RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1904. Andra Kammaren. N:o 48.
Lördagen den 30 april.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ 1.
Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning statsutskottets
utlåtande, n:o 92, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om god¬
kännande af ett köpe- och bytesaftal rörande telefonnäten i Stock¬
holm med omnejd m. m.; och lämnades därvid, enligt förut skedd
anteckning, ordet till
Herr Wallenberg, som anförde: Herr talman! Innan jag går
in pa att uttala mig i sak angående förevarande fråga, kan jag icke
underlåta att gifva uttryck åt de känslor af obehag, som jag erfor
vid debatten under förmiddagen genom de uttryck, som fälldes af
en kammarens ledamot och som jag icke kan vara med om att
låta oanmärkta passera.
Han är nu beklagligen icke här och därför skall jag icke tränga
närmare in på detta område, men jag kan icke låta bli att uttala
min förkastelsedom öfver detta hans sätt att gå till väga. Har en
ledamot af kammaren något på person gående att klaga öfver, så
må han anlita lagens eller grundlagens väg, men låta bli att an¬
vända dylika ord och dylika metoder, som mera höra till gränderna.
Med afseende å den nu föreliggande frågan, huruvida det skall
vara för statsverket fördelaktigt att ingå ifrågavarande kontrakt,
som utan tvifvel leder därhän, att staten en dag måste inköpa all¬
männa telefonbolagets område här i Stockholm, så är det naturligen
icke mycken utsikt att få denna fråga genomförd i år, men då jag
anser, att denna fråga är synnerligen viktig och att det är önsk¬
värd^ att den kommer tillbaka ett annat år, vill jag icke underlåta
att söka något tränga in i densamma enligt det åskådningssätt om
frågan, som jag har. Här har talats om det tekniska, hvilket ock
synes vara hufvudfrågan att taga i betraktande. Ur ren affärssynpunkt,
Andra Kammarens Prat. 1904. N:o 48. 1
Om godkän¬
nande af ett
köpe- och
bytesaftal
rörande tele¬
fonnäten i
Stockholm med
omnejd m. m.
N:o 48.
2
Om godkän¬
nande af ett
köpe- och
bytesaftal
rörande tele¬
fonnäten i
Stockholm med
omnejd m. m.
(Forts.)
Lördagen den 30 April, e. in.
synes mig uppenbart att man icke kan gå till väga på annat sätt än,
som telegrafverkets chefer gjort, den ena först och den andra sedan.
Den förutvarande telegrafverkschefen har insett nödvändigheten
af att på grund af tekniska betingelser det måste blifva en institution,
som behärskar telefonväsendet i Stockholm. Han valde den väg att
söka genom tvång komma till det mål, han åsyftade.
Den nye telegrafverkschefen har kommit till samma resultat,,
men valt en annan metod. Han har sett, att tvång utan tvifvel
icke är lämpligt, och därför sökt använda öfverenskommelsens väg.
Jag tror också, att detta sätt mera tilltalar både denna kam¬
mare och den allmänna opinionen, och jag tror därför, att den metod,
han valt för att komma till målet, är i det hela mycket mera till¬
talande än den föregående telegrafverkschefens. Frågan har således
redan nu kommit i ett bättre läge, men det kan ifrågasättas, huru¬
vida ett ytterligare uppskof kan befrämja dess lösning och huruvida
icke ett uppskof af frågans afgörande kan leda därhän, att vi få
betala dyrare än tillförene.
I detta hänseende ber jag att få erinra om, att man från Riks¬
dagens sida vid flera tillfällen begått ganska betydande synder. Jag
vill erinra om huru västkustbanans inköpande uppsköts vid ett par
tillfällen och att, när vi slutligen funno det nödvändigt, den blef
för staten betydligt dyrare än om vi gjort det i frågans första skede.
Jag tillåter mig vidare påpeka, att med afseende å malmfälten
i norr det uttalades sistlidet år vid flera tillfällen ett beklagande
däröfver, att man icke hade köpt grufvoma vid det tillfälle, då
sådant stod till buds. —
Till ytterligare belysning vill jag vidare erinra om att här utan¬
för Stockholm ligger en egendom, som heter ivrsta och som vid
förre ägarens, grefve Sparres, död lär hafva salubjudits till Stock¬
holms stad för 400,000 kronor. Egendomen är stor och ligger invid
stadens gräns. Det torde vara uppenbart, att det vant en fördel
för staden att köpa denna egendom. Man ville emellertid icke be¬
tala det pris, som då begärdes; man bjöd 200,000 kronor. I dag,
mina herrar, lär för samma egendom begäras 6 millioner kronor.
Jag vill slutligen äfven erinra om ett annat fall ännu längre
tillbaka i tiden, nämligen då sammanbindningsbanan och Stockholms
centralstation byggdes. Då hade man tillfälle att köpa den mark,
där nu det stora Lundbergska huset ligger i kvateret Lagerbärsträdet,
för 75 öre pr kvadratfot. Nu kostar den 11 å 12 kronor kvadrat¬
foten.
På samma sätt går det med det nu ifrågasatta köpet, mina
herrar. Vi uppskjuta frågan, och vi få betala mycket dyrare, men
detta må väl anses vara en dålig finanspolitik. Och hvarför skola
vi uppskjuta? Jo, man säger, att vi icke äro säkra på hvad vi
vilja. Men blifva vi till nästa år säkrare på hvad vi vilja? År det
vi, som sitta inne med sakkunskap i fråga om de tekniska anord¬
ningarna, eller telegrafstyrelsen? Jag tror, att telegrafstyrelsen blir
lika vis i denna sak nästa år som i år och äfven att vi då äro lika
litet visa i detta afseende. Vi handla endast efter våra känslor och
Lördagen den 30 April, p. m. 3
pa en höft och tycka, att det är för dyrt, men erfarenheten i en
mängd, andra fall visar, att ett uppskof endast leder till att vi få
betala ändå mycket mera.
Här har dera gånger under debatten framhållits, att det är de
tekniska angelägenheterna, som göra det så viktigt, att allmänna
telefonbolagets nät nu inlöses. Ja, mina herrrar, det är nog en
viktig sak. Om vi se på kartan i sammanbindningsbanan, så°kan
man icke undgå att finna, att alla de linjer, som där äro uppdragna
med två streck, likaväl kunna betjänas genom en linje. Det är samma
betjäning för dem och samma apparater. I den mån som vi nu
uppskjuta att inköpa allmänna telefonbolagets nät, så är det alldeles
uppenbart, och det gifver äfven erfarenheten vid handen, att såväl
allmänna, telefonbolagets som rikstelefonens nät utvidgas, d. v. s.
dubbelarbete kommer alltjämt att fortsättas, men detta
dubbelarbete resulterar däri, att den dag, då vi kommit till klarhet
om nödvändigheteten af att inköpa allmänna telefonbolagets nät, då
bär detta bolags nät utvidgats högst väsentligt — allt onödigt, om
det nu inköpes, men som vid det ögonblicket kommer att öka summan,
som. vi få betala för ett nät, hvilket man sedan delvis icke kan
använda. Att det går i den riktningen, tror jag nästan, att man
har anledning att förmoda med kännedom om den energi, med hvilken
allmänna bolagets angelägenheter ledas. Det är icke länge sedan
vi läste i tidningarna vid ett tillfälle, då denne man firade en högtid
att hans störa mål i lifvet skulle blifva: ett hushåll, en telefon!
Kan man verkligen förmoda, att mannen med en sådan verksamhets¬
lust kali gorå halt i telefon verksamheten eller åtminstone skrufva
ned. den, pa det att vid tidpunkten, då svenska Riksdagen har lust
att inköpa nätet, detta icke må blifva onödigt dyrt. Det är alldeles
visst, att hvarje kraftig utveckling af allmänna bolagets nät kommer
att föranleda att, när det eu gång skall inköpas, det blir betydligt
dyrare än om det nu köpes.
Här har i de. handlingar, som stå oss till buds, äfvensom i det
föredrag som hållits af generaldirektör Sahlin, blifvit ådagalagdt, att
rikstelefonen förtjänar omkring 7 procent på det kapital, som af
staten insatts i företaget, och likaså har det blifvit angifvet, att
allmänna bolaget pa sin telefondrift äfvenledes förtjänar omkring 7
procent. I detta hänseende äro de således ungefär likställda, men
i ett hänseende vill jag påpeka en skillnad, hvarigenom allmänna
bolaget, har en stor fördel, och det är, att staten måste beräkna att
i de längre bort belägna delarna af landet, hvilka staten på grund
af kulturella omständigheter och dylikt måste så långt möjligt är
tillgodose, förtjänsten för staten naturligen blir betydligt mycket
mindre än i de mera centrala delarna. Jag nämner detta, särskildt
därför att bär åtminstone samtalsvis framhållits, att man i denna
kammare icke skulle vara benägen att gå denna fråga in på lifvet,
därför att det är ett Stockholmsintresse. Alen, mina herrar, det är
icke på det sättet, utan det är ett statsintresse, att man just här i
Stockholm förvärfvar en så stor del af telefonnätet som möjligt. Detta
är att bedrifva saken affärsmässigt, och telegrafverkschefens uppfatt¬
N:o 48.
Om godkän¬
nande af ett
Jcöpe- och
bytesaftal
rörande tele¬
fonnäten i
Stockholm med
omnejd m. m.
(Forts.)
N:0 48.
4
Lördagen den 30 April,fe. m.
Om godkän¬
nande af ett
köpe- och
bytesaftal
rörande tele¬
fonnäten i
Stockholm med
omnejd m. m.
(Forts.)
ning liar uppenbarligen varit, att söka upp sina klienter, där de äio
till finnandes i det största antalet, och det är just här i Stockholm.
Och det är dessa kunder, som med afseende å driften äro för telegraf¬
verket de billigaste, tv för att betjäna dessa kunder behöfver man
endast anlägga jämförelsevis korta ledningar, åtminstone vida kortare
än för de kunder, som skola uppsökas i de längst bort belägna delarna
af Dalarna eller i Lappland. Därför är det också förklarligt, livaiföi
telegrafverkets chefer så ifrigt drifvit denna telefonpolitik i Stockholms
stad och dess omnejd, nämligen just därför att det .är ett statsintresse.
Men just härigenom kan man också bättre tillgodose invåname
inom iandets mera aflägsna delar än hvad som eljest vore fallet.
Jag ber slutligen att få erinra därom, att man ofta hör talas
om att statens affärsdrifvande verk icke skulle vara så val tillgodo¬
sedda med afseende å ledningen som enskilda bolag. Då nu ett verk
under två på hvarandra följande chefer blifvit skött på ett kraftigt
och energiskt sätt, hvilket ingen torde kunna bestrida., så synes det
mig verkligen vara oklokt af svenska -Riksdagen att icke visa väl¬
vilja mot förslag, som framkommit från dylika chefer.
dag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.
Herr vice talmannen Pelirson: Herr talman! Det vill synas,
som om det skulle vara mindre tillrådligt att våga uttala ett försvar
för det förslag, som utskottet har framkommit med, så mycket mera
som enligt någras förmenande statsutskottet skulle hafva ganska
klena motiv för sin mening. Herr Hammarskjöld har varit en af
dem, som särskildt framhållit detta, och han förklarade, att utskottets
utlåtande var särdeles magert eller, såsom jag. tror han säde, för¬
tvifladt magert. Jag tror, att herr Hammarskjölds kamrater inom
utskottet hade hållit honom räkning för, om lian både velat vara
så välvillig att säga dem detta redan i utskottet i. stället, för här i
kammaren, så att de därigenom hade kunnat blifva i tillfälle att
närmare tänka öfver saken, innan de biträdde utskottets motivering,
sådan som den nu föreligger. Om herr Hammarskjöld hade valt
denna för hans kamrater mildare utväg, hade de måhända kunnat
komma med en bättre skrifven motivering än den, vi nu hafva att
öfverväga. Men om statsutskottets motivering är förtvifladt mager,
så skulle man val haft rätt att fordra att den, som säde detta,
skulle hafva bjudit på något, som varit utmärkt delikat. Vi veta
alla hvad han bjudit på, så detta behöfver jag ej upprepa. Det bär
redan blifvit upptaget från annat håll och där besvaradt. Således
tror jag, att jag, för att icke göra mig skyldig till att onödigtvis
taga kammarens tid i anspråk, i hufvudsak kan hänföra mig till
hvad som redan blifvit sagdt i det afseende! af herr Olsson i Stock¬
holm. Statsutskottet har fästat liufvudvikten vid att staten skulle
blifva bunden i sin telefonverksamhet genom taxebestämmelser, som
endast kunde komma till stånd genom ett godkännande af det all¬
männa bolaget. Dessa taxebestämmelser skulle gälla för Stockholms
stad och för telefoner inom ett område af 30 kilometer rundt om¬
kring staden.
L>
N:o 48.
Lördagen den 30 April, e. m.
Det har nu under förmiddagen framhållits, att det icke skulle ligga
så synnerlig vikt vid detta, emedan det ändå vore fördelar, som kunde
uppväga den möjligen förefintliga olägenheten. För min del har jag
icke kunnat under ärendets förberedande behandling inom utskottet
inse annat än att dessa bestämmelser äro af sådan beskaffenhet, att
de icke kunna antagas, därför att staten icke skulle kunna komma
ifrån dem någon gång under annan förutsättning än att det allmänna
bolaget själfvilligt ville gå in därpå. Men att det allmänna bolaget
skulle göra detta, är väl föga hopp om. Det återstår kanske till
sist ingenting annat för staten än att, om staten skall kunna på ett
tidsenligt och i öfrigt tillfredsställande sätt ordna sin telefonverk¬
samhet, staten måste lösa in allmänna bolagets egendom. Det är
nu en affär, som icke är just så angenäm att på rak arm, så att
säga, uttala sig för, och Riksdagen har ju pröfvat denna fråga för
ett par år sedan och då funnit den alltför stor för att, om jag så
får saga, på en gång smälta densamma.
Men telefonväsendet är af sådan beskaffenhet och intager för
närvarande ett sådant rum i den allmänna samfärdseln, att man
icke kan annat än ägna åt detsamma eu mycket allvarlig uppmärk¬
samhet. På dem, som hittills känt sig obenägna för, att stats¬
verket skulle inlösa det allmänna telefonbolagets egendom här i
Stockholm, på dem tränger sig därför allt mer och mer den tanken,
att det måhända till sist icke återstår någon annan utväg.
I hvarje fall skulle jag vilja säga, att det kanske kunde vara
mera tillrådligt att gå den vägen, ty om man nu först vidtager en
åtgärd sådan som den nu föreslagna och betalar ut i rundt tal
2,600,000 kronor och det sedermera visar sig, att det i alla fall
icke blir möjligt att i längden på ett tillfredsställande sätt bedrifva
statens telefonverksamhet, då kommer ju frågan om inköp af de
enskilda bolagens hela nät. Antag t. ex., att man skulle med de
åtgärder, som här föreslagits, kunna hjälpa sig endast en 15 å 20
år fram i tiden — hvilket jag icke håller för omöjligt, måhända har
jag i stället tagit till eu alltför kort tid. Utgår man emellertid från
detta antagande, är det nog sannolikt, att det efter en tid så där
omkring blir allvarligt ifrågasatt, att staten skall öfvertaga all telefon¬
verksamhet inom landet. Om staten då skall inlösa bolagens telefon¬
egendom efter de grunder, som här blifvit föreslagna, kan det hända,
att den kan anses vara värd bortåt en sexton å tjugo millioner
kronor. Om däremot staten något snarare bestämmer sig för att
inlösa denna egendom, förefaller det mig, som om det skulle ställa
sig mycket billigare. I hvarje fall tror jag, att man kan säga, att,
om staten inlöser den tidigare, man kunde räkna på, att en ej obe¬
tydlig del af köpesumman skulle om t. ex. 15 år härefter vara
amorterad, icke med statsmedel, utan med abonnemangsafgifter. Om
i stället inlösningstiden skulle infalla först exempelvis 15 år härefter,
huru skulle det ställa sig då? Vi ha då först 15 år förut betalt
2,600,000 kronor och skulle därefter lösa in återstoden af bolagens
telefonnät för en oskäligt stor köpeskilling.
Jag har nu icke fäst mig vid några andra detaljer, som jag
Om godkän¬
nande af ett
köpe- och
bytesaftal
rörande tele¬
fonnäten i
Stockholm med
omnejd m, m.
(Forts.)
N.o 48.
6
Om godkän¬
nande af ett
köpe- och
bytesaftal
rörande tele¬
fonnäten i
Stockholm med
omnejd m. m.
(Forts.)
Lördagen den SO April, e. m.
möjligen skulle kunna draga fram, utan jag liar berört det enligt
min mening väsentligaste af hvad det här gäller.
Jag skulle nu endast vilja tillägga, att, när ett ärende af sådan
beskaffenhet som detta förelägges Riksdagen, det vore högeligen
önskligt, om det framkomme i ett lättfattligare skick och med något
klarare och tydligare bestämmelser än dem, som föreligga i det
förslagskontrakt, som åtföljer den kungl. propositionen. Det är icke
oss alla gifvet, som sitta här i Riksdagen och som dels ha oss en
begränsad tid tillmätt för våra arbeten här och dels icke äga
juridiska insikter, att rätt kunna tyda, hvilka bestämmelser som
helst, huru invecklade de tilläfventyrs må vara. Och att dessa
kontraktsbestämmelser anses vara mycket svårtydda, det visade
sig under ärendets behandling inom utskottet; och det har alltså
påvisats af en talare på stockholmsbänken här i dag. Det framgår
äfven af den tolkning, som reservanten inom telegrafstyrelsen gifvit
åt meranämnda kontraktsbestämmelser.
Jag tror alltså, att man icke har alltför svaga skäl för att gå
med på statsutskottets hemställan, till hvilken jag, herr talman, nu
ber att få yrka bifall.
Herr Waldenström: Herr talman, mina herrar! Det har
alltid ansetts, att kommunikationer skola vara till för att befordra
samfärdseln mellan människor. Men telefonkommunikationerna tyckes
man anse vara till för att försvåra samfärdseln mellan människor,
som behöfva anlita detta samfärdsmedel.
Yi hade det verkligen så bra, när vi hade de två näten med
samtrafik från det ena till det andra mot en måttlig afgift, som
ingen klagade öfver.
Kungl. telegrafstyrelsen åtog sig emellertid å allmänhetens vägnar
att klaga öfver, att denna afgift på 10 öre var för dryg. Men hvad
rätt hade styrelsen till det? Om de, som betalade dessa 10 öre
hade klagat, så hade det varit någon reson. Men när de icke kla¬
gade, och då telegrafverket icke behöfde betala ett enda öre af
dessa tio, hvad hade styrelsen då att klaga öfver? Rakt ingenting!
Det var bara en förevändning och ingenting annat. Det är en af
de största administrativa galenskaper, som man på senare tider gjort
sig skyldig till, då man afbrutit telefonsamtrafiken. Detta afbrott
är att förlikna vid det förhållande som skulle inträda, om järnvägs¬
styrelsen hittade på att afbryta samtrafiken mellan de enskilda järn-
vägarne och statens järnvägar, förhindra de enskilda järnvägarnas
vagnar att löpa in på statens stationer samt tvinga dem att stanna
ett stycke där utanför för att aflasta godset på åkdon och skjutsa
det till dessa stationer för att sedan inlastas i statens vagnar, allt
i syfte att lifvet måtte blifva så surt som möjligt för de enskilda
järnvägarna. Jag kan icke se någon egentlig skillnad mellan det ena
och det andra.
Riksdagens ledamöter voro för några dagar sedan inbjudna åt
generaldirektören för telegrafverket att åhöra ett föredrag i telefon-
frågan. Generaldirektören framställde på ett riktigt öfverlägset sätt,
N:o 48.
Lördagen den SO April, e. in. 7
med det mest objektiva lugn i världen alla de olägenheter, som af-
brottet i samtrafiken vållat; och lian gjorde med en kallblodighet,
som om han själ!’ icke hade haft det ringaste med denna sak att
skaffa. Jag kände mig under hans föredrag flere gånger frestad att
stiga upp och fråga: hvem är det som rår för allt detta? Men man
tick ju icke yttra sig.
Olägenheterna äro, som sagdt. ofantligt stora. Herr statsrådet
och chefen för civildepartementet har påpekat, hvilket afbrott i sam¬
färdseln det bär blifvit genom afbrottet i samtrafiken mellan riks-
och allmänna telefon. Innan samtrafiken afbröts, var det under de
fem månaderna januari—maj 1903 45.668 öfvergångar i månaden
från allmänna till rikstelefon; men sedan afbrottet skedde, har det
per månad varit 1,583 öfvergångar. Under de fem första månaderna
af år 1903 var det, per månad räknadt, 65,209 öfvergångar från
riks- till allmänna telefon: sedan afbrottet skedde, har det varit
endast 2,871. Ja, ett sådant afbrott har det blifvit i telefonsam¬
färdseln. Jag vill fråga: är det reson att ställa till sådana obehag
för allmänheten? Telefonkommunikationerna äro väl till för allmän¬
hetens skull och icke för telegrafstyrelsens skull. Och det skulle
väl höra telegrafstyrelsen till att göra hvad den kunde för att be¬
fordra samfärdseln i stället för att försvåra den.
För åtskilliga år tillbaka vägrade statens järnvägar samtrafik
med Uppsala—Gäfle järnväg. Jag var ett par gånger uppe hos
Konungen med andra deputerade från Gäfle för att framhålla olämp¬
ligheten af detta. Men det sades: »Denna järnväg är eu för svår
konkurrent, den tar trafik från statsbanorna.» Ja, på det sättet gick
det en tid. Men det har måst upphöra, och samtrafik har upprättats.
Visst måste man säga. att banan Uppsala—Gäfle —Ockelbo är en
väldig konkurrent till banan Uppsala—Storvik—Ockelbo. Men det
har varit där, såsom det varit på telefonområdet, att den enskilda
företagsamheten gått i spetsen med förbättringar efter förbättringar,
så att den tvungit statsadministrationen att följa efter, hvilket säker¬
ligen icke skulle ha skett, om ej den enskilde gått före.
Nu har man. förstås, upprättat den där märkvärdiga »öfver-
föringen ■; och kanske många af herrarne här icke känna till hvad
det vill säga. Det är ett alldeles nytt ord, en alldeles ny sak. Det
förhåller sig därmed så, att, om jag, som har rikstelefon i Gäfle och
allmän telefon här i Stockholm, vill telefonera, när jag är i Gäfle,
till min hustru i Stockholm, så måste jag telefonera genom »öfver-
föringen». Då svarar en fröken, och jag får säga henne, hvad jag
vill säga min hustru, och sedan säger hon min hustru detsamma.
Så får hon, d. v. s. min hustru, säga till fröken, hvad hon vill ha
sagdt till mig o. s. v. Det är ju en ypperlig anordning.
Man kan emellertid komma ifrån det där på ett annat sätt.
Herr finansministern, som sitter där nere, skulle en gång telefonera
till mig. Häri hade riks-, och jag har allmän telefon. Han telofo-
nerade då till riksdagsklubben på rikstelefon och bad en vaktmästare
säga mig i allmänna telefon, hvad han ville ha sagdt. Jag svarade
vaktmästaren och bad honom säga herr finansministern hvad jag
Om godkän¬
nande af ett
köpe- och
bytesaftal
rörande tele¬
fonnäten i
Stockholm med
omnejd m. m.
(Forts.)
N:o 48.
8
Om godkän¬
nande af ett
köpe- och
bytesaftal
rörande tele¬
fonnäten t
Stockholm med
omnejd m. m.
(Forts.)
Lördagen den 30 April, e. m.
ville ha sagdt. År icke det utmärkt? År det icke en uppfinning,
på hvilken man borde taga patent?
Och detta alltsammans hvarför? Jo, därför att rikstelefonen
hade svårighet att i Stockholm uthärda konkurrensen med de en¬
skilda telefonbolagen. Men rikstelefonen har ju hela det öfriga
Sverige, där rikstelefonen icke har någon konkurrent alls. Hvarför
kunde den icke nöja sig med det då?
Nu sades här åtskilligt om de tekniska svårigheter, som vållades
af de två telefonnäten. Det vore, sade man, snart omöjligt att
komma fram för de många trådarnes skull, när det skulle vara två
telefonnät. Men, mina herrar, om samtrafiken återställes, så behöfver
hvarje familj, hvarje hus bara den ena telefonen, vare sig riks eller
allmänna. De tekniska svårigheterna ha uppstått just af detta för¬
färliga afbrott i samtrafiken, som tvingar en så stor mängd människor
att lägga sig till med två telefoner. Det gör fyra telefontrådar i
stället för två för hvarje sådan abonnent. År det rätt att först af¬
bryta samtrafiken oeh framkalla en sådan situation och sedan klaga
öfver de tekniska svårigheter, som däraf uppkomma? De tekniska
svårigheterna kan man som sagdt väsentligen undvika genom att
återställa den afbrutna samtrafiken.
Nu sade herr civilministern, att om man ser på kartan där ute
i sammanbindningsbanan, så skall man finna, hurusom dubbla led¬
ningar, dubbla trådar löpa efter alla landsvägar. Ja, men behöfvas
då icke alla dessa trådar? Jo, de behöfvas nog och kanske dubbla
antalet till. Ty om man skall telefonera ut till landet, är det ofta
mycket svårt att komma fram. Försöker man på rikstelefonen, så
är det upptaget. Försöker man på allmänna telefonen, är det också
upptaget. Om de bägge näten blifva sammanslagna, kan man säkert
icke taga ned en enda ledning, som går ut till landsorten. Alla de
befintliga ledningarna behöfvas nog fortfarande.
Här har man klagat öfver, att Stockholms stad vägrat att låta
telegrafverket lägga ned några nya trummor i gatorna, förrän sam¬
trafiken mellan rikstelefonen och allmänna telefonen vore återställd.
Ja, Stockholms stad gör obegripligt rätt i det; det är en mycket
sund kommunalpolitik.
Herr Hedin har anmärkt, att Stockholm icke rår om marken
till obegränsadt djup och icke heller luften ända upp till himmelen.
Ja, det är en ganska invecklad fråga, frågan om dispositionsrätten
till luftområdet. Första gången uttrycket »dispositionsrätten till
luftområdet» förekom i riksdagen, var på 1880-talet i en Kung!.
Maj:ts statsverksproposition. Man frågade hvad denna dispositions¬
rätt var för någonting. Jag var betänkt på att väcka en motion
för att få besked om den saken. Men då svarade man mig, att en
person hade af regeringen fått i uppdrag att utarbeta ett lagförslag
därom, just ett sådant lagförslag, som herr Hedin talade om. Så
vidt jag vet, har emellertid detta lagförslag icke ännu blifvit ut-
arbetadt.
Det torde vara ganska svårt att få reda på, hvem som har
dispositionsrätten till luften och huru högt den rätten sträcker sig.
Lördagen den 30 April, e. m.
9
N:o 48.
Likaså till marken under ytan. Men att Stockholms stad har rättig¬
het till jorden under sina gator så djupt, som telefontrummor läggas,
det anser jag vara alldeles gifvet. Ty, om jag icke misstager mig,
läggas dessa trummor icke mer än en fot under trottoarytan, och
så djupt måste val Stockholms stad ha rättighet att besitta marken
under gatunivån.
Nu sade herr statsrådet, att det är omöjligt att gå tillbaka till
den gamla samtrafiken, och det sökte han bevisa genom att påpeka,
att under det sista år, som samtrafik ägde rum, ökades allmänna
telefonbolagets abonnenter med 2,200 under det att rikstelefonens
abonnentantal här i Stockholm endast ökades med 378. Sådant
vore omöjligt att uthärda, sade han. Men hvarför det? Om två
affärer konkurrera med hvarandra, så får väl icke den ena dräpa
den andra, därför att denna har större framgång, äfven om den förra
är en statsinstitution.
För resten vill jag säga, att den där öfvergångsafgiften af 10
öre enligt min tro icke käft något att betyda härvidlag. Herrarne
veta, att allmänna telefonbolaget under de senare åren haft högre
abonnemangspris här i Stockholm än rikstelefonen. Allmänna bola¬
get har haft en afgift af 60 kronor för telefonen med två apparater
på en linje, medan rikstelefonen har haft en afgift af endast 50
kronor för en apparat på en linje. Men fördelen af att ha allmänna
telefonen har varit den, att man på allmänna kunnat träffa ofantligt
många fler än på. riks, och därför har man tagit allmänna trots det
högre priset. Öfvergångsafgiften å 10 öre har i det fallet enligt
min tanke icke spelat don allra minsta roll. Då skulle väl de högre
abonnemangsafgifterna ha spelat större roll i motsatt riktning.
Nu, sade herr statsrådet, sedan afbrottet i samtrafiken skedde,
nu finner man, hurusom rikstelefonabonnenternas antal ökats. Ja,
det är sant, att en sådan ökning ägt rum, men hvarpå beror det?
Jo, i väsentlig grad därpå, att en stor mängd af allmänna telefon¬
bolagets abonnenter måste skaffa sig rikstelefon, när samtrafiken
upphörde. Men därigenom ha äfven de tekniska svårigheterna ökats;
det är resultatet af alltsammans.
För öfrigt sade också herr statsrådet, att ett återvändande till
den gamla samtrafiken strandade därpå, att allmänna telefonbolaget
fordrade, att få behålla öfvergångsafgiften å 10 öre. Det har talats
mycket om en samtrafik utan några afgifter, men jag undrar, om
de tekniska svårigheterna skulle ha minskats därigenom. Telegraf¬
verket ville för sin del gå in på en öfvergångsafgift af 5 öre, men
icke kan väl någon af herrarne tro, att derigenom de tekniska
svårigheterna skulle ha minskats. Hvad för öfrigt beträffar frågan
om en fri samtrafik mellan de olika näten, anser jag, att det har
varit en lycka, att ingen sådan trafik har existerat. När vi i Galle
skulle sälja vårt telefonnät till telegrafstyrelsen — jag ifrade myc¬
ket för den försäljningen, och jag kan säga, att jag väsentligt bi¬
drog till, att den gick igenom — dä var det flere, som ville, att
såsom villkor för försäljningen skulle fordras, att vi skulle få fri
.samtrafik med Falun och Uppsala, ja till och mod Stockholm. Jag
Om godkän¬
nande af ett
köpe- och
bytesaftal
rörande tele¬
fonnäten i
Stockholm med
omnejd m. m.
(Forts.)
N:o 48.
10
Om godkän¬
nande af ett
köpe- och
bytesaftal
rörande tele¬
fonnäten i
Stockholm med
omnejd m. m.
(Forts.)
Lördagen den 30 April, e. m.
bekämpade detta förslag på den grund, att ett antagande däraf både
varit detsamma som att omintetgöra all den viktigare trafiken. Då
hade nämligen dessa linjer blifvit upptagna af allehanda prat utan
värde, så att när någon haft något viktigt att säga han fått från
stationen det svaret: »Det är upptaget!» samt blifvit tvungen att
telegrafera. Det är en ren fördel att det i Gäfle är afgift för sam¬
tal med Falun och Uppsala och isynnerhet Stockholm. Så var det
äfven här i Stockholm, när man hade afgift för öfvergång från riks-
telefon till allmänna telefon och tvärtom. Då kunde man komma
fram från det ena nätet till det andra och slapp stå och förarga
sig däröfver, att när man kom och hade något viktigt att säga, så
höll en flickslinka på och telefonerade och frågade hur farbror mådde
och hur tant sofvit i natt och hur det var på balen i går och allt
sådant där. Sådant frågar man inte, om det kostar 10 öre.
Nu säger man att det ifrågasatta köpepriset är för dyrt. För
min del kan jag dock icke instämma däri. .Tåg anser, att priset
tvärtom är billigt. Jag tror, att hvarenda affärsman, som hade pengar
och vore i tillfälle att i dag göra en tvåmillionerkronorsaffär, om
hvilken han visste, att han inom 20 år skulle på den affären för¬
tjäna så mycket, att han kunde förränta och amor lera hela det
utlagda kapitalet, så att han efter den tiden vore skuldfri ägare af
affären eller, med andra ord, ägare af två millioner kronors värde —
hvarenda affärsman, menar jag, som vore i den situationen, skulle
begärligt gripa efter den affären. Och dum vore han, om han icke
det gjorde.
Men om ifrågavarande köpepris är rimligt, så fruktar man,
att inlösningen af nätet i dess helhet kan blifva ytterst dyr, om och
när den kommer till stånd. Vi veta icke, säger man, hur stor
summa den kan komma att gå till. Ja, det är sant. Men enligt
den här föreslagna öfverenskommelsen skall lösenssumman vid denna
affär icke bli större, än att den på 20 år skall kunna amorteras,
tack vare den vinst aflären lämnar. Och då vill jag säga, att ju
större summan blir, dess bättre affär blir det. Om jag hade pengar
att köpa en hundramillionerkronorsaffär, som på 20 år kunde för¬
ränta sig så, att köpesumman då vore amorterad, så skulle jag gorå
den affären, innan jag ginge härifrån i kväll. Jag skulle icke låta
den man, som bjöde mig en sådan affär, sofva på saken tills i
morgon, tv då kunde jag inte vara säker på, att han inte sofve
sig så nykter, att han ångrade sig. Såsom bevis på, att affären
är för dyr har man äfven anfört den omständigheten, att allmänna
telefonbolagets aktier stiga ofantligt i pris, så snart det blir fråga
om, att staten skall köpa bolagets nät. Ja, det är också alldeles
naturligt. I bolagets stadgar står nämligen, att utdelningen icke
får uppgå till mer än 8 procent, förrän reservfonden går upp till
samma belopp som aktiekapitalet eller två millioner kronor. Om
statsverket skulle köpa bolagets egendom, så blefve de nu i reserv¬
fonden bundna penningarna utöfver aktiekapitalet lösa till utdelning,
och detta måste ovillkorligen medföra, att aktierna stiga.
Det är säkerligen många bland herrarne, och bland allmänheten,
Lördagen den 30 April, e. in.
11
N:o 48.
som tro, att statstelegrafverket nog lätt skall kunna konkurrera
ihjäl allmänna telefonbolaget. Generaldirektören uppkastade den
frågan i sitt ofvan nämnda föredrag, men han tilläde, att sådant är
lättare sagdt än gjordt. Allmänna telefonbolaget har nämligen in¬
komster icke allenast af sina telefoner utan äfven af sin andel i
L. M. Ericssons fabrik, som lämnar större nettobehållning åt bolaget
än hvad detta utdelar åt sina aktieägare. Därjämte har bolaget
säkerligen att beräkna stora inkomster af sina anläggningar i Moskva
och i Warschau, där det bär 18 års monopol i fråga om tele¬
foner. om jag icke minnes orätt. Herr Hammarskjöld har också
— i full öfverensstämmelse med hvad generaldirektören yttrade i
sitt föredrag — framhållit, att man måste noga besinna detta.
För min enskilda del skulle jag alka helst se, att de båda
bolagen finge existera jämsides och att samtrafiken återställdes, så
att det blefve alldeles som förut. Allmänheten skulle hellre betala
ej blott 10 utan 25 öre för öfvergången än ha det, som det nu är.
Det har för öfrigt visat sig, att behofvet af öfvergång från allmänna
telefon till rikstelefon är icke mer än hälften af behofvet att gå i
motsatt riktning. Abonnenterna på riks äro därför i dubbelt högre
grad än abonnenten på allmänna lidande af det närvarande tillståndet.
Och det är dock horribelt, att telegrafverket skall pålägga sina
egna telefonabonnenter sådana olägenheter blott för nöjet att få
bekriga Allmänna bolaget genom att afbryta den samtrafik, med
hvilken alla människor utom generaldirektören voro nöjda.
Hvad bör man alltså yrka i ett sådant fall som detta? Helst
skulle jag naturligtvis yrka bifall till utskottets förslag under förut¬
sättning, att regeringen grepe in och lagade, att vi finge tillbaka
samtrafiken. Jag inlämnade i början af denna riksdag en begäran
till herr statsrådet och chefen för civildepartementet, att åtminstone
riksdagsmännen skulle få rätt till samtrafik. Jag väntade mig det
svar, som jag fick, men jag hade i alla fall fått tillfälle att påpeka
de olägenheter, med hvilka man har att kämpa under det nuvarande
systemet.
Då jag emellertid nyss hörde från statsrådsbänken, att det icke
är att beräkna, att en samtrafik skall komma till stånd igen, så
skall jag, herr talman, bo att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts nu
förevarande proposition med den förändring af densamma, som blifvit
föreslagen i den vid utskottets betänkande fogade reservationen.
Hans excellens herr statsministern Boström: Herr talman, mina
herrar! Jag kan af hvad som passerat i dag vid behandlingen af
den kungl. propositionen väl förstå, att dess öde är besegladt, och
att den icke kommer att vinna lliksdagens godkännande. Det må
väl i alla fall kunna tillåtas mig att till besvarande få upptaga
några af de många anmärkningar, som vi hört framställas mot
densamma.
Den första anmärkningen, den som ock främst återfinnes i ut¬
skottets betänkande, är, att staten genom aftalet skulle, hvad angår
rikets största kommun och dess omnejd, afhända sig rätten att be¬
Om godkän¬
nande af eu
köfe- och
bytesaftal
rörande tele¬
fonnäten i
Stockholm med
omnejd m. in.
(Forts.)
N:0 48.
12
Om godkän¬
nande af ett
köpe- och
bytesaftal
rörande tele¬
fonnäten i
Stockholm med
omnejd m. m.
(Forts.)
Lördagen den 30 April, e. m.
stämma afgifterna för rikstelefonens tillhandahållande åt allmän¬
heten samt binda sig vid upprätthållande af viss i aftalet fastställd
taxa. Det är ,ju gifvet, att detta är en olägenhet. Men om man
besinnar, att det här varit fråga om att träffa ett aftal med ett
bolag, som har rätt att betjäna allmänheten, måste man väl er¬
känna, att det varit nödvändigt att söka komma öfverens. Och
när nu uppgörelsen blifvit så rymlig, att den omfattar telefonappa¬
rater från ett pris af 36 kronor till 80 å 100 kronor, är det väl tämligen
gifvet, att man därigenom har större tillfälle att kunna välja, hvad
man finner lämpligast. Herrarne ha redan hört, att allmänna bolagets
ställning är sådan, att det lämnar en synnerligen vacker utdelning
oafsedt inkomsten på telefonrörelsen. Bolaget kan alltså, om kon¬
kurrensen blefve fri och obunden, sätta ner sina utgifter huru lågt som
helst. Staten däremot kan icke göra detta, enär man på den har det
berättigade anspråk, att den skall förränta och betala sina lån. Jag
kan icke se, att det finnes någonting att klaga öfver, när allmän¬
heten har att välja inom så stort område som jag nämnt, helst den
därjämte, om den icke är belåten med vare sig bolagets eller statens
telefoner, kan mot en afgift, som icke är betungande, gå öfver i
det andra nätet.
Vidare talar utskottet om, att förändrade förhållanden kunna
inträda med afseende å telefonväsendet, dess utveckling och anord¬
ningarna för detsamma. Ja, det är riktigt. Men herrarne må komma
ihåg, att om sådana förändrade förhållanden skulle inträda, så komma
de att drabba statens och bolagets nät på samma sätt. De upp¬
finningar och förbättringar som göras kunna såväl staten som bo¬
lagen betjäna sig af: och det synes mig då vara tämligen gifvet,
att båda komma att göra det, och att det sålunda blifver ett egalt
förhållande.
Man har vidare klagat öfver villkoren för inlösningen. Det
förefaller mig alldeles påtagligt, att man icke nu kan bestämma,
att i en framtid koppartråd eller järntråd, eller hvad det må vara,
skall betalas med något visst nu fixeradt pris. Men däremot före¬
ställer jag mig, att såväl nu som framdeles hvad som bestämmer
en affärs värde är den afkastning den lämnar. Och när man här
ifrågasätter, att priset en gång skall bestämmas efter afkastningen,
synes det mig, att man fått den grund, som är den enda i framtiden
hållbara. Men säger man, och vice talmannen betonade det särskildt,
nu gäller det endast att betala 2,600,000 kronor, men om en 14 å
15 år få vi nog betala mycket mera. Ja, naturligtvis; men vi må
komma ihåg, att vi på samma gång också få väsentligt högre ut¬
gifter till att förränta och afbetala detta nya köpekapital. Det är
konstateradt, att telegrafverket hittills utan svårighet såväl betalat
sina omkostnader för telefonväsendet som förräntat och amor¬
terat de för utvecklingen af rikstelefonens nät lämnade lån, så att
mer än hälften däraf, eller omkring sju och en half miljon kronor,
redan återbetalats. Detta visar, att telefonrörelsen lämnar både
ränta och vinst; och det finnes ingen anledning att betvifla, att icke
så fortfarande skall komma att ske.
13
N:o 48.
Lördagen den 30 April, e. m.
Så säger man: vi böra icke göra på sätt som nu föreslagits
utan i stället köpa in nätet i sin helhet, ty det vore affär för staten.
Ja, det är nog sant. Men huru gjorde man väl för ett par år sedan?
Då föreslog Kungl. Maj:t just detta, sedan cheferna för danska och
norska telegrafverken jämte en tredje person, f. d. talman i denna
kammare, som visst icke var obevandrad i affärer, företagit en
värdering af bolagens fasta och lösa egendom. Jo, Riksdagen sade
nej. Nä, Riksdagen var ju i sin fulla rätt. Men när sålunda Riks¬
dagen icke ville ha nätet i sin helhet, och det var påtagligt, att
det ur allmänhetens synpunkt vore ytterst önskvärdt, att de nu¬
varande förhållandena linge ett slut, så slog man in på den väg¬
man brukar gå, när en fråga icke i sin helhet kan lösas. Man sökte
lösa den partiellt. Det pris, som man nu beräknat, har man fått
med ledning af de siffror, som dessa förre sakkunnige lämnat. Det
är här nästan, tycker jag, som i den gamla leken: när jag säger
släpp, så håll, och när jag säger håll, så släpp.
Det har äfven framhållits önskvärdheten och nyttan af, att
samtrafiken återställdes. Jag vet ingen som lifligare än telegraf¬
verket har erkänt detta: och bättre kunde man icke återställa sam¬
trafiken, än genom att, såsom telegrafverket önskar, göra den fri.
Men bolagen ha svarat: nej, vi kunna icke gå in därpå. Staten har
då sagt: vill ni icke nedsätta afgiften till hälften? Nej, det vilja vi
icke, ha bolagen svarat. Det finns ju ingen annan möjlighet, än att
låta detta öfverklagade förhållande fortfarande äga rum. Ty det
går icke an, det visar erfarenheten, att låta allmänna telefonbolaget
blifva den makt, som tager ledningen och öfvertaget af telefon¬
rörelsen i Stockholm och därigenom medelbart äfven öfver de lång¬
ledningar, som från Stockholm gå ut öfver landet.
Jag vill icke längre upptaga kammarens tid med att bemöta
de invändningar, som gjorts mot Kungl. Majds proposition. De ha
redan här bemötts lika bra och bättre än jag kunnat gorå det.
Men jag har egentligen begärt ordet med anledning af ett yttrande,
som på förmiddagen fälldes af en ledamot på Stockholmsbänken,
nämligen herr Hedin. Jag vill nu icke fästa mig vid hans godt-
köpskvickhet, att vår Herre är de dårars förmyndare. Det är eu
sanning, som gäller flera än de dårar — den gäller till och med en
sådan stor potentat som herr Hedin. Men hvad jag särskildt vill
fästa mig vid är ett uttalande, som han gjorde, och hvaraf jag-
skaffat mig ett utdrag ur kammarens stenografiska protokoll. Enligt
detta yttrade han följande: »Det nu föreliggande förslaget är i ett
väsentligt hänseende ganska likt förslaget för två år sedan där-
utinnan, att båda förslagen utgöra ett vittnesbörd om, att när helst
ett stort kapitalintresse i skepnaden af ett bolag pekar på någon¬
ting och säger: jag vill bra gärna ha det där, anser sig alltid svenska
regeringen skyldig att mot denna höga makt ställa sig till dessa
fordringars förfogande.» Jag kan icke förstå annat, än att i dessa
ord ligger en smädelse, en beskyllning mot regeringen, att den i
sina åtgöranden icke låter leda sig af hvad den anser vara rätt
och tillbörligt, utan att den tager obehöriga sidohänsyn till enskilda
Om godkän¬
nande af ett
köpc- och
bytesaftal
rörande tele¬
fonnäten i
Stockholm med
omnejd m. m.
(Forts.)
N:o 48.
14
Lördagen den SO April, e. m.
Om godkän¬
nande af ett
köpe- och
bytesaftal
rörande tele¬
fonnäten i
Stockholm med
omnejd m. m.
(Forts.)
kapitalstarka bolag. Jag beklagar, att sådana ord ha fått fällas i
denna kammare, och jag beklagar ännu mera, att af de efteråt
uppträdande talarne endast en haft något att invända däremot.
Jag ber få säga, att anse herrarne icke regeringens ledamöter och
särskildt mig för att vara hederliga karlar, så skola vi icke sitta
här längre; vi skola nog veta att komma undan. Jag beklagar som
sagd!-, att ingen af kammarens ledamöter på ett undantag när har
tillbakavisat hans ord, men jag har godt medvetande om, att jag
icke gjort mig skyldig till något sådant, som herr Hedin velat lägga
mig till last, så att jag kan nog försvara mig själf, men det vill
jag hafva sagdt, att denna dag varit den bittraste jag upplefvat
under hela min långa politiska verksamhet.
Herr Hedlund: Med den ärade talaren på gäflebänken får jag-
instämma i, att det spektakel, som inträffat, då samtrafiken afbröts
mellan rikstelefonens 70,000 abonnenter och de enskilda bolagens
35,000 abonnenter, kommit litet hvar att intressera sig för denna
fråga, och tillika gifvit det bestämda intryck, att man icke får låta
det vara såsom det är, utan att man måste se till, att något göres.
Men hvad skall man då göra? Skall man se till hvilka utvägar
som möjligen finnas för att tvinga allmänna bolaget på knä och,
såsom förut i dag sagts, göra det mjukare än för närvarande?
Man skulle då kunna fortsätta med status quo — den nuvarande
konkurrensen — och på det viset lita på, att rikstelefonen efter
hand komme att blifva mäktigare och mäktigare gent emot bolagen,
Men för det första är det icke säkert, att detta medel skulle hjälpa,
för det andra gå vi under hela denna tid miste om samtrafiken, och
för det tredje gå vi miste om ett verkligt godt telefonväsen.
Så finnes ett annat medel, som är antydt i den kungl. propo¬
sitionen, nämligen en tillämnad lag, som skulle medgifva staten
rätt att nedlägga ledningar i gatorna. Det kommer nog att dröja,
såsom också i propositionen framhålles, ganska många år, innan en
sådan lag har utsikt att komma till stånd; och det är icke ens säkert,
att Riksdagen skulle vilja gå in på en sådan lag. Riksdagen brukar
ju vara rätt försiktig med afseende på sådana lagar. Om emellertid
lagen till sist skulle komma till stånd, kan ju rikstelefonen lägga
ned sina ledningar och på det viset äta ut allmänna bolaget alldeles
osvikligt. Men jag tvifla!’ på, att vare sig regering eller Riksdag
skall ha smak att gå den vägen. Det vore i själfva verket icke
annat än en plundring af ett enskildt företag, till på köpet af ett
företag, som nedlagt mycket stora förtjänster om det allmänna
genom telefonväsendets utveckling.
Så finnes det ytterligare ett tredje sätt, också förut berördt i
dag, nämligen att skapa en lag. som sätter staten i stånd att skaffa
bort luftledningarne. Jag kan icke inse, att en sådan lag skulle
kunna komma till stånd och tillika förses med retroaktiv verkan.
Kan den icke detta, blifver det fråga om ersättning till de bolag,
som redan lagt upp sina luftledningar i visshet om, att Stockholms
15
N:o 48.
Lördagen den SO April, e. m.
stad, när den gaf bemyndigande därtill, både rätt lagfart till detta
sitt bemyndigande.
Ett vittnesbörd om, att statens telegrafverk icke ser sig kunna
komma långt på dessa vägar, finner jag i den omständigheten, att
Herodes och Pilatus i den natten äro vordna vänner. Det vore de,
såsom vi veta, icke för ganska kort tid sedan. Men så långt sträcker
dock ingendera, så vidt jag förstår, sin vänskap, att han skulle vilja
uppoffra sig till förmån för den andre. Och de af kammarens leda¬
möter, som hade tillfälle att höra chefens för telegrafverket anförande
härom dagen, fingo nog också den öfvertygelsen, att han är fullt
och fast förvissad om, att han icke genom denna vänskapsuppgörelse
kommer^ att åsamka telegrafverket någon förlust, utan är alldeles
säker på att staten därpå kommer att göra vinst.
Kan man alltså icke vinna något på denna väg, hvad skall man
då gorå? För några år sedan var frågan om inköp uppe. Den föll.
Såvidt jag nu kan minnas, var anledningen till att förslaget då föll
icke endast den, som förut i dag antydts här, eller att Riksdagen
ansåg priset för högt, utan ett annat motiv kom till, nämligen att
man ville upprätthålla konkurrensen med statstelefonen. För den
skull ville man vid dess sida hålla vid lif ett enskildt telefonföretag.
Hvad som sedan dess kommit i dagen, bidrager emellertid åtskilligt
till att ändra denna tankegång. Konkurrensen bör ju vara medel
och icke mål. Målet är att åt allmänheten skaffa det bästa telefon-
väsen till billigaste pris. Men den konkurrens, som nu består, verkar
ju i alldeles motsatt riktning. De luftledningar, som måste an¬
vändas i stället för jordledningarna, göra telefonanläggningarna ytterst
ömtaliga. Abonnenterna riskera efter hvarje storm svära och lång¬
variga afbrott. Do linjer, som utaf riks och allmänna läggas ned
bredvid hvarandra, representera ett stort förloradt kapital, som
onödigtvis fördyrar rörelsen. Det har sagts, att icke mindre än vid pass
0 millioner kronor äro onödigtvis nedlagda i telefonlinjer här i Stock¬
holms stad och i dess omgifningar. Härtill afbrottet af samtrafiken.
Om man då måste komma till den uppfattningen, att konkur¬
rensen härvidlag skadar i stället för att gagna, om man måste
komma att inse, att, lika litet som det i afseende å järnvägarna går
för sig, att de slingra sig om hvarandra, lika litet är det praktiskt
och ekonomiskt, att två telefonföretag drifvas på samma område vid
sidan af hvarandra, ja, då får man väl se till att utbyta konkurren¬
sen mot andra utvägar.
Därvid hafva vi först detta inköp, som tidigare varit före och
som Riksdagen då afslog, men som nu återigen tycks ha ryckt fram
1 främsta ledet genom det af herr vice talmannen nyss häfda, be-
aktansvärda yttrandet. Detta yttrande innehåller just det positiva
uttalande, hvars frånvaro jag för min del funnit vara den förnämsta
bristen i statsutskottets utlåtande.
Vidare hafva vi det föreliggande förslaget. Ja, tycke och smak
äro så olika här i världen. En talare på Stockholmsbänken, herr
Olsson, ansåg, att det försvar för detta förslag, som herr Hammar-
skiöld på förmiddagen afgaf, var af noll och intet värde. För min
Om godkän¬
nande af ett
köpe- och
bytesaftal
rörande tele¬
fonnäten i
Stockholm med
omnejd m. m.
(F orts.)
N;o 48.
16
Om godkän¬
nande af ett
köpe- och
bytesaftal
rörande tele¬
fonnäten i
Stockholm med
omnejd m. m.
(Forts.)
Lördagen den 30 April, e. in.
del tyckte jag däremot, att herr Hammarskiöld kom med synner¬
ligen talande skäl, medan jag återigen tick det intrycket, att åt¬
skilliga af de skäl, som herr Olsson anförde, voro ganska svaga.
Hvad skall man till exempel säga om ett sådant skäl, som att det
skulle lända telefonabonnenter med inarbetade nummer till stor skada,
om de tvunges att utbyta dessa nummer mot andra? Det händer ju
ibland i städerna, att vid gaturegleringar husen få byta om nummer,
och detta går ut såväl öfver husägarna som öfver alla dem, hvilka
bo i husen, men icke faller det någon af dem in, att så mycket
klaga häröfver. Antag nu, att en ny telefonkatalog komme ut med
nya nummer, hvilken af telefonabonnenterna skulle det då falla in
att i tanklöshet anropa de gamla numren? Man går naturligtvis till
telefonkatalogen för att se efter de nya numren, och sedermera lär
man in dem i stället för de gamla.
Såsom en väsentlig invändning mot det nu föreslagna kontraktet
har man äfven nämnt, att värderingsgrunden är fastslagen på för¬
hand. Detta är dock icke värre än hvad som redan nu allmänt sker,
när det är fråga om inlösen af järnvägar. Om staten där kan
tillämpa denna princip, hvarför skulle den då blifva så vådlig att
tillämpa vid inlösen af en telefonanläggning?
En ärad ledamot af statsutskottet anförde såsom en möjlighet,
att vi snart skulle kunna telefonera utan tråd. Denna invändning
är redan bemött af en annan talare med ett uttaladt starkt tvifvel
om, att detta komme att ske i vare sig den första talarens eller den
senares lifstid. Jag vill tillägga, att det är svårt att taga sådana
motiv för ett afslag på allvar.. Hvad skulle vi säga, om man
till exempel ville motivera ett yrkande om afslag å gjord framställ¬
ning om byggandet af ett örlogsfartyg med en hänvisning till att
man just vore sysselsatt med att uppfinna ett luftskepp?
jurister och affärsmän kunna nog tvista ganska mycket om de
olika punkterna i detta kontrakt. Jag vill icke uppehålla mig där¬
vid. Jag har för min del fått ett ganska stort förtroende till chefens
för telegrafverket duglighet och till hans uppriktiga vilja att hålla
sitt verk uppe. För öfrigt förstår jag icke saken tillräckligt för att
kunna fälla något eget omdöme angåenda dessa enskildheter. En
sak har jag emellertid sökt att förvissa mig om. Det har anmärkts,
att vid den föreslagna delningen af Stockholm i två delar rikstele-
fonen skulle draga det kortaste strået genom att på sin lott få den
del af staden, som vore minst utvecklingsmöjlig. För att få någon
grund för ett omdöme härutinnan har jag skaffat mig en statistik
rörande telefonväsendets utveckling i de olika stadsdelarna. Det är
icke lönt att nu upptaga tiden med att redogöra för denna statistik,
men resultatet af densamma är emellertid det. att Söder och Kungs¬
holmen visa ungefär lika god utveckling af telefonväsendet under de
senaste fyra åren som Östermalm. Staten och allmänna bolaget
hafva således i detta afseende dragit ungefär lika långa strån i
stället för olika långa.
Slutligen finns det en tredje utväg, nämligen att rikstelefonen
skulle alldeles lämna Stockholms stad åt allmänna bolaget. Detta
17
N:o 48.
Lördagen den 30 April, e. in.
tolag skulle därigenom få tillfälle att här nedlägga jordledningar.
Mellan Riks- och Allmänna skulle fri samtrafik upprätthållas, Stock¬
holms stad skulle betraktas såsom allmänna bolagets trafikområde,
på samma sätt som en viss landsträcka betraktas som en enskild
järnvägs trafikområde. Därmed skulle man vinna en fördel af kon¬
kurrensen, som är alldeles obestridlig. Det är, att, om telegrafverket
händelsevis i motsats mot nu och nyss skulle få en dålig och loj
chef, som ställde sig likgiltig mot de uppfinningar, som göras i ut¬
landet, och vore trög att tillämpa dem på Sveriges telefonväsen,
man alltid skulle hafva detta enskilda telefonföretag, som af sitt
vinstbegär drefves att följa med sin tid. Bolaget skulle införa de nya
uppfinningarna, och telegrafverket skulle sedermera icke kunna draga
sig undan.
Dessa tre vägar förefalla mig vara de enda, på hvilka man skulle
kunna länka, de enda, på hvilka en oekonomisk och dålig skötsel af
telefonväsendet kan undvikas. För mig stå de alla tre såsom unge¬
fär lika goda.
Till sist ber jag endast att få göra ett par erinringar. Den
första är, att jag tror, att ett väsentligt hinder för att göra en god
affär ligger i att hafva för mycken rädsla för att den andra parten
skall vinna allt för mycket på affären. Däruti ingår en känsla, som
i själfva verket är allt annat än affärsmässig och som hvilar på eu
viss oerfarenhet och osäkerhet angående hvad det gäller. Man till¬
tror sig icke riktigt att bedöma en affärs värde, och då känns det
pinsamt att tänka på, att den andra parten kanske ser klarare i
saken, än man själf gör, och ler i mjugg öfver motpartens okunnig¬
het. Denna misstanke hindrar från att göra många goda affärer.
Jag tror däremot, att det är ett klokt och affärsmässigt tillvägagående
att kallblodigt och omtänksamt räkna ut, om man själf har förtjänst
på affären, och sedermera taga det skäligen lugnt, om den andra
partens förtjänst på densamma möjligen skulle blifva större.
Den andra erinringen är den, att vi icke skola se snedt på de
enskilda företag i vårt land, hviska händelsevis bära sig väl. Jag
talade för någon tid sedan med en bekant svensk statistiker och
nationalekonom om utvandringsfrågan, och han framhöll såsom sin
mening, att den egentliga grunden till utvandringen är, att i vårt
land råder ekonomisk blodbrist, beroende på bristande företagsamhet
och bristande initiativ. Denna företagsamhet och detta initiativ upp¬
muntras icke, om man är alltför nidsk och alltför afundsam emot
den enskilda affärsverksamheten. Yi få komma ihåg, att de en¬
skilda affärer, som bära sig bra, äro företagsamhetens och initiativets
skola i vårt land.
Enär jag är så angelägen om, att vi icke måtte stanna, där vi
stå, och så lifligt önskar, att denna fråga måtte bringas i fart framåt,
v'll jag, herr talman, fastän det endast är en meningsyttring, söka
gifva mitt stöd åt att bringa frågan framåt genom att skänka min
röst åt herr Fränckels reservation.
Om godkän¬
nande af ett
köpe- och
bytesafta/
rörande tele¬
fonnäten i
Stockholm med
omnejd fn. m.
(Forts.)
Jlerr Biesert instämde häruti.
Andra Kammarens Prat. 1904. N:o 48.
*
H:0 4S.
Om godkän¬
nande af ett
köpt- och
bytesaftal
rörande tele¬
fonnäten i
Stockholm med
om nejd m. in.
(Forts.)
18 Lördagen den 30 April, e. in.
Herr Hedin: Herr talman! Det är nog en .skicklig diversion
att förvandla till ett angrepp pa regeringsledamöternas heder den
framställning, som jag har gjort och till hvilken jag vet, att jag har an¬
ledning uti den fråga, som nu behandlas, och en hel mängd före¬
gående exempel, som jag skall omtala, därpå att regeringen — stats¬
ministern och hans kolleger — se förekommande samhällsfrågor,
ifrån aflöningsfrågorna och upp till sådana företag som detta, med
penningaristokratiens ögon, eller, om man kanske vill kalla det så,
med socialaristokratiens. Detta är icke angrepp på människors heder,
men det är ett angrepp på det politiska uppfattningssättet hos dem,
som låta hela sitt handlingssätt bestämmas af sådana synpunkter.
Har man måhända redan glömt bort Grängesbergsfrågan? Fanns
det någon enda här, som dömde annorlunda om denna fråga än jag
och icke insåg, att regeringen där stod fram, emedan den naturligt¬
vis såsom alltid, när det gällde ett stort kapitalintresse, ansåg, att
det vore det riktigaste, det för samhället nyttigaste, att detta finge
allt möjligt utrymme? Skall jag kanhända gå igenom och beskrifva
allt det elände, som jag korteligen kunde sammanfatta under namnet
af Norrbottens- eller Gellivarafrågorna ? Är det möjligt, att herr
statsministern kan tro, att alla här hafva glömt bort det hela och
detaljerna utaf detta, som har väckt ömsom förbittring och ömsom
sorg och ömsom skam? Jag skall ej uppräkna hela den långa serien
— det vore för vidlyftigt — men jäg skall tala om någonting, som
ej varit sagdt offentligen förr. När jag fick veta, att dåvarande
landshöfdingen i Norrbottens län (som nu intar en plats i regeringen)
hade låtit uppgöra en s. k. stadsplan för Gellivare, som i hög grad
intresserade befolkningen där uppe och som de voro mycket ange¬
lägna att få igenom, tog jag kännedom om denna i finansdeparte¬
mentet, hvarest handlingarne då befunno sig. De, som kände till
förhållandena i Gellivare, ansågo, efter yttranden jag hört från flera
håll, detta förslag vara särdeles lämpligt. Den. som gjort upp för¬
slaget, varen landtmätare, förtrogen med provinsen. Jag fick emeller¬
tid också veta, att, när planen blef bekant för det bolag, som rege¬
ringen hade gjort allt möjligt för att gynna, detta — Gellivare-
bolaget — kom in till regeringen med eu anhållan, att det skulle
få äfven den delen inbegripen i det furstendöme, om hvilket det
gjort framställning till regeringen, att hos Riksdagen utverka dispo¬
sitionsrätt däröfver åt bolaget, Då fann landshöfdingen i Norr¬
bottens län, naturligtvis, det också vara det riktiga, att Gellivare-
bolaget finge disponera äfven den delen, för att det ej skulle blifva
möjligt för någon enda människa att där köpa eller arrendera mark
att slå sig ned på och vara viss om att få bo, där lian en gång
slagit sig ned, emedan bolaget då riskerade, att han ej skulle blifva
dess lydige tjänare. Det förklarade, att det ville ha den der marken
också! Förslaget tillstyrktes, som sagdt, af landshöfdingen i Norr¬
bottens län, och regeringen var genast färdig att finna det vara all¬
deles i sin ordning, att bolaget skulle få fullständigt envälde öfver
alla människors bostäder där uppe. När jag tagit kännedom om
handlingarne, begärde jag att fä tala med dåvarande expeditions-
Lördagen den 30 April, e. m.
19
N:o 48.
chefen i departementet — jag ansåg det vara alldeles onyttigt att
tala med departementschefen, som för öfrigt ej stannade kvar i rege¬
ringen så länge, men i stiillet hunnit lyckliggöra ej mindre än två
af rikets län — utan jag vände mig till expeditionschefen och frå¬
gade honom: är det meningen, att detta skall komma fram såsom
kungl. proposition till nästa Riksdag? — Jaa, det tror jag visst att
det skall, svarade han. — Då ber jag att få nämna för er, att om
det vore möjligt att omintetgöra denna plan genom att sätta lifvet
till, skulle jag gärna göra det. —- Han blef efterträdare åt sin då¬
varande departementschef. Det kom ej någon proposition till föl¬
jande Riksdag, och det såg ut som om det ej skulle komma någon
till näst därpå följande heller. Man började undra i Xorrland. och
undrandet tog sig åtskilliga uttryck i tidningarna. Hvad var an¬
ledningen till att det dröjde så länge? Anledningen var den, att
den nya departementschefen underhandlade med det mäktiga bolaget,
bedjande och tiggande det att i Guds namn göra några eftergifter,
icke begära fullt så mycket, ty dä vore fara värdi, att det ej skulle
gå igenom i Riksdagen. Bolaget gjorde då skenbara eftergifter och
ej någonting annat, och jag förmodar, att det är många här, som
minnas den skandalen, det är den kungl. proposition till Riksdagen,
hvari regeringen ställde sig helt och hållet till detta bolags för¬
fogande, ända därhän, att, när man ålade bolaget att bekosta polis
på platsen, polismännen gjordes till bolagets tjänare, som skulle
uppbära sin aflöning på bolagets kontor! Denna proposition höll
jag för angeläget att särskild! kritisera i en motion, för att det ej
så lätt skulle bli bortglömdi hvad en svensk regering var i stånd
till att göra för ett bolag och i ett bolags intresse. Kammarens
ledamöter lära väl till stor del också komma ihåg, hvad öde pro¬
positionen här fick. Det är icke värdt att försöka att med en sådan
där vändning, med ett uttryck, som alldeles icke återgifver för någons
öron hvad som sagts, komma ifrån det faktum, som hela Sveriges
rike känner — det är ej värdt att förneka det — att herr stats¬
ministern och hans kolleger se med de störa penningmännens ögon
och rätta sina propositioner, det må gälla sådana frågor som denna
eller det må gälla löneregleringar, efter de synpunkterna och icke
efter några andra. Detta omintetgöres ej genom något utbrott af
indignation, afsedt att förvärfva några röster åt ett förslag, som
bör vara dömdt att falla.
Herr vice talmannen Pehrson: Herr talman! Det har ofta
kommit på min lott att bekämpa äfven sådana förslag, som ha
kommit från Kungl. Maj:t. Men icke har det varit af den anled¬
ningen, att jag har trott, att allt varit ondt, som kommit från sådant
håll, utan det har helt naturligt kommit sig däraf, att åsikterna ju
kunna vara olika hos oss i en och samma fråga. Jag föreställer
mig äfven, att det uttalande, som här i dag på förmiddagen blifvit
.gjordt af herr Hedin, icke får tydas på det sätt, att han därmed
skulle velat uttala något misstroende till vare sig hans excellens
herr statsministern eller den nuvarande regeringen i öfrigt. Jag
Om godkän¬
nande af ett
löpe- och
bytesaftal
rörande tele¬
fonnäten i
Stockholm med
omneid m. m.
(F orts.)
N:0 48.
Om godkän¬
nande af ett
köpt- och
bytesaftal rö¬
rande telefon¬
näten i Stock¬
holm med om¬
nejd m. m.
(Forts.)
20 Lördagen den 30 April, e. m.
satt visserligen icke tillräckligt uppmärksam under herr Hedins antydda
anförande för att uppfatta allt hvad han sade. Jag märker det sä
mycket mer. som de af herr statsministern nu citerade orden, hämtade
från den stenografiska uppteckningen af herr Hedins anförande, helt
och hållet både undgått min uppmärksamhet. Men jag tror, att
afsikten med detta herr Hedins uttalande icke gärna kunde vara att
uttala något misstroende mot den nuvarande regeringen. Men om
mot afl förmodan herr Hedins uttalande i detta fall skulle åsyfta
någonting sådant, hvilket jag icke tror. så ber jag att för min del
därifrån få taga afstånd och förklara, att jag hyser stort, ja, helt
förtroende till "både hans excellens herr statsministern och den nu¬
varande regeringen för öfrigt.
I detta anförande instämde herrar Nyström, Lord ström i Stock¬
holm, Wallenberg, Moll, Natt och Dag, Sandquist, Åkerland, Wau rin-
sky i Saltsjöbaden, Ericsson i Ahlberga, Reuterslciöld, Pettersson i
Tjärsta, Tamm, Almqvist, Johansson i Berga, Andersson i Bråborg,
Buren, Jonsson i Skog, Gustafsson i Mjölby, Ekman, Jakobson, Hen-
ricson, Zetterstrand, Vahlquist, Sjöberg, Danielsson, Bengtsson i Härads-
köp, Hazén, Räf, Johansson i Aflösa, Jonsson i Hökhult, Johansson
i Jönköping, Sjö, Petersson i Dänningelanda, Andersson i Löfhult,
Magnusson i Tumhult, Persson i Hult, Bergendahl, Petersson i Siiälle-
bo, Redelius, Risberg, Hammarskjöld, Bunden, Carlsson i Norra
Smedstorp, Petersson i Påboda, Johansson i Möllstorp, Broander,
Larsson i Bondarfve, Jötisson i Gammalstorp, Larsson i Säby, Roos,
Persson i Borrby, Jönsson i Yngsjö, Jönsson i Färeköp, Nilsson i
Bonarp, Persson i Killebäckstorp, Ljunggren, Nilsson i Skärhus.
Trolle, Andersson i Öhrstorp, Jesperson, Olsson i \ iken, Pehrsson i
Åkarp. Åkesson, Andersson i Västra Nöbbelöf, Darin, Faxe, Trapp,
von Geijer, Bengtsson i Bjärnalt, Olsson i Tyllered. Gunnarsson,
Lyckholm, Larsson i Presstorp, Olsson i Heden, Wallentin, Wijk,
Trana, Setterberg, Neiglick, Hallin, Svensson i Salang, Dahlgren,
Johansson i Mellbyn, Lothigms, Täcklind, Johanson i Mossebo, Broek,
Collvin, Andersson i Hassélbol, Sandin, Berggren, Matsson, Jansson
i Krakerud, Svensson i Skyllberg, Andersson i Helgesta, Lindgren i
Örebro, Lindgren i Islingby, Lindewall, Ström i Transtrand, Johnsson
i Bollnäs, Brodin, Nordin, Emthén, Bakland, Burman, Zimdahl, Bo¬
ström, Ahlstrand, Svensson i Bondön och Ström i Nederkalix.
Herr Waldenström: Herr talman! Efter det anförande, som
herr vice talmannen haft, kunde det vara öfverflödigt, att jag säde
något, men efter som jag redan begärt ordet, skall jag begagna mig
däraf.
Jag förstår mycket väl herr statsministerns harm, åt hvilken
han gaf ett så pregnant uttryck; men när han uttalade ett bekla¬
gande däraf, att ingen af dem, som haft ordet efter herr Hedin,
begagnat tillfället att tillbakavisa de beskyllningar, som herr Hedin
hade utslungat mot regeringen, så var det en förebråelse, som natur¬
ligtvis träffade äfven mig, emedan jag var en bland dessa, som hade
21
N:o 48.
Lördagen den 30 April, e. m.
hatt ordet efter herr Hedin. Till svar därå ber jag att få säga, att
om en ledamot af kammaren gör sig skyldig till förnärmelser mot
regeringen eller mot någon annan, så må det vara antingen herr
talmannens eller den förnärmades sak att tillrättavisa honom. Men
det tillkommer enligt min åsikt icke en tertius interveniens att upp¬
träda såsom en tuktomästare eller förmyndare för en kamrat här
i kammaren.
Med hen* Waldenström instämde herrar Hjär ne, Mallmin, Pet¬
tersson i Södertälje, Höök, Johansson i Olja, Pantzarhielm, Nydal,
Olofsson och Hörnsten.
Öfverläggningen var härmed afslutad. I enlighet med de yr¬
kanden, som därunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på afslag därå
och bifall i stället till den af herr Fränekel vid förevarande ut¬
låtande fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Som votering
likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande
voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande n:o 92, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets berörda
hemställan bifallit den af herr Fränekel vid utlåtandet fogade re¬
servationen.
Voteringen utföll med 157 ja mot 45 nej; hvadan kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.
§ 2
Efter föredragning häruppå af sammansatta stats- och banko¬
utskottets utlåtande n:o 4, i anledning af väckt motion om visst
tillägg till förordningen angående en postsparbank för riket, läm¬
nades på begäran ordet till:
Herr Nyström, som yttrade: Herr talman, mina herrar! I den
motion, som behandlas i det nu föredragna utlåtandet från det samman¬
satta stats- och bankoutskottet, har jag föreslagit, att förordningen
angående postsparbanken skulle ändras i den riktningen, att postspar¬
banken skulle få rättighet att utlåna en del af sina medel för åstad¬
kommande af egna hem och bostäder åt arbetarebefolkningen i stä¬
derna. Då jag afgaf denna motion, hade ännu icke Kungl. Maj:ts
Om godkän¬
nande af ett
köpe- och
bytesaftal rö¬
rande telefon¬
näten i Stock¬
holm med om¬
nejd m. m.
(Forts.)
Om visst
tillägg till
förord/ningen
angående en
postsparbank
för riket.
N:o 48.
Om visst
tillägg till
för ordningen
angående eu
postsparbank
för riket.
(Forts.)
22 Lördagen den 30 April, e. m.
egnahemsproposition inkommit, och jag visste således icke, att denna
proposition delvis skulle behandla samma ämne som motionen. Detta
visste ej heller det sammansatta stats- och bankoutskottet, då det
första gången tog motionen under behandling, och den afstyrkte den
därför ej omedelbart, utan beslöt att under hand infordra ett ut¬
låtande från postsparbanksstyrelsen, hvilket också skedde: men då
detta utlåtande kom, hade redan sagda proposition inkommit, och
utskottet ansåg då, att, enär propositionen och motionen delvis be¬
rörde samma ämne, det icke vore lämpligt att nu tillstyrka motionen.
I utskottet ansåg jag mig böra biträda dess mening, ehuru jag
uttalade den åsikten, att ärendet antingen måtte uppskjutas, till dess
särskilda utskottets utlåtande hade inkommit, eller ock motionen
remitteras till detta särskilda utskott. Detta förslag vann dock ej
utskottets gillande, utan beslöt det i stället att afstyrka motionen.
Såsom saken nu står, kan jag icke yrka bifall till min
motion. Jag ber dock att få läsa upp det yttrande, som blifvit
tillställdt utskottet och hvithet är undertecknadt af postsparbankens
byråchef. Där uttalas den åsikt, som vid ärendets behandling inom
postsparbanksstyrelsen gjorde sig gällande. Det ifrågavarande ut¬
talandet har formen af en ödmjuk promemoria och är af följande
lydelse: »Uti en vid innevarande års riksdag väckt motion tiar
ledamoten af Riksdagens Andra Kammare M. F. Nyström, på an¬
förda skäl, föreslagit, att Riksdagen ville antingen för sin del antaga
ett sådant tillägg till 18 § 2 mom. af förordningen angående post¬
sparbanken, att bankens öfverskottsmedel finge till högst en tjugonde¬
del utlånas till bostadsföreningar och aktiebolag, som hafva till
uteslutande uppgift att befordra den allmännyttiga byggnadsverksam¬
heten bland städernas arbetare och mindre bemedlade befolkning
efter de grunder, som af Konungen bestämdes, eller ock i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla' om utarbetande och framläggande för
Riksdagen af förslag till sådant tillägg till förordningen angående
postsparbanken, hvarigenom banken finge bemyndigande att utlåna
viss del af sina tillgångar till dylika bostadsföreningar och bostads¬
aktiebolag.
Enligt ofvannämnda § af postsparbanksförordningen, sådan denna
§ lyder jämlikt nådiga kungörelsen den 4 juli 1902, skola post¬
sparbankens öfverskottsmedel placeras i statens, allmänna hvpoteks-
bankens, kommuners eller med borgen af kommuner försedda obliga¬
tioner, med rätt dock för postsparbanksstyrelsen att göra dessa medel
fruktbärande dels intill högst en fjärdedel genom direkt utlåning
mot skuldebref till kommun, dels ock, jämväl intill högst en fjärde¬
del, genom utlåning mot säkerhet af inteckning eller genom insätt¬
ning på deposition eller annan räkning hos enskild bankinrättning.
Den i ofvannämnda nådiga kungörelse meddelade bestämmelsen,
hvarigenom, med ändring af förutvarande stadganden om placering,
postsparbanksstyrelsen medgifvits utsträckning af rätten att frukt-
bargöra bankens tillgångar, torde hafva föranledts af, förutom ön¬
skan att bereda banken högre afkastning å dess fonder, nödvändig¬
heten att hafva en del af dessa fonder placerade på sådant sätt, att
Lördagen den 30 April, e. in.
N:o 48.
eu realisation må. vid tillfälle af anlopp på bankens kassa, kunna
äga ram utan förlust för banken. Obligationer äro nämligen vid
dylikt anlopp, som i allmänhet föranledes af höjda räntor och häraf
härflytande lägre obligationskurser, ej lämpliga placeringsobjekt.
Amorteringslånen till kommuner kunna ej heller vid dylika tillfällen
realiseras, enär dessa lån till hufvudsaklig del äro ouppsägbara.
Däremot äro ur realisationssynpunkt inteckningslån och depositioner
hos banker lämpliga placeringsobjekt.
De säkerheter, Indika genom en utlåningsrörelse af den beskaf¬
fenhet, som i motionen omhandlas, skulle tillföras postsparbanken, äro.
såsom ock af motionären erinras, icke lätt realiserbara och följakt¬
ligen ej heller användbara i fall af ytterligare stora kraf från bank-
delägarnes sida. Genom en sådan lånerörelse skulle därför verk-
ningarne af den postsparbanken under år 1902 medgifna utsträck¬
ningen af placeringsrätten af bankens fonder reduceras. Om emel¬
lertid, såsom af motionären föreslås, beloppet af den ifrågaställda
utlåningen till bostadsföreningar m. fl. begränsades till högst 5 % af
postsparbankens till fast placering afsedda medel, och om inskränk¬
ning med motsvarande procenttal ägde rum i afseende ä utlämnande
till kommuner af amorteringslån, hvilka, såsom ofvan omnämnts, ej
heller till hufvudsakligaste del äro realiserbara, skulle någon olägen¬
het utöfver den redan nu befintliga ej vållas postsparbanken genom
användande af eu ringa del af dess fonder för en lånerörelse af den
art, hvarom imotionen är fråga.
Såsom i motionen uppgifves, har erfarenheten från Belgien visat,
att den där befintliga allmänna spar- och ålderdomskassan, hvilken
sedan år 1889 utlämnat lån till befrämjande af den allmännyttiga
byggnadsverksamheten, på denna lånerörelse ännu ej åsamkats någon
förlust; och om än de säkerheter, som skulle erbjudas postspar¬
banken, därest den nu ifrågavarande lånerörelsen öfvertoges af
banken, ej vore att hänföra till första klassens värdepapper, så torde
dock någon förlust å lånerörelsen ej böra befaras, därest densamma
hålles inom måttliga gränser och omgärdas med vissa försiktighets¬
mått.
Men äfven om mot förmodan någon förlust skulle för postspar¬
banken uppkomma vid bedrifvandet af den af motionären omför-
mälda lånerörelsen, torde denna omständighet ej höra tillmätas en
alltför stor betydelse. Då nämligen utlåningen till bostadsföreningar
vore inskränkt till allenast en mindre bråkdel af bankens hela ut¬
låning, torde väl kunna antagas, att den förlust, som möjligen upp-
komme på denna gren af lånerörelsen, fullt uppvägdes af den vinst,
som härflöte från lånerörelsen i öfrig!. Det torde ej heller böra
lämnas oanmärkt, att postsparbanken ej är en institution, afsedd
endast och allenast för uppsamling och fruktbargörando af små¬
folkets besparingar, utan en inrättning, hvars verksamhet jämväl är
af filantropisk art, nämligen att vidtaga åtgärder 1111 främjande af
sparsamhet, särskild! inom de mindre bemedlade samhällsklasserna.
Och en sådan åtgärd, hvarigenom en del af de i postsparbanken
innestående medlen, hvilka till hufvudsakligaste del utgöras af små¬
Om visat
tillägg till
förordningen
angående en
postsparbank
för riket.
(Forts.)
N:o 48.
24
Om visst
tillägg till
förordningen
angående en
postsparbank
för riket.
(Forts.)
Lördagen den 30 April, e. in.
folkets besparingar, komme att tillgodose denna klientels bostads-
behof, skulle, såsom ock motionären anmärkt, tvifvelsutan hafva
till följd, att banken komme att omfattas med ännu större intresse
än förut från befolkningens sida och således verka till främjande af
sparsamhet.
Skulle fördenskull det anses lämpligt, att från statens sida vid-
toges anordningar, afsedda att främja den allmännyttiga byggnads¬
verksamheten bland städernas arbetare och mindre bemedlade be¬
folkning, torde flera skäl tala därför att det förlag, som erfor¬
drades för bedrifvande af denna byggnadsverksamhet, finge till viss
del utgå af de medel, som af postsparbanken förvaltas. Stockholm
den 4 mars 1904.
G. F. Sandberg.»
Jag har trott, att detta mycket intressanta yttrande bort inflyta
i kammarens protokoll, för att, om vid en kommande riksdag — såsom
sannolikt är — ett liknande förslag åter upptages, man redan från början
må veta hvad postsparbankens styrelse tänker i denna för städernas
egnahemsfråga så viktiga sak.
Det är icke första gången, som förslag väckes om att använda
postsparbanksmedel till förmån för den allmänna byggnadsverksam¬
heten. Förslag i sådan riktning ha förut framkommit i Frankrike,
om de ock ännu ej ledt till positivt resultat. Förhållandet är, utom¬
lands såväl som hos oss, att intresset för egnahemsrörelsen icke ännu
vuxit till den styrka, som sakens vikt kräfver, och de förslag till
frågans lösning, som öfverallt väckas, blifva därför mången gång
utan påföljd, äfven om deras berättigande erkännes. Särskildt hos
oss klagas på alla håll öfver, att det icke finnes tillräckligt med
medel för den allmännyttiga byggnadsverksamheten, i synnerhet i
städerna, och det är tvifvelaktigt, huruvida den kungl. propositionen
i egnahemsfrågan kommer att i någon afsevärd mån kunna tillgodose
de behof, som härvidlag göra sig gällande, och detta emedan de
belopp, hvarmed bostadslånen enligt denna proposition skulle utgå,
enligt min och mångas åsikt äro alltför små.
Jag skall, såsom jag redan sagt, icke nu yrka bifall till min
motion, utan jag har endast velat anföra detta, för att kammaren
måtte hafva det af mig här framställda önskemålet i benägen åtanke.
Herr Beckman: Herr talman! Det må tillåtas mig att med ett
par ord uttrycka min störa tillfredsställelse öfver det högst intressanta
uttalande från en af postsparbankens mest framstående män, som af
herr Nyström här nyss upplästes. Det är icke alldeles vanligt, att
man får höra en så bestämd och klar uppfattning om det samarbete,
som bör finnas mellan en statsinstitution och dem, som begagna sig
af densamma. Jag skall endast upptaga kammarens tid med att
erinra om och särskildt understryka en passus i det ifrågavarande
uttalandet. Där står nämligen följande: »En sådan åtgärd, hvarigenom
en del af de i postsparbanken innestående medlen, hvilka till hufvud-
sakligaste del utgöras af småfolkets besparingar, komme att tillgodose
25
IM:o 48.
Lördagen den 30 April, e. m.
denna klientels bostadsbehof, skulle, såsom ock motionären anmärkt,
tvifvelsutan hafva till följd, att banken komme att omfattas med
ännu större intresse än förut från befolkningens sida och således
verka till främjande af sparsamhet.»
Därefter följer ett förordande af motionärens här föreslagna
åtgärd.
Det hade, herr talman, varit önskligt, att detta uttalande af
byråchefen i postsparbanken fått inflyta i det sammansatta utskottets
utlåtande. Ty en så framstående plats synes mig sannerligen en
dylik promemoria bort intaga, som på ett så kraftigt sätt häfdar
betydelsen af en samverkan mellan en statsinstitution och folket —
därtill i detta fall just småfolket.
Icke heller jag har något yrkande att göra.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 3.
A föredragningslistan fanns härefter upptaget konstitutions¬
utskottets utlåtande n:o 4, i anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af § 71 regeringsformen och § 65 riksdagsordningen.
Uti en inom Första Kammaren väckt, till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, n:o 54, hade herrar G. F. Östberg och H. Tamm
föreslagit, att Riksdagen måtte för sin del besluta, att § 71 regerings¬
formen och § 65 riksdagsordningen skulle erhålla följande ändrade
lydelse:
Regeringsformen.
§ 71.
På enahanda sätt förfares jämväl, där kamrarne sig icke förena
om grunderna för någon bevillning, sättet för deras tillämpning eller
bevillningens fördelning till utgörande; dock att, då fråga är om
bevillnings utgörande efter progressiv skala eller med olika skatte¬
satser för olika slag af inkomst eller förmögenhet, bägge kamrarnes
sammanstämmande beslut erfordras för fastställande eller ändring af
bestämmelser rörande skatteskala, förhållandet mellan skattesatser
för inkomst eller förmögenhet af olika slag, den procent af inkomst
eller förmögenhet, hvartill skatten högst må uppgå, skattefrihet för
viss inkomst eller förmögenhet samt taxeringsmyndigheternas samman¬
sättning.
Riksdagsordningen.
8 65.
När i fråga om statsutgifter eller bevillning, med det undantag,
hvarom i regeringsformens 71 § förmärs, eller om reglementariska
Om visst
tillägg till
förordningen
angående en
postsparbank
för riket.
(Forts.)
Om ändrad
lydelse af § 71
regerings¬
formen och
§ 65 riksdags¬
ordningen.
N:o 48.
2C
Om ändrad
lydelse af § 71
regerings¬
formen och
§ 65 riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
Lördagen den 30 April, e. m.
föreskrifter för riksbanken, dess inkomster och utgifter, eller om
ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken, eller om riksgäldskonto-
rets styrelse och förvaltning, inkomster och utgifter, kamrarne fatta
stridiga beslut, som ej uppå vederbörligt utskotts förslag varda
sammanjämkade, skola bägge kamrarne hvar för sig rösta om de
olika beslut, hvari hvardera förut stannat; kommande den mening,
som därvid erhåller de flesta ledamöters af båda kamrarne samman¬
räknade röster, att gälla såsom Riksdagens beslut. För att vid
sådan omröstning förekomma lika antal röster, skall i Andra Kam¬
maren afläggas och förseglas en sedel, hvilken, i händelse de öfrige
sammanräknade rösterna utfalla lika, öppnas och afgör frågan. År
pluralitet redan vunnen, bör den aflagda sedeln ouppbruten genast
förstöras.
Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte, med anledning af före¬
varande motion, antaga att hvila till vidare grundlagsenlig behand¬
ling följande förslag till ändrad lydelse af § 71 regeringsformen och
§ 65 riksdagsordningen:
Regeringsformen.
§ 71.
På enahanda sätt förfares jämväl, där kamrarne sig icke förena
om grunderna för någon bevillning, sättet för deras tillämpning eller
bevillningens fördelning till utgörande; dock att, då bevillning för
inkomst eller förmögenhet skall utgöras efter progressiv skala, båda
kamrarnes sammanstämmande beslut erfordras i fråga om skatte¬
skala, olika skattesatser för inkomst eller förmögenhet af olika slag,
den procent af inkomst eller förmögenhet, hvartill skatten högst
må uppgå, samt skattefrihet eller lindring i skatt för viss inkomst
eller förmögenhet.
Riksdagsordningen.
§ 65.
(= motionärernas förslag.)
Vid utlåtandet hade emellertid fogats reservationer:
af herrar Bergström, af Callerholm, Ravin, Elowson, Nydal,
Andersson i Öhrstorp, Jansson i Djursätra och Broström, hvilka ansett,
att utskottet bort föreslå, att förevarande motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda; samt
af herr Johnsson i Bollnäs.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Elowson: Herr talman! Konstitutionsutskottet afser med
Lördagen den 30 April, e. in.
27
N:o 43.
det nu föredragna utlåtandet att åstadkomma en begränsning af
området för den gemensamma omröstningen.
De bevillningar, som för närvarande utgå, kunna med afseende
å grunderna för deras utgörande sammanföras i tre grupper. Till
den första gruppen höra då tullar och acciser, hvilka utgå i mån af
förbrukningen, oberoende af konsumentens skatteförmåga. Till den
andra gruppen kan man hänföra den allmänna bevillningen, hvilken
i regeln utgår proportionellt mot den skattskyldiges inkomst. Till
den tredje gruppen slutligen kan man räkna den progressiva inkomst¬
skatten, hvilken drabbar den skattskyldige enligt en stigande skala,
upprättad i öfverensstämmelse med en särskild progressionstabell,
som för år 1904 börjar med 1,000 kronor.
Utskottets nu föreliggande förslag skulle i fråga om progressiv
beskattning å inkomst eller förmögenhet åstadkomma en inskränk¬
ning utaf området för de gemensamma omröstningarna i fem särskilda
punkter. Det är att märka, att tullar och acciser icke inbegripas
uti utskottets förslag.
Först och främst träffa vi då — för att börja med det mindre
och sluta med det större — de inkomstbelopp, som äro fria från
I nu gällande förordning om inkomstskatt har man
beskattning.
Om ändrad
lydelse af § 7L
regerings¬
formen ock
§ 65 riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
fastslagit en viss minimigräns, eller, om man så vill, ett existens¬
minimum. och detta kan nu, såsom bekant, bestämmas medelst gemen¬
sam omröstning, hvarpå de i dag företagna samfällda omröstningarna
lämna ett exempel. Enligt utskottets förslag skulle ett fastställande
af en dylik gräns för skattefrihet göras beroende af båda kamrarnes
sammanstämmande beslut.
Vidare träffa vi den skattelindring, som enligt förutnämnde
progressionstabell tillerkännes den mindre inkomsttagaren, i det att
han till eu > viss gräns, för närvarande 4,000 kronor, får afdrag i
beskattningen. Enligt nu gällande grundlagsbestämmelser kan detta
afgöras genom gemensam omröstning, men enligt utskottets förslag-
skulle äfven härvidlag sammanstämmande beslut af bägge kamrarne
erfordras.
Detta skulle äfven vara förhållandet med afseende å olika skatte¬
satser för olika slag af förmögenhet, exempelvis jordbruksfastighet
och annan fastighet, och med afseende å olika beskattning af sär¬
skilda slag af inkomst, exempelvis af kapital och af arbete.
För det fjärde skulle den af utskottet här ifrågasatta begräns¬
ningen i fråga om området för gemensam omröstning afse den
progressiva skattemetoden, d. v. s. den stigande skala, som, upp¬
rättad i enlighet med rent praktiska hänsyn, tillämpas vid den
progressiva beskattningen.
Och slutligen skulle själfva kärnpunkten i den progressiva be¬
skattningen, nämligen frågan om, till hur stor procent af inkomsten
denna skatt bör uppgå, enligt utskottets förslag undantagas från
gemensam votering.
Utskottets argument för det föreliggande förslaget samman¬
fattas i utskottets yttrande å sid. 14, där det med afseende på eu
oriktigt afvägd skatt efter progressiv skala heter, att »landets
W;;0 48. 28 Lördagen den 30 April, e. m.
Om ändrad näringar, dess handel och industri vid en ojämn eller för stark
^"regeriig^s-71 beskattning af inkomsten däraf lida men eller i sin utveckling
formen och hämmas». Ja, man kan ju fastställa såsom ett tankeexperiment, att
§ 65 riksdags- en beskattning afser att verka såsom ett konfiskationsmedel. I förbi-
ordningen. gående vill jag nämna, att hvarje beskattning är något besvärande
( or s.) fgr (]en skattskyldige. Men därom kan man icke resonera, då vi
icke kunna undvara skatter.
En beskattning i syfte att verka såsom konfiskationsmedel
hafva vi i själfva verket, ehuru icke i finansiellt syfte. Herrarne
förstå nog, att jag syftar på den accis, som utgår såsom bränn vins¬
skatt. Denna beskattning är så hög, att den utgör 4 å 5 gånger
brännvinets produktionsvärde, att således denna accis uppgår till
400 å 500 procent af varans värde. Det syfte man uppställt i fråga
om denna beskattning är icke ett finansiellt, utan ett sedligt syfte,
i det man velat successivt tillintetgöra eller åtminstone förminska,
beskattningsobjektet, ehuru det tyvärr föga lyckats. I finansiellt
hänseende torde det därför icke kunna betraktas annat än såsom
ett tankeexperiment att med en beskattning vilja konfiskera beskatt-
ningsföremålet. Ett sådant förfaringssätt skulle vara i högsta grad
oklokt af den skattebeviljande myndigheten. — Man brukar ju vanligen
icke slakta den mjölkande kon.
Om nu en beskattning ålägges, är det ju tydligt, att denna
beskattning i viss mån kommer i kollision med det förvärfsbegär,
som finnes hos människan. Men man måste komma till en hög
gräns af beskattning, om skatteplikten skall kunna öfvervinna för-
värfsbegäret.
Låt oss t. ex. antaga, att en storfabrikant har en årlig inkomst
af 150,000 kronor, och vidare, att hans beskattning till stat och
kommun utgör inalles 20,000 kronor. Man skulle då kunna säga,
att denna höga beskattning skulle verka för honom afskräckande;
han skulle anse det icke vara mödan värdt att drifva sin verk¬
samhet. Men vid närmare besinnande torde man kunna finna, att
äfven denna beskattning icke är i stånd att tillintetgöra de an¬
strängningar, han underkastar sig för att öka sin förmögenhet.
Om man håller fast vid det anförda exemplet, skulle han, sedan
beskattningen fullgjorts, äga kvar en årlig inkomst af 130,000
kronor. Således torde denna beskattning icke kunna förmå honom
att afstå från sina ansträngningar i förvärfssyfte.
Naturligt är, att frågan om beskattningen har spelat en stor
roll i alla stater och kommer tvifvelsutan att framdeles göra detta.
En af våra stora nationalekonomer, nämligen Adam Smith, uttalade
den meningen, att beskattningen bör, så vidt som möjligt, rätta sig
efter skatteförmågan. Detta är utan tvifvel eu fullkomligt riktig
sats; svårigheten ligger uti att träffa skatteförmågan. Ty man
kan icke undgå att göra den erfarenheten, att den ene betalar skatt
utaf sin nödtorft, och den andre af sitt öfverflöd. Hålla vi fast
rid detta och betänka, att beskattningen kan i större eller mindre
mån ökas, så är den ökade beskattningen för den förstnämnde lik-
29
N:o 43.
Lördagen den SO April, e. m.
Lydig med en försakelse, för den senare betyder den antingen ingen¬
ting alls eller på sin höjd, att den hastighet, hvarmed hans förmögen¬
het växer, i någon mån minskas. Särskild! skulle den stigande
skatteskalan, om hvilken utskottets förslag handlar, böra lämnas
rörlig för att kunna anpassa sig efter förhandenvarande omständig¬
heter. Denna stigande skatteskala är uppgjord, icke efter någon
teoretisk plan, utan efter praktiska synpunkter, och då vill det
synas, som om man icke borde på något sätt fastlåsa den genom
en lag om samstämmighet kamrarne emellan; utan må den känne¬
tecknas af en anpassningsförmåga efter de förhållanden, som vid
olika tider göra sig gällande.
Vid betraktelsen öfver skatterna och deras inverkan är det en
teori angående skatternas omflyttning, som gör sig synnerligt märk¬
bar, och hvilken står i sammanhang med den frågan: hvilken be¬
talar skatten V
Naturligt är, att tullar och acciser i själfva verket icke betalas
af dem, som i första hand erlägga dessa skatter. Den, som im¬
porterar en tullpliktig vara, förskotterar endast tullafgiften, och
när han sedan försäljer den importerade handelsvaran, skaffar han
sig ersättning för sitt förskott.
Detsamma gäller om beskattningar, som utgå antingen propor¬
tionellt efter förmögenheten eller i annan högre skala. Det är naturligt,
att så är förhållandet. Ty om man tänker på t. ex. en fabrikant,
så skall han ju betala sina arbetare, han skall vidare betala under¬
håll af sina byggnader och verkstäder, och han skall äfven betala
skatter. Alla dessa utgifter, äfven skatterna, måste han ta af sina
inkomster, och inkomsterna får han genom försäljning af sina produkter
eller tillverkningar, och då han ju måste ställa så till, att, när
han försäljer sina produkter och fabrikater, han får ersättning för
nedlagda utgifter, komma således skatterna att öfverflyttas på
annat håll.
I detta hänseende tillåter jag mig att helt kort erinra om ett
uttalande rörande denna omflyttningsteori, som gjordes för någon
tid sedan af en medlem utaf franska deputeradekammaren. Jag skall
uttrycka hans tankar ungefär på följande sätt: »Antag», sade han,
»att 1, mina herrar, här besluten en viss beskattning på korta näsor,
hvad tron I då skall inträffa? Jo, helt visst skolen I efter något år
finna, att en sådan beskattning kommer att drabba äfven folk med
långa näsor.»
I afseende på den konstitutionella synpunkten utaf denna sak
tillåter jag mig hänvisa till den reservation, som utaf herr Bergström
och 7 andra medlemmar af konstitutionsutskottet afgifvits och bi¬
fogats betänkandet. I denna reservation tror jag innehållas de liufvud-
sakliga synpunkter, som böra tagas i betraktande, när kammaren
går att afgöra föreliggande fråga.
För min del kan jag icke finna, att den utaf utskottet föreslagna
förändringen är hvarken nödig eller nyttig, och fördenskull anhåller
jag, herr talman, att proposition måtte framställas därom, att
Om ändro.d
lydelse af § 71
regerings¬
formen och
§ 65 rilcsdags
ordningen.
(Forts.)
H:c 48.
30
Lördagen den 30 April, e. in.
Om ändrad
lydelse af § 71
■regerings¬
formen och
§ (5 riksdags¬
ordningen.
(Foris.)
kammaren måtte, med afslag å utskottets hemställan, antaga den af
herr Bergström m. fl. afgifna, vid betänkandet fogade reservation.
Herr Anderson i Hasselbol instämde häruti.
Friherre Barnekow: Herr talman, mina herrar! För att rätt
kunna förstå den föreliggande frågan, måste man betrakta den i
samband med en annan fråga, som förelåg till behandling för några
år sedan, och jag skall därför be att få erinra kammarens leda¬
möter om hvad frågan då gällde. Det var då fråga om det nya
arméförslaget. Då detta antogs, uttalade man inom hela Riksdagen
önskvärdheten af, att, då man genom grundskatternas borttagande
åstadkommit en väsentlig minskning af statens inkomster, och man
således måste se sig om efter andra sätt att anskaffa de för armén
behöfliga medlen, dessa medel anskaffades icke på den indirekta, utan
på den direkta beskattningens väg. Det blef därför ett ifrigt sökande
för att finna några direkta skatter, och man beslöt då arfsskatten
och stämpelskatten. Men detta oaktadt funnos icke tillräckliga medel
att täcka de utgifter, som blefvo en följd af arméförslagets an¬
tagande. Man måste då söka andra direkta skatter. Och då fann
man denna progressiva inkomstskatt, som också blef af Riksdagen
antagen. I sitt utlåtande därom uttalade bevillningsutskottet bland
annat den uppfattningen, att grunderna för denna skatt borde undan¬
dragas de gemensamma voteringarne inom Riksdagens båda kamrar.
Det var bevillningsutskottets ståndpunkt. Och Första Kammarens
yttrande gick i samma riktning. Till grund för såväl bevillnings¬
utskottets som Första Kammarens uppfattning låg den tanken, att,
då de gamla grundskatterna utbyttes mot en ny skatt, den progressiva
inkomstskatten, denna nya skatt, som sattes i stället för den gamla,
borde hafva samma natur som de gamla. Och hvad hade de gamla
ordinarie skatterna för natur? Jo, de hade den naturen, att de icke
kunde bli föremål för gemensam votering; för beslut om dem måste
båda kamrarne vara ense. Således finna vi, att de personer, som
då yttrade sig, hade den uppfattningen, att den progressiva inkomst¬
skatten ersätter grundskatterna, och att den på grund däraf bör ha
samma natur som dessa grundskatter. Fick den då samma natur?
Nej, den fick bevillnings natur och blef således underkastad gemensam
votering, hvilket de gamla grundskatterna icke voro.
Men nu säger man: »Hvilken fara skulle då ligga däri, att den
är underkastad bevillnings ,natur?» Jo, faran ligger däri, att då.
kan gemensam votering därom äga rum, och att icke båda kamrames
beslut erfordras. Och detta kan komma att medföra störa svårig¬
heter i en blifvande strid. Jag tänker mig nämligen in i en fram¬
tid. Vi veta mycket väl, att i närvarande tid eu uppfattning söker
vinna utbredning inom hela världen och äfven söker vinna anhängare
i vårt land, nämligen den uppfattningen, den samhällsåskådningen.
som särskildt riktar sig mot den privata äganderätten till fast
egendom. Det är en uppfattning, som söker göra sig gällande i
hela världen och äfven i vårt land icke är alldeles i saknad af
31
N:o 48.
Lördagen den 30 April, e. m.
anhängare. Om nu anhängare af denna åskådning skulle komma
till makten inom vårt land, skulle de naturligtvis i främsta rummet
rikta sina angrepp mot dessa fastigheter. Hade vi, mina herrar,
eu verklig inkomstskatt, ja, då vore det mindre att säga därom.
Men vår s. k. inkomstskatt är icke en ren inkomstskatt, ty i den
mån, den afser fastigheter, är det en fastighetsskatt, enär skatten
då icke betalas efter den inkomst, fastigheten gifver, utan för en
viss procent af fastighetens taxeringsvärde. Däri ligger nu faran,
att om denna uppfattning får göra sig gällande, att fastigheter icke
böra vara privat egendom, så kan man på denna väg åstadkomma,
att de bli statens egendom. Och, mina herrar, det skulle då kunna
hända, att en person, som med svett och möda arbetat sig till en
fastighet för att kunna öfverlänma den åt sina barn och arfvingar,
nödgas öfverlänma densamma icke till barnen, utan till staten.
»Ja», säger man, »det där är framtidsutsikter, som aldrig komma
att förverkligas. Och hvarför skall man hysa sådan misstro mot
kommande generationer?» Ja, mina herrar, jag må komma till Riks¬
dagen med den enfaldigaste uppfattning och den bästa tro om mina
medmänniskors goda vilja, så är det dock säkert, att det politiska
lifvet alstrar misstänksamhet och misstroende mot politiska mot¬
ståndare. Det kan icke hjälpas. Ju längre man deltager i det poli¬
tiska lifvet, desto mera stiger ett sådant misstroende. Och hvarför?
•lo, därför att man blir så ofta lurad på det politiska området. Då
må det icke förtänkas mig, om jag ser framtiden mörk. Kanhända
ser jag den alltför mörk, och det skulle glädja mig, om så vore
förhållandet. Men säkert är, att våra efterkommande, enligt mitt
förmenande, en gång komma att få uthärda en strid mellan kapital
och arbete, en strid, hvarom vi i närvarande stund icke kunna göra
oss eu aning. Och jag tror, att vi i tid böra tänka på, att sådana
strider komma. Ty, mina herrar, de uteblifva icke! Alla nuvarande
tecken gifva det till känna. »Men», säger man, »man skall icke hysa
misstroende till dem, som komma att i framtiden hafva politiken
om hand.» Ja, det är väl sant. Men om jag gifver akt på hvad
jag i närvarande stund har för mina ögon, sä ser jag dock, att detta
parti och dessa personer, som hafva denna uppfattning om rätten
till fäst egendom, icke äro lena i behandlingen af sina motståndare,
och jag tror ej heller, att de i framtiden komma att blifva det.
Jag skall nu be att få öfvergå till att yttra några ord om den
här afgifna reservationen. I det första stycket af densamma heter
det: »Men i själfva verket är hvarje enskild riksdagsman också att
betrakta såsom representant för alla medborgares intressen.» Ja,
det är ju önskemålet. Men jag lämnar därhän, om så verkligen ur
förhållandet. Under antagande, att så är, skall jag gärna instämma
med reservanterna däri, att det är önskvärdt, att enhvar tager alla
medborgares intressen i betraktande vid frågors afgörande — märk
väl alla medborgares intressen.
I reservationens andra stycke talas om att Första Kammaren
består af konservativa och försvarare af de förmögnas intressen,
under det att Andra Kammaren mera representerar de liberala idéerna.
Om ändrad
lydelse af § 7t
~ regerings-
i?formen och
§ 65 rilcsdags-
ordningen.
(Forts.)
N:0 48.
32
Lördagen den 30 April, e. m.
Om ändrad Ja det tror jag också, och det tycker jag äfven vara rätt. Men
lydelse af § 71 har
man den uppfattningen, att Första Kammaren representerar den
farmen 9och konservativa och Andra Kammaren den liberala åskådningen, och
§ 65 riksdags- gillar detta, då måste man också finna sig i att dessa båda åsikter
ordningen, hafva representanter i Riksdagen.
(Forts.) j tredje stycket säga reservanterna slutligen: »Beträffande be¬
skattningsrätten synes det vara en inom det europeiska statslifvet
erkänd grundsats, att den afdelning af riksförsamlingen — Under¬
huset, Deputerade Kammaren, Andra Kammaren -— som på grund
af valsättet och valbarhetsvillkoren står i närmaste beröring med
folket i dess helhet, har i verkligheten ett större inflytande på skatte-
bevillningen.» Ja, det skall jag också vara med om. Men jag vill
göra reservanterna uppmärksamma på, att utskottet icke i någon
mån rubbat detta förhållande. Jag har visserligen sett, att i tidnin-
garne stått tryckt med stora bokstäfver: »Attentat mot Andra Kam¬
marens bevillningsrätt.» Men. nej, det är icke något sådant attentat.
Förslaget, sådant det blifvit af utskottet formuleradt, rubbar icke i
någon mån Andra Kammarens bevillningsrätt. Och att utskottet
varit noga med att icke rubba denna, framgår däraf, att utskottet
i motionen strukit några punkter, som kunde innebära en dylik rubb¬
ning. Så är t. ex. fallet med förslaget, att vid frågor om bevill-
nings utgörande med olika skattesatser för olika slag af inkomst
eller förmögenhet, gemensam votering icke skulle få äga rum, utan
bägge kamrarnes sammanstämmande beslut erfordras. Detta ströko
vi bort just därför, att vi icke ville beröfva Riksdagen — jag säger
icke blott Andra Kammaren, utan Riksdagen — dess bevillningsrätt,
utan ville, att det skulle vara precis, som det i närvarande stund
är. Vi ville handskas varsamt med allmänna bevillningen. Man må
fördela skatten antingen på arbete eller på kapital. Ingen säger ett
ord därom. Vi vilja endast, att det skall vara som förut. Jag kan
icke förstå, huru man kan påstå, att utskottets förslag innebär eu
inskränkning i Andra Kammarens rätt.
Vidare står det i motionen, att taxeringsmyndigheternas samman¬
sättning skulle afgöras genom bägge kamrarnes sammanstämmande
beslut, och äfven detta hafva vi strukit bort, emedan det kunde
komma att beröra bevillningen. Frågan får endast röra den pro¬
gressiva beskattningen, och äfven då fordras bägge kamrarnes sam¬
manstämmande beslut endast i fråga om skatteskala, olika skatte¬
satser för inkomst eller förmögenhet af olika slag och den procent
af inkomst eller förmögenhet, hvartill skatten högst må uppgå.
Denna procent uppgår i närvarande stund till 5 procent. Jag vet
icke säkert, men jag tror knappast, att den i något land är så hög.
I Danmark är den 2. och i Österrike 4. Men vi hafva 5 procent,
och märk väl — jag påpekar det ännu eu gång —■ icke 5 procent
af inkomsten, utan 5 procent af fastighetens taxeringsvärde, äfven
om fastigheten icke gifver mig 1 öres inkomst. Det kan således —
jag vill betona det än en gång — icke bli tal om, att utskottets
förslag innebär en inskränkning, ty hvad allmänna bevillningen angår,
får man fortfarande behandla den, som man behagar. Man må ut-
Lördagen den 30 April, e. m.
33
N:o 48.
sträcka skattefriheten, huru långt man behagar. Det är endast fråga
om den progressiva inkomstskatten. Och jag hemställer till herrarne,
om det icke kan ligga någon fara i att lämna i händerna på personer,
som icke skola bidraga till den progressiva inkomstskatten, att be¬
stämma, att andra skola erlägga sådan skatt. Det kan ju hända,
att personer äro så oegennyttiga, att de icke se på sin egen fördel,
men hittills åtminstone har jag icke funnit något parti så oegen¬
nyttigt, att de icke se sig själfva till godo, om de kunna.
Hvad åter angår det påståendet, att Andra Kammaren bör hafva
större inflytande på bevillningen än Första Kammaren, så vill jag
se till, huru det i detta afseende är ställdt i andra länder. Jag finner
då visserligen, att i ett sådant land som England med dess parlamen¬
tariska uppfattning det verkligen är så ställdt, att dess Andra Kam¬
mare, underhuset. har den egentliga bestämmanderätten med afseende
å bevillningen. Men hvarför skall man till exempel taga England med
dess parlamentarism, som vi icke veta något af. Låt oss gå till det
fria Amerika, hvars exempel man så många gånger velat följa, och
se till, huru det är där. Jo, där, säga motionärerna, äro de båda
husen i det hela likställda med hänsyn till finansfrågor. Hvarför
skulle vi icke kunna taga det landet till exempel? Och om vi vända
oss till Danmark, vårt närmaste grannland, huru är det där? Jo,
där äro båda kamrarne likställda. Men se, det är på det viset, att
då England passar, tager man det landet till exempel, och då det
icke passar, tager man ett annat land.
Slutligen komma reservanterna med en mycket besynnerlig an¬
märkning, som, efter hvad jag tycker, talar emot dem själfva. De
säga, att genom gemensamma voteringar har Första Kammaren åsam¬
kat Riksdagen utgifter till ett belopp af 39,000,000 kronor. Javäl!
Men hvad bevisar detta? Jo, det bevisar väl, att man borde ur
sparsamhetssynpunkt taga bort alla gemensamma voteringar. Ty
hade de icke funnits, skulle vi haft de 39 millioner kronor besparade.
Reservanterna hafva således bevisat motsatsen af hvad de velat bevisa.
Jag skall icke längre uppehålla kammarens tid. Jag har varit
ensam i utskottet om min mening, och jag blir kanske ensam därom
äfven i kammaren. Jag får naturligtvis mycket klander och många
motståndare, som komma att uppträda mot mig. Men jag skall taga
det med jämnmod. När jag för flere år sedan i Första Kammaren upp¬
trädde och förfäktade den progressiva beskattningen såsom rättvis,
sa var jag äfven då ensam. Jag anser fortfarande, att den är rätt¬
vis, men jag vill icke drifva principen därom så långt, att det kan
komma att skada hela vårt lands utveckling. Ty dit kan det gå.
VT ma, mina herrar, aldrig så mycket önska, att alla människor
skola vara likställda. Jag tror i afla fall, att kapitalet är nödvän¬
digt: jag tror, att ett land utan kapital och endast med arbetare
icke skulle stå sig väl. Huru mycket man än förföljer kapitalet,
så vågar jag påstå, att man äfven med den orätta mammon kan
åstadkomma något godt, och jag vågar äfven påstå, att man därmed
åstadkommit det som godt är. Men det finnes personer, som gjort
till sin uppgift, att ställa till strider samt åstadkomma hat och
Andra Kammarens Prof. 1904. No 48. ‘J
Om ändrad
lydelse af § 71
regerings¬
formen och
§ 65 riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
N:o 48. 84 Lördagen den 30 April, e. m.
Om ändrad bitterhet emellan kapitalister och arbetare, och som för att hindra.
lydelse af $7i enighet uppkommer dem emellan, ständigt måste blåsa under
fomen^och fiendskapens eld. Ty en förening mellan kapital och arbete skulle
$ ITriiudags- vara detsamma som undergång för dem, som vilja uppehålla denna
ordningen. strid.
(Forts.) jag bär nu. så mycket jag kunnat, sökt förfäkta min åsikt i
denna fråga. Jag skall icke längre trötta kammaren. Jag vill
hoppas, att jag ser framtiden för mörk, men jag vädjar till kamma¬
ren, om jag dock icke har någon liten anledning att se denna sak
mörk. Herr talman, jag anhåller om bifall till utskottets förslag.
Herr Jansson i Djursätra: Herr talman! Med anledning af
den näst föregående talarens anförande skulle man vara benägen
göra sig den frågan, huruvida beträffande inkomstskattelagen de
progressiva skattesatserna och därmed sammanhängande förhallanden
någonting har inträffat, som borde påkalla eu förändring, ehuru in¬
komstskattelagen icke fått verka mer än ett enda år. Såvidt jag
kunde rätt uppfatta denne talare, har han emellertid icke anfört
någon särskild omständighet, som skulle kunna motivera en ändring
nu i denna lag. Han har blott framhållit såsom sin åsikt, att fram¬
tiden syntes mörk och bekymmersam, och med anledning af dessa
dystra utsikter, vill han såsom en gammal god fader på bästa sätt
sörja för framtiden, så att den må blifva något ljusare. Han vill
nu genom en i god tid vidtagen lagstiftning försöka motarbeta de
faror, som den nu gällande skattelagen kan innebära för framtiden.
Men, såsom jag nyss framhöll, det är dock icke på grund af någon
vunnen erfarenhet rörande den nuvarande lagstiftningen i ämnet och
dess verkningar, som han anser att denna lagstiftning bör undergå
förändring.
Jag vill då i anledning af den ärade talarens oro för framtiden
till en början framhålla, att framtiden väl i alla fall själf får sörja
för åstadkommande af den lagstiftning, som den anser vara för sig
lämpligast. Det går gifvetvis icke för oss an att tänka, att vi
skulle stifta lagar, afsedda att gälla för våra efterkommande under
en oöfverskådligt lång framtid, utan få vi väl åtnöja oss därmed, att
de gälla för den tid, i hvilken vi lefva, och motsvara det ändamål
för hvilket de af oss blifvit stiftade. Efterkommande generationer
skola sedermera, förmodar jag, respektera äfven dessa af oss nu
stiftade lagar, så länge de passa för sitt behof: men anse de efter¬
kommande våra lagar icke längre vara lämpliga för det asyftade
ändamålet, komma de naturligtvis att ändra dem. År det nu så,
som den värde talaren ansåg blifva fallet, eller att de personer, som
i framtiden komma att taga den svenska lagstiftningen om hand,
komma att bestå af så dåliga och egennyttiga medborgare, att de
ej hafva sinne för hvad som är rätt och rättfärdigt, ja, då vore
detta naturligtvis mycket ledsamt och sorgligt; men för min del
tinner jag ingen anledning att se framtiden i så mörk dager. Jag
tror att, om vi känna med oss, att vi med vett och förstånd sköta
de uppgifter som åligga oss, kommande släkten val icke skola i
Lördagen den 30 April, e. in.
35
N:o 48.
detta fall blifva sämre än vi, utan att äfven de skola söka att på
bästa sätt fylla sina uppgifter. Se vi icke saken på det sättet, hvad
hafva vi då att lefva för? Nu har ingen hört något klander i dessa
afseenden framställas mot den nuvarande Andra Kammaren, utan,
om också icke alla uttryckligen i ord framhållit det, sä är det dock
ganska allmänt underförstådt, att det icke är någon fara med repre¬
sentationen sådan den nu är. Och hurudan representationen fram¬
deles kan komma att blifva, det lär väl ingen af oss, ha reda på,
den frågan föreligger icke heller för det närvarande. Äfven om den
gjorde det och vi således hade att arbeta på dess lösning, så hafva
vi väl i alla fall icke anledning antaga, att den generation som
kommer efter oss icke skall, såsom jag nyss sade, hafva den känsla
för plikt och rätt, som kan lända fosterlandet till gagn och nytta,
eller att den hvarken skulle kunna eller vilja fördela skattebördorna
rättvist emellan de olika samhällsklasserna. Jag vill således för min
del icke tro så illa om framtiden.
Baron Barnekow sade, bland annat, att den nu föreslagna lag¬
ändringen egentligen icke åsyftade några synnerliga förändringar i
de bestående förhållandena. Han ville framhålla, att man alls icke
åsyftade någon förändring i bestämmelserna rörande själfva bevill-
ningens utgörande. Ja, visserligen är det egentligen icke fråga om
ändring rörande bevillningen, utan om den progressiva beskattningen;
där vill man sätta en bom, så att frågor om denna icke skola få
afgöras genom gemensam votering, utan endast genom kamrarnas
sammanstämmande beslut. Men när det gäller att skapa utgifter,
då skulle den gemensamma voteringen få användas. Gäller det sedan
att anskaffa medel för att täcka de utgifter, som åstadkommits
genom gemensam votering, då skulle man icke få votera gemensamt
därom. Meningen tycks således vara att gå på och bara bevilja och
bevilja, men att, då det därefter blir fråga om, hvarifrån de be¬
viljade medlen skola tagas, detta endast skall kunna afgöras där¬
igenom att bägge kamrarna komma öfverens. Jag hemställer om
icke detta sätt att anordna saken, som man säger, haltar. För min
del kan jag icke anse sådant innebära jämvikt och rättvisa. Är det
tillåtet att skapa skatter genom gemensam votering, sä lär det nog
ock vara rättvist att använda samma institut, när det blir fråga om
att anvisa det sätt, hvarpå dessa skatter skola utgå.
Baron Barnekow yttrade vidare, att förslaget icke heller afsåg
någon den ringaste ändring beträffande skattefrihet eller lindring i
skattskyldighet. Det är dock alldeles gifvet, att förslaget afscr
ändring därutinnan, ty i slutet af regeringsformens § 71, sådan som
utskottet önskar den, heter det att »bägge kamrarnas sammanstäm¬
mande beslut erfordras i fråga om skatteskala, olika skattesatser för
inkomst eller förmögenhet af olika slag, den procent af inkomst eller
förmögenhet, hvartill skatten högst må uppgå samt skattefrihet eller
lindring i skatt för viss inkomst eller förmögenhet». Efter motio¬
närernas förslag skulle det således icke ens komma i fråga, att genom
gemensam votering få bestämma ett existensminimum, äfven om här-
Om ändrad
lydels&hf § 71
regerings¬
formen och
§ 65 riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
N:o 48.
36
Om ändrad
lydelse af § 71
regerings¬
formen och
§ 65 riksdags-
ordningen.
(F orts.)
Lördagen den 30 April, e. in.
för funnes aldrig så stort berättigande. Icke heller skulle man kunna
genom gemensam votering bestämma när den progressiva skatte¬
skalan skulle börja att tillämpas. Jag hemställer, om icke förslaget
således innebär ändringar, af sådan beskaffenhet, att det sannerligen
tål litet att tänka på dem, iiman de beslutas.
Jag vill emellertid icke vidare yttra mig i frågan, utan ber,
herr talman, att få yrka afslag å utskottets förslag och bifall till
reservanternas hemställan.
Herr Hjärne: Herr talman! Jag skall icke länge uppehålla
kammarens tid, den är redan så långt framskriden, att det icke är
skäl att inlåta sig på en alltför vidlyftig diskussion af den före¬
liggande frågan.
Jag uppträder egentligen blott för att fullgöra en skyldighet,
som, enligt hvad jag hört sägas, lär åligga suppleanter inom konstitu¬
tionsutskottet, nämligen att instämma med dess hemställanden. Jag
vill då icke upprepa alla de skäl, som af konstitutionsutskottets vice
ordförande hafva framställts till förmån för utskottets förslag, utan
jag vill inskränka mig till att uttryckligen förklara, att det före¬
liggande förslaget icke varder riktigt uppfattadt, om det framställes
såsom afseende att på något sätt minska Andra Kammarens makt
och rätt gent emot Första Kammaren. I reservanternas uttalande
anspelas emellertid på något sådant, men detta är icke riktigt, ty
meningen är blott att återställa jämvikten i vårt beskattningssystem,
hvilken ovedersägligen blifvit rubbad därigenom, att de ordinarie
skatterna blifvit i så väsentlig grad förminskade, att de nästan helt
och hållet försvunnit. Vi hafva nämligen nu så godt som endast
och allenast bevillningar, och då det ju ej kan komma i fråga att
återinföra de ordinarie skatterna, så kan det dock vara skäl i att ordna
vårt nuvarande skattesystem så, att det icke kan rubbas genom
gemensam votering, utan först genom sammanstämmande lagstift¬
ning af båda kamrarna. Förslaget afser således icke att öka Första
Kammarens makt och inflytande, utan endast att återställa jämvikten
inom åtminstone en del af beskattningsväsendets område.
Ty hvad vi än tänka om framtiden och dess lagstiftare, så kunna
vi dock ej gärna undgå att inse, att det en gång måste blifva en
strid mellan å ena sidan dem, hvilka vilja begagna beskattningen
för dess egentliga ändamål, fyllandet af statens utgifter, och å andra
sidan dem, hvilka i beskattningen se medel för åstadkommande af
ett om jag så må säga socialt guldmakeri och missbruka densamma
för att förskjuta klassernas ställning till hvarandra. En sådan strid
kommer nog att uppstå, visserligen icke inom denna Andra Kammare
sådan den nu gestaltar sig, men i en framtid. Äfven jag har nog
den tilliten till våra efterkommandes sunda förnuft, att de icke
skola härvidlag gå allt för långt, men vi böra i alla fall söka und¬
vika, att hårda slitningar uppkomma, nämligen därigenom att vi för
våra efterkommande icke utlägga den frestelsens krok, som består
i möjligheten att på den gemensamma voteringens väg genomdrifva
N.o 48.
Lördagen den 30 April, e. m. 37
en allt för långt gående progressiv beskattning i det syfte jag nyss °m ändrad
angifvit. 77
Den progressiva beskattningen sympatiserar jag mycket lifligt [ormen^ock
med, men jag vill, att den endast skall användas, när det gäller § 65 riksdags-
utomordentliga behof för statens och det allmännas bästa. Däremot ordningen.
vill jag icke vara med om, att den progressiva beskattningen skall (Forts.)
användas såsom tumskruf i socialistiskt syfte. På det sättet skulle
man genom den progressiva beskattningen, om den missbrukas, kunna
upprätta ett nytt i skattehänseende privilegieradt stånd, som man
befriade från alla, skatter på det viset, att man lade dem på andra
klasser, som man ansåg hade rygg att bära dem, under det att
samma stånd, som man befriade från skatterna, skulle erhålla hela
den politiska makten. Enligt min tanke är det meningen med den
klasskamp, som nu pågår, att återinföra detta samhällsskick, som
för länge sedan blifvit utdömdt. Därför anser jag det vara nyttigt,
att det i den konstitutionella lagstiftningen linnes en hämsko för
sådant, och jag vill vädja till kammarens ledamöter, huruvida icke
en progressiv beskattning i sådant syfte lika väl kan användas på
fastigheten som på det rörliga kapitalet. Det är, så vidt jag upp¬
fattat saken, syftet med den föreslagna grundlagsändringen att före¬
bygga sådana ledsamma konsekvenser af den progressiva beskatt¬
ningens missbruk, och det är därför jag för min del med nöje instäm¬
mer i konstitutionsutskottets hemställan.
Herr Bergström: Herr talman! Med afseende på de allmänna
synpunkterna kan jag nöja mig med att instämma i herr Janssons
i Djursätra anförande. Emellertid har, efter det att detta anförande
hållits, herr Hjärne velat upplysa kammaren därom, att det förslag,
som nu föreligger till Riksdagens pröfning, icke uppfattats riktigt,
om det uppfattas såsom afseende en minskning i Andra Kammarens
maktställning. Dess syfte skulle enligt herr Hjärne endast och alle¬
nast vara att återställa jämvikten mellan kamrarna i fråga om be¬
skattningen. En talare, som förut haft ordet å konstitutionsutskottets
vägnar, har till viss grad spelat på samma sträng, då han nämligen
inledde sitt anförande med en återblick på den tid, när grundskatterna
afskaffades, och en redogörelse för huru de ersattes. Han omtalade
för oss, att när grundskatterna afskaffades, frågan därom icke kunde
göras till föremål för gemensam votering, och då borde gifvetvis
också den skatt, som satts i stället, undantagas från gemensam vote¬
ring. Nu är det emellertid väl bekant för denna kammares leda¬
möter, att på den tiden, då det stod allvarliga strider om grund¬
skatterna, det vill säga på 1870- och 1880-talen, var det också strider,
och allvarliga strider, mellan kamrarna i den frågan, huruvida icke
grundskatterna skulle kunna afskaffas genom gemensam votering, och
vid flera tillfällen uttalade sig denna kammare i sådan riktning.
Särskildt har Andra Kammaren vid behandling af två konstitutions-
ntskottsbetänkanden från denna tid ställt sig på de dåtida reservan¬
ternas från denna kammare sida och bestämdt häfdat den uppfatt¬
ningen, att grundskatterna skulle kunna afskaffas på den gemensamma
N:0 48.
Om ändrad
lydelse af § 71
regerings¬
formen och
§ 65 riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
38 Lördagen den 30 April. e. m.
voteringens väg. Det skälet bör därför icke väga något, åtminstone
icke uti Andra Kammaren i fråga om ett förment behof att åter¬
ställa jämvikten kamrarne emellan.
Friherre Barnekow liksom den siste ärade talaren tänkte mycket
på framtiden. Friherre Barnekow väntade eu framtid, som skulle
komma att särskildt rikta sig emot fastighetsägarne. Men, mina
herrar, för närvarande är ju erfarenheten den i fråga om fastighets¬
beskattningen, att icke har det varit Andra Kammaren, som har
varit den mera hårdhändta, utan det har varit Första Kammaren.
Friherre Barnekow sätter emellertid sitt hopp allenast till Första
Kammaren för framtiden. Men tron I icke, mina herrar, att denna
Första Kammare i sådana strider, som friherre Barnekow och herr
Hjärne utmålat för oss — tron I icke, att denna Första Kammare
med sina säkerligen 149 röster i dessa strider skall kunna påräkna
40 röster från denna kammare äfven vid gemensam votering.
Friherre Barnekow yttrade, att konstitutionsutskottets förslag
icke på något sätt var ägnadt att rubba Andra Kammarens rätt i
fråga om skattebevillningar, om man bortsåge ifrån inkomstskatten.
Ja, det är möjligt, att herrar motionärer ursprungligen hafva syftat
däråt, men visst är, att konstitutionsutskottet med sin formulering
af förslaget åtminstone gått långt vidare än hvad som måhända har
varit meningen i det ursprungliga förslaget. I konstitutionsutskottets
förslag till omformulering af 71 § i regeringsformen heter det näm¬
ligen: »att, då bevillning för inkomst eller förmögenhet skall utgöras
efter progressiv skala, båda kamrarnes sammanstämmande beslut
erfordras i fråga om skatteskala, olika skattesatser för inkomst eller
förmögenhet af olika slag, den procent af inkomst eller förmögenhet,
hvartill skatten högst må uppgå, samt skattefrihet eller lindring i
skatt för viss inkomst eller förmögenhet.» Huru kunna utskottets
ledamöter läsa detta på annat sätt, än att det också kommer att
gälla till exempel den nuvarande arfsskatten, som är en stämpel¬
skatt, grundad på progressiv skala, samt sålunda är en progressiv
förmögenhetsskatt. Det är alldeles tydligt, att äfven denna skatt
skulle komma under dessa bestämmelser. Det synes mig, som om
åtminstone utskottets vice ordförande icke gjort klart för sig inne¬
börden af den hemställan, till hvilken han här yrkat bifall.
Samma ärade talare hänvisade oss också till förhållandena i
Amerika, hvarifrån vi borde hämta förebilder, liksom han också hän¬
visade oss till Danmark. Ja, för att nu endast hålla oss till det
närmaste af dessa båda länder, icke lära val bestämmelserna där i
fråga om dessa ting vara lockande för oss med de följder de haft i
släptåg, med de långvariga och för landet sönderslitande strider mellan
kamrarne, hvartill de ledt. Nog har väl det institut, som vi ha haft
i den gemensamma voteringen, enligt hvad erfarenheten visat, varit
vida fördelaktigare än att vi i detta afseende böra hämta några
förebilder från Danmark.
Herr talman, jag ber att få yrka afslag å utskottets hemställan
och bifall till reservationen.
39
N:o 48.
Lördagen den 30 April, e. in.
Med herr Bergström förenade sig herrar Bromée i Billsta och
Ericsson i Vallsta.
Härmed var öfverläggningen slutad. Under densamma hade
yrkats dels bifall till utskottets hemställan, dels ock afslag därå och
bifall i stället till den af herr Bergström med flere vid förevarande
utlåtande afgifna reservationen. Herr talmannen, som nu framställde
propositioner å dessa yrkanden, fann den senare propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad. Herr Branting begärde emellertid
votering, i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs
följande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren, med afslag å konstitutionsutskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande n:o 4, bifaller den af
hen- Bergström med flere vid utlåtandet afgifna reservationen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.
Omröstningen utvisade 133 ja mot 75 nej; hvadan kammaren
alltså med afslag å utskottets hemställan bifallit den af herr Berg¬
ström med flere vid utlåtandet afgifna reservationen.
§ 4.
Föredrogos hvart för sig och blefvo af kammaren godkända
statsutskottets utlåtanden:
n:o 80, i anledning af Ivungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af en till förra militiebostället Reslöf n:is 1, 2 och 29 i
Malmöhus län hörande lägenhet;
n:o 81, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
hörande af den till kronan utgående afgift af flottbron öfver Dal-
älfven vid Grådö i Hedemora socken m. .m.;
n:o 82, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
hörande af den till kronan utgående så kallade strömsafrad af flott¬
bron öfver Dalälfven vid Uppbo i Stora Skedvi socken m. m.;
n:o 83, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående jord-
afsöndring från Leckö kungsgård i Skaraborgs län;
n:o 84, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af en till förra militiebostället Litzäng n:o 1 i Östergötlands
län hörande utäga;
n:o 85, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af viss del af kronolägenheten Kungsängen å Västerås stads
område;
N:o 48.
40
Lördagen den 30 April, e. m.
Om stats¬
understöd åt
obemedlade
hushåll på
Gottland,
hvilkas värn¬
pliktige för¬
sörjare in¬
kallas till extra
tjänstgöring
utöfver lag-
stadgad
öfningstid.
n:o 86, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af vissa delar af förra majorsbostället 1 mantal Söre n:o 5
i Lits socken af Jämtlands län;
n:o 87, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af den under förra militiebostället 2 mantal Tillingeby n:is
1 och 2 i Kalmar län tydande lägenheten Djupsjöryd n:o 1; och
n:o 88, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af indragna kronofogdebostället Flämmestad n:o 1 i Öster¬
götlands län.
§ 5.
Härefter föredrogs och lades till handlingarna statsutskottets
memorial, n:o 89, i' anledning af remiss med öfverlämnande af upp¬
gift å förändringar år 1903 i statsverkets inkomster af för dess
räkning utarrenderade kronoegendomar m. m.
§ 6.
Därnäst i ordningen företogs till behandling statsutskottets ut¬
låtande, n:o 91, i anledning af väckt motion om anslag för beredande
af statsunderstöd åt obemedlade hushåll på Gottland, hvilkas värn¬
pliktige försörjare inkallas till extra tjänstgöring utöfver lagstadgad
öfningstid.
Uti en inom Andra Kammaren väckt, till statsutskottet remit¬
terad motion, n:o 235, hade herr S. A. K. Natt och Dag, under in¬
stämmande beträffande motionens syfte af herrar A. Hedin och J.
G. Pettersson i Södertälje, föreslagit, att Riksdagen, för utdelande
af statsunderstöd med högst en krona per dag åt de obemedlade
hushåll å Gottland, hvilkas familjeförsörjare antingen redan vore
eller framdeles blefve inkallade till extra tjänstgöring utöfver lag-
stadgad öfningstid, ville å extra stat för år 1905 bevilja ett förslags¬
anslag om 8,000 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att af tillgäng¬
liga medel nu strax under innevarande år förskottsvis utbetala hvad
som af anslaget för sagda ändamål kunde befinnas vara erforderligt,
samt vid anmälan af detta beslut anhålla, att Kungl. Maj:t behagade
genom platsmyndigheterna låta utbetala detta understöd på sätt
Kungl. Maj:t kunde finna lämpligast.
Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte för år 1905 å extra
stat bevilja ett förslagsanslag af 8,000 kronor att, på sätt Kungl.
Maj:t kunde finna lämpligt, utdelas med 75 öre om dagen till de
hushåll å Gottland, hvilkas värnpliktige familjeförsörjare vore eller
under innevarande år blefve inkallade till extra tjänstgöring utöfver
lagstadgad öfningstid och hvilka för sin utkomst vore väsentligen
beroende af familjeförsörjarnes arbetsförtjänst; med rätt för Kungl.
Maj:t att af tillgängliga medel förskottsvis utbetala under innevarande
år hvad som af anslaget kunde för sagda ändamål finnas erforderligt.
Utskottets hemställan upplästes, hvarefter ordet begärdes af:.
Lördagen den 30 April, e. m.
41
N:o 48.
Herr Andersson i Västra Nöbbelöf: Herr talman! Sedan detta
utskottsbetänkande aflämnades, har tillkommit en omständighet, som
icke förut varit känd, nämligen att de, som under innevarande år
varit inkallade, skulle befrias från repetitionsöfningarna, om de eljest
vore skyldiga att deltaga i dem. Hade detta varit kändt förut,
skulle antagligen i betänkandet införts bestämmelse därom, att denna
afgift icke skulle tillerkännas dem af ifrågavarande värnpliktige,
som voro skyldiga fullgöra repetitionsöfningarna.
Men det var icke därför jag begärde ordet, utan därför att jag
skulle anhålla om en liten förändring i utskottsbetänkandets kläm.
Sedan betänkandet skrefs, har nämligen den första klassen, som varit
inkallad till tjänstgöring, redan slutat. För att jämväl dessa må
komma i åtnjutande af denna ersättning vill jag yrka en ändring,
som redan är godkänd af Första Kammaren.
Klämmen skulle då få följande lydelse:
att Riksdagen må för år 1905 å extra stat bevilja ett förslags¬
anslag af 8,000 kronor att, på sätt Kungl. Maj:t kan finna lämpligt,
utdelas med 75 öre om dagen till de hushåll å Gottland, hvilkas
värnpliktige familjeförsörjare under innevarande år blifvit eller varda
inkallade till extra tjänstgöring utöfver lagstadgad öfningstid och
hvilka för sin utkomst äro väsentligen beroende af familjeförsörjarnes
arbetsförtjänst; med rätt för Kungl. Maj:t att af tillgängliga medel
förskottsvis utbetala under innevarande år hvad som af anslaget kan
för sagda ändamål finnas erforderligt.
Herr Broander: Herr talman! Jag skall först be att få till
den ärade motionären och hans medmotionärer äfvensom till stats¬
utskottet framföra deras vördsamma tack, som frågan närmast rör,
för det förslag, som nu föreligger. Om det är med oblandad till¬
fredsställelse som jag fullgör denna skyldighet, så är det åter med
blandade känslor, som jag anser mig skyldig att i denna sak anföra
något vidare.
Det är icke ovanligt, att ett yttrande i kammaren motiveras
därmed, att talaren motionerat i frågan. För mig återigen är det
den omständigheten, att jag icke är motionär, som gör, att jag anser
mig vara skyldig en förklaring, hvarför så icke är händelsen. Saken
är den, att vi representanter för Gottland icke ansett oss kunna
göra en sådan framställning, som statsutskottet nu tillstyrkt, utan
att på samma gång opponera oss emot att den neutralitetsvakt, som
skall utgöras för att gifva eftertryck åt den neutralitetsförklaring,
hvilken utfärdats af de förenade rikena, i så väsentlig mån ålägges
Gottland ensamt. En framställning utan en sådan opposition kunde
nämligen tydas så, att vi ansågo allting vara godt och väl, om
endast de obemedlade hushåll, hvilkas familjeförsörjare vore inkallade
till tjänstgöring, finge statsunderstöd. En sådan opposition ha vi
emellertid icke ansett det vara lämpligt att komma med, sedan
order om inryckning till extra tjänstgöring redan gifvits och då
Kungl. Maj:t handlat i öfverensstämmelse med gällande värnpliktslag
Om stats¬
understöd åt
obemedlade
hushåll på
Gottland,
hvilkas värn¬
pliktige för¬
sörjare in¬
kallas till extra
tjänstgöring
utöfver lag-
stadgad
öfningstid.
(Forts.)
N:o 48.;
Om stats-
understöd åt
obemedlade
hushåll på
Gottland,
liv Ukas värn¬
pliktige Jör-
sörjare in¬
kallas till extra
tjänstgöring
utöfver lag-
stadgad
öfningstul.
(Forts.)
42 Lördagen den 30 April, e. m.
samt vi ej heller vågat påstå, att annan utväg stått Kungl. Maj:t
öppen.
Jag skulle kunnat nöja mig med att anföra detta, men då nu
tillfälle därtill gifves, så kan jag icke underlåta att uttala den för¬
hoppning, att det gifna exemplet skall föranleda Kungl. Maj:t att
för Riksdagen framlägga ett förslag, som möjliggör, att en sådan
neutralitetsvakt, som det nu är fråga om, kan utgöras på ett sådant
sätt, att icke de uppoffringar, som därtill knifvas, komma att i sa
väsentlig mån åläggas en enda provins. Hvilka ödesdigra följder
det kan komma att få, om hvarje gång någon af våra grannar råkar
i konflikt vare sig med en europeisk eller en utomeuropeisk stat
och' de förenade rikena anse sig böra förklara sig neutrala, en stor
del af beväringen på Gottland skall inkallas till extra tjänstgöring,
ligger i öppen dag. Det är icke nog med de personliga uppoffringarna,
utan hela öns ekonomiska inveckling kan tydligen genom den osäker¬
het, som därigenom komme att blifva rådande, i väsentlig mån
hämmas.
Då jag vågar häfda den åsikten, att Gotlands läge icke bör
förorsaka, att större tunga lägges på Gottlands befolkning i afseende
på rikets försvar än på rikets innebyggare i öfrigt, så står jag på
samma ståndpunkt, som Riksdagen intog år 1898, då Riksdagen på
förslag af sitt lagutskott afslog en framställning från Kungl. Maj:t.
hvari Kungl. Maj:t föreslog, att genom en undantagsbestämmelse i
värnpliktslagen, Konungen efter statsrådets hörande skulle hafva
rättighet att på Gottland inkalla större del af de värnpliktige än
inom riket i öfrigt. Man kan ju häremot möjligen invända, att den
inkallelse till extra tjänstgöring, som i år skett på Gottland, grundar
sig på värnpliktslagens 28 §, och att denna paragraf är gemensam
för hela riket. Jag vill dock påpeka, att vid ett tillfälle sådant
som detta eller vid de tillfällen, då det öfverhufvud kan komma i
fråga, att de förenade rikena förklara sig neutrala, och man anser
sig böra vidtaga åtgärder för att visa, att man är beredd att skydda
denna neutralitet, eu dylik bestämmelse kommer att verka såsom
en undantagslag för Gottland. emedan man från förhållandena i år
har tydligt exempel därpå; att ett sådant inkallande af beväringen
icke behöfver ske på något annat ställe i riket.
Jag vill i sammanhang härmed framhålla, att det för att ett
sådant sakernas tillstånd skall blifva rådande, att ett dylikt skydd
skall kunna anordnas utan särskild uppoffring för Gottland, icke
torde behöfvas några ändrade lagbestämmelser. Hvad som behöfves
är endast, att stamstyrkan på Gottland eller, som det nu kallas,
volontärerna ökas till sådant antal, att denna neutralitetsvakt kan
af dem utgöras, och jag hyser den förhoppning, att Riksdagen ej
heller skall vara obenägen att gå i den riktningen. Jag har ansett
mig hafva anledning därtill genom det beslut Riksdagen äfven i år
fattat, då i fråga om ökning af volontärerna på Gottland det begärda
antalet volontärer beviljades, under det att liknande framställning
för riket i öfrigt blef af Riksdagen afslagen.
43
N:o 48
Lördagen den 30 April, e. in.
Herr talman, jag anhåller om bifall till statsutskottets förslag
med den af lierr Hans Andersson föreslagna ändring.
Herr Larsson i Bondarfve instämde häruti.
Vidare förekom ej. Efter af herr talmannen framställd proposi¬
tion biföll kammaren det af herr Andersson i Västra Nöbbelöf under
öfverläggningen framställda yrkandet.
§ 7.
Föredrogs och godkändes sammansatta stats- och lagutskottets
utlåtande n:o 6, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition till
Riksdagen med förslag till lag angående förordnande af rättegångs¬
biträde åt häktad, dels ock Kungl. Majrts proposition angående an¬
vändande för visst ändamål af det å andra hufvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter.
§ 8.
Härefter företogs till afgörande lagutskottets utlåtande, n:o 46,
i anledning af väckta motioner angående ändringar i gällande vatten-
rättslagstiftning.
Lagutskottet hade till förberedande behandling fått emottaga
tre särskilda, vid innevarande riksdag afgifna motioner, åsyftande
ändringar i gällande vattenrättslagstiftning, nämligen n:o 32 inom
Första Kammaren af herr J. M. Ekströmer samt inom Andra Kam¬
maren n:o 28 af herr H. A. Segerdahl och n:o 48 af herr E. Nilsson
i Kattleberg.
Motionärerna hade föreslagit:
i motionen n:o 32:
att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t göra underdånig fram-
ställan, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådana ändringar i kungl. förordningen den 30
december 1880 om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund, att
rätt till byggande af vattenverk, om därvid ifrågakomme skada å
annans egendom, blefve emot skyldighet att ersätta skadan, med-
gifven i vidsträcktare mån, än härutinnan nu gällande lag bestämde;
i motionen n:o 28:
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke de bestäm¬
melser, som innehölles i kungl. förordningen den 30 december 1880
om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund och därmed i sam¬
band stående författningar, borde förändras och omarbetas, så att de
komme att bättre motsvara de kraf, som nutida förhållanden ställde
Angående
ändringar i
gällande
vattenrätts¬
lag stiftning.
N:o 48.
44
Lördagen den 30 April, e. m.
Angående
ändringar i
gällande
vattenrätts-
lagstiftning.
(Forts.)
på en dylik lagstiftning, samt därefter för Riksdagen framlägga de
förslag härutinnan, hvartill förhållandena ansåges föranleda; samt
i motionen n:o 48:
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke lämpligen,
då strandägare ville vidtaga reglering af vattentillgången i ström¬
drag i och för vattenkraftens tillgodogörande, och andra strandägare
vid samma strömdrag hade nytta däraf, dessa borde kunna åläggas
att deltaga i omkostnaderna, i den mån de af regleringen tillskyndades
nytta, och att Kungl. Maj:t ville efter verkställd utredning till Riks¬
dagen inkomma med de förslag, som däraf kunde föranledas.
Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru¬
vida icke de bestämmelser, som inneliölles i förordningen den 30
december 1880 om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund och
därmed i samband stående författningar, borde förändras och om¬
arbetas, så att de komme att bättre motsvara de kraf, som nutida
förhållanden ställde på en dylik lagstiftning, samt därefter för Riks¬
dagen framlägga de förslag härutinnan, hvartill förhållandena ansåges
föranleda.
Vid utlåtandet hade fogats reservation i afseende å vissa delar
af motiveringen af herr Lindhagen, med hvilken herrar Zetter strand,
Olsson i Mårdäng och Staaff instämt.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Persson i Tallberg: Herr talman! Jag ber att få uttala
min synnerliga tillfredsställelse såväl däröfver, att de föreliggande
motionerna framkommit, som ock i allmänhet öfver den behandling,
som kommit dessa motioner till del. Alla torde väl vara eniga
därom, att revision af vår nuvarande vattenrättsförordning är af
behofvet påkallad. Det är ju en hel del saker, som beröras af denna
förordning och hvilka upptagits i herr Segerdahls motion, och öfver¬
hufvud taget får jag säga, att de förändringar för hvilka utskottet
uttalat sig, gå i den riktning, som jag helst skulle önska.
Ett par punkter finnas dock, i fråga om hvilka jag tror, att
någon större varsamhet än hvad lagutskottet tillstyrkt, torde vara
af nöden.
Det är visserligen sant, beträffande tidsutdräkten, att då det
är fråga om öfverbyggande af kungsådran, det kan dröja något
länge om, innan ett sådant företag kommit till stånd, men det är
också lika sant, att en fråga af sådan beskaffenhet som denna tål
att mycket noga tänka på och att grundligt pröfvas. Utskottet
har i detta afseende yttrat sig mycket försiktigt, och jag vet icke
hvem som utskottet tänkt skulle uteslutas, antingen synerätten eller
den administrativa myndigheten. Jag är icke alltför ifrig att på-
4 r>
N:0 48
Lördagen den 30 April, e. m.
lägga de administrativa myndigheterna flera uppdrag än de hafva,
och jag vill icke ens att de skola bibehålla alla dem de nu hafva,
men i detta afseende får jag verkligen säga, att jag lutar däråt,
att den administrativa myndigheten måtte få behålla denna pröf-
ningsrätt, förutsatt att pröfningsrätten skall upplåtas till blott en
enda myndighet. Jag har i detta fall en erfarenhet, som talar för
denna min uppfattning. Det förhåller sig tyvärr så med våra dom¬
stolars sammansättning, att dä det är fråga om vattenrättsmål icke
ens den juridiskt bildade personen i allmänhet fått den specialut¬
bildning, som kräfves för vattenrättsmålen. I ett fall, som jag
känner till, visade det sig, att om endast synerätten skulle hafva
yttrat sig, det skulle hafva blifvit ett mycket olyckligt resultat.
Nu fick den administrativa myndigheten gripa in och förordnade
om ny undersökning, hvaraf framgick, att om den administrativa
myndigheten icke kommit emellan, så skulle Siljans vattenstånd
genom den åsyftade dammbyggnaden kommit att höjas med minst
en meter, hvarigenom hundratals tunnland jord skulle ha satts under
vatten. Det är af denna anledning, som jag anser, att mycken för¬
siktighet bör iakttagas, då en revision af denna lag skall äga rum.
Beträffande den omständighet, som afhandlas i 6 § i vatten-
rättsförordningen, nämligen i fråga om att sammanföra flera vatten¬
fall till ett enda, så misstänker jag nästan, att motionären här går
för långt. Lagutskottet tyckes emellertid instämma med motionären,
då det å sid. 24 i betänkandet säger: »Likaledes finner utskottet
beaktansvärd den af herr Segerdahl anvisade utvägen att i form af
kraft bereda ersättning åt dem, som med tillämpning af ofvanberörda
bestämmelser tvingades att för vattenverksanläggning tillsläppa en
dem tillhörig fallhöjd.»
Detta kan blifva både rätt och orätt. Om man t. ex. tänker
sig tre vattenfall, som ligga efter hvarandra i en ström och att
ägarne till de två nedersta fallen äro eniga om att bygga damm
och förena dessa fall till ett, men gärna skulle önska, att äfven det
tredje fallet komme med, så anser jag, att det under vissa förhål¬
landen skulle vara hardt, om ägaren till det tredje fallet, det ofvan¬
för belägna, skulle tvingas vara med om denna nya dammbyggnad
och i stället få andel i den vattenkraft, som därigenom skulle vinnas.
Han kan ju hafva ett verk, som är af sådan beskaffenhet, att han
icke behöfver mera kraft än han har och att det är tillräckligt för
hans behof. Det är ju klart, att om en lagrevision kommer till
stånd, det nog kommer att stipuleras bestämmelser i det afseende!,
men jag tror, att man bör gå mycket varsamt till väga, så att en
vattenfallsägare därigenom icke kommer att lida förluster. Jag
anser, att den tolkning motionären Segerdahl gifvit åt paragrafens nu¬
varande lydelse är fullt riktig, och att med den nuvarande lydelsen
ingen kan tvingas att afstå sitt vattenfall. Jag har emellertid äfven
sett en annan tolkning tillämpas af denna paragraf, nämligen att en
ägare till ett sådant mindre fall blifvit ålagd att vara med om den
nya dammbyggnaden och afstå från sitt vattenfall. I detta afseende
ger jag motionären fullkomligt rätt däri, att det icke är lagens
Angående
ändringar i
gällande
vattenrätts -
lagstiftning.
^Forts.)
1V:G 48.
46
Angående
ändringar i
gällande
vattenrätts¬
lag stiftning.
(Forts.)
Lördagen den 30 April, e. in.
mening, men när lagen en gång skall komma att ändras, så önskar
jag, att äfven i detta hänseende all möjlig försiktighet måtte iakt¬
tagas, så att icke enskild ägares rätt komme att rubbas.
Det är en hel del andra saker, som jag skulle velat beröra,
men då tiden är så långt framskriden, skall jag icke tillåta mig att
yttra något vidare, utan endast anhålla att få yrka bifall till ut¬
skottets föreliggande förslag.
Herr Lindhagen: Herr talman! I de två punkter, som den
siste talaren berörde, har utskottet ej heller intagit någon bestämd
principiell ståndpunkt, utan äfven inom utskottet ha meningarna
varit ganska olika, huru denna sak lämpligast skulle kunna ordnas.
Utskottet har därför slutat med att fästa uppmärksamheten på, att
dessa synpunkter kunna vara beaktansvärda som framtidsmöjligheter,
men att det icke är uteslutet, att då också andra kunna göra sig
gällande. I det afseendet är den siste talarens inlägg i frågan värde¬
fullt, i all synnerhet beträffande hvilken myndighet bör pröfva saken.
Jag har begärt ordet närmast med anledning af den reservation,
hvilken, såsom herrarne finna, är fogad vid utskottets betänkande
utaf fyra denna kammarens ledamöter i afseende å viss del af moti¬
veringen. Vi voro nu alla eniga om, att det är en synnerligen
viktig sak för landet att tillgodogöra, på bästa möjliga sätt, vår
vattenkraft och således äfven den vattenkraft, som nu obegagnad
rinner bort i själfva kungsådran. I detta afseende har utskottet
varit enigt därom, att man bör göra allt hvad man kan för att till¬
godogöra denna kraft på bästa sätt. Och jag är för min del bland
dem af utskottets ledamöter, som ansett, att den nya finska lagens
bestämmelser i detta afseende, att vattenmängden i kungsådran skall
bestämmas till visst mått äfvensom strandägarnes vattenrätt i ström¬
fall bestämmas på enahanda sätt, i själfva verket är en utväg, som
är nödvändig för att tillgodogöra vattenkraften, äfven om det all¬
männa eller kronan förlorar någon del af den vattenmängd, som
rinner fram i kungsådran och hvartill den enligt nu gällande bestäm¬
melser har rätt.
Men å andra sidan får man icke, då man är hängifven åt detta
sträfvande, se bort från, att det äfven finnes andra, mycket viktiga
intressen, som böra beaktas. I det afseendet riktas uppmärksam¬
heten i första rummet på fisket. Det förefinnes visserligen redan
nu vissa bestämmelser om att vid vattenanläggningar fisket skall
tillgodoses. Men erfarenheten har visat, att detta nog icke är till¬
räckligt, utan att tillämpningen går mera på slentrian, så att det
är af vikt att för framtiden ordna förhållandena så, att vi få fisket
att vidare utveckla sig och åter komma till sin rätt och blifva
behörigen tillgodosedt. Därför har i denna reservation särskildt
fästats uppmärksamheten på denna angelägenhet, för att densamma
må komma under bedömande i sammanhang med den af Riksdagen
1902 allåtna skrifvelsen om vidtagande af åtgärder för att höja söt-
vattensfisket. Nu har emellertid utskottet i denna del verkligen
sagt några ord, så att reservationen i denna del endast innefattar
Lördagen den 30 April, e. in.
47
N:o 48.
en utveckling af utskottets framställning. Men då denna verkligen
ändå är väl undangömd i motiveringen, syntes det mig, att det icke
kunde skada att närmare utveckla saken. Då emellertid utskottet,
som sagdt, redan upptagit den saken, med anledning af reservan¬
ternas yrkande, så har jag icke något särskildt yrkande att nu fram¬
ställa beträffande fisket, ty det förekommer ju redan i utskottets
förslag.
Däremot skall jag bedja att få hemställa om ett tillägg till
utskottets motivering i det syfte, som innefattas i reservationens
första del. Det förhåller sig nämligen så, att man numera genom
den öfverbyggnad af kungsådra, som äger rum på grund af 1899
års lag, upplåter vattenkraften för all framtid. Visserligen sker
detta under vissa förbehåll, särskildt för fisket ity att i tillstånds-
resolutionerna bestämmes, att den, som får vattenkraften till sig
upplåten skall vara underkastad blifvande bestämmelser i sådant
hänseende, hvaremot detta synes icke alltid ske i fråga om andra
intressen, som kungsådran närmast afser att tjäna. Det är förklar¬
ligt, att denna angelägenhet ej uppmärksammades, då 1899 års lag-
antogs, ty då både dessa frågor icke fått den aktualitet, som de
erhållit sedermera genom framkomsten af frågan om att vinna expro¬
priation för elektriska kraftledningar och sedan genom Trollhätte-
frågan. Där framstod nämligen tydligt det stora intresset att icke
för all framtid koncessionera kraftledningar eller upplåta vatten¬
kraften, utan genom koncessionsförfarande begränsa de öfverlåtna
rättigheterna på viss afsevärd tid i sänder.
Då det nu gäller att upplåta vattenkraften i kungsådran, synes
mig samma hänsyn böra äga rum. Ty det kan ju vara af stor
vikt för framtiden, att man icke absolut skänker bort förfogande¬
rätten öfver vattenkraften, utan att det allmänna har i sin hand
att vid eu senare tidpunkt göra andra villkor och bestämmelser i
detta afseende. Här är det icke fråga om det teoretiska tviste
ämnet, om äganderätten till vattenkraften i kungsådran — somliga
anse, att den tillhör det allmänna, och andra, att den tillhör strand-
iigarne — utan här är blott fråga om att uttala i motiveringen,
att man vill, att frågan huruvida den upplåtelse, som dock faktiskt
sker, må begränsas till viss tid, skall tagas under öfvervägande
i sammanhang med det slutliga afgörandet. Enligt utskottets
förslag skulle man emellertid riskera att så icke komme att
ske, så att man för all framtid måhända förlorade denna vatten¬
kraft. Reservanternas uppfattning är endast den, att man skall
begära, att denna sak skall tagas under öfvervägande i samman¬
hang med det slutliga afgörandet och i full öfverensstämmelse med
de beslut, som Riksdagen i analoga frågor nyligen fattat. Visser¬
ligen har Första Kammaren redan tagit utskottets förslag. Men
detta tillägg till motiveringen skulle dock genom ett beslut i Andra
Kammaren i detta syfte komma att innefatta en opinionsyttring för
ett mycket beaktansvärdt syfte.
.lag vill därför, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets
Angående
ändringar i
gällande
vattenrätts -
lagstiftning.
(Forts.)
N:o 48.
48
Angående
ändringar i
gällande
vattenrätts¬
lag stiftning.
(Forts.)
Lördagen den 30 April, e. m.
hemställan, men med tillägg i afseende å motiveringen af första
delen af hvad reservationen innehåller.
Herr S e g e r d ah 1: Herr talman! Hade hem Lindhagen inskränkt
sig till att yrka ett tillägg, gående ut på att tillstånd att bygga i
kungsådran endast skulle meddelas för viss tid, så skulle måhända
äfven jag hafva kunnat gå med honom. Ty jag kan icke förneka,
att förhållandena kunna så förändra sig, att det bör vara af vikt
för det allmänna att kunna omreglera de villkor, under Indika till¬
åtelse meddelats att bygga i ett vattendrag öfver kungsådran. Men
herr Lindhagen har icke inskränkt sig därtill, utan därjämte berört
ett annat område, där jag icke kan följa honom. Han har sökt
häfda den uppfattning, att staten skulle utarrendera den kraft, som
framflyter i kungsådrans vatten. Det är en helt ny tanke, att staten
skulle hafva någon rätt till vattenkraften. Kungsådran skulle då
vara ett slags domän, som staten skulle äga, och af hvilken staten
skulle kunna göra sig direkt nytta. Eljest har ju uppfattningen
om kungsådra varit, att den endast utgör en inskränkning i strand-
ägarnes fria förfoganderätt öfver vattnet för vissa allmänna ändamål,
för fiskens gång, samfärdsel och flottning.
Vår vattenrätt har under loppet af de sista 40 åren varit före¬
mål för behandling utaf icke mindre än 4 kommittéer. Den första
kungl. kommittén afgaf sitt betänkande 1865, och denna kommitté
har ingått i undersökning af de äldre stadganden i vår lagstiftning,
som beröra rätten till det framflytande vattnet. Sedan kommittén
utvecklat ämnet i den delen, fortsätter kommittén: »men icke alle¬
nast ofvanberörda bestämmelser angående kungsådrans natur, och
särskildt det obestämda innehållet af 20 kap. 3 § byggningabalken,
utan äfven ett uttryckligt och obetydligt stadgande i den rent pri¬
vaträttsliga delen af lagen, nämligen 12 kap. 4 § jordabalken, enligt
hvilken allt vatten med undantag endast för de stora sjöarne är
föremål för enskild äganderätt och kungsådran endast en inskränk¬
ning däri, visar, att kungsådran icke motsvarar den offentliga floden
(flumen publicum) utan är endast en svag efterbildning däraf.»
En annan kommitté, nya lagberedningen, yttrar i detta ämne i
sitt betänkande: »I den svenskarätten har, såsom förut är nämndt
icke någonsin varit vidtagen någon indelning af vattnen i offentliga
och enskilda. Äfven det i vår rätt först i 17:de århundradet före¬
kommande begreppet kungsådra, som ursprungligen afsett allenast
att befrämja fiskens fria upp- och nedgång i vattendragen, äger föga
gemensamt med hvad i andra länder kallas offentligt vatten. Men
lagstiftningen har dock redan af ålder bekräftat, att den regel, som
framgår ur 12 kap. 4 § jordabalken i 1734 års lag alt den äger
■vatten, som äger strand, måste tåla inskränkning till förmån för den
allmänna samfärdseln; hvarjämte med tiden den åsikt utbildat sig
att kungsådran just vore en sådan inskränkning till skydd icke
allenast för fisket utan ock för andra allmänna intressen.»
Två andra kungl. kommittéer hafva uttalat sig ungefär på lik¬
nande sätt. Jag finner således af dessa kommittéers uttalanden
49
N:o 48.
Lördagen den 30 April, e. m.
stöd för min me ning, att kungsådran icke betecknar någon
äganderätt för staten till det vatten som flyter fram, utan endast
utgör en inskränkning i strandägarnes fria förfoganderätt öfver
vattnet. Då det möjligen skulle kunna anses, att Andra Kammaren
skulle dela reservanternas uppfattning i denna del, om kammaren
bifölle reservationen, och jag för min del tror, att kammaren handlat
försiktigast, om den icke ens ville gifva sig sken utaf att dela denna
mening, utan låta denna fråga vara helt och hållet öppen, ber jag
herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Zetterstrand: Herr talman! Jag har endast begärt
ordet för att n armare betona och understryka hvad herr Lindhagen
här nyss yttrade.
Herr Lindhagen har med sin reservation, i hvilken jag jämte
herrar Staaff och Olsson instämt, icke åsyftat, att Riksdagen skulle
i denna fråga gorå något annat uttalande än det, som lagutskottet
här gjort. Vi ha förstått, att Första Kammaren icke skulle gå
med på de förändringar i utskottets utlåtande, som vi ansett vara
önskvärda, och Första Kammaren har icke heller gjort det, utan
den har antagit lagutskottets hemställan med den af utskottet före¬
slagna motiveringen. Vi reservanter ha emellertid ansett det vara
lämpligt, ifall från Andra Kammarens sida gjordes ett litet tillägg till
utskottets framställning i frågan och detta tillägg skulle göras af
rena försiktighetshänsyn. Det har synts oss, som om det nu, när
denna fråga kommit före, icke vore ur vägen, att Andra Kammaren
fäste en viss uppmärksamhet vid hvad vi i reservationen påpekat,
nämligen att det borde tagas under öfvervägande, huruvida icke
möjligen de koncessioner, hvarom här är fråga, skulle kunna be¬
gränsas, så att de icke finge öfverstiga en viss tid, t, ex. 40 år,
samt att det äfven borde tagas under öfvervägande, huruvida icke
den möjligheten skulle hållas öppen, att utarrendering af nyttjande-
rätten till kungsådra kunde ske. Vi ha icke sagt, att så bör ske,
utan endast att dessa båda saker böra tagas under öfvervägande.
Då Andra Kammaren i andra med denna tämligen likartade frågor
gjort uttalanden i samma riktning som det i reservationen ifråga¬
satta, tror jag, att det icke skulle skada, om kammaren fäste upp¬
märksamheten på förenämnda viktiga synpunkter, och det är därför,
som jag instämmer med herr Lindhagen i det af honom här gjorda
yrkandet.
Herr Jansson i Edsbäcken instämde häruti.
Herr Lindhagen: Jag vill blott med anledning af herr Seger-
dahls anförande nämna, att jag anser, att man handlar oförsiktigtgenom
att bifalla hans yrkande, ty han vill, att man skall en gång för alla
fastslå att staten icke äger förfoganderätt öfver vattnet i kungsådra.
Vi reservanter vilja, att denna fråga tages under öfvervägande och
göres till föremål för utredning i sammanhang med det slutliga
lagstiftningsarbetet på detta område. För öfrigt är denna fråga
Andra Kammarens Prot. 1904. N:o 48. \
Angående
ändringar i
gällande
vattenrätts-
lagstiftning.
(Forts.)
N:o 48.
Angående
ändringar i
gällande
vattenrätt»-
lagutijtning.
(Forts.)
50 Lördagen den 30 April, e. m.
om statens eller den enskildes äganderätt öfver vattenkraften i
kungsådra af ytterst subtil beskaffenhet. Den enskilde är för när¬
varande fullkomligt beröfvad förfoganderätten till dylik vattenkraft,
och han kan icke genom process eller på annat sätt till sig vindi¬
cera densamma, ty allting härvidlag beror ju på statens egen lagstift¬
ning, det är staten själf, som afgör, om och i hvad mån den vill
på den enskilde öfverlåta förfoganderätten öfver vattenkraften i
kungsådra. Men vi ha dock i alla fäll ansett, att det är onödigt
att staten härvid skänker bort denna förfoganderätt — jag använder
med afsikt icke uttrycket »äganderätt» — för all evärdlig framtid,
så att ej staten om t. ex. ett hälft sekel får anledning att ångra
en dylik öfverlåtelse. Staten kan ju komma att själf behöfva vatten¬
kraft, som den på detta sätt afhändt sig förfoganderätten till, för
t. ex. vissa allmänna ändamål, som icke kunna vinnas denna vatten¬
kraft förutan, men då får staten säkerligen därför betala ett pris,
som motsvarar vattenkraftens verkliga värde, därför att nyttjande-
rätten till densamma en gång af staten gifvits bort evärdeligen.
Hufvudsaken här är dock, att vattnet icke rinner bort till ingen
nytta, och därför bör staten också öfverlåta förfoganderätten öfver
vattnet i kungsådra åt bredvid boende strandägare, likväl pa betryg¬
gande villkor, så att statens intressen tillgodoses. Vi ha ansett
det vara försiktigare, att man tager i öfvervägande, huruvida icke
dylik upplåtelse sålunda bör begränsas, än att man nu fastslår, att
staten skall för all framtid till enskilde abandonnera sin rätt till
förfogandet öfver vattenkraft i kungsådra. För öfrigt må anmärkas
att de af herr Segerdahl åberopade uttalandena jäfvas af andra af
honom icke omnämnda framställningar, som grunda sig på fullstän¬
digare forskningar.
Jag skulle möjligen förstå, hvarför man önskar, att staten i
möjligaste mån alldeles afstår från förfogandet öfver vattenkraften
i kungsådra, om åtminstone industrien på det sättet skulle kunna
gagnas. Men följden blir nog den, att en person, som fått en sådan
present att för all framtid förfoga öfver, säljer den till en annan,
som därvid får betala en dryg summa, och då har denne andre
naturligtvis icke någon särskild nytta af statens gåfva, ty han måste
ju söka taga igen räntan på det utlagda kapitalet. I längden skulle
alltså en obegränsad upplåtelse af vattenkraften i kungsådra icke
komma industrien till godo, utan det torde nog för industrien vara
bäst, om denna upplåtelse regleras på sätt, som jag nu här och i
reservationen närmare angifvit. Vi reservanter ha emellertid endast
velat, att den frågan tages under öfvervägande och utredes.
Med herr Lindhagen förenade sig herrar Nordin och Moll.
Hen- It e <1 e lins: Jag begärde ordet endast för att meddela,
att jag för min del icke kan vara med om att bifalla hvad reser¬
vanterna säga på sid. 27 angående rätten till vattenkraft i kungs¬
ådra. Jag vill icke med min röst biträda den uppfattningen, att
dylik vattenkraft äfven efter upplåtelse skulle vara statens egendom
51
Lördagen den 30 April, e. m.
och att staten blott skulle på viss tid utarrendera eller upplåta nyttjan-
derätten till denna kraft, och därför instämmer jag i det hänseendet
ined herr Segerdahl och hemställer, att kammaren måtte afslå reser¬
vationen och bifalla utskottets hemställan.
Herr Widén: Herr talman! Jag anser också, att det är för¬
siktigast, att Andra Kammaren nu bifaller lagutskottets förevarande
hemställan. Jag vill icke vidlyftigare inlåta mig på denna sak;
men det vill jag framhålla, att den fråga, som det här gäller, näm¬
ligen å ena sidan statens rätt i kungsådra samt hvad densamma har
för ändamål eller statsintresse att tillgodose, och å andra sidan,
under hvilken form eller på Indika villkor staten bör upplåta rätt
att bygga i kungsådra, är så pass invecklad och svårlöst, att det
är bäst, att vi icke göra något närmare uttalande i det afseende!;
och i det hänseendet synes mig lagutskottets motivering vara att
föredraga framför den af reservanterna föreslagna. Den diskussion,
som nu förts här i kammaren, kan ju för öfrigt tjäna som ledning
för dem, som skola utreda denna fråga, så att äfven de af reser¬
vanterna framhäfva synpunkterna då blifva beaktade, om de eljest
icke skulle ha blifvit det redan på grund af lagutskottets fram¬
ställning, hvilket jag för min del tror. Men att vi här skulle uttala
oss för ett koncessionsförfarande eller något dylikt i afseende å upp¬
låtelse af rätten att disponera vattenkraften i kungsådra, förefaller
mig vara ganska olämpligt. Det säkraste härvidlag är nog att bifalla
lagutskottets hemställan, och jag tror, som sagdt, att äfven med
ett sådant beslut reservanterna komma att ernå hvad de vilja.
Jag ber alltså att få yrka bifall till lagutskottets hemställan.
Herr Lindhagen; Ja, »det enklaste» är nog att bifalla ut¬
skottets hemställan, men inte tror jag, att vi därigenom — såsom
herr Widén här sade — ernå just det, som vi reservanter här vilja
hafva fram. Förhållandet är ju det, att 1899 års lag om rätt att
bygga i kungsådra icke känner till någon begränsning i fråga om
upplåtelse af dylik rätt, utan sådan upplåtelse kan få beviljas för
all framtid och bär därför hitintills också i de särskilda fallen med-
gitvits just pa sadant sätt. Det är med anledning häraf, som vi
reservanter, då den frågan nu kommit före, att man skall ännu
mera utnyttja och tillstänga kungsådra, ha ansett, att man dock
bör taga i öfvervägande, huruvida icke det koncessionsförfarande,
som för närvarande med stöd af 1899 års lag praktiseras, i viss
män är oriktigt och därför bör något modifieras. Skall man fram¬
gent här gå till väga på samma sätt som hittills, torde det nog
kunna hända, att våra efterkommande om ett hälft eller ett sekel
komma att säga alldeles detsamma om oss, som vi här mången
gång såga om hvad våra föregångare gjorde för ett århundrade
sedan i afseende å tillspillogifvandet af allmänna intressen.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr tal¬
mannen propositioner dels på godkännande af utskottets hemställan
N:o 48.
Angående
ändringar i
gällande
vattenrättslag-
stiftning.
(Forts.)
N:o 48.
52
Angående
ändringar i
gällande
vattenrätts-
lagstiftning.
(Forts.)
Om utsträckt
tjänstgörings¬
tid för vissa
värnpliktige.
Lördagen den 30 April, e. m.
och den af utskottet anförda motiveringen oförändi-ad. dels ock på
bifall till det af herr Lindhagen under öfverläggningen framställda
yrkandet; och fann herr talmannen den förra propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad. Som votering likväl begärdes, före¬
togs sådan enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända
voteringsproposition:
Den; som vill, att kammaren godkänner lagutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande n:o 46 och den af utskottet an¬
förda motiveringen oförändrad,
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit det af herr Lindhagen under
öfverläggningen framställda yrkandet.
Omröstningen utföll med 101 ja mot 56 nej: hvadan kammaren
alltså godkänt utskottets hemställan och den af utskottet anförda
motiveringen oförändrad.
§ 9.
Föredrogs och godkändes lagutskottets utlåtande, n:o 47, i an¬
ledning af väckt motion angående landstormens tjänstgöring m. m.
§ io.
Härefter företogs till behandling lagutskottets utlåtande, n:o 48,
i anledning af väckt motion om utsträckt tjänstgöringstid för vissa
värnpliktige.
Lagutskottet hade till förberedande behandling fått emottaga en
inom Första Kammaren af herr Ridderbjelke väckt motion, n:o 2,
hvari föreslagits, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
begära, att Kungl. Maj:t täcktes för Riksdagen framlägga förslag-
till sådana ändringar i värnpliktslagen, att för värnpliktige, hvilka i
statens eller af staten understödda högre elementarläroverk eller
därmed jämförliga undervisningsanstalter erhållit viss skolbildning,
tjänstgöringstiden utsträcktes i syfte att utbilda nämnde värnpliktige
till reservbefäl.
Utskottet hemställde, att Riksdagen ville, i anledning af före¬
varande motion, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida och under hvilka villkor
tjänstgöringstiden för sådana värnpliktige, som i statens eller af
staten understödda högre elementarläroverk och därmed jämförliga
Lördagen den 30 April, e. in.
53
N:o 48.
undervisningsanstalter erhållit viss skolbildning, kunde på lämpligt
sätt utsträckas i syfte att utbilda nämnde värnpliktige till reserv-
befäl, samt, därest förhållandena ansåges därtill föranleda, för Riks¬
dagen framlägga förslag till de ändringar i värnpliktslagen, som för
vinnande af dylikt syfte erfordrades.
Reservationer hade emellertid afgifvits:
af herrar Zetterstrand, Andersson i Helgesta, Olsson i Mårdäng,
Wiklund och Segerdahl, hvilka föreslagit, att förevarande motion ej
måtte af Riksdagen bifallas;
af herr Staaff', som ansett, att motionen bort af utskottet af-
styrkas;
samt af herr Lindhagen, som under instämmande i hufvudsak
de skäl, som anförts i de af herrar Zetterstrand m. fl. samt herr
Staaff afgifna reservationerna, jämväl ansett, att motionen bort af-
styrkas.
Utskottets hemställan upplästes, hvarefter ordet begärdes af:
Herr Zetterstrand, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
På de skäl, som återfinnas i de båda vid detta utlåtande fogade reser¬
vationerna, tager jag mig friheten hemställa, att kammaren måtte
afslå såväl den i ämnet väckta motionen som utskottets hemställan.
Häruti instämde herrar Redelius, Jansson i Edsbäcken, Andersson
i Helgesta, Landin och Hultkrantz.
Herr Pantzarhielm: Herr talman, mina herrar! Då den tanke,
som ligger till grund för den nu föreliggande motionen, återfinnes i
den motion, som jag väckte i härordningsfrågan vid 1901 års riks¬
dag, ber jag att få yttra några ord i frågan.
1 Schweiz, ett litet land som vårt och där man infört milis¬
systemet, åligger det hvarje värnpliktig att emottaga den tjänstegrad
inom milisen, som åt honom anförtros. Ett sådant förtroendeuppdrag
medför äfven för honom skyldighet att deltaga i alla de öfningar
och skaffa sig all den utbildning, som fordras för att han skall kunna
rätt fullgöra detta sitt uppdrag. Jag finner detta vara alldeles rik¬
tigt. Visserligen pålägges därigenom den mera skolade och intelli¬
genta ungdomen en längre öfningstid än öfriga värnpliktiga, men
denna ungdom har ock af staten fått till skänks all sin utbildning
och all sin skolning och det är tack vare denna utbildning och
skolning, som den fått af staten, som den kan intaga en mera fram¬
skjuten plats i samhället, än som beskäres öfriga. Denna framskjutna
plats gifver desse unge män tillfälle att komma i åtnjutande af vissa
företräden och det icke allenast i rent socialt hänseende, utan äfven
i ekonomiskt hänseende. De få. anställning i statens tjänst och ha
i regeln af denna en tillräcklig utkomst. Om man då ställer på
dessa den fordran, att de, när fäderneslandet är i fara, också skola
underkasta sig att till detsammas försvar lämna, då de så kunna,
Om utsträckt
tjänstgörings¬
tid för vissa
värnpliktige.
(Forts.)
N:0 48.
54
Lördagen den SO April, e. m.
Om utsträckt
tjänstgörings¬
tid för vissa
värnpliktige.
(Forts.)
en kapten, en löjtnant, en sergeant eller en korpral i stället för
menige, tror jag icke. att man ställer på dem för stor fordran. Men
då måste man äfven fordra af dem, att de i fredstid skola genom
en eller annan månads längre öfning bereda sig för att kunna fylla
den uppgift, som i händelse af krig tillkommer dem.
Se vi på de reservationer som här äro afgifna, finna vi, att den
första gruppens reservanter förmena, att om den nuvarande öfnings-
tiden användes på annat, bättre och lämpligare sätt än nu, om man
toge hänsyn till den förberedande militära skolning, som dessa unga
män måhända fått förut, skulle man kunna bibringa dem egenskaper
och färdigheter, som gjorde det möjligt, att de i farans stund skulle
kunna uppträda som reservbefäl inom armén.
Här kan icke blifva fråga om andra värnpliktige än infanteristen.
Ofningstiden för infanteriet kommer att, när den nya härordningen
en gång blir genomförd, uppgå till 240 dagar. Jag tror icke, att
denna tid, äfven om den användes aldrig så väl, är tillräckligt lång.
för att man på den skall hinna skola något befäl. Därtill fordras
utan tvifvel en längre tid. Nu hafva vi för vissa specialvapen inom
vår armé en öfningstid af ett år. Om nu äfven en del af de värn¬
pliktige vid infanteriet skulle få underkasta sig att likaledes göra
ett års värnplikt, så vore detta väl icke så farligt. Detta beträffande
den första gruppen reservanter.
Den andra »gruppen» som utgöres af herr Staaff ensam, har
liksom den förra närmare utvecklat sina skäl. Det synes mig dock.
som om herr Staaff skulle ha anlagt en väl stor synvinkel på denna
relativt ringa fråga. Han yttrar i sin reservation bland annat, efter
att först ha gifvit sitt erkännande åt den tanke, som ligger till
grund för motionen, följande: »Men om det också ej skall förnekas,
att vissa skäl kunna tala för förslaget, synas mig dock skälen emot
detsamma vara ännu kraftigare. För ett litet och fattigt folk måste
det vara af högsta vikt att upprätthålla, vårda och utveckla sin
andliga odling. Det måste då ock vara af högsta vikt att ej genom
särskilda anordningar lägga hinder i vägen för utbildningen af denna
odlings ämnessvenuer.» Ja, det är mycket sant, men för att ett
litet, fattigt folk skall komma i den lyckliga ställningen, blir det
väl i första rummet nödvändigt för detta folk att se till. att det
också bevarar sin själfständighet och sin handlingsfrihet, så att det
kan ställa i sitt eget hus, som det vill. Jag tror icke, att vi be¬
höfva gå så långt för att finna, att den andliga odlingen kan lida
väsentligt afbräck och att hinder kunna läggas i vägen för dess
ämnessvenner, som äro mycket större än de. som den i denna motion
ifrågasatta åtgärden enligt herr Staaffs förmenande skulle medföra.
Herr Staaff säger vidare, att det icke blott är rikemans söner,
utan ofta äfven fattigmans barn. som studera och de skulle såväl i
ekonomiskt hänseende som i sina studier lida afbräck, och detta
skulle icke allenast för dem själfva, utan äfven för folket i det hela
ha menliga följder. Han tillägger sedan: »En särskild personlig
tunga lagd på denna kategori skulle verka försvårande och hämmande
å den medellösa ungdomens sträfvan att tillgodogöra sig de möjlig-
Lördagen den 30 April, e. m.
55
N:o 48.
heter till högre bildning, som staten öppnat, hvilket utan tvifvel vore
att betrakta såsom eu verklig nationalförlust.»
Anser nu herr Straff, att man i de kulturländer, de må vara stora
eller små, fattiga eller rika, där man har längre öfningstid för de
värnpliktige än hos oss, såsom, för att taga några exempel från våra
grannländer. Danmark och Tyskland, i hvilket senare land öfnings-
tiden är två år, för att nu icke tala om Frankrike, där öfningstiden
för de värnpliktige är tre år, tror verkligen herr Staaff, att de
värnpliktiges öfningstid i dessa länder verkar hämmande på det
nationella odlingsarbetet? .lag tror icke, att man har skäl att för¬
moda, att så är, åtminstone inga synliga skäl. Skulle ett par måna¬
ders längre öfningstid för vår skolade ungdom, för disciplarne vid
de högre läroverken och för studenterna medföra den svåra och
skadliga verkan, att den andliga odlingen i vårt land lider afbräck
eller, såsom herr Staaff uttrycker sig, en verklig nationalförlust?
Jag kan icke tro det, jag kan icke finna annat, än att detta är att
anlägga en allt för stor synvinkel på denna lilla fråga.
Hvad den ekonomiska sidan af frågan beträffar, vill jag erinra
om, hurusom här i dag inkommit ett betänkande från det samman¬
satta stats- och lagutskottet, däri en af herr Beckman afgifven
motion tillstyrkes, hvilken motion är af sådant innehåll, att Riks¬
dagen genom ett bifall till densamma skulle kunna göra en ganska
afsevärd besparing, såsom jag föreställer mig på icke mindre än
bortåt en half million kronor. På detta sätt skulle ju medel kunna
beredas för att åtminstone i ekonomiskt hänseende godtgöra de
obemedlado värnpliktige, som skulle få uppoffra en del af sin tid
för den nu ifrågasatta utbildningen.
Jag tror dessutom för min del, att en dylik förlängd öfningstid
skulle för flertalet studerande innebära en ganska stor nytta; öfnin-
garna ute i fria luften och det friska fältlifvet skulle stärka deras
kroppar och stärka deras vilja och förmåga att med gladt lynne
fortsätta sitt arbete, när do vända åter till sina studier.
Samtliga reservanterna säga, att ett sådant förslag som det nu
föreliggande bör komma från regeringen, ty eljest kan man icke
taga någon hänsyn till detsamma. Jag kan emellertid icke fatta
sådana uttalanden från demokratiskt anlagda personer, att de önska,
att allting skall komma från regeringen och att eljest duger det
inte. Det kan vara bra att .skylla på detta, när man icke vill en
sak, ty hvad hindrar väl, att man upptager en tanke, som här kommer
fram och som kan leda till ett godt resultat, äfven om denna tanke
icke kommer från regeringen? Jag kan åtminstone icke förstå, att
något hinder i den vägen skulle förefinnas. Med afseende å det
nyssnämnda, af herr Beckman gjorda förslaget angående ändring af
värnpliktslagen har det sammansatta utskott, som behandlat den
frågan, åtminstone delvis tillstyrkt förslaget, trots det att det icke
kommit från Kungl. Maj:t. Men det är ju, som sagdt, alltid bra
att ha något att skylla på.
Ett faktum är väl, att det värfningssystem, som vi för när¬
varande hafva inom vår armé och som snart sagdt är det enda sätt,
Om utsträckt
tjänstgörings¬
tid för vissa
värnpliktige.
(Forts.)
N:o 48.
56
Lördagen den 30 April, e. m.
Om utsträckt
tjänstgörings¬
tid för vissa
värnpliktige.
(Forts.)
hvarpå vi nu söka skaffa vare sig underbefäl eller reservbefäl, är
olämpligt. Värfvadt folk passar icke till befäl för värnpliktige.
Dels äro de nämligen i de flesta fall yngre . an de värnpliktige, dels
stå de i regeln på för låg bildningsgrad. Äfven många andra skäl
tala mot en sådan anordning, icke minst det, att det visat sig vara
synnerligen svårt att värfva. Det förefinnes redan nu brist på befäl,
och denna brist skulle framträda i ännu högre grad, om vi skulle
behöfva mobilisera, hvilket kan ske hvilken dag som helst. Men
är det då icke skäl nog, att vi nu antaga det föreliggande förslaget
om en skrifvelse till Kung!. Maj:t i denna fråga. Det må sedan
ankomma på Kungl. Maj:t om han vill föranstalta en utredning i
densamma och om han sedan vill för Riksdagen framlägga det för¬
slag, som en sådan utredning kan föranleda, liksom Kungl. Maj:t
äfven må kunna jämföra det här ifrågasatta sättet att lösa frågan
med andra metoder och andra möjligheter, som kunna framkomma
i samma syfte.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Med herr Pantzarhielm förenade sig herrar Nydal, Hööl:, Mallmin
och Trapp.
Herr Zetterstrand: Jag vill på intet sätt bestrida, att icke
åtskilliga skäl kunna tala för det förslag, som här föreligger, men
jag tror också, att — såsom vi reservanter gjort — skäl kunna
anföras mot detsamma. Bland annat vill jag påpeka, att särskildt
i Tyskland — hvilket land den ärade talaren bland annat omnämnde
— har just den kategori af medborgare, hvarom här är fråga, kortare
öfningstid än de öfriga. Jag gillar visst icke en sådan anordning,
men den visar dock, att ett förslag af sådan beskaffenhet som det
nu föreliggande bör tagas i allvarligt öfvervägande. Yi böra icke
binda oss vid något härvidlag, förr än frågan blifvit af Kungl. Maj:t
närmare utredd.
Jag tror icke, att det vore riktigt försiktigt, om Riksdagen
skulle taga ett sådant initiativ som det här ifrågasatta, för att kanske
sedan, när slutligt förslag föreligger, intaga en alldeles motsatt stånd¬
punkt.
Nu klandrade den förre talaren oss reservanter och sade, att
vi varit inkonsekventa, när vi icke velat taga initiativ i denna fråga
men gjort det i en annan fråga, nämligen angående den af herr
Beckman föreslagna ändringen af värnpliktslagen. Det förefaller
mig emellertid alldeles gifvet, att Riksdagen bör taga initiativ i den
sistnämnda frågan, då där afses en besparing, som vore önskvärd.
Om Riksdagen vid pröfning af en fråga finner, att något anslag utan
olägenhet kan minskas, vore det bra underligt, om Riksdagen skulle
afvisa en framställning i sådant syfte. Men beträffande en sådan
fråga som den nu föreliggande anser jag, att initiativet bör komma
från regeringen och att Riksdagen icke bör på förhand intaga någon
bestämd ståndpunkt, innan frågan blifvit vederbörligen utredd.
57
N:o 48.
Lördagen den 30 April, e. m.
Jag yrkar fortfarande bifall till reservanternas hemställan om
afslag å såväl motionärens som utskottets framställning.
Vidare anfördes ej. Efter det herr talmannen framställt proposi¬
tioner å de yrkanden, som under öfverläggningen förekommit, afslog
kammaren utskottets hemställan och den i ämnet väckta motionen.
Om utsträckt
tjänstgörings¬
tid för vissa
värnpliktige.
(Forts.)
§ 11.
Därnäst i ordningen förelåg till afgörande Andra Kammarens ingående
tredje tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 41, i anledning af motion revision af
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående revision af frakttaxan för frakttaxan för
statens järnvägar. statens järn-
I en inom Andra Kammaren väckt och till utskottet hänvisad vä9ar-
motion n:o 23 hade herr 1. E. G. Svensson i Skyllberg hemställt,
att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes anmoda järnvägsstyrelsen snarast in¬
komma med förslag till reviderad, förenklad frakttaxa för statens
järnvägar, samt att vid denna taxas utarbetande järnvägsstyrelsen
ville tillse, att sådana billiga godsslag, hvilkas tillhandahållande å
konsumtionsorterna till drägligt pris gagnade ett större allmänintresse
och hvilkas framforslande ej heller åsamkade järnvägen andra om¬
kostnader än själfva transportkostnaden samt skälig andel i förvalt¬
ning och underhåll, måtte beräknas efter så billig tariff som möjligt.
Jämväl torde vid ny taxas utarbetande skälig hänsyn tagas till
främjande af landets exportindustri:
att vid sändning af sådant gods, hvarå verkliga vikten till följd
af brist af vagnsvåg å afsändningsstationen ej kunde angifvas, frakten
måtte debiteras efter den vikt, godset i fråga enligt statens järn¬
vägars egen taxa skulle anses hafva;
att, då järnvägsstyrelsen af ett eller annat skäl beviljat någon
trafikant extra fraktlindring, sådant medgifvande skulle offentliggöras
samt att å hvarje statens järnvägsstation skulle å lämpligt ställe
vara anslaget, hvilka undantagsfrakter till eller från station vore
medgifna, samt att, då frakttaxan medgåfve lägre frakt för gods,
med villkor att sändningen skedde i vagnslast om minst så och så
många kilogram, sådan fraktlindring finge åtnjutas, så snart trafi¬
kanten begärt sändning på föreskrifvet sätt, oafsedt om stationen i
fråga kunde tillhandahålla lämplig vagnstyp eller icke.
Utskottet hemställde, att Andra Kammaren för sin del ville
besluta,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t anmoda järnvägsstyrelsen snarast inkomma
med förslag till reviderad, förenklad taxa för transporter å statens
järnvägar med föreskrift därjämte,
a) att vid utarbetandet af nämnda förslag tillbörlig hänsyn
måtte tagas icke blott till järnvägarnas behof af en fraktinkomst,
som stodc i lämpligt förhållande till kostnaderna för en varas fram¬
forslande, utan äfven till varans förmåga att draga viss fraktafgift,
N:0 48.
58
Lördagen den 30 April, e. m.
Angående
revision af
fraktlaxan för
statens järn¬
vägar.
(Forts/1
b) att det måtte särskilt beaktas, i livad män det under senare
åren verkställda allmännare införandet af godsvagnar af större last¬
dryghet än förutvarande kunde medverka till beredandet af vissa
behöfliga fraktreduktioner särskilt för mindre värdefulla godsslag.
c) att till höjande af landets exportverksamhet och till främ¬
jande af svenska alsters — särskilt bearbetade och förädlade varors
— afsättning i utlandet i taxan måtte, under de föreskrifter, som
kunde anses nödiga, införas bestämmelser angående vissa frakt¬
lindringar för dylikt exportgods, samt
d) att alla undantagstariffer och fraktrabatter städse måtte på
lämpligt sätt kungöras för att komma till en större allmänhets
kännedom.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Nordström i Stockholm: Hen’ talman, mina herrar!
Jag skulle icke i denna sena timme ha besvärat kammaren med att
åhöra, hvad jag nu kommer att säga, om jag icke ansåge mig där¬
till särskildt uppfordrad.
Det förhåller sig så, att det mesta af hvad här är föreslaget
redan är under arbete. Utskottet föreslår, att vid utarbetandet af
ny taxa för transporter å statens järnvägar »hänsyn måtte tagas
icke blott till järnvägarnes behof af en fraktinkomst, som står i
lämpligt förhållande till kostnaderna för en varas framforslande,
utan äfven till varans förmåga att draga viss fraktafgift». Jag kan
då meddela, att den nuvarande taxan, som på sin tid utarbetades af
en kommitté, hvilken afgaf sitt utlåtande år 1888, just hvilat på
denna grund. Kommittén säger nämligen på sid. 11 i sitt utlåtande:
»Kommittén har icke kunnat lämna ur sikte, att de betydliga
belopp, med hvilka erlagda räntor å det för statens järnvägar an¬
vända byggnadskapital öfverskjuta och under åratal öfverskjutit
nettobehållningen af järnvägsrörelsen, i själfva verket icke äro annat
än skattemedel. Att dylika skattebidrag ännu länge komma att
kräfvas, därom finns intet tvifvel; men det torde ej vara billigt, att
sådana bidrag genom vidtagande af långt drifna fraktnedsättningar,
hvarom från många håll yrkande framställts, ökas utöfver hvad
nödigt är. Ledd af denna grundtanke, har därför kommittén vid
upprättandet af bilagda förslag till ny järnvägstaxa sökt att, med
billig hänsyn till den trafikerande allmänhetens skäliga anspråk pa
lindriga frakter och godsets större eller mindre förmåga att bära frakt,
ernå det för staten gynnsammaste ekonomiska resultat af järnvägs¬
rörelsen.»
Man ser sålunda, att kommittén vid taxans upprättande — och
det är samma taxa, som med vissa nedsättningar gäller än — just
haft för ögonen de synpunkter, som man här ifrågasatt borde tagas
i öfvervägande. Men då intet kan räcka ständigt, är det klart, att
jämväl denna taxa måste undergå förändringar och omarbetningar.
En sådan omarbetning är redan satt i gång. Det är dock icke sä
lätt gjordt att få den färdig: det är många utredningar, som skola
Lördagen den 30 April, e. m.
59
N:o 48.
göras, och mycket arbete, som måste nedläggas därpå, innan man
kan hinna till ett afgörande.
Hvad särskildt beträffar varuslagen rundvirke och ved, hvarom
den ärade motionären talar, så är det nog sant, att transporten af
det senare varuslaget äger rum efter en högre tariff än den, som
gäller för det förra. Men om man beräknar frakten t. ex. för ett
afstånd af 200 kilometer, så finner man, att en vagnslast ved in¬
bringar åt järnvägen, trots den högre tariffen, 12 kronor 80 öre
mindre än en vagnlast rundvirke. Man torde därför icke kunna
påstå, att taxan här är så illa afvägd.
Vidare har det framhållits, att i Finland fraktpriset för dessa
varor — rundvirke och ved — är mycket lägre än på de svenska
järnvägarne. Men detta står i samband därmed, att den finska
taxan i allmänhet är lägre än vår. Om detta nu ländt till båtnad
för de finska statsjämvägarne, därom kan jag icke lämna upplysning,
då jag icke har sådana statistiska data, som belysa frågan. Att
finnarne kunna hafva er. i allmänhet lägre frakttaxa än vi, det beror
åtminstone till någon del därpå, att i Finland nästan alla järnvägar
äro statsjärnvägar, och att sålunda taxorna kunna helt och hållet
bestämmas efter nationalekonomiska grunder, utan att man behöfver
taga hänsyn därtill att ej genom allt för låga frakter på statens
järnvägar nödga de enskilda järnvägarna att till skada för sin
ekonomi jämväl tillämpa sådana. Därför kunna där taxorna bli
lägre. Men i vårt land, där man vid taxornas upprättande i all¬
mänhet måste tillse, att man icke inverkar på enskilda kommunika¬
tionsbolag allt för mycket, får man vara litet försiktigare än finnarne
kanske brytt sig om att vara.
Då utskottet icke gjort något yrkande med afseende på motio¬
närens förslag om fraktdebitering i vissa fall efter taxerad vikt,
skall jag icke upptaga kammarens tid med att yttra något om detta.
I punkten b) har utskottet föreslagit, »att det måtte särskildt
beaktas, i hvad mån det under senare åren verkställda allmännare
införandet af godsvagnar af större lastdryghet än förutvarande kunde
medverka till beredandet af vissa behöfliga fraktreduktioner, särskildt
för mindre värdefulla godsslag».
Ja, järnvägsstyrelsen har insett, att man måste skaffa bättre
förhållande mellan last och taxa, det vill säga mellan vagnens vikt
och det därpå lastade godsets vikt. Därför började järnvägsstyrelsen
år 1899 att anskaffa vagnar af större lastdryghet. Men det blefve
ganska trassligt att redan nu gå så långt, som här är ifrågasatt.
Vi ha ännu alldeles för litet af dylika lastdrygare vagnar. Af hela
antalet täckta vagnar är endast en fjärdedel, af hela antalet spann-
målsvagnar endast en tredjedel, och af hela antalet virkesvagnar
endast en åttondedel af nyare typen. Därest det nu skulle medgifvas
en billigare frakt vid lastning af en vagn, som har en bärighet af
16 ton än af en vagn med endast 11 tons bärighet, skulle ju alla
vilja ha de större vagnarna och de mindre ej komma till användning.
Det kan således icke ännu vara lämpligt att vidtaga en sådan åtgärd
som den af utskottet ifrågasatta. Och om man ändrade frakterna
Angående
revision af
frakttaxan för
statens järn¬
vägar.
(Forts.^
N:o 48.
60
Lördagen den 30 April, e. m.
Angående
revision af
frakttaxan för
statens järn•
vägar.
(Forts.)
efter lastdrygheten, så skulle detta helt säkert framkalla sådant rop
efter lastdrygare vagnar, att de kraf som i följd däraf komma att
ställas på Riksdagen, blefve mycket stora. Jag tror att man gör
klokast, om man vid de nya inköp, som Riksdagen beviljat, anskaffar
lastdrygare vagnar, och att, sedan man fått så många sådana vag¬
nar, att därmed trafikens behof kan motsvaras, man då tillser i
hvad mån en sådan ändring, som den ärade motionären föreslår, bör
vidtagas.
I punkten c) säger utskottet »att till höjande af landets ex¬
portverksamhet och till främjande af svenska alsters — särskildt
bearbetade och förädlade varors — afsättning i utlandet i taxan
måtte, under de föreskrifter, som kunna anses nödiga, införas be¬
stämmelser angående vissa fraktlindringar för dylikt exportgods».
Detta är en tanke, som har berättigande, jag måste erkänna
det. Och jag gör det så mycket hellre, som järnvägsstyrelsen i
denna fråga redan väckt förslag. Detta var den första fråga, an¬
gående hvilken järnvägsstyrelsen utbad sig ett råd af järnvägsrådet.
Det är nämligen mycket ofta, som trafikanter som stöd för sina
framställningar om fraktnedsättning åberopa, att sändningen är af-
sedd för export: de liksom taga för gifvet, att de då skola få billi¬
gare frakt. Beträffande frågan om införande af särskilda export¬
tariffer ansåg sig emellertid järnvägsrådet icke böra göra något
uttalande. Denna fråga kan ju äfven ses från olika synpunkter,
men jag tror, det är klokt, att Riksdagen icke gör något bestämdt
uttalande i ämnet, förr än en grundligare utredning härutinnan
föreligger.
Hvad slutligen den saken beträffar, »att alla undantagstariffer
och fraktrabatter städse måtte på lämpligt sätt kungöras för att
komma till en större allmänhets kännedom», så anser jag. att det
är en mycket riktig tanke, som häri uttalas.
Järnvägsstyrelsen har ingenting att erinra emot en föreskrift i
sådan riktning, som motionären framställt. Men det torde vara
nödvändigt, att en sådan föreskrift måste gälla icke allenast statens
järnvägar utan äfven alla enskilda järnvägar. Först då kan detta
kungörande om nedsättningar göra den verkan, som motionären har
afsett, det vill säga att allmänheten skall ha bättre reda på de
frakter, som verkligen gälla i det ena eller andra fallet. Järnvägs¬
styrelsen måste i allmänhet så förfara, att, när den medgifver frakt¬
lindring åt någon person för frakt af vissa slags varor mellan de
och de stationerna, den tillser, att så vidt möjligt liknande frakt¬
lindring kommer äfven andra trafikanter till godo, som försända
enahanda varor mellan samma orter. Detta sker däremot icke alltid
vid de enskilda järnvägarne, utan där göras personliga undantag.
Nu tillkännagifvas dylika nedsättningar på statens järnvägar genom
skrivelser och i vissa fall genom tryckta cirkulär, hvaraf allmänheten på
begäran får del vid stationerna; men skulle hädanefter nedsättningarna
kungöras i Posttidningen eller på annat sätt, så måste föreskrifterna
därom vara allmänna, det vill säga gälla de enskilda järnvägarne
61
N:o 48.
Lördagen den SO April, e. m.
lika väl som statens järnvägar. Innan detta genomföres, måste dock
de enskilda järnvägarne få ett ord med i laget.
Jag skulle visserligen ha anledning att yrka afslag på utskottets
förslag. Men då jag nu fått tillfälle att nämna, att större delen af
hvad här är föreslaget redan är föremål för öfverläggningar inom
järnvägsstyrelsen och i viss mån järnvägsrådet, så skall jag icke
göra något yrkande. Men jag har ansett mig höra säga hvad jag-
här nu sagt, på det att Riksdagen icke skulle få den uppfattningen,
att järnvägsstyrelsen icke själlmänt beaktat så viktiga frågor, som
de, Indika här i utskottets förslag äro behandlade.
Herr Svensson i Skyllberg: Herr talman! Jag är general¬
direktör Nordström synnerligen tacksam för det välvilliga sätt,
hvarpå han har uttalat sig om den motion, som jag i denna fråga
afgifvit. Äfven han erkände, att en revision af frakttaxan för statens
järnvägar är önsklig, och att den bör ske i sådan riktning, som jag-
här föreslagit. De många undantag från denna frakttaxa, som —
icke minst under senare tiden — ägt rum i form af medgifna frakt¬
lindringar i vissa fall och dylikt, visa oförtydbart på behofvet af
en revision af frakttaxan. Dessa undantag äro så många och af så
privat natur, att mången gång endast vederbörande trafikant och
järn vägsförvaltningen har kännedom om dem. Om jag icke är allt
för illa underrättad, har arbetet med revision af frakttaxan redan
pågått i mer än ett årtionde. För några år sedan tillsattes ju det
så kallade järnvägsrådet, som skulle ägna särskild uppmärksamhet
åt denna sak, men ännu har man icke sett något större positivt
resultat af dess arbete. Under sådana förhållanden har man i in¬
tresserade kretsar börjat undra, hur det skall gå med denna revision.
Jag hoppas därför, att Riksdagen bifaller det föreliggande skrifvelse-
förslaget, ty ett sådant beslut skall säkerligen bidraga till att på¬
skynda den revision, hvarom här är fråga, och jag tror icke heller,
att det kan skada, om de synpunkter, som jag i min motion fram¬
ställt och Indika generaldirektören för statens järnvägar för sin del
ansett vara värda uppmärksamhet, äfven blifva beaktade vid den
nu förevarande frågans pröfning och afgörande.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets nu föreliggande
förslag.
Herr Nordström i Stockholm: Herr talman! Med anledning
af hvad den siste ärade talaren nämnde därom, att järnvägsrådet
arbetat några år, utan att man sett några frukter af dess verk¬
samhet, tillåter jag mig påpeka, att järnvägsrådet har haft tvenne
sammanträden. Vid det ena af dessa sammanträden genomgicks det
nya godsindelningsschemat, hvarvid flera väsentliga fraktlindringar
gjordes, hufvudsakligen för den kemiska industriens produkter, Indika
icke varit upptagna i förut gällande godsindelningsschema. Det var
alltså en ganska viktig sak, som vid detta sammanträde afhandlades.
Vid det andra sammanträdet, som var mycket långvarigt, behandlades
frågan om zontariff, hvilken fråga ju är af mycket stor och vidt-
Angående
revision af
frakttaxan för
statens järn¬
vägar.
(Forts.)
N:o 48.
Lördagen den 30 April, e. m.
Angående
revision af
frakttaxan för
statens järn¬
vägar.
(F orts.)
62
utseende beskaffenhet. Denna fråga är nu beroende på Kuugl. Maj:ts
pröfning. Järnvägsrådet bär sålldes redan handlagt två mycket stora
och viktiga frågor.
Herr Biesért: Herr talman, mina herrar! Det är ju alldeles
gifvet, att en revision af frakttaxan för statens järnvägar är nöd¬
vändig. Men det är ingalunda någon lätt sak att göra en dylik
revision, ty därtill fordras vidlyftiga förarbeten, så att den nya
taxan blir under alla förhållanden rättvis och lämplig. Det är icke
heller för att opponera mig mot tanken på eu praktisk och grundlig
revision af denna frakttaxa, som jag nu begärt ordet, utan egentligen
för att i korthet beröra det uttalande, som göres i punkten c i ut¬
skottets kläm.
Denna punkt lyder, såsom herrame kunna se i betänkandet,
sålunda: »att till höjande af landets exportverksamhet och till främ¬
jande af svenska alsters — särskildt bearbetade och förädlade varors—
afsättning i utlandet i taxan måtte, under de föreskrifter, som kunna
anses nödiga, införas bestämmelser angående vissa fraktlindringar för
dylikt exportgods». Jag ber att på förhand få tillkännagifva, att
den största delen af hvad jag tillverkar vid min fabrik, är afsedt
för export. Jag skulle således själf' hafva den allra största fördel
af att extra fraktlindringar för exportgods komme till stånd.
Men jag kan för min del icke inse det rättvisa i en sådan undan¬
tagsbestämmelse för gods, som just är afsedt för export. För mig
ställer det sig på följande sätt. Taxan måste såvidt möjligt vara
utarbetad på sådant sätt, att statens järnvägars utgifter blifva be¬
täckta samt ränta och amortering blifva betalda. Jag erkänner
gärna, att det är en mycket svår sak att utarbeta frakttaxan på
detta sätt, men det är den enda riktiga principen. Skall nu gods,
afsedt för export, åtnjuta någon särskild förmån i form af frakt¬
lindring, så måste, om en sådan princip, som nyss nämndes, följes,
det naturligtvis ske på bekostnad af annat gods, hvilket Unge betala
den brist, som uppstode därigenom, att lindring bereddes det för
export afsedda godset. Det är alldeles omöjligt för mig att finna
det rättvisa däri, att just exporten skall åtnjuta någon särskild lind¬
ring. Nej, frakttaxan måste ställas på det sättet, att den blir så
låg som möjligt för alla, men lika för alla. Jag kan, som sagdt,
icke inse, hvarför den ene eller den andre skall åtnjuta någon sär¬
skild fraktlindring, för så vidt det är möjligt för järnvägsstyrelsen
att anordna så, att det blir likformigt för alla. Jag kan tänka mig
det fallet, att särskild fraktlindring skulle åtnjutas för trämassa, så
att förlust därpå uppstode för statens järnvägar eller, om äfven de
enskilda järnvägarna ginge in på en sådan anordning, för järnvägarna
i allmänhet. Denna förlust skulle då tagas igen på annat sätt. Det
blefve naturligtvis detsamma som en exportpremie, fastän fördold,
och sådana premier kan jag icke vara med om.
Om kammaren vill bifalla! motionen, skall jag därför för min
del be att vördsamt få hemställa, att punkten c) måtte få utgå ur
kammarens beslut.
Lönlagen den 30 April, e. in. 63
Herr Ljunggren: Herr talman, mina herrar! Jag skall tillåta
mig att först i allmänhet beröra motionens innebörd.
Motionen afser dels att hos kung], järnvägsstyrelsen påskynda
arbetet vid uppgörandet af förslag till reviderad frakttaxa för tran¬
sporter å statens järnvägar, dels ock att hos Riksdagen påpeka vissa
önskemål beträffande denna reviderade frakttaxa. Utskottet har af-
delat motionärens framställning i sex olika punkter. Men af dessa
sex afdelningar har utskottet blott ansett sig kunna tillstyrka fyra.
Bland dessa fyra punkter tillåter jag mig att särskildt framhålla
den utaf den siste ärade talaren berörda frågan om exportfrakt¬
satser. För min del anser jag, att det är en stor skillnad mellan
exportpremier och exportfraktsatser. Exportpremier äro af den
natur, att de gagna gods, som produceras på hvilken ort som helst,
och beröra kanske icke järnvägarna. Dessa godsslag kunna t. ex.
produceras vid en hamn och gifva ju då icke på något sätt statens
järnvägar någon fraktinkomst. Beträffande exportfraktsatser däre¬
mot hafva statens järnvägar otvifvelaktigt någon del i inkomsten
vid transporten af de godsslag, som däraf beröras.
Hvad angår det af den siste ärade talaren omnämnda godsslaget
trämassa, tillåter jag mig påpeka, att det för detta godsslag redan
finnes exportfraktsatser, om livilka kungl. järnvägsstyrelsen afhandlat
med främmande stater, eller rättare uttryckt, om hvilka afhandlats
mellan Norge och Danmark resp. Tyskland. Det lider icke tvifvel,
att den riksdagsskrivelse af den 28 februari 1908, som här förut
åberopats och som afser vidtagandet af åtgärder för främjandet af
svenska alsters afsättning i utlandet, äfven i detta afseende kan
vinna tillämpning. Utskottet har också dristat sig påpeka denna
Riksdagens skrifvelse till Kungl. Maj:t för att motivera den fram¬
ställning till Riksdagen, som utskottet gjort.
Jag tror således för min del, att utskottet haft rätt i att uti
punkten c) föreslå Andra Kammaren att för sin del besluta att göra
framställning därom, att i den blifvande reviderade frakttaxan måtte
intagas bestämmelser, som afse främjandet af svensk exportverk¬
samhet.
Beträffande öfriga punkter, tillåter jag mig nämna, att, hvad
angår punkten a), det icke; bör vara tvifvel om, att det är riktigt,
som där framhålles om önskvärdheten af att taxan måtte lämpas
efter varans förmåga att draga viss fraktafgift. Utskottet har äfven
tillåtit sig påpeka en underdånig framställning från järnkontorets
styrelse, afseende fraktlindring för träkol från Norrland. Den häri¬
genom väckta frågan har utskottet funnit vara af den betydelse, att
den särdeles väl understöder’ motionärens framställning i här nämnda
afseende.
Utskottet har äfven tillåtit sig att i en särskild punkt, näm¬
ligen punkten b), påpeka, att det sedan flera år allt allmännare verk¬
ställda införandet af lastdragare godsvagnar borde kunna medverka
till beredandet af lindringar i frakt för vissa godsslag, särskildt de
mindre värdefulla. Såsom herr generaldirektören för statsbanorna
bär’ framhållit, har det vid anskaffandet af dessa vagnar också varit
N:o 48.
Angående
revision af
frakttaxan för
statens järn-
vägar.
Forts.)
N:o 48.
64
Angående
revision af
frakttaxan för
statens järn¬
vägar.
(Forts.)
Lördagen den 30 April, e. in.
ett syftemål att åstadkomma fraktlindring. Att denna lindring icke
redan vidtagits i större mån, har, såsom herr generaldirektören äfven
påpekat, säkerligen haft sin orsak däri, att antalet vagnar ännu icke
uppnått den mängd, som önskas.
Då de af utskottet framställda förslagen icke synas vara ägnade
att på något sätt motverka Andra Kammarens anslutning till den
af motionären i motionen framhållna åsikten och då det af den siste
ärade talaren väckta motståndet mot punkten c) icke lär vara af
den betydelse, att Andra Kammaren skulle vilja afstå utskottets
hemställan i denna punkt tillåter jag mig hemställa om bifall till
utskottets förslag oförändradt.
Herr Olofsson: Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag-
vid denna sena timme upptager kammarens tid, men jag har känt
mig uppfordrad att säga några ord i den föreliggande frågan med
hänsyn till förhållandena i min hemtrakt.
I Jämtland lyckas man att, där jordmånen är särskildt lämplig
för användande af konstgjorda gödselämnen, få fram rätt goda foder¬
skördar. För närvarande finnes sålunda i Jämtland mycket hö, för
hvilket icke finnes användning och som icke kunnat exporteras pa
grund af förhållandena i frakthänseende. När den stora missväxten
i Norrland inträffade, beviljade järnvägsstyrelsen eu fraktnedsättning
för födoämnen och fodermedel, som från mellersta och södra Sverige
försändes upp till Norrland. Denna fraktnedsättning uppgår till 25
procent af det i frakttaxan angifna beloppet, dock endast i fråga
om frakter för en våglängd af minst 800 kilometer. Om således
en vagnslast hö, med en vikt af 5,000 kilogram, skall fraktas från
Östersund till Boden, kan ingen fraktlindring ifrågakomma, ty af-
ståndet mellan dessa båda platser uppgår icke till 800, utan til!
700 kilometer. Fraktafgiften uppgår i detta fall till 88 kronor 50
öre. Om däremot samma kvantitet hö fraktas från Krylbo till
Boden, mellan Indika platser afståndet utgör 983 kilometer, inträder
en fraktlindring å 25 procent. Om dylik fraktnedsättning icke läm¬
nades, skulle fraktafgiften för försändandet af 5,000 kilogram hö
från Krvlbo till Boden belöpa sig till 107 kronor och 50 öre, men
tack vare den af järnvägsstyrelsen beviljade fraktlindringen afgår
från detta belopp 25 procent eller 26 kronor 87 öre, så att frakt¬
afgiften egentligen blir SO kronor 63 öre. Det blir alltså billigare
att frakta hö från Krylbo till Boden än från Östersund till Boden.
Och om vi i stället för Krylbo skulle taga Hallsberg som afsändnings-
station, blir fraktafgiften för våglängden Hallsberg—Boden, som ut¬
gör 1,140 kilometer, sedan ett afdrag a 25 procent från det i frakt¬
taxan bestämda beloppet ägt rum, S8 kronor 50 öre, allsa lika
mycket, som måste betalas för frakt af samma kvantitet från ' /stor¬
sund till Boden. På grund af dessa nu påpekade förhållanden blifva
Jämtlands höproducerande bönder helt och hållet undanträngda från
denna marknad. Därtill kommer, att vi däruppe ha jämförelsevis
större produktionskostnader i fråga om foder på grund af skogs¬
arbetena och bolagens verksamhet i öfrig!. När det verkligen blir
65
N:0 48.
Lördagen den 30 April, e. m.
så något år, att det där finnes öfverskott af hö, som skulle kunna
försäljas, är detta omöjligt på grund af de ogynnsamma fraktför-
hållandena. Vi kunna icke i Jämtland slå oss på sädesodling och
betodling såsom skåningarna. De äro i sådant afseende skyddade
genom tullar, men när vi där uppe kunna frambringa något, så blifva
vi på detta sätt undanskjutna. Jag kan icke finna annat, än att när
man beviljar fraktlindring för foderförsändningar till Norrbotten,
bör dylik fraktlindring gälla alla sådana försändningar, oberoende af
den våglängd, som frakten afser. Herrarne må väl erkänna, att det
måste kännas litet svårt för oss att se, hurusom hvarje näring
hjälpes medelst tullar och dylikt, medan vi icke på något sätt blifva
hjälpta, utan snarare stjälpta.
Jag har ansett mig böra påpeka detta, men jag har naturligtvis
icke någo,t yrkande att göra, utan hoppas, att chefen för statens
järnvägar uppmärksammar hvad jag nu sagt, så att en ändring i
det af mig nu påpekade missförhållandet kan komma till stånd.
Ytterligare anfördes ej. Efter af herr talmannen gifna propo¬
sitioner på de under öfverläggningen framställda yrkandena blef ut¬
skottets hemställan af kammaren bifallen; och skulle jämlikt 63 §
riksdagsordningen detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas
Första Kammaren.
§ 12.
Föredrogs och godkändes Andra Kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtande, n:o 42, med anledning af Första Kammarens be¬
slut i fråga om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående åtgärder till
förekommande af att järnvägsanläggning må kunna förhindra eller
försvåra jords afdikning m. m.
§ 13.
Efter föredragning häruppå af Andra Kammarens andra till¬
fälliga utskotts utlåtande, n:o 43, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kungl. Maj:t rörande ändring af § 1 mom. 6 i för¬
ordningen angående försäljning af vin, maltdrycker m. m., anförde:
Herr Almqvist: Herr talman! För min del kan jag icke annat
än beklaga det slut, hvartill utskottet kommit i denna fråga. Det
missförhållande, som motionären i sin motion berört, är nämligen så
erkändt, och man har på landsbygden lidit så mycket af detsamma,
att det synes mig, som det icke kan råda mer än en mening därom,
att en ändring härvidlag bör äga rum.
En ölutkörare på landsbygden är enligt nu gällande författning
skyldig att medföra en förteckning på dem,! till hvilka han skall
leverera sin vara. Men om man nu ber att få se denna förteckning
för att kontrollera, att han är stadd i rätta ärenden, svarar han, att
lian icke är skyldig att utlämna densamma till annan än åt en polis¬
man, och om då en fjärdingsman ej finnes i närheten, kan man ju
Andra Kammarens Prot. 1904. N:o 48. 5
Om ändring
af § 1 mom.
6 i förord¬
ningen an¬
gående försälj¬
ning af vin,
maltdrycker
m. m.
N:o 48.
Om ändring
af § 1 mom.
6 i förord¬
ningen an¬
gående försälj•
ning af vin,
maltdrycker
m. m .
(Forts.)
66 Lördagen den 30 April, e. ra.
ingenting göra åt saken. På samma gång som lagen sålunda till¬
erkänner mig rätt att angifva en ölutkörare till åtal för olaga öl¬
försäljning, lämnar den mig icke möjlighet att anskaffa sådana bevis,
på grund af hvilka han kan blifva fälld. Att en dylik förteckning
på kunderna väl behöfver kontrolleras, har herrarne kanske själfva
erfarenhet utaf. Det händer ofta att denna förteckning blifvit kompo¬
nerad af vederbörande ölutkörare själf, så att den innehåller namn
på rekvirenter, som icke finnas annat än möjligen i ölutkörarens
egen fantasi.
Utskottet har nu emellertid icke velat förorda det af motionären
framställda förslaget om en skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan,
att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga sådan förändring i förordningen an¬
gående försäljning af vin och maltdrycker, att de missbruk och
olägenheter, som uppkomma genom den olagliga försäljningen af
kringresande utkörare från ölbryggerierna icke vidare behöfva be¬
faras. Jag skulle dock för min del ej haft något emot att rösta föl¬
en dylik skrifvelse. Men jag skulle ock kunnat vara med på en
sådan skrifvelse, som i öfverensstämmelse med Konungens befallnings-
hafvandes i Södermanlands län gjorda uttalande i frågan — hvilket
återfinnes i utskottets utlåtande — afsåge att bereda möjlighet till
förbud inom viss kommun mot försändning af Öl äfven efter rekvisi¬
tion, därest det visat sig, att denna rörelse bedrifves på sådant sätt,
att oloflig kringföring därigenom främjats eller oordningar föranledts.
Jag vill betona, att de ordentliga bryggarne för visso icke skulle
hafva något alls att frukta af ett dylikt förbud, ty detta skulle blott
afse att stäfja den olagliga kringföringen af Öl, och ej att förhindra
bryggeriägaren att på rekvisition i laga ordning utsända sin vara.
Nu har emellertid, såsom utskottet påpekar i sin motivering, denna
kammare redan för sin del beslutat en skrifvelse till Kungl. Maj:t
med begäran om framläggande för Riksdagen af en fullständig om¬
arbetning af förordningen angående vin och starkare maltdrycker i
viss riktning, och vid sådant förhållande hoppas jag, att äfven nu
påpekade missförhållanden må vid denna omarbetning blifva veder¬
börligen beaktade.
Jag har sålunda, herr talman, icke något yrkande att göra.
Herr Olsson i Stockholm: Herr talman! Utskottet har icke
kunnat komma till annat slut än det, till hvilket utskottet kommit,
tv då man redan skrifvit och begärt allmän revision och omarbet¬
ning af förordningen angående försäljning af vin, maltdrycker in. m.,
kunde man naturligtvis icke sedermera skrifva om en särskild detalj¬
fråga med begäran om omarbetning af gällande föreskrifter i denna
fråga.
Jag begagnar emellertid tillfället att understryka hvad den förre
talaren här framhållit om det stora missförhållande, som enligt
vittnesbörd från alla håll föreligger i fråga om dessa kringkörande
ölförsäljare i synnerhet på landsbygden. Jag instämmer därför till
fullo uti hvad som framhållits både af motionären och af den siste
talaren därom, att det är i högsta grad önskligt, att vid den blifvande
Lördagen den 30 April, e. m.
67
N:o 48.
Om ändring
af § 1 mom.
G i förord¬
ningen an¬
gående försälj¬
ning af vin,
maltdrycker
m. m.
Forts.)
Slutligen föredrogs och godkändes Andra Kammarens tredje till¬
fälliga utskotts utlåtande n:o 44, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående priset för månadsbiljetter till
tredje klassen vid statens järnvägar.
Jämlikt 63 § riksdagsordningen skulle detta beslut genom ut¬
drag af protokollet delgifvas Första Kammaren.
§ 15.
Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag:
n:o 1, till riksdagsbeslutets ingress;
n:o 2, till riksdagsbeslutets slutmening, samt till paragrafer i
riksdagsbeslutet;
n:o 3, angående val af Riksdagens justitieombudsman, och hans
efterträdare;
n:o 4, angående ändrad lydelse af 60 och 144 §§ konkurslagen;
n:o 5, angående ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken;
n:o 6, angående sättet för organistlöns utgående;
n:o 7, angående ansvarsfrihet för fullmäktige i riksgäldskontoret;
n:o 8, angående ansvarsfrihet beträffande fullmäktige i riks¬
banken och fullmäktige i riksgäldskontoret lämnadt uppdrag i fråga
om uppförande, på Helgeandsholmen af riksdags- och riksbankshus;
n:o 9, angående stämpelfrihet för expeditioner i ärenden rörande
utbetalning af rese- och traktamentsersättning;
n:o 10, angående ändrad lydelse af 8 § i lagen den 13 juli 1887
angående handelsregister, firma och prokura;
n:o 11, angående ändrad lydelse af 17 kap. 7 § handelsbalk^!;
n:o 12, angående vissa ändringar i gällande tulltaxa;
n:o 13, angående ändring af 5 § i förordningen angående hus¬
hållningen med de allmänna skogarna i riket den 26 januari 1894:
n:o 14, rörande lag angående tillämpning med afseende å elekt¬
risk järnväg af bestämmelserna i lagen den 12 mars 1886 angående
ansvarighet för skada i följd af järnvägs drift;
n:o 15, rörande lagar angående ändring i vissa delar af förord¬
ningarna om kommunalstyrelse på landet och om kommunalstyrelse
i stad den 21 mars 1862 samt 'af förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm den 23 maj 1862;
u:o 16, rörande lagar angående ändring af § 9 i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862, §
8 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stock¬
holm den 20 november 1863 samt § 13 och 21 i förordningen an¬
gående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg den 5 maj 1882;
revisionen detta missförhållande på något sätt blir afhjälpt, och ut¬
skottet har ju i sin motivering angifvit åtskilliga utvägar, som där¬
vid skulle kunna beaktas.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 14.
N:o 48.
68
Lördagen den 30 April, e. m.
n:o 17, angående löneregleringar för prästerskapet i föreslagna
nya församlingar i Stockholm;
n:o 18, angående upphäfvande af kung!, kungörelsen om belö¬
ningar för dem, som upptäcka efterapare eller förfalskare af bankens
eller riksgäldskontorets sedlar eller de falska sedlarnes ^prånglare,
den 8 juli 1818;
n:o 19, angående ändring i tullen för vissa slag af elektriska
maskiner; och
n:o 20, angående utbetalning af anslag till riksdags- och revi-
sionskostnader.
§ 10
Justerades protokollsutdrag.
§ 17.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden och memorial:
n:o 5 a, i anledning dels af Kungl. Maj:ts under fjärde hufvud-
titeln af statsverkspropositionen framställda förslag om anvisande å
beviljadt anslag till uppförande af nya byggnader för armén, dels
ock i denna fråga väckt motion;
n:o 93, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under andra, tredje, fjärde,
femte, sjätte, sjunde, åttonde och nionde hufvudtitlarna gjorda fram¬
ställningar om anslag för beredande af dyrtidstillägg för år 1904 åt
en del tjänstemän och betjänte m. m.;
n:o 94, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ett
af hofmarskalken friherre R. von Kraemer den 17 maj 1901 till för¬
mån för svenska staten upprättadt testamente;
n:o 95, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
af beskickningshus i Madrid; och
n:o 96, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om anslag till
utgifvande af ett vetenskapligt arbete angående docenten O. Norden-
skjölds expedition till Södra Ishafvet;
sammansatta stats- och lagutskottets utlåtanden:
n:o 5, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående statsbidrag för aflönande af fjärdingsman; och
n:o 7, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående uttagning till tjänstgöring af icke vapenföra värn¬
pliktige ;
bankoutskottets memorial, n:o 9, angående instruktion för nästa
riksdags bankoutskott;
lagutskottets utlåtanden:
n:o 49, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 8 kap. 25 g strafflagen;
n:o 50, i anledning af väckt motion angående förslag till lag
om den administrativa domsrätten;
69
N:o 43.
Lördagen den 30 April, e. ni.
n:o 51, i anledning af väckt motion om ändring af 16, 23, 59,
65 och 67 §§ i förordningen om kommunalstyrelse på landet; och
n:o 52, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om samäganderätt, till lag om ändrad lydelse af 94 § skiftes¬
stadgan samt till lag om ändrad lydelse af 29 § i lagen den 27 juni
1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring;
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 45, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
åtgärder mot smittosam venerisk sjukdoms spridande genom äkten¬
skap af personer, som äro med sådan sjukdom behäftade; samt
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 46, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
sättet för statens inköpande af skogsmark från enskilde.
§ 18-
Ledighet från riksdagsgöromalen beviljades:
herr J. Olsson i Stockholm under 2 dagar fr. o. m. den 2 maj.
» A. Hansson »
» N. Persson i Malmö »
» K. G. Karlsson i Göteborg »
» G. Odqvist » »
» J. P. Jesperson » »
» A. E. Lindvall » »
4 » » » » » 4 »
2 » »»»»1»
den 2 maj,
2 dagar fr. o. m. den 2 maj,
4 » » » » » 8 » och
2 » »»»»2»
Härefter åtskildes kammarens ledamöter klockan 12,31 på natten.
In fidem
Herman Palmgren.
Andra Kammarens Prat. 1904.
N:o 4b.
6