det i alla fall taga sig något be¬
synnerligt ut, om man, med bortseende från allt annat, skulle an¬
sluta sig till denna motion. Händelsen är nu den, att jag sympa¬
tisera!' med den motion, som blifvit väckt af herrar Olofsson och
Enander, och önskar den all möjlig framgång. Men jag önskar icke
ensamt den framgång. Jag tar nämligen afstånd från motionen i
hvad den afser afstyrkandet af den kung!, propositionen. Jag vill
hafva bifall icke allenast till Kungl. Maj:ts proposition, utan äfven
till ifrågavarande motion, d. v. s. jag vill hafva en undersökning
i den största möjliga utsträckning.
Dä jag två gånger förut yttrat mig i denna fråga, först vid
remissdebatten och sedermera den 23 nästlidne april, då kammaren
hade till behandling spörsmålet om utredning af frågan om afkast¬
ning af statsskogarna in. nr, skall jag här inskränka mig till det
nu sagda, synnerligast som det antagligen blir många andra talare,
som här önska yttra sig i frågan, och endast yrka bifall till den
af herrar F. E. Pettersson, Olsén och Ödman afgifna, vid utskottets
11
N:o 59.
Onsdagen den 11 Maj, e. m.
betänkande fogade reservation med den af herr Jansson i Krakerud Om anslag
föreslagna modifikationen. verkställande
af under-
Med herr Matsson förenade sig herr Sandin. sökningar
rörande den
Herr Olofsson: Herr talman! Då dels nu i afton och dels p^inlandsbanan
förmiddagen värmländingar och bohusländingar så mycket upptagit m m.
kammarens tid i denna fråga, torde det också tillåtas mig, som är (ports)
motionär, att säga några ord.
Då jag och flera med mig reste hem till påskferierna, fingo vi
samma dag vi reste, den kungi. propositionen i denna fråga. Vid
läsandet af öfverskriften till den kungl. propositionen fann jag, att
där talades om en »inlandsbana». Detta var ett ord, som klingade
mycket bra för mig, men då jag läst den kungl. propositionen och
särskildt då jag läst det anförande, som chefen för civildepartemen¬
tet haft till statsrådsprotokollet, klingade detta ord icke lika bra,
och jag blef något modfälld. Men då jag kom till eu punkt, där
det stod följande: »Hvad jag förut sagt om statens förhållande
till undersökning af en järnväg Dalarne—Bohuslän och dess möjliga
anläggande gäller naturligtvis i ännu högre grad om järnvägsför¬
bindelsens fortsättning genom det inre af landet upp till vår nord¬
ligaste tvärbana» — ljusnade mina förhoppningar något. Dä jag
emellertid sedermera läste följande yttrande: »Jag tillåter mig dock
här betona, att genom en dylik på statens bekostnad föranstaltad
undersökning staten ingalunda får anses hafva utfäst sig att såsom
en omedelbar följd af denna förberedande åtgärd äfven sätta i verket
byggandet af en sådan bana» — så säger jag, att jag blef något
mera modfäld. Och än ytterligare modfäld blef jag, när jag läste
dessa ord: »Vid bestämmandet af ordningen för de olika delarnas
undersökning ställer sig helt naturligt såsom därför afgörande den
ordning, i hvilken själfva järnvägen kan tänkas en gång böra byggas».
Jag kände, huru besviken Jämtlands och Härjedalens befolkning
skulle blifva, när den fick del af denna kungl. proposition. Jag-
vill nämna, att jag har intet som helst eget intresse i denna sak.
Men jag känner de jämtländska förhållandena alltför väl försatt
icke också känna den jämtländska befolkningens tankar i denna fråga.
När herr Karl Karlssons motion om breda hjulringar var före, hade
vi ett intyg från kronofogden i Jämtlands norra domsaga, af hvilket
framgår, att mellan Östersund och Ström forslas hvarje sommar
mellan 10 och 15 tusen lass. Och när man sett denna vägsträcka
och sett de väldiga foror, som gä där, och vet, hvilken tunga, som
ligger på de vägdistrikt. som denna väg gär igenom, där kostnaden
går upp till 2: i o och till och med högre belopp för vägfyrk, känner
man naturligtvis, att det var svikna förhoppningar, man då gick
till mötes, när förslaget innebar att börja inlandsbanan nere vid
bohuslänska kusten.
Jag skall icke vidare utveckla dessa synpunkter. Men jag
skall taga mig friheten att återgifva hvad Hans Magt Konungen
yttrade till den jämtländska allmogen 1897 den 21 juli. Jag sade,
att man kände sig besviken i sina förhoppningar, och jag stöder
N:0 59.
12
Onsdagen den 11 Maj, e. ni.
Om anslag
för
verkställande
af under¬
sökningar
rörande den
så kallade
inlandsbanan
m. m.
(Forts.)
detta också på livad vi då fingo höra af Majestätet själft. Så sade
Konungen:
»Under strålande sol, i högsommarens rika prakt har jag i
dessa dagar skådat Jämtland och därvid ånyo känt mig hänförd
öfver dess underbara fägring.
Mitt första ord vid mitt besök i denna underbara bygd af mitt
kära fosterland är ett enda, jag finner icke annat uttryck för min
känsla vid detta tillfälle än: beundran! Mitt andra vare tacksam¬
hetens! Ty klarast och varmast har jag dock sett kärlek och tro¬
het stråla ur tusentals jämtlänningars blickar, och de hafva tändt
i mitt hjärta eu elektrisk glöd, hvaraf jag liksom tycker mig skåda
ett uttryck i det ljus, som Eder gästvänlighet i denna festliga sal
sprätt öfver mitt namnchiffer! Dock icke heller tacksamhetens ord
skall vara mitt sista i denna stund.
Länge, allt för länge låg Jämtland afskild från den öfriga
världen, omhvärft af de höga gränsfjällen och de vidsträckta sko¬
garna. Väl är det numera ej som förr, och det är mig kärt, ja, jag
är stolt öfver att under min regeringstid mellanriksbanan full¬
bordats. Men Jämtlands län behöfver dock ytterligare förbindelser.
Det har kraf därpå, ty mer än något annat län har det visat offer¬
villighet för att ernå en stambana som andra fått för intet.
Endast autokraten har rätt att gifva löften på alla områden.
Men såsom svensk konung gifver jag Eder det ordet att, såvidt
lag förmår och förhållanden medgifva, åt Eder söka verkliggöra
utvidgade järnvägsförbindelser. I främsta rummet ställer jag en
parabel bana med norra stambanan från norra Dalarne genom
Jämtland, därnäst äfven, när och på det sätt sådant eu gång blir
möjligt, eu järnvägsförbindelse längs åt det ännu så vanlottade
Härjeådalen.»
Jag bär icke vidare för tillfället att tillägga, utan ber att med
dessa få ord få yrka bifall till statsutskottets hemställan i denna sak.
Herr vice talmannen Pehr son: Herr talman! Om jag hörde
rätt de siffror, som för en kort stund sedan meddelades oss af gene¬
raldirektören vid statens järnvägar, innehöllo de, bland annat, att
statens medelränta för den fonderade utländska skulden utgjorde 3,v
procent, och att den afkastning, som statens järnvägar lämnade
utgjorde 4,os procent på den utländska skulden. Jag vill icke be¬
strida denna generaldirektörens uppgift. Men man kan räkna på
mera än ett sätt. Jag vill hemställa till herr generaldirektören,
om han tagit med i beräkningen de utgifter, vi haft för statens
järnvägar i öfrigt. Jag har en uppgift att tillgå för 12-årsperioden
1891—1902. Riksdagen har under denna 12-årsperiod lämnat i an¬
slag för nya byggnader vid statens järnvägar 12,563,000 kronor och
för ny rörlig materiel vid statens järnvägar under samma 12-års¬
period å riksstaten utom hufvudtitlarne 29,205,000 kronor och å
riksgäldskontoret_ anvisat 1,250,000 kronor. Sammanlagdt för ny
rörlig materiel vid statens järnvägar har staten under nämnda 12-
årsperiod haft en utgift å 30,455,000 kronor.
Med detta har jag icke velat säga annat, än att nog herr
Onsdagen den 11 Maj, e. m
13 N:o 59.
generaldirektörens uppgift var riktig så långt den gick, men att Om anslag
den icke omfattade allt hvad vi offrat på järnvägarna. Det är ver}Jtällande
För mig, jag må tillstå det, har det varit ett ganska allvarsamt den
spörsmål, om jag skulle sluta mig till dem, som här ville tillstyrka inlandsbanan
något, eller om jag skulle ställa mig på ståndpunkten af rent afslag m. m.
å alltsammans. I fråga om tillstyrkande var det ju tvä saker, man (Forts.)
hade att välja på: antingen om man ville tillstyrka bifall till Kungl.
Maj:ts proposition, som afser undersökning af den del af den s. k.
inlandsbanan, som omfattar sträckan bohuslänska kusten till någon
lämplig plats i Dalarne, eller om man hellre ville gå motionärernas
önskningar tillmötes och taga den norra linjen, d. v. s., såsom ut¬
skottet föreslår, sträckan från Sveg till någon punkt på Gellivare
—Riksgränsen-banan.
Fn blick på kartan visar tydligt, att det numera icke finnes
något så stort område utan kommunikationer inom Sveriges landa-
mären som detta, där den blifvande inlandsbanan skulle gå fram i
öfre delen af landet, Den södra sträckan däremot, bohuslänska
kusten till Dalarne eller Sveg, hvilket som helst, är icke vanlottad
på kommunikationer. Det kan man icke säga om denna del, men
det kan man säga om öfre Norrland.
Jag vill icke påstå, att i ekonomiskt afseende den öfre delen
af denna inlandsbana skall blifva fördelaktigare. Tvärtom. Jag tror,
att Kungl. Maj:ts regering har alldeles rätt i, att med afseende på
ekonomisk bärighet det är alldeles gifvet, att den södra delen är
att föredraga. Men det oaktadt har jag för min del trött, att, om
man kan anse, att tidpunkten nu är inne att börja, låt vara ingen¬
ting annat än en undersökning för en blifvande inlandsbana, borde
man börja på den del, som visar oss så klart som möjligt hvad
denna fråga egentligen innebär. Det är det, som gör, att jag vill
vara med om att taga öfre delen först. Ty herrarne förstå godt,
att det är där, som de största kostnaderna komma, och det är denna
del, man egentligen har att räkna med, när man vill se, huru detta
företag i ekonomiskt hänseende kommer att bära sig, och om vi
trots detta skola våga oss på att bygga denna kolossalt dyra bana.
Beträffande inlandsbanans hela längd, d. v. s. från bohuslänska
kusten till någon plats på Gellivare—Riksgränsen-banan, variera
beräkningarna mellan 122 och 125 mil. Man kan icke sfi noga
räkna ut detta och mäta alla krökar, framför allt därför att det,
snart sagdt, öfver hela linjen är så många alternativ föreslagna.
Låtom oss nu exempelvis antaga, att sträckan i sin helhet skulle
blifva 125 mil. Den senaste byggnadskostnaden för statens järn¬
vägar i Norrland har visat sig vara 80,000 kr. per kilometer eller
800,000 kronor per mil. För 125 mil skulle detta göra 100,000,000
kronor. Men dä är att märka, att vi därmed hafva ingenting annat
än själfva banan, ingen materiel. Hvad har då den kostat? Ja,
denna kostnad har varit mycket olika. Där den har varit billigast,
har den kostat omkring 4,500 kronor per kilometer, och där den
är mycket dyr, såsom på Gellivare-banan, på hvilken, som vi veta,
endast det, jag velat säga.
Nu till den föreliggande frågan I
af under¬
sökningar
N:o 69. 14 Onsdagen den 11 Maj, e. m.
Om anslag det fordras mycken materiel och dyr materiel, tror jag icke att
verkställande6,000 kr0U01' l)er kilometer räcka till materiel. Låtom oss taga eu
af under- medelsd fira, hvilken icke är till förmån för mina beräkningar, och
sökningar saga 5,000 kronor per kilometer eller 50,000 kronor per mil, så få
rörande den vi för rullande materiel 6,250,000 kronor. Inalles blir kostnaden
inlandsbananefter en sadan beräkning i rundt tal 106 miljoner kronor.
m. m. Detta innebär det minst att bygga en inlandsbana. Kanske
(Forts.) icke a^a af herrarna tänkt på den saken, och därför har jag trott,
att det var i sin ordning att föra det till tals.
Nå, nu skall man kunna förebrå mig, att jag, trots dessa mina
uppgifter och trots min af desamma framgående åsikt om denna
banbygguads oskäligt höga kostnad varit med om att tillstyrka eu
undersökning af den del, som sträcker sig från Sveg till Gellivare
—Riksgränsen. Jag har därvid tänkt på hvad erfarenheten lärt
mig. Det är icke alltid man reglerar frågor bäst genom att intaga
en negativ ståndpunkt och endast säga nej. Det händer, att man
vinner icke endast lika mycket, utan något mera genom att säga
ja under vissa villkor. Och det är detta, som jag gjort i detta fall,
och som jag tror, att man kan säga, att utskottet äfven velat vinna.
Utskottet har, såsom sagdt, tillstyrkt eu undersökning af den öfre
delen af banan från Sveg till Gellivare—Riksgränsen. Men utskottet
bär därmed ingalunda menat, att denna undersökning skulle omfatta
en vanlig undersökning för byggande af eu järnväg, d. v. s. att
endast undersöka tekniska förhållanden och räkna ut kostnaden för
byggandet af banan, utan utskottet har tänkt sig något mera, hvilket
egentligen — ja, jag vill säga helt och hållet — är att lägga hufvud-
vikten vid, och det är den ekonomiska delen af undersökningen.
Nederst på sidan 28 i utskottets motivering finna herrarna dessa
ord: »\ id den af utskottet förordade undersökningen för järnvägen
bör i anledning häraf icke endast eller hufvudsakligen de tekniska
och militära synpunkterna vinna beaktande, utan därjämte — på
sätt skedde vid de utredningar, som under 1850- och 1860-talen verk¬
ställdes rörande vissa ifrågasätta järnvägsanläggningar — upplys¬
ningar inhämtas och framläggas i fråga om vederbörande orters
befolkningsförhållanden, odlingslägenheter, skogs- och mineraltill¬
gångar, vattenfall, kommunikationer och öfverhufvud alla de om¬
ständigheter, som kunna anses vara eller i eu närmare framtid blifva
af betydelse tor trafiken å järnvägens. Och utskottet slutar med
dessa ord: »På det hela bör denna undersökning utföras med den
noggrannhet och i den omfattning, att man på grund af densamma
kan med säkerhet bedöma, huru företaget ekonomiskt skulle komma
att ställa sig.» Jag tror, att en undersökning, som omfattar det nu
nämnda och som göres tillförlitligt, sä att man kan hafva fullt för¬
troende för densamma, icke kan vara synnerligen farlig att re¬
kommendera, men väl kan den i sinom tid, då den blir utförd, vara
till stort värde, ty den skall då, om nämligen Riksdagen får hvad
Riksdagen begär genom att bifalla utskottets förslag, låta Riksdagen
veta, hvad som är nödvändigast af allt i denna fråga, nämligen
företagets ekonomiska bärighet.
15
N:o 59.
Onsdagen den 11 Maj, e. in.
Det är, herr talman, på dessa skäl, som jag nu anhåller att få Om andag
tillstyrka bifall till utskottets förslag. verkställande
af under-
Herr Olsson i Älfdalsäsen: Den proposition, som Kungl. Maj:t sökningar
öfverlämnat till Riksdagens pröfning, angående anslag för påbörjande rörande den
af en undersökning rörande eu järnväg från bohuslänska kusten *“ 7,“ *
genom Dalarna till Norrland, har Ivungl. Maj:t begärt 153,000 m m.
kronor, och såsom villkor för detta anslag framhållit, att endast (F0rts.)
den södra delen af banan, nämligen från bohuslänska kusten genom
Dalarna till Sveg, skulle undersökas. Utskottet har däremot före¬
slagit, att för en undersökning endast af den norra delen, nämligen
från Sveg öfver Ström till Gellivare—Riksgränsen, skulle beviljas
ett belopp af 131,000 kronor.
I den motivering, som utskottet anfört för afslag å deu kungl.
propositionen, framgår tydligt, att utskottet icke ansett, att den
södra delen behöfver undersökas i och för anläggandet af en stats¬
bana. Jag skall anhålla att få läsa upp något af hvad utskottet
yttrar på sid. 27: »Det synes emellertid utskottet ingalunda vara
ådagalagdt, att den omförmälda järnvägen bohuslänska kusten—
Sveg är af den betydelse, att staten bör direkt inskrida för att
bringa densamma till utförande. Utskottet vill påpeka, att en stor
del af de områden, denna bana skulle genomgå, redan är jämförelse¬
vis väl försedd med kommunikationer samt att för andra delar af
områdena i fråga järnvägsförbindelse i många fall torde kunna på
enskild väg beredas genom utsträckning af det nu förefintliga järn-
banenätet.» Den undersökning, som här är ifrågasatt, bör väl be¬
traktas såsom ett stort nationellt företag ocli icke endast afsedt
att tillgodose speciella intressen. Genom att antaga utskottets för¬
slag skulle, enligt min mening, endast de norrländska intressena
blifva tillgodosedda, hvilket skulle blifva en orättvisa gent emot
de öfriga delarna af vårt land, som hafva lika stora och berättigade
kraf på järnvägar och kommunikationer. Jag vill särskildt fram¬
hålla norra Dalarna. Västerdalarna, norra Värmland och områdena
utefter bohuslänska kusten, Indika säkerligen äro i lika stort behof
af kommunikationer och järnvägar. Dessutom vill jag påpeka för
kammaren de stora intressen, som staten bör hafva att tillgodose
dessa områden med järnvägar och kommunikationer. Såsom det
torde vara kändt för kammarens ledamöter, har staten inom norra
Dalarna, särskildt inom Älfdalen och Sårna, för att icke tala om
Lima och Transtrands områden, stora kronoparker, Indika otvifvel¬
aktigt representera åtskilliga miljoner i värde. Endast Älfdalens
kronopark innehåller eu areal af nära 70,000 har ren skogsmark;
Sårna kronopark öfver 130,000 har, hvartill komma Lima och
Transtrands kronoparker. Genom att eu järnväg skulle dragas
genom dessa trakter skulle ovillkorligen dessa statens egendomar
höjas betydligt i värde. Dessutom vill jag framhålla, att staten
från dessa kronoparker årligen skördar flera 100,000 kronor, det
bör väl vara ett statens intresse att tillse att, sedan de gröfre
dimensionerna i dessa skogar blifvit afverkade, äfven de smärre
kunna behålla sitt värde, Indika icke kunna i lika hög grad som
N:o 59.
16
Onsdagen den 11 Maj, e. m.
Om anslag det gröfre virket tåla så långa transportkostnader efter flottleder.
verkställande ^-*är^9r ja£ ytterligare betona att det bör vara ett statsintresse
af under- aR förse dessa trakter med järnvägar och därigenom höja värdet
sökningar på dessa statens dyrbara egendomar.
rörande den Man hör ofta klagomål framkomma öfver den stora emigra-
inlandsbanan ti°nen till Amerika, hvarigenom en stor mängd, särskilt unga,
m. arbetskrafter årligen gä förlorade för vårt land. Vill man på ett
(Forts.) praktiskt sätt förhindra denna emigration, så föreligger här ett
kulturintresse för staten att taga vara på, ty genom att framdraga
kommunikationer genom dessa trakter beredde man tillfälle för
Sveriges befolkning och dess unga krafter att tillvarataga de ut¬
vecklingsmöjligheter, hvilka finnas inom dessa områden, som för
närvarande ligga såsom ett dödt kapital. Yi böra tänka på de i
dessa trakter befintliga stora vattenfall, som skulle blifva af stort
värde, om eu järnväg droges fram, och sannolikt skulle industriella
anläggningar där uppblomstra och svensk företagsamhet på olika
områden få tillfälle att utveckla sig. Man har äfven att beakta,
att en koncession är sökt på en järnvägslinje Orsa—Stöa, hvilken
skulle komma att gå just genom de trakter, där inlandsbanan skulle
komma att dragas, om den komme att gå så långt norrut som möj¬
ligt och följa gränsen. Det är emellertid att märka, att alla myn¬
digheter, såväl enskilda som offentliga, hvilka blifvit hörda uti denna
koncessionsfråga, afstyrkt densamma, hvarvid olika skal därför fram¬
hållits, nämligen dels att man borde bevara Sverige åt svenskarna
och dels söka inom egna områden taga vara på svensk industri.
Detta skulle möjliggöras endast därigenom, att inlandsbanan komme
att dragas genom dessa trakter. Om detta icke kommer att ske
och en undersökning endast kommer att verkställas rörande sträckan
norrut från Sveg, så finnes icke något rimligt skäl att afstyrka
koncession på Orsa—Stöa järnväg.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra, anhåller jag, herr
talman, att få yrka bifall till den vid detta betänkande fogade
reservation af herrar Pettersson m. fl., hvilka hafva yrkat, att en
undersökning måtte företagas på hela sträckan, d. v. s. från bohus¬
länska kusten öfver Dalarna förbi Sveg och Ströms vattudal till
Gellivare—Riksgränsen.
Herr Bromée i Billsta: Herr talman, mina herrar! För egen del,
och jag tror, att jag kan säga för de allra flesta öfriga norrländingar,
skall jag be att först och främst få uttala min tacksamhet till ut¬
skottet för den välvilja det visat vid behandlingen af denna viktiga
fråga om undersökning rörande den så kallade inlandsbanan. Jag
kan äfven uttala mitt tack till de tre reservanterna, som, äfven de,
sett saken i det stora hela ur samma synpunkt som jag och med-
motionärer och gått våra önskningar till mötes, liksom utskottet
gjort det. Det är vårt uppriktiga tack härför, som jag härmed
velat frambära.
Jag skall icke, såsom flera andra talare gjort, uppehålla mig
vid och söka påvisa, hvilka möjligheter och resurser, som finnas
i trakterna norr om Sveg, för att en bana skall kunna bära sig.
17 N:o 59.
Onsdagen den 11 Maj, e. m
.Jag hoppas, att det blir en undersökning, och att vi dä fä eu ut- Om anslag
redning, som visar, att det verkligen finnes någonting att taga vara , för..
på äfven i dessa trakter. I det stället skall jag tillåta mig att ve'af under- *
säga några ord med anledning af åtskilliga svartmålningar om Norr- sökningar
land dels på förmiddagen från smålandsbänken och dels på efter- rörande den
middagen från kalmarbänken för en stund sedan. . *“ kallade
Det är just icke något tilltalande att höra. att det endast är“a” sJinan
ödemarker där uppe och ingenting att taga vara på. Det är ju dock ,Forts)
ett faktum, att det finnes folk i dessa trakter, att det finnes jord,
och att man i allmänhet kan lefva på den jord, man redan upp¬
odlat, för att icke tala om de möjligheter och stora resurser, som
där finnas för en stor kultur, och för att man skall kunna utveckla
sig och bygga och bo där uppe. Dessutom är det ett stort bevis på att
en undersökning är af behofvet påkallad, då man får höra, att det,
som talaren på kalmarbänken uppgaf, skulle vara 550 kilometer
från Sveg till Ström. Detta är inte med förhållandet öfverens¬
stämmande, ty han har tagit till väl dubbelt sä långt, som det verk¬
ligen är. Afståndet mellan Sveg och Ström är cirka 26 mil eller
260 kilometer. Sannolikt har talaren föranledts af de uppgifter, som
finnas i betänkandet, och hvilka angifva de olika sträckor, som
redan äro undersökta.
Jag har sagt, att jag icke skall uppehålla mig vid frågan om
de resurser, som vi tro finnas, för att en bana här uppe skall bära
sig, åtminstone i de trakter, jag känner till, nämligen sträckan
mellan norra delen af Jämtland och Härjeådalen; jag skall blott
be att få påpeka, att befolkningen där är lifligt öfvertygad om att
en bana skulle bära sig, emedan den i annat fall icke skulle hafva
offrat så mycket härför, som den gjort. Jag skall taga mig fri¬
heten erinra kammaren om att det började redan på 1870-talet, då
det skulle byggas en stambana norrut. Då det var föga utsikt, att
stambanan skulle dragas genom Jämtland, offrade jämtländingarne
en miljon kronor för att få tvärbanan genom Jämtland, och däraf
skänktes staten direkt 900,000 kronor, och 100,000 kronor utbetalades
till Sundsvall—Torpshammarbanan, som sedan inköptes af staten.
Vidare hafva olika socknar — en del kanske rätt fattiga — år 1895
bekostat okulär undersökning för järnväg från Sveg fram till tvär¬
banan vid Brunflo. Dessutom hafva bekostats undersökningar på
åtskilliga linjer från Östersund norrut till Ström, och slutligen be¬
kostades förra sommaren undersökningar med utstakning och kost¬
nadsförslag för en bana från Sveg till Storsjön och vidare på östra
sidan af denna till Brunflo samt västra sidan till Mattmar. Jag
tycker, att kammaren borde förstå, att det dock måtte vara något
att taga vara på, då enskilda socknar offra så mycket.
Det nämndes, om jag hörde rätt, från statsrådsbänken, att det
varit meningen att inkorporera Disa—Sveg-banan med denna in¬
landsbana. Ja, väl liar det varit meningen, att sä skulle ske. Det
är därför, som Jämtlands läns landsting redan betalt ut 100,000
kronor till Orsa—Sveg-banan för att fä den till stånd och få den
att passa in med den blifvande inlandsbanan. Man har beslutat
betala ytterligare 32,000 kronor, ifall sä mycket medel för (ifrigt
Andra Kammarens Prut. 1904. X:o 59. 2
N:o 5!). 18 Onsdagen den 11 Maj, e. m.
Om andag kunde anskaffas, att banan kunde föras fram till sin bestämmelse-
verkställande Att sä icke kunnat ske, det rår icke befolkningen där uppe
af under- %’> utan det beror därpå, att beräkningarne och kostnadsundersök-
sökningar ningarne icke hållit streck. Det har visat sig, att det blir ungefär
rörande den dubbelt så dyrt, som det beräknats, och därför fattas det penningar.
inlandsbanan ^eu Ja8. tror, som sagdt, att staten och vederbörande också haft
»/i. m. den meningen, att Orsa—Sveg-banan skulle inkorporeras med in-
;Ports.; landsbanan, dä staten själ!’ släppt till penningar för denna bana.
Hade meningen varit annorlunda, men icke uttalats, så är åtmin¬
stone Jämtland betydligt vilseledt med att släppa till medel för
annat ändamål, än som varit afsedt. Detta är skal, som jag tycker
böra vara för kammaren talande, likasom då jag påpekar, att det
finnes för miljoner kronor skog, som står och ruttnar ned i en del
af de trakter, genom hvilka banan skulle gä, och som man borde
taga vaja på. Men banan skulle icke, såsom mänga tro och några
säga, gå uteslutande genom skogsmarker, utan äfven genom odlade
bygder, där det finnes möjligheter för ännu mera odling.
Jag hyser den förhoppningen, att äfven kammaren skall finna,
att det är värdt att bevilja medel för undersökning af denna viktiga
bana, hvilkens stora betydelse i såväl försvarshänseende som kul¬
turellt hänseende är konstaterad. Jag hyser den förhoppningen,
säger jag, och därför vill jag också uttala min tillfredsställelse,
vare sig kammaren nu antager utskottets eller reservanternas för¬
slag. Ändamålet för oss är ju vunnet i alla fall. Men naturligtvis
skulle jag helst se, att det blefve en undersökning, såsom vi före¬
slagit i vår motion, ty dä skulle ju äfven de, som nu icke finna sig
belåtna med utskottets förslag, blifva belåtna.
Jag har velat säga dessa ord för att få tillkännagifva, att jag
tror, att det är nödvändigt, att eu undersökning göres för att få
se, om det går för sig att bygga eu bana i den föreslagna rikt¬
ningen. Jag tror, att man har berättigade anspråk härpå, om man
tänker på hvad som sades 1901, då härordringsfrågan var före, och
det gafs på hand, att, genom eu sådan bana, försvaret skulle blifva
betryggande i norr. Vi behöfva eu bana där uppe; dä upphjälpes
landet och folket finner sig väl i landet.
Det är ur dessa synpunkter jag ber att få förorda anslaget till
en undersökning.
Herr von Friesen: Det har här ifrån olika håll i dag talats
om sambandet mellan ett beslut om eu undersökning af den ifråga¬
varande banan och ett beslut om banans utförande. Man härifrån
det håll, där man lifligast förordat denna banas byggande, sagt, att
en undersökning nu visst icke innebure, att banan skulle byggas,
och man har ifrån den andra sidan påstått, att om man nu gjorde
eu undersökning, gåfve man i och med detsamma på hand, att banan
skulle byggas. Jag emotser, att några år härefter rollerna blifva
ombytta. De, som nu förorda banans byggande, men säga, att en
undersökning icke innebär ett beslut, att banan skall byggas, de
lära nog några år härefter komma att säga, att då vi nu gjort
undersökningen, skola vi väl också bygga banan. Men dä komma
Onsdagen den 11 Maj, e. in. 10 N:o 59.
däremot de, som nu påstå, att eu undersökning innebär banans Om anslag
byggande, säkerligen att svara: Nej, det var alls icke meningen, verJt°ärUande
och ni sade ju själfva, då det var fråga om undersökningen, att ett af un^er.
beslut därom icke skulle innebära banans byggande. Nå ja, det är sökningar
händelsernas gång; det där känner man till, och därför känner man rörande den
sig icke heller öfverraskad. För min del tror jag, att, hvad den f
södra delen af den ifrågavarande bansträckningen beträffar, eu under- m m
sökning verkligen innebär så godt som ett beslut, att denna handel (F0rts.)
skall byggas. Ty vore det ej sä, finnes ju icke något skäl att gorå
eu sådan undersökning, emedan densamma, förutom hvad beträffar
banans plan och profil samt kostnadsförslag, icke afser någonting
i egentlig mening obekant. Annorlunda är förhållandet med den
norra bansträckningen; den går igenom ett ganska okändt land, där
det, som man säger, finnes slumrande miljoner. Bär gäller det för
undersökningen att taga reda på dessa slumrande miljoner och redo¬
göra för, hvari dessa skulle bestå. Bär är eu sådan förberedande
undersökning som den här föreslagna af ett helt annat intresse och
har ett helt annat mål än en undersökning på södra delen af banan.
Jag har här vidrört ett förhållande, som jag allt mer och mer
funnit bekräftadt, nämligen att det är alldeles oegentligt att här
använda ett enda begrepp: inlandsbanan. Det låter, som om de
olika bansträckningarne skulle hafva alldeles samma uppgift och
tjäna ett och samma ändamål; men så är enligt min tanke icke för¬
hållandet. Den södra delen af bansträckningen från Dalarne till
den bohuslänska kusten gäller eu bana af vanlig beskaffenhet, där
det är fråga om ett behof af utvidgade och förbättrade kommunika¬
tioner, ett behof, som förefinnes på många ställen i vårt land. Jag
behöfver i det fallet endast erinra om Småland, om åtskilliga norr¬
ländska dalgångar, ifrån Skellefteå och Piteå, för att nu icke tala
om andra ställen. Att ett sådant behof också föreligger här, det
erkänner jag villigt, men något särskildt intresse erbjuder dock icke
den södra delen af bansträckningen.
Jo, säger man — och detta är det skäl, som uti statsråds¬
protokollet blifvit först anfördt, och det har äfven anförts här i
dag — man måste ha denna bana, ty den har ett alldeles särskildt
intresse med sig, nämligen bibehållande åt Sverige af bearbetandet
utaf de naturliga resurser, som finnas i västra Dalarna och västra
Värmland, och förekommande däraf, att norrmännen få någon del i
dessa naturliga resurser. Med andra ord, det är, såsom också här
från statsrådsbänken i dag framhållits, denna fara för eu järnväg
Orsa—Stöa, som är en kraftig bevekelsegrund för att man borde fa
till stånd eu ny undersökning angående den södra bansträckningen.
För min del hör jag icke till de unionspolitici, som anse, att Sverige
och Norge böra skiljas från hvarandra genom eu kinesisk mur. Jag-
är uppfödd i den uppfattningen, att ju flera förbindelseleder vi få
mellan de båda länderna, dess bättre blifva de förenade äfven i
politiskt afseende. Jag tror således icke, att detta skäl är något
skäl. Jag kan icke se någon fara för den svenska kulturen, om
norrmän och svenskar gemensamt arbeta på förädlandet af vårt
lands naturprodukter och täfla uti att laga så, at t dessa må komma
N:0 59.
20
Onsdagen den 11 Maj, e. ni.
fn. m.
(Forts.)
Om anslag till heder och medföra den nytta, som de utan tvifvel kunna komma
verkställande, att medföra.
af under■ Och för öfrigt, huru vill man förekomma, att dessa naturpro-
sökningar dukter skola gåc till Norge? Jo, med eu bana, som skall skära
rörande den statsbanan vid Amot i Värmland. Naturprodukterna skola således
inlandsbanan koinm;i nert dit ifrån västra Dalarna och västra Värmland. Men
ifrån Amot är det 5 å tj mil kortare väg till Kristiania än till hamn
i Bohuslän, och dä kan man fråga, huruvida icke dessa produkter,
som komma ned till Amot och — som man ju påstår — naturligt¬
vis vilja söka den billigaste utfartsvägen, snarare komma att gå till
Kristiania än till någon bohuslänsk hamn. Jag tror således att,
om det också vore ett godt mål, man här vill vinna, kan man icke
vinna detta mål genom den inlandsbana, som här är projekterad.
Jag hörde visserligen, att i Första Kammaren i dag skulle hafva
yttrats, att det vore underligt, om icke Sverige skulle kunna genom
undantagstariffer hindra produkter, som komma till Amot, att taga
vägen öfver Kristiania och i stället tvinga dem att gå ned till den
bohuslänska kusten. Detta är ett resonemang, som jag icke vill
inlåta mig på. Icke befrämjas åtminstone på det sättet den ekono¬
miska samfärdseln mellan de båda brödrafolken, utan det blir all¬
deles raka motsatsen. Och hvar skall för öfrigt eu sådan strid
med tariffer komma att sluta? Jag kan icke på förhand säga, om
det ens är möjligt att vidtaga eu dylik åtgärd, äfven om den skulle
vara önsklig.
Det särskilda intresse, som skulle vara förbundet med den södra
bansträckningen, anser jag således icke vara värdt något egentligt
afseende. Som jag förut sagt, vill jag ingalunda förneka, att det
är lämpligt och önskligt, att kommunikationerna i dessa nu ifråga¬
varande liksom uti många andra delar af vårt land förbättras, men
jag ser icke något särskilt skäl, hvarför man just nu skulle där
företaga eu undersökning, som skulle leda till banans byggande
inom kort tid.
Chefen för statens järnvägar yttrade i dag, att undersökningen
borde verkställas så, att man kunde få se, om det verkligen vore
skäl att bygga den södra delen af bansträckningen. Järnvägssty¬
relsen har denna sak mycket mera klart för sig än chefen för
järnvägsstyrelsen, ty såsom herrarna se på sid. 7 i utlåtandet, säger
järnvägsstyrelsen om denna järnväg, att enligt dess förmenande
»särdeles kraftigt talande skäl blifvit af sökandena anförda, och
skulle järnvägen, framdragen något längre norrut genom Dalarne
än förslagsställarne tänkt sig, för ett lämpligt tillgodoseende utaf
öfre Dalarnes skogstillgångar vara af väsentlig betydelse och kunna
uppställas som alternativ till andra järnvägsförslag, framkomna i
samma syfte, men gående ut på att medelst tvärbanor förbinda öfre
Dalarne med norska trafikleder». Järnvägsstyrelsen har således
klart för sig, att det är blott att börja på att bygga banan, och
det bär till och med räknats ut, huru stor procent den skulle gifva
i vinst, så noga som på V10, nämligen 3,3 procent af anläggnings¬
kostnaden. Det är visserligen sannt, att det är en enskild ingenjör,
som gjort dessa beräkningar, men de ha ansetts vara af det värde,
Onsdagen den 11 Maj, e. m.
21
N o 59.
att de blifvit införda i officiella handlingar, och det har val skett
icke blott för att slå puder i ögonen, utan det skall väl ha någon
reell betydelse.
Man bör således här skilja mellan den södra delen af ban-
sträekningen och den öfriga, norra delen af densamma. Den förra
afser att på vanligt sätt tillgodose ett kommunikationsbehof, men
med den norra delen af sträckningen är förhållandet annorlunda.
Denna senare del af bansträckningen skall gå genom en terra in-
cognita, där det utan tvifvel erfordras mycket detaljerade under¬
sökningar, innan banan kan komma till stånd. Det förefaller mig,
att om vi — såsom är föreslaget utaf statsrådet och chefen för
civildepartementet och äfven utaf andra här — skulle börja att först
bygga den södra delen af bansträckningen, skulle det dröja mycket
länge, innan vi komme upp till Norrland med denna bana, och dock
är det just den norra delen af banan, vid hvilken mänga utaf oss
fästa så stora förhoppningar. Om däremot eu undersökning komme
till stånd rörande norra bansträckningen, vore det möjligt att rätt
snart börja byggandet af en järnväg ifrån Sveg fram genom Jämt¬
land och vidare till stambanan, och sedan vore det ju icke heller
någon så svår sak att låta banan fortsätta till Ströms vattudal.
Det är ju eu järnväg, som har stora skäl för sig, och med den till¬
godoser man många utaf de intressen, som man tror sig kunna
vinna med eu inlandsbana genom Norrland.
Beträffande den norra delen af sträckningen, är, som redan
blifvit sagdt, behofvet af en undersökning af en helt annan art än
beträffande den södra delen. Att eu sådan undersökning som den
af mig nu förordade med det första påbörjas, anser jag vara af stor
vikt, ty denna undersökning kommer nog icke att taga så kort tid
i anspråk. Men det är ju icke heller meningen, att byggandet af
denna järnväg skall under den närmaste tiden i någon väsentlig
mån forceras, och det är på grund däraf, som jag har ansett mig
kunna biträda utskottets förslag. Äfven jag är visserligen mycket
betänksam med afseende ä lämpligheten af att under dessa tider
påskynda järnvägsbyggande, men jag tror, att, om vi hålla oss till
den norra delen af den nu ifrågavarande banan, järnvägsarbetets
påskyndande icke behöfver blifva och icke kommer att blifva större,
än som landet kan tåla vid. Jag upprepar hvad jag nyss sade,
nämligen att jag missunnar ingalunda dem, som bo i de delar af
landet, där den södra delen af bansträckningen skulle komma att
gä fram, att få denna kommunikation, men jag anser, att behofvet
(lär af kommunikationer icke är sä stort som i norra delarna af
landet, där bansträckningens öfre del skulle gä fram, och därför
hav jag kunnat vara med om den norra bansträckningen utan att
vara med på den södra.
Nu har man sagt, att det är meningslöst, att staten skulle bygga
den norra bansträckningen, om den icke äfven byggde den södra.
Detta är emellertid en sak, som jag icke förstår. Det förefaller
mig nämligen, som om det icke vore för staten lika viktigt att få
den södra delen af banan byggd som den norra delen. Det kan ju
förefinnas järnvägspolitiska skäl för att staten äfven bör bygga den
Om anslag
för
verkställande
af under¬
sökningar
rörande den
så kallade
inlandsbanan
m. m.
(Forts.)
N:0 SO.
22
Onsdagen den 11 Maj, e. m.
Om anslag södra delen; men hvad samfärdseln beträffar, så om inbyggare
, från öfre delen af Norrland komma till Sveg eller Orsa, ha de ju
VtafSunder-e många möjligheter att sedan komma till det öfriga Sverige. Det
sökningar föreligger sålunda alldeles bestämda skäl för byggandet af den norra
rörande den delen af bansträckningen, skäl, som icke äro tillämpliga i fråga om
• T kfl!ade den södra delen.
a»i *mnan •!ag tror således, att kammaren skulle fatta ett ur flere syn-
(Forts.) punkter godt beslut, om den bifölle statsutskottets förslag, till hvilket
jag yrkar bifall.
I detta anförande instämde herrar Zetterstrand, Johnsson i
Bollnäs, Hansson och Olsson i Fläsbro.
Herr Enander: Herr talman, mina herrar! .Tåg har icke
mycket att tillägga till den föregående talarens yttrande. Hvad
han sagt synes mig ägnadt att ypperligt bekräfta motiven till den
särskilda motion, som herr Olofsson i Digernäs och jag afgifvit
rörande inlandsbanan. Motionen har därjämte tillkommit förnäm¬
ligast i protestsyfte med anledning däraf, att vederbörande departe¬
mentschef i och genom den kungl. propositionen gjort den s. k.
södra delen af inlandsbanan till sitt skötebarn, så att denna del
skall ställas främst i fråga om undersökningsarbetet för eu eventuell
järnvägsbyggnad. För att bevisa mitt påstående rörande favorise-
ringen, vill jag för korthetens skull blott hänvisa till hvad som
står på sid. 35 i den kungl. propositionen. Jag måste tillstå, att
jag har vågat'högeligen förundra mig öfver hvad som där anförts,
ty jag vet, att sedan åtminstone ett tiotal år tillbaka regeringens
och generalstabens meningar varit kongruera härutinnan, att tiden
borde vära tilländalupen för Härjedalens roll af, sä att säga, »ask¬
barnet» bland vårt lands landskap. Det har sagts mig. att sä pass
kontinuitet inom regeringen måste man alltid kunna påräkna, att
det gamla konungsliga löftet, som nyss citerades af min medmotionär
här i kammaren, icke annullerades. Kungl. propositionen tyckes
mig emellertid beklagligt nog antyda, att det blifvit en betänklig
bräcka i den tillbörliga kontinuiteten.
Motionen vill äfven understryka och betona, hvad Konungens
befallningshafvande i Jämtlands län i sin skrifvelse af den 15 de¬
cember 1902, omnämnd å sid. 6 i den kungl. propositionen, säger
om den af oss här ommotionerade bandelen. nämligen att denna är
första länken i den för Norrlands försvar så högviktiga inlandsbanan.
Denna betydelse af banan har äfven blifvit kraftigt framhållen här
i dag. Eu talare på smålandsbänken har på förmiddagen liknat
denna bana med den sibiriska banan, som Ryssland först efter
många och långa funderingar kom sig före att bygga. Han rådde
oss att följa exemplet med eu lång funderare och varnade för bråd¬
ska i denna järnvägsfråga. Men jag förmenar, att vår östra granne
i dessa dagar får bittert ångra sitt söl. En varning att icke följa
det ödesdigra, dåliga exemplet, utan att i stället raska på, synes
mig hafva varit mera på sin plats. Vi böra skynda på att skaffa
oss en stark och styf rygg för att kunna hålla "hufvudet högt där
Onsdagen den 11 Maj, e. m. 23 N:o 59.
uppe, vid Bodenfästningen. Inlandsbanan skall sätta stål i svag Om anslag
rygg vid tung skattebörda och vara ett kraftigt militäriskt stöd i
kampen för vårt fosterlands oberoende och frihet. af un^er.
Men det är icke utan, att jag icke äfven pa grund af kamma- sökningar
rens kända sparsamhetssinne satt mitt namn under den blygsammare rörande den
motionen. Sparsamhetstankarne hafva nämligen resonerat sä: man^ndsbman
bör här »taga skeden i vacker hand» och nöja sig med litet, så är m m
utsikten till framgång större. Framgången har också visat sig (Forts.)
öfver förväntan i statsutskottets utlåtande och än mera i reserva¬
tionen. Men jag kan ej annat tycka, än att talarne på smålands-
bänken icke senterat anspråkslösheten i vår motion, dä de elakt
nog yrkat afslag på alltsamman. Det är dock synnerligast därför
jag begärt ordet, att lag önskat uttala ett tack till utskottet,
för att Härjedalen särskilt blifvit ihågkommen, såsom jag läser
på sid. It i utlåtandet: »Enligt de sträckningar, som ifrågasatts,
skulle järnvägen framgå från Svag antingen i nordlig riktning till
Rätan eller i en mera västlig sträckning förbi Linsälls kapell och
Wemdalen till Rätan samt därifrån förbi Åsarnes kapell till Sven sta».
Om banan kan fä göra en sväng frän Sveg och följa Ljusnan uppåt
Hedeviken, sä kommer den att beröra mäktiga forsar för elektrisk
kraftbetingelse och större vattendrag för ångbätskommunikation.
ISog skulle visserligen denna krok medföra afsevärd ökning i kost¬
naden för banbyggnaden i fråga, men på grund af hvad jag antyda
är jag säker på att den blefve guldkroken på banan inom Härje¬
dalen; och den komme för öfrigt att gå genom mera bebyggda
orter, än om den dragés rakt i norr frän Sveg. .lag ber att få
lägga synnerlig vikt vid att denna afkrok göres, ty därigenom åstad¬
kommes på samma gång eu längre länk i den tvärbana längs Härje¬
dalen, som är nödvändig och endast en tidsfråga.
Behof vet och nyttan af inlandsbanan äro så klart och uttöm¬
mande framställda, att mera tal därom ej är af nöden. Liknelsevis
likväl ett par ord därom. Afsnörer man en lem af en kropp, sä
att inga eller svaga kommunikationsvägar för blodomloppet existera,
sä skall den lemmen tyna bort och do. Ett, afslagsyrkande på
motionen innebär en afsnörning af provinserna .Jämtland och Härje¬
dalen frän statskroppen. .Tärnvägarne kunna liknas vid blod- och
pulsådror i den kroppen, och tillämpningen gör sig själf.
Krafvel på att vi fä banan i fråga har herr Bromée redan om-
ordat. Jag instämmer till fullo och vill blott gorå ett, litet tillägg,
i det jag erinrar om att under de sista 30 åren från .Jämtland och
Härjedalen minst 100 miljoner timmerstockar flutit ut i marknaden,
representerande netto minst, lika många kronor. Dessa miljoner
kronor hafva säkerligen tillskyndat landet järnvägssträckor af största
betydelse och gifvit bärkraft för kommunalbördorna utom nämnda
provinser samt rika skattetillflöden åt staten. Nu kunna väl dessa
provinser, som, liknande präktigaste mjölkkor, blifvit så länge och
hardt mjölkade, hafva kraf på och med största skäl fordra, att man,
innan de ytterligare utsugas, tillför dem behöflig näring, så att säga
»kraftfoder», genom de förbättrade kommunikationer, som en inlands¬
bana skulle medföra.
N:o 59.
24
Onsdagen den 11 Maj, e. m.
Om anslag Jag vill till sist uttala hoppet om att åtminstone Sveriges all-
verkställande “ogemän * denna kammare följa sill Konung och ställa denna bana
af under- i främsta rummet, den första länken i inlandsbanan, delen frän Sveg
sökningar till Ström, för ett snart förverkligande, och instämmer i herr Bromées
rörande den uttalande och förslag.
sa kallade
inlandsbanan TT c,, .. . rn ,
rn. rn. Herr Ström i Transtrand: Herr talman, mina herrar! Jag
(Forts.) skulle i hufvudsak kunna instämma i hvad herr von Friesen här
nyss anfört. Det var i hans anförande mycket, som synnerligen
tilltalade mig. I ett afseende kan jag dock icke instämma med
honom. Jag syftar härvid på hans uttalande därom, att han icke
ansage något särskild! intresse för närvarande förefinnas för en
undersökning af den södra sträckningen. Jag tror tvärtom, att ett
sadant intresse förefinnes. Här har talats om undersökningar norrut
från Sveg och söderut från Sveg, och den ene har ansett det ena
vara viktigare och den andre det andra. De, som särskilt uttalat
sig för den norra sträckan, tyckas hafva ansett, att slutpunkten i
söder skulle vara Sveg och att man söder därom skulle nöja sig med
hvad man redan har eller i en snar framtid, därest banan Orsa—
Sveg blir färdigbyggd, kommer att få. För mig åter ställer sig
saken så, att, om det skall blifva någon verklig inlandsbana, staten
bör hafva hela banan från norr till söder och icke anknyta den till
en enskild järnvägs slutpunkt, såsom förhållandet skulle blifva, om
den skulle sluta vid Sveg.
Skall staten alltså fortsätta söderut från Sveg, blir sedermera
frågan, om staten skall inlösa Orsa—Sveg-banan och därefter fort¬
sätta med inlösandet af andra järnvägar i den ena eller andra rikt¬
ningen. Denna sak synes mig vara af beskaffenhet att just nu böra
utredas, och i sammanhang härmed bör en fullständig undersökning
af den södra sträckningen ske, på det att man från början må fa
klart för sig, om man för inlandsbanan kan begagna de järnvägar,
som redan finnas, eller måste söka sig en annan sträckning. Här
har ju framhållits, att en västligare sträckning genom Värmland
och Dalarne vore den riktiga. Det skulle nog vara ofantligt mycket
att säga om denna sak, därest det vore ifrågasatt, att järnvägen
nu skulle byggas. Dä skulle jag naturligtvis fortsätta att tala,
ända tills jag kunde sluta med att järnvägen bör gä genom Tran-
strand.
Jag skall emellertid ej upptaga tiden härmed, ty det är ju nu
endast fråga om en undersökning. Men om eu sådan undersökning
skall verkställas, synes det mig vara af synnerlig vikt, att den
sker så, att, om möjligen — jag säger möjligen, ty det är ju icke
säkert, att banan kommer till stånd — någon sträcka af banan blir
byggd, den må ligga i norr eller söder, denna sträcka mätte för¬
läggas på eu sådan plats, att man icke efteråt behöfver säga: Det
var dumt, att, vi slutade där; vi borde hafva byggt på anuat sätt.
Därför tror jag, att en undersökning af hela sträckningen är ytterst
viktig, och jag har under den nu förda diskussionen alltmer styrkts
i den åsikten, att eu sådan undersökning är det enda riktiga. Se¬
dan den blifvit verkställd, kan man bilda sig ett rätt begrepp om,
Onsdagen den 11 Maj, e. m. 25 N:o 59.
hvar man skall hygga och huru mycket man skall bygga. Att Om anslag
redan nu säga, att vi icke skola bygga i söder eller icke bygga i verkställande
norr, tror jag vara alldeles för tidigt. De, som komma att tala om af un(ier.
denna sak om några år, skola kanske yttra sig på annat sätt. Se sökningar
vi på järnvägsanläggningarna i landet uti dess helhet, så finna vi, rörande den
att mycket blifvit gjordt på de senaste 10 a 20 åren. Om lika lång
tid härefter torde också mycket vara gjordt på nu ifrågavarande bana. m m
För att från början den riktiga sträckningen må blifva vald, (Forts.)
det må nu vara den norra eller den södra sträckningen, synes mig,
som sagdt, en undersökning af det hela vara nödvändig; och jag
skall därför i korthet be att få yrka bifall till den vid betän¬
kandet fogade, af herr F. E. Pettersson med flere afgifna reserva¬
tionen med den af herr Jansson i Krakerud föreslagna ändringen.
Herr Jansson i Krakerud: Herr talman! Jag begärde ordet
med anledning af herr vice talmanens anförande. Han citerade några
ord af en annan talare om den afkastning, statens järnvägar läm¬
nade. Afkastningen uppgafs utgöra 4,3 procent. Jag skall emeller¬
tid be att få påpeka, att man icke får räkna endast med denna
procent, ty statens järnvägar lämna indirekt kanhända lika mänga
procent i afkastning dels till kommunerna och dels till staten.
Tror herr vice talmannen verkligen, att det vore möjligt att drifva
upp en budget på 179 miljoner kronor, om man icke hade några
järnvägar i landetV För min del tror jag det icke. .lag tror, att
det just är statsbanorna, som nationen till stor del har att tacka
för de rikedomar, livilka hafva flutit in till densamma. Det är
t. ex. alldeles gifvet, att det blir en helt annan inkomst, om man
bygger järnvägar och därigenom bereder sig tillfälle att taga reda
pa den skog, som ligger och ruttnar bort, än om man låter skogen
förfaras.
Därjämte skall jag be att få bemöta, hvad herr vice talmannen
yttrade därom, att något behof af den södra delen utaf den ifråga¬
satta banan icke skulle föreligga. Jag vill i afseende härå nämna,
att södra delen af Värmland redan uppoffrat 13,000 kronor för
främjandet af detta järnvägsförslag. Detta vittnar väl om att
folket i trakten anser sig vara i behof af järnvägen.
Herr von Friesen yttrade, att man skulle hafva sagt, att man
endast ville undersöka banan, men icke bygga den. För min del
får jag säga, att jag aldrig tänkt, att det endast skulle blifva eu
undersökning, utan jag har alltid tänkt, att om undersökningen
kommer att visa, att det ur statsekonomisk synpunkt är fördelaktigt
att bygga densamma, sä kommer den att blifva byggd. Nu är ju
klart, att, dä undersökningen ej skulle vara afslutad förr än 1907,
det kan dröja ganska länge, innan Riksdagen kommer att fatta
beslut i fråga om banans byggande. Hur länge det kommer att
dröja, vet man icke, och man vet icke heller, om Riksdagen, när
beslutet skall fattas, är villig att låta bygga banan. Men hvad
man borde veta, är, att denna Riksdag handlade klokt, om den
beslöte eu undersökning, sä att kommande Riksdagar må hafva
någon grund för bedömandet af, huruvida banan skall byggas eller icke.
N:0 59.
2fi
Onsdagen den 11 Maj, e. m.
Om anslag Vidare nämnde herr von Friesen, att lian icke ville vara med
verkställande 5,111 att bI«?Sa kinesisk mur mellan värt broderland Norge och
af under- sverige. c ör min del vill jag icke heller vara med om att bygga
sökningar en dylik kinesisk mur, men jag måste bekänna, att jag hellre ser
r°sTkaiiadee a,tfc de s7enska bönderna kunna behålla sina egendomar där uppe i
inlandsbanan skogstrakterna och själfva afverka skogen än att norska kapitalister
m m. 'skoia sla under sig egendomarna och under vanskötande af jord-
(Forts.) bruket uteslutande ägna sig åt afverkning af skogen, .lag tror
icke, att detta skulle vara till nytta för vårt land.
Det sades, att det från Ottebol vore 6 mil närmare till norsk
hamn än till västerhafvet. Ja, därom kan man naturligtvis icke
tvista, ty man vet ännu icke, hvar vid västerhafvet banans ändpunkt
komme att blifva. Men det är väl dock en fördel, att man inom
varf eget land får en isfri hamn. I jämförelse härmed spela några
mils längre transport ingen nämnvärd roll. Jag är alldeles öfver-
tvgad om att affärsmännen komme att förlägga sina affärscentra
där nere vid den svenska hamnen och att följaktligen varutranspor¬
terna komme att ske till densamma.
Det var endast detta jag ville påpeka. Jag hoppas, att kam¬
maren ej mätte fästa afseende vid de kväden, som en ärad represen¬
tant från Norrland läste upp. I de mycket vackra verser, han
föredrog, synes han endast hafva tagit hänsyn till sitt hjärtas
känsla. Jag tror emellertid, att man, dä en sådan järnväg som
denna skall byggas, ej får taga hänsyn endast till känslan för sin
egen provins, utan att man också måste fästa afseende vid landet
i dess helhet, det vill med andra ord säga, att härvidlag icke
hjärtat, utan förståndet bör råda.
Herr Lindvall: Att här föreligger eu mycket stor fråga, det
äro vi säkert alla villiga att erkänna. Därför böra vi noga pröfva den,
innan vi fatta beslut. För min del anser jag utskottets förslag
vara särdeles välbetänkt; och blifver det kammarens beslut, har ett
viktigt steg tagits för frågans lösning. Låtom oss därför först
undersöka delen Sveg—Gellivare—Riksgränsen, sä att vi få klart
för oss, huru denna bana skall komma att gä och de verkliga
kostnader den skulle komma att betinga. Därefter kunna vi ägna
oss åt den södra delen af den ifrågasatta banan. .Tåg anser således,
att vi böra gå till väga, såsom utskottet föreslagit, och sålunda
törst undersöka de trakter, som äro för oss obekanta och som lida
brist på järnvägar, hvilka, om de komme till stånd, äfven skulle
blifva vårt försvar till stort gagn.
Då utskottets förslag går ut på att i främsta rummet under¬
söka de. trakter, som äro minst kända och bäst behöfva undersökas,
för att man skall kunna bedöma såväl kostnaderna för detta stora
företag som framtidsutsikten i öfrigt,, anhåller jag att fä vrka
bifall till nämnda förslag.
Herr Waldenström: Herr talman! För min del tror jag
nog, att en inlandsbana behöfves genom den öfre delen af vårt
fädernesland. Men jag kan ändå icke vara med om Kungl. Maj:ts
Onsdagen den 11 Maj, e. m. 27 N:o 59.
förslag. För mig synes statsutskottets förslag vara det lämpligaste. Om avslag
Yi ha nu eu tvärbana från Göteborg till Falun. Vi ha dessutom veyk't°äilande
banan Mora—Vänern äfvensom Örebro—Krylbobanan, hvilken också af under-
går norrut. Så ha vi banan från Stockholm öfver Uppsala. Således sökningar
tre präktiga banor i riktning från söder till norr. Från Falun går rörande den
sedermera en bana Falun—Mora—Orsa, och från Orsa ha vi banan
Orsa—Sveg, som visserligen ännu ej är färdig, men som maste blifva m m
färdig. Ehuru denna bana för närvarande kämpar med svåra ekono- (Forts.)
miska förhållanden, kan den likväl icke läggas ned, utan måste
dragas fram till Sveg. Hvad man sedermera behöfver, är en bana för
att Itömma vidare. Därför synes mig lämpligast, att man nu endast
besluter undersökning af en bana från Sveg längre norrut. Om man
skall gå så långt som till Riksgränsbanan, lämnar jag därhän. Men
jag tror, att det vore skäl att göra en undersökning ända fram, om
man öfver hufvud taget skall göra eu sådan undersökning. Att tänka
sig en bana genom Värmland, som skulle gå parallellt med banan
Mora—Vänern tror jag skulle leda till förlust för statsbanan och till
total ruin för banan Mora—Vänern. Och hvad skulle en sådan
bana tjäna till? Man kan visserligen säga, att det linnes ett stort
område i Värmland väster om Mora—Vänernsbanan, som icke har
någon järnväg. Ja, men det kan man afhjälpa genom en bibana
från någon station vid Mora—Vänernsbanan. Eu sådan skulle icke
kosta så särdeles mycket.
Jag anhåller, herr talman, att fä yrka bifall till statsutskottets
förslag.
Herr Kronlund: Herr talman, mina herrar! Jag har blifvit
uppkallad af herr Hammarskjölds yttrande, hvilket jag anser mig
böra bemöta. Han började med att såsom skäl för sitt afslags-
yrkande påpeka, att den norra delen af järnvägen skulle ha eu
längd utaf 110 mil och kosta 80 miljoner kronor, .lag vill i för¬
bigående säga, att han felräknade sig på en liten bit af 20 mil,
hvilket i fråga om kostnaden betyder 16 miljoner kronor. Men
i Norrland är man icke sä noga med milen, så att denna bila
öfverdrift får stå för hans egen räkning.
Vidare ifrågasatte han, huruvida Hägra utvecklingsmöjligheter
skulle finnas för denna järnväg genom inre Norrland. Visserligen
ville han icke förneka, att det funnes sådana i Norrland, men
beträffande Lappland trodde han icke, att där funnes några. .lag
vill medgifva, att Norrland är, såsom herr von Friesen nyss säde,
ett terra incognita, men hvad man vet är, att det icke är sa
blottadt på ekonomiska möjligheter, som herr Hammarskjöld synes
tro. Jag skulle vilja till herr Hammarskjölds påseende rekommen¬
dera ett mycket sakrikt betänkande af den s. k. vattenfallskommittén.
Man får där reda på att i Norrbotten finnas industriellt använd¬
bara vattenkrafter på 220,000 hästkrafter, i Västerbotten på 115,000
och i Jämtland på 83,000. Dessa vattenfall representera i själtva
verket ett mångdubbelt större kraftantal, än nu är nämndt. Nu
kan man fråga: hvad skall man använda dessa vattenfall till? Jo,
vattenfällskommittén har påpekat, att särskilt för nuvarande stam-
N:o 59. 28 Onsdagen den 11 Maj, e. m.
Om anslag banan i Norrland och för Gellivare—Ofoten banan finnes lämpligt
verkställande belä?na vattenfall, som innehålla ungefär 150,000 hästkrafter, och
af under- som kanske kunde användas för att drifva största delen af hela vår
sökningar norrländska stambana och tvärbanan till Ofoten med elektrisk kraft.
rörande den Den föreslagna inre banan skulle, så som vi se på kartan, gå vid
inlandsbanan SIJ(lra ändan af lle störa sjöarne. Dessa skulle förmedla och för-
m. in. bättra de trafikmöjligheter, som järnvägen skulle lämna, ända upp
(Forts.) till de norrländska fjällen. Denna järnväg kommer inom rajongen
för de störa vattenfallen, som sålunda kunna blifva exploaterade.
Vidare visar statistiken, att det, till följd af bristande kommu¬
nikationer, i våra skogar årligen förfaras virke till en mängd af
'öfver 5 miljoner kubikmeter, däraf allra största delen i Norrland
och särskildt i inre Norrland. Huru stort belopp detta represen¬
terar, kan man räkna sig till däraf, att den mängd virke, som
årligen exporteras, uppgår till 7 1/2 miljoner kubikmeter, och re¬
presenterar ett värde af öfver 150 miljoner kronor. Hvad skulle
icke det betyda, om vi skulle kunna tillgodogöra oss en liten ringa
del af detta virke, som nu förfares, i form af träkol och annat.
En inlandsbana skulle möjliggöra detta. Här exporteras från vårt
land ungefär j) miljoner tons järnmalm, och här tillverkas endast
500,000 tons järn. Om man då tänker sig, att det virke, som för¬
faras i skogarna, skulle kunna användas vid bearbetningen af eu
stor del af den malm, som exporteras, skulle där uppe kunna komma
till stånd en industri, om hvars storlek man nu icke kan göra sig
någon föreställning.
Herr Hammarskjöld sade också, att man med tanke på banans
storlek och kostnaderna för densamma bör vara betänksam. Ja,
Gud må veta, att vi hafva varit betänksamma. Tv det är, om jag
icke missminner mig, 7 är, sedan jag första gången motiverade om
eu del af inlandsbanan. Denna motion har kommit tillbaka i åt¬
skilliga förmer år efter är. Om vi verkligen äro på det klara
med att det här gäller en stor fråga, en fråga, som har möjlighet
och förutsättningar att i framtiden blifva en verklighet, då böra
vi väl gripa oss an med den. Man bör betänka, att om också
undersökning nu skulle komma till stånd, sä kommer det att dröja
decennier, innan banan blir färdig, .lag förstår icke, att herr
Hammarskjöld, som ju är osäker på, huruvida det finnes några
förutsättningar för denna järnväg, icke dä på grund af de skäl,
som vice talmannen angaf, kan vara med på en undersökning. Vice
talmannen sade tydligt, att det var just för att visa, att hela denna
bana icke hade några ekonomiska utvecklingsmöjligheter och för¬
utsättningar, som han ville vara med om denna undersökning. Ja,
om herr Hammarskjöld på det skälet ville vara med därom, vore
jag honom tacksam. Jag är säker på att denna undersökning,
som icke endast är afsedd att vara eu teknisk undersökning, utan
äfven afser de ekonomiska och kulturella möjligheter, som finnas
där uppe, skall komma att lämna ett utomordentligt godt resultat.
Herr Eriksson i Bäck: Herr talman, mina herrar! Det lönar
sig naturligtvis icke för mig att inlåta mig i diskussion med stats-
Onsdagen den 11 Maj, e. m. 29 N:o 59.
utskottets majoritet och i synnerhet med herr von Friesen. Och Om anslag
föga bättre skulle det vara att gifva sig i delo med herr Walden- verks't°rllandl.
ström. Men oaktadt jag har eu annan åsikt, i denna fråga än samt- a}- umier.
lige dessa herrar, vill jag dock icke försöka att inlåta mig i diskus- sökningar
sion med dem. Jag vill endast till dem framställa eu enkel fråga, rörande den
nämligen: hvad skulle den sä kallade inlandsbanan blifva till för H
nytta, om man endast toge den norra delen och ej den södraV do, m m
om den norra delen af inlandsbanan blifver eu stambana, skulle (Forts.)
sedan trafiken därifrån ledas in på enskilda banor ut till kusten.
Enligt herr Waldenströms mening sannolikt till Häfte, enligt herr
von Friesens mening sannolikt till Stockholm och enligt den öfriga
majoritetens i statsutskottet mening sannolikt in på den sfi kallade
bergslagsbanan ned till Göteborg. Men på ingen af dessa vägar
kommer trafiken från inlandsbanan ut till någon hamn, som vore is¬
fri året om. Det är ett oafvisligt behof för denna bana, att den med
sin södra ändpunkt har att tillgå eu året om isfri hamn med billiga
upplagsplatser. Någon sådan kan hvarken Göteborg eller Stockholm
erbjuda och sannolikt än mindre Gefle.
Herr von Friesen sade, att man ifrån Dalarna kunde komma
på Orsabanan och vidare ut till det öfriga Sverige. Herr Walden¬
ström hade ungefär samma uppfattning, och då är det väl tämligen
tydligt, att deras mening är, att statsbanetrafiken skulle ledas in
på enskilda banor, hvilket jag för min del, synnerligast i detta fall,
icke kan finna vara lämpligt.
Om man nu skulle afslå förslaget om en undersökning af den
södra delen af inlandsbanan, så är det för mig klart, att Kungl.
Maj:t sedan icke kunde afslå koncessionsansökningar om byggande
af tvärbanor öfver till Norge, och att såväl trafik som handelsvinst
komme att dragas öfver från den svenska till den norska sidan.
En af dessa eventuella tvärbanor kommer icke att bereda någon
egentligen nämnvärdt kortare utfartsväg till hafvet, än om man
byggde inlandsbanan direkt ned till den bohuslänska kusten; men
om dessa tvärbanor komme till utförande snart, eller om man äfven
sedan skulle bygga södra delen af inlandsbanan, så hade dessa
norska intressen under tiden satt sig i besittning af de ekonomiska
resurser, som kunde finnas att taga vara på i dessa trakter; och
när sedan den svenska inlandsbanan komme till stånd, så vore
många af de utvecklingsmöjligheter, som skulle kommit denna bana
till godo, redan ohjälpligt öfver inne på den norska sidan.
Dessa skäl, herr talman, äro för mig afgörande, hvarför jag
ber att få yrka bifall till den af herr F. E. Pettersson m. fl. af¬
gift^ vid betänkandet fogade reservationen, men med den ändring
däri, som af herr Jansson i Krakerud föreslagits.
Herr Hammarskjöld: När man tagit miste, bör man erkänna
det, och jag erkänner, att jag tagit fel. Jag hade blifvit missledd af
en uppgift på sid. 16 i utskottsbetänkandet eller rättare sagdt:
jag både icke blifvit missledd, utan jag hade ej tillräckligt noga
sett efter, hvad som stod där; således är det mitt fel. Jag erkänner
nämligen, att jag antagit afståndet från Sveg till Ströms vattudal
N.o 59. 30 Onsdagen den 11 Maj, e. m.
Om anslag vara mycket för långt, men herr Kronlund var snäll och sade, att
verkställandeman räknade ej så noga med milen där uppe — och jag misstänker,
af under- ätt man ej heller där räknar så noga med miljonerna.
sökningar Den ärade talaren, herr Kronlund, sökte göra riktigt klart för
rörande den mig äfvensom för kammaren, förmodar jag, hvilka rikedomar det
inUtndsbamn ^anns inne i landet, som man skulle föra ut på järnvägarna, och
m. i». han talade då om två saker. Den ena var den ofantligt stora
(Forts.) vattenkraften, det stora antalet hästkrafter, som äro direkt använd¬
bara för industriella ändamål, men som rinna bort i forsarna. Ja,
det tror jag också, men jag undrar, om man behöfver bygga järn¬
vägar till dessa vattenfall för att kunna taga reda på dessa häst¬
krafter. Vi kunna ju ej föra hästkrafter på järnvägarna, utan måste
föra dem på annat sätt, när det är fråga om elektrisk kraft. Icke
behöfver man bygga järnvägar för att komma åt vattenfall och
taga reda på den elektriska kraften. Jag ser, att herr Kronlund
ruskar på hufvudet, men det kan ej hjälpas.
Vidare talade han om att det ruttnar så oändligt mycket virke
bort i skogarna, och att det finns så oerhördt mycket, som icke blir
tillvarataget, trots att det skulle kunna förvandlas till träkol och
kraftigt bidraga till uppkomsten af en järnindustri där uppe. Jag
skall blott göra en liten blygsam fråga: hvarför får det ligga så
mycket virke och affall och ruttna bort utmed Gellivarebanan till
exempel? Hvarför användes icke det och förvandlas till träkol?
Jag tycker, att man kunde ta vara på det först; gör man det,
kunna vi sedan se till, hvilka åtgärder böra vidtagas för tillvara¬
tagandet af det, som ligger kvar nere i landet.
Han frågade vidare, om jag icke skulle, kunna gå med på saken,
åtminstone på det skäl, som herr vice talmannen framställt. Hans
skäl var ju, att en undersökning skulle afskräcka oss; den skulle
visa oss, att det blefve så förfärliga kostnader, så att vi sedan ej
skulle våga tala om järnväg där uppe. Ja, det är ju också ett skäl.
Det är en medicin emot denna sjuka, men jag tycker, att pillerna
äro något för dyra.
Medan jag har ordet, skall jag förklara, att jag ej alls skulle
ha något emot, att eu undersökning sådan som den här ifrågasatta
företages frän Sveg upp genom Jämtland till Ströms vattudal. För
min del är jag öfvertygad om att en järnväg där skulle göra stor
nytta, bära sig bra och på alla sätt vara till gagn. Det föreligger
emellertid nu ej något förslag om anslag blott för eu sådan partiell
undersökning. Vill någon framställa yrkande om anslag därtill,
skall jag mycket gärna vara med därom.
Häruti instämde herrar Almqvist, Sandquist och Åkerlund.
Herr Olsson i Heden: Trots att jag är bohuslänning,
hoppas jag att med herr Olofssons benägna medgifvande få säga
ett par ord, och då ber jag att till en början få rikta mig mot
hvad han återgaf ur Hans Majestät Konungens tal vid en fest
uppe i Jämtland vid något tillfälle. Han tycktes nästan vilja låta
påskina, att Hans Majestät Konungen, eller åtminstone hans rege-
N:o 59.
Onsdagen den 11 Maj, e. m. 91
ring, på något sätt ej skulle hållit de (åtminstone indirekta) löften, Om anslag
som gifvits vid det tillfället. Jag ber därvidlag att få erinra om verkställande
att Hans Maj:t Konungen vid detta tillfälle tilläde två viktiga af under-
uttryck, som jag anser vara af särskild vikt. Han sade: »Så vidt sökningar
jag förmår och förhållandena det medgifva». Jag anser, att däri rörande den
ligger sä mycket, att vi ej på något sätt kunna komma till den
slutsatsen, att Hans Maj:t Konungen i något afseende ej skulle m m
hållit sitt löfte, för den händelse det fattats såsom ett sådant. (Forts.)
I anledning af att den mycket ärade statsutskottsledamoten på
stockholmsbänken skarpt markerade, att man här gång på gång
framhållit, att det nu endast är fråga om undersökning, men ej om
byggande af inlandsbanan, ber jag att få nämna, att äfven jag
verkligen hyste den uppfattningen, att eu undersökning ju drager
byggandet af banan med sig som en naturlig konsekvens. Dä jag
emellertid fick se den mening, som handlar om denna sak, dels i
Kungl. Maj ds proposition, dels i statsutskottets ut låtande, där det
heter: »Såsom af departementschefen framhållits, får ett beslut
om verkställande på statens bekostnad af sådan undersökning dock
icke i någon mån anses innebära, att staten skulle hafva utfäst sig
att äfven anlägga banan» — då jag fick se det, niåste jag natur¬
ligtvis tro, hvad som stål’ skrifvet, och därför måste jag anse, att
det står mycket starka auktoriteter bakom denna mening; detta
var anledningen till att jag kom att betona det här i mitt an¬
förande. Jag har visserligen svårt att fatta det ännu, men nu
får jag väl böja mig för hvad själfva statsutskottet skrifvit och
godkänt.
Härmed var öfverläggningen slutad. I öfverensstämmelse med
de yrkanden, som därunder förekommit, gaf herr talmannen propo¬
sitioner: l:o) på bifall till utskottets hemställan, 2:o) på afslag å
berörda hemställan och bifall i stället till det af herr Jansson i
Krakerud framställda yrkandet, Jo) på afslag å utskottets hem¬
ställan och bifall i stället till den af herr Persson i Tällberg vid
förevarande utlåtande afgifna reservationen samt 4:o) på afslag å
såväl utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda fram¬
ställning. Herr talmannen ansåg förstnämnda proposition vara
med öfvervägande ja besvarad, men som votering begärdes, upptog
herr talmannen för bestämmande af kontrapropositionen å nyo de
öfriga yrkandena, af Indika det, som afsåg afslag å såväl utskottets
hemställan som Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, nu för¬
klarades hafva flertalets mening för sig. Men jämväl i fråga om
kontrapropositionen äskades votering, i följd hvaraf, och sedan till
kontraproposition i denna votering antagits det under 2:o) omför-
mälda yrkandet, nu först uppsattes, justerades och anslogs en så
lydande omröstningsproposition:
Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående
statsutskottets utlåtande n:o 107 antager yrkandet om afslag å
N:o 59.
32
Onsdagen den 11 Maj, e. m.
Om anslag såväl utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda fram-
rrkJtMand* ställning, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, liar kammaren till kontraproposition i nämnda vo¬
tering antagit det af herr Jansson i Krakerud under öfverlägg-
ningen framställda yrkandet.
Den votering, som anställdes enligt denna voteringsproposition,
utföll med 119 ja mot 84 nej; hvadan propositionen för hufvud-
voteringen erhöll följande af kammaren godkända lydelse:
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande n:o 107, röstar
af under¬
sökningar
rörande den
så kallade
inlandsbanan
m. m.
(Forts.)
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets berörda
hemställan som Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.
I hufvudvoteringen afgåfvos 114 ja-röster mot 90 nej-röster;
och hade kammaren alltså bifallit utskottets hemställan.
§ 2.
Om vid- Å föredragningslistan fanns härefter upptaget statsutskottets
åtgärder för utlåtande n:o 108, i anledning åt framställdt förslag om vidtagande
försäljning af åtgärder för försäljning af Vislanda—Bolmens järnväg m. m.
af I en till Riksdagen den 15 innevarande april aflåten proposi-
Vislanda tion, n:o 112, hade Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen
järnväg mm bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden för samma
dag, föreslagit Riksdagen medgifva, att sådana åtgärder finge vid¬
tagas, hvarigenom Vislanda—Bolmens järnväg försåldes till ett pris,
ej understigande 768,299 kronor 12 öre, och på villkor i öfrigt,
som vore för staten lika förmånliga som de i statsrådsprotokollet
angifna, af Halmstad—Bolmens järnvägsaktiebolag erbjudna.
Med anledning af denna proposition hade herrar E. Ö. Magnusson
i Tumhult och J. P. Persson i Hult i en inom Andra Kammaren
väckt motion, n:o 271, hemställt, att Riksdagen med afslag å Kungl.
Maj:ts framställning om vidtagande af åtgärd för försäljning af
Onsdagen den 11 Maj, e. ra.
33
N:o 59.
Vislanda—Bolmens järnväg på de i den kungl. propositionen an- Om vid-
gifna villkor måtte bestämma: åtgärder för
att statens kapital- och räntefordran hos bolaget till deu del, f^rsaijning
samma fordran öfversköte 800,000 kronor, från 1904 års utgång af
och tills vidare i statsräkenskaperna fördes inom linjen; vislanda—
att bolaget skulle å detta belopp 800,000 kronor erlägga dels
4‘/, % ränta om året från och med den 1 januari 1905 samt dels (Fortsl'
från och med ingången af år 1907 i kapitalafbetalning så stor
procent, att berörda belopp blefve till fullo inbetaldt inom loppet af
50 år därefter;
att bolaget skulle vara skyldigt att sist före 1907 års ingång
ställa sådan säkerhet för annuiteternas ordentliga erläggande, som
Kungl. Maj:t funne erforderlig utöfver den inteckningssäkerhet,
hvilken förut aflämnats;
att, sedan bolaget ställt sådan säkerhet, som ofvan sades, statens
fordran utöfver angifna kapitalbeloppet 800,000 kronor och därå
upplupen ränta blefve afskrifven, samt
att, därest bolaget icke före den 1 augusti detta år ingått på
häri uppställda villkor eller bolaget, sedan dessa villkor å dess sida
antagits, skulle brista i uppfyllandet af gjorda åtaganden, Kungl.
Maj:t skulle äga vidtaga åtgärd för järnvägens exekutiva försälj¬
ning.
Utskottet hemställde, att Riksdagen, i anledning af Kungl.
Maj:ts förevarande proposition och med utslag å den af herrar
Magnusson i Tumhult och Persson i Hult i ämnet väckta motionen,
måtte bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att vidtaga sådana
åtgärder, hvarigenom Vislanda—Bolmens järnväg försåldes till ett
pris, ej understigande 768,299 kronor 12 öre, och under villkor att
fullgod säkerhet ställdes för den del af köpeskillingen, som ej
kontant erlades.
Vid utlåtandet hade emellertid fogats reservationer: af herr
Sjö, som ansett, att utskottet bort hemställa:
att Riksdagen, med utslag å Kungl. Maj:ts förevarande fram¬
ställning, måtte i anledning af herrar Magnussons i Tumhult ocli
Perssons i Hult i ämnet väckta motion bestämma:
att statens kapital- och räntefordran hos Vislanda—Bolmens
järnvägsaktiebolag till den del, samma fordran öfversköte 800,000
kronor, från 1904 års utgång och tills vidare i statsräkenskaperna
fördes inom linjen;
att bolaget skulle å detta belopp 800,000 kronor erlägga 4l/2 %
ränta om året från och med den 1 januari 1905 samt dels från och
med ingången af år 1906 i kapitalafbetalning sä stor procent, att
berörda belopp blefve till fullo inbetaldt inom loppet af 50 år
därefter;
att bolaget skulle vara skyldigt att sist den 31 juli 1905 ställa
sådan säkerhet för annuiteternas ordentliga erläggande, som full¬
mäktige i riksgäldskontoret funne erforderlig utöfver den inteck¬
ningssäkerhet, hvilken förut aflämnats;
Andra Kammarens Prof, 1904. N:o 59.
3
N:o 59.
34 Onsdagen den 11 Maj, e. in.
Om vid- att, sedan bolaget ställt sådan säkerhet, som ofvan sades, statens
åtgärder “Årfordrai1 utöfver angifna kapitalbeloppet 800,000 kronor och därå
försäljning upplupen ränta blefve afskrifven; samt
af att, därest bolaget icke före den 31 juli detta år ingått på här
Vislanda uppställda villkor eller bolaget, sedan dessa villkor å dess sida
iärnväaT anta?its' skulle brista i uppfyllandet af gjorda åtaganden, full-
(Forts t mäktige i riksgäldskontoret skulle äga vidtaga åtgärd för järn-
‘ vägens exekutiva försäljning;
af herrar F. E. Vetter sson, Törnebladh, Persson i Ställhult,
och Petersson i Påboda samt af grefve Posse.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af
Herr Magnusson i Tumhult: Herr talman, mina herrar! Det
vill af statsutskottets utlåtande synas, som om skälet för utskottets
afstyrkande af vår motion vore dels farhåga för att framdeles ej
kunna afvisa eventuella anspråk på eftergift för andra med statslån
understödda järnvägsaktiebolag, dels ock att Halmstad—Bolmens
järnvägsaktiebolag ej skulle stå fast vid sitt gifna anbud, därest ej
järnvägen försåldes inom åtta månader, efter det frågan blifvit be¬
handlad af Piksdagen.
Båda dessa farhågor torde emellertid vara obefogade. För det
första kan väl principen icke vara farlig, då vi i vår motion ej
föreslagit annat, än att det nuvarande bolaget skulle få öfvertaga
Vislanda—Bolmens järnväg och för densamma betala 31,700 kronor
mera än Halmstad—Bolmens järnvägsaktiebolag bjudit och hvilket
anbud utskottet finner antagligt.
Det andra skälet är ej heller något verkligt skäl. Jag har här
i min hand en på järnvägens byrå uppgjord uträkning öfver trafik-
inkomsterna under detta års tre första månader. Af denna fram¬
går, att inkomsterna under januari—mars 1904 utgjort 31,263 kronor
6 öre, och under samma tid föregående år endast 25,631 kronor 64
öre. Eu ökning af trafikinkomsterna under tre månader med om¬
kring 5,632 kronor, det är ingen obetydlig trafikökning på en bana,
som är endast 51 kilometer läng. Nu som först är banan i ett ut-
. märkt skick med tillräckligt rullande materiel. Tro herrarne, att
Halmstad—Bolmens järnvägsaktiebolag frångår det anbud, som af
detsamma afgafs den 22 juli 1902, när järnvägen sedan dess så be¬
tydligt förbättrats och trafikinkomsterna i så afsevärd grad stigit?
Jag för min del tror det icke!
Nu kan ju invändas, att det står det gamla bolaget fritt att
anskaffa säkerhet och vid den blifvande auktionen inköpa järnvägen.
Ja, förvisso! Om det berodde på bolagets styrelse eller eu bolags¬
stämma, vore den saken snart ordnad. Jag skall be att få uppläsa
en skrifvelse från styrelsen för Vislanda—Bolmens järnvägsaktiebolag,
som kommit mig till banda. Den lyder: »Undertecknad, styrelse
för Vislanda—Bolmens järnvägsaktiebolag i likvidation, får härmed
tillkännagifva, att, därest Piksdagen gentemot bolaget gör sådana
lmfvudsakliga medgifvanden och eftergifter, som förutsättas i den af
Onsdagen den 11 Maj, e. m. 35 N:o 59.
herrar E. O. Magnusson i Tumhuf och J. P. Persson i Hult vid Om vid-
innevarande riksdag i ämnet väckta motion, styrelsen skall göra tf
allt hvad på styrelsen kan ankomma för skuldförhållandets ord- försäljning
ilande ocli säkerställande i enlighet med Riksdagens beslut. Ljungby af
och Sunnerbo den 1 maj 1904.» Vislanda—
Denna skrifvelse är undertecknad af de fem herrar, som utgöra Holme™
bolagets styrelse. (Forts i
Häraf framgår, att bolagsstyrelsen är öfvertygad om att saken 1 ’’
kan från bolagets sida ordnas så som i vår motion föreslagits, i
fall Riksdagen i hufvudsak bifaller densamma.
Men, såsom herrarne veta, måste, i fall kommunerna skola ikläda
sig garanti i förevarande afseende, detta ske å kommunalstämmor,
och det fordras litet tid, för att kommunerna skola få klart för sig,
att den risk, de därigenom ikläda sig, är mera formell än verklig.
Då jag tror, att staten icke har någon skada af ett litet upp¬
skof, men Sunnerbo härads fattiga kommuner en stor nytta däraf,
skall jag, herr talman, såsom saken nu står och då Första Kam¬
maren redan bifallit herr Sjös vid betänkandet fogade reservation,
be att få yrka bifall till samma reservation samt afslag å utskottets
hemställan.
Häruti instämde herrar Zetterstrand, Persson i Hult, Bergendahl,
Bengtsson i Häradsköp, Johansson i Jönköping, Henricson, Sterner,
Lundell, Trapp, Jakobson, Jonsson i Skog, Ahlstrand, Ödrnan,
Larsson i Säby, Lindvall, Ericsson i Ahlberga och Sandquist.
Herr vice talmannen Pehr son: Herr talman! Nog skulle jag-
för egen del känt mig villig att gå herr Sjös reservation till mötes,
därest jag hade ansett mig kunna göra detta, utan att någon risk
skulle föreligga för staten att förlora mera på denna bana, än
hvad som gifvetvis måste förloras äfven med antagande af ett så¬
dant anbud, som Halmstad—Bolmens järnvägsaktiebolag afgifvit.
Såsom herrarne alla känna till, har Halmstad—Bolmens järnvägs¬
aktiebolag för järnvägen i fråga bjudit 768,000 kronor. Detta utgör
statens kapitalfordran hos Vislanda—Bolmens järnväg.
Sedan detta anbud afgifvits, tro sig de kommuner, som närmast
äro berörda af Vislanda—Bolmens järnväg och som tecknat aktier
i densamma, hafva funnit, att det skulle vara med deras fördel för¬
enligt att själfva köpa in banan, och förmena, att de skulle kunna
betala till och med något mera, än hvad Halmstad—Bolmens järn¬
vägsaktiebolag bjudit, såsom också nu blifvit framhållet af herr
Magnusson i Tumhult.
Men innan man kan få klarhet om huruvida de kommuner, som
innehafva största delen af aktierna i Vislanda—Bolmens järnväg, ej
allenast äro villiga utan äfven verkligen förmå att för inköpet bilda
ett nytt bolag och innan man kan få någon visshet, om ett sådant
bolag kan prestera eu sådan garanti, som staten måste fordra, för
fullgörande af bolagets åtagna förbindelse att erlägga ränta och
amortering å dessa 800,000 kronor, ja, dä har redan det anbud, som
Halmstad—Bolmens järnväg afgifvit, förfallit.
N;o 59. 36 Onsdagen den 11 Maj, e. m.
Om Vid- Om (let 11U skulle inträffa, att det nya Vislanda—Bolmens järn-
åtqärder för v^gsaktiebölag icke kan prestera den nödvändiga garantien, för att
försäljning (^es^ anbud skall kunna antagas, och Halmstad—Bolmens järnvägs-
af aktiebolag icke längre står vid sitt anbud, då vet man icke, på hvad
Vislanda— sätt denna affär skall kunna ordnas, man vet icke, huru staten då skall
järnvägm kumia P‘l ett liagot sä llär drägligt sätt blifva kvitt denna järnväg.
J (Forts) Nu vet mau livatl staten genom att antaga det af Halmstad—
'' Bolmens järnvägsaktiebolag afgifna anbud skall förlora på ifråga¬
varande järnväg. Men gifvetvis vet man det icke, om detta bolag
icke vill stå vid sitt anbud eller om det tilltänkta nya Vislanda—
Bolmens järnvägsaktiebolag icke förmår köpa in järnvägen på de i
herr Sjös reservation föreslagna villkor.
Det är således icke så angenämt, om man än för öfrigt skulle
vilja det, att biträda den reservation, som herr Sjö afgifvit och som
blifvit antagen af Första Kammaren. Jag yrkar därför bifall till
statsutskottets hemställan.
Herr Andersson i Löfhult! Herr talman, mina herrar! Jag
skall först be att få förutskicka den anmärkningen, att jag icke är
aktieägare i Vislanda—Bolmens järnvägsaktiebolag, och att ej heller
den kommun, jag tillhör, däri tecknat några aktier eller på något
sätt beröres af järnvägen. Men jag känner till förhållandena ganska
väl, enär denna järnväg ej är belägen långt ifrån mitt hem, och
skall därför be att få yttra Hägra ord.
Nu har här af den ene af motionärerna, herr Magnusson i
Tumhult, framhållits, att om Biksdagen bifölle herr Sjös reservation,
skulle det vara någon möjlighet för aktieägarne i bolaget att få
något igen af de penningar, som de nedlagt i företaget, men att,
om järnvägen skulle försäljas till Halmstad—Bolmens järnvägs¬
aktiebolag på de af utskottet föreslagna villkor, de aldrig'skulle ha
någon utsikt att få tillbaka sina utlagda penningar. Om nu Vis¬
landa—Bolmens järnvägsaktiebolag kan skaffa erforderlig säkerhet
för de 800,000 kronor, hvarom i herr Sjös reservation talas, och
sedermera så småningom betalar detta belopp, får ju staten mera
betaldt, än fallet skulle blifva vid antagandet af det utaf Halm¬
stad—Bolmens järnvägsaktiebolag nu gjorda anbud. Och jag tror
för min del, att Vislanda—Bolmens järnvägsaktiebolag skall kunna
göra detta. Det syntes mig framgå af den skrifvelse herr Magnusson
uppläste från bolagets styrelse.
Skulle järnvägen nu försäljas, kan staten icke få mer än
768,000 kronor i rundt tal. Men om det gamla bolaget skulle kunna
förvärfva järnvägen tillbaka på de villkor som i reservationen an-
gifvas, då skulle, som sagdt, icke blott staten beredas en fördel,
utan äfven aktieägarne kunna hysa någon förhoppning att få något
igen af aktiekapitalet.
Af dessa skal ber jag, herr talman, att få yrka bifall till herr
Sjös reservation och afslag å utskottets hemställan.
Herr von Friesen: Herr talman! Ja, kammaren må nu be¬
sluta i den här frågan huru som helst, i enlighet med utskottets
.37 N:o 59.
Onsdagen den 11 Maj, e. m.
förslag eller i enlighet med reservationen, så är det dock säkert, Omvid-
att statsutskottet svårligen kunnat behandla denna fråga på annat för
sätt än statsutskottet gjort, om statsutskottet velat i någon man försäljning
vara troget de principer statsutskottet anser sig böra följa vid af
handhafvande! af dylika angelägenheter. Vblanda -
Det är eu mycket betänklig sak, som kammaren skulle besluta,
om kammaren bifölle reservationen. Det gäller att efterskänka eu' (Forts1
skuld, efter statsrevisorernas senaste berättelse, på öfver 800,000
kronor. Beslutet innebär nämligen icke allenast att bolaget skulle
få öfvertaga banan, om det ställde säkerhet för att dessa 800,000
kronor skulle betalas, utan det innebär också, att hvad bolaget är
skyldigt staten utöfver 800,000 kronor skulle efterskänkas.
Nå, nu förekommer det ju, att staten beslutar efterskänkande
af skulder, men det brukar staten icke göra, förrän den pant, som
blifvit satt som säkerhet för skulden, blifvit realiserad. Här är
det en pant för skulden, inteckningen i järnvägen, denna pant bör
väl dä realiseras först, innan det blir fråga om efterskänkande af
någon skuld.
Det skulle införa hela den affär, staten har med enskilda järn¬
vägar, på en abnorm bana, om staten skulle utlåna penningar mot
inteckning och sedan efterskänka eu större del af skulden, utan att
begagna sig af sin inteckning.
Den risk för öfrigt, som är förbunden med reservationen, har
blifvit framhållen af herr vice talmannen. Om bolaget icke lyckas
ställa säkerhet för 800,000 kronor inom ett år, ja, då skulle järn¬
vägen sedan säljas på exekutiv auktion. Men hvem vet, Indika
anbud man då får på järnvägen! Dä kan det hända, att staten
själf måste ropa in järnvägen och förvalta den, hvilket för staten
skulle vara synnerligen olägligt.
Jag tror mig således hafva visat, Indika stora betänkligheter,
som förefinnas mot att biträda reservationen. Nu kan man ju öfver¬
vinna dessa betänkligheter, säges det. Jag tror icke man kunnat
öfvervinna dessa betänkligheter i statsutskottet, men det är ju
möjligt att man här kan öfvervinna dem, på grund af särskilt
ömmande omständigheter, som här skulle föreligga, och man har då
hänvisat till dessa fattiga smålandskommuuer.
Enligt förteckningen öfver aktiägarne, sä innehade af bolagets
aktiekapital, 634,500 kronor, kommuner aktier till ett belopp af
327,000 kronor och enskilda personer aktier för 307,500 kronor.
Visserligen hade således kommunerna något mera än de enskilde,
men högst obetydligt. Nu kallas dessa kommuner, som hafva aktier
för 327,000 kronor, för fattiga smälandskommuner. Men förhållandet
är, att ibland dessa kommuner ingår Karlshamns stad med en aktie¬
teckning på 129,500 kronor, således återstår på dessa så kallade
lättiga smälandskommuner 200,000 kronor i rundt tal.
Nå, jag känner icke, huru stor deras fattigdom är, men jag
tviflar på att de skola bli likare, om man antar reservationen. Ty
jag för min del hyser ingen förhoppning om att de uti någon mer
eller mindre aflägsen framtid skola fä någon utdelning på sina aktier.
Det anfördes visserligen af en ärad talare, en af motionärerna, att
N:o 59. 38 Onsdagen den 11 Maj, e. m.
Om vid- under de tre första månaderna detta år inkomsterna varit större
åtgärder förän under samma månader nästlidet år, om jag fattade honom rätt.
försäljning Det kan dock bero på åtskilliga förhållanden, såsom väderleksför-
af hållanden och dylikt. Ty utaf den tillgängliga berättelsen framgår
Vislanda— tydligt, att inkomsterna under år 1903 varit mindre än under år
järnväg mm. 1D02, beroende på att denna, järnväg fått en konkurrent uti Borås—
(Forts) Al fresta järnväg. Denna sistnämnda järnväg kommer utan tvifvel
att upparbeta sig, och huru det då kan komma att gå med de ökade
inkomsterna för Vislanda—Bolmens järnväg lämnar jag därhän.
Skulle emellertid kommunerna tvingas att gå i god för 800,000 kronor
jämte ränta och amortering på detta belopp, då skulle således
kommunerna, utom det att de icke få någon utdelning på sina aktier,
dessutom behöfva betala ränta och amortering på detta kapital
800,000 kronor. Jag tviflar således på att det för kommunerna
skulle vara någon fördel, om de skulle bli tvungna att ikläda sig
betalningsansvar för dessa 800,000 kronor, hvarom det nu är fråga.
Således dessa fattiga smålandskommuner, hvarom här är fråga,
äro icke intresserade med särdeles stort belopp i denna järnväg, och
jag tviflar på att de kunna ha någon egentlig fördel af det i reserva¬
tionen framställda förslaget. Skall det då vara klokt att mot de
principella betänkligheter, som en hvar måste erkänna förefinnas
mot bifall till reservationen, ändå bifalla densamma? Jag tviflar på
det, herr talman, och yrkar därför bifall till utskottets hemställan.
Herr Sjö: Herr talman! Den näst föregående talaren uttalade
sina betänkligheter mot att efterskänka en skuld till Vislanda—
Bolmens järnvägsaktiebolag på 800,000 kronor. Men jag ber då
att få erinra talaren om att det äfven är fråga om ett efterskänk¬
ande, om man skulle sälja järnvägen till Halmstad—Bolmens järn¬
vägsaktiebolag. Då är det nämligen fråga om ett efterskänkande
af mellan 31,000 å 32,000 kronor mera än vid det efterskänkande till
Vislanda—Bolmens järnvägsaktiebolag som lian här omnämnde, sä,
att då han klandrade statens eftergift till sistnämnda bolag på sätt
jag i reservationen föreslagit, kan jag ej finna detta klander vara mer
befogadt än om järnvägen, såsom han vill, lämnas till ett annat
bolag för några 10-tal tusen kronor mindre köpeskilling. Han kunde,
synes mig, lika gärna som jag, unna Vislanda—Bolmen-bolaget järn¬
vägen för godt pris.
Vidare yttrade herr vice talmannen, att, därest man nu icke
skulle besluta i enlighet med utskottets hemställan, så skulle det
kunna gå därhän, att Halmstad—Bolmens järnvägsaktiebolag ginge
ifrån sitt anbud, och det vore då icke sagdt, att man kunde få ett
likadant anbud, hvarför man i sä fall — om jag fattade honom rätt —
skulle gorå eu sämre aftal'. Ja, hvad detta angår, sä tror jag
icke jag går grannlagenheten för nära, då jag säger, att jag talat
med verkställande direktören uti Halmstad—Bolmens järnvägsaktie-
bolag, hvilken ju som bekant för sitt bolags räkning afgifvit det
anbud, hvarom här är fråga, enligt hvilket skulle betalas 708,299
kronor 12 öre. Han förklarade då, att han trodde, att något hinder
icke skulle möta mot att bolaget stode fast vid sitt anbud, äfven
39
N:o 59.
Onsdagen den 11 Maj, e. m
om respittiden ginge till ända, men därför kunde han ej vidare svara. Om vid-
Måhända kan det också finnas någon annan köpare. Kanske Karls- för
hamn—Vislanda-järnvägsbolaget? ... . försäljning
Nu har, såsom vi nyss hörde, en ljusning inträdt uti detta Vis- eif
landa—Bolmen-bolagets ekonomiska förhållanden. Bolaget har ju Yulanda—
hittilldags haft att kämpa med stora ekonomiska svårigheter, nien>järnväg™.™.
enligt motionärens redogörelse, hade under de tre törsta månaderna (F0rts)
detta år dess inkomster uppgått till 5 ä 6,000 kronor mer än under
samma tid näst föregående år.
Detta bolag har också satt banan i godt stånd, anskaffat nya
sliprar och nya engelska stålskenor öfver hela linjen, satt alla husen
i godt stånd, så att en fackman sagt mig, att järnvägen är i väl så
godt skick nu som när den var ny.
Herrarne skola då betänka, att Vislanda—Bolmen-holaget ^ na¬
turligtvis med missmod och ledsnad skulle se, om denna deras istånd¬
sätta egendom och förhoppningsgifvande bana skulle tagas ifrån dem,
utan att det kunde uppträda såsom köpare. Herrarne veta lika val
som jag, huru det går till vid exekutivauktioner. Skulle man då be¬
sluta i enlighet med utskottets förslag, skulle riksgäldsfullmäktige
komma att vidtaga åtgärder för försäljning af denna egendom. Hvad
inträffar då? Jo, då skall köparen antingen betala en sjättedel
af köpeskillingen kontant eller medelst afkammande af skuldebref,
som är i den sålda egendomen intecknadt, eller också skall köparen
ställa pant eller borgen för eu femtedel af köpeskillingen, och hela
köpeskillingen skall vara betald inom några veckor. Det är sanner¬
ligen icke godt för köparen att kunna fullgöra dessa villkor, när man
betänker, att det här är fråga om 14 kommuner, som äro aktieägare
i detta järnvägsaktiebolag. Ty det kan naturligtvis icke tänkas, att
beslut om aflämnande af garanti i förhållande till antalet tecknade
aktier skulle kunna fattas på de första socknarnas kommunalstämmor
eller på den första bolagsstämman, utan det skulle nog behöfvas både
en och två, ja tre kommunalstämmor med somliga församlingar, innan
man komme till enighet i frågan. Bolaget behöfver därför hafva
denna tid på sig, hvarom jag gjort framställning i min reservation.
Hvad åter angår den ränteförlust, som herr vice talmannen sade
att staten skulle kunna göra, så tror jag li ke, att någon sådan skall
komma att inträffa. Ty när bolaget, såsom herrarne höra, fått ett
sådant uppsving, att bolaget under de tre första månaderna af detta
är haft mellan f> och 6 tusen kronors större inkomst än under mot¬
svarande tid föregående år, så kan man hoppas, att holaget med dessa
inkomster skall kunna förränta icke allenast dessa 800,000 kronor,
utan äfven ännu mera. Jag ber dessutom alt få nämna, att bolaget
har betalt förlidet är 25,000 kronor på sin ränteskuld och ändå under
de föregående åren gjort reparationer och utfört nyanläggningar, om
jag så får säga, af räls och slipers samt gjort alla husbyggnaderna
utefter järnvägen i ordning.
Alla skäl tala för att Andra Kammaren skall ställa sig lika
vänlig mot detta bolag, som Första Kammaren varit. Första Kam¬
maren har, såsom redan nämnts, på förmiddagen beslutit att antaga
min reservation, och detta med sä öfverväldigande majoritet, att den,
N:o 59.
40
Onsdagen den 11 Maj, e. m.
taoandedaf efteiJ hvad. jag tror’ var llära dubbelt så stor som minoriteten. Jag
åtgärder föranbållcr fördenskull hos denna kammare, att kammaren måtte lik-
försäljning soni Första Kammaren visa sig hafva hjärta och se till, att Vislanda—
aJ Bolmens järnvägsaktiebolag i främsta rummet får njuta frukterna af
Bolmens sitt nedlagda ca>'bete och kapital samt slipper förlora de 6—700,000
järnväg m.m.^lomr’. ,som. åstadkommits medelst aktieteckning. Jag yrkar vörd-
(FortsJ samt bifall till min reservation och afslag å utskottets hemställan.
Herr Zetterstrand: Herr talman! Långt ifrån att på något
vis klandra utskottet för dess behandling af ärendet, vill jag vits¬
orda, att statsutskottet behandlat ärendet så, som statsutskottet bort
behandla detsamma. Men en annan sak är, om vi i denna fråga,
som är en billighetsfråga, skola följa statsutskottet eller icke. Det
finnes en gammal regel som säger, att högsta rätt kan vara den
högsta orättvisa. Jag vill visst icke påstå, att högsta rätt i detta
fall blir den högsta orättvisa, men jag påstår, att högsta rätt bär
skulle innebära en ganska stor portion af obillighet. Dessa kom¬
muner, som verkligen äro fattiga — det är en af de allra kargaste
bygder i Sverige — hafva försökt allt hvad göras kunde för att få
denna järnväg till stånd. Sedan de slutligen lyckats att få densamma
till stånd, har den emellertid under många år burit sig dåligt, och
först nu har en ljusning till det bättre börjat visa sig. Är det då
icke bra hardt, om de skola nödgas afstå järnvägen till ett annat
bolag, i synnerhet när de äro villiga och — såsom jag tror — äfven
i stånd att betala en högre summa, än detta andra bolag erbjudit
sig att betala.
Det har sagts, att man icke vet, om de kunna prestera denna
säkerhet. Ja, jag vet det icke heller bestämdt. Men jag tror, att
man kan, på grund af hvad man hört, antaga, att de verkligen
kunna det. Bör man icke då i första hand lämna dem tillfälle att
visa, om de kunna prestera denna säkerhet?
Nu säger man ock, att det af Halmstad—Bolmens järnvägsaktie¬
bolag afgifna anbud under tiden förfaller. Ja, detta är riktigt. Men
detta anbud är i alla fall så pass lågt, att det icke finnes den ringaste
risk att antaga, att bolaget kommer att förnya sitt anbud, om Vislanda
-Bolmens järnvägsaktiebolag icke kan fullgöra sin förpliktelse.
Således finnes det enligt mitt förmenande icke någon risk för staten
att här dröja. Staten kan därigenom ingenting förlora, såvidt jag
kan förstå. Men kommunerna kunna vinna därpå. Jag vet visser¬
ligen icke, om de därigenom i sak kunna vinna något, men de kunna
åtminstone vinna den glädjen att se, att vi vilja gå dem till mötes,
när de framställa en sådan önskan. Och jag tror, att vi verkligen
böra gå dem till mötes. Jag minnes, att vi haft en likartad fråga
före för åtskilliga år sedan. Det var då fråga om ett likadant efter¬
skänkande åt Hjälmarens sänkningsbolag. Äfven då var jag bland
dem, som ifrigt yrkade på, att Hjälmarebolaget skulle komma i åt¬
njutande af det begärda efterskänkandet. Man sade äfven då, att
bolaget icke skulle hafva någon nytta däraf, men vi hafva sett,
att detta bolag sedermera redt sig ganska bra, så att det nu står
på ganska goda fötter. Och jag vill hoppas, att det nu skall gå på
Onsdagen den 11 Maj, e. m. 41 N:o 5».
samma sätt, så att äfven Vislanda—Bolmens järnvägsaktiebolag, om t^aandeaf
vi nu bifalla bolagets önskan om efterskänkande, skall komma 1^ åtgärder för
goda fötter. Staten kan, såsom jag redan sagt, ingenting förlora försäljning
därpå, men kommunerna kunna vinna. Därför tår jag åt billigbets- af
skäl yrka bifall till den af herr Sjö afgifna, vid betänkandet fogade
reservationen. jämvägm.m.
. v , -yr j i (Forts.)
I detta anförande instämde herrar Lindgren i Urebro, JSydal,
Hultkrantz, Gustafsson i Sjögesta, Andersson i Helgesta, Kvarnzehus,
Matsson, Vahlquist, Sjöberg, Gustafsson i Mjölby, Pettersson \ Tjärsta,
Lindblad, Åkerlund, Andersson i Backgärden, Karlsson i Mo, K. G.
Karlsson i Göteborg, Wallentin, Bökelund, Jesper son, Johansson \
Möllstorp, Petersson i Snällebo och Lindgren i Oskarshamn.
Herr Petersson i Dänningelanda: Jag skall endast be att få
yrka bifall till den af herr Sjö afgifna, vid betänkandet fogade reser¬
vationen.
Vidare anfördes ej. Efter af herr talmannen framställda propo¬
sitioner på de under öfverläggningen gjorda yrkandena afslog kam¬
maren utskottets hemställan och biföll i stället den af herr Sjö vid
förevarande utlåtande afgifna reservationen.
§ 3.
Därnäst i ordningen företogs till behandling statsutskottets ut- Angående
låtande n:o 109, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angåendv beviljande af
beviljande af medel till uppförande af nya byggnader för armén uppförande
samt af i denna fråga väckta motioner. af nya bygg¬
nader för
Kung], Maj:t hade i en till Riksdagen den 22 januari detta år armén.
aflåten proposition, n:o 60, föreslagit Riksdagen att till uppförande
af nya byggnader för armén bevilja 6,800,000 kronor samt däraf
för påbörjandet af nya kasernetablissemang till Dalregementet, Hälsinge
och Västerbottens regementen, Jämtlands fältjägareregemente och
Västernorrlands regemente för år 1905 anvisa 500,000 kronor, att
utgå från den af 1902 års Riksdag till statsverkets kassaförlagsfond
öfverförda summan, 6,500,000 kronor.
I samband härmed hade utskottet förehaft till behandling följande
två motioner, nämligen:
dels en inom Första Kammaren af herr P. E Lithander väckt
motion, n:o 43, hvari föreslagits, att Riksdagen behagade besluta, att
beviljande af det anslag, kronor 6,800,000, till kasernbyggnader, som
i Kungl. Maj:ts proposition af den 22 januari äskades, Unge anstå,
tills det hunnit af vederbörande utredas, om militäretablissemang i
norra Sverige icke lämpligen borde bestå af solida timrade träbyggna¬
der med tillämpning af paviljongsystemet och om icke därigenom
anslaget skulle kunna minskas med cirka 2,000,(XX) kronor.
N:o 59.
42
Onsdagen den 11 Maj, e. m.
beviljande ^nf ?e,ls oc^ en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 186,
medel till J|van herr 0 A Ericsson i Ofvanmyra med flere föreslagit, att Riks-
uppforande dagen, med afslag å Kungl. Maj:ts framställning i propositionen
af nva bygg- n:o 60, angående anslag till nya byggnader för armén, ville i skrif-
armén* lill KunS1' MaJ:t anhålla, det täcktes Kung]. Maj:t låta utreda,
(Forts.) , Vll*a at. nuvarande lägerplatser för det icke garnisonerade infanteriet
kunde bibehållas och hvarest de, som möjligen ansåges olämpliga
för sitt ändamål, borde förläggas, samt till' nästa Riksdag inkomma
med det förslag, hvartill nämnda utredning kunde föranleda.
Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts ofvaunämnda proposition och med afslag å herr Lithanders
och herr Ericssons i Ofvanmyra m. flis ifrågavarande motioner, till
uppförande af nya byggnader för armén bevilja 6,800,000 kronor samt
däraf för påbörjandet af nya kasernetablissemang till Dalregementet,
Hälsinge och Västerbottens regementen, Jämtlands fältjägareregemente
och Västernorrlands regemente för år 1905 anvisa 500,000 kronor,
att utgå från den af 1902 års Riksdag till statsverkets kassaförlags-
fond öfverförda summan, 6,500,000 kronor.
Reservation hade emellertid afgifvits af herrar vice talmannen
Pehrson, von Friesen, Persson i Stallerhult, Andersson i Västra Nöb-
belöf, Boström, Odqvist, Persson i Tallberg, Petersson i Påboda, Ols¬
son i Fläsbro, Sjö, Nilsson i Skärhus och Ödman, Indika ansett, att
utskottet bort hemställa:
a) att Riksdagen, med afslag å Kung], Maj:ts förevarande fram¬
ställning, måtte, i anledning af herr Ericssons i Ofvanmyra m. flis
motion, i skrifvelse till Kung]. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Alaj:t
låta verkställa och för Riksdagen framlägga utredning, huruvida ej
några af de nya kasernetablissemangen för det icke garnisonerade
infanteriet kunde uppföras å de nuvarande öfningsplatserna; samt
b) att herr Lithanders ifrågavarande motion ej måtte till någon
Riksdagens vidare åtgärd föranleda.
Utskottets hemställan upplästes, hvarefter ordet på begäran läm¬
nades till
Herr Ericsson i Ofvanmyra: Herr talman! Med åberopande
såväl af de skäl, som jag och mina medmotionärer anfört i vår motion,
som de skäl, hvilka reservanterna anfört i sin reservation, ber jag
blott att få yrka afslag å utskottets utlåtande och bifall till reserva¬
tionen.
Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet Virgin:
Herr talman, mina herrar! Uti nu förevarande utskottsutlåtande har,
såsom vi nyss hört uppläsas, statsutskottet tillstyrkt bifall till det
utaf Kungl. Magt framlagda förslaget om beviljande af ett anslag
å 6,800,000 kronor till uppförande af kaserner för vissa i Norrland
förlagda regementen äfvensom för Dalregementet. Mot detta beslut
Onsdagen den 11 Maj, e. m.
4 3
N o 59.
hafva de tolf utskottsledamöterna från denna kammare reserverat sig; bgviijan^e af
i det att de yrkat, att Riksdagen, med afslag å den kung!, proposi- tiu
tionen, i stället skulle till Kungl. Maj:t aflåta en skrifvelse med be- uppförande
gäran om utredning i fråga om de nya kasernetablissemangens för-
läggniugsorter. _ . armén.
Det hufvudskål, som reservanterna anfört till stöd för sm me- /Forts,
ning, är således, att behof af en omfattande utredning i frågan skulle
föreligga. Nu kan ju en utredning i det här fallet vara af två olika
slag. Den kan antingen utgöra en specialutredning rörande för¬
hållandet härvidlag med hvarje regemente särskild!., eller också kan
den vara en allmän, så att säga principiell utredning angående hvilket
som må vara fördelaktigast, att förlägga dessa kasernetablissemang
till städerna eller uppföra dem å landsbygden.
Hvad dä angår det första slaget af utredning, den speciella ut-
redningen för hvarje särskilt tall, så vet Riksdagen af erfarenhet,
huru dessa frågor förut blifvit behandlade. År 1902 framlade Kling!.
Maja för Riksdagen en proposition om beviljande åt anslag till
kasernetablissemaug för ett stort antal truppförband, hufvudsakligen
tillhörande specialvapnen, men också för de tre fästningsinfanteri-
regementena samt för tvenne fältinfanteriregementen. Före fram¬
läggande! af denna proposition hade genom Kungl. Maj:ts försorg
verkställts en mycket utförlig och omfattande utredning rörande hvart
och ett af dessa då föreslagna kasernetablissemang, och resultatet
däraf framlades också för Riksdagen, ej blott i sina hufvuddrag, utan
äfven ytterst noggrant, med siffror, så att Riksdagen kunde tå möj¬
lighet att själ! granska saken. Därefter tillsatte Kungl. Maj:t. en
särskild nämnd, sou-, granskade förslaget och däri föreslog vissa
ändringar, hvilka sedermera lågo till grund för Riksdagens beslut i
frågan. Att en sådan omfattande utredning företogs, var ju ganska
naturligt, och dåra! kan också slutas till att, om Riksdagen nu beviljar
det begärda beloppet för norrlandskasernerna, Kungl. Maja natur-
ligtvis, på samma sätt som skedde förra gången, skall låta verkställa
en allsidig utredning af alla på saken inverkande omständigheter vid
hvart och ett truppförband för sig, så att det ej lian komma i fråga,
att något af dessa etablissemang utföres förrän i fråga om detsamma
föreligger en sådan utredning, som den, hvarom jag nyss talade.
Från denna synpunkt sedt torde således ingen fara förefinnas för att
bevilja detta af Kungl. Maja begärda anslag; den »speciella» utrech
ningen — såsom jag kallat den — kan icke och får icke och skall
naturligtvis ej heller uteblifva. .
Det andra slaget af den utredning, som kunde komma i fråga,
var den s. k principiella utredningen, huruvida kasernetablissemangen
böra förläggas till städerna eller a landsbygden. 1 samband med
den af mig nyss omnämnda speciella utredningen rörande hvart och
ett af de redan uppförda eller nu under arbete varande kasern-
etablissemangen verkställdes naturligtvis också eu principiell utred¬
ning och resultatet däraf framlades i den förstnämnda kungl. propo¬
sitionen till 1902 års Riksdag. Riksdagen godkände denna proposi¬
tion _ med någon nedsättning emellertid i de begärda anslags-
beloppen — och gillade således därmed också de principer, som
N o 59.
U
Onsdagen den 11 Maj, e. m.
bet”?åndeeaffannn sitt “ttryck ' Wgda proposition. Kung!. Majrt hade däri, efter
medel till ;lianSa undersökningar och mycket öfvervägande samt efter att mot
uppförande hvarandra hafva vägt de fördelar och olägenheter, som å ömse sidor
af nya förefunnos, kommit till det resultat, att kasernerna i allmänhet borde
”armén förläggas till städer. . En stor del af de truppförband, om hvilka det
("Forts ) 1 a ,vai ^ra£a’ var J" också då redan kasernerad och förlagd till
’ städer. Detta förhindrade emellertid icke, att undantag från denna
regel förekommo. Två af truppförbanden hafva nämligen blifvit för¬
lagda till orter ute pa landsbygden: Norrlands trängbataljon —
eller Norrlands trängkår, som den numera kallas — till Sollefteå, och
Vendes trängkår till Ilessleholrn. Det resultat, hvartill Kungl. Magt
kommit i fråga om detta principiella spörsmål, blef således icke det,
att truppförbanden borde utan undantag förläggas til! städerna, utan
tvärtom att den allmänna princip, man ansåg sig kunna uppställa
såsom regel, för vissa fall kunde lida vissa modifikationer, beroende
pa särskilda förhållanden.
Emellertid, i och med detsamma att Riksdagen, visserligen med
några nedsättningar i de äskade anslagsbeloppen, godkände denna
af Kungl. Maj:t år 1902 framlagda proposition, bär ju Riksdagen ock
gillat den grund, på hvilken denna proposition var baserad, och
särskild! godkändes förslaget att två gamla indelta regementen,
Västmanlands och Hallands, skulle förläggas till städer. Västmän
lands regemente hade ju förut sin mötesplats vid Salbohed, därifrån
regementet blef forflyttadt till \ ästerås. Hallands regemente åter —
det forna Västgötadals — hade sin exercisplats på Grunnebohed och
blef därifrån förlagdt till Halmstad, där ett kasernetablissemang för
regementet är under uppförande.
Den principiella utredningen bar således ledt till ett Kungl.
Maj:ts förslag och till ett godkännande från Riksdagens sida af detta
förslag. Det synes således, som om den i detta afseende erforderliga
utredningen redan skulle vara verkställd och af Riksdagen godkänd.
På grund af dessa utaf mig nu anförda skäl synes man ock vara
berättigad att påstå, det många förarbeten för den af reservanterna
nu önskade utredningen redan äro undangjorda; och att det öfriga,
det som kan återstå i afseende på nödig detaljutredning, skal!
komma till utförande, det har jag redan framhållit på skäl så talande,
att ingen här väl kan betvifla deras värde.
Till detta positiva skäl, hvilket reservanterna lagt till grund för
sitt yrkande om uppskof till nästa år, hafva de fogat ett om jag så
må säga negativt eller mera passivt skäl, det nämligen, att ingen
olägenhet skulle vållas, om frågan uppskötes och beslut fattades
först vid nästa års riksdag. Jag tror emellertid icke, att så är för¬
bållandet, utan att det tvärtom är här en fara i dröjsmål. Saken är
nämligen den att — såsom också framhålles i det statsrådsprotokoll,
som är fogadt till Kung!. Maj:ts proposition — det är nödvändigt
att med allra första påbörja byggandet af dessa kaserner, så att de
kunna blifva färdiga till den tid, då de värnpliktige och truppen i
öfrigt skall rycka in i dem. Reservanterna anföra visserligen, att de
nu till uppförande föreslagna kasernetablissemangen tillhöra den
andra byggnadsperioden, som skall taga sin början den 1 januari
Onsdagen den 11 Maj, e. m. 45 N:o 69.
1906, och att man således har god tid att först nästa år besluta om Angående
de byggnadsarbeten, hvilka under denna andra period skola komma nedtill
till utförande. Ja, det är ju alldeles riktigt att, enligt den uppgjorda uppförande
planen, de nu ifrågavarande byggnaderna tillhöra den andra perioden, af nya bygg-
Men på skäl, som anföras i det nyss åberopade statsrådsprotokollet, naaer för
har Kung!. Maj:t ansett sig böra till förmän för Norrland — eller a™>en'
rättare de nordligare delarne af landet, ty förslaget omfattar ju äfven *orts-)
Dalregementet — frångå den allmänna principen om indelning i
byggnadsperioder. Det är nämligen ett af de sakkunnige framhållet
och bestyrkt faktum, att man i de nordligare delarne af vårt land
behöfver hafva på sig ett års längre tid än hvad förhållandet är i
det sydliga Sverige, då man skall uppföra byggnader. Härtill kom¬
mer naturligtvis, att man i norra delen af Sverige, där klimatet
ju är strängare, har svårare att reda sig med blott tillfälliga eller
mera provisoriska åtgärder. I och med detsamma att de värn¬
pliktige under större delen af året behöfva ligga inomhus, då näm¬
ligen öfningarna komma att sträcka sig in äfven på den oblida års¬
tiden, blir det ju nödvändigt att skaffa truppen ett ordentligt skydd
mot de klimatiska inflytandena.
Nu säga reservanterna, att de värnpliktige vid infanteriet icke
förr än är 1909 få sin rekrytskola utsträckt till 150 dagar — hvilket
ju ock är förhållandet — och att det därför vore tillräckligt, om de
föreslagna kasernbyggnaderna vore färdiga först till det året, 1909.
Jag vill då framhålla, hurusom det sannolikt blir mycket tidigt på
det året, som de värnpliktige — och med dem hela den öfriga trup¬
pen, volontärer och underbefäl — skola rycka in i dessa kaserner
och där taga sina bostäder. Detta kommer som sagdt att ske mycket
tidigt på året — hur pass tidigt kan icke nu med bestämdhet sägas, men
det kan bli redan i februari, mars eller senast april, och under dessa
månader råder i de nordligare delarne af vårt land en ganska bister
vinter. Det kan ju icke komma i fråga, att vi skulle låta människor,
våra kamrater, under en sådan tid flytta in i byggnader, som icke
äro fullt uttorkade, och därigenom måhända riskera deras hälsa, ja,
deras lif. Det kan väl icke vara någons önskan att göra våra värn¬
pliktiges ställning tyngre än den är genom att på detta sätt
vålla fara för deras lif och hälsa. För att så icke skall bli för¬
hållandet fordras det ovillkorligen, att dessa kaserner, i hvilka de
tidigt under år 1909 skola flytta in, äro färdiga en rätt afsevärd tid
dessförinnan. Helst borde de stå färdiga redan under sommaren
1908, ty det säges af personer, som äro särskild! förtrogna med
byggnadsförhållandena däruppe i Norrland, att man där gärna vill
hafva eu byggnad — åtminstone en sådan af sten, hvilket ju här
skulle vara fallet — stående öfver en hel sommar, för att den skall kunna
blifva uttorkad; i förevarande fall skulle således byggnaderna få stå
äfven under en del af vintern, innan de toges i bruk, hvilket ju vore
så mycket bättre. Men om man skall kunna få byggnaderna färdiga
är 1908 på sommaren, så är det ju, enär den antagna byggnadstiden
är fyra år, alldeles nödvändigt att påbörja byggandet ju förr dess
hellre. Det skulle visserligen icke ens vara tillräckligt att börja
byggandet under är 1905, såsom af Kungl. Maj:t nu begäres, men
N:o 59. 46 Onsdagen den 11 Maj, e. m.
Angående tiden skulle i alla fall då räcka till bra mycket bättre än om man
6medel till *ö.r8t un^er är '906 skulle kunna börja bygga. Herrarne kunna således
uppförande at' byad jag nu anfört finna, att det ligger en allvarsam tära i ett
af nya bygg- dröjsmål, ity att det således, enligt de beräkningar som uppgjorts,
nader för icke kan — åtminstone icke med någon säkerhet — antagas, att
armén. kasernerna skola hinna blifva färdiga till den tid, då de skola tagas
( or s.) j bruk. Man vet ju för öfrig! mycket väl, hurusom det i fråga om
byggnadsföretag kanske mer än annars ligger nära till hands att
antaga, att man gör sig skyldig till felaktiga beräkningar, såväl be¬
träffande kostnader som tid, och det händer väl aldrig, att en byggnad
blir färdig tidigare än som beräknats, utan tvärtom, dess utförande
blir ofta nog af en eller annan oberäknelig anledning försenad.
Med anledning af den lifiiga farhåga jag således hyser för att,
om uppförandet af de ifrågavarande kasernerna blir uppskjutet ett
års tid — hvilket ju sker om icke Kung!. Maj:ts utan reservanternas
förslag antages — man icke skall hinna att till är 1909 fä kasern¬
byggnaderna färdiga, eller åtminstone att, om byggnaderna verkligen
skulle vid den tidpunkten vara färdiga, de dock skulle dä vara så
iuktiga, att de medförde eu verklig fara för deras blifvande in¬
vånares lif och hälsa — med anledning af denna farhåga vill jag
uttrycka den förhoppning, att Riksdagen måtte redan i år bevilja det
begärda beloppet och däraf för nästa år anvisa den äskade halfva
miljonen. Med andra ord sagdt, jag hoppas att Riksdagen och sär¬
skild! denna kammare måtte antaga Kungl. Maj:ts af utskottet till¬
styrkta förslag.
Herr Petersson i Påboda: Herr talman, mina herrar! Såsom
herrarne säkerligen hafva sig bekant, och såsom också nyss här blifvit
af herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet framhållet,
hade man redan vid framläggandet af 1901 års härordning uppgjort
en bestämd plan för uppförandet af de byggnader, som blefve en nöd¬
vändig följd af en sådan härordnings antagande. Denna plan god¬
kändes af Kungl. Maj:t och har också ända hittills godkänts och
följts af Riksdagen; och denna plan innehöll, att dessa byggnader
med hänsyn till tiden för deras utförande skulle fördelas på tvä olika
perioder: en första bygguadsperiod och en andra bygguadsperiod. Den
första bygguadsperioden skulle omfatta åren 1902—19013. Och under
den perioden hade man för afsikt att uppföra de byggnader, som vore
nödvändiga för specialvapneu och för ett par nybildade infanteri¬
regementen, Gottlands infanteriregemente och åtskilliga trängkårer.
Anslag för dessa byggnaders utförande äskades och beviljades till en
del redan 1901 och för återstoden beviljades anslag år 1902, så att
Riksdagen hittills för första byggnadsperioden beviljat 21,747,000
kronor, och herrarne hafva ju i färskt minne, hurusom Riksdagen
genom gemensam votering i dag anvisat den sista delen af det af
1902 års Riksdag beviljade belopp.
Nu har emellertid Kungl. Maj t med frångående af den plan, som
dä var framlagd för Riksdagen, i är föreslagit, att Riksdagen nu
skulle bevilja medel för sådana byggnader, som från början voro
afsedda att uppföras under andra perioden. Herr statsrådet och chefen
47
N:0 59.
Onsdagen den 11 Mai, e. m.
för landtförsvarsdepartementet har nyss själf sagt, att Kungl. Maj:t Angående
därmed frångått de principer, som i detta afseende förut varit följda-^gdelHll
Då frågar man sig ovillkorligen: »Hvad kan väl anledningen vara uppförande
till att Kungl. Maj:t frångått dessa principer?» För min del anser af nya bygg-
jag, att då man i en så viktig fråga som denna gjort upp en plan, nåder för
och Riksdagen för sin del godkänt denna plan, sä bör man väl icke armén.
frångå den, utan att det tillkommit tvingande skäl, som man absolut (Forts.)
icke förut haft att räkna med. Hafva dä några nya skäl tillkommit,
som man icke kunde öfverskåda år 1901 eller år 1902? Jag har icke
kunnat hvarken i den kungl. propositionen eller i det anförande, som
herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet nyss hade,
finna, att några sådana skäl tillkommit. Ty hvad klimatet i Norrland
beträffar, kommer det sannolikt år 1909 vara likadant som år 1901;
och hvad öfningstiden för de värnpliktige angår, så hafva inga för¬
ändringar inträdt. Man visste är 1901 i båda dessa afseenden all¬
deles detsamma som nu. Under sådana förhållanden kan jag för min
del icke finna, att några öfvertygande skäl blifvit för Riksdagen fram¬
lagda, hvarför man skulle frångå den godkända planen och redan
nu rycka in med den andra byggnadsperioden, innan ännu den första
är slut. Och det är således ett mycket väsentligt skäl, hvarför reser¬
vanterna här icke velat biträda det kungl. förslaget, utan yrkat afslag
på detsamma.
Ett annat skäl är också det, att om man jämför denna proposition
med den, som framlades för Riksdagen år 1902, så kan man icke
finna annat, än att det är Kungl. Maj:ts afsikt att förflytta förlägg-
ningsplatserna för alla dessa fem regementen, om hvilka det nu är
fråga. I 1902 års proposition framlades som sagdt en ganska om¬
fattande utredning för Riksdagen, och denna utredning framlades,
innan Riksdagen fattade beslut i frågan.
Herr statsrådet har nu sagt, att en sådan utredning och ett sådant
noggrant öfvervägande äfven skulle ifrågakomma beträffande dessa
kaserner, alltså först efter det att Riksdagen beviljat medel till deras
uppförande. I den kungl. propositionen 1902 fick Riksdagen veta,
hvilka regementen som man tänkt sig skola blifva kvar på de gamla
förläggningsplatserna. Det sades där tydligt ifrån, att det och det
skulle man hafva samt att så och sä mycket penningar behöfdes för
att uppföra de och de byggnaderna på den och den platsen. Det
var, för så vidt jag minnes rätt, endast tre regementen, nämligen Små¬
lands husarregemente, Hallands regemente och Västmanlands rege¬
mente, om hvilka man icke tick något bestämdt besked i det afseendet.
Om man nu gör en jämförelse härvidlag, får man den uppfattningen,
att Kungl. Maj:t tyckes hafva för afsikt att nu vidtaga ändringar i
den ursprungliga planen för förläggningsplatserna. Nu hafva emeller¬
tid å de nu ifrågavarande regementenas nuvarande förläggnings-
platser under den sista 10-årsperioden utförts åtskilliga ganska dyr¬
bara anläggningar, .lag behöfver i det afseendet endast erinra om
hvad som blifvit gjort vid Vännäs. Och ändå skall nu det vid Vän¬
näs förlagda Västernorrlands regemente flytta därifrån och förläggas
till .Sollefteå. Kommunerna i närheten af de nuvarande förläggnings¬
platserna ha gjort stora uppoffringar för respektive regementen, så
N:o 59. 48
Onsdagen den 11 Maj, e. m.
Angående att äfven, bland annat, dessa kommuners ekonomiska intressen äro
^meåd^txU^förknippade med frågan om hvar kasernerna skola uppföras
uppförande Nu hafva icke reservanterna velat gå så långt, att de önska få
af nya bygg- utredning och förslag framlagdt för Riksdagen därom, livar de olika
nadir för regementena skola förläggas, utan de ha endast begärt en utredning,
armén, huruvida ej några af de nya kasernetablissemangen kunna uppföras å
(Forts; de nuvarande öfningsplatserna. En dylik utredning har man ju ganska
stor anledning att begära, och jag kan därför icke förstå, hvarför vi
här skulle motsätta oss en sådan begäran. Det är ju sannolikt, att
det i de flesta fall skall visa sig, att de nuvarande öfningsplatserna
äro olämpliga, men det kan ju också å andra sidan tänkas, att några
af de nuvarande torläggningsplatserna kunna fortfarande användas.
på grund däraf, att de hafva ett alldeles utmärkt läge både i strate¬
giskt och i kommunikationsafseende.
På grund af hvad jag nu anfört och på grund af hvad i reserva¬
tionen blifvit framhållet tillåter jag mig, herr talman, att yrka afslag
å utskottets hemställan och bifall till reservationen.
Häruti instämde herrar Emthén och Olofsson.
Herr Johnsson i Bollnäs: Herr talman! Herr statsrådet och
chefen för landtförsvarsdepartementet har här förklarat, att därest
det nu ifrågasatta anslaget till kasernbyggnader skulle beviljas, kom¬
mer frågan om kasernernas förläggningsplatser att underkastas den
sorgfälligaste pröfning. Jag tviflar icke på att herr statsrådet kom¬
mer att låta anställa en dylik undersökning, men resultatet af den¬
samma kan ju bero därpå, i hvilken riktning pröfningen kan komma
att gä. Det finnes ju ingen anledning att antaga, att krigsstyrelsen
nu skulle ha frångått den uppfattning i denna sak, som vederbörande
uttalade år 1901. Dåvarande statsrådet och chefen för landtförsvars¬
departementet redogjorde i sitt yttrande till statsrådsprotokollet den
11 januari 1901, angående den nya härordningen, dels för general¬
stabens uppfattning med afseende på kasernernas förläggning, dels
för arméförvaltningens åsikt i samma fråga och dels slutligen för
sin egen mening om densamma. Då uttalades, att 47,000,000 kronor
vore erforderliga för kasernbyggnader samt att statsrådet, generalstaben
och arméförvaltningen voro alla ense om, att då det i allmänhet vore
förenadt med svårighet att i närheten af stad, där hufvudstation och
förråd borde vara belägna, erhålla nödigt utrymme för sommar-
öfningarna, skulle regementena i allmänhet behålla sin nuvarande
öfningsplats för sommar- och repetitionsöfningar. Det var då så¬
ledes krigsstyrelsens mening, att ett regemente skulle hafva två för¬
läggningsorter, hvilken mening är bekräftad i omförmälda statsråds¬
protokoll.
Det är med anledning af detta uttalande från krigsstyrelsens
sida, som jag icke kan återhålla den mening, att det vore i hög grad
betänkligt och ett ödesdigert beslut, om Riksdagen skulle öfverlämna
åt Kungl. Maj:t att ensam bestämma om kasernernas förläggning.
Jag vill icke inlåta mig på frågan om hvar de skola lämpligen
kunna förläggas, om man med fördel kan använda en del af de nu-
Onsdagen den 11 Maj, e. m. 49 N:o 59.
varande öfningsplatserna eller om det är riktigare att förlägga rege- Angående
mentena i närheten af städerna. Men hvad som är alldeles gifveti medel till
det är, att man bör ha så stort utrymme vid regementenas förlägg- uppförande
ningsorter, att man har tillräckligt utrymme jämväl för sommar - af nyabygg-
öfningarna. Det är uppenbart, att kasernerna kosta lika mycket, nader för
vare sig de byggas endast för vinteröfningar eller för både vinter- armén.
och sommaröfningar. Det blir naturligt samma antal värnpliktige (Forts.)
både sommar och vinter, med undantag af de kortare tider, då flere
årsklasser äro inkallade till repetitionsöfningar, hvilket alltid skall
ske sommartid, då trupperna kunna delvis använda baracker af mera
billigt byggnadsmaterial eller läggas i tält. Vederbörande krigs-
styrelse kan ju ha en annan uppfattning angående den nu före¬
liggande frågan än den, som Riksdagen anser vara den rätta. När
man nu från krigsstyrelsens sida hör uppgifvas, att det företrädesvis
bör vara två förläggningsorter för hvarje regemente, kan man icke
annat än beklaga, att så atsevärdt ökade kostnader skulle drabba
staten genom eu sådan anordning. Här är det ju fråga om ett anslag
å 500,000 kronor, afsedda för påbörjande af fem kaserner, sålunda
100,000 kronor för hvarje kasern. Storleken af detta jämförelsevis
obetydliga belopp visar, att frågan, när kasernerna kunna blifva
färdiga, icke är af så stor betydelse. Vi kunna därför lugnt låta
det anstå ett år med kasernbyggnadernas påbörjande, så att veder¬
börande statsråd kan taga i noga öfvervägande frågan om förlägg-
niugsorterna samt gifva Riksdagen tillfälle att uttala sig i frågan.
Skulle herr statsrådet anse, att vissa kasernbyggnader böra påbörjas
redan under nästa år, är jag öfvertygad därom, att Riksdagen kom¬
mer att medgifva Kung! Maja, att af det anslag, som för år
1906 kan komma att för kasernbyggnader beviljas, redan under
det löpande året torde kunna användas hvad som för ifråga¬
varande ändamål kan befinnas erforderligt. Hufvudsaken är, att
Riksdagen får tillfälle att pröfva Kungl. Maj:ts förslag till förlägg¬
ningsorter för de olika regementena och framför allt frågan om två
förläggningsorter för eu del regementen. Statsrådet och chefen
för landtförsvarsdepartementet säger i det nyss anförda yttrandet
till statsrådsprotokollet, att äfven om kaserner för regementena få sin
förläggningsort i närheten af stad, men utrymme saknas för sommar-
och repetitionsöfningar och de gamla öfningsplatserna på landsbygden
därtill användas, behöfver icke detta medföra några så synnerligen
stora olägenheter, enär på de gamla öfningsplatserna redan finnes
en hel del erforderliga byggnader. Skulle det efter påbörjandet åt
eu kasernbyggnad blifva tydligt, att det för regementet disponibla
öfningsområdet vore otillräckligt, är man ju tvungen att antingen
bygga till ett och annat på de gamla etablissemangen eller ock bygga
nya kaserner på någon annan förläggningsort, där tillräcklig öfnings-
plats stål- till buds. Denna omständighet synes mig vara af så viktig
beskaffenhet, att endast den borde för Riksdagen vara ett öfvertygande
skäl att bifalla reservanternas förslag. Jag förstår icke heller, hvar¬
för vederbörande statsråd skall hysa någon tvekan att framlägga för
Riksdagen en plan för kasernernas förläggning. Det kan ju icke
annat vara än en fördel för vederbörande statsråd att veta, att Riks
Andra Kammarens l'rot. 1901 N:o 59 4
N:o 59. 50 Onsdagen den 11 Maj, e. in.
Angående, dagen godkänt ett af statsrådet framlagdt förslag, ty där så ej sker
medel till Ju befaras> att ~ såsom skett i ett par andra fal! i fråga om
uppförande byggnader för armén, där Riksdagen iinskat andra förläggnings-
af nya bygg orter — klander med fullt fog frän Riksdagens sida kan framställas
nader för och kan menligt inverka på andra försvarskraf.
armén. Jag stan således, herr talman, be att få yrka bifall till reser-
(Forts.) vauternas förslag.
Herr Wiklund: Herr talman! Det torde få anses som ett faktum,
att de anslag, som af Kung], Maj:t här blifvit begärda, afse icke allé
nast uppförandet af nya byggnader för vissa regementen, utan äfven
det, att dessa regementen skola förflyttas till annan plats än den,
där de nu äro förlagda. Det är således båda dessa saker, som stats¬
utskottet här tillstyrkt. Utskottet har därvid i sitt betänkande icke
utan en viss styrka sökt framhålla, hurusom Riksdagen genom sina
uttalanden såväl 1894 som 1902 skulle ha öfverlämnat åt Kungl. Maj:t
att bestämma om förläggningsplatserna för de olika truppförbanden.
Jag för min del kan dock icke tro, att Riksdagen, äfven i betrak¬
tande af de nyss nämnda uttalandena, kan anses begära för mycket
af Kungl. Maj:t, om Riksdagen nu begär en utredning, huruvida icke
möjligen några af de nya kasernetablissemangen skulle kunna upp¬
föras å de nuvarande lägerplatserna. En sådan önskan kan väl icke
vara orimlig. Särskilt synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke
något af dessa nu omhandlade regementens öfningsplatser kunde få
fortfarande bibehållas för sitt ändamål. Jag tänker härvid närmast
på Vännäs lägerplats, som jag ju bäst känner till. Först nu ha
alla de arbeten, som där ägt rum sedan regementets ditflyttning,
såsom nybyggnader, dräneringar m. m., hunnit blifva fullt färdiga.
Dessa anläggningar ha kostat öfver 500,000 kronor. Läget är det
bästa, alldeles invid norra stambanan, där bibanan till Umeå viker
af. Jag har icke heller hört någon påstå, att Vännäs öfningsplats
icke skulle vara fullt lämplig. Hvad har nu inträffat då denna skall
förkastas? Visserligen torde själfva öfningsplatsen vara något litet
tilltagen, men det finnes möjlighet att utan några nämnvärda besvär
och kostnader kunna utvidga området till den storlek, som erfordras.
Det har nu sagts, att man icke borde tvinga officerarne att bosätta
sig på landsbygden, och detta tal kan ju i viss mån vara berättigad^
men man måste dock äfven taga hänsyn till de stora uppoffringar,
som Vännäs kommun iklädt sig för att få regementet förlagdt till sin
nuvarande plats. Härtill kommer, att en hel del personer uppfört
byggnader invid öfningsplatsen i förhoppning att en öfningsplats,
som godkänts af alla vederbörande myndigheter och dit ett rege¬
mente blifvit förlngdt, äfven borde såsom sådan användas i mer än
ett tiotal år. Dessa och många andra stå gifvetvis undrande och
spörjande, hvad som kunnat vara anledningen till att denna öfnings¬
plats skall öfvergifvas och det där förlagda regementet förflyttas till
annan ort. Jag känner icke så noga till förhållandena i detta af¬
seende beträffande andra regementen, men jag vill hålla före, att
hvad jag nu sagt om Vännäs äfven är tillämpligt på Västernorrlands
regementes öfningsplats invid Sollefteå.
Onsdagen den 11 Maj, e. m. Öl N:o 59.
Det säges i deri kungl. propositionen, och det har äfven fram- Angående
hållits från statsrådsbänken här i dag, att det i detta fall är fara i ^1?'
dröjsmål. Det synes mig likväl, att då, såsom i propositionen upp- uppförande
gifves, uppförandet af de nu ifrågavarande kasernbyggnaderna skulle af nya bygg-
kräfva eu tid af fyra år, desamma i alla fall skulle kunna blifva neder för
fullt färdiga till den 1 januari 1909, då de ju skola tagas i anspråk,
äfven om Riksdagen icke förrän nästa år beviljar härtill nödiga an- (t'orts-)
slag, blott Riksdagen då medgifver, att eu del af dessa medel få
utanordnas redan under loppet af samma år.
Då reservanterna endast begärt eu utredning och dåjagförmin
del tinner, att denna utredning är behöflig, skall jag, herr talman,
be att få yrka bifall till reservationen.
Med herr Wiklund förenade sig herrar Andersson i Baggböle,
Zimäahl, Karlsson i Mo och Hörnsten.
Herr Pantzarhielm: Herr talman! Vid mer än ett föregående
tillfälle, då frågan om truppförbands förläggningsort varit före i denna
kammare, har jag här uttalat som min åsikt, och jag har äfven gifvit
skäl för densamma, att Kungl. Maj:t såsom bärande ansvaret också
bör hafva oinskränkt bestämmanderätt i det afseendet.
Reservanterna anföra här två skäl. Det ena af dessa uttryckes
i reservationen sålunda: »Vid behandlingen af ifrågavarande förslag
har utskottet, med hänsyn särskilt till de stora, vid vissa regementens
öfningsplatser af stat eller kommun redan nedlagda kostnader, funnit
det böra tagas i noggrant öfvervägande, huruvida ej någon eller
Hägra af det icke garnisonerade infanteriets ifrågavarande kasern¬
etablissemang kunna uppföras å de nuvarande öfningsplatserna.»
Det synes mig af detta skäl, som om det skulle vara reservanternas
mening att åter blåsa Rf i den gamla tvistefrågan om kasernernas
förläggning i närheten af städerna eller på de gamla mötesplatserna.
Jag trodde för min del, att den frågan var klar, sedan det vid olika
tillfällen blifvit i denna kammare visadt och — som mig synes —
äfven bevisadt, att kasernetablissemangens förläggning till de gamla
öfningsplatserna ute på landsbygden icke skulle ställa sig billigare,
utan tvärtom dyrare, och att det ieke heller skulle vara fördelaktigare
för de värnpliktige med hänsyn till deras öfningar, deras moraliska
och sedliga uppfostran eller deras utbildning för öfrigt. Särskild!;
har därvidlag påvisats de stora olägenheter för allt befäl, såväl offi¬
cerare som underofficerare, som skulle uppstå genom kasernernas för¬
läggande på landsbygden. Allt detta bär sä tydligt och så många gånger
här framhållits, att jag icke skall trötta kammaren med att upprepa
hvad i det afseendet blifvit sagdt. Att emellertid meningen med
reservanternas nyss citerade uttalande varit att blåsa Rf i denna
gamla tvistefråga, framgick tydligt af hvad herr Wiklund här
yttrade.
Vidare anföra äfven reservanterna som ett andra skäl följande:
»På grund häraf och med hänsyn jämväl till frågans stora vikt ur
strategiska och taktiska synpunkter har utskottet i anslutning till
herr Ericssons m. fl:s» etc. Ja, det är också ett skäl för att begära ut
N:o 59. 52 Onsdagen den 11 Maj, e. m.
Angående redning i donna fråga. Jag förstår icke hvad reservanterna egent-
meddtiU 1!?en mena med detta- Kan det verkligen vara deras mening —
uppförande liksom det tyckes vara herr Johnssons i Bollnäs mening — att Kungl.
af nya bygg- Maj:t skulle för Riksdagen framlägga planer för förläggningsorterna
noder för och inhämta Riksdagens utlåtande i taktiskt och strategiskt hänseende
armen. aDg4en(je dessa förläggningsorters lämplighet. Jag tror icke, att
or s- någon af reservanterna och knappast herr Johnsson i Bollnäs kan
finna något dylikt vara lämpligt eller nyttigt. Förläggningsplatsernas
läge har en ganska stor betydelse bland annat för truppernas mobi¬
lisering och för deras första uppmarsch. Vill nu Riksdagen åtaga sig
ansvaret härvidlag, ansvaret för att arméns första uppmarsch må¬
hända blir försvårad därför, att kasernerna blifvit förlagda på oriktiga
platser? Jag kan icke tänka mig, att någon här skulle vilja, att
Riksdagen hade ett sådant ansvar.
Dessutom har här af en talare på smålandsbänken anförts som
skäl för en sådan utredning som den af reservanterna här föreslagna,
att Kungl. Maj:t har frångått den en gång fastställda byggnadsplanen.
Ja, det är sant, men jag undrar, om man kan lägga regeringen
detta till last. Man kan icke begära af en chef för landtförsvars¬
departementet, att han skall kunna tänka på allting; det är ju för
att icke behöfva göra det, som han bar underordnade myndigheter,
hvilka skola i detaljsaker gå honom till banda. När den första
planen för kasernbyggnaderna uppgjordes, förbisåg fortifikationen,
att man i Norrland behöfde längre byggnadstid, och chefen för landt¬
försvarsdepartementet kom därför icke att tänka på den saken. Om
det nu visar sig, att kasernbyggnaderna uppe i Norrland behöfva
stå en sommar obebodda, synes det mig mycket rätt, att Kungl.
Maj:t vill börja med dessa kaserners byggande redan före den andra
perioden.
Hvad beträffar herr Johnssons farhågor för två öfningsplatser
för ett och samma regemente, har här redan förut framhållits, att
det icke är meningen, att det i regeln skall vara två öfningsplatser
för hvarje regemente. De städer, som lämna jord för uppförande
af kasernetablissemang, lämna vanligen så stor areal, att öfnings-
platsen blir tillräcklig äfven när regementet är sammandraget och
regementsöfningar pågå. Ofningsplatserna behöfva för {ifrigt icke vara
så stora nu för tiden som torr, ty regementsöfningarna skötas nu
på helt annat sätt än hvad förut varit fallet. Man lägger nämligen
numera an på fälttjänstöfningar och rör sig mera i terräng; den
formella exercisen, som fordrar större öfningsplatser, pågår endast
helt kort tid. I allmänhet ser man, som sagdt, till, att det område, som
lämnas af städerna, blir tillräckligt stort.
Herr talman! Jag kan således för min del icke finna, att reser¬
vanterna anfört några giltiga skäl för vidtagandet af den utredning,
som de här förordat, och jag ber därför att få vrka bifall till ut¬
skottets hemställan.
Herr Ahlstrand instämde häruti.
Onsdagen den 11 Maj, e. m. 53 N:o 59.
Herr Andersson i Västra Nöbbelöf: Herr talman! Samma skäl
kunna ju uppfattas olika af olika personer, somliga kunna anse dem ^
vara svaga, andra starka. För min del kan jag icke finna annat, än uppförande
att de skal, som reservanterna bär anfört för sin hemställan, äro syn- af nya bygg-
nerligen starka. neder för
Reservanterna vilja hafva reda på hvar åtminstone en del af “'Mf*-
regementenas öfningsplatser skola förläggas. Såsom här redan blifvit t or s,i
påpekadt, äro åtskilliga öfningsplatser relativt nya. Där ha uppförts
ganska dyrbara byggnader och vidtagits dyrbara planeringar och
dylikt. Bland annat bar äfven — såsom vi här hört — staten för
stor kostnad inköpt officersbyggnader, belägna å mötesplatser. Under
sådana förhållanden kan jag icke förstå annat, än att det skulle vara
af intresse för Riksdagen att få veta, om det icke är möjligt att bi¬
behålla några af de nuvarande mötesplatserna.
Här har nu frågats, om Riksdagen vill taga på sitt ansvar, att
kasernerna förläggas till den eller den platsen, som kanske är mindre
fördelaktig i strategiskt hänseende. Det har emellertid hvarken i
den kungl. propositionen eller på annat sätt anförts ett enda strate¬
giskt skäl för mötesplatsernas förläggning, utan det har här hufvud¬
sakligen tagits hänsyn till officerarnes bekvämlighet och bostadsför¬
hållanden. Jag försäkrar berrarne, att om herrarne fått se vissa ut¬
låtanden, som inkommit från vederbörande regementschefer, skulle
herrarne nog ha fått en besynnerlig tanke om de regementschefer,
som afgifvit dylika utlåtanden, just till följd af den uppfattning, som
de hafva om landsbygden.
Nu är förhållandet det, att på vissa mötesplatser är det alldeles
utmärkt ställdt med afseende å bostadsmöjligheter, vattenförhållanden
och dylikt, men platsen ligger kanhända på en eller två kilometers
afstånd från stad. Är det då rimligt, att man skall flytta denna i
öfrigt alldeles utmärkta lägerplats till närheten af en stad, där man
kanske icke får så stort område att disponera för repetitionsöfnin-
garna. Jag anser, att Riksdagen bör få veta, om lägerplatserna
blifva tillräckligt stora i sådana fall, där krigsstyrelsen träffar öfver¬
enskommelse, visserligen icke definitiv, utan provisorisk, med en stad
om förläggning dit af ett regemente. Riksdagen bör då få veta, om
staden i fråga är beredvillig att afstå från ett för öfningarna erfor¬
derligt stort område eller om på andra håll i stadens närhet finnes
möjlighet att skaffa detta område. Allt detta är saker, som vi icke
kunna underlåta att tänka på. Vi måste väl ändå ause, att det blir
omöjligt för oss att hålla två öfningsplatser, om icke för hvarje rege¬
mente, så åtminstone för en del regementen.
På vissa platser ha kommunerna dessutom så sent som 1896—97
åtagit sig dryga kostnader för att få öfningsplatserna förlagda inom
sina områden. Men är det dä rimligt, att, när kommunerna gjort
dylika uppoffringar, dessa icke skola blifva till någon nytta, därför
att regementena flyttas bort.
Jag tror, att vi böra tänka på denna sak till nästa år, allra helst
som den, enligt mitt förmenande, icke brådskar. Det är ju afgjordt,
att vi icke behöfva kasernera några värnpliktige före 1909. Dess¬
utom skulle det nu ifrågavarande anslaget icke vara något direkt
N o 5».
54
Onsdagen den 11 Maj, e. m.
Angående anslag, utan det är meningen, att dessa 500,000 kronor skola tagas
medel till frå.n kassaföriagsfondens öfverskott, och de kunna då lika gärna be-
uppförande viljas nästa är som i år, ty det hindrar i alla fall inte, att kaserner-
af nya bygg- nas byggande kan påbörjas år 1905, så att de blifva färdiga i början
nader för af år 1908 och få torka hela den sommaren.
armén Jag per) jjei.r ta]man> att grun(j af I)U anförda skäl få yrka
er orts.) bifall till reservanternas förslag.
i detta anförande instämde herrar Gustafsson i Mjölby, Bengts¬
son i Häradsköp, Lundell, Eriksson i Bäck, Anderson i Hasselbo],
Gustafsson i Sjögesta, Carlheim-Gyllensköld, Olsson i Heden, Hen-
ricson, Nilsson i Kattleberg, Bromée i Billsta, Nilsson i Bonarp och
Sandin.
Herr Johnsson i Bollnäs: Herr talman! En talare på skäne-
bänken yttrade bär, att han icke trodde, att kammaren ville åtaga
sig ansvaret för förläggningsorterna, då man vid bedömandet af frå¬
gan, hvar kasernerna rätteligen böra vara anlagda, jämväl måste taga hän¬
syn till mobiliseringsförhållanden, bärens uppmarsch och dylikt. Jag
ber att få erinra den ärade talaren därom, att i det statsrådsprotokoll,
som jag i mitt förra anförande åberopade, talas icke ett ord om nöd¬
vändigheten åt att tillse, att förläggningsorterna voro anpassade efter
mobiliseringsbehofven och dylikt, utan där talas hufvudsakligen om
nödvändigheten af att förlägga öfningsplatserna så, att de officerare,
som icke blifva kasernerade, skulle kunna ha tillfälle att erhålla bostäder
i närheten af förläggningen, samt att tillgång funnes pa lifsförnöden-
heter. Detta var de hufvudsakliga synpunkter, som, enligt dåvarande
statsrådet och chefens för landtförsvarsdepartementet mening, bolde
vara bestämmande för kasernernas förlägguingsorter.
För öfrigt vill jag säga, att det råder mycket olika meningar
äfven bland fackmännen, d. v. s. militärerna, om huruvida det är
lämpligt att en förläggning af ifrågavarande byggnader jämte förråd
bör placeras i närheten af en sjöstad, där de kunna af en fiende
utan att denne landstiger förstöras på mindre än en timme. Hvad
skulle herr Pantzarhielm säga, om förråden vore förvandlade till aska
då mobilisering skulle företagas? Jag tror därför att förlägguings-
orterna böra väljas med hänsyn till järnvägsknutar och andra för¬
hållanden, som kunna på frågan inverka.
Jag tror således, att det skäl, som den ärade talaren anförde,
har ringa betydelse med hänsyn till dessa förläggningar, och att herr
statsrådet icke tagit hänsyn till dessa förhållanden, har jag redan
visat. Gifvetvis är det många omständigheter, som måste vara be¬
stämmande i fråga om en förläggning, men det vill synas som våra
militära myndigheter icke anse sig skyldiga att taga några som
helst hänsyn till kostnaderna; och dä det från statsrådsbänken har
uttalats, att man borde söka gifva en del regementen en vinterför¬
läggning och en sommarförläggning och således på två olika håll
uppföra byggnader för samma trupp, så har jag velat framhålla, att
vi, som för närvarande äro ledamöter af Riksdagen, lia skyldighet
att söka förebygga, att kostnaden för försvaret blir större än
55
N:0 5».
Onsdagen den 11 Maj, e. in.
nödigt är, samt icke gifva vårt bifall till en anordning som medför Angående
fördubblade kostnader. Riksdagen äger ju vid beviljandet af anslaget h medeltal
att bestämma de villkor, som den kan anse nödiga, men sedan uppförande
Riksdagen en gång beviljat anslaget, så bär den afsagt sig all möj- afnya hygg¬
lighet att kunna påverka Kungl. Maj:t i detta hänseende. nader för
Jag ber att få erinra därom, att, om vi i vårt fattiga land skulle armén.
få två förläggningsorter för hvarje trupp eller åtminstone för en del (Forts)
truppförband, vi skulle bestå oss med en lyx, som ingen annan
europeisk stat ännu ansett sig ha råd med. I Tyskland har man
icke två förläggningsorter för samma trupp. Där sammandragas
visserligen trupper på vissa orter, men endast under en kortare tid på
sommaren, då trupperna kunna ligga i tält.
Jag får därför, herr talman, vidhålla mitt yrkande.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr
talmannen framställt propositioner på de därunder gjorda yrkandena,
antog kammaren det förslag, som framställts i den af herr vice tal¬
mannen Pehrson med flere afgifna, vid förevarande utlåtande fogade
reservationen.
§ 4.
Slutligen föredrogs och godkändes andra särskilda utskottets
memorial, n:o 6, i anledning af skiljaktiga beslut rörande viss del
af utskottets utlåtande n:o 3, angående lån af statsmedel för be¬
redande af tillfälle för arbetare att på landsbygden förvärfva egna
hem, samt därmed i samband stående ämnen.
§ 5.
Justerades protokollsutdrag.
§ 6.
Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtande och memorial:
n:o 5, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af §§ 49 och 87 regeringsformen samt §§ 10 till och
med 25 äfvensom §§ 27, 28 och 38 riksdagsordningen jämte inom
Riksdagen väckta förslag i fråga om valrätten till Riksdagens kam¬
rar; och
n:o 6, angående fullbordad granskning af de i statsrådet förda
protokoll;
sammansatta stats- och hankoutskottets memorial, n:o 13, an¬
gående anvisande af ersättning åt utskottets sekreterare; samt
bevillningsutskottets memorial n:o 40, i anledning af kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande vissa delar af bevillningsutskottets be
N:o B#. 56 Onsdagen den 11 Maj, e. m.
tänkande n:o 31, i anledning af Knngl. Maj:ts proposition med
till förordning angående villkoren för postbefordran af tidningar
andra periodiska skrifter, äfvensom en i sammanhang med n
proposition väckt motion.
§ 7.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr K. F. G. Almqvist under den 13 maj,
» E. G. H. Åkerlund » 2 dagar fr. o. m. den 13 maj och
» A. A. N. Eeuterskiöld » den 13 maj.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 11,43 e. m.
In fidem
Herman Palmgren.
Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1904.