RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1904. Andra Kammaren. N:o 57.
Tisdagen den 10 maj.
Kl. 2 e. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 3 innevarande maj.
§ 2.
Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden
n:is 8 a, 107, 108 och 109.
§ 3.
Härefter föredrogs statsutskottets memorial n:o 110, i an¬
ledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande
anslagen under riksstatens tionde hufvudtitel.
Punkterna l:o) och 2:o).
Lades till handlingarna.
Punkterna 3:o) och 4:o).
De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.
§ 4.
Efter föredragning häruppå af statsutskottets memorial
n:o 111, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
dels Kungl. Maj:ts under fjärde hufvudtiteln af statsverkspropo¬
sitionen framställda förslag om anvisande å beviljadt anslag till
uppförande af nya byggnader för armén, dels ock i denna fråga
Andra Kammarens Prof. 1904. N:o 57. 1
N:o 57.
2 Tisdagen den 10 Maj.
vackt motion, blef den däri föreslagna voteringspropositionen af
kammaren godkänd.
§ 5.
Föredrogs och godkändes bevillningsutskottets betänkande
n:o 39, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med för¬
slag till förordning angående vissa bestämmelser rörande sjö¬
farten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge, dels ock en
i ämnet väckt motion.
§ 6-
Vidare föredrogs, men bordlädes åter särskilda utskottets
n:o 2 memorial n:o 6.
§ 7-
Föredrogos hvart för sig och blefvo af kammaren godkända:
sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 11, i an¬
ledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt tillämpning af hvad i lagen den 6 juni 1902, innefattande
inskränkning i inmutningsrätten, är stadgadt;
statsutskottets utlåtande n:o 106, angående beräkningen af
statsverkets ordinarie inkomster; och
sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 9, i an¬
ledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl. Maj:t dels
med begäran om framläggande af förslag till lag angående ge
mensamhetsskogar för kommuner, korporationer och enskilde,
dels ock i fråga om viss ändring i förordningen angående skogs-
vårdsstyrelser den 24 juli 1903.
§ 8.
Om ändringar Till afgörande förelåg sammansatta stats- och lagutskottets
i stadgan an- utlåtande n:o 10, i anledning af väckt motion om ändringar i
gående stadgan angående skjutsväsendet.
väsendet. J
Uti eu inom Riksdagens Andra Kammare väckt motion,
n:o 20, hade herr J. Johnsson i Bollnäs hemställt, att Riksdagen
måtte för sin del besluta, att §§ 1, 3, 5, 8, 9. 11, 12, 14, 15,
18, 19, 22, 23, 30, 50 och 60 af Kungl. Maj:ts stadga angående
skjutsväsendet den 31 maj 1878 skulle erhålla den förändrade
lydelse, som i motionen angåfves.
Tisdagen den 10 Maj.
3 N:o 57.
Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till Om ändringar
Utskottets hemställan upplästes, hvarefter ordet begärdes af ,F t
motionären ^ 1 s'
Herr Johnsson i Bollnäs: Herr talman! Det är anmärk-
ningsvärdt, hur sakta det går framåt, då det är fråga om att söka
förebygga missbruk utaf rusgifvande drycker, vare sig det gäller
öl eller andra sprithaltiga och rusgifvande varor. Om man följer
Riksdagens förhandlingar under en följd af år, skall man finna,
att då vi för 10 ä 12 år sedan högst sällan kunde få ens något
sympatiuttalande för en motion, som afsåg att förebygga miss¬
bruk af rusgifvande drycker, så har dock så småningom denna
fråga trängt sig fram, så att det numera ej är så ofta, som man
finner ett direkt afslag från ett utskott, enär det söker att ställa
sig sympatiskt för själfva frågan. Men tänker man att få ett
positivt resultat, då är man bedragen. Ty det är högst sällan
vederbörande utskott kommer med ett sådant förslag, som kan
benämnas effektivt. Den ena gången är det så, att den, som
väcker ett förslag, har gått för långt, och utskottet anser sig då
böra afstyrka förslaget af det skälet. En annan gång anser ut¬
skottet, att motionären icke tagit steget fullt ut, och då är det
också ett skäl för afslag.
Den motion, som jag tagit mig frihet att väcka, innehåller,
såsom herrarna torde finna, två frågor, hvar för sig utaf ganska
stor vikt för landsbygden. Den ena afser en rättelse uti det nu
bestående missförhållandet med afseende på de roterings- och
vakansafgifter, hvilka äro anslagna till gästgifveriernas underhåll
och som fortfarande måste utgå, under det att Riksdagen i öfrigt
efterskänkt samtliga grundskatter och roteringsbesvär. Det är
verkligen egendomligt, att ett utskott, som bör kunna se dessa
frågor från allmän synpunkt och skärskåda dem såväl från
rättslig som från billighetssynpunkt, kan komma och göra en
framställning till Riksdagen, att ett förslag angående denna frågas
reglerande eller ordnande icke bör föranleda någon Riksdagens
åtgärd. År det rättvist, att hemman och egendomar, hvilkas
roterings,skyldighet och vakansafgifter hafva anslagits till dessa
gästgifveriers underhåll, skola fortfarande utgöra denna rotering
oafkortad, oaktadt Riksdagen har efterskänkt grundskatterna och
roteringen i öfrigt? Frågan har varit föremål för pröfning.
Vederbörande roteringsskyldige hafva nämligen nekat att betala
den del af bidraget, som svarar emot de af Riksdagen beviljade
afskrifningarna, men domstolarna hafva på grund af föreskriften
i skjutsstadgan ansett, att gästgifverierna fortfarande skola oaf¬
kortad! tillgodonjuta de förmåner och räntor, som varit anslagna
till deras underhåll, och såväl underdomstolarne som Kungl.
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
i stadgan an¬
gående skjuts¬
väsendet.
N:o 57. 4
Tisdagen den 10 Maj.
Om ändringar
i stadgan an¬
gående skjuts¬
väsendet-
(Forts.)
Maj:t ha därför ålagt de roteringsskyldige betalningsskyldighet.
Frågan har då dragits under Kungl. Maj:ts administrativa pröf¬
ning och är åtminstone i ett särskildt fall, som jag känner, ännu
icke afgjord. Vederbörande myndigheter, som fått sig förelagdt
att yttra sig i ärendet, hafva emellertid tillstyrkt, att ersättning-
för dessa afgifter skulle utgå från statsverket och att de således
borde afskrifvas jämväl för ifrågavarande hemman.
Nu har jag tänkt mig, att denna fråga lättast skulle kunna
ordnas på det sätt, att skjutsstadgan ändrades därhän, att skjuts¬
hållningen och gästgifverierna förenades, så att den, som lämnade
anbud på skjutsen, också skulle vara både skyldig och berättigad
att öfvertaga gästgifverihållningen. Då skulle icke något sär¬
skildt bidrag från staten erfordras. Det är ju oegentligt, att
staten skall bidraga till gästgifverihållningen efter andra grunder
än de, som äro gällande beträffande skjutshållningen. Bidragen
till skjutshållningen utgå, såsom vi veta, till hälften från staten
och till hälften från landstingen. Men kostnaden för gästgifveri¬
hållningen, till hvilken staten anslagit räntor och vakansafgifter
af viss roteringsskyldig jord, bestrides således helt och hållet af
statsverket. Det är således icke endast af det skälet, att man
skulle få dessa mera reglerade, som jag väckt motionen, utan
jämväl af den anledning, att de flesta, som lämna anbud på
entreprenadskjuts, äro villiga och anse det vara eu fördel att
äfven få mottaga gästgifverihållningen samtidigt; ty därpå anse
de sig kunna göra en extra förtjänst utöfver hvad skjutsningen
kan inbringa.
Nu är det emellertid så med en del gästgifverier, att det är
vissa hemman, som hafva skyldighet att hålla gästgifveri emot
anslagna förmåner, och att vederbörande myndigheter anse, att
gästgifveriet icke får flyttas och förenas med skjutsentreprenaden,
utan att de bestämmelser i fråga om skjuts och gästgifveri för¬
enande, som i detta hänseende föreskrifvas i skjutsstadgan, anses
icke gälla gästgifverier, hvilka med vissa däraf omförmälda för¬
måner blifvit bestämda att tillkomma särskilda gästgifverihemman.
Det skulle således enligt min öfvertygelse icke blifva någon som
helst ökning af skjutsningsutgifterna, om nämligen med skjuts-
ningen förenades gästgifveri; och då så är, förstår jag icke,
hvarför man icke skulle anse sig böra vidtaga en åtgärd, som
skulle kunna utjämna de missförhållanden, som nu obestridligen
äga rum.
Jag upprepar: är det rättvist, att hemmanen fortfarande
skola utgöra ett onus, som är genom både 1885 och 1892 års
lagar, antagna af Konung och Riksdag, efterskänkt? Icke tror
jag, att någon kan försöka att försvara en sådan åtgärd. Det
är en påtaglig rättskränkning, som icke var afsedd vid lagarnas
antagande. Konungens befallningshafvande i åtskilliga län antog
såsom en gifven följd af dessa lagar, att ifrågavarande bidrag
5 N:o 57.
Tisdagen den 10 Maj.
också skulle efterskänkas. Af denna anledning liar också staten Om ändringar
lämnat bidrag till de räntor, som blifvit fixerade att utgå med ite^dTskjwU-
visst belopp, nämligen grundskatten, som delvis jämväl utgått tilly väsendet.
gästgifveri. Om innehafvare af gästgifveri funnit sig belåten (Forts.)
med att i ersättning för dessa räntor taga ett fixt belopp, tiar
staten utbetalt dessa bidrag. Detta gäller med afseende på grund¬
skatten. Däremot är det icke samma förhållande med roteringen.
Ty roteringskostnaden utgöres fortfarande af de hemman, som af
ålder betalt vakansafgifter till gästgifverier, och till dem lämnar
staten icke något vederlag. Det är icke så obetydliga belopp,
hvarom bär är fråga, enär det endast inom Gäfleborgs län är 32
gästgifverier, som hafva dylika förmåner, förmåner, som få läm¬
nas af andra hemman såsom roteringsskyldiga i form af vakans¬
afgifter, hvarför de icke få någon ersättning af staten. Jag
förstår icke, huru denna kammare, där man alltid ansett, att
grundskattefrågan borde ordnas, — huru det kan vara någon,
som har mod att åtminstone från rättslig synpunkt försvara, att
dessa' roteringsafgifter fortfarande skola utgå.
Detta med afseende på de vakansafgifter, som utgå från
hemmanen.
Hvad åter beträffar min motion i hvad den afser att före¬
bygga de missbruk, som allmänt förekomma med afseende å
ölutskänkningar vid gästgifverierna, har äfven i den delen ut¬
skottet ansett, att motionen icke bör föranleda någon åtgärd.
Jag har nämligen föreslagit den ändringen beträffande pröfningen
af de gjorda entrepenadanbuden, att, därest mer än ett anbud
lämnats med afseende på skjutshållningen, landstinget skulle
hafva rättighet att antaga ett anbud, som möjligen vore något
högre än det lägsta, när landstinget ansåg skäl föreligga för ett
sådant förfarande, synnerligast om man därigenom kunde få en
mera pålitlig person, som öfvertoge jämväl gästgifveriet, Nu är,
som vi veta, den bestämmelsen gällande, att det lägsta anbudet
skall antagas, äfven om det lämnats af en person, som man icke
anser vara fullt lämplig och anledning är att befara, att denne
anbudsgifvare icke kommer att sköta gästgifveriet till belåtenhet
för orten. Landstinget har nämligen ingen rättighet att antaga
ett anbud, som kan vara, om än obetydligt, högre, äfven om det
afgifvits af en person, som lämnar full garanti för, att gäst¬
gifveriet kommer att skötas på ett ordentligt sätt.
Det har varit mer än en gång, som sådana frågor före¬
kommit, Och ehuru bestämmelserna äro tydliga i det afseendet,
att icke landstingen hafva enligt gällande förordning rättighet
att antaga något annat anbud än det lägsta eller, om detta anses
för högt, bestämma det lägre bidrag, som landstinget kan vara
villigt att betala, hafva en del landsting antagit ett något högre
anbud, då de ansett sig hafva genom detta högre anbud haft
större garanti med afseende på den bjudandes personlighet och
N:o ä7. 6
Tisdagen den 10 Maj.
S*T'?fhet’ att hau icke skulle tillåta sig några särskilda öfverträ-
gåemk skjuts-med afseende på utskänkning af maltdrycker. Konungens
väsendet, befallningshafvande bär då i vissa fall fastställt detta beslut.
(Forts.) Men i andra fall har Konungens befallningshafvande ansett sig
af gällande författning förhindrad att fastställa beslutet, och då
har ny auktion med ty åtföljande besvär och svårigheter upp¬
stått, så mycket mera som landstinget då icke kunnat pröfva
anbuden förrän vid nästa landstings sammanträde. Det synes
mig, som om det icke skulle vara synnerlig risk att tillåta lands¬
tinget att antaga ett anbud, äfven om det vore något högre än
det lägsta, då landstinget anser och är öfvertygadt om att däri¬
genom göra den ort, där gästgifveriet är beläget, en stor tjänst
och befordra ordning.
Nu har emellertid utskottet ansett, att äfven denna fråga
icke behöfde tagas under öfvervägande. Och utskottet går så
långt, att det säger, att denna pröfningsrätt finnes i alla fall.
Nej, mina herrar, jag trotsar den af utskottets ledamöter, som
vill påstå, att nuvarande författning ger landstinget den rätten
nämligen att antaga ett anbud, som är högre än det lägsta. Jag
har i min hand en resolution, som visar, att Kungl. Maj:t tolkat
skjutsstadgan på det sätt jag här ofvan afgifvit. Den resolu¬
tion, som jag åberopar, gäller ett fall, då landstinget antagit ett
anbud, som var 5 kronor högre än det lägsta, af flen anledning,
att den, som lämnat det lägsta anbudet, var känd för att vara
en. mindre pålitlig person. Då det endast gällde 5 kronor för
att få eu helnykter person, som haft gästgifveri förut och skött
det till belåtenhet, tvekade icke landstinget att antaga hans an¬
bud, fastän det var högre. Men landshöfdingeämbetet godkände
det icke. Häröfver anfördes besvär af den kommun, inom hvil¬
ken gästgifveriet var beläget. Men Kungl. Maj:t ansåg, att
Konungens befallningshafvande hade rätteligen förfarit, och att
landstinget hade gått utöfver sin befogenhet, då det antog ett
anbud, som var högre än det lägsta.
Under sadana förhållanden måste man vara tveksam, om
det är skäl att gorå något försök att ordna dylika förhållanden,
då man kan från ett utskott få afslag på så berättigade fordringar
som dessa, där det icke är fråga om ökade utgifter för staten,
utan ^endast att landstinget må äga rättighet att pröfva dessa
anbud; och då landstingen själfva få bidraga med hälften, så torde
det icke kunna anses vara någon risk att till denna korporation
öfverlämna denna pröfningsrätt.
Jag har vidare föreslagit eu ändring med afseende på ut-
skänkningen af öl vid gästgifverierna, syftande därhän, att man
skulle vinna en mera betryggande kontroll å dessa försäljningar,
öfver hvilka nu på landsbygden i allmänhet anföras många be¬
fogade klagomål. Det finnes naturligtvis eu del gästgifverier,
som skötas försvarligt, men om en stor del kan sägas, att de
7 N:o 57.
Tisdagen den 10 Maj.
äro en kräfta för det samhälle, där de äro belägna. Veder-Om ändringar
börande åklagare hafva i flera fall försökt åtala dessa föreståndare l^^Tkjuts-
för gästgifverier för olaga försäljning. Men domstolarna lur v<jSen<jet.
meddelat det utslag, att den rättighet, som beviljats gästgifveri- (Forts
erna i skjutsstadgan, är en rättighet, som icke står i något sam¬
manhang med de inskränkande bestämmelser, som i öfrigt gälla
med afseende å försäljning af maltdrycker. Man har således
icke kunnat få rättelse i det hänseendet. Jag tänkte mig då,
att den bestämmelsen skulle stadgas, att den, som säljer malt¬
drycker vid gästgifveri, skall vara skyldig att tillse, att den, som
köper, må anteckna sitt namn i en bok. Därigenom skulle eu
nödig kontroll åstadkommas däröfver, att endast resande finge
köpa maltdrycker, och vederbörande domstol skulle bli i tillfälle
att bedöma, huruvida öfverträdelse af maltdrycksförordningen
kunde anses hafva ägt rum.
Jag vågar påstå, att de skäl, som af utskottet anförts för
afslag å min motion i fråga om vederbörande landstings pröf-
ningsrätt, äro oriktiga, emedan de strida mot gällande bestäm¬
melser. Och hvad som kunnat föranleda utskottet att afstyrka
bifall till mitt förslag rörande roteringsbesvären och vakansafgif-
terna, hvilka utgå från vissa hemman, det framgår icke af ut¬
skottets betänkande. Utskottet säger, att det anser, att icke
några ändringar böra vidtagas, men den grundsatsen kan ju
icke vara hållbar, då det i detta fall gäller en rent rättslig
fråga.
Jag skall därför, herr talman, yrka bifall till motionen. Jag
tror, att den är fullt befogad, och jag är öfvertygad, att, om
äfven denna Riksdag icke antager mitt förslag, det snart skall
Ansa sig nödvändigt att vidtaga rättelse i nu angifna hänseenden
såväl beträffande vakansafgifterna, som utgå från vissa hemman,
som beträffande ökad kontroll på gästgifvares rättighet att sälja
maltdrycker, likasom äfven i fråga om utsträckt befogenhet för
landstingen att pröfva afgifna anbud på skjutsentreprenader.
Jag yrkar, herr talman, bifall till min motion.
Herr Segerdahl: Motionären har framlagt ett förslag till
ändring af åtskilliga paragrafer i skjutsstadgan, och han har gjort
det, såsom han nu förklarat, hufvudsakligen i två syften: det ena
att få bort vissa pålagor, som hvila på åtskilliga hemman till
förmån för gästgifverihållningens uppehållande, och det andra
för att inskränka utskänkning af maltdrycker vid skjutsanstalterna
och öfva bättre kontroll öfver den utskänkning, som därstädes
försiggår.
Hvad då först angår yrkandet att få aflyftade en del räntor
och naturaförmåner, som utgå för skjutsinrättningens uppe¬
hållande, är förhållandet det, att för närvarande icke kvarstå
några räntor, som för detta ändamål utgå af jorden. Dessa räntor
N:o 57. 8
Tisdagen den 10 Maj.
Om ändringar indrogos nämligen till statsverket redan 1869 och hafva afskrifvits
^““anhang med Öfriga grundskatter.
väsendet. Motionären har äfven talat om vissa naturaförmåner, som
(Ports.) skulle utgå för detta ändamål. Ja, det lärer visserligen vara
förhållandet, att i eu provins, nämligen Helsingland, sådana
naturaförmåner utgå, men det är ganska outredd af hvilken be¬
skaffenhet de äro. Motionären har påstått, att de skulle vara
rotevakansafgifter, men efter de upplysningar, som jag erhållit i
kammarkollegium, lärer detta icke vara odisputabelt, utan man
anser, att de snarare höra till hvad man kallar hemkall. Huru
som helst, torde det icke vara lämpligt att genom förändring af
en paragraf i skjutsstadgan få bort sådana gamla afgälder, som
hvila på jorden. Därför tarfvas utan tvifvel en mycket mera
omfattande undersökning. Emellertid vill jag upplysa den ärade
motionären om, att det verkligen inom kammarkollegium pågår
arbete att få bort dem på grund af en hos regeringen gjord hem¬
ställan, hvilken nu är remitterad till yttrande af kammarkollegium,
och det är väl sannolikt, att de komma att försvinna på annan
väg, än motionären tänkt sig.
Det andra syftet -— eller hufvudsvftet — med motionen har
motionären förklarat vara, att maltdrycksutskänkningen vid skjuts¬
anstalterna borde inskränkas och bättre kontrolleras. Motionären
bär därvid i främsta rummet erinrat om landstingens befogen¬
het att antaga entreprenadanbud å skjutsning. En person, som
åtager sig skjutsning på entrepeuad, är under vissa förhållanden
berättigad att utskänka maltdrycker, men detta stadgande i skjuts¬
stadgan, hvilket handlar om landstings befogenhet i detta fall,
tolkas, såsom jag har erfarit, i flera län på det sätt, att lands¬
ting icke är ovillkorligen pliktigt att antaga det lägsta anbudet,
utan kan fästa afseende vid den anbudsgifvande personen. Om
nu motionären också har kunnat framdraga eu kungl. resolution
pa motsatsen, återstår det dock för honom att visa, att i detta
ärende det blifvit styrkt, att den person, som afgifva ett lägre an¬
bud, icke var lämplig att hafva utskänkningsrörelse.
Motionären har äfven föreslagit, att till åstadkommande af
bättre kontroll öfver maltdrycksutskänkningen det skulle införas
eu särskild bok, i hvilken hvar och eu, som önskade förplägning
vid gästgifveri, skulle införa sitt namn, vid äfventyr att han
eljest icke erhölle hvad han begärde. Mig förefaller det dock
synnerligen tvifvelaktigt, om denna bok skulle kunna tjäna det
mål, som motionären åsyftar, ty jag tänker, att i det fall, då en
föreståndare för en skjutsanstalt skulle frestas att utskänka malt¬
drycker olagligen, han icke skulle lägga fram denna bok, och
alltså blir det ingen anteckning af. Och det lärer väl i alla fall
icke gå för sig att bifalla motionärens förslag i denna del, sådant
det här föreligger, ty såsom motionären formulerat detsamma,
skulle det till och med blifva omöjligt för en person, som kommer
9 N:o 57.
Tisdagen den 10 Maj.
till eu gästgifvaregård och begär en smörgås, att få det utan att
teckna "sitt namn i denna bok, och det vore väl att gå alldeles
för långt.
Jag tror, att motionären bort egna mera omsorg åt affattan-
det af denna sin motion och bättre utredt sina åsikter, såväl hvad
angår de pålagor, som hvila på jorden, som ock i öfriga delar,
och jag anser, att kammaren skulle handla rätt oförsiktigt, om
den antoge motionärens förslag till ändring i skjutsstadgan, hvar¬
för jag, herr talman, yrkar bifall till utskottets.förslag.
Om ändringar
i stadgan an¬
gående skjuts-
väsendet.
(Forts.)
Herr' Johnsson i Bollnäs: Talaren på göteborgsbänken
yttrade, att det för närvarande försiggår en utredning i kammar¬
kollegium om borttagande af dessa onera eller rotevakansafgifter,
som betalas af vissa hemman till gästgifverierna. Detta påstående
är ej exakt, ty förhållandet är, såsom jag redan erinrat, att en
del personer anfört besvär däröfver, att de för sina hemman
blifvit ålagda att betala dessa afgifter. De hafva nämligen ansett,
att det vore orättvist, att de skulle betala hela vakansafgiften, då
för andra hemman dessa onera voro afskrifna till vissa procent.
De förlorade emellertid domstolsvägen, då det ansågs, att, då
skjutsstadgan tillförsäkrade gästgifverierna dessa förmåner, hem¬
manen icke kunde medgifvas att få någon del af dem afskrifna.
Jag vill dock särskild! erinra, att detta gällde endast ett enskild!
fall. Vederbörande ingingo då till Kung! Maj:t med eu anhållan
att få ersättning för de 10 år, hvarunder de betalat dessa afgifter,
efter samma procent som grundskatterna blifvit afskrifna. Frågan
remitterades af Kungl. Maj it till vederbörande Konungens befall¬
ningshafvande, som tillstyrkte framställningen, enär dessa roterings-
afgifter kunde anses, enligt lagarne därom, vara afskrifna. Frågan
remitterades vidare till kammarkollegium för yttrande, och där
ligger den för närvarande. Men detta ärende afser ingalunda att
utreda, huruvida dessa afgifter skola borttagas. Det är en helt
annan sak att yttra sig öfver besvär, som Kungl. Maj:t för af¬
gifvande af yttrande remitterat till kammarkollegium, än att
kammarkollegium hade till åliggande att utreda, huruvida dessa
afgifter böra afskifvas eller icke.
Samme talare yttrade äfven, att det borde tillkomma veder¬
börande landsting att pröfva, huruvida de personer, som lämnade
anbud å entreprenadskjuts, vore lämpliga eller icke, och han gick
till och med så långt — jag vågar säga i advokatorisk! resone¬
mang — att han sade. att det landsting, som antagit 5 kronor
högre ersättning än det lägst afgifna, icke har styrkt, att den, som
afgifvit det lägsta anbudet, skulle vara mindre lämplig. Lands¬
tingets bedömande skulle således icke vara tillräckligt. Ja, ett
sådant skäl får gälla för den ärade talaren själf. För min del
hoppas jag emellertid, att ingen här i kammaren tager intryck
däraf. För öfrigt får jag säga, att rätten att pröfva eu persons
N:o 57. 10
Tisdagen den 10 Maj.
?7Xan9Z]fmpli^ hvarom bestämmelser finnas meddelade i skjutsstadgan.
gående skjuts-bhkommer icke landstingen, utan det är Konungens befallnings-
väsendet, hafvande, som hafva rättighet att pröfva anbudsgifvarens lämplighet
(Forts.) i detta afseende. Konungens befallningshafvande kan förklara,
att en person icke skall antagas, i hvilket fall det är föreskrifvet,
att ny auktion skall hållas. Men det iir något helt annat att
tala om, att Konungens befallningshafvande har denna pröfnings-
lätt, än att såga, att landstingen har den. Landstinget har endast
att pröfva bidragens storlek och att antaga det lägsta eller också
att föreslå det lägre bidrag, som bör utgå.
Denna fråga har undergått sådan utredning, att talaren på
göteborgsbänken icke skall försöka att göra troligt, att jag fram¬
kastat ett ärende, som icke är tillräckligt förberedt och som jag
icke genomskådat i sin helhet. Det är utskottet, som icke synes
hafva velat göra sig besvär eller af annan anledning icke velat
se fiågans innebörd. Emot motionen har icke kunnat framställas
någon egentlig anmärkning, utan utskottet har endast »ansett»,
att den icke borde vinna Riksdagens bifall. De skäl, som möj¬
ligen hafva legat bakom detta uttalande, därom har utskottet
icke yttrat sig.
Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till min motion.
Herr Centerwall: Jag skall icke ingå djupt i denna fråga,
då jag icke är i egentlig mening sakkunnig på detta område.
När tranorna dansa, böra sparfvarna hålla sig hemma. Men jag
ma saga, att jag tycker, att utskottet har affärdat denna i och för
sig välbetänkta motion alltför knapphändigt. Det har synts mig,
som om lagutskottet och dess delegationer skulle mera intressera
sig för städernas sociala förhållanden än för något annat. Jag tror
dock, att utskottet på de skäl, motionären anfört, skulle hafva
kunnat komma med ett tillstyrkande af ett skrifvelseförslag.
Det är visserligen sant, att utskottet visat, att åtminstone
en del af de petita, som motionären framställt, redan af vederbö¬
rande tagits i betraktande, så att någonting i den vägen är under
utarbetande. Men en numera tämligen lång erfarenhet inom
Riksdagen har lärt mig, att det icke skadar att köra på veder¬
börande litet, och jag tror därför, att en skrifvelse åtminstone
icke varit ur vägen. Som jag emellertid icke anser, att det är
den ringaste utsikt att drifva igenom ett sådant yrkande, skall
jag nöja mig med hvad jag nu sagt och icke göra något posi¬
tivt yrkande.
Herr Ericsson i Vallsta: Jag tror i likhet med herr Johns¬
son, att landstingen icke hafva den behörighet, som de borde ha
i dylika frågor. Jag erinrar mig, huru det tillgick eu gång inom
Gäfleborgs län i fråga om inrättande af ett nytt gästgifveri. Den
kommun, inom hvilken gästgifveriet skulle inrättas, hade enhäl-
11 N:o 57.
Tisdagen den 10 Maj.
ligt uttalat sig både på kommunalstämma och på möten, att den Omandnngar
visserligen ville hafva ett gästgifveri, men icke någon ölkrog.*^™."”;
Kunde man icke få ett gästgifveri utan att på samma gång få väsendet.
en ölkrog, så afstyrktes hellre gästgifveriet. Då frågan förekom (p0rts.)
inför landstinget, höjdes röster för, att landstinget skulle bevilja
det begärda bidraget med villkor, att vid det nya. gästgifveriet
ölförsäljning icke finge äga rum. Man ansåg nämligen, att, om
landstinget å sin sida sade, att bidraget beviljades under den och
den förutsättningen, och entrepenören för sin del gick in på
dessa villkor, saken skulle kunna låta arrangera sig. Men då
förklarades af personer, hvilkas ord vägde mycket i landstinget,
att landstinget icke hade rättighet att göra en sådan inskränk¬
ning, emedan skjutsstadgan tillförsäkrade gästgifvare rätten att
under alla omständigheter försälja Öl.
Jag tror således, att landstingen borde hafva större befogen¬
het, än de nu hafva i dessa frågor, och jag får därför för min
del instämma med herr Johnsson i hans yrkande.
Herr Zetterstrand: Det förefaller mig högst äfventyrligt
att nu bifalla ett förslag, som afser en så pass genomgående för¬
ändring, som här är i fråga, då jag icke kan finna, att saken är
så genomtänkt och utredd, som den för ett sådant fall borde vara.
" Såsom utskottet påpekat, är frågan om utskänkningar vid
gästgifverierna för närvarande i vidsträcktare mån, än motionären
föreslagit, dragen under Kungl. Maj:ts pröfning. Utskottet, om-
förmäler på sidan 13 i betänkandet, att Kungl. Maj ds befallnings¬
hafvande i Jönköpings län hos Kungl. Majd på anförda skäl
hemställt, att sådan ändring måtte vidtagas i skjutsstadgan, att
den skjutsstationsföreståndare eller skjutsentreprenörer nu med-
gifna rätt att utan samband med gästgifverihållning försälja malt¬
drycker upphäfves. Öfver detta förslag har sedermera yttranden
infordrats från öfriga länsstyrelser, och därvid hafva tvenne läns¬
styrelser uttalat sig för borttagande af jämväl den för gästgif¬
verierna medgifna utskänkningsrätt, utom då den utöfvades vid
måltider åt vägfarande. Frågan ligger sålunda i denna del redan
hos Kungl. Maj:t, och jag tror därför icke, att någon framställ¬
ning från Riksdagens sida behöfves. Huruvida det må beliöfvas
en utredning i öfriga hithörande hänseenden, kan jag icke. saga,
men ett bifall till! ett förslag som det nu föreliggande vill jag
på det bestämdaste afstyrka.
Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets enhälliga
hemställan.
Herr Widén instämde häruti.
Herr Johnsson i Bollnäs: Med anledning af yttrandet af
talaren på östgötabänken, att frågan om eu inskränkning i rätten
N:o 57. 12
Tisdagen den 10 Maj.
fÄ!11 maltdrycksförsäljning vid skjutsstationerna eller rättare om
gående skjuts- ett u.PPhafyancle, af denna rätt redan förelåge till Kungl. Maj:ts
väsendet, profning, skall jag be att få säga, att det möjligen kan hafva
(Forts.) betydelse för vissa orter, att skjutsstationernas maltdrycks-
försäljningsrätt borttages, men icke för de norra orterna, och
detta af det skäl, att vi hafva endast några få skjutsstationer.
Inom hela Gäfleborgs län finnes icke mer än ett par skjuts¬
stationer, och dessa skötas oklanderligt, och något missbruk af
ölförsäljningsrätten har mig veterligt ej ägt rum.
Den omständigheten, att denna fråga af Konungens be¬
fallningshafvande i Jönköpings län dragits under Kungl. Maj ds
pröfning, utgör således icke något skäl för oss att vara belåtna
med och afstå ifrån yrkande på rättelse beträffande allmänt
öfverklagade missbruk vid gästgifverierna, Jag har i motionen
framhållit behofvet af ändring beträffande giistgifverieriici af det
skäl, att vi hufvudsakligast hafva sådana och icke skjutsstationer;
och gästgifverierna kunna icke komma att falla under de bestäm¬
melser, som Kungl. Maj:t möjligen kommer att utfärda, därest
det förslag, som Konungens befallningshafvande i Jönköpings län
framställt, skulle vinna bifall hos Kungl. Maj:t. Jag kan således
icke betrakta detta motiv annat än såsom ett försök att komma
ifrån en berättigad ändring, men något verkligt skäl för ett af-
slag af min motion är sannerligen icke den omständigheten, att
frågan om skjutsstationernas ölförsäljningsrätt inom Jönköpings
län är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
Öf v erläggningen var härmed slutad. Efter af herr talmannen
framställda propositioner på de därunder gjorda yrkandena biföll
kammaren utskottets hemställan.
§ 9.
Bevillningsutskottets härefter föredragna betänkande n:o 36,
angående lydelsen af de särskilda anvisningarna för ledning vid
inkomstskattetaxeriugen under år 1905 in. in., blef af kammaren
godkändt.
§ io.
Därnäst i ordningen företogs till behandling bevillnings
utskottets memorial n:o 37, i anledning af dels återremiss af
punkten l:o) i bevillningsutskottets betänkande n:o 18, i anled¬
ning af väckta motioner angående ändringar i gällande bränn -
vinsförsäljningsförordning, dels ock kamrarnas skiljaktiga beslut
rörande punkten 2:o) i samma betänkande.
Enligt hvad bevillningsutskottet tillhandakomma protokolls¬
utdrag utvisade, hade punkten l:o) i utskottets betänkande n:o
13 N:o 57.
Tisdagen den 10 Maj.
18, i anledning af väckta motioner angående ändringar i gällande
brännvinsförsäljningsförordning, blifvit af Riksdagens båda kamrar
till utskottet återförvisad; och hade i afseende å punkten 2:o) i
samma betänkande kamrarna fattat skiljaktiga definitiva beslut.
Punkten ko).
Vid innevarande riksdag hade inom Första Kammaren herr
K. Åkerberg och inom Andra Kammaren herr J. Widén jämte
fem andra af kammarens ledamöter i två lika lydande motioner
föreslagit,
att Riksdagen måtte besluta:
dels att § 4 mom. 2 i kungl. förordningen den 24 maj 1895
angående villkoren för försäljning af brännvin och andra brända
eller destillerade spirituösa drycker, sådant nämnda lagrum lydde
enligt kungl. kungörelsen den 25 september 1897, måtte erhålla
följande ändrade lydelse:
Innehafvare af rättighet till försäljning af brännvin må e]
låta vare sig mot efterkraf för köpeskillingen eller genom ombud
å annat ställe än det, där han sin försäljningsrätt utöfver, till
köpare utlämna brännvin i mindre belopp än 250 liter; ej heller
må han hos annan än innehafvare af dylik försäljningsrättighet
genom ombud till salu utbjuda eller upptaga beställningar å bränn¬
vin i mindre belopp än nyss är nämndt;
och dels, i händelse af bifall härtill, att § 18 mom. 3 samt
§ 42 i ofvannämnda förordning gåfves den ändrade lydelse, som
af nyss anförda ändring i § 4 mom. 2 betingades.
I anledning häraf hade bevillningsutskottet i sitt ofvan¬
nämnda betänkande under punkten l:o) hemställt,
att herrar Åkerbergs och TFidéns jämte medmotionärers före¬
varande motioner om ändring af § 4 mom. 2, § 18 mom. 3 och
§ 42 i brännvinsförsäljningsförordningen icke måtte af Riksdagen
bifallas.
Utskottet, som icke funnit anledning frånträda sin i frågan
förut uttalade uppfattning, hemställde därför ånyo, att herrar
Åkerbergs och Widéns jämte medmotionärers förevarande motio¬
ner om ändring af § 4 mom. 2, § 18 mom. 3 och § 42 i bränn-
vinsförsäljningsförordningen icke måtte af Riksdagen bifallas.
Vid punkten hade fogats reservationer:
af herr Beckman, som föreslagit:
a) att Riksdagen, i anledning af herrar Åkerbergs och Widéns
förevarande motioner, måtte för sin del besluta, att § 4 mom. 2
i gällande förordning angående villkoren för försäljning af bränn-
N:o 57. 14
Tisdagen den 10 Maj.
vin in. m. den 24 maj 1895, sådant sagda moment lydde enligt
kung!, kungörelsen den 25 september 1897, skulle erhålla föl¬
jande förändrade lydelse;
»Innehafvare af rättighet till försäljning af brännvin må ej
låta vare sig mot efterkraf för köpeskillingen eller genom ombud
ä annat ställe än det, där han sin försäljningsrättighet utöfvar,
till köpare utlämna brännvin i mindre belopp än 250 liter.
Ej heller ma innehafvare af rättighet till försäljning af bränn¬
vin hos annan än innehafvare af dylik försäljningsrätt genom
ombud till salu utbjuda eller upptaga beställningar å brännvin
i mindre belopp, än nyss är nämndt; om sådant bolag, som i §
9 mom. 2 sägs, är i detta hänseende särskildt stadgadt;» samt
b) att, för den händelse den i punkten a) här ofvan gjorda
hemställan blefve af Riksdagen bifallen, Riksdagen jämväl måtte
för sin del besluta, att § 42 i ofvannämnda förordning, sådan
berörda paragraf lydde enligt kungl, kungörelsen den 25 septem¬
ber 1897, skulle erhålla följande förändrade lydelse;
§ 42.
Idkar någon minuthandel med eller utskärning af brännvin
vid tillfälle, då försäljningsrätten ej utöfvas får, eller å annat
ställe, än därtill uppgifvet är, eller förbryter sig någon mot hvad
i § 4 mom. 2 stadgadt är om brännvins utlämnande å annat
ställe än det, där han sin försäljningsrätt utöfvar, eller om ut¬
bjudande till salu eller upptagande af beställningar å brännvin
genom ombud, eller tillåter den, som icke är till utskänkning
berättigad, att, då han i parti eller genom minuthandel säljer
brännvin, något af det sålda på försäljningsstället förtäres eller
afhämtas i mindre belopp, än han är berättigad föryttra, eller
förbryter sig den, som till minuthandel med eller utskänkning af
brännvin berättigad är, mot § 26 mom. 3 och 5 eller § 27, böte
första gången från och med 30 till och med 60 kronor samt
andra gången från 60 till och med 120 kronor och vare dess¬
utom andra gången sin rätt till minuthandel eller utskänkning
förlustig. Lag samma vare, om den, som erhållit rättighet till
utskänkning å passagerarefartyg, utöfvar densamma annorledes,
än i § 13 mom. 2 medgifvet är, eller utan att iakttaga de in¬
skränkningar därvid, som i öfrigt kunna hafva blifvit af Kungl.
Maj:ts befallningshafvande jämlikt samma lagrum föreskrifna;
samt af herrar Tillberg, Petri, Jansson i Krakerud, Ericsson
i Of vanmyra, Almqvist, Höjer, Lindblad och Berg i Göteborg,
hvilka instämt med herr Beckman.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Beckman; Jag tror mig våga hoppas, att det skall
Tisdagen den 10 Maj.
15
N:o Öl.
utgöra eu tillräcklig motivering för det yrkande jag kommer att
göra, om jag hänvisar till hvad som linnes anfördt såväl i
reservationen som i de 2 motioner, om hvilka här är fråga.
Jag ber därför att, på grund af hvad där blifvit framhållet,
äfvensom på grund af hvad här anfördes under debatten i detta
ämne förra gången, få yrka bifall till den vid denna punkt
fogade reservationen.
Vidare anfördes ej. Efter af herr talmannen i ämnet fram¬
ställda propositioner biföll kammaren den af herr Beckman vid
förevarande punkt afgifna reservationen.
Punkten 2:o).
Lades till handlingarna.
§ 11-
Slutligen föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 53, i anled- Om ändringar
ning af väckta motioner angående ändringar i gällande sjöfarts- *
lagstiftning. lagstiftning.
Punkten l:o).
Efter föredragning af denna punkt anförde
Herr Ödman: Herr talman, mina herrar! Ehuruväl jag
icke har något annat yrkande att göra än på bifall till utskottets
hemställan, anser jag mig likväl skyldig att såsom sjöfarande
säga några ord i denna viktiga fråga, på det att man vid en
blifvande utredning af densamma möjligen må kunna hafva
någon ledning af hvad en yrkesman har att säga i saken. Hvad
jag särskilt vill påpeka är, att vid en blifvande utredning af
denna fråga bör hänsyn tagas till den stora skillnad, som före¬
finnes mellan de stora atlanterångarne, som tillhöra stora bolag
och för hvilka den här ifrågasatta åtgärden väl närmast är an¬
sedd, och de små kustfartyg, som under sommarmånaderna
segla på t. ex. Östersjöhamnarne eller våra insjöar. I fråga om
de stora ångfartygen lärer det numera vara brukligt, att redaren
bestämmer öfver både befälhafvaren och annat rörande fartyget,
men i fråga om de små kustfartygen är ägaren på samma gäng
vanligen befälhafvare, och denne intager således alltid en själf-
ständig ställning. Han trotsar sällan stormar ute på öppna sjön,
utan när vädret är otjänligt, går han in i hamn med sitt fartyg.
För sådana fartyg behöfs därför knappast någon skärpt lag¬
stiftning till förekommande af olyckor.
När frågor om sjöfartsnäringen vid föregående tillfällen varit
N:o 57. 16
Tisdagen den 10 Maj.
Om ändringar på, tal här i kammaren, har alltid diskussionen i desamma ut-
*sjöfarts- mär^ts af en viss hetsighet, som icke varit ägnad att bidraga
lagstiftning, till frågornas lyckliga lösning och denna närings välfärd.
(Ports.) Jag är öfvertvgad därom, att såväl redare som befälhafvare
äro besjälade af lika stort intresse som alla andra, när det galler
att förebygga faror, som kunna hota besättning och last. Den,
som tillbragt en längre tid af sitt lif på skeppsdäck och befarit
både närmare och fjärmare farvatten, och därunder i flera år
varit befälhafvare, känner nog det ansvar, som en befälhafvare
har för besättning och egendom. Jag har aldrig ansett, att man
bör flytta öfver ansvaret från befälhafvaren till en inspektör, ty
gör man det, kan det vara fara värdt, att befälhafvaren anser
sig icke hafva hela ansvaret, och detta skulle skada och icke
gagna säkerheten. Jag har såsom fartygsbefälhafvare alltid tagit
ansvaret på fullt allvar, och jag har icke förglömt min plikt
därvidlag, och därför har det alltid gått lyckligt. Och jag är
öfvertygad därom, att mina medbroder tänka "och handla på
samma sätt som jag.
Jag’ har ingenting emot, att det finnes eu inspektion för
fartyg, innan de gå till sjöss, men för att inspektionen skall vara
fullt effektiv, måste inspektören själf följa med på sjöresorna,
ty det är där faran gäller. Det är nog godt och väl, att det
finnes en inspektör, som ser till, att det t, ex. finnes lagstadgade
lanternor ombord, men skulle man vara fullt följdriktig, borde
inspektören vara med ute på sjön och se till att dessa lanternor
verkligen blifva tända, när de det skola vara, med flera andra
liknande exempel. Man får icke föreställa sig, att sjökaptenerna
äro några personer, som handla liknöjdt och vårdslöst i utöfvande
af sitt ansvarsfulla yrke, ty man måste alltid komma ihåg, att
de riskera sitt eget lif likaväl som besättningens.
Här har vid föregående riksdagar talats mycket om däcks¬
lastens begränsning och att denna icke bör få vara för hög. Man
har därvid framhållit den lagstiftning, som i detta afseende finnes
i England, och sagt: Se, hur engelsmännen tänka icke allenast
på sina egna fartyg, utan äfven på de utländska. Engelsmännen
ha emellertid icke vågat ställa sig så isolerade, att de stadgat,
att bestämmelsen om däckslast skall gälla ens alla engelska fartyg,
utan denna bestämmelse afser endast fartyg, som komma "till
Storbritannien. Man kan däraf förstå, att engelsmännen insett
risken af eu dylik isolering i sjöfartslagstiftning, oaktadt det
att öfver hälften af hela världens handelsflotta är af engelsk
nationalitet, Därjämte är att märka, att den ifrågavarande eng¬
elska lagstiftningen endast tillämpas under vintermånaderna. Om
sålunda ett engelsk fartyg under den årstiden går till engelsk
hamn, får det icke hafva mer än tre fots däckslast, men går
det däremot till t. ex. Frankrike, då får det vara lastadt huru
som helst, utan att någon lagstiftning träffar det. Vi böra be-
17 N:o 57.
Tisdagen den 10 Maj.
I
märka detta, att ej ens engelsmännen vågat lagstifta för sina Om ändringar
fartyg på utrikes fart på grund af konkurrenshänsyn, och desto 1
mindre böra då vi, som äro så betydligt mindre i sjöfarts- lagstiftning.
hänseende, våga oss på någon dylik isolerad lagstiftning rörande (Forts.)
sjöfarten.
Sedan denna fråga sista gången var före här i Riksdagen,
ha i Norge och Danmark utfärdats särskilda författningar angå¬
ende säkerhetsanstalter ombord m. m. Jag har icke läst dessa
författningar, men jag tror, att vi här i Sverige kunna hafva
mycken ledning af dem för vårt lagstiftningsarbete i detta afse¬
ende, ty norrmän och danskar äro mycket praktiska, när det
gäller sjöfartsförhållanden. Det vore väl, om de skandinaviska
länderna kunde hålla ihop äfven i detta hänseende, då de ju
förut ha gemensam sjölag och äfven i andra fall ha gemensamma
bestämmelser.
En ärad kamrat på stockholmsbänken har här i denna fråga
afgifvit en motion, vid hvilken jag vill något uppehålla mig.
Motionen i fråga är åtföljd af en bilaga, eu ritning af ångaren
»Chapman», som låtit så mycket tala om sig. Afsikten med
ritningen i fråga i motionen är att visa, huru illa ställdt det är
med lagstiftningen för vår handelsflotta. Om vi emellertid skär¬
skåda denna fråga från andra synpunkter, skola vi finna, att
fallet Chapman bevisar just motsatsen till hvad den ärade motio¬
nären vill bevisa. Det visar nämligen, att när man antager,
att något fel blifvit begånget, så blir det äfven beifradt. Och
hvad kan man väl mera begära? Den omständigheten, att denna
sak blifvit dragen inför rätta, tyder ju på, att någon särskild
lagstiftning härvidlag icke är behöflig.
Nu säges det äfven, att fartyget Chapman vid olyckstillfället
skulle ha haft för hög däckslast, och att detta har blifvit eu
allmän tro, framgår tydligt af de uttalanden, som rörande denna
sak varit synliga i tidningspressen. Jag vill emellertid förklara,
att enligt den berättelse, som befälhafvaren på Chapman afgifvit
angående ångarens förlisning, och hvilken berättelse är angifven
i förenämnda motion, berodde denna icke därpå, att fartyget var
för hårdt lastadt eller däckslasten för hög — som motionären
påstått —, utan förhållandet var det, att fartyget sprungit läck,
så att det började taga in vatten i lastrummet. Om däckslasten
varit för hög, skulle den gifvetvis ha spolats öfver bord eller
fartyget kantrat. Så har emellertid icke skett, utan fartyget
måste öfvergifvas därför, att det ■— som sagdt — sprungit läck,
och detta beror icke på mer eller mindre hög däckslast eller att
fartyget var mer eller mindre djupt lastadt. Det är för öfrigt
mindre farligt att segla med ett hardt lastadt fartyg än med ett
blott barlastadt. 1 Jag seglar för min del hellre' öfver Atlanten
med ett lastadt fartyg än med ett, som endast har barlast.
Man bar äfven talat om, att fartyget Chapman skulle ha
Andra Kammarens Prof. 1904. N:o 57. 2
N:o 57. 18
Tisdagen den 10 Maj.
Omändringar vant för gammalt, att det ofta varit vid varf och reparerats och
i gällande (jet icke var byggdt som lastångare. Det synes mig emeller-
lagstiftning. ^<3, som om det varit ett godt sjöfartyg. Däckslasten har ju
(Forts) blifvit räddad, och det är tecken till, att sjön icke spolat öfver
däck, ty då skulle allt ha följt med. Besättningen lämnade far¬
tyget, därför att det, som jag nyss nämnde, sprang läck, men
det kan ju hända hvilket fartyg som helst. Det har händt
hundratals gånger förr, och det kommer nog att hända hundra¬
tals gånger efteråt. En läcka kan uppstå å såväl järnfartyg som
träfartyg, och det kan aldrig förekommas genom någon inspek¬
tion, ty anledningarne därtill kunna i många fall vara alldeles
outrannsakliga. En af de största faror, som ett fartyg kan vara
utsatt för, är att en mörk natt ute på öppna sjön stöta på ett
gammalt skeppsvrak eller en mast eller dylikt, som ligger och
flyter i vattenbrynet, ty innan man då vet ordet af, knakar det
till och går hål på fartyget. Jag vill icke säga, att så har
händt i det här omnämnda fallet, utan jag vill endast visa, att
ute på sjön lura många faror, som icke kunna förebyggas genom
någon som helst inspektion.
Jag har, som sagdt, icke något yrkande att här göra, utan
jag har endast velat yttra dessa ord med tanke på ärendets
framtida behandling. Jag anser, att man här icke bör lagstifta
så, att man lagstiftar ihjäl de små kustfartygen. Det har här
talats så vackert om egna hem och deras stora betydelse. Enligt
min tanke äro dessa små kustfartyg att betrakta såsom ett slags
egna hem. Fadern har befälet ombord på skutan och sönerna
hjälpa till, och de äro så rädda om henne som om ögonen. De
gå utmed kusten, och så snart det blir storm, söka de hamn,
och när hösten kommer, lägga de upp. Det är sådana fartyg,
som man bör, såvidt möjligt är, skydda vid en lagstiftning på
detta område, och jag hoppas, att det äfven varit utskottets
mening. Det ser åtminstone så ut, att döma af dess välvilliga
motivering i frågan.
Herr Sandquist instämde häruti.
Ytterligare förekom ej. Utskottets hemställan bifölls.
I fråga om punkten 2:o), som härefter föredrogs, yttrade:
Herr Natt och Dag: Herr talman, mina herrarI Med
anledning af hvad min ärade vän på bohuslänsbänken yttrade
om det, som jag i min motion sagt angående fallet Chapman,
ber jag att med några ord få visa, huru olika uppfattningarna
om detta fall äro inom olika sjöfartskretsar.
Af de många sympatiuttalanden, som kommit mig till del
med anledning af min motion i denna fråga, har jag här i mina
Tisdagen den 10 Maj.
10 N:o 57.
hölider två stycken, den ena från Göteborgs fartygsbefälhafvare-
förening och den andra från Kanalflottans ångfartygsbefälhafvare-
förening. I det förstnämnda uttalandet heter det med anledning
af fallet Chapman följande: »Lagens maktlöshet i detta afseende
framgår tydligt af den i motionen n:o 13 åberopade rättegången
rörande ångaren Chapman, ty oaktadt alla de fel och brister,
som blifvit vederbörligen styrkta, kunde Stockholms rådhusrätt
icke förklara någon vara personligt ansvarig, och ett mera påtag¬
ligt bevis för lagstiftningens ofullständighet låter sig knappast
tänkas.» Det andra uttalandet är af liknande innehåll. Detta
visar, att uppfattningen om ifrågavarande sak kan inom sjöfarts¬
kretsar vara helt olika.
Hvad däremot angår det, som den ärade talaren yttrade
angående de små kustfartygen, kan jag instämma med honom
därutinnan.
För öfrigt har jag icke något yrkande att göra.
Herr Ödman: Endast ett par ord. Med anledning af hvad
den siste ärade talaren nämnde därom, att det råder olika åsikter
inom sjöfartskretsar angående fallet Chapman, vill jag göra
honom uppmärksam därpå, att målet i fråga för närvarande
ligger under rättens pröfning. Chapmans kapten har nämligen
blifvit frikänd af Stockholms rådhusrätt, och målet ligger, såsom
jag tror, för närvarande i hofrätten. Och då så är förhållandet,
böra vi, enligt mitt förmenande, här icke göra några uttalanden
om detsamma.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 12.
Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till para¬
grafer i riksdagsbeslutet:
n:o 21, angående bankovinsten,
n:o 22, angående tillägg till § 21 i grufstadgan,
n:o 23, angående ändring af § 136 i skiftesstadgan in. in.,
n:o 24, angående dels ändring af 6 § i lagen den 28 juni
1895 om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet, dels
ock tillägg till 9 § i lagen den 13 juli 1887 angående handels¬
register, firma och prokura,
n:o 25, rörande lag angående ändring i vissa delar af för¬
ordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862,
n:o 26, angående undansättande i mindre bemedlade döds¬
bon af medel till minderårigt barns underhåll och uppfostran,
N:o 57. 20
Tisdagen den 10 Maj.
n:o 27, angående tillägg till 14 kap. 45 § strafflagen,
n:o 28, angående lagstiftningsåtgärder i syfte att område,
hvarå lifligare byggnadsverksamhet är att emotse, må kunna
regleras redan innan detsamma erhållit större sammanträngd be¬
folkning,
n:o 29, angående lag om ändrad lydelse af 1 kap. 3 § och
2 kap. 14 § i lagen den 10 augusti 1877 angående äganderätt
till skrift m. m.,
n:o 30, angående åtgärder för större skyndsamhet i fråga
om för brott häktade personers inställande för domstol,
n:o 31, angående rätt att medelst expropriation förvärfva
mark för linbaneanläggningar i vissa fall,
n:o 32, angående lag om ändrad lydelse af 6 § i lagen den
12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd af järnvägs
drift och lag om ändrad lydelse af 25 § i lagen den 1 juli 1898
om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige,
n:o 33, angående vissa åtgärder mot utbredning af lungsot,
n:o 34, angående omarbetning i vissa hänseenden af gällande
bestämmelser om tillsättning af prästerliga tjänster,
n:o 35, angående formen för äktenskaps ingående,
n:o 36, angående lag om vissa internationella förhållanden
rörande äktenskap och förmynderskap samt lag om äktenskaps
afslutande inför svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i
utlandet,
n:o 37, rörande vissa ändringar i förordningen angående
stämpelafgiften,
n:o 38, angående ändring i bevillningsförordningen i fråga
om gift kvinnas beskattning, och
n:o 39, angående .restitution till Kockums mekaniska verk-
stadsaktiebolag af erlagd tull för vissa från utlandet införda, vid
byggandet af pansarbåten Tapperheten använda materialier.
§ 13.
Vidare anmäldes och godkändes nedannämnda förslag till
Riksdagens skrifvelser till Konungen, nämligen:
från bevillningsutskottet:
n:o 96, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten
och gränstrafiken mellan Sverige och Norge, och
Tisdagen den 10 Maj.
21 N:o 57.
från lagutskottet:
n:o 97, i anledning af väckta motioner angående ändringar
i gällande vattenrättslagstiftning, och
n:o 98, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 8 kap. 25 § strafflagen.
§ 14.
Justerades protokollsutdrag.
§ 15.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:
n:o 112, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter sadelmakare!!
Johan Fredrik Killander från Skärstad i Östergötlands län;
n:o 113, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
medgifvande för under bildning varande Luleå järnverksaktie-
bolag att för visst fall erhålla malm från grufvor i Gellivare
socken af Norrbottens län; och
n:o 114, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
beredande af förbättrad aflöning under år 1904 åt den vid tull¬
kammaren i Riksgränsen anställda personal;
bevillningsutskottets betänkande n:o 38, i anledning af
väckta motioner om ändring af 8 och 12 §§ bevillningsförord-
ningen och 1 § instruktionen för taxeringsmyndigheterna;
lagutskottets utlåtande n:o 54, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående förlängning af tiden,
under hvilken förordningen den 6 juni 1883 rörande de lappar,
som med renar flytta emellan de förenade konungarikena Sverige
och Norge, skall vara gällande; samt
särskilda utskottets n:o 1 utlåtanden och memorial:
n:o 4, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition n:o 73, an¬
gående lönereglering för folkskoleseminarierna samt stat för folk-
skoleseminariet i Strängnäs in. m., äfvensom i anledning af inom
Riksdagen väckta motioner i dithörande ämnen;
n:o 5, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition n:o 76, an¬
gående lönereglering för högre lärarinneseminariet, äfvensom i
Andra Kammarens Prof. 1904. N:o 57. 3
N:o 57. 22 Tisdagen den 10 Maj.
anledning af inom Riksdagen väckt motion rörande nämnda
seminarium; och
n:o 7, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
vissa punkter af utskottets utlåtande i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition n:o 50 och inom Riksdagen väckta motioner i dit¬
hörande ämnen.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,33 e. m.
In fidem
Herman Palmgren.
Stockholm, tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag 1904.