RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1904. Andra Kammaren. N:o 39.
Lördagen den 16 april.
Kl. 11 f. m.
§ I-
Justerades protokollet för den 9 innevarande april.
§ 2.
Till kammaren hade inkommit följande läkareintyg:
Att riksdagsman J. Bromée på grund af en böld (carbunculus)
i glutealregionen tills vidare är nödsakad att intaga sängen och där¬
igenom förhindrad deltaga i Riksdagens förhandlingar, intygas härmed.
Stockholm den 15A 1904.
Johan Ahnkvist,
Med. doktor.
§ 3.
Herr statsrådet m. m. E. F. W. Meyer aflämnade Kungl. Maj:ts
propositioner till Riksdagen:
om anslag till utgifvande af ett vetenskapligt arbete angående
docenten O. Nordenskjölds expedition till Södra Ishafvet;
angående pension för framlidne intendenten vid naturhistoriska
riksmuseum, professorn m. m. F. A. Smitts änka Freja Brigitta
Coralia Smitt, född Pålman;
angående förvärfvande för statsverkets räkning af Trollhätte
kanalverk m. m.;
angående vidtagande af åtgärder för försäljning af Yislanda—
Bolmens järnväg; och
angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter lägen-
hetsägaren Erik Eriksson från Södertelje.
Dessa propositioner bordlädes.
Andra Kammarens Prof. 1904. N:o 39.
1
N:o 39. 2
Lördagen den 16 April.
§ 4.
Härefter företogs till afgörande den hos kammaren vid går¬
dagens sammanträde bordlagda frågan, huruvida de af herr F. W.
Thorsson då anmälda spörsmålen till hans excellens herr stats¬
ministern finge till hans excellens framställas.
Herr talmannen gaf proposition på bifall till herr Thorssons
ifrågavarande begäran, hvilken proposition besvarades med blandade ja
och nej. Herr talmannen förklarade sig anse jaropen öfvervägande,
men som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen
en så lydande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller hrr Thorssons anhållan
att till hans excellens herr statsministern få framställa spörsmål, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej.
Vinner Nej, har kammaren afslagit herr Thorssons berörda anhållan.
Omröstningen utföll med 90 ja, men 112 nej; och hade kammaren
alltså afslagit herr Thorssons ifrågavarande anhållan.
Efter det denna utgång af voteringen af herr talmannen till-
kännagifvits för kammaren, anförde:
Herr von Friesen: Herr talman! Jag skall be att få till
protokollet antecknadt, att jag röstat för interpellationens fram¬
ställande.
Herr Branting: Herr talman! Jag skall be att få anmäla
min reservation mot det beslut, hvarigenom kammaren förvägrat ett
antal rösträttslösa medborgare att få en för dem viktig angelägenhet
här behandlad.
Herr Hjär ne: Herr talman! Jag skall be att få till proto¬
kollet antecknadt, att äfven jag röstat ja.
Häruti instämde herrar Hedin, Höjer, Wallis, Bergström, Ek¬
lund, Staaff, Lindhagen, Nyström, Moll, Beckman, Pettersson i Söder¬
tälje, Ericsson i Ahlberga, Sterner, Zetterstrand, Lund, Olsson i Viken,
Broomé i Bårslöf, Härin, Thylander, Persson i Malmö, Larsson i
Lund, Pantzarhielm, Lundgren, Ernst Carlson, K. G. Karlsson i
Göteborg, Berg i Göteborg, Hedlund, Holmgren, Jansson i Edsbäcken,
3
N:o 39.
Lördagen den 16 April.
Sandin, Biesért, Matsson, Jansson i Krakerud, Elowson, Broström,
Erikson i Öfre Odensvi, Eriksson i Bäck, Janson i Bråten, Larsson
i Västerås, Hammarström, Persson i Arboga, Jansson i Saxhyttan,
Ström i Transtrand, af Callerholm, Olsson i See, Eriksson i Elgered,
Olsson i Fläsbro, Ericsson i Vallsta, Sundström, Centerwall, Kvarn-
zelius, Nydal, Hörnsten, Öhngren, Ekholm, Olofsson, Starbäck, An¬
dersson i Baggböle och Granlund.
§ ö.
Efter föredragning häruppå af de på kammarens bord hvilande
motioner hänvisades herr C. Perssons i Ställhult motion, n:o 264,
till särskilda utskottet n:o 1 och herr S. H. Kvarnzelius m. fl.
motion, n:o 265, till särskilda utskottet n:o 2.
§ 6-
Till afgörande förelåg konstitutionsutskottets utlåtande n:o 3,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Haj:t angående
kontroll öfver lagars och författningars efterlefnad inom armén och
flottan m. m.
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 216, hvilken
blifvit till konstitutionsutskottet hänvisad, hade herr K. A. Staaff
hemställt, att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta allsidigt utreda frågan
om åvägabringande, genom utvidgande af redan befintliga institutioner
eller genom upprättande af ett särskildt ämbete eller annorledes, af
en effektiv kontroll öfver lagars och författningars efterlefnad inom
armén och flottan samt för Riksdagen framlägga förslag till de änd¬
ringar i gällande grundlagar, hvartill utredningen gåfve anledning.
Utskottet hemställde, att Riksdagen, med bifall till förevarande
motion, måtte besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t låta allsidigt utreda frågan om åvägabringande,
genom utvidgande af redan befintliga institutioner eller genom upp¬
rättande af ett särskildt ämbete eller annorledes, af en effektiv kon¬
troll öfver lagars och författningars efterlefnad inom armén och
flottan samt för Riksdagen framlägga förslag till de ändringar i gäl¬
lande grundlagar, hvartill utredningen gåfve anledning.
Reservation hade emellertid afgifvits af herrar Blomberg, Moberg,
Gustaf Axel Berg, Lars Berg, Carl Nyström, Gustaf B. Berg,
Sjöholm, Falk och friherre Rappe, hvilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att herr Staaffs motion icke måtte föranleda någon Riks¬
dagens åtgärd.
Angående
kontroll öfver
lagars och för¬
fattningars
efterlefnad
inom armén
och flottan
m. m.
N:o 39. 4
Angående
kontroll öfvei
lagars och för
fattningars
efterlefnad
inom armén
och flottan
m. m.
(Forts.)
Lördagen den 16 April.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af:
Herr Hjär ne, som yttrade: Herr talman! Ehuru det icke är
sannolikt, att jag bar någon framgång med de invändningar, som jag
vill framställa mot detta konstitutionsutskottets betänkande, bar jag
dock ansett mig böra begära ordet för att tillkännagifva, att jag icke
kan vara med om en sådan hemställan, som utskottet bär föreslagit.
Jag skulle icke hafva gjort det, om det icke både varit så, att detta
förslag nu vunnit tillräckligt understöd, för att en hemställan från
utskottets sida denna gång skulle kunna åstadkommas. Jag anser
det vara alldeles öfverflödigt, att Riksdagen kommer med en skrif¬
velse till Kungl. Maj:t, hvari bland annat innefattas en begäran om
upprättandet af ett nytt ämbete för åstadkommandet af en effektiv
kontroll öfver lagars och författningars efterlefnad inom armén och
flottan. Het kan vara alldeles nog med att vi för närvarande hafva
justitieombudsmansämbetet, som skall i sin mån beifra kränkningar
af lagar och författningar öfver hufvud taget, och det finnes enligt
min tanke icke det ringaste skäl att antaga, att lagars och författ¬
ningars efterlefnad just inom armén och flottan bör på något särskildt
sätt uppehållas genom ett särskildt ämbete. Det är alldeles nog,
att justitieombudsmannen äger ingripa i fråga om lagars och författ¬
ningars hållande i helgd äfven i sådant hänseende. Däremot tror
jag, att upprättandet af ett särskildt militieombudsmansämbete snarare
skulle försvaga justitieombudsmannens auktoritet och möjligen kunna
leda till obehagliga förvecklingar mellan de båda ombudsmännen.
Det skulle väl med lika skäl kunna sägas, att tillsynen öfver efter-
lefnaden af lagar och författningar rörande t. ex. kyrkan borde kräfva
upprättandet af ett särskildt ombudsmansämbete och på denna väg
skulle vi ju i stället för den nuvarande justitieombudsmannen få ett
helt folktribunkollegium eller hvad man vill kalla det. Jag tror
icke, att den strid mellan olika uppfattningar, som kunde tänkas
komma att gorå sig gällande inom ett sådant kollegium, skulle på
något sätt bidraga till den kontroll, som man bär afsett att åstad¬
komma.
På dessa grunder och andra, som det nu är öfverflödigt att upp¬
repa,° emedan de så många gånger framhållits, ber jag för min del
att få yrka afslag å konstitutionsutskottets hemställan.
Herr Ahlstrand instämde häruti.
Friherre Barnekow: Herr talman, mina herrar! Det är icke
första gången detta förslag föreligger inför Andra Kammaren. Första
gången jag i konstitutionsutskottet tog del af förslaget, fann jag
detsamma, i den form det då förelåg, icke fullt lämpligt, men då
det sedan framkommit i en annan form, bär äfven jag bidragit till
detsammas tillstyrkande af utskottet. Man må säga hvad man vill,
men säkert är, att sedan den nya arméorganisationen infördes, har
5 N:0 39.
Lördagen den 16 April.
dock från många håll framställts den önskan, att de värnpliktiges
intressen måtte mera och bättre än hittills tillgodoses, och det är
någonting alldeles gifvet, att man öfverallt i landet numera är ense
om denna sak. Jag tror därför, att det skulle vara synnerligen lyck¬
ligt, om ett förslag sådant som detta nu föreliggande skulle blifva
antaget. Det är vidare alls icke gifvet, att denna utredning skall
leda till det resultat, att det skulle erfordras ett nytt ämbete, utan i
förslaget framhålles också, att man endast genom utveckling af redan
bestående institutioner skulle kunna åstadkomma hvad man önskar.
På grund af de skäl jag nu i korthet anfört, och då jag är öfver-
ty?a(ii a^t inom Andra Kammaren tinnes en bestämd önskan att något
göres i den här ifrågasatta riktningen, skall jag, herr talman, anhålla
om bifall till utskottets förslag.
Herr Staaff: Jag skulle för min del kunna ansluta mig till
hvad konstitutionsutskottets vice ordförande anfört, men jag vill be¬
träffande en punkt, som af den förste talaren framdrogs, nämligen
jämförelsen mellan arméväsendet och kyrkan, anmärka, att det där¬
vid finnes en väsentlig skillnad. Först och främst finnes icke någon
åtgärd, hvarigenom svenska medborgare under en viss del af sitt lif
genom lag försättas under en särskild kyrklig rätt, men det finnes
en åtgärd, nämligen värnpliktsskyldigheten, hvarigenom alla landets
vapenföra unga medborgare sättas i en särskild, från vanlig lag och
rätt alldeles skild rättsställning.
Vidare är det en annan sak. Den ärade talaren skall, om han
kastar en blick på statsutgifterna, finna, att armén och flottan äfven
här i landet, för att använda ett engelskt uttryck, göra skäl för nam¬
net de stora utgiftskanalerna, enär det är dessa, som framför allt
draga penningar från landet och måste så göra, emedan vi måste
försöka att uppbjuda alla våra krafter för ett godt försvarsväsen. Men
då de således måste draga enorma summor, hvilka det skattdragande
folket skall utgöra, är det också i hög grad nödvändigt att sörja för,
att det blir en fullständigt effektiv och och tillförlitlig kontroll öfver
huru dessa summor användas.
Dessa skäl må vara tillräckliga för att för närvarande bemöta
den förste talaren. I öfrigt skulle jag önska, att jag kunde ur
minnet citera de varma ord, hvarmed han på sin tid inför Uppsala
studentkår har intagit en alldeles bestämd hållning mot missbruk
inom armén och särskildt från befälets sida.
Jag får på grund af hvad jag nu anfört yrka bifall till konstitu¬
tionsutskottets hemställan.
Herr Carlheim-Gyllensköld: Jag vill i den förste talarens
minne återkalla, huru det är ställdt med krigslagarne här i landet.
Det är nu två år sedan det begärdes en revision af dem, och vi
hafva icke utsikt att få någon sådan förr än tidigast om ytterligare
två år. De äro dock af alla, såväl civila som militärer erkända vara
Angående
kontroll öfver
lagars och för¬
fattningars
efterlefnad
inom armén
och flottan
m. m.
(Forte.)
N:o 39. 6
Angående
kontroll öfver
lagars och för¬
fattningars t
efterlefnad
inom armén'
och flottan
m. m.
(Forts.)
Lördagen den 16 April.
i hög grad orimliga, öfverdrifvet stränga och svåra att tolka samt
obilliga på allt sätt. Under sådana förhållanden tyckes mig allt
mana till, att åtminstone Andra Kammaren gör ett försök att skydda
medborgarnes söner för odugliga lagar, så mycket mera som dessa
äro undantagslagar in amplissima forma, såsom förhållandet är med
krigslagarne.
Nu säger man, att denna revision af krigslagarne väl i allt fall
en gång kommer till stånd. Ja, det hoppas också jag, men hurudan
den blir, om den ens blir sådan, att Andra Kammaren kan godkänna
den, därom veta vi intet. Därför finnes alls ingen säkerhet och för
min del fruktar jag, att det blir en skenrevision, som alls icke kommer
att gå i den riktning, som landet önskar. Militarismen kommer nog
att söka smyga sig in i dessa lagar på bakvägar och häfda samma
uppfattning, som hittills gjort sig gällande med afseende på de mili¬
tära lagarnas handhafvande. Dessutom vill jag återkalla i minnet,
att en af förutsättningarna i denna kammare för antagande af 1901
års härordning var krigslagarnas humanisering.
Äfven i afseende på en annan gren af den militära förvaltningen
är militieombudsmannen af högsta behofvet påkallad, nämligen i fråga
om arméns och flottans penningförvaltning. Där har begåtts så
mången blunder, att det icke kan hjälpas på annat sätt än genom
att draga ett streck öfver allt det gamla och börja om ifrån början,
framför allt genom att införa en bokföring, som af sakkunniga per¬
soner betecknas såsom öfverskådlig, tillförlitlig och kontrollerbar. Med
den nuvarande ordningen har inom arméförvaltningen begåtts så
många grofva fel med afseende å förvaltningen af anslagen för armén,
att det är bäst att alldeles tiga stilla därmed.
Den förste talaren nämnde, att, om en militieombudsman skulle
införas, man äfven borde inrätta en kyrklig ombudsman och att
mellan de tre ombudsmän, som då skulle komma att finnas, skulle
uppstå meningsskiljaktigheter. Ja, låt så blifva förhållandet, då
kommer rättvisam fram, och det visar sig hvad som är riktigt. Jag
tror emellertid icke, att någon särskild kyrklig ombudsman behöfves,
då kyrkans målsmän äro sedan gammalt på mångfaldigt sätt kon¬
trollerade, men en militieombudsman är behöflig och i högsta grad
behöflig, ty folket fordrar det för att få rättvisa åt sina söner.
Herr Darin: Herr talman! Jag finner ingen anledning af hvad
som förekommit att inlåta mig på någon diskussion om realiteten i
föreliggande förslag. Jag vill endast i några få ord erinra om sakens
historia. Det var år 1901 som herr StaafE först väckte förslag i
detta ämne, men hans förslag hade då en större omfattning och
åsyftade skapandet af ett nytt ämbete. Därför kände man sig tvek¬
sam med afseende på förslaget inom utskottet. Utskottet stannade
också vid ett afstyrkande, mot hvilket endast fyra ledamöter ansågo
sig kunna reservera sig. JEn af dessa fyra ledamöter var jag. När frå¬
gan kom till kammaren, visade det sig, att kammaren vida bättre än
7 N:o 39.
Lördagen den 16 April.
utskottet senterade sakens innebörd, och kammaren beslöt på grund
åt' dessa fyra ledamöters reservation att bifalla reservationens innebåll.
Frågan återkom år 1903, och då hade saken så ingått i den allmänna
uppfattningen, att inom utskottet alla Andra Kammarens ledamöter
biträdde förslaget. Så återkom frågan i år och kräfde tydligtvis icke
lång diskussion från Andra Kammarens sida. Denna kammares leda¬
möter i utskottet voro snart ense om att enhälligt tillstyrka förslaget,
och vi hade den glädjen att vinna understöd af en ledamot från
Första Kammaren, i anledning hvaraf således utskottets betänkande
blef tillstyrkande. Under tiden har nu visserligen motionärens för¬
slag något modifierats, så att han numera ifrågasätter en utredning
angående de olika vägar, på hvilka målet skulle kunna nås, på sätt
af utskottets betänkande framgår.
Då detta varit frågans gång inom utskottet och kammaren, kan
det icke annat än väcka förvåning, att just från utskottets område
här skall framkomma motstånd mot saken. Det kan icke annat än
väcka den största förvåning att höra en suppleant i konstitutions¬
utskottet, som varit i tillfälle att bevittna den, jag vågar nästan säga,
entusiasm, hvarmed förslaget omfattats af ledamöterna från Andra
Kammaren, att höra, säger jag, en suppleant från samma kammare i
utskottet vara af den mening, som här visat sig vara förhållandet.
Men att ha en annan mening må vara tillåtet. Att åter ha
så liten uppfattning af hvad utskottets betänkande innehåller, som
här visat sig vara fallet, är mer än underligt. Det synes, som om
den ärade talaren icke genomläst utskottets hemställan, tv den börjar
med hvad den åsyftade talaren framhöll såsom sin tanke, då näm¬
ligen utskottet ifrågasätter, huruvida icke målet står att vinna genom
utvidgning af justitieombudsmansinstitutionen. Först i andra rummet
föres tanken åt det håll, som vid första tillfället var det, på hvilket
motionären hade pekat.
Då så varit förhållandet, som jag nu tillåtit mig erinra, har jag
den allra största anledning att icke inlåta mig i diskussion om sak¬
förhållandena, utan endast yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Hjärne: Herr talman! Den ärade motionären har här
sökt motivera upprättandet af ett särskild! militieombudsmansämbete
med hänvisning till de stora och ständigt växande utgifterna till
armén och flottan. Det förundrar mig verkligen, att han icke också
kommit till att tänka på de stora och lyckligtvis ständigt växande
utgifterna äfven för undervisningsväsendet, som ännu är förenad! med
vår kyrka. Således hade man äfven på den grund kunnat förorda
upprättande af ett särskilt ecklesiastikombudsmansämbete eller hvad
man vill kalla det. .lag anför detta icke därför, att jag vill ha ett
sådant ämbete, utan för att framhålla en konsekvens, som den ärade
motionären enligt min tanke bort draga ut.
Vidare har motionären åberopat åtskilliga uttalanden af mig
förut till förmån för en strängare disciplin inom hären alldeles sär-
Angdende
kontroll öfver
lagars och för¬
fattningars
efterlefnad
inom armén
och flottan
m. to.
(Forts.)
N.o 39. 8
Lördagen den 16 April.
Angående skildt på befälets sida, så att icke obehöriga misshandlingar måtte
fo*arsochför ^öre^omma- Dessa uttalanden bar jag verkligen fällt, och jag står
fattningars fortfarande fast vid dem och anser, att denna disciplin bör med kraft
efterlefnad och ännu större kraft kunna upprätthållas, äfven om icke militieombuds-
inom armén mansämbetet inrättas. Detta militieombudsmansämbete skulle snarare
och flottan ^li skadligt än gagneligt för den nödvändiga krigstukten, och såsom stöd
(Forts) därför vill jag blott åberopa, att den ärade motionären själf i sitt uppräk¬
nande af de olika befogenheter, som skulle kunna tilläggas den af honom
föreslagna militieombudsmannen, icke ansett nödvändigt, att denne bör
öfvervaka disciplinen äfven bland manskapet. Det hade också bort tagas
i betraktande med hänsyn till den omsorg, som han ådagalägger om våra
värnpliktige. Ty våra värnpliktiges rätta behandling inom hären
sammanhänger ovillkorligen med upprätthållandet af den sanna och
rätta krigstukten bland manskapet.
Således anser jag motionärens invändningar mot mig icke vara
hållbara, och jag vidhåller mitt yrkande. Därifrån afskräckes jag
icke däraf, att en ärad ledamot af konstitutionsutskottet förundrat sig
öfver, att jag såsom suppleant har opponerat mig mot betänkandet.
Jag vill icke ingå i något bemötande af denna invändning, emedan
jag hoppas, att den ärade ledamoten i konstitutionsutskottet vid när¬
mare eftersinnande torde inse, att denna invändning icke alls håller
streck.
Herr Tamm: Herr talman! Då denna fråga nu för tredje
gången föreligger på kammarens bord, skall jag endast be att få
uppehålla mig vid två synpunkter, som jag tror i högsta måtto tala
för saken.
Det har ofta sagts, att detta förslag skulle utgöra ett misstroende¬
votum emot militärerna och särskildt officerskåren. Jag bestrider
detta fullständigt. Ty, såsom motionären särskildt sagt i sin ursprung¬
liga motion, borde allra minst de opponera sig mot kontroll, hvilka
veta med sig, att de väl vårda sitt yrke och hedra sitt stånd. I det
afseendet borde militärerna sålunda själf va vara de första att önska
framgång åt förslaget. Detta är riktigt, ty hvad skall följden bli af
ett bifall till motionens hufvudsyfte? Jo, den skall bli, att alla nu¬
varande stridigheter på det militära området skola behandlas på ett
lugnare och för båda parterna angenämare och i synnerhet för den
stora allmänheten angenämare sätt. Man skall ovillkorligen i de flesta
fall kunna undvika de då och då uppdykande militära skandalerna.
Och jag tror, att särskildt från militär synpunkt och med den utveck¬
ling af arbetsintensiteten på detta område, som kännetecknar de senare
åren, förslaget icke kan vara annat än välkommet.
Jag har äfven ett annat skäl, hvarför jag vill på det lifligaste
biträda detta förslag. Som bekant afses med det föreslagna ombuds-
mannaämbetet att tillsyn skall utöfvas icke allenast vid armén utan
äfven vid flottan. Detta skulle således innebära, att samma myndig¬
het ägde att taga befattning med frågor inom båda våra försvars-
9 N:o 39.
Lördagen den 16 April.
grenar. Då jag innerligen hoppas, att ur ett samarbete mellan dessa
båda departement skall framgå en verklig försvarsplan, som i så måtto
skall vara olik de nuvarande förhållandena, att alla samhällsklasser
skulle kunna hafva förtroende därför, och då detta samarbete enligt
min mening på allt sätt hör understödjas, ser jag i denna första an¬
tydning om en sådan möjlighet en verklig framtidssak. Sålunda tror
jag, att detta första lilla steg inom en icke allt för aflägsen framtid
skall följas af flera ansatser i samma riktning, hvilka skola leda till
ett sådant samarbete mellan de båda försvarsgrenarna, att vi en gång
skulle kunna få, hvilket jag tror vore lyckligast, ett gemensamt för¬
svarsdepartement, som i en hand sammanför alla trådarne från de nu
så söndersplittrade och från hvarandra isolerade försvarsanstalterna.
Herr talman, jag her att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Bergström: Herr talman, mina herrar! Gent emot de
skäl, som dels af motionären och dels af konstitutionsutskottet anförts
till stöd för denna hemställan, synes det mig, att herr Hjärne icke
förebragt någonting, som bör vara ägnadt att rubba Andra Kammaren
i dess mening i denna fråga. Jag skall därför icke nu närmare in¬
låta mig på det obetydliga, som herr Hjärne här haft att anföra,
dock med ett undantag. Herr Hjärne inledde sitt yttrande med en
upplysning, att anledningen till att han här tagit till orda vore den,
att motionen denna gång fått tillräckligt understöd ifrån Första Kam¬
marens sida inom konstitutionsutskottet, så att konstitutionsutskottet
tillstyrkt densamma. Nu tror jag för min del icke, att det är någon
den minsta fara, jag vill säga det till den ärade representanten för
Uppsala, att icke den starka förstakammarmajoriteten äfven i år kom¬
mer att slå ihjäl motionärens förslag. Men det bör ju vara mycket
glädjande för denna majoritet i Första Kammaren, att den nu fått
en utpost i Andra Kammaren i striden mot ett af dess viktigaste
reformkraf. Det bör också vara ett ämne till glädje, när en uppsala-
professor svikit förstakammarmajoriteten, att en annan strax förkla¬
rar sig beredd att ersätta honom.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Staaff: Herr talman! Blott ett ord för att bemöta ett
fel, som herr Hjärne begått i sitt sista anförande. Han gjorde en
jämförelse mellan undervisnings- och krigsväsendet och sade, att det
förra började bli mycket dyrt. Han gladdes öfver, att det gafs stora
anslag till det, och däri instämmer jag fullständigt, och framhöll, att
det då lika väl behöfdes en kontrollmyndighet på det området. Nej,
herr Hjärne, där finnes en högst betydlig skillnad, värd att lägga
märke till, och den är, att undervisningsväsendet bedrifves icke af
personer, hvilka tillsammans ha en sådan tendens på grund af ett
starkt förhållandet af öfver- och underordnade, att de bilda en kast.
Det är den stora skillnaden. Undervisningens målsmän äro lyckligt¬
vis själfständiga nog, och de gräla och tvista rätt tappert sins emellan,
Angående
kontroll öfver
lagars och för¬
fattningars
efterlefnad
inom armén
och flottan
m. m.
(Forts.)
N:o 39. 10
Lördagen den 16 April.
Angående SOm vi veta. Men beträffande militärerna är det en helt annan sak,
l(warsocjfför oc^ ^et v‘sar sig ganska ofta, att missbruk uppkomma, fortlefva och
'fattningars stärkas just därigenom, att de underordnade icke få eller icke töras
efterlefnad peka på missbruk, som de nödgas år efter år fördraga. Ja den mili-
inom armén tära ställningen är sådan, att det till och med finnes de, som påstå,
oc^fl°dtan att man historiskt kan påvisa, att försvarsväsendets högste målsmän
(Forts.) någon gång i ganska viktiga ögonblick ha försummat att upprätthålla
hela sitt personliga ansvar gent emot inflytande i regeringen, som
icke varit förbundet med konstitutionellt ansvar. Det är ganska
viktiga förhållanden, och jag tror, att det visar tillräckligt, att vi
här stå inför ett område, där det framför allt och mycket mer än på
något annat förtjänar att öfvervägas och samvetsgrant utredas, såsom
nu blifvit behjärtadt och hemställdt af utskottet, huruvida icke en
effektiv kontroll skall kunna åstadkommas.
Med herr Staaff förenade sig herr Anderson i Hasselbol.
Herr Wavrinsky, i Stockholm: Herr talman! Jag tror, att vi
kunna tänka högt om vårt svenska befäl, och ehuru jag icke längre
tillhör detsamma, har jag dock därmed så pass nära förbindelser, att
jag kan säga, att ehuru det nog finnes många skarpa motståndare
till förslaget och andra äro misstänksamma, likväl många skola med
glädje hälsa och önska framgång åt förslaget, äfven om uttryck för
denna deras mening icke så lätt kan komma till stånd.
Ofverläggningen i detta ämne var härmed slutad. Efter af herr
talmannen å de därunder gjorda yrkandena framställda propositioner
biföll kammaren utskottets hemställan.
§
7 anledning Å föredragningslistan fanns härefter upptaget statsutskottets
al'tiUgtot»88 memor^a^> n:o 62, i anledning af Andra Kammarens återremiss till
utskottet af statsutskottet af vissa punkter i utskottets utlåtande n:o 5 angående
visso punkter regleringen af utgifterna under riksstatens fjärde hufvudtitel.
ang. reglering-
Punkten l:o).
Utskottet hade i punkten 2:o) afd. II mom. p. af förenämnda
utlåtande hemställt:
att Riksdagen, under förutsättning af bifall till hvad utskottet
under mom. a)—o) hemställt samt med bifall till Kungl. Maj:ts för¬
slag beträffande anslaget till aflöning och rekrytering m. m. i de
delar, som i nämnda mom. icke blifvit särskildt omförmälta, måtte,
med godkännande af följande vid utlåtandet fogade förslag till stater,
nämligen:
en af utgif¬
terna under
riksstatens
fjärde huf¬
vudtitel.
11 N:0 39.
Lördagen den 16 April.
1 för infanteriet (bil. 3—30) å 8,523,594 kronor;
2. för kavalleriet (bil. 31—39) å 2,566,858 kronor 80 öre;
3. för artilleriet (bil. 40—48) å 2,746,026 kronor 50 öre;
4. för artilleriets tygstater (bil. 49) å 150,090 kronor;
5. för fortifikationen (bil. 50—53) å <62,238 kronor 50 öre och
6. för trängen (bil. 54—58) å 664,687 kronor,
böja anslaget till aflöning och rekrytering m. m., nu 15,345,697 kro¬
nor, med 485,925 kronor till 15,831,622 kronor.
Detta moment hade sedermera af kammaren återremitterats till
utskottet, hvarefter utskottet i punkten l:o) af förevarande memorial
hemställde, att Andra Kammaren behagade uti förevarande ämne fatta
I anledning
af dterremiss
till stats¬
utskottet af
vissa punkter
ang .reglering¬
en af utgif¬
terna under
riksstatens
fjärde huf-
vudtitel.
(Forts.)
beslut.
Sedan utskottets berörda hemställan blifvit uppläst, anförde
Herr Andersson i Västra Köbbelöf: Herr talman! Såsom'fram-
o-år af memorialet, har Andra Kammaren vid vissa angifna punkter,
med afslag å statsutskottets hemställan i utlåtandet n:o 5, beslutat
i öfverensstämmelse dels med den af herr Pehr Pebrson m. fl. af-
gifna, vid utlåtandet fogade reservation, dels ock med herr Hammar¬
skjölds reservation. Dessa gällde hufvudsakligen minskning i antalet
volontärer vid infanteriet och kavalleriet samt, i fråga om artilleriet,
minskning i antalet såväl volontärer som befäl och underbefäl. ^ Kam¬
maren ansåg sig dock emellertid icke böra besluta samtidigt i fråga om
siffrorna, d. v. s. den anslagsminskning, som skulle blifva en följd af
bifall till reservationerna. Anledningen därtill var, att kammaren icke
ansåg sig kunna uträkna den minskning i anslagen, som skulle för¬
anledas af den inskränkning i antalet, för hvilken kammaren bestämt
sig; och kammaren beslöt därför att återremittera de ifrågavarande
punkterna till utskottet för att få siffrorna bestämdt uträknade.
Ku har statsutskottet låtit verkställa dessa uträkningar, och jag
ber därför, herr talman, att nu få yrka, att kammaren i denna punkt
ville för sin del besluta att med bifall till Kungl. Maj:t3 förslag
beträffande anslaget till aflöning och rekrytering m. m. i de delar,
som i mom. a)—o) icke blifvit särskildt omförmälta, samt med god¬
kännande af följande förslag till stater, nämligen
1. för infanteriet (bil. 3—30 vid herr P. Pehrsons m. fl. reser¬
vation) å 8,456,267 kronor och 50 öre;
2. för kavalleriet (bil. 31—39 vid herr P. Pehrsons m. fl. reser¬
vation) å 2,524,150 kronor 30 öre;
3. för artilleriet (bil. 1—9 vid detta memorial) å 2,655,287
kronor;
4. för artilleriets tygstater (bil. 49 vid utskottets utlåtande n:o 5)
å 150,090 kronor;
5. för fortifikationen (bil. 50—53 vid utskottets utlåtande n:o 5)
å 762,238 kronor och 50 öre; och
N:o 39. 12
Lördagen den 16 April.
1anledning 6. för trängen (bil. 54—58 vid
”/ÄT“ 6H687 krono,.
utskottets utlåtande n:o 5) å
utskottet af
vissa punkter
ang. reglering¬
en af utgif¬
terna under
riksstatens
fjärde huf-
vudtitel.
(Forts.)
höja anslaget till aflöning och rekrytering m. m., nn 15,345,697 kro¬
nor, med 273,634 kronor till 15,619,331 kronor.
Jag anhåller, herr talman, om bifall till detta mitt förslag.
Vidare anfördes ej. Efter det herr talmannen framställt proposi¬
tioner i ämnet, biföll kammaren det af herr Andersson i Västra Nöb-
belöf under öfverläggningen framställda yrkandet.
Punkten 2:o).
Uti punkten 6:o af berörda utlåtande hade utskottet hemställt,
att Riksdagen, vid bifall till hvad utskottet under punkten 2:o) före¬
slagit i fråga om Kungl. Maj:ts förslag angående artilleriets tekniska
personal och en ny öfverstebeställning vid fortifikationen, måtte höja
anslaget till inkvarteringkostnader, nu 1,187,675 kronor, med 15,177
kronor till 1,202,852 kronor.
Sedan denna punkt af Andra Kammaren visats åter till utskottet,
hemställde nu utskottet, att Andra Kammaren behagade angående
förevarande punkt fatta beslut.
Punkten föredrogs, hvarefter ordet begärdes af
Herr Andersson i Västra Nöbbelöf, som yttrade: Herr talman!
Jag skall bedja att få yrka, att kammaren ville för sin del besluta att höja
anslaget till inkvarteringskostnader, nu 1,187,675 kronor, med 10,297
kronor till 1,197,972 kronor.
Efter af herr talmannen i ämnet framställda propositioner biföll
kammaren det af herr Andersson i Västra Köbbelöf under öfverlägg¬
ningen framställda yrkandet.
Punkten 3:o).
Utskottet hade i samma utlåtande hemställt,
under punkten 17:o):
att Riksdagen måtte öka anslaget till arméens mathållning, nu
5,620,000 kronor, med 173,760 kronor till 5,793,760 kronor;
under punkten 18 :o):
att Riksdagen måtte höja anslaget till furagering af arméens
hästar, nu 1,816,620 kronor, med 260,136 kronor till 2,076,756 kronor;
Lördagen den 16 April.
13 N:o 39.
under punkten 19:o):
att Riksdagen måtte höja anslaget till arméens diverse intendentur-
och sjukvårdsbehof, nu 862,291 kronor, med 27,086 kronor till
889,377 kronor;
under punkten 20:o):
a) att Riksdagen måtte höja anslaget till arméens munderings-
utrustning, nu 3,703,888 kronor, med 134,416 kronor till 3,838,304
kronor;
I anledning
af återremiss
till stats¬
utskottet af
vissa punkter
ang.reglering¬
en af utgif¬
terna under
riksstatens
fjärde huf-
vudtitel.
(Forts.)
under punkten 21:o):
a) att Riksdagen måtte höja anslaget till arméens kasernutred¬
ning samt ved, ljus och vatten, nu 1,098,049 kronor, med 36,747
kronor till 1,134,796 kronor.
Andra Kammaren hade återremitterat dessa punkter till utskottet,
hvarefter utskottet nu hemställde, att Andra Kammaren behagade i
dessa punkter fatta beslut.
Sedan utskottets berörda hemställan föredragits, yttrade i fråga
om punkten 17:o):
Herr Andersson i Västra Nöbbelöf: Herr talman! Vid denna
punkt skall jag be att få anhålla, att kammaren ville besluta att, med
anledning af Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning och herr
Hammarskjölds i ämnet 'väckta motion, öka anslaget till arméens
mathållning, nu 5,620,000 kronor, med 31,221 kronor till 5,651,221
kronor.
Efter det herr talmannen framställt.propositioner i ämnet, blef
det af herr Andersson i Västra Nöbbelöf under öfverläggningen gjorda
yrkandet af kammaren bifallet.
Rörande pnmkten 18:o) anförde:
Herr Andersson i Västra Nöbbelöf: Herr talman! Jag anhåller,
att kammaren ville besluta att, med föranledande af Kungl. Maj:ts
ifrågavarande framställning samt herr Hammarskjölds ofvanberörda
motion, höja anslaget till furagering af arméens hästar, nu 1,816,620
kronor, med 245,232 kronor till 2,061,852 kronor; och anhåller jag
om bifall till detta yrkande.
Kammaren biföll efter i ämnet gifna propositioner det af herr
Andersson i Västra Nöbbelöf under öfverläggningen framställda yrkandet.
N:0 39. 14
I anledning
af dterremiss
till stats¬
utskottet af
vissa punkter
ang. reglering¬
en af utgif¬
terna under
riksstatens
fjärde huf-
vudtitel.
(Forts.)
Lördagen den 16 April.
I fråga om punkten 19:o) yttrade
Herr Andersson i Västra Nöbbelöf: Herr talman! Vid denna
punkt anhåller jag att få yrka bifall till reservationen med den ändring
af siffrorna, som här är ifrågasatt.
Efter af herr talmannen i ämnet gifna propositioner biföll kam¬
maren det af herr Andersson i Västra Nöbbelöf under öfverläggningen
framställda yrkandet.
Beträffande punkten 20:o) anförde
Herr Andersson i Västra Nöbbelöf: Herr talman! Äfven vid
den nu föredragna punkten skall jag bedja att få yrka bifall till reserva¬
tionen med ändring af siffrorna till de belopp, som äro ifrågasatta i
nu föreliggande memorial.
Sedan herr talmannen i ämnet gifvit propositioner, blef herr
Anderssons i Västra Nöbbelöf under öfverläggningen framställda yr¬
kande af kammaren bifallet.
I fråga om punkten 21:o) yttrade.
Herr Andersson i Västra Nöbbelöf: Herr talman! Jag anhåller
att få hemställa om bifall till den af herr Pehr Pehrson m. fl. vid
denna punkt afgifva reservation med den ändring af siffrorna, som
finnas angifna i det nu föredragna memorialet.
Efter i ämnet gifna propositioner biföll kammaren det af herr
Andersson under öfverläggningen framställda yrkandet.
Punkten 4:o).
Utskottet hade i punkten 39:o) af utlåtandet n:o 5 hemställt,
att Riksdagen måtte till beredande af ersättning åt indelta truppför¬
band för förlorade vakansafgifter, afsedda för musikens underhåll, å
extra stat för år 1905 anvisa 39,186 kronor.
Sedan denna punkt blifvit af kammaren återförvisad till utskottet,
hade utskottet i punkten 4:o) af förevarande memorial hemställt, att
Andra Kammaren behagade i denna punkt fatta beslut.
Punkten föredrogs, hvarefter ordet begärdes af
Herr Andersson i Västra Nöbbelöf, som anförde: Herr talman!
Jag ber att få anhålla, att kammaren ville besluta att för ifrågavarande
ändamål bevilja ett extra anslag till belopp af 23,700 kronor; och
yrkar jag bifall till detta förslag.
15 N:o 39.
Lördagen den 16 April.
"Vidare anfördes ej. Efter af herr talmannen i ämnet gifna pro¬
positioner biföll kammaren herr Anderssons i Västra Nöbbelöf under
öfverläggningen framställda yrkande.
§ 8.
Härefter föredrogs och godkändes statsutskottets utlåtande, n:o
63, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
bekostande af behandling enligt den s. k. ljusmetoden af medellösa
lupuspatienter.
§ 9.
Efter föredragning häruppå af statsutskottets utlåtande n:o 64,
i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående inköp af ny tomt
åt veterinärinstitutet i Stockholm m. m., begärdes ordet af:
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet von Friesen,
som anförde: Herr talman, mina herrar! Det är icke för mig oblan¬
dad! angenämt att föra talan i en fråga af denna art, som helt och
hållet ligger utom min sakkunskap och min föregående verksamhet.
Jag har flera gånger förut beklagat — och jag kan ej göra det lj¬
ugare än i dag — att ärenden rörande veterinärinstitutet skola hand¬
läggas af ecklesiastikministern. Jag är dock glad att kunna hysa en
till visshet gränsande förhoppning, att det snart skall blifva en ändring
i detta afseende, så att dessa ärenden skola komma dit de rätteligen
höra, nämligen till jordbruksdepartementet.
Då det emellertid varit min lott att handlägga detta ärende, så
anser jag mig också böra nu yttra några ord, ehuru jag väl inser,
att det icke är möjligt att i dag få denna fråga löst gent emot stats¬
utskottets enhälliga afstyrkande. Statsutskottet, där otvifvelaktigt
mycken sakkunskap i denna fråga finnes, har emellertid yttrat sig
synnerligen välvilligt om saken och väl behjärtat vikten och betydelsen
af att vi få ett tidsenligt veterinärinstitut, så att undervisningen där
kan på ett ändamålsenligt och fruktbringande sätt meddelas. Men
utskottet anser till en början, att det icke skulle vara omöjligt att
genom till- och ombyggnad af det nuvarande veterinärinstitutet lösa
frågan. Ja, därom anser jag mig kunna yttra mig. Ty, om jag är
oerfaren i veterinärfrågor, så har jag däremot en viss erfarenhet om
tomtvärden i hufvudstaden, då jag under en stor del af min verksam¬
het tillhört den delegation, som haft att sälja och köpa tomter för
stadens räkning. Skälet till att man vände sin tanke till den nya
tomten var, att man ansåg den nuvarande alltför dyrbar och att man
trodde, att man skulle kunna ordna det hela billigare genom att upp¬
söka en billigare och på samma gång rymligare tomt. Jag tror också,
att framtiden kommer att bekräfta, att den tomt, där veterinärinstitutet
nu ligger, icke kommer att för någon längre framtid bära ett veterinär-
institut. Om försäljning af Ladugårdsgärdet kommer till stånd, mer
N:0 39. 16 Lördagen den 16 April.
I anledning eller mindre, kommer den tomt, där veterinärinstitutet nu ligger, att
^tiltstatT™ blifva inbyggd i en folkrik stadsdel. Och det blir då svårt att där
utskottet af uppehålla ett institut, hvars verksamhet dock lian medföra vissa obehag
vissa punkter för den kringboende befolkningen. Man tänkte därför på en för-
ang. reglering- flyttning till en billigare trakt på Södermalm. Med afseende å priset,
tema under ^ hvilket man där nu lyckats erhålla en tomt, vågar jag påstå, att
riksstatens det pris, de så kallade Fribergska tomterna nu betinga, är af den
fjärde huf- beskaffenhet, att det är ett skäligt pris, och att äfven en enskild
vudtitel. person, hvars afsikt är att placera penningar, icke skulle handla
( orts.) oklokt eller obetänksamt, om han betalade tomten med det här åsätta
priset. Jag tror, att denna affär i och för sig är en god affär.
Men, säger statsutskottet, man kan göra en bättre affär. Man
kan förlägga veterinärinstitutet utanför Skanstull. Där äger för det
första staten redan en ganska stor tomt, fordom exproprierad för att
användas för försvarsändamål, något som man emellertid, såsom jag
tror, numera alldeles öfvergifvit tanken på. Vidare har i dessa dagar
ett tomtköp ägt rum utanför Skanstull, vid hvilket köp priset var
betydligt lägre, än det som begäres för den här föreslagna tomten.
Det är nu visserligen sant, att därigenom att institutet förlägges utan¬
för staden, kostnaderna för detsamma kunde blifva billigare, men
man bör ju äfven se till, att det icke förlägges så långt utanför staden,
att det förfelar sitt ändamål eller att dess verksamhet försvagas och
försvåras. Min tro är, att det åtminstone för en ganska lång fram¬
tid skulle vara ytterst olämpligt att förlägga institutet så långt bort
som på den kronans mark, som finnes utanför Skanstull. Institutet
behöfver nämligen hafva nära till praktik, det behöfver hafva stora
kliniker för att gifva eleverna tillfälle att öfva sig. Ifrågavarande
kronan tillhöriga område ligger emellertid ganska långt utanför Skans¬
tull, och det vore svårt att föra halta eller på annat sätt sjuka hästar
dit. Ej heller skulle någon klinik för nötboskap där kunna upp¬
bringas till större mängd än om institutet läge på den Fribergska
tomten. Det finnes visserligen mark utanför Skanstull, där institutet
nästan skulle få ett lika bra läge som på Fribergska tomten, och det
är på vissa delar af egendomen Enskede, hvilken egendom Stockholms
stad nyligen inköpt. Den del af Enskede, som ligger närmast Skans¬
tull, är emellertid redan nu värd mycket mera än det medelpris, som
staden gifvit för egendomen, ty detta pris bragtes ned så långt däri¬
genom att man medtog aflägsnare delar af egendomen. De delar af
densamma, som ligga närmast Skanstull -—- och det var dem, som
Stockholms stad var i största behof utaf — komma i en snar fram¬
tid att få högre värde, ty om en kanalförbindelse kommer till stånd
mellan Hammarby sjö och Mälaren, så skola utan tvifvel där uppstå
fabriker, och fabrikstomterna komma då snart att betinga lika högt
pris som den Fribergska tomten och kanske högre. Jag tror därför,
att det skulle blifva ganska svårt att finna eu plats utanför staden,
som på samma gång tillfredsställer institutets behof af klinik och
betingar ett väsentligen lägre pris än den nu föreslagna tomten.
Lördagen den 16 April.
17 N:o 39.
Naturligtvis kan det emellertid gå för sig att nödtorfteligen ut¬
vidga och ombygga det nuvarande institutet, om Riksdagen vill fort¬
farande använda denna tomt för ifrågavarande ändamål.
I alla händelser har statsutskottet med sådant allvar och sådant
intresse uttalat sig i denna fråga, att, då den nu icke kan lösas på
•det föreslagna sättet, jag för min del icke kan vara annat än glad
•öfver, att frågan ligger så väl som den ligger.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ io.
Statsutskottets härefter föredragna utlåtande, n:o 65, i anledning
af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse till de väghållnings-
•skyldige i Rumla härads väghållningsdistrikt i Örebro län af länsmans-
bostället Rumla n:o 4 i Rumla socken och härad af nämnda län
tillkommande andel i Rumla hys gemensamma grustag, blef af kam¬
maren godkändt.
§ 11.
Därnäst i ordningen företogs till behandling bevillningsutskottets
betänkande, n:o 20, i anledning af väckt motion om höjning af tullen väfnad m.m.
å juteväfnad m. m.
I en inom Första Rammaren af herr A. L. Apelstam väckt
motion, n:o 37, hvilken motion hänvisats till bevillningsutskottet,
hade hemställts, att tullsatsen för ifrågavarande slag af juteväfnad
måtte höjas till 13 öre för kilogram, äfvensom i sammanhang här¬
med att det belopp, som, enligt hvad ofvan nämnts, för juteväfnad i
vissa fall finge restitutionsvis beviljas, likaledes måtte höjas till 13
•öre för kilogram.
Utskottet hemställde, att herr Apelstams ifrågavarande motion
om höjning af tullen å juteväfnad m. m. icke måtte af Riksdagen
bifallas.
Vid betänkandet hade fogats reservationer:
af herr Cavalli; samt
af herrar Almström, friherre Trolle, friherre Klingspor, Wein-
berg, Östberg, Wester, Tillberg, Lindblad och Åkerberg, hvilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka bifall till motionen.
Utskottets hemställan upplästes, hvarefter ordet begärdes af:
Herr Lindblad, som yttrade: Såsom herrarne behagade finna,
hafva i fråga om detta ärende rätt många utskottsmedlemmar låtit
Andra Kammarens Prof. 1904. N:o 39. 2
N:o 39. 18
Lördagen den 16 April.
Om höjning af anteckna afvikande mening, i det att de velat gå motionärens fram¬
luta d jute- 8tällning till mötes.
(Forts.) Detta är en gammal tullfråga, som återkommit till Riksdagen
åtskilliga gånger, och jag för min del fruktar, att herrarne icke
slippa densamma, förrän framställningen blir i sin nu föreliggande
måttliga form bifallen. Jag tror ej heller, att det saknas skäl för
en dylik begäran. De fyra jutefabriker, som finnas inom landet och
bvilka ingalunda äro små, lida af en betänklig kronisk svaghet i
fråga om sin ekonomi, och de hållas hufvudsakligen i gång för att,
när de dyrbara anläggningarna nu en gång finnas, åtminstone syssel¬
sätta den arbetsstam, som vid dessa fabriker är anställd.
Då denna motion förekom i bevillningsutskottet, ställde jag mig
till en början tveksam gent emot densamma, därför att jag ansåg,
att då den flera gånger förut fallit i Riksdagen, det nu icke fanns
några utsikter till bifall. Dock ansåg jag det vara min skyldighet
såsom ledamot i bevillningsutskottet att närmare inhämta de skäl,,
som tala för den ifrågavarande framställningen. Jag fann då, att
visserligen de funnos, bvilka protesterade mot hvarje förhöjning af
den nuvarande tullen å detta fabrikat, men jag fann också, att dessa
protester hade lika liten betydelse, som då andra konsumenter pro¬
testera mot en tullförböjning, huru måttlig och huru befogad den
än månde vara. Det var nämligen kvarnindustrien, som bär pro¬
testerade och ansåg, att den borde hafva rätt att importera den ut¬
ländska varan, hvilken erbjudes till afsevärdt lägre pris. Men då å
andra sidan omförmälta fabriker med fog kunna göra anspråk på att
få de beställningar inom landet, som borde kunna tillfalla dem, så
kan man icke förtänka, att de begära den måttliga förböjning af
tullen från 10 öre till 13 öre per kilogram, som det nu är fråga om.
Det är egentligen artikeln säckar som det gäller, därför att importen
af dem stigit under sista året, och man kan vänta, att denna import
skall taga ändå starkare fart, enär utländska säckar nu erbjudas för¬
tullade 4 öre billigare än hvad de svenska fabrikerna enligt uppgift
kunna tillverka dem för.
Nu bar bevillningsutskottet i sin motivering hufvudsakligen an¬
fört, att importen från Tyskland icke är så afsevärd. Jag undrar,
om importen, om den i större mängd kommer från ett annat land,
därför blir mindre skadlig för den svenska fabrikationen. Jag tycker,
att det skälet icke borde väga så mycket vid bedömande af denna
fråga.
Nu kan man vid bedömande af denna fråga vilja tillse, i bvilket
förhållande tullen står till värdet af dessa artiklar. Jag har in¬
hämtat uppgifter från fabrikanterna — det finnes en stor försäljnings-
affär bär i Stockholm, som visserligen icke är fabrikernas egen utan
en fullkomligt fristående affär, som köper juteväf både inom och
utom landet, där den fås billigast — och härifrån uppgifves, att en
säck, som säljes i parti om tusen stycken för omkring 80 öre per
styck, eller af bästa sorten som fabrikanterna tillverka, har tullskydd
Lördagen den 16 April.
19 N:o 39.
af 11 öre. Då är det ju lätt att beräkna, att dessa 11 öre motsvara Omhöjning af
13 procent af säckens värde. Om man sedan går till en billigare tnlknd jute-
kvalitet, som kostar 74 öre i parti om tusen säckar, och tullen utgör (Forts.)
11 öre för säck, så blir den tullen 15 procent af varans värde. Nu
kan det ju vara många, som tycka, att en tullsats af 15 procent är
tillräcklig, men faktiskt är, att den tullen visat sig icke förslå, och
inom textil-industrien hafva vi större tullar. Vi hafva tull på buldan
— den gröfsta linneväfnaden — med 25 öre per kilogram och så
för säckar 10 procents förhöjning, hvarför en buldansäck, som väger
något öfver ett kilogram, faktiskt åtnjuter ett tullskydd af 28 öre.
Den säljes för en ' krona i parti, och när man kan köpa den allra
bästa sorten säckar för en krona, det känna vi landtbrukare till, så
riskera vi inte att blifva för högt uppskörtade, om vi skulle med¬
gifva en tullförböjning å juteväf från 10 till 13 öre per kilogram
eller per säck.
Nu är det att märka, att dessa fabrikanter haft otur med sina
framställningar bär i Riksdagen, när det begärts förbud å införsel af
»tydligen begagnade och slitna säckar», hvilka gå i stora mängder
till superfosfatfabrikerna. Utaf den officiella statistiken finner man,
att importen däraf uppgick för sista året, som är kändt, till 365,000
säckar. Den fabrikationen gå fabrikanterna helt och hållet miste om.
Vidare importerades stora massor af andra slag, nämligen 767,244
kilogram »oblekt, ofärgad säck- eller packväf af jute», som i hufvud¬
sak användes till emballage vid utförsel af pappersmassa. Pappers-
massefabrikanter föredraga att köpa utländsk tillverkning, då de
åtnjuta restitution af tullen, när väfven går som emballage vid export.
Sålunda är det mycket afsevärda delar af denna fabrikation, som
kunde tillverkas inom landet men af vissa skäl icke tillfalla dessa
fabrikanter. När nu dessa fabriker finnas, tyckes det väl vara en
billig begäran, att de hållas i gång med någon vinst i form af ut¬
delning för aktieägarna.
Nu kan det sägas, att det icke är synd om aktieägarna, enär
aktierna ligga i utländska bänder. Jag har emellertid ansett det
vara min skyldighet att inhämta uppgifter, hur det ställer sig med
afseende å detta. Från tre af fabrikerna, nämligen i Helsingborg,
Södertälje och Jonsered utanför Göteborg, har det lämnats en be¬
stämd uppgift, att det där icke finnes några utländska aktieägare.
1 Oskarströms fabrik utanför Halmstad finnes måhända utländskt
kapital till 50, högst 60 procent, men jag tror icke, att man får
fästa för stort afseende därvid, ty icke heller denna fabrik gifver
någon lysande utdelning. Den lämnade det näst sista året 3 Va procent
ränta. För det sista året steg siffran till 5 procent, men då är att
märka, att man haft för afsikt att utvidga aktiekapitalet med 450,000
kronor. Huruvida den större utdelningen sammanhänger med emissio¬
nen af nya aktier, det tillåter jag mig dock ej afgöra och kan det
ej heller.
N:0 39. 20
Lördagen den 16 April.
Om höjning af
tullen d jute-
väfnad m. m.
(Ports.)
Jag för min del kan icke finna annat än, att när vi här hafva
en industri, som sysselsätter så mycket folk, och hvilken torde vara
lika naturlig för vårt land som trots bomulls- och linneväfnads-
industrien, och när det kan påvisas så stora oriktigheter i fråga om
tullsatsen som nu skett, motionären haft fog för sin framställning.
På mig verkar icke alls de protester, som kvarnägarna afgifvit, ty
jag har icke någon synnerligen misskund med kvarnägarna, då de åt¬
njuta så stort tullskydd som trots någon annan industri här i landet.
Jag har här ett urklipp ur en tidning af den 4 mars i år, som an-
gifver priset på spannmål med och utan tull. Det visar, att hvete i
Köpenhamn kunde köpas för 13 kronor 50 öre -och i Stockholm för
15 kronor 50 öre per 100 kilogram. Sålunda var skillnaden två
kronor. I förbigående sagdt är tullen 3 kronor 70 öre per 100 kilo¬
gram, och häraf kan man se, att tullen icke verkar med hela sitt
belopp. I Köpenhamn kostar rågen 10 kronor 25 öre, men i Stock¬
holm 12 kronor för 100 kilogram räknadt. Sålunda är skillnaden
icke mer än 1 krona 75 öre. Men för mjöl fanns det en större
skillnad. Noteringen visade för Köpenhamn en skillnad mellan priset
på 100 kilogram mjöl och spannmål af endast 25 öre, under det den
i Stockholm var 3 kronor 50 öre, och det visar ju en ganska be¬
tydlig kvarnvinst. Kvarnägarnes protester höra därför icke inverka
på herrarnas beslut. Liksom jag för någon tid sedan uppmanade
jordbrukarna att icke låta sig lockas att gå med på borttagandet af
tullen å superfosfat genom förhoppningen, att priset å denna vara
skulle minskas, om tullen borttoges, så intager jag nu samma stånd¬
punkt, när en annan industri, nämligen kvarnindustrien, vill hindra
en måttlig tullförhöjning för juteväfsfabrikationen, som dock torde
vara lika berättigad som någon annan industri att erhålla tillräckligt
skydd.
Af denna anledning ber jag kammaren behjärta den föreliggande
framställningen. Jag tror icke, att det är något oriktigt i deras be¬
gäran. Jag ber få yrka bifall till reservationen.
Herr Höjer: Herr talman, mina herrar! Det finnes sannolikt
icke någon uti denna kammare, som har en sådan rörande barnatro
på tullens välsignelser som min mycket goda och kunniga vän, patro¬
nen på Närlunda. Han blir öfverförtjust vare sig inom eller utom
utskottet, bara man nämner ordet tull. Det har på honom samma
upplifvande inverkan som en trumpetfanfar på en gammal kavalleri¬
häst, och jag är alldeles säker på att hvarje gång, vi få en gammal
tull höjd eller en ny tull satt, firar han för sig själf en liten enkel
tacksägelsegudstjänst. Jag hoppas emellertid, att han icke skall få
anledning därtill vid föreliggande betänkande, ty om någon tull är
obefogad enligt min tanke, så är det visserligen denna tullförhöjning
på juteväfnad.
Jag tror icke, att jag gör den ärade motionären mycket orätt,
om jag uttalar den förmodan, att när han skref sin motion, häri
Lördagen den 16 April.
21 N:0 39.
både uti tankarna det skandinaviska jutespinneri- och väfveriaktie- Om höjning af
bolaget i Oskarström. Detta bolag, hvars flesta aktier ligga i hän- tidkn a jute-
derna pa tyskar, en uppgift, som ]ag tätt åt en svensk aktieägare, (p0rts.)
kastade sig för några år sedan in i affärsspekulationer på andra sidan
Östersjön och blef stor delägare i ett företag, jag tror det var i
Riga. Detta gick mycket illa och år 1902 ställdes företaget där
under administration, så att bolaget i Oskarström nödgades år 1902
skrifva af sina aktier i Rigabolaget med 450,000 kronor och på
samma gång sänka sitt aktiekapital med motsvarande belopp, allt
med den effekt, att bolaget nämnda år icke kunde utdela mera än
31/ä proc. Uti styrelsens senaste berättelse, afgifven i februari månad
i år och sålunda afseende år 1903, föreslår styrelsen en aktieemission
af 450,000 kronor för att få upp aktiekapitalet till dess ursprungliga
storlek 1,800,000 kronor samt en utdelning af lumpna 5 procent.
Skall nu efter allt detta bolaget i Oskarström subventioneras med
en tullförböjning? Jag vet lika väl som den siste ärade talaren, att
de svenska jutefabrikerna under de sista åren arbetat under mycket
ogynsamma förhållanden; men månne detta icke kan bero på andra
orsaker än otillräckligheten i tullsatsen å juteväfnad? Om jag icke
skulle fästa mig vid hvad min ärade vän sagt, utan hålla mig till
den motivering, som motionären åvägabragt, skulle orsaken till
Oskarströms kritiska läge, som jag dock icke tror är kritiskt, och
de öfriga jutefabrikernas bekymmer bero uteslutande af den utländska
konkurrensen och synnerligen den tyska konkurrensen. Nu har till
följd af förhållanden, som för mig uppgifvits vara tillfälliga, importen
af särskildt jutesäckar sprungit upp från år 1902 till år 1903 från
omkring 70,000 säckar till cirka 253,000 säckar. Det tycks vara
ett högt belopp, men jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet
på, att dessa 253,000 säckar utgöra ungefär två tredjedelar af den
konsumtion, som kan annoteras på ett enda af våra kvarnbolag här
i hufvudstaden. Sista året konsumerade nämligen ett af de förnämsta
kvarnbolagen härstädes 387,000 säckar. Hvad nu den där importen
af 253,000 säckar angår, så har man att svara på den frågan: äro
alla dessa tyska säckar, eftersom motionären påstår, att det skulle
vara konkurrensen med den tyska industrien, som skulle försvåra
ställningen för vår juteindustri. Jag har sökt följa dessa 253,000
säckar på deras färd under året 1903. Jag har lyckats taga reda
på 100,000 stycken i tre olika partier och funnit, att dessa hundra
tusen voro komna dels från Dundee, dels från Calkutta och att
ingen enda hade sett Tyskland mer än vid passagen genom Hamburg.
Största delen eller ungefär 2 tredjedelar af importen 1903 var helt enkelt
en transitoaffär och har med den tyska juteindustrien ingenting att
skaffa. Motionären omtalar, naturligtvis för att förskräcka Riks¬
dagen, huru agenter och ombud för de tyska jutefabrikerna uppträdt
här för att prångla ut den tyska industriens alster. År 1903 var
af hela importen säckar tyskt fabrikat endast till ett värde af, låt
oss säga, 40- ä 50,000 kr. eller, ungefär ett par procent af tillverk-
N:o 39. 22
Lördagen den 16 April
Om höjning af
tullen d jute-
väfnad m. in.
(Forts.)
ningen vid en af våra största jutefabriker. Och hvad beträffar
agenterna hafva de funnits i flera år, och frågan är icke, om och
huru många tyska agenter som bjuda nt varor, utan huru mycket
de få sälja.
Nej, mina herrar, priset på dessa varor, som visserligen varit
tryckt, är alldeles icke beroende af den tyska konkurrensen, utan af
priserna på den stora världsmarknaden, och de bestämmas särskildt
genom noteringarna i Dundee. Därefter hafva våra fabriker mer
eller mindre fått lof att rätta sina priser.
För öfrigt skulle det kunna vara skäl att, när man talar om
importen af säckar, också tala om exporten, ty äfven en sådan före¬
finnes. Huru det ställde sig år 1903, känner jag icke till, men för
1902 har jag siffror. Då exporterades jnteväf till cirka 102,000
kilogram och säckar alla slag för 241,444 kronor. Således var i
själfva verket exporten af säckar år 1902 mycket större än importen
var 1903.
Man kan säga, att det kan vara en annan konkurrens, som bi¬
dragit till att trycka ned priserna, nämligen den inhemska kon¬
kurrensen; och en sådan har ovedersägligt funnits förut, men nu
har den upphört, sedan åtminstone tre af dessa fabriker, nämligen
fabrikerna i Oskarström, Södertälje och Helsingborg, slutit sig till¬
sammans till »De svenska jutefabrikernas centralkontor», som finnes
i Halmstad och har filialer på åtskilliga ställen. Så har det gått
med den konkurrensen, och någon annan konkurrens kan man enligt
min åsikt icke tala om. Det finnes sålunda numera ett svenskt
syndikat för denna industri, bildadt i en mycket loflig afsikt, och jag
önskar det all framgång i dess sträfvan att genom undanröjande af
den inhemska konkurrensen hålla sina pris uppe.
Den siste talaren talade om tullens förhållande till varans värde,
särskildt i fråga om de säckar, som konsumeras af vår kvarnindustri.
Jag vet icke, hvarifrån han fått sina uppgifter, enligt hvilka tullen
skulle utgöra endast 13 till 15 procent af varans värde. Jag har
också sökt taga reda på partipriset för jutesäckar och enligt de upp¬
gifter, jag har erhållit, skulle i höstas partipriset för importerade
säckar i Stockholm varit 38Va öre per säck efter eu vikt af 600 ä
625 kilogram, hvilket med afdrag af tullen skulle utgöra 31,5 öre
per säck. Det gör för 1 kilogram säckar ett pris af 51 ä 54 öre,
hvadan tullen efter 11 öre per kilo i själfva verket blir styft 20
procent af varans värde. Precis samma uppgift har jag fått af en
trämassefabrikant här i landet. Han visade med afseende på den
juteväf, som begagnas vid trämassefabrikerna, att den nuvarande
tullen utgör fullt 20 procent af varans värde.
Samma person upplyste mig också om, att allra största delen
af den juteväf, som trämassefabrikerna begagna, är svensk vara och
icke utländsk.
Jag kan icke, herr talman, se något skäl, hvarför man nu skulle
göra denna tullförhöjning för att hjälpa upp jutefabrikerna. För
23 N:o 39.
Lördagen den 16 April.
dem är det af vikt att sluta sig tillsammans och att se till, att in- Om höjning af
köpen af råvara blifva billigare och förståndigare, än de varit förut. Väfnad m^ni
Jag skall på grund af hvad jag anfört, berr talman, be att få (Forts.)
yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Lindblad: Jag skall be att i största korthet få bemöta
de sist anförda synpunkterna.
Visserligen hörde vi nu berr Höjer säga, att om någon tull-
förhöjning är oberättigad, så är det denna. Men så har han predikat
så många gånger, att den jämförelsen kan icke hålla i längden.
Han anförde till en början, att det var ett bolag, som gjorde
dåliga affärer på grund däraf, att det inlåtit sig på spekulationer
utom landet, jag tror det var i Libau. Ja, det är möjligt, att så
ägt rum. Men då ber jag honom förklara, hvarför de andra tre
fabrikerna, som icke gjort sådana spekulationer, gått lika illa, eller
jag tror sämre; åtminstone hafva de mindre utdelning. Oskarström
är dock den största fabriken, och därför att dess tillverkning bedrifves
i så stor skala, har den kunnat blifva billigare än de andras.
Vidare uppehöll han sig vid, att det icke är från Tyskland,
utan från andra håll, som konkurrensen kommer. Kan det inverka
på vårt beslut, huruvida det är från Tyskland eller andra håll, som
faran för de svenska fabrikerna är störst?
Siffrorna hafva vi fått från ett och samma håll, — vi ha fått
dem från ett kontor i Stadsgården — men herr Höjer har hållit
sig till de billigare och lättare kvaliteterna, under det att jag visade,
att det finnes andra kvaliteter, för hvilka tullskyddet icke kan be¬
räknas till 20 procent, utan går ned ända till 13 procent. Det är
naturligt, att när man räknar med en billigare och lättare vara,
måste skyddet verka i någon mån annorlunda än vid dyrare och
tyngre varor. Och för öfrigt är det väl ock att märka, att en Ute¬
slutande procentvis gjord beräkning af tullen med utgångspunkt från
den allra billigaste råvaran ej lemnar ett tillförlitligt resultat, om
man blott på den vägen skall söka räkna ut, hvilken tullsats som
erfordras. Det är väl själfva arbetet, som måste skyddas, och detta
kräfver nog lika högt skydd vare sig arbetsmaterialiet ställer sig dyrt
eller billigt.
Sedan anförde han, att dessa pappersmassefabriker dock använde
i hufvudsak, tror jag han sade, svensk tillverkning. Men då frågar
jag: hvartill går då importen af oblekt, ofärgad säck- eller packväf,
som i fjol utgjorde 767,000 kg.? Det har sagts mig, att det skulle
vara till exportörer af pappersmassa; och det håller jag för troligt,
ty då de hafva ren förtjänst af att använda utländsk vara, eftersom
de få 10 öre i restitution för den samma vid utförseln, tycker jag,
att det skulle vara märkvärdigt, om de skulle hålla sig till den
svenska varan. Faktiskt är emellertid, att vi hafva en import af
767,000 kg. juteväf.
N:0 39. 24
Lördagen den 16 April.
Om höjning af Jag tror icke, att herr Höjer har vederlagt de siffror, som af
t ^Ute motionären blifvit anförda, eller som jag inom ntskottet varit i till-
(Forts.) fälle att andraga, och som äfven här i någon mån kommit till synes,
hvarför jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Brodin: Den föregående talaren har ifrigt yrkat på tull¬
förhöjning. Men då man skall undersöka, om tull behöfves eller
icke, är det skäl att se efter, huru det varit med importen och
exporten under någon följd af år. Af utskottets betänkande, som
upptager en statistik för 10 år, se vi, att under de sista fem åren
det icke blifvit någon ökning i importen utan snarare tvärtom, och
det sista året, som statistiken upptager, nämligen 1902, importen var
något mindre än 1898. När en så allmänt anyänd vara icke fått
ökad import under en följd af fem år och dessutom importen på
det hela är relativt liten, kan det icke finnas något skäl för att öka
tullsatsen.
I motionen hafva medtagits siffror för 1903 för att påvisa den
stora ökning af importen, som då skulle hafva ägt rum. Jag vet
icke, hvarifrån dessa siffror tagits, ty det finnes ingen statistik färdig
för 1903. Man kan hafva skäl att misstänka tillförlitligheten, då
man finner, att' motionären för 1902 upptagit en import af 42,926 kg.
jutesäckar, men i den officiella statistiken, som utskottet begagnar,
står 40,000 kg. När motionärens siffror äro sådana, har man rätt
att misstänka dem icke vara riktiga, och då förfaller ju hans bevis¬
föring åtminstone delvis.
Den föregående talaren sade i sitt första anförande, att buldan-
säckar draga en tull af 28 öre. Ja, teoretiskt skulle det vara så
efter tulltaxan; men nu är det att märka, att i de officiella statistiska
uppgifterna finnes icke angifven en enda buldansäck såsom impor¬
terad. Jag kan icke förstå, hvarför talaren anförde detta om tull¬
skydd af öfver 28 procent, när ingen import äger rum.
Här exporteras en hel del juteväf också och äfven säckar alla
slag till ett värde af 241,000 kr. Värdet af importerade nya säckar
går till 44,000 kr., men exporten är 241,000 kr. Frågas: finnes
det då något skäl att pålägga tull? Det stora antalet säckar som im¬
porteras är begagnade säckar, som användas för superfosfatfabrikerna,
och det har ansetts nödvändigt att få in dessa säckar billigt.
Såsom ytterligare bevis för att tullen bör ökas, har det anförts
den dåliga utdelning, som jutefabrikerna lämnat. Ja, skulle alla
industriella företag här i Sverige, som gifvit dålig utdelning, få
statsunderstöd i en eller annan form, finge vi nog mycket bekymmer’
ty i de flesta fall är det till följd af dålig skötsel eller dålig start,
som utdelningen blir dålig.
Då jag icke anser något skäl förefinnas för ökning af den nu¬
varande tullen, som ju dock är cirka 20 procent, ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.
25 N:0 39.
Lördagen den 16 April.
Herr Jansson i Krakerud: Herr talman! Här hafva anförts Om höjning af
åtskilliga uppgifter såväl af motståndarne som af vännerna till ökadt
tullskydd. Jag skall helt kort be att få anföra ett af skälen, hvarför
jag icke varit med om denna tullförhöjning. Såsom alla i kamma¬
ren känna, höjde vi för några år sedan tullen på mjöl, alla slag,
till kr. 6: 50. Följden blef den, att det byggdes så många stora och
dyrbara kvarnar inom landet, att de icke fingo tillräckligt att göra,
utan Riksdagen blef tvungen att se till att hjälpa kvarnindustrien.
Jag har härmed velat säga, att det helt enkelt icke går an att
plocka så mycket man behagar ur konsumenternas fickor, emedan de
då nog hitta på något sätt att hjälpa sig ifrån en för hög tull. Om
man nu lyckades drifva igenom denna förhöjda tull på juteväf, men
de större konsumenterna med anledning däraf själfva startade en
juteväfsfabrik, hvad vunne då de nuvarande fabrikerna af hela denna
historia? Jag har velat anföra detta, att man någon gång bör inse,
att det är omöjligt att hjälpa sig genom att blott höja och höja
tullarne.
Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Öfverläggningen var härmed slutad. Sedan herr talmannen fram¬
ställt propositioner å de yrkanden, som därunder förekommit, biföll
kammaren utskottets hemställan.
§ 12-
Vidare föredrogs bevillningsutskottets betänkande n:o 21, i an- aktiebolag och
ledning af väckt motion om befrielse för rederiaktiebolag och rederier ferier fidn
från bevillning och inkomstskatt. ZoZZatt
Efter föredragning af utskottets i punkten l:o) gjorda hemställan,
begärdes ordet af
Herr Brodin, som anförde: Då jag tagit mig friheten att väcka
denna motion, har det varit för att fästa Riksdagens uppmärksamhet
på den orättvisa i beskattningshänseende, för hvilken sjöfartsnäringen
är utsatt, en orättvisa, till hvilken icke någon motsvarighet finnes i
afseende å andra näringar. Bland de skatter, som hvila på sjöfarts¬
näringen, finnes en gammal skatt, nämligen lastpenningarne, som för
närvarande utgår med 10 öre per registerton och som skall erläggas
af hvarje fartyg, som första gången under ett år afgår till utlandet
med last, samt för hvarje gång fartyget anländer från utlandet med
last. I min reservation har jag gifvit ett exempel på, huru detta
verkar för ett fartyg om 1,000 registerton. Om ett sådant fartyg
går i vanlig trade mellan Sverige och England, belöpa sig lastpen¬
ningarne under året till 700 kronor minst; och för fartyg, som trafi¬
kera Östersjön, blir det proportionsvis mera. Då ett sådant fartyg
under goda fraktkonjunkturer torde högst kunna beskattas för 20,000
(Forts.)
Om befrielse
för rederi-
N:o 39. 26
Om befrielse
för rederi¬
aktiebolag och
rederier från
bevillning och
inkomstskatt.
(Forts.)
Lördagen den 16 April.
kronors inkomst, skulle det sålunda få i bevillning och inkomstskatt
erlägga 600 kronor. Men det har förut erlagt högre skatt i form af
en lastafgift, en direkt skatt på transportmedlet fartyg, som icke har
något motstycke å transportmedel i land. Under sådana förhållandensynes
det mig, att när det visat sig, att Riksdagen icke velat afskaffa dessa last¬
penningar, borde något surrogat gifvas därför, därigenom att fartygen
befriades från bevillning och inkomstskatten. Det har många gånger
motionerats här om lastpenningarnes borttagande och Kungl. Maj:t
har framlagt proposition i detta afseende, men det har alltid afvisats
af det skäl, att de utländska fartygen betalat ungefär hälften af dessa
lastpenningar. Det har framhållits förut här i Riksdagen, att denna
skatt hade samma natur som grundskatterna, och i öfverensstämmelse
härmed blefvo också dessa lastpenningar, som förut utgingo med 14
öre per registerton, på grund af en kungl. proposition 1883 nedsatta
till 10 öre per registerton. Men när grundskatterna för öfrigt af-
skrefvos, då ville Riksdagen icke vara med om vidare afskrifning af
dessa lastpenningar, därför att utländska fartyg — som sagdt — be¬
talade ungefär hälften af den till cirka 600,000 kronor uppgående
skatten. Sjöfartskommittén af 1890 påpekade det orättvisa i denna
beskattning och ansåg, att det belopp, som skatten inbragte, borde
användas till sjöfartens bästa. Frilagers- och frihamnskommittén af
1895 uttalade sig för denna afgifts borttagande, och handels- och
sjöfartskommittén af 1900 har likaledes påpekat det orättvisa i denna
lastafgift och föreslagit dess afskaffande. Men då nu Riksdagen icke
velat gå med på något sådant, har det synts mig billigt och rättvist,
att någon ersättning på annat sätt bereddes sjöfartsnäringen, och af
den anledningen har jag framkommit med min motion om befrielse
från bevillning och inkomstskatt. Xu inser jag väl, att det icke
finnes någon möjlighet att i år få igenom något i den vägen, då jag
står alldeles ensam, och jag skall därför icke heller göra något yr¬
kande; men jag har velat påpeka det missförhållande, som här råder,
för att Riksdagens ledamöter måtte tänka litet på sjöfartsnäringen och
skaffa rättvisa åt densamma. Förutom lastafgiften får rederihand-
teringen, särskilt den, som bedrifves med utlandet, vidkännas under¬
håll af fyr- och båkväsendet. För ett sådant fartyg, som det jag
nyss tagit som exempel, går denna afgift till 2,000 kronor om året.
Vidare hafva vi hamnafgifter, som alla fartyg få betala icke allenast
för hamnars anläggning, utan äfven för deras underhåll, och det går
till stora summor om året. Men då så är, att fartygen få bekosta
alla dessa inrättningar, som äro nödvändiga för sjöfarten, borde de
vara befriade från att bidraga till gator, belysning, vattenledningar,
skolor m. m. Det är icke mer än rättvist, att de, som hafva behof
af vissa inrättningar, skola deltaga i omkostnaderna för dem, således
fartygen för hamnar och fyr- och båkväsendet etc., men vara befriade
från andra afgifter. Följden af att sjöfartsnäringen är så beskattad
här i Sverige, blir den, att denna näring icke kan lämna något ut¬
byte i ekonomiskt afseende, hvilket åter måste leda därhän,, att folk
27 Ro 39.
Lördagen den 16 April.
icke vill lägga ned penningar i en sådan handtering. Men i samma
mån våra gamla segelfartyg så småningom försvinna och inga nya
komma i stället, blir vår stora sjömanskår utan arbete, och då åter¬
står för den icke annat än att söka tjänst i utlandet. Så har redan
skett under en lång följd af år, och det kommer att fortgå i större
och större skala, allt eftersom våra segelfartyg blifva gamla och
odugliga. Det är dock öfver 20,000 man sjöfolk, som hafva sin
sysselsättning på svenska fartyg, däraf största delen på segelfartyg.
Men om det fortgår på samma sätt som hittills, skola inom 10 år
de allra flesta af dessa, på grund af fartygens afgång utan att ersättas
af andra, vara utan sysselsättning och blifva tvungna att emigrera.
Innan vi komma till den ytterligheten anser jag, att Riksdagen borde
litet tänka på sjöfartsnäringen och se till, att densammas beskattning
blefve litet rättvisare.
Herr Wallenberg: Jag skall icke tillåta mig att orda vidare
om större eller mindre rättvisa i fråga om beskattningen i nu före¬
varande hänseende, emedan det nog alltid är så, att, då en närings¬
idkare talar om rättvisa i afseende å beskattningen af hans näring,
man kan vara alldeles säker på, att det är tio andra, som
hysa en afvikande mening. Men jag skall be att få belysa saken
från en annan sida, icke därför att det nu skulle kunna komma i
fråga, att något direkt af Riksdagen i denna sak företoges, utan där¬
för att vi möjligen skulle kunna tänka oss att till ett annat år få
upp frågan ånyo under en annan form och till dess hafva tid att
närmare begrunda densamma och då skärskåda den ur andra syn¬
punkter än rättvisans.
Jag ber då att få relatera, huru en liknande skattefråga blifvit
behandlad i vårt grannland Danmark. Där väcktes för fyra år sedan
på förslag af sjöfartsnäringens målsmän fråga om, att rederierna borde
erhålla befrielse från beskattning icke allenast till staten, utan äfven
till kommunen. Man framhöll då alla de synpunkter, som af herr
Brodin blifvit framhållna i hans motion och som i kommittébetän-
kanden och öfrigt blifvit framdragna angående den dubbla beskatt¬
ning, som sjöfartsnäringen är underkastad. Frågan väckte också
mycken uppmärksamhet och erhöll ett kraftigt understöd från dan¬
ska regeringens sida, som redan år 1901 upptog saken såsom sin
och framlade den i form af en proposition till Folketinget. Frågan
föll emellertid det året. Den kom upp igen året därpå och blef da
af Folketinget i princip antagen samt gick till vidare behandling.
Det öde, som frågan sedermera rönte, är för oss ganska intres¬
sant att taga del af. Då man i Danmark — alldeles som herr Bro¬
din gjort här — från sjöfartsnäringens sida först framställde kraf på
fullständig skattebefrielse för aktiebolag, som drelve rederinäring,
inskränkte man sig, i ett andra stadium, till att fordra skattebefrielse
allenast för sådana intäkter, som influtit till dylikt bolag på grund
af verksamhet i utlandet. Man formulerade detta först så, att rederi¬
er» befrielse
för rederi-
aktiebolag och
rederier från
bevillning och
inkomstskatt.
(Forts.)
N:0 39. 28
Lördagen den 16 April.
Om befrielse
för rederi¬
aktiebolag och
rederier från
bevillning och
inkomstskatt.
(Forts.)
Ang. en in¬
komstskatt för
dr 1905.
bolagen endast skulle skatta för sådan inkomst, som de fått i hem¬
landet, men under frågans ytterligare behandling skedde en omkast¬
ning i uttryckssättet, så att det kom att heta, att rederierna skulle
få skattebefrielse för all sådan nettoinkomst, som härrörde från verk¬
samhet utom Danmarks gränser. Så som denna fråga nu blifvit
löst i Danmark genom lagen om inkomstskatt af den 6 april 1903,
har man där gått ett steg längre, i det man i denna lag stadgat, att,
om skattdragande visar, att där i landet hemmahörande bolag —
således icke allenast rederiföretag — erhåller en viss del af sin brutto¬
intäkt från verksamhet i utlandet, bortfaller all skatteplikt för den
del af nettoinkomsten, som härflyter af nämnda verksamhet. Den
utveckling, som denna fråga sålunda genomgått iDanmark,är, minaherrar,
såsom vi finna, ganska intressant. Den visar, att man där haft en klar och
öppen blick för hvad som ur nationalekonomisk och handelspolitisk
synpunkt är det mest viktiga, ty den visar, att danskarne på allt
möjligt sätt vilja befrämja importen af guld till sitt land och upp¬
muntra dansk företagsamhet, vare sig denna afser verksamhet inom
eller utom landet. Men hvad som för oss härvidlag är viktigast
är, att den princip, som danskarne i nu ifrågavarande afseende accep¬
terat, för oss angifver den väg, på hvilken vi här böra gå. Det
lider intet tvifvel, att de flesta blifva mycket betänksamma, när fram¬
ställning göres om skattefrihet för en viss näring i hela dess omfatt¬
ning, ty man gör då närmast den reflektionen, att, om man gifver
en dylik förmån åt en näring, är det alldeles uppenbart, att genast
andra näringar också komma och begära samma förmån. Danskarne
ha nu på ett synnerligen elegant sätt löst denna fråga, b det de er¬
känt fördelarne af en utvidgning af dansk verksamhet och förmånen
af guldimport till landet. Och genom att på sätt jag nyss antydde,
generalisera saken och låta alla i utlandet gjorda förvärf vara skatte¬
fria, så att hvarje tillstymmelse till ensidighet försvunnit, har natur¬
ligtvis frågan kommit i ett helt annat läge.
Jag har, mina herrar, velat referera detta danskarnes, som mig
synes, mycket beaktansvärda sätt att lösa, denna fråga, på det att vi
här i Sverige måtte komma till insikt om, att den dock icke är
så omöjlig att lösa, och att en lösning af densamma därjämte kan
hafva betydelse äfven för andra industrier.
Herr talman! Jag har icke något yrkande att göra.
Ytterligare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 2:o).
Lades till handlingarna.
§ 13-
Härefter förelåg till afgörande bevillningsutskottets betänkande
n:r 22, angående en inkomstskatt för år 1905.
Lördagen den 16 April. 29
I Kungl. Maj:ts till bevillningsutskottet remitterade proposition
n:o 59 hade Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen
dels att för år 1905 till upptagande i riksstaten för samma år
åtaga sig en särskild bevillning af 11,000,000 kronor under namn af
inkomstskatt, att på enahanda sätt som bevillningen af fast egendom
samt af inkomst vid de år 1906 infallande uppbördsstämmor uppbäras
och i behörig ordning redovisas,
dels ock att besluta, att nämnda inkomstskatt skulle utgå i en¬
lighet med gällande förordning om inkomstskatt, dock att 10 § i för¬
ordningen jämte de särskilda anvisningarna för ledning vid inkomst-
skattetaxeringen och det vid förordningen fogade formulär till taxerings¬
längd skulle erhålla viss ändrad lydelse.
Utskottets betänkande omfattade berörda proposition samt följande
inom Riksdagens kamrar väckta, till utskottet remitterade motioner,
så vidt de berörde ifrågavarande ämne, nämligen inom Första Kam¬
maren motionen n:o 5 af friherre Klingspor och motionen n:o 12 af
friherre von Schwerin samt inom Andra Kammaren motionen n:o 115
af herr O. A. Brodin och n:o 185 af herr C. G. Johansson i Aflösa.
Utskottet hemställde:
l:o) att Riksdagen med afseende å lydelsen af den förordning
om inkomstskatt, som borde för år 1905 följas, ville besluta
a) att 1 §, 3 §, 9 §, 11 §, 13—19 §§ samt 22—45 §§ skulle
erhålla samma lydelse, som i gällande förordning om inkomstskatt;
b) att 2 §, 4—8 §§, 12 §, 20 och 21 §§ skulle erhålla den
lydelse, bilagan litt. A vid detta betänkande utvisade;
c) att 10 § erhölle samma lydelse, som i gällande förordning
om inkomstskatt, och att vid sådant förhållande Kungl. Maj:ts förslag
till lydelse af samma § icke antoges;
2:o) att vid bifall till utskottets under 1 ro) gjorda hemställan
måtte anses besvarade jämväl de i detta betänkande behandlade
motioner af
friherre Klingspor,
friherre von Schwerin,
herr Brodin,
herr Johansson i Aflösa; och
4:o) att Riksdagen måtte, med erinran om sin i skrifvelse den
14 maj 1902 angående en inkomstskatt för år 1903 gjorda framställ¬
ning om införande af förmögenhetsskatt, hos Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till författning, afseende särskild beskattning å fonderad
inkomst;
hvarjämte utskottet i en hvar af punkterna 3:o) och 5:o) gjorde
en anmälan till Riksdagen.
Reservationer hade emellertid fogats:
N:o 39.
Ang. en in¬
komstskattför
år 1095.
(Forts.)
N:0 39. 30
Lördagen den 16 April.
Ang. en in- vid punkten l:o):
komstskattför
dr 1905. af herrar Bromée i Billsta, Jansson i Krakerud och Ericsson i
(Forte.) Ofvanmyra;
af herrar Weinberg, West er, Brodin, Beckman och Höjer, hvilka
föreslagit,
att Riksdagen ville besluta, att den förordning om inkomstskatt,
som borde för år 1905 följas, skulle erhålla samma lydelse som gäl¬
lande förordning i ämnet;
af herr Lindblad, som i hufvudsak instämt med herr Weinberg
m. fl. och tillika föreslagit, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhölle om utredning och framläggande af förslag till sådana bestäm¬
melser, som i stället för nu gällande beräkningssätt — 6 procent af
taxeringsvärdet — kunde ägna sig för en riktigare inkomstbeskattning
af sådant jordbruk, som drabbas af progressiv inkomstskatt;
vid punkten 2:o):
af herrar friherre Klingspor och Brodin; samt
vid punkten 4:o):
af herrar friherre Klingspor och Wester.
Sedan utskottets under punkten l:o) gjorda hemställan blifvit
uppläst, lämnades på begäran ordet till
Herr Beckman, som anförde: Herr talman! Jag skall anhålla
att angående sättet för föredragningen af det nu föreliggande betän¬
kandet få göra följande hemställan: att betänkandet måtte punktvis
företagas till afgörande och l:a punkten sålunda, att det däri omför-
mälda författningsförslaget föredrages paragrafvis och, där så erfordras,
momentvis med början därvid af de under 1 b) upptagna paragrafer, där¬
efter de under 1 a) uppräknade paragrafer och slutligen den under 1 c)
upptagna paragrafen, hvarefter utskottets i punkten gjorda hemställan
företages;
att föredragningen måtte börja med 20 §, hvarvid diskussionen
må få omfatta författningsförslaget i dess helhet;
att därpå föredragas 21 §;
att därest en eller annan del af författningsförslaget återremitteras
till bevillningsutskottet, detta då må äga befogenhet att äfven föreslå
de ändringar i ej återrremitterade delar, som kunna äga sammanhang
med eller böra vara en följd af återremissen;
att beträffande dels paragrafernas nummerbeteckning, dels ock
de under särskilda rubriker förekommande hänvisningar till olika
paragrafer i författningen, bevillningsutskottet må äga att, sedan den
föreslagna författningens text af Riksdagen slutligen pröfvats, vidtaga
de rättelser, som kunna föranledas af Riksdagens beslut; samt
Lördagen den 16 April.
31 N.o 39.
att uppläsande af de särskilda paragraferna icke måtte erfordras
i annat fall, än då sådant af någon ledamot af kammaren yrkas, utan
endast hvarje paragrafs nummer vid föredragningen angifves.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till denna min hemställan.
Hvad herr Beckman sålunda hemställt blef af kammaren bifallet.
Med anledning häraf föredrogs till en början det i mom. b) fram¬
lagda förslaget till 20 § i förordning om inkomstskatt.
För denna paragraf hade utskottet föreslagit följande lydelse:
20 §.
1 mom. Skyldige att utan särskild anmaning på heder och sam¬
vete årligen afgifva uppgifter till ledning vid taxeringen äro:
a) verk eller bolag, som är med Kungl. Maj:ts oktroj försedt
eller blifvit såsom aktiebolag registreradt eller står under offentlig
kontroll, samt
b) annan skattskyldig, som nästföregående år enligt gällande
bevillningsförordning eller denna förordning taxerats för minst 2,000
kronors inkomst eller samma år åtnjutit inkomst till enahanda belopp
af beskaffenhet, att den bör enligt sistnämnda förordning till inkomst¬
skatt taxeras; dock att uppgiftsplikt jämväl åligger skattskyldig, hvil-
kens nästföregående år taxerade eller åtnjutna inkomst af nämnda
beskaffenhet icke uppgått till 2,000 kronor, så framt inkomsten ut¬
gjorts af eller däri ingått minst 1,000 kronors sådan inkomst, som
enligt denna förordning är att hänföra till inkomst af kapital.
2 mom. En hvar annan vare efter anmaning, som i denna för¬
ordning sägs, skyldig lämna dylik uppgift.
I fråga om denna paragraf yttrade:
Herr Beckman: Såsom synes af det nu föreliggande betänkandet,
ha äfven i år föreslagits tvenne mycket viktiga förändringar i inkomst¬
skattelagen. Den ena af dessa är den af Kungl. Maj:t föreslagna
förändringen, att skyldighet för jordbruksfastighet och »annan fastig¬
het» att utgöra inkomstskatt skulle inträda tidigare än hittills. Den
andra är friherre von Schwerins förslag angående deklarationsplikt
och nya grunder för beräknande af inkomst af jordbruksfastighet.
Bevillningsutskottet afstyrkte förra året den kungl. proposition,
som då i denna fråga förelåg, och hvilken afsåg alldeles samma för¬
ändring som den af Kungl. Maj:t i år framlagda propositionen. Äfven
nu har utskottet i denna punkt kommit till samma slut. Däremot
har det yrkande, som friherre Sehwerin i år ånyo gjort i sin motion,
denna gång inom utskottet lyckats vinna majoritetens bifall. Det
förefaller mig emellertid ganska otillrådligt att vidtaga en så om-
Ang. en in¬
komstskatt för
dr 1905.
(Forts.)
N:o 39. 32
Lördagen den 16 April.
Ang. en in¬
komstskatt fm
år 1905.
(Forts.)
fattande förändring, som det ifrågavarande yrkandet i själfva verket
innebär, på förslag endast af en enskild motionär. Det kan dock
icke gärna vara möjligt för ett Riksdagens utskott eller för dess
kamrar att så grundligt, som erforderligt vore, pröfva ett dylikt för¬
slag i alla dess konsekvenser, utan att detsamma undergått den för¬
beredande behandling, som det grundlagsenligt måste undergå, då det
framlägges af Kungl. Maj:t. Man må villigt erkänna, att en orättvisa
nu äger rum i fråga om de större och medelstora egendomarne. Det
kan naturligtvis understundom inträffa, att den verkliga inkomsten
af dessa egendomar icke motsvarar hvad man på grund af deras
fastighetsvärde beräknat. Den fasta procentsatsen är ju endast fingerad.
Och det är alltid så, att en sådan fiktion måste medföra åtskilliga
ojämnheter. Men å andra sidan synes det mig, att — såsom också ofta
framhållits — hänsyn måste tagas till svårigheterna i afseende å
själfdeklaration just för jordbrukare. Då dessa svårigheter äro så
störa, som de verkligen äro, kan man för närvarande icke gärna göra
annat än låta det missförhållande, hvarom här är fråga, tills vidare
fortfara, till dess man får fram en fullständig och genomgående revi¬
sion af vår skattelagstiftning. Riksdagen har ju betonat, att den år
1902 antagna inkomstskatteförordningen endast skulle vara provisorisk.
Och Riksdagen har liksom gifvit en antydan om, huru länge detta
provisorium skulle få fortfara, då den nämnda år i sin skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående en inkomstskatt för år 1903 yttrar, att en
dylik skatt icke under några förhållanden »kan tänkas utgå för längre
tid än till dess frågan om förändring i bevillningsförordningen
och därmed förenade ändringar i den kommunala skatteskyldigheten
fått sin lösning.» Och är det icke alldeles uppenbart, framgår det
icke af de ständigt återkommande klagomålen från olika håll öfver
nu gällande föreskrifter, att vi snart stå inför en stor, en verklig
skattereform? En sådan kan icke längre undvikas. Frågan härom
har ju redan i kommunalskattekommitténs förslag af år 1900 gjorts
till föremål för en utredning, som man kan anse grundläggande för
en genomgripande förändring af vår skattelagstiftning.
Men då — jag upprepar detta — förefaller det mig icke vara
påkalladt att nu genast införa den af friherre von Schwerin föreslagna
förändringen. De svårigheter, som redan nu möta vid själfdeklaration,
äro naturligtvis ännu större, när det gäller själfdeklaration i fråga om
särskilt joi'dbrulisiastighet. Också har exempelvis kammarrätten ut¬
talat, att man här möjligen skulle nödgas tillgripa den utvägen att
göra själfdeklarationen för inkomst af jordbruksfastighet fakultativ i
stället för obligatorisk.
Man skulle äfven kunna gifva jordbrukarna rätt att i stället
för att angifva sin nettovinst uppgifva utsädets mängd och skörde¬
resultatet, förmåner af olika slag o. s. v. för att sålunda lämna taxe¬
ringsmyndigheterna den ledning, som de behöfva för att kunna komma
till eu rättvis slutsats beträffande den inkomst, som den skattskyldige
icke i hvarje särskilt fall kunnat själf uppgifva. Ty det är en
33 N:o 39.
Lördagen den 16 April.
ganska vansklig sak för en jordbrukare att på heder och samvete
själfdeklarera för de inkomster och förmåner af olika slag, som han
åtnjuter.
Det enda riktiga är därför, synes det mig, att skattefrågan med
första utredes i hela sin vidd. Ett steg i denna riktning har ut¬
skottet också föreslagit i det nu föreliggande betänkandet. I eu föl¬
jande punkt hemställer nämligen utskottet om framläggande af förslag
till förmögenhetsskatt i enlighet med det uttalande, som Riksdagen
gjort i den af mig här nyss åberopade skrifvelsen.
Hvad beträffar Kungl. Maj:ts nu förevarande förslag, skall jag
icke här närmare yttra mig om detsamma, då utskottets mening i
det fallet varit enhällig. Jag vill endast påminna om hvad jag tillät
mig uttala, då samma förslag förra gången var före i Riksdagen.
Jag framhöll då, att den rätta vägen, å ena sidan — såsom Riks¬
dagen själf sagt — är att låta beskattningen af fonderad inkomst
drabba tyngre och inträda tidigare än beskattning af inkomst af arbete
och att man därvid bör låta all fonderad inkomst komma under en
dylik strängare beskattning. Hen å andra sidan måste man undvika
att på något håll gå för nära mot existensminimum. Vare sig det
gäller jordbrukets beskattning eller beskattning af annan fonderad
inkomst eller inkomst af arbete, måste man i stället så att säga skjuta
undan skattebördan från de i ekonomiskt hänseende svagast lottade
och flytta öfver den på bärkraftigare skuldror.
Af hvad jag nu yttrat torde klart framgå, att vi reservanter, då
ingenting alls inträffat, som under sista året ändrat förhållandena på
detta område, med undantag af att man under ett år varit i tillfälle
att tillämpa den nya inkomstskatteförordningen, anse, att man bör
äfven för år 1905 oförändrad bibehålla den lydelse af ifrågavarande
förordning, som den nu har. I reservationen har därför af herr
Weinberg och mig m. fl. yrkats, »att Riksdagen ville besluta, att den
förordning om inkomstskatt, som bör för år 1905 följas, skall erhålla
samma lydelse som gällande förordning i ämnet.» Med stöd af denna
reservation tillåter jag mig, herr talman, hemställa, att kammaren
behagade besluta, att, med afslag å utskottets hemställan och bifall
till reservationen, den nu föredragna paragrafen måtte bibehållas i
oförändrad lydelse; och torde detta mitt yrkande, i händelse af bifall
till detsamma, få anses gälla äfven öfriga paragrafer i nu förevarande
förordning, som af ett dylikt beslut beröras.
Herr talman, jag anhåller om bifall till det af mig nu fram¬
ställda yrkandet.
Med herr Beckman förenade sig herrar Höjer, Jansson i Krake-
rud och K. G. Karlsson i Göteborg.
Herr Eriksson i Elgered: Herr talman, mina herrar! Det är
två synpunkter berörda i detta utskottsbetänkande, som jag måste
opponera mig emot. Den ena är, att det där anbefalles, att inkomst-
Anira Kammarens Prof. 1904. N:o 39. 3
Ang. en in¬
komstskatt för
dr 1905.
(Forts.)
N:0 39. 34
Lördagen den 16 April.
Ang. en in- skatten, hvad jordbruket angår, skall få en annan beräkningsgrund
komstskait/m- ^en fgr närvarande har, en beräkningsgrund, som skulle tvinga
(Forts)' jordbruket in under själfdeklarationsprincipen. Detta blefve, i syn¬
nerhet för de mindre jordbrukarne i vårt land, synnerligen besvär¬
ligt, emedan de i fråga om beräkningssättet äro tämligen okunniga.
Om emellertid genom några nya och afgörande skäl visats, att denna
ändring i nu gällande författning i ämnet vore nödvändig, så skulle
jag icke draga mig för att vara med därom. Men jag ställer mig
liksom den föregående talaren inför den frågan: Hvad föreligger,
som gör en sådan förändring just nu absolut nödvändig? För min
del kan jag icke finna något som helst skäl därför. Och att .Riks¬
dagen skulle på enskild motionärs förslag fatta ett sådant beslut,
anser jag vara alldeles olämpligt. Jag tror nog, att andra förhållan¬
den kunna inträda, som kunna göra den föreslagna ändringen nöd¬
vändig. Jag syftar därvid på, att den dubbla formen för den direkta
beskattningen, som nu utgår, finge upphöra, d. v. s. att den allmänna
bevillningen afskaffades och i stället principen om fullständig pro¬
gressiv beskattning infördes på alla områden. Om detta sker, då
tror jag för min del, att äfven jordbruket skall blifva nödsakadt att
underkasta sig själfdeklaration, så att det må blifva enhetlighet i
beskattningsprinciperna. Man går sakta fram mot detta mål, och det
förvånar mig, att man icke kommit längre. Den kommunalskatte-
kommitté, som varit tillsatt, hade ju till uppgift att skilja den direkta
kommunalbeskattningen från bevillningen till staten i afsikt att
kunna bereda den stora och viktiga skattereformen. Huru denna
fråga nu ligger och hvarför regeringen icke kunnat framkomma med
ett principiellt och fullständigt förslag, vet jag icke. Men så länge
frågan icke på det sättet föreligger, vill jag icke vara med om den
partiella ändring, som af utskottet är tillstyrkt. Jag förenar mig
därför med hänsyn till § 20 i det yrkande, som gjordes af den före¬
gående talaren.
Den andra synpunkten, berörd af utskottet, och mot hvilken jag
måste opponera mig, är den kungl. propositionen om tillägget för mindre
jordbruk. "Utskottet har visserligen afstyrkt denna proposition, men
jag anser mig ändock, eftersom den föreligger till behandling, böra
yttra några ord om densamma —• att, säger jag, den kungl. proposi¬
tionen nu likasom föregående år innehåller förslag därom, att den
beskattningsbara inkomsten af jordbruket skulle, så att säga, flyttas
längre ned. Nu begynner, såsom bekant, jordbruket att utgöra in¬
komstbeskattning vid ett taxeringsvärde af 16,700 kronor. Herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet har emellertid föreslagit,
att denna beskattning skalle utgöras redan vid 300 kronors inkomst.
Det blifver 6 procent på 5,000 kronors taxeringsvärde, och det minsta
skattebelopp, som därigenom skulle från någon fastighetsägare till¬
falla statsverket, blefve således 3 kronor. Ministern förklarar också,
att detta föreslagits därför, att denna skatt vore absolut nödvändig.
Den skulle ju komma att inbringa 400,000 kronor, medan, om jag.
Lördagen den 16 April.
35 N:0 39.
icke misstager mig, öfriga fastigheter, som komma under samma
rubrik, skulle inbringa 100,000 kronor. Jag för min del kan icke
vara med om ett sådant förslag. .Det är ju möjligt, att flere af her-
rarne, i synnerhet stadsrepresentanterna, anse, att jag icke är fullt
rättvis därutinnan. Men jag skulle kunna anföra fakta, som klart
ådagalägga, i hvilken tryckt ställning våra mindre jordbrukare be¬
finna sig. Detta är för mig nog skäl för ett afslagsyrkande.
Då emellertid bevillningsutskottet icke tillstyrkt den kungl. pro¬
positionen, behöfver jag icke i detta afseende yrka afslag å utskottets
betänkande, men jag har velat inlägga min gensaga emot att äfven
företaga en sådan ändring, som Kungl. Maj:t föreslagit, i detta fall.
Jag förenar mig, såsom sagdt, i denna punkt uti det af herr
Beckman framställda yrkandet.
Herr Olsson i Viken: Herr talman! Börande friherre von
Schwerins motion vill jag endast säga, att jag tror det skulle stöta
på alltför stora praktiska svårigheter att ålägga, låt vara endast de
större jordbrukarne, själfdeklarationsskyldighet för sin inkomst af
jordbruket. Jag tror äfven, att det skulle stöta på ungefär lika stora
svårigheter för taxeringsmyndigheterna att taxera den verkliga in¬
komsten af det mindre jordbruket.
Men jag har begärt ordet för att säga några ord om den kungl.
propositionen. Till stöd för denna åberopar herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet den motivering, som han hade i fjol för
samma förslag. Han gjorde sig då till målsman för den uppfatt¬
ningen, att de små jordbruksfastigheterna skulle lämna en högre af¬
kastning i förhållande till taxeringsvärdet än de stora och medel¬
stora. Såsom exempel anförde han under debatten i kammaren, att
en hel familj kunde få sitt uppehälle af en jordbruksfastighet, som
endast vore taxerad till 5,000 kronor, fastän den efter 6 procent be¬
räknade inkomsten icke uppginge till mer än 300 kronor. Jag tror,
att denna uppfattning beror på ett missförstånd. Det kan nog hända,
att en familj, om dess medlemmar träget arbeta med sitt lilla
jordbruks skötsel, skulle kunna nödtorfteligen lifnära sig; men detta
betyder för ingen del, att de kunna lefva på egendomens afkastning.
Man måste väl från de inkomster, hvarpå familjen existerar, först
räkna värdet af familjemedlemmarnes kroppsarbete, innan man kan
tala om egendomens afkastning. Kanske kunde samma familj lifnära
sig, om den endast ägde ett hus med en liten trädgårdstäppa, för så
vidt den utförde samma kvantum kroppsarbete på en närliggande
herrgård, men icke kunde man då saga, att familjen lefde af husets
afkastning. Skulle man till en 5,000-kronors egendoms afkastning
äfven räkna värdet af familjens kroppsarbete, skulle konsekvensen
fordra, att man till afkastningen å t. ex. en 100,000-kronors egen¬
dom också skulle räkna de penningar, som i löner utbetalades till
alla kroppsarbetare på gården. Ser man saken på detta sätt, som
jag nu tror mig visat vara det enda rätta, får man allt justera sin
Ang. en in¬
komstskatt för
år 1905.
(Forts.)
N:o 39. 36
Lördagen den 16 April.
Ang. en in- uppfattning, att de små jordbruksfastigheterna skulle afkasta mera i
konstskatt för procent af taxeringsvärdet än de större. Jag tror, att det förhåller
(Forts) sig tvärtom. Och tänker man efter, tror jag icke det skall blifva
så svårt att begripa, att det måste vara så. För det första stå de
små fastigheterna vanligen i högre pris per tunnland räknadt, emedan
byggnaderna därå ha ott jämförelsevis högt värde i förhållande till
jorden. Och saluvärdet tages naturligtvis i betraktande vid taxe¬
ringen, hvadan små fastigheter i allmänhet blifva högt taxerade i
förhållande till jordarealen. För det andra är det ju alldeles uppen¬
bart, att skötseln af jorden å så små jordbruksfastigheter som med
ett taxeringsvärde af 5- ä 6,000 kronor måste ställa sig bra mycket
dyrare än för de större. De äro i regel för små för att kunna hålla
dragare på, utan sådana måste oftast mot hög betalning legas. De
äro också för små, för att man å dem med fördel skall kunna använda
maskiner; allt arbete: sådd, skörd, till och med tröskning, måste
utföras för hand. Då därtill kommer, att inköpen af foderämnen
m. m. måste ske i mycket liten skala och priset och frakten alltså
å dessa förnödenheter måste komma att ställa sig betydligt dyrare
för de små jordbrukarne än för de större, har jag svårt att förstå,
huru man kan påstå, att sådana små jordbruksfastigheter skulle lämna
en högre procent i afkastning i förhållande till taxeringsvärdet än
de större. Det är, som sagdt, endast, om man till afkastningen räk¬
nar värdet af de små brukarnes eget kroppsarbete, som man kan
komma upp till så hög medelafkastning som 6 procent och däröfver.
Den kungl. propositionen vill alltså, så att säga, genom en bakdörr
insmuggla inkomstbeskattning för de små inkomsterna af kropps¬
arbetet på landet, medan kroppsarbetet i städerna, där det icke läm¬
nar minst 1,000 kronor i inkomst, fortfarande skall vara fritt, för
att icke tala om, att inkomsten af kapital, då denna understiger 1,000
kronor, också skall vara fri. Man vill icke en gång för dessa små¬
brukare, hvarom nu är fråga, såsom för andra inkomsttagare ända
upp till 4,000 kronor, föreslå något skattefritt afdrag — nej, af
dessa arbetsmyror på landet skall utkräfvas inkomstskatt ända till
den yttersta skärfven. Nog äro väl jordbrukarne redan förut till¬
räckligt betungade af skatter, utan att man behöfver lägga en ny
sådan på de minst bärkraftiga af dem. Den s. k. kommunalskatte-
kommittén upplyser oss om, att år 1897 uppgick kommunalskatten i
medeltal för jordbruksfastighet ända till 89 öre per fyrk, medan i
stad kommunalskatten för fastighet i medeltal uppgick endast till 57
öre pr fyrk och för inkomst till icke mer än 48 öre pr fyrk. Där¬
till kommer på landsbygden den dyra väghållningstungan. Då man
äfven besinnar, att de små jordbruksfastigheterna likaväl som de
större måste betala dessa dryga kommunalskatter fullt ut, äfven om
de äro högt iutecknade, tycker jag icke, att man kan hafva skäl att
hitta på nya skatter för småfolket bland jordbrukarne.
Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till den af herr
Beckman m. fl. afgifna reservationen.
Lördagen den 16 April.
37 N:o 39.
Herr Nordström i Höglunda instämde häruti.
Herr Brodin: Herr talman! Äfven jag har reserverat mig
mot utskottets betänkande i denna del. Grunden härtill har först
och främst varit den, att jag icke kunnat vara med om den dekla¬
ration för fastigheter, som utskottet föreslagit. Jag tror nämligen
icke, att resultatet häraf skulle blifva lyckligt i afseende å större
egendomar med slottsliknande byggnader, som kanske kosta lika
mycket som själfva egendomen och äro dyrbara att underhålla. Jag
föreställer mig, att för dessa egendomar den taxerade inkomsten och
sålunda äfven skattebidraget skulle gå ned högst betydligt. Hvad
åter de mindre egendomarne beträffar, tror jag, att de allra flesta
innehafvare af sådana icke med bästa vilja kunna deklarera, och
följaktligen skulle det äfven i fråga om dem blifva svårigheter. Att
innehafvarne af dessa mindre egendomar icke skola skatta, synes mig
vara orättvist. Men att gå så långt, som Kungl. Maj it föreslagit, har
jag icke kunnat vara med om. Någon sänkning af gränsen för skatte¬
friheten bör emellertid ske, ty för dessa egendomar har förut erlagts
tilläggsbevillning, och att de nu skola vara alldeles fritagna, är väl
något för mycket.
Vidare har min reservation föranledts af de skäl, som innehållas
i min motion om rederinäringens befriande från inkomstskatt, och
jag skall be att få yttra några ord härom.
Då det protektionistiska systemet år 1888 infördes, lades äfven
tull på fartyg. Men denna tull måste snart upphäfvas, enär det
visade sig, att endast gamla träfartyg, som voro tullfria, infördes.
Ingen svensk redare kunde med de höga pris, som blefvo en följd
af tullen, köpa fartyg för att i internationell fraktfart konkurrera
med utländska rederier, som använde mycket billigare fartyg.
Tullkommittén hade då föreslagit, att verkstäderna såsom surrogat
för tullen skulle få byggnadspremier, d. v. s. att de skulle vid
byggandet af fartyg få ersättning med visst belopp per ton, mot¬
svarande tullens storlek. Men detta ville Riksdagen ej gå in på.
Ej heller ville Riksdagen, sedan 1890 års sjöfartskommitté föreslagit,
att rederierna skulle få seglationspremier såsom ersättning för tullens
skadliga inverkan, vara med härom. Sedermera har en kommitté af
år 1900 föreslagit åtskilliga åtgärder för rederinäringens upphjälpande,
men det mesta såväl häraf som af hvad 1890 års kommitté för öfrigt
föreslagit har stannat i något af de administrativa verkens pappers¬
korgar.
Såsom ett bevis på, huru svårt det är att erhålla någon rättvisa
för sjöfartsnäringen, vill jag erinra om den konsulatafgift, som förr
betalats af svenska fartyg i utländska hamnar, där konsul finnes.
Denna afgift, som utgjorde visst belopp per ton, hade pålagts på
administrativ väg, således alldeles grundlagsvidrigt. Jag började
anno 1888 att med påvisande af denna skatts grundlagsvidrighet
väcka motion om dess borttagande. Vid många påföljande riksdagar
Ang. en in¬
komstskatt för
dr 1905.
(Forts.)
N.o 39. 38
Lördagen den 16 April.
Ang. en in- väckte jag motion i samma ämne, men ehuru vederbörande utskott
konurtskattföi- medgaf, att denna skatt icke blifvit på rätt sätt pålagd, kunde den
(Forts.) icke blifva afskaffad förr än till i år. Detta år är det första år,
den är borttagen. En skatt, som mot grundlagens bud hade pålagts
redarne, behöfde denna långa tid för att tagas bort.
Jag har velat påpeka detta till jämförelse med det sätt, på
bvilket jordbruket på de senare åren blifvit omhuldadt. Så bar
t. ex., för att bereda hypoteksbanken, af hvars affärer jordbruket är
intresseradt, möjlighet att erhålla billigare lån, stämpelförordningeu
ändrats så, att hypoteksbankens obligationer blifvit stämpelfria. Jäm¬
fören, mina herrar, dessa förhållanden med hvarandra och fanken på,
att rättvisa bör skipas åt alla näringar.
Herr talman, jag skall be att få yrka afslag å utskottets betänkande.
Herr Ohngren: Herr talman! Då denna fråga senast behand¬
lades i Riksdagen, uttalade jag ett beklagande af att friherre
von Schwerins jämväl då väckta motion icke blifvit nöjaktigt be¬
handlad af utskottet. I öfverensstämmelse härmed kommer jag nu
att yrka bifall till utskottets förevarande hemställan, och vill jag
vända mig mot de reservationer, som vidfogats densamma.
Herr Lindblad säger i sin reservation, att friherre von Schwerins
framställning möjligen kan komma att »vinna understöd af dem, som
ej synas så noga känna landsbygdens förhållanden och särskildt
svårigheten för våra nuvarande taxeringsmyndigheter att hunna verk¬
ställa taxeringen efter sådana grunder, och som ej vilja behjärta
svårigheten för det stora flertalet jordbrukare att föra fullständig
bokföring». För min enskilda del tror jag mig lika väl som flertalet
andra känna till landsbygdens förhållanden. Jag tror mig hafva
lika mycket som flertalet andra deltagit i taxeringsmyndigheters
arbeten, och jag tror mig i motsats mot herr Lindblad kunna påstå,
att taxeringen han verkställas enligt ifrågasatta grunder. Jag be-
hjärtar visserligen svårigheten för det stora flertalet jordbrukare att
verkställa fullständig bokföring, men här är icke fråga om det störa
flertalet jordbrukare, utan endast om dem, som hafva en inkomst af
minst 2,000 kronor. Af antalet jordbrukare, enligt statistiken upp¬
gående till ungefär 240,000, skulle omkring 20,000 beröras af denna
deklarationsskyldighet. Af dessa 20,000 torde emellertid åtskilliga
bedrifva någon industri såsom binäring och till följd däraf redan nu
vara skyldiga att föra böcker.
Alla, som hafva yttrat sig i denna fråga, hafva, såvidt jag
kunnat höra, erkänt, att det ligger rättvisa i det förslag, som fram¬
lagts genom friherre von Schwerins motion. Han vill å ena sidan,
att de fastighetsägare, som icke hafva en inkomst af 6 procent utaf
taxeringsvärdet, icke heller skola skatta för så stor inkomst, men å
andra sidan att de, som hafva större inkomst än 6 procent, också
skola beskattas för hela inkomsten. Den ärade reservanten, herr
Lindblad, talade om eu särskild kategori af fastighetsägare och öpp-
Lördagen den 16 April.
39 N:0 39.
Dåde för dem eu utsikt att någon gång i framtiden möjligen nå ett
rättvisare beskattningssätt, hvad inkomstskatten beträffade. Men han
förbigick, troligen af skäl, som icke finnas i reservationen omnämnda,
att det finnes en stor kategori af hemmansägare, hvilka, åtminstone
stundom, hafva en inkomst, som mångdubbelt ofverskrider de 6
procenten af taxeringsvärdet, nämligen ägare af skogshemman i Norr¬
land, de må nu vara bolagsmän eller egentliga hemmansägare. Dessa
hemman böra enligt min mening i hvarje fall beskattas efter den
inkomst, de verkligen gifva. I Norrland händer det ofta, att en
hemmansägare på grund af en större afverkning kan under ett enda
år hafva en inkomst af sitt hemman, som öfverstiger hela taxerings¬
värdet. All sådan inkomst undgår för närvarande, såsom vi veta,
icke blott debitering för inkomstskatt, utan äfven kommunal beskattning.
Nu är här fråga endast om inkomstskatt. Här är fråga om en
provisorisk skatteform. Här är fråga om att verkställa ett försök,
huruvida det icke låter sig göra att utan allt för stora svårigheter
beskatta äfven jordbrukarne efter deras inkomst. Man har därvid
särskildt att tänka på det rättvisa i, att ej blott de fastighetsägare,
som hafva mindre inkomst af sina fastigheter än 6 procent af
taxeringsvärdet, utan äfven de, som hafva mångdubbelt större inkomst,
få skatta efter den verkliga inkomsten. Huruvida statens inkomster
därigenom skulle ökas eller minskas, kan jag icke förutsäga. Sanno¬
likt blir skillnaden i det stora hela icke så stor. Men detta stöder
jag endast på förmodanden.
På grund af hvad jag nu anfört, ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan i denna del.
Herr Jansson i Krakerud: Herr talman! Jag begärde ordet
med anledning af den siste ärade talarens anförande. Jag undrade
öfver anledningen till, att han förklarade sig skola såväl rösta för
som yttra sig till försvar för utskottets förslag. Af hans anförande
fann jag emellertid, att skälet var, att han ansåge, att deklarations¬
skyldigheten endast skulle drabba de större jordbrukarne. Jag vill
då be honom vara god läsa sista momentet i 20 §. Där står: »En¬
hvar annan vare efter anmaning, som i denna förordning sägs, skyldig
lämna dylik uppgift.» Nu kan man invända, att det icke skulle
blifva så många, som blefve anmanade att lämna deklarationsuppgift.
Det är ju dock gifvet, att ingen vet detta. Det kan hända, att de
allra flesta blifva anmanade att göra det. Men om de icke erhålla
sådan anmaning, hur ställer det sig då? Jo, då finns för taxerings¬
myndigheterna ingen annan utväg än att sitta inom fyra väggar och
själfva bestämma, hur stor inkomst ifrågavarande jordbrukare hafva,
samt beskatta dem efter dessa beräkningar. Hvad blir då följden?
Jo, naturligtvis att i de flesta fall inkomsten komme att upptagas
allt för högt. Dessa små hemmansägare, som enligt de föreslagna
bestämmelserna icke skulle vara skyldiga att deklarera, skulle ju då
kunna klaga öfver den skedda upptaxeringen. Men därvid måste de
Avg. en. in-
Icomst skatt för
dr 1905.
(Forts.)
N:0 39. 40
Lördagen den 16 April.
Ang. en in- bevisa, att de både rätt i sina påståenden, och då blefve jn detta i
alla fal1 en själfdeklaration. Huru skulle för öfrigt dessa mindre
(Forts.)' hemmansägare bete sig för att kunna bevisa, att de vore för högt
upptaxerade? Det heter i 7 §, att afdrag får ske för aflöning, föda
och öfriga kostnader för de i och för rörelsen använda biträden och
arbetare. Beträffande sådana afdrag är det ju gifvet, att det beror
på taxeringsmyndigheterna, hvad de anse vara hit hänförliga utgifter.
Huru mycket skall en hemmansägare, som kanske sköter sitt hemman
med tillhjälp af halfvuxna söner och döttrar, få afdraga för lön till
dessa, och huru mycket skall han bokföra såsom kostnaden för deras
föda under året? Jag kan ej förstå, huru det kan gå för sig. På¬
ståendet, att det blott är de större jordbrukarne, som drabbas af
denna lag, är således enligt mitt förmenande oriktigt. Jag tror äfven,
att när denna fråga skall utredas på annat sätt, äu den nu blifvit
utredd i bevillningsutskottet, det vill säga så, att den skall tagas på
allvar, får man naturligtvis ta åtskilligt annat i öfvervägande. I
bevillningsutskottet gick det så till, att vid första behandlingen voro
de ordinarie ledamöterna närvarande, och de afslogo denna motion
eller — som man ju lika gärna kan kalla den — reservation. Sedan
ville slumpen, att, då man skulle fatta definitivt beslut, ett par af
de ordinarie ledamöterna voro borta, och i deras ställe inträdde supple¬
anter. Då man fattade detta definitiva beslut, förekom ingen diskussion,
och jag vet icke bestämdt, om nämnda suppleanter voro med vid
diskussionen under den första behandlingen eller icke; nog af, det
är således en ödets skickelse, som har föranleda att denna reservation —
eller motion, om man så vill kalla den — har blifvit tillstyrkt af
utskottet. Det synes mig nu vara orimligt att begära, att Riksdagen
på grund af en sådan utredning skall våga sig på att fatta ett beslut,
som afser en omkastning af hela vårt skattesystem.
Skall man, som jag nyss nämnde, införa detta system — hvilket
jag tar för gifvet en gång kommer att ske — får man väl också ta
hänsyn till åtskilliga andra saker. Jordbrukarne få för närvarande
betala dubbelt så mycket som inkomsttagare för kapital och äfven
för arbete, då det gäller byggnader, underhåll af kyrka och tingshus.
Därjämte drabbar vägunderhållet våra jordbrukare i vissa trakter
med så oerhördt stora summor, så att man kan undra på, huru de
kunna existera. Jag skall anföra ett par, tre fall från min hemtrakt.
Förliden vår fick ägaren af ett hemman med ett taxeringsvärde af
2,200 kronor kosta på sin vägbit 45 kronor. Agaren af ett annat
hemman med ett taxeringsvärde af 900 kronor fick kosta på sin
hemmanslott 15 kronor. När så härtill kommer, att det kan ligga i
länsmännens intresse att göra åtskilliga onödiga svårigheter och kost¬
nader, så kunna herrarne finna, att man får lof, då man skall införa
ett helt och hållet nytt skattesystem, att taga i öfvervägande alla
dessa förhållanden. Nu har ju utskottet också tänkt något på detta,
och med anledning däraf har utskottet föreslagit att göra åtskilliga
påminnelser i skrifvelsen till Kungl. Maj:t. Jag tror, att innan
Lördagen den 16 April.
41 N:o 39.
man röstar för bifall till detta förslag, bör man tänka på följderna
af denna skrifvelse. Under urtima riksdagen skref också Riksdagen
till Kungl. Maj:t och betonade nödvändigheten af en förmögenhets¬
skatt. Denna skatt kom till stånd, men nu har Kungl. Maj:t också
föreslagit en — jag vill icke kalla den fattigskatt, men i alla hän¬
delser kan man icke kalla den förmögenhetsskatt.
Jag har således här velat uttala, redan nu, dessa mina åsikter,
och jag hoppas, att kammaren måtte afslå ett förslag, som egentligen
icke finns någon som helst utredning om. Jag ber således att få
instämma i det yrkande, som herr Beckman framställt.
I detta anförande instämde herr Anderson i Hasselbol.
Herr Ericsson i Ofvanmyra: Herr talman, mina herrar! Då
jag vid betänkandet fogat en s. k. blank reservation, har jag begärt
ordet för att närmare angifva min ståndpunkt till frågan.
Jag får då till en början säga, att jag i det närmaste har samma
åsikt, som herr Beckman tillkännagifvit i sitt anförande. Han an¬
vänder dock i sin reservation ett uttryck, som jag för min del icke
kan gilla, och därför har jag ej velat instämma i densamma. Jag
syftar då på det uttryck, där han talar om, att det kan hafva visst
fog för sig att sänka skattskyldighetsgränsen för fonderad inkomst.
Jag hade vid förra riksdagen, då frågan var på tal, tillfälle att redo¬
göra för och omnämna de svårigheter och oegentligheter, som skulle
uppkomma, ifall man uppdroge olikheter i detta fall. Om man nu
skiljer inkomst af arbete från inkomst af jordbruksfastighet och från
fonderad inkomst, så låter det sig visserligen göra, där dessa in¬
komster hvar för sig uppbäras af skilda personer; men om det
däremot är en person, som har inkomst både af jordbruksfastighet
och af kapital och arbete, så får man genast se, att det uppstår
oegentligheter. Om t. ex. regeringens förslag skulle vinna bifall, så
får en jordbruksfastighet med ett taxeringsvärde af 5,000 kronor
utgöra inkomstskatt. Men om däremot en annan fastighetsägare har
eu fastighet, som är taxerad till 4,900 kronor, och därjämte har en
afsevärd inkomst på annat håll, skulle han blifva helt och hållet
befriad från inkomstskatt, därest hans sammanlagda inkomst icke
öfverstiger 1,000 kr. Bara den skillnaden på 100 kronor å taxerings¬
värdet skulle göra denna stora olikhet! Icke kan man införa lagar,
som äro så uppenbart orättvisa, som jag nu påpekat. Det är detta,
som utskottets majoritet har erkänt, hvarför den förordat utslag å
den kungl. propositionen. Jag tror således, att man icke i detta fall
kan följa herr Beckman och sänka gränsen för den fonderade in¬
komsten, ty då skulle man genast komma till samma oegentlighet.
Då emellertid utskottet såväl 1902 som 1903 erkänt, att de, som ha
fonderad inkomst, äro bärkraftigare än de, som ha inkomst af enbart
arbete, följer däraf, att man får söka vinna rättelse i detta fall; och
det har utskottet gjort genom sin hemställan under moment 4 i sitt
Ang. en in¬
komstskatt för
dr 1905.
(Forts.)
N:0 39. 42
Lördagen den 16 April.
Ang. en in- betänkande. Utskottet föreslår där en skrifvelse till Kungl. Maj:t
me<^ begäran, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen
(Forts) framlägga förslag till författning, däri man förutsätter en förmögenhets¬
skatt på all fonderad inkomst. Går man den vägen, tror jag, att
det skall skipas åtminstone så stor rättvisa, som det är möjligt.
Nu säger herr Beckman till sitt försvar, att han tror, att man
skulle kunna gå litet lägre, blott man icke kommer till existens¬
minimum. Jag vill då påpeka — och jag går därvidlag tillbaka till
Riksdagens skrifvelse år 1901 — att när Riksdagen åtog sig den
ökade försvarsbördan och skref på samma gång och begärde en
inkomstskatt, så anmärkte man tillika, att denna inkomstskatt borde
träffa endast de mera bärkraftiga. Man framhöll, att de personliga
bördorna för vårt försvar, som då blefvo afsevärdt större, drabbade
alla samhällsklasser lika, oafsedt bärkraften i öfrigt, och man ville
göra gällande, att, då den mindre väl situerade i samhället fick under¬
kasta sig lika dryga och tunga uppoffringar som den mer bärkraftige,
skillnad dem emellan skulle göras, åtminstone när det blef fråga om
att pålägga inkomstskatt. Jag vill hemställa till herrarne, huruvida
det då kan vara lämpligt att sätta gränsen under 1,000 kronors
inkomst. Jag vill erinra om, att regeringen, när den framlade sitt
förslag, ville befria äfven inkomst på 2,000 kronor. Detta tyckte
likväl såväl bevillningsutskottet som Riksdagen, att det var något för
högt tilltaget, hvarför man sänkte siffran till 1,000. Jag tror, att
man icke bör gå lägre, detta synnerligast som man till och med under
denna riksdag har gjort ganska afsevärda ansatser att höja såväl
existensminimum som gränsen för lättnader för mindre inkomst.
Jag tror icke, att det under sådana förhållanden är konsekvent att
på samma gång försöka sänka gränsen för inkomstskatt, så att den
skulle inträda vid mindre inkomst.
På den föredragna paragrafen ber jag att få yrka afslag.
Hans excellens herr statsministern Boström: Herr talman,
mina herrar! Då, efter det sätt för föredragning som kammaren be¬
slutat, bevillningsutskottets betänkande i sin helhet får behandlas och
jag hört samtliga de talare, som haft ordet, äfven yttra sig i anled¬
ning af Kungl. Maj:ts proposition om ökad utsträckning af inkomst¬
skatten, ber jag herrarne tillåta mig att upptaga tiden med några
ord till försvar för denna proposition.
När det föreslogs att fylla ett behof, som förelåg för statskassans
räkning — ett behof, som, enligt hvad jag för min del tror, ännu
icke fyllts — så gällde det naturligtvis också att se till, att man fick
lägga bördan på sådana ställen, att den icke skulle kännas alltför
tung. Jag tror för min del — trots hvad jag fått höra från flera
håll — att förhållandet är det, att dessa hemmansägare eller jord¬
ägare i fråga icke kunna anses vara ibland öfriga medborgare sär¬
skilt hårdt tryckta af skatter.
43 N:0 39.
Lördagen den 16 April.
Jag ber att få komma med några siffror, som icke blifvit anförda
här förut i dag, men som herrarne återfinna i den kungl. propo¬
sitionen från i fjol och som åberopas i årets proposition. Däraf fin¬
ner man, att af samtliga Sveriges jordbrukarefastighetsägare är det
endast 5,5 procent, som bidraga till inkomstskatten i den form, den
nu utgår. Således är det icke mindre än 94,5 procent, som äro fria.
Fäster jag mig åter vid fastigheternas värde, visar det sig, att
47,8 procent af fastighetsvärdet gå fria från inkomstskatt. Nu kan
man säga, att, då jordbruket är hvad vi kalla vår modernäring, det
vore litet egendomligt, om Sveriges jord skulle vara så svagt situerad,
att den icke skulle kunna draga någon smula större skatt, än som
sker. Häremot invänder man då, att om man går ned — såsom
Kungl. Maj:t föreslagit — till ett värde af 5,000 kronor för jord¬
bruksfastighet, respektive för »annan fastighet» till 6,000 kronor, är
det dock att gå för långt, tv då går man lägre ned, än hvad ett-skä¬
ligt existensminimum bjuder.
Såvidt jag förstår, har man därvidlag gjort sig skyldig till det
felet, att man beräknat inkomsterna till blott 6 procent af egendo¬
mens kapitalvärde och att man i öfverensstämmelse därmed antagit,
att ett hemman på t. ex. 5,000 kronor endast afkastar 300 kr. årli¬
gen. Yi skola komma ihåg, att när jag här talar om värde, är det
skuldfritt värde. Enligt den kungl. propositionen skulle nämligen
afdrag för skuld äfven här få äga rum. Efter den erfarenhet jag
har, är en person, som har ett hemman på 5,000 kronors fastighets¬
värde, icke någon illa situerad man. Och i beskattningsväg få vi
lägga märke till, att, medan han för allt det arbete han nedlägger
på sin egendom är fritagen från inkomstbeskattning, alla andra äro
skyldiga att för sitt arbete betala skatt för inkomsten af detsamma;
och det undras mig, om man ej, när man motsätter sig detta förslag,
af gammal vana glömt af att värdera de fördelar, jordbrukaren har
och för hvilka han ej såsom andra får betala skatt, nämligen förde¬
larna af fri bostad och vedbrand, som han har på sin egendom
oköpandes. Ty att märka är, att, när man skattar upp jordbruks¬
fastigheter, det blott är jorden, som beskattas, och att man ej får
taga någon hänsyn till åbyggnaderna. Köper jag således ett hemman
på 5,000 kr., får jag bostad på köpet. Och när jag lägger ihop
detta och vet, hvad en familj, som väl föder sig på ett hemman på
5,000 kr., kostar, tror jag ej, att man kan påstå, att afkastningen af
detsamma blott är 300 kr. Den är nog väsentligt högre.
Vidare vill jag erinra herrarne om, att man har beräknat, att
blott hälften af det belopp, som motsvarar tilläggsbevillningen, in¬
flutit i inkomstskatt å fast egendom, och denna har nu upphört
att utgå.
När jag vidare tänker på, att denna jord förut har kunnat bära
grundskatter och indelningsverk, så synes det mig, att, då det här
ifrågasättes att pålägga en skatt, som blott är afsedd att inbringa
Ang. en in¬
komstskatt för
år 1905.
(Forts.)
N:o 39. 44
Lördagen den 16 April.
Ang. en in- 400,000 kr. årligen, detta ej kan vara någon tung börda. Något
komstzkattför sådant kan man väl icke med fog säga.
(Forts.) Ja, säger man, men denna skatt är orättvis och obillig, ty annan
inkomst under 1,000 kr. beskattas ej. Jag tror dock, såsom jag nyss
nämnde, att jämförelsen härvidlag i någon mån haltar. Och särskild!
har ju Riksdagen skrifvit om, att den icke-fonderade inkomsten, d. v. s.
inkomst af arbete, är sämre situerad i skattehänseende än fonderad
inkomst, d. v. s. inkomst af kapital och fastighet, och detta, synes
mig, med full rätt. Således förefaller det mig, som om man icke
i den omständigheten, att inkomstskatt icke betalas för inkomst af
arbete under 1,000 kr., borde finna något, som berättigar afslag å
den kungl. propositionen. Och hvad kapitalet beträffar, är detta ju
en väsentligt bättre skattekälla än arbete. Detta är oomtvistligt.
Men beträffande å andra sidan det lilla kapital, som det här är fråga
om, undras det mig, om det ofta nog ej vore hardt att beskatta det
alltför mycket. Ty jag föreställer mig, att skatten ofta skulle drabba,
det kapital, som en änka får, sedan mannen fallit ifrån, eller som
vid arfskifte kan hafva tillfallit oförsörjda barn; och ett så litet kapi¬
tal, som det då är fråga om, är på långt när ej så skattekraftigt som
jordbruksfastighet.
Det är på dessa skäl, som jag för min del icke kan komma
ifrån, att det finnes goda skäl för att icke möta den kungl. propo¬
sitionen med så starkt motstånd.
Här yttrades särskilt af den siste talaren, att det kan inträffa
sådana fall: som t. ex. att eu person, som har en jordbruksfastighet
till värde af 5,000 kr., får skatta, under det att en annan, som äger
dylik fastighet till värde af 4,900 kr. jämte inkomst från annat håll,
går fri. Ja, det kan alltid hända vid gränser, att sådana ojämnheter
inträffa; det kan aldrig undvikas. Förhållandet är alldeles detsamma
äfven vid de nuvarande bestämmelserna. Sitter en person med en
jordbruksfastighet på 16,500 kr., så går han fri, men är värdet
16,700 kr., får han betala inkomstskatt. Som sagdt, när man har
måst bestämma vissa gränser, kan man alltid konstruera fram sådana
svårigheter.
Jag vill ej vidare taga herrarnes tid och uppmärksamhet i an¬
språk. Jag har blott velat säga, hvarför enligt mitt förmenande det
kungliga förslaget, som vill lägga skatt på dessa mindre fastighets¬
ägare, icke bör kunna anses obilligt.
Herr Ericsson i Ofvanmvra: Med anledning af hvad hans
excellens herr statsministern yttrade vill jag säga några ord.
Han talade om ömmande omständigheter för änkor och faderlösa
med mindre kapital. Jag vill blott hemställa till honom, huruvida
det icke kan finnas änkor och faderlösa med små fastigheter, hvilka
kunna vara lika fullt i behof af skattelindring som de förra; men
om Kungl. Majrts förslag nu skulle antagas, blefve det nog i beskatt¬
ningshänseende skillnad mellan dessa båda slag af änkor. Beträffande
45 N:0 39.
Lördagen den 16 April.
<len omtalade orättvisan, som alltid uppstår vid skattegränser, så är
-detta ej att jämföra med livad som kommer att inträffa, därest ifråga¬
varande Kungl. Maj:ts förslag varder antaget, ty då slipper den, som
har betydligt större inkomst än en annan, betala skatt. Det var blott
detta jag ville påpeka.
Hvad för öfrigt beträffar friherre von Schwerins motion, så in¬
stämmer jag till alla delar i hvad herr Beckman därom yttrade.
Herr Lindblad: Herr talman, mina herrar! Jag ber att få
yttra några ord med afseende på denna fråga, som i högsta grad
intresserar såväl landsbygden som de mindre städerna. I de större
städerna, särskild! Stockholm och Gröteborg, torde det nämligen icke
finnas så många fastigheter, som falla nedanför skattegränsen; men
däremot är det i de mindre städerna och hufvudsakligen på lands¬
bygden, som det af Kungl. Maj:t nu framställda förslaget skulle
komma att träffa.
Jag fäste mig vid ett yttrande af herr statsministern, däruti herr
statsministern anförde, att, då den svenska jorden förut kunnat bära
grundskatter och indelningsverk, det icke torde vara för mycket att
nu pretendera, att äfven denna skatt skulle med lätthet kunna bära».
-Jag vill dock fråga: är det nu en lämplig och rätt tidpunkt för att
söka återtaga någonting af hvad Kungl. Maj:t och Riksdag med full¬
komlig enighet genomfört? När man långt före detta från statsråds-
bänken, af Kungl. Maj:ts regering, i statsrådsprotokollen hört utta¬
las, att vår då gällande tilläggsbevillning innebar en oegentlighet och
en orättvisa särskildt mot de mindre fastigheternas ägare och i all
synnerhet mot dem, som vore skuldsatta.....när man hört detta
många gånger upprepas från regeringen, förefaller det egendomligt
att nu, just i fråga om beskattningen af dessa mindre fastigheter,
gå ytterligare ned på skatteskalan.
Hvad som yttrades angående dessa änkor och oförsörjda barn,
som få ett mindre kapital att lefva af, är redan bemött af den siste
talaren; och jag frågar, om det är rättvist, att en änka, som får en
gård i en mindre stad eller på landet och därpå får försörja sina
barn, skall komma i sämre ställning. Hon får ju arbeta med legda
krafter i jordbruket och dock betala tyngre skatter än denna andra
änka, som är i den lyckliga belägenheten att få förmögenhet i kapi¬
tal. Jag tror, att den senare och hennes barn ha lättare att draga
sig fram än den änka och de oförsörjda barn, som få söka lefva på
en dylik mindre fastighet.
Jag ber att få hänvisa till Danmarks exempel, där man så nyli¬
gen som i fjol antog en helt ny skattelag, i hvilken beskattningen är
ställd på fullt modern grund. Där har man verkligen lyckats genom¬
föra inkomstbeskattning af jordbruk, men det är tack vare den om¬
ständigheten, att danskarne, säga hvad man vill, ligga före oss såsom
jordbruksfolk. Jordbruket är deras hufvudindustri, men vår industri
har vänd! sig åt annat håll, och vårt jordbruk bedrifves ej såsom
Ang. en in¬
komstskatt för
dr 1905.
(Forts.)
N:0 39. 46
Ang. en in¬
komstskatt för
dr 1905.
(Ports.)
Lördagen den 16 April.
det danska, d. v. s. såsom industri. De äro, som sagdt, framom oss,
och de ha det så ställdt, att de kunna komma med inkomstens ut¬
räkning af sina jordbruk. Och därjämte är att märka, att danskarne
infört afdrag för hvarje inkomst, både beträffande mindre inkomst¬
tagare bland jordbrukarne och mindre fastighetsägare i städerna lik¬
som alla öfrige. Där behöfver man ej möta sådana oegentligheter
som i vår svenska lagstiftning, nämligen att det blott är inkomst af
kapital och arbete, som enligt bevillningsförordningen berättigas till
vissa afdrag jämväl i fråga om kommunalskatten. De afdrag, som
här tillåtas blott i inkomstskatteförordningen för olika skattebetalare,
medgifvas åter där för all beskattning, utom för bolag. Så rättvis
är man där. Det vore därför märkvärdigt, om just denna Riksdag,
vid hvilken många framställningar gjorts — af icke mindre än tre
motionärer — om förhöjning af existensminimum och utsträckning
af skattelindringen i fråga om inkomst af kapital och arbete, om
samma Riksdag skulle nu vara färdig att sänka gränsen för jordbruks-
beskattningen och den mindre fastighetsbeskattningen till en mycket
lägre siffra, än hvad som af Riksdagen en gång fastslagits. Vore det
fråga om att på allvar gripa sig an med hela vår skattelagstiftning
och att genomföra dennas lösning i stort, är jag öfvertygad om —
jag tänker nu särskildt på frågan om en förmögenhetsskatt — att
ingen röst från jordbrukarne eller de mindre fastighetsägarne i stad
komme att höja sig däremot. Men, mina herrar, vi äro ännu ej
där; vi arbeta fortfarande med en otillfredsställande bevillningsförord¬
ning, och herrarne kunna finna i betänkandet af en utredning, som
verkställts inom kansliet, huru det verkligen ställer sig med jord¬
bruks- och fastighetsbeskattningen i vårt land. Den är ingalunda
ställd i fullt rättvist förhållande till andra grenar af beskattningen,
utan den är redan nu hårdare såväl med hänsyn till bevillning som
äfven med hänsyn till inkomstskatt. Denna utredning återfinna
herrarne å sidan 34, där vi hafva en tablå, som visar den nuvarande
beskattningen; och en annan tablå, intagen å sidan 18, utvisar den
af Kungl. Maj:t föreslagna beskattningen. Jag frågar: kan det vara
riktigt, att en jordbruksfastighet, taxerad till 23,300 kronor, och en
annan fastighet, taxerad till 28,000 kronor, således båda lämnande
en inkomst af 1,400 kronor, skola beskattas på samma sätt som ett
kapital af 40,000 kronor, utlånadt efter 5 procent ? Rättvisan däraf
kan åtminstone ej jag finna.
Men jag upprepar ännu eu gång: är det fråga om att företaga
en nydaning af hela skattesystemet, är jag öfvertygad om, att äfven
jordbrukare och mindre fastighetsägare i städerna skola vara med
därom och icke säga nej. Den nyssnämnda beräkningen på sidan
34 visar de skatter, som utgå enligt bevillningsförordningen äfven
af skuldsatta fastigheter; och dessa kunna ju vara intecknade upp
öfver skorstenarne, som man brukar säga. Och de få ändå bära lika
stor skatt såväl i form af bevillning till kronan som i form af kom-
munalutskylder till kommunen.
47 N:0 39.
Lördagen den 16 April.
Men det föreliggande betänkandet talar icke blott om detta, utan
äfven om någonting annat. Det talar om att öfvergå till ett alldeles
nytt beskattningssätt beträffande den svenska jorden.
Rätt ofta hör man nu för tiden, särskildt i pressen, att stad och
land icke skulle ha skilda intressen. Senast i går läste jag i en af
våra större tidningar, Stockholms Dagblad, en ledare under rubrik:
»Rädslan för städerna». Jag undrar, om det icke kan vara skäl,
att landsbygdens representanter dock söka häfda den uppfattningen,
att det finnes olika intressen i stad och på land. Jag undrar just,
huruvida icke det beskattningssätt, som förordas i betänkandet och
hvarom nu förslag framställts af enskild motionär, är ägnadt att i
ganska hög grad stödja den åsikten, att det förefinnes särintressen
mellan stad och land.
Vi hörde en talare här nyss anföra, att det varit en »ödets
skickelse», som gjort, att detta betänkande fått den form det hade.
Ja, mina herrar, denna ödets skickelse kan komma att mycket ofta
inträffa i en framtid, om man nu utan betänkande kastar om kull
principen om särskilda representanter för landsbygden och särskilda
för städerna, en princip, som — säga hvad man vill — dock har
århundradens häfd för sig. Jag tror ej heller, att vårt lands jord¬
brukare äro mogna för att öfvergå till den beskattning sform, som här
ifrågasättes. Och jag anser det olämpligt att tvinga dem att göra
detta. Ty vill man icke på samma gång vidtaga någon ändring i
våra taxeringsmyndigheters sammansättning, så anser jag det vara —
jag vill icke säga alldeles omöjligt — men hart när omöjligt att
genomföra denna beskattningsform. Det skulle vara ytterligt svårt
att på ett något så när rättvist sätt, enligt de föreslagna nya grun¬
derna, verkställa fastighetstaxeringen och därvid till exempel skipa full
rättvisa med afseende på två lika goda fastigheter, af hvilka den
ena sköttes i viss mån bättre än den andra. Och det torde vara
omöjligt för våra taxeringsmyndigheter, sammansatta som de nu äro,
att taga på sitt ansvar att angifva, huru det i beskattningshänseende
ställer sig i fråga om skötseln af olika egendomar.
Det är väl att märka, att enligt den danska författningen före¬
komma helt andra beskattningsmyndigheter, än hvad vi arbeta med
här i Sverige. Ty våra taxeringsmyndigheter äro mycket tungt ar¬
betande organ. I Danmark har man, vill jag minnas, tre instanser
i beskattningsfrågor. Den första, som motsvarar våra bevillnings-
beredningar, är vald af de skattskyldige inom respektive distrikt.
Sedan kommer den andra instansen, som utgöres af ett skatteråd,
tillsatt helt och hållet af finansministern. — Jag frågar eder, mina
herrar: ären I beredda att införa ett dylikt beskattningsråd? —Sedan
har man såsom tredje instans ett öfverskatteråd, där amtmannen är
själfskrifven ordförande och som i öfrigt består af två ledamöter, ut¬
sedda af finansministern, och två ledamöter, valda af amtrådet ur dess
egen krets. Det är de tre instanser, som finnas. Redan den andra
instansen är, såsom vi finna, sammansatt af aflönaae tjänstemän;
Ang. en in¬
komstskatt för
dr 1905.
(Forts.)
N:o 39. 48
Ang. en in¬
komstskatt för
dr 1905.
(Forts.)
Lördagen den 16 April.
skyldighet är stadgad att anskaffa så noggranna upplysningar som
möjligt om jordegendomarnes beskaffenhet o. s. v. Man reser därför
omkring på landtgårdarna och verkställer besiktning för att vinna
nödig utredning särskildt i och för fastställande af den danska Eien-
domsskylden, som är satt i stället för de gamla grundskatterna. Det
är en kommission, bestående af ordförande och två valda ledamöter,
som verkställer dessa besiktningsresor — ungefär som våra domän¬
uppskattningar.
Jag har tagit mig friheten att i utskottet och sedan i min reserva¬
tion anföra, att det finnes dock andra möjligheter att undvika de
uppenbara orättvisor, som friherre von Schwerin påpekat i sin motion.
Och jag kan icke finna något rimligt skäl, hvarför man skulle, åt¬
minstone till en början, gå längre, än jag antydt i reservationen. Af
en af mig åberopad utredning af aktuarien Flodström, som aflämnades
till 1902 års Riksdag, finna herrarne på sidan 10, att det är en tablå
öfver jordbruksfastigheternas olika taxeringsvärden, enligt hvilken
endast ett antal af 750 dylika fastigheter äro åsätta 100,000 kronors
taxeringsvärde och däröfver, och som sålunda falla under den pro¬
gressiva skatteskalan. Det är just i fråga om dessa fastigheter, som
de nuvarande bestämmelserna om fastighetsinkomstens beräknande efter
6 procent äro så betungande. Det kan ju hända, att det är omöjligt
för ägarne af ifrågavarande fastigheter att af dem erhålla en afkomst,
uppgående till 6 procent af taxeringsvärdet. Särskildt gäller detta
i vår bördigaste provins, Skåne, där det finnes många fideikommisser
och andra stora egendomar, som äro utarrenderade. Och i dessa fall
kan det icke gärna tänkas annat, än att jordägaren får nöja sig med
vida mindre än sex procent, då ju äfven arrendatorn måste lefva och
dessutom betala ränta å inköpta inventarier, bekommet förlag och
dylikt. Det är, som sagdt, under sådana förhållanden otänkbart, att
dessa utarrenderade fastigheter kunna gifva ägarne några sex procent
i inkomst. Men då man finner, att det är ett så litet antal fastig¬
heter som 750 i hela vårt land, hvarom det här är fråga, må man
väl, om man erkänner orättvisan att för dem tillämpa den progressiva
skatteskalan i all dess stränghet, taga bort hvad som är möjligt att
undanröja. Man hörde icke talas härom, sa länge tilläggsbevill-
ningen förekom, hvilken ju utgick med samma belopp som den all¬
männa bevillningen. Men nu, sedan man fått den progressiva prin¬
cipen införd, då heter det från dem, om hvilka jag nu talat, att det
är omöjligt att bära dessa ökade skattebördor. Ja, mina herrar,
låtom oss gå dessa önskningar till mötes i denna del! Låtom oss
säga: Kan ni genom ordentlig bokföring — och det har man rätt
att fordra af ägare till sådana .störa fastigheter — kan ni visa edra
verliliga inkomster, må det stå eder fritt!
Såsom jag redan i min reservation påpekat, kan jag icke vara
med om att, såsom utskottet föreslagit, beräkna värdet af bostads¬
förmån »efter i orten gällande medelpris». Jag ber herrarne betänka,
huru svårt det skall vara att få ett bestämdt hyresvärde på ett af
49 N:0 39.
Lördagen den 16 April.
de större slotten, som förekomma i Skåne eller annorstädes; ja, det
blir platt omöjligt att härvidlag få fram ett sådant hyresvärde enligt
i orten gängse pris. Det är onekligen en fördel för en så situerad
person att få bebo ett sådant slott, och därför bör den, som åtnjuter
denna fördel, skatta för densamma. Men jag kan icke finna annat,
än att denna skatt bör stå i skäligt förhållande till det brandförsäkrings¬
värde, som till äfventyrs är åbyggnaderna åsatt. På så sätt tror jag,
att man fortfarande kunde se till, att de, som verkligen ha råd att
bebo sådana dyrbart bebyggda egendomar, också finge betala skälig
skatt därför.
Jag finner det icke tillrådligt, att man nu går längre i med¬
gifvande, än att man säger som så: låtom oss, där det är möjligt—-
d. v. s. i fråga om dem, som drabbas af den progressiva skatteformen
— skipa rättvisa. Men låt icke hänsynen till dessa få leda därhän,
att vi, såsom talaren på värmlandsbänken visade blifva följden, komma
att få samma beskattningsätt ända ned ifrån den minsta ända upp
till den största fastigheten.
Herr talman! Jag bar icke något annat yrkande än om bifall
till den af herr Beckman med flere afgifna reservationen.
Friherre Barnekow: Herr talman, mina herrar! Sedan vid
antagandet af den nuvarande lagen om inkomstskatt ställde jag mig
mycket betänksam mot densamma. Och jag har aldrig kunnat finna,
att denna lag tillkommit i öfverensstämmelse med rättvisans kraf.
Jag skall be att få återgå något i tiden för att söka klargöra
min ståndpunkt, och jag vill då gå tillbaka till den tid, då man stred
om grundskatternas afskrifvande.
Jag var en af de ifrigaste inom Riksdagen att strida för dessa
skatters afskrifvande, därför att jag ansåg, att de drabbade orättvist.
Men jag har icke en utan flera gånger, då fråga var om grund¬
skatternas afskrifvande, uttalat den principen, att jag icke ville vara
med om att helt och hållet aflyfta dessa onera från jordbrukare, utan
att jag ville fördela dem jämnare och likformigare på all förmögen¬
het. På samma gång har jag äfven gjort gällande den åsikten, att
dessa skatter borde fördelas efter en progressiv norm. Ty aldrig kan
väl ett progressivt beskattningssystem vara mera rättvist, än då det
är fråga om anskaffande af medel till försvaret.
Jag vill visserligen icke gå så långt som somliga personer och
säga, att arbetarne i vårt land ha ingenting att försvara och därför
ingen skyldighet att bidraga till försvaret. Men jag vill påstå, att
arbetarne ha mycket mindre att försvara än den, som har förmögen¬
het, och särskilt den, som äger fastighet. Ty, mina herrar, dessa
senare drabbas väl ändock hårdast i händelse af krig. Därför har
jag också alltid framhållit den åsikten, att dessa böra bidraga mera
till försvaret och bidraga progressivt.
Men när man skulle ordna skatteförhållandena och i stället för
de 10 millioner, som afskrifvits från jorden i form af grundskatter,
Andra Kammarens Prof. 1904. Ar:o 39. 4
Ang. en in¬
komstskatt för
dr 1905.
(Forts.)
N:o 39. 50
Lördagen den 16 April.
Ang. en in¬
komstskatt för
dr 1905.
(Forts.)
antaga en ny skatt, som skulle motsvara dessa ock vara progressiv
med samma natur som grundskatterna, då hänförde man denna nya
progressiva skatt till bevillningen och gjorde den därigenom rörlig.
Och, mina herrar, det kan medföra fara att göra en sådan progressiv
beskattning som denna beroende af bevillningen. Jag har för min
del varit helt och hållet emot denna princip, att den progressiva in¬
komstskatten skulle äga form af bevillning. Men när så är för¬
hållandet, att den en gång fått denna form, kan man icke hjälpa det.
Om man ej kan låta jordbrukaren själfdeklarera, därför att det
skulle kunna medföra vissa svårigheter, utan ser sig nödsakad be¬
stämma en viss summa, som jordbrukaren har att betala i inkomst¬
skatt i förhållande till fastighetens taxeringsvärde, så bör man dock
icke sätta denna summa så högt som till sex procent, utan söka finna
ett lämpligt medeltal. I sådant afseende hade jag vid 1902 års riks¬
dag motionerat om, att inkomst af jordbruksfastighet skulle beräknas
efter fem procent af taxeringsvärdet, således i likhet med hvad som
vore fallet i fråga om beräkning af inkomst af annan fastighet och
frälseränta. Men detta vann icke Riksdagens bifall.
Hvad slutligen vidkommer dessa mindre jordbrukare, anser jag,
att om den princip, jag från början omfattat, att denna skatt skulle
vara en ersättning för grundskatterna, är riktig, hade man, såsom
regeringen nu gjort, kunnat gå ganska långt ner på inkomstskalan i
fråga om fastighetsägare. Men såsom det nu är, med skatten an¬
ordnad i form af en rörlig bevillning, tror jag, att det blir orätt att
gå för långt ner.
Det må väl vara, att regeringen har rätt i princip, men jag
skulle dock ha önskat, att regeringen icke gått så långt ner som till
5,000 kronors taxeringsvärde, ty därigenom kommer man så långt,
att en person, som har 300 kronor i inkomst, han skall betala skatt,
då detta belopp, såsom redan är påpekadt, är lägre än det fastställda
minimibeloppet.
Härvidlag har jag den uppfattningen, att det taxeringsvärde, där
denna beskattning skulle inträda, borde sättas till 10,000. Efter fem
procent skulle då eu jordägare, som har fastighet till ett taxerings¬
värde af 10,000 kronor, beräknas ha en inkomst af 500 kronor —-
och det är just existensminimum. Därigenom tror jag, att man skulle
komma rättvisan närmare.
Vidare anser jag, att en jordägare eller fastighetsägare, som har
fastighet till ett värde af 10,000 kronor, han är lika väl situerad,
ja, kanske bättre situerad än en arbetare, som har 1,000 kronor i
inkomst. Däraf framgår, att beskattningen bör vara olika i fråga
om inkomst af arbete och inkomst af fastighet. Ty jag tror icke,
att jag begår någon orättvisa, då jag säger, att en ägare af en fastig¬
het med 10,000 kronors taxeringsvärde har lika lätt att betala skatt
till staten som eu arbetare, hvilken förtjänar 1,000 kronor. Jag har
således egentligen ingenting emot lagen annat än i den form, hvari
den nu föreligger. Men då jag icke ser någon möjlighet att i när-
Lördagen den 16 April.
51 N:o 39.
varande stund kunna få den ändrad i öfverensstämmelse med mina
åsikter i denna sak, skall jag för närvarande icke göra något yrkande.
Jag vill slutligen påpeka angående denna själfdeklaration, att
då jag under striden om grundskatterna ifrade för dessa grundskatters
afskrifvande, var det därför, att jag ansåg dem vara orättvisa och
önskade åstadkomma mera rättvisa i beskattningsafseende. Ty icke
kan det till exempel vara öfverensstämmande med rättvisa, att en
person får skatta efter en beräknad inkomst af 40,000 kronor, då
ban på heder och samvete samt med företeende af räkenskaper kan
styrka, att ban icke äger mer än 20,000 kronor. Och orättvisan i
detta fall blir ännu större, då skatten är progressiv. Nog vore det
önskvärdt, om själfdeklaration kunde införas, så att denna orättvisa
därigenom försvunne. Men om det icke är möjligt för alla fastighets¬
ägare att själfdeklarera, skulle man kunna tänka sig saken ordnad
på det sätt, att de, som kunde framlägga fullständiga räkenskaper,
skulle få själf deklarera. Det är ju alldeles gifvet, att, om man af-
skrifvit en beskattning, som var orättvis, för att få en rättvis, man
då icke skall ställa så till, att man i stället får en annan beskatt¬
ning, som till alla delar är lika orättvis.
Herr talman, jag bar intet yrkande att göra.
Herr Berg i Göteborg: Med kännedom om stämningen i denna
kammare med afseende å jordbrukarnes själfdeklaration, hade jag icke
tänkt att begära ordet vid behandlingen af detta betänkande. Emeller¬
tid har ett yttrande af en talare ifrån Värmland uppkallat mig.
Han har kommit med en liten interiör ifrån bevillningsutskottet,
däri han afslöjade det förhållandet, att det föreliggande förslaget har
tillkommit därigenom, att två suppleanter vid ärendets slutliga be¬
handling inträdt i stället för två ordinarie medlemmar. Detta är
ju alldeles riktigt, och jag är en utaf dessa »betes noires», som fått
detta mig slungadt i ansiktet flere gånger. Märkvärdigt nog. Ty
jag anser, att jag har rättighet att uttala mig och rösta enligt mina
åsikter, äfven vid det olyckliga förhållande att jag endast är supp¬
leant inom utskottet.
Jag är stadsbo, och det skulle således möjligen kunna antagas, att
det skulle vara den här af eu föregående talare framhållna motsättningen
mellan land och stad, som skulle ha gjort, att jag röstat så som skett
i denna sak. Så är emellertid naturligen icke förhållandet. Jag
har ansett, att det vore en åtgärd af rättvisa att införa själfdeklara¬
tion äfven för jordbrukarne.
Det har på många sätt här påvisats, att det skulle bli mycket
svårt att genomföra en sådan reform. Ja, det erkänner jag. Jag
skulle visserligen icke anse mig befogad eller lämpad att anvisa
någon utväg, huru detta skulle på ändamålsenligt sätt kunna åväga¬
bringas. Men till och med den värste motståndaren mot detta för¬
slag har här i dag förklarat, att han icke anser det vara alldeles
omöjligt att genomföra.
Ang. en in¬
komstskatt för
dr 1905.
(Forts.)
N:o 39. 52
Lördagen den 16 April.
Ang. en in- Han talade också om, att det icke skulle vara omöjligt att
komstskaUför skipa j'uH rättvisa. Ja, i hvilket lifvets förhållande är detta möjligt?
*Forts Det kunna vi väl icke tänka oss. Men om en sådan lag som denna
blefve genomförd, så förmodar jag, att man härvidlag som öfver allt
annorstädes så småningom finge gå mot målet: full rättvisa. Då
man ju vet, att vår folkskolebildning är jämförelsevis mycket hög,
och säkerligen icke står efter för densamma i vårt grannland Dan¬
mark, som framhållits såsom föregångslandet i jordbruksafseende,
kan jag icke förstå, hvarför man icke skulle kunna genomföra den
förändringen, att jordbrukarne äfven här i landet skulle kunna åläggas
att själfdeklarera. Ett skäl till, hvarför jag gått med om detta för¬
slag, är det, att följderna af detsamma icke skulle drabba de minsta
jordägarne, d. v. s. de jordägare, som vore minst skickade för en
ordnad bokföring, utan det skulle ju drabba jordbrukare med jäm¬
förelsevis stora egendomar; och dessa måtte väl ej vara så okunniga,
att de icke skulle kunna efter bästa samvete inrätta eu liten bok¬
föring, så att de skulle kunna själfdeklarera.
Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Jansson i Krakerud: Herr talman! Jag begärde ordet
med anledning däraf, att den siste ärade talaren tycktes ha fattat
hvad jag här sagt, så, att jag velat göra gällande, att han eller nå¬
gon annan skulle inom utskottet ha handlat i strid med våra grund¬
lagar. Med fäst afseende därå vill jag nämna, att något sådant åt¬
minstone aldrig varit min mening. Ty naturligtvis har en supplent
såväl som en ordinarie ledamot både skyldighet och rättighet att rösta
efter sin öfvertygelse. Den af mig här omnämnda händelsen är för
öfrigt icke någon enstaka företeelse, utan det är gifvet, att dylikt
inträffar allt emellanåt inom alla utskott. Mitt anmärkta yttrande
var således alldeles icke afsedt att innebära något klander vare sig
mot suppleanterna eller utskottet i dess helhet. Hvarför jag om¬
nämnde hvad som passerat, var, därför att frågan är så viktig, att det var
nödvändigt, att det kom till kammarens kännedom, att jag åtminstone för
min del icke ansåg, att densamma på det sättet blifvit fullständigt utredd.
Herr Tro lie: Herr talman! Jag skall — oberoende af om jag
är ordinarie eller suppleant i utskott, oberoende af om jag tillhör
stad eller land — oförhållsamt här förklara, att för min del har jag,
visserligen efter någon tvekan, beslutat mig för att taga utskottets
förslag i denna del, som behandlar den mycket omtalade så kallade
skyldigheten för jordbrukarne att själfdeklarera.
Då jag detta gör, är det därför att jag, i motsats till de flesta,
som här, åtminstone ifrån landtmannahåll, yttrat sig, icke direkt
fattar deklarationen såsom något slags pliktfråga, utan jag fattar de¬
klarationen såsom en rättighet, som man icke kan, utan att åsidosätta
krafvet på likställighet i beskattningsafseende, längre förhålla dem,
som jag anser ha rätt till eu sådan förmån.
53 N:o 39.
Lördagen den 16 April.
Står man på denna ståndpunkt, tror jag, att man får en annan
syn på tingen än många af mina vänner ock kamrater från lands¬
bygden ha. Jag menar, att det å ena sidan är statens rätt, därest
en fastighet skulle afkasta — såsom ju också kan ske — mer än 6
proc. å taxeringsvärdet, att få ut hvad som under sådana förhållanden
tillkommer densamma, och å andra sidan den enskildes rätt att, om
han kan visa, att hans inkomst icke uppgår till det beräknade be¬
loppet, få genom uppgift på heder och samvete styrka detta.
Med den ståndpunkt, jag sålunda intager, kan jag naturligtvis
icke låta de här under debatten anmärkta svårigheterna afspisa mig
från att försöka bidraga till frågans lösning. Jag är ingalunda blind
för svårigheterna. Jag vet mycket väl, att detta liksom hvarje annat
Hytt system första gången mottages med misstro och blandade känslor,
men det går nog här som på många andra områden, att sådant där
går öfver med tiden. Människor äro icke så dumma, som man tror.
De äro bildbara. Och detta gäller nog äfven i detta fall, blott de
få tillfälle att se, att det icke gifves någon annan utväg till rättvis
beskattning på inkomst än att själfdeklarera. Jag är således icke
rädd för den omständigheten, och jag skulle just kunna åberopa
hvad herr Lindblad här nyss omnämnde, nämligen förhållandena i
Danmark. Jag vet af personlig erfarenhet, att den rädsla, som där
till en början visade sig, då det gällde att försöka genomföra dylik
lag i Danmark, och hvilken naturligtvis förefanns framför allt bland
de mindre jordbrukarne, den är numera nästan försvunnen. Och jag tror,
att förhållandet skulle bli detsamma i vårt land, eftersom våra för¬
hållanden, åtminstone hvad beträffar den provins jag tillhör, i mycket
äro att jämnställa med dem, som råda i Danmark.
Eu bland de anförda svårigheterna är ju, att de, som äro deklara-
tionsskyldiga, skulle blifva skyldiga att föra böcker. Skyldigheten
att föra böcker och deklarationsskyldigheten stå dock icke alls i
något oafvisligt sammanhang med hvarandra. Redan nu finnes ju
deklarationsskyldighet för andra inkomsttagare, de där icke ha skyl¬
dighet att föra böcker. För öfrigt tror jag alls icke, att den bok¬
föring, som erfordras för att kunna göra själfdeklaration, behöfver
vara något inveckladt »dubbelt italienskt» bokhålleri. Det behöfves ju
blott två konton, två sidor, en för inkomster och en för utgifter. Det
tror jag, att vi kunna lära oss allesammans.
Svårigheterna äro naturligtvis dock så beaktansvärda, att ej ens
jag påfordrar, att man nu skall helt genomföra denna rättfärdiga princip.
Man måste kanske på något sätt kompromissa, om jag nu får an¬
vända detta förhatliga ord. Det har försökts här på många sätt.
Herr Lindblad har gifvit en anvisning om, att skyldigheten till själf¬
deklaration skulle inträda, då progressionen i skattskyldigheten in¬
träder. Jeg kan icke neka till, att det gifvetvis fins logik i detta,
att, när den svårare arten af beskattning inträder, då må man mera
än annars vara berättigad att på heder och samvete förklara och upp¬
gifva hvad man har i inkomst. Men med den ståndpunkt, jag intager,
Ang. en in¬
komstskatt för
dr 1905.
(Forts.)
N:0 39. 54
Lördagen den 16 April.
Ang. en in- ligger det den orättvisan i herr Lindblads förslag, att man ju undan-
komstskattför håller en synnerligen stor del af de skattskyldige den rätt, hvarom
jag takt. Jag för min del skulle helst vilja se, att denna fråga
°r ' kunde provisoriskt lösas så, att hvilken som helst ägare af fastighet
hade valfrihet mellan att deklarera eller att erlägga skatt efter den
beräknade procenten af fastighetens taxeringsvärde. Jag vill emeller¬
tid icke neka till, att eu sådan valfrihet, ehuru i princip fullt riktig,
skulle i praktiken kunna leda därtill, att staten i många fall kunde
blifva »klådd». Ty man kan ju tänka sig, att en fastighetsägare ett
år, då han haft goda inkomster, passade på att begagna sin valfrihet
och i stället för att deklarera valde att erlägga skatt efter den be¬
räknade inkomsten af sex procent å taxeringsvärdet, under det han
vid de tillfällen, då han haft dåliga inkomster, valde att deklarera.
Jag är icke blind för den fara, som kan ligga häri. Och jag tror
därför, att utskottets »streck» — 2,000 kronors inkomst — är det
minst orättvisa och minst farliga att tills vidare stanna vid. Ty i
allmänhet torde de fastighetsägare, som stå under detta streck, vara
sådana, som icke i nämnvärd grad orättvist drabbas af inkomstskatt,
grundad därpå att inkomsten beräknas till sex procent af fastigheter¬
nas taxeringsvärden.
Herr Lindblad yttrade ock, att förslaget i denna del visade,
att intressena på landsbygden äfven i detta afseende vore vidt skilda
från städernas. I detta herr Lindblads yttrande kan jag däremot
icke finna någon klarhet. Ty här gäller frågan endast, huruvida
ägare af fastighet skall hafva rätt eller icke att själfdeklarera och
intet annat.
Jag skall emellertid icke göra något yrkande.
Herr C. Persson i Stallerhult: För min del anser jag, att, om
man bibehåller det nu gällande stadgandet om beräkning af sex pro¬
cents inkomst af jordbruksfastighet, man därigenom har en siffra,
som är snarare för hög än för låg. Men äfven om denna siffra, 6
procent, är, som sagdt, något för hög, så vill jag i alla fall hellre
bibehålla denna beräkningsgrund än vara med om införande af själf-
deklaration på detta område. Ty ett stadgande om själfdeklaration
härvidlag vore visserligen ganska lätt att fullgöra för den, som hade
sin fastighet utarrenderad; där är ju den inkomst man har af fastig¬
heten alldeles gifven och bestämd; men för den, som själf brukar
eller låter bruka sin fastighet lär det nog bli ganska kinkigt och
svårt att kunna lämna några bestämda uppgifter om den inkomst
man verkligen har af denna fastighet. Därför vill jag, såsom jag
nyss sade, hellre betala inkomstskatt för min jordbruksfastighet efter
detta beräknade inkomstbelopp af sex procent än afgifva deklaration
rörande inkomsten af fastigheten. På grund häraf är det också
klart, att jag vill bibehålla den ifrågavarande paragrafen oförändrad,
såsom den för närvarande lyder.
Men det är emellertid icke så mycket för att säga detta, som
55 N:o 39.
Lördagen den 16 April.
jag begärt ordet, utan egentligen för att nämna något angående det
från Kungl. Maj:t komna förslaget. Äfven i år föreligger samma
kungl. proposition, som i fjol framlades och som då bemöttes så
omildt af såväl bevillningsutskottet som äfven af en del talare bär i
kammaren. För min del kan jag emellertid icke annat än finna, att
det ligger en rättvisa i detta Kungl. Maj:ts förslag. Ty då Riksdagen
alltjämt beslutar statsutgifter till ganska höga belopp och därför
måste på samma gång, för att kunna betacka dessa stora utgifter,
på alla håll se sig om efter nya inkomstkällor — det har ju till och
med gått så långt, att en tillverkare af svagdricka till afsalu måste
för denna tillverkning betala skatt — så är det ju klart, att man
måste se till, huruvida icke de direkta skatterna skulle kunna i
någon mån höjas utöfver det belopp, hvarmed de nu utgå. Då ligger
det väl ock ganska nära till hands att söka efter sådana skatteföremål
som dem, hvilka Kungl. Maj:t nu föreslagit, eller sådana jordbruks¬
fastigheter, hvilka för närvarande ej äro underkastade inkomstskatt.
Visserligen kan det nu tyckas, att Kungl. Maj:t går väl långt, då
härvid medtages jordbruksfastigheter med ända ned till 5,000 kronors
taxeringsvärde och således vill, att äfven för dylika små egendomar
inkomstskatt skall betalas. Men för att kunna bedöma rättvisan häraf
är det nödvändigt att ställa sig på den rätta grunden, som är den,
-att den nu utgående inkomstskatten är afsedd att utgöra en ersätt¬
ning för den under flere år gällande tilläggsbevillningen. Huru ut¬
gick då denna? Jo, alldeles efter samma grunder och till samma
belopp som den ordinarie bevillningen. För jordbruksfastighet fick
man således utgöra tilläggsbevillning, äfven om fastigheten hade ett
så lågt taxeringsvärde som 100 kronor, och detta äfven om man hade
flere hundra kronors skuld på fastigheten, ty man fick då icke göra
något afdrag för på fastigheten Infilande skuld. Här åter, i Kungl.
Maj:ts proposition, föreslås det, att endast för fastigheter med minst
5,000 kronors taxeringsvärde skall erläggas inkomstskatt, som i så
fall, om fastigheten är taxerad till just 5,000 kronor, utgör blott 3
kronor, efter beräkningsgrunden om sex procents inkomst. Och dess¬
utom är härvid att märka, att, i händelse man har någon som helst
skuld på eu dylik 5,000-kronors-fastighet, man icke behöfver för
densamma erlägga någon inkomstskatt alls, ty rätt till skuldafdrag
skulle väl gälla äfven här.
Man får väl också lof att medgifva, att denna inkomstskatt måste
i viss mån anses utgöra en ersättning för de skatter, som förut hvi-
lade på själlva jorden och som numera blifvit från densamma af-
lyitade. Här har påmints om, hurusom jorden förut varit tryckt af
grundskatter och indelningsverk och hurusom det behöfdes mycket
och starkt knot, innan man kunde få dessa besvär afskrifna, och man
har velat anse, att de nu föreslagna bestämmelserna afsåge att liksom
återupplifva dessa pålagor. Men detta knot öfver grundskatter och
indelningsverk hade sin grund icke helt och hållet däri, att dessa
pålagor skulle vara tunga och tryckande, utan äfven däri, att de
Ang. en in¬
komstskatt för
dr 1905.
(Forts.)
N:o 39. 56
Lördagen den 16 April.
Ang. en in- hvilade på endast två tredjedelar af den svenska jorden, under det
komstskattför däremot den återstående tredjedel var fri från sådana skatter.
(Forts) Man vi^e därför hafva en utjämning, och denna är ju vunnen. Då
är frågan den: När så är, skulle det då icke vara rättvist och riktigt,
att man måste underkasta sig att för sin skuldfria fastighet på 5,000
kronor betala en inkomstskatt med detta låga föreslagna belopp 3
kronor. Jag för min del har icke mod att säga nej därtill, utan jag
vill i hvad på mig ankommer biträda detta förslag om direkt inkomst¬
skatt för dessa jordbruksfastigheter. Jag tänker nu icke för att styrka
riktigheten af denna min uttalade åsikt anföra en mängd siffror, men
jag skall dock be att få i detta hänseende taga ett exempel från det
län jag tillhör. Grundskatter samt indelningsverk — rustning och
rotering — tryckte, före afskrifningen, jorden i detta län till ett be¬
lopp af 8 kronor 44 öre per 1,000 kronors taxeringsvärde. Hade man
således en jordbruksfastighet med 10,000 kronors taxeringsvärde, fick
man betala 84 kronor 40 öre i grundskatter samt såsom rustnings- och
roteringsskyldighet. Huru ställer det sig åter nu, enligt detta för¬
slag, med en dylik 10,000-kronors-fastighet? Jo, efter sex öre per
100 kronors taxeringsvärde får ägaren betala 6 kronor i ordinarie
bevillning och dessutom ytterligare 6 kronor såsom inkomstskatt,
ifall fastigheten är helt och hållet skuldfri; är den behäftad med
skuld, så får afdrag i inkomstskatten göras för skuldränta. Det blir
således allra högst 12 kronor, som ägaren af en till 10,000 kronor
taxerad jordbruksfastighet skulle få enligt Kungl. Maj:ts föreliggande
förslag betala i sammanlagd skatt till staten, medan han förut i bara
grundskatter och för af indelningsverket föranledda besvär hade att
för samma fastighet vidkännas en utgift af 84 kronor 40 öre. Jag
frågar då, huruvida den nu föreslagna direkta skatten för dessa jord¬
bruksfastigheter kan anses vara för hård och verka alltför tryckande?
Därpå svarar jag om igen, att jag icke anser detta, under de nu rå¬
dande förhållandena, då statsverket i följd af sina stora utgifter måste
tillföras så mycket inkomster som möjligt.
Ja, då har man invändt, att man möjligen skulle vara benägen
för att gå med på Kungl. Maj:ts förslag, om detta hade omfattat
äfven andra fonderade inkomster, såsom af kapital. Jag vill då icke
förneka, att, om Kungl. Maj:ts förslag varit på det sättet utvidgadt,
man äfven i den delen skulle åstadkomma rättvisa och utjämning.
Men hvar och en har ju under hela tiden, intill dess att Kungl.
Maj:ts förslag skulle här företagas till afgörande, haft rättighet att
väcka motion om ett sådant tillägg till detta förslag, ja, jag hade
så när sagt, att man ända tills i dag kunnat föreslå ett dylikt tillägg,
och dock har ingen begagnat sig af denna rättighet.
För öfrigt är det ju Riksdagen sjfilf, som föregått Kungl. Maj:t
med exempel härutinnan. Anda till 1893 utgick tilläggsbevillningen
efter alldeles samma grund som den ordinarie bevillningen och hvilade
alltså lika på alla de särskilda slagen af skatteföremålen. Men år
1893 kom man och sade, att det icke gick för sig att hafva lika
57 N:0 39.
Lördagen den 16 April.
stor tilläggsbevillning på inkomst af kapital eller arbete som på in¬
komst af jordbruk, och samma års Riksdag biföll också ett förslag
om, att inkomster af kapital eller arbete upp till högst 800 kronor
skulle vara fria från tilläggsbevillning. Beslutet härom fattades i
denna kammare med 139 röster mot 69. Ehuru man beträffande
tilläggsbevillningen för jordbruksfastighet ieke fick göra något afdrag
för skuldränta, gjorde sig således i alla fall den åsikten gällande, att
man icke skulle så hårdt belasta inkomsterna af kapital och arbete.
Och icke nog med denna år 1893 vidtagna inskränkning, ty den
varade i endast två år. Vid 1895 års riksdag kom man nämligen
och sade, att det icke var nog med att inkomster af kapital eller
arbete till ett belopp af högst 800 kronor skulle vara fria från till-
läggsbevillning, utan att man måste sträcka befrielsen därifrån ännu
högre upp, och därefter beslöts, äfven i Andra Kammaren, att man
icke skulle pålägga inkomster under 1,200 kronor någon tilläggsbe¬
villning alls, samt att inkomster från nämnda belopp upp till 1,800
kronor skulle påföras endast 50 procents tilläggsbevillning. Sådana
voro åsikterna då i denna kammare, och jag undrar, om icke äfven
detta får lof att tagas med i beräkningen, när vi nu skola besluta
angående det föreliggande kungl. förslaget om läggande af inkomst¬
skatt å jordbruksfastighet, helst då förslaget endast afser fastigheten
i den mån som den är skuldfri och det af flere skäl icke för det
närvarande anses lämpligt att taga med inkomsterna af kapital eller
arbete.
Nu har bevillningsutskottet till åskådliggörande af den orättvisa
och den ojämnhet, som Kungl. Maj:ts förslag skulle, enligt utskottets
förmenande, föra med sig, till sitt betänkande fogat en tabellarisk
öfversikt med en mängd siffror; men för min del kan jag icke, om
jag sammanställer uppgifterna i denna tabell med de förut gällande
bestämmelserna angående tilläggsbevillning, finna, att den fasta egen¬
domen skulle beskattas hårdare enligt denna af Kungl. Maj:t nu
föreslagna lag, än den blef beskattad enligt nyssnämnda bestämmel¬
ser om tilläggsbevillning. Denna af utskottet utarbetade tabell synes
mig därför icke kunna afskräcka från att i denna del godkänna Kungl.
AIaj:ts förslag.
Nu är väl möjligt, att någon ojämnhet kan sägas ligga däri, att
inkomst af »annan fastighet» icke beskattas så högt som inkomst af
jordbruksfastighet, i det att man för det förra slaget af fastighet
beräknar endast 5 procents inkomst mot 6 procents inkomst å det senare
slaget. Men detta är väl en gammal tradition, som vi få lof att
taga hänsyn till. Och fastän jag förut ställt mig på deras sida,
som i detta afseende velat hafva en jämnare beskattning och yrkat
på, att inkomsten af all fastighet skulle beräknas utgöra 5 procent,
så tror jag dock, att vi få tänka på, att denna skillnad af 6 och 6
procent har gammal häfd för sig. När grundskatter och indelnings¬
verk skulle afskrifvas, gjorde man detta under den förutsättning, att
all bevillning därefter skulle utgå lika, vare sig det var fråga om
Ang. en in¬
komstskatt för
dr 1905.
(Forts.)
N:o 39. 58
Lördagen den 16 April,
Ang. en in- inkomst af kapital eller arbete eller det gällde inkomst af såväl jord-
OTdrS19o¥°r ^ruks- som annan fastighet. Men det befanns då, att, om man toge
(Forts.)' ^ procent på jordbruksfastighet, man därmed skulle helt och hållet
rubba de kommunala skattegrunderna, och då fick förslaget därom
förfalla. I den kungl. propositionen står också tydligt angifvet, att
denna sjätte procent, hvarmed jordbruksfastighet belastas utöfver de 5
procent, som gälla beträffande »annan fastighet», beräknas för värdet
å de inventarier, som man måste hafva för att kunna bruka en jord¬
bruksfastighet och hvilka eljest icke skulle medtagas i beräkningen,
enär de icke tilläggas jordbruksfastighets taxeringsvärde. Samtidigt
med införandet af denna skillnad — eller något år senare — blef i
bevillningsförordningen och andra dithörande författningar den för¬
ändring beträffande »annan fastighet» vidtagen, att i dess taxerings¬
värde skulle medräknas de allra flesta inventarierna och andra till¬
behör till sådan fastighet, något, som åtminstone för industrifastigheter
var af ganska stor betydelse, hlär man således nu sätter ett taxe¬
ringsvärde å »annan fastighet», ligger i detta värde inbegripet jämväl
värdet å de till fastigheten hörande fasta inventarierna, livilket värde
däremot, som sagdt, icke tages i betraktande vid taxeringen af jord¬
bruksfastighet. Efter mitt sätt att se och bedöma saken, har således
denna skillnad af 5 och 6 procent vid beräkningen af inkomsten från
»annan fastighet» och från jordbruksfastighet äfven från denna syn¬
punkt eu god och säker grund.
Jag säger således om igen, att det väl icke är möjligt att i
längden motstå ett sådant förslag, som att 12 kronor skulle i direkt
skatt till staten erläggas för en skuldfri, till 10,000 kronor taxerad
jordbruksfastighet, utan vi må väl få lof att erkänna riktigheten af
denna skatt, som ju ej skulle komma att till fulla beloppet utgå,
därest icke egendomen vore helt och hållet skuldfri.
Af en talare har såsom ett skäl emot Kungl. Maj:ts förslag
framhållits, att egarne af jordbruksfastighet hade en så ofantligt tung
skatt i skyldigheten att underhålla vägar; det vore hufvudsakligast
jordägarne, som hade att fullgöra denna skyldighet, och därför borde
man icke belasta jordbruksfastigheterna med nya skatter. Jag vill
då fråga: Hafva icke vi jordägare äfven i den delen under de senare
åren fatt en stor lindring? Vi hafva ju beträffande vägunderhåll-
ningsskyldigheten fått en stor hjälp från »andra beskattningsföremål»,
hvilka förut, före den nya väglagens antagande, icke deltagit i denna
skyldighet. Man kan således icke saga, att den nya väglagen är
skuld till att vägunderhållningsskyldigheten utgör eu så tryckande
hörda för jordägarne, ty dessa hade före denna lag eu ännu större
skyldighet i detta afseende. Men man är nu i tillfälle att se denna
vägunderhållningsskyldighet uttryckt i siffror, och då tager det sig
oftast mera ut. För öfrigt vågar jag för min del icke sätta min tro
helt och hållet till dessa siffror, ty mycket beror ju härvidlag på,
huru man verkställer uppskattningen och till hvad belopp man anser
sig böra uppskatta denna skyldighet. Och dessutom, ju högre man
59 N:o 39.
Lördagen den 16 April.
uppskattar värdet, dess större bidrag får man ju från de förut icke
underhållsskyldiga och från staten.
Jag skall icke upptaga tiden längre, men jag har velat anföra,
hvad jag nu sagt, emedan jag är af den åsikt, att Kungl. Maj:ts
förslag i denna del har ganska stora skäl för sig. Jag vill icke nu
framställa något yrkande, men det är möjligt, att jag kommer att
göra ett sådant, när vi skola behandla § 10.
Herr Jansson i Krakerud: Jag skall be att få fästa den siste
talarens uppmärksamhet därpå, att den inkomstskatt, som Riksdagen
för några år sedan antog, var ett provisorium, och att densamma an¬
togs under de sista dagarne af riksdagen för att fylla det inkomst-
behof, som förefanns i budgeten. Och då afgörandet af den frågan,
om man borde taga med inkomst af kapital, fordrar en tämligen om¬
ständlig utredning, så kunde man icke då, äfven om man hade velat,
taga med inkomst af kapital. En dylik utredning är förenad med så
mycket större svårigheter, som det ju finnes en stor del personer,
som hafva inkomst af både kapital och arbete, och en dylik utred¬
ning kunde naturligtvis icke ske då. Kungl. Maj:ts förslag är vis¬
serligen också ett provisorium, men det är dock ett provisorium, som
kommer igen år för år, och som Kungl. Maj:t har reda på ett helt
år i förväg. Och man har därför ansett lämpligast och önskat, att
Kungl. Maj:t skulle utreda den frågan, huruvida icke kapital borde i
någon mån vara underkastadt en beskattning jämförlig med den, som
jordbruksfastighet underkastas. Man har gått ut från den synpunk¬
ten, att det icke bör anses för straffvärdt att äga jordbruksfastighet,
och att således de, som äga dylik fastighet, icke böra påläggas en
skatt, hvarifrån de skulle vara befriade, som äga kapital.
Jag har endast velat lämna dessa upplysningar.
Härmed var öfverläggningen slutad. Efter af herr talmannen
gifna propositioner å de yrkanden, som därunder förekommit, beslöt
kammaren, att ifrågavarande paragraf skulle erhålla samma lydelse
som i gällande förordning om inkomstskatt.
I fråga om öfriga under mom. b) upptagna paragrafer beslöt
kammaren likaledes, att dessa paragrafer skulle erhålla samma lydelse
som i gällande förordning om inkomstskatt.
Mom. a).
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. c).
Kungl. Maj:t hade för 10 § i förordningen om inkomstskatt
föreslagit följande lydelse:
Ang. en in¬
ko mstskattför
dr 1905.
(Forts.)
N:0 39. 60
Lördagen den 16 April.
Ang. en in¬
komstskatt för
är 1905.
(Forts.)
Skyldighet att erlägga inkomstskatt äger icke rum, när den skatt¬
skyldiges sammanräknade inkomst, däri inbegripen äfven hustruns,
understiger 1,000 kronor.
Uppgår denna inkomst till 1,000 kronor, men icke till 2,000
kronor, äro 800 kronor, uppgår den till 2,000 kronor, men icke till
3.000 kronor, äro 600 kronor, och uppgår den till 3,000 kronor, men
icke till 4,000 kronor, äro 400 kronor fria från skatt.
Har i fall, hvarom nu är sagdt, skattskyldig inkomst af fast
egendom, uppgående enligt de i 2 § stadgade beräkningsgrunder till
300 kronor eller därutöfver, och utgör den skattskyldiges samman¬
räknade inkomst minst nämnda belopp, skall skatt likväl erläggas för
hela den beräknade inkomsten af fast egendom, dock icke för mera
än beloppet af den skattskyldiges sammanräknade inkomst.
Uppgår inkomsten till 4,000 kronor, men öfverstiger den icke
6.000 kronor, erlägges skatt efter inkomstens hela belopp.
Öfverstiger inkomsten 6,000 kronor, skola för bestämmande af
det belopp, efter bvilket skatt beräknas, 6,000 kronor af inkomsten
upptagas till oförändradt belopp, hvaremot
den del af inkomsten, som öfverstiger
6,000 kr.
|
men icke 10,000 kr.,
|
ökas med 507»,
|
10,000 »
|
> » 15,000 •
|
> » 1007»,
|
15,000 >
|
* > 20,000 »
|
» » 150%,
|
20,000 »
|
» » 30,000 »
|
» » 200%,
|
30,000 »
|
» t> 50,000 »
|
» » 250%,
|
50,000 »
|
* » 80,000 »
|
» > 300%,'
|
80,000 kr.
|
, ökas med ..........
|
........... 400%;
|
dock att det belopp, hvarefter skatten skall utgå, icke må i
något fall beräknas högre än fyra gånger hela det uppskattade in¬
komstbeloppet, allt på sätt den vid denna förordning fogade tabell
närmare utvisar.
Hvad i denna § är stadgadt om frihet från skatt gäller allenast
svensk medborgare, som är i riket mantalsskrifven, och oskiftadt
sterbhus efter sådan svensk medborgare.
Vid bestämmande enligt denna § af det belopp, efter bvilket
skatt beräknas, iakttages, att detsamma utföres i fulla hundratal kro¬
nor, så att öfverskjutande belopp, som. icke uppgår till fullt hundra¬
tal, bortfaller.
Beträffande denna paragraf anförde:
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Af hvad jag nyss
anförde framgick, att jag icke bar något emot Kungl. Maj:ts förslag
i 10 §. Och jag skall därför nu be att få framställa ett yrkande.
Jag anser emellertid, att man denna gång icke bör gå så långt ned
som Kungl. Maj:ts förslag, utan att man nu bör stanna vid en in¬
komst af 600 kronor. Och jag skall därför hemställa, att siffran
300 måtte ändras till 600, så att tredje stycket i 10 § hädanefter
61 N:o 39.
Lördagen den 16 April.
komme att lyda sålunda: »Har i fall, hvarom nu är sagdt, skatt¬
skyldig inkomst af fast egendom, uppgående enligt de i 2 § stadgade
beräkningsgrunder till 600 kronor eller därutöfver, och utgör den
skattskyldiges sammanräknade inkomst minst nämnda belopp, skall
skatt likväl erläggas för hela' den beräknade inkomsten af fast egen¬
dom, dock icke för mera än beloppet af den skattskyliges samman¬
räknade inkomst.»
Herr Söderberg: Herr talman! Jag skulle icke hafva något
synnerligt emot att biträda den siste ärade talarens förslag till ändring
af 10 § i inkomstskatteförordningen. Men då denna inkomstskatte¬
förordning är så litet pröfvad, anser jag, att vi icke böra vidtaga
några förändringar, förrän vi fått något större erfarenhet på detta
område, än hvad vi nu hafva.
Hvad nu särskildt angår den siste talarens jämförelse emellan
tilläggsbevillningen och denna inkomstskatt, vill jag endast erinra
honom därom, att det väl var meningen, att man genom denna in¬
komstskatteförordning skulle få en ändring till det bättre i skatte-
förhållandena. Man var icke belåten med tilläggsbevillningen, såsom
den verkade, och därför önskade man att på detta område erhålla
en annan, något rättvisare beskattning.
Jag bar, herr talman, intet annat yrkande att göra än om afslag
å den kungl. propositionens förslag till lydelse af 10 § i den för
1905 afsedda förordning af inkomstskatt och om bifall till utskottets
förslag, att denna paragraf måtte erhålla samma lydelse som i gäl¬
lande förordning om inkomstskatt.
Herr Zetterstrand: Jag anhåller att få instämma med den
näst siste talaren i det yrkande, han framställt.
Herr Tro lie: Äfven jag ber att få instämma i detta yrkande.
Friherre Barnekow: Herr talman ! Då det af herr Carl Persson
framställda yrkandet nära sammanfaller med det önskemål, som jag
i mitt yttrande framhållit, nämligen att skyldighet för ägare af jord¬
bruksfastighet att betala inkomstskatt borde inträda, då inkomsten af
fastigheten uppginge till minst 500 kronor, och herr Carl Persson
yrkade, att dylik skattskyldighet skulle inträda vid 600 kronors in¬
komst, så skall jag be att få instämma med honom.
Häruti instämde herrar Bökélund, Rmterskiöld och Jönsson i
Yngsjö.
Ofverläggningen var härmed afslutad. I enlighet med de yrkanden,
som därvid förekommit, gaf herr talmannen propositioner, dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock å afslag därå och bifall i
stället till det af herr Persson i Stallerhult under ofverläggningen
Ang. en in¬
komstskatt för
dr 1905.
(Forts.)
N:o 39. 62
Lördagen den 16 April,
framställda yrkandet. Herr talmannen fann den sistnämnda proposi¬
tionen vara med öfvervägande ja besvarad, men som votering begär¬
des, blef nn uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voterings¬
proposition :
Den, som vill, att kammaren, med afseende på lydelsen af den
förordning om inkomstskatt, som bör för år 1905 följas, beslutar, att
förordningens 10 § skall erhålla den lydelse, som föreslagits af herr
Persson i Stallerhult, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren beslutat, att 10 § skall erhålla
samma lydelse som i gällande förordning om inkomskatt.
Omröstningen utvisade 117 ja mot 86 nej; och hade kammaren
alltså bifallit det af herr Persson i Stallerhult under öfverläggningen
framställda yrkandet.
Utskottets i punkten l:o) gjorda hemställan förklarades besvarad
genom kammarens här ofvan antecknade beslut.
Punkten 2:o).
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 3:o).
Lades till handlingarna.
Punkten 4:o).
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 5:o).
Lades till handlingarna.
§ 14.
Företogs till behandling bevillningsutskottets betänkande, n:o 23,
i anledning af väckt motion om vissa ändringar i bevillnings- och
inkomstskatteförordningarna i fråga om gift kvinnas beskattning.
Lördagen den 16 April.
63 N:o 39.
I en inom Andra kammaren väckt motion, n:o 168, hade herr
K. A. Staaff hemställt,
l:o) att Riksdagen måtte besluta sådan ändring i bevillnings-
förordningen, hvarigenom gift kvinna, som hade egendom under egen
förvaltning, måtte tillerkännas uttrycklig rätt att medelst särskild
debetsedel för sig beskattas;
2:o) att Riksdagen måtte besluta sådan ändring i inkomstskatte¬
förordningen, att gift kvinna, som hade egendom under egen förvalt¬
ning, blefve skyldig att själf uppgifva densamma, samt
3:o) att Riksdagen måtte besluta sådana ändringar i bevillnings-
oeh inkomstskatteförordningen, att gifta makars inkomster ej vidare
skulle sammanräknas i fråga om medgifvande af bevillningsfritt afdrag
eller i fråga om beräkning af inkomstskatt.
Utskottet hemställde, att Riksdagen ville besluta:
l:o) att, i anledning af den utaf herr Staaff i förevarande motion
under punkten l:o) gjorda hemställan, i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla det Kungl. Maj:t täcktes för Riksdagen framlägga förslag till
sådana bestämmelser, att gift kvinna med egendom, däröfver hon enligt
lag ägde att ensam råda, blefve med särskild debetsedel för sig be¬
skattad; samt
2:o) att herr Staaffs föreliggande motion i öfrigt icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Reservationer hade emellertid framställts:
vid punkterna l:o) och 2:o):
af herrar friherre Trolle, Weinberg och Waster; samt
vid pukten 2:o):
af herr Beckman, som ansett, att utskottet bort hemställa,
att Riksdagen i anledning af herr Staaffs förevarande motion i
denna del ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
Kungl. Maj:t täcktes för Riksdagen framlägga förslag till sådana be¬
stämmelser, att gift kvinna med egendom, däröfver hon enligt lag
ägde att ensam råda, blefve skyldig att rörande den af sagda egen¬
dom härflytande inkomst själf afgifva vederbörlig uppgift; samt
af herrar K. G. Karlsson i Göteborg och Höjer, hvilka instämt
i den af herr Beckman afgifna reservationen.
Punkten 1:6).
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 2:o).
Efter föredragning af denna punkt begärdes ordet af:
Om visna
ändringar i
bevillnings-
och inkomst-
skatteförord-
ningarna i
fråga om gift
kvinnas be¬
skattning.
N:0 39. 64
Lördagen den 16 April.
Om vissa Herr Staaff, som yttrade: Herr talman! Som kammaren har
ändringar i funnit, har den af mig väckta motionen, hvarom nu är fråga, inne-
och inkomst- ^dtat tre särskilda framställningar, dels den, som omhandlas i första
skatteförord- punkten af utskottets utlåtande och om hvilken kammaren nu redan
ningama i fattat beslut, dels ock en framställning därom, att Riksdagen måtte
fråga om gift besluta sådan ändring i inkomstskatteförordningen, att gift kvinna,
skattning* som ^ar egendom under egen förvaltning, blifver skyldig att själf
(Forts.) uppgifva densamma, och dels slutligen i en tredje punkt, att det
sammanförande, som nu äger rum i fråga om makars inkomster, äfven
om egendomsförvaltningen är delad, måtte upphöra i afseende på be-
villningsfrågor och inkomstskatt. Beträffande den sista af dessa
punkter har jag icke vunnit något understöd inom utskottet, men be¬
träffande den andra punkten har jag erhållit understöd af några
reservanter. Jag kan för min del ingalunda gilla utskottets motive¬
ring i fråga om vare sig den tredje eller andra punkten. Utskottet
har framställt dessa punkter i det sammanhang, att det först behand¬
lar tredje punkten och därvid förklarar sig icke kunna gilla den¬
samma, samt vid sådant förhållande betraktar såsom själffallet, att
andra punkten, nämligen den om deklarationsuppgifterna, äfven
skall förfalla.
Beträffande nu först tredje punkten i motionen — eftersom ut¬
skottet upptagit frågorna i den ordningen — tror jag, att det skäl,
som utskottet där anfört, nämligen att det kan komma att väcka
ovilja i de äktenskap, där delad egendomsförvaltning ej finnes, ifall
makar med samma inkomster, men med delad egendomsförvaltning
kunde komma att betala mindre i skatt. Jag tror, att det skälet är
för svagt, ty för att detsamma skall äga någon betydelse, fordras, att
utskottet icke blott skall konstatera eller förmoda, att en sådan ovilja
skulle väckas, utan också att en sådan ovilja är berättigad, och så¬
lunda utreda, huruvida således saken i och för sig är berättigad eller
icke. När man skall taga frågan i betraktande, ber jag att få fram¬
hålla, att man framför allt bör fästa sig vid de fall, då hustruns
särskilda inkomster, hvaröfver hon har särskild förvaltning, icke är
inkomst af kapital, utan arbetsinkomst. I sådana fall är det näm¬
ligen klart, att, om man jämför två äkta makar, som hafva samma
inkomster som två andra äkta makar, men det i det förra äktenska¬
pet är mannen ensam, som genom sitt arbete helt och hållet har
dessa inkomster — han är således bättre aflönad än mannen i det
andra äktenskapet, hvars inkomster först tillsammans med hustruns
själfständiga, genom eget arbete förvärfvade inkomst blir lika stor
som de andra makarnas inkomster — det är klart, säger jag, att
skatteförmågan i dessa båda äktenskap är ganska olika. Ty hustruns
i det senare äktenskapet arbete måste draga tid, och den tiden måste
tagas från arbetet inom hemmet och hushållet för barnens uppfostran
och vård och dylikt. Följaktligen stå ju sådana makar i det hänse¬
endet i en väsentligen annan ställning, att, när hustrun måste utom¬
hus gorå arbete, hvaraf hon har själfständig inkomst, hennes arbete
65 N:o 39.
Lördagen den 16 April.
inom hemmet och hushållet blir väsentligen mindre eller i alla hän¬
delser måste utföras med öfvermåttan stor ansträngning. Jag tror för
min del, att den af mig i tredje punkten af motionen gjorda fram¬
ställningen har goda skäl för sig, och jag tror i själfva verket, att det
endast är en kvarlefva från äldre tider, att man icke ännu har förmått
sätta sig in däri, att en fullständig delning af makarnas egendoms-
förvaltning i äktenskapet — och en sådan lian ju numera enligt lag
äga rum i alla äktenskap — gör makarna till själfständiga förmögen-
hetssubjekt och att det då är oegentligt och orättvist att i skatte¬
hänseende behandla dem såsom en enhet. Vill man säga det, att de
hafva dock gemensamt hushåll och att detta gör, att de höra betraktas
såsom en enhet — ja, då svaras, att man borde genomföra den prin¬
cipen också i öfrigt. Det finnes dock ofantligt många andra, t. ex.
föräldrar med barn, som hafva själfständiga inkomster, kvilka hafva
gemensamt hushåll, men de skatta dock hvar för sig och njuta be-
villningsfritt afdrag hvar för sig, likasom med afseende å dem ej
heller kommer i fråga någon sammanläggning i afseende å inkomstskatt.
Emellertid skall jag med afseende på denna punkt icke göra
något yrkande, utan ställa saken på framtiden, viss att, om den," så¬
som jag tror, är berättigad, den nog också så småningom kommer att
vinna insteg.
Jag kan däremot alldeles icke vara med, när utskottet ifrån sin
ståndpunkt beträffande tredje punkten i motionen utan vidare drager
den slutsatsen, att »med denna uppfattning utskottet icke heller har
anledning att föreslå en uppdelning af uppgiftsskyldigheten emellan
man och hustru, utan af styrker motionen jämväl i den delen.» Det är
visserligen sant, att dessa punkter stå i ett visst sammanhang med
hvarandra, men de stå alldeles icke i ett sådant sammanhang, att det
icke skulle finnas själfständiga skäl för att låta sådana hustrur, om
hvilka här är fråga, själfva afgifva deklarationsuppgifter, äfven om
man icke går in på den i tredje punkten af min motion gjorda fram¬
ställningen. Dessa själfständiga skäl för andra punkten i min motion
äro, att eu deklarationsuppgift ju skall afgifvas på »heder och sam¬
vete». Huru är det möjligt att fordra af eu person, som icke har
en förmögenhet under sin förvaltning, att på heder och samvete af¬
gifva uppgift om inkomsten af denna förmögenhet eller att fordra af
en person, att han om inkomsten af en annans arbete, öfver hvilken
inkomst han icke har att förfoga, skall på heder och samvete afgifva
uppgift? Om herrarne blott tänka på några konkreta fall, där sådant
inträffar, skola herrarne lätt finna, huru orimlig en dylik fordrau är.
Om vi tänka oss, att en hustru på grund af mannens slöseri eller
oförmåga att förvalta egendom vunnit boskillnad och hon sedan å sitt
lilla kapital eller sitt lilla arbete — någon liten rörelse, som hon
har — försörjer sig och mannen lefver för sig eller möjligen rent af
erhåller något understöd af hustrun, är det då icke orimligt att säga,
att det är mannen, som i det fallet skall på heder och samvete af¬
gifva deklarationsuppgift, och icke hustrun, hvilken ensam har för¬
andra Kammarens Prof. 1004. K:o SO. 5
Om vissa
ändringar i
bevillnings-
och inkomst-
skatteförord¬
ningarna i
fråga om gift
kvinnas be¬
skattning.
(Ports )
N:o 39. 66
Om Dissa
ändringar i
bevillnings-
och inkomst-
skatteförord¬
ningarna i
fråga om gift
kvinnas be¬
skattning.
(Forts.)
Lördagen den 16 April.
vattningen om hand och således ensam vet, hvad som verkligen in¬
flutit och hvars uppgift alltså är den enda, som kan gifva staten den
säkerhet, som staten genom deklarationsuppgifterna vill vinna? Det
synes mig alldeles påtagligt, att så förhåller sig. Det förekommer
emellertid en hel del andra fall än det jag nu exemplifierat, där för¬
hållandet är alldeles detsamma, Om förmögenhetsförvaltningen blifvit
skild mellan makar, är det öfver hufvud taget ingalunda sagd!,, att
mannen har den öfversikt öfver eller det deltagande i hustruns angelägen¬
heter, att han med något slags trygghet vare sig för sig själf eller
för staten kan afgifva en sådan uppgift, som staten i detta fall nu¬
mera fordrar.
Jag vill således anhålla att i fråga om den uu föredragna punk¬
ten få hemställa, att kammaren måtte fatta ett beslut i ungefärlig
öfverensstämmelse med den hemställan, som reservanterna gjort i sin
reservation, likväl med någon liten ändring i formuleringen, hvilken
ändring jag strax skall närmare angifva. Reservanterna föreslå, »att
Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t täcktes för Riksdagen framlägga förslag till sådana
bestämmelser, att gift kvinna med egendom, däröfver hon enligt lag
äger att ensam råda, varder skyldig att rörande den af sagda egen¬
dom härflytande inkomst själf afgifva vederbörlig uppgift.» Denna
formulering är, tror jag, något oegentlig, därför att den endast talar
om afkomst af egendom och kapital; den borde enligt min tanke
äfven ha innefattat gift kvinnas arbetsinkomst, hvaröfver hon äger
att ensam råda. Jag skulle följaktligen vilja hemställa, att formule¬
ringen finge följande lydelse: »—• — — — att gift kvinna med
inkomst, däröfver hon enligt lag äger att ensam råda, varder skyldig
att öfver densamma själf afgifva vederbörlig uppgift.»
Jag anser mig böra meddela kammaren, att denna motion har
väckt lifliga sympatier och fått lifligt understöd från åtskilliga håll,
särskildt från en del kvinnliga föreningar, för hvilkas yttrande i
frågan jag strax skall redogöra. Innan jag det gör, vill jag emel¬
lertid anmärka — hvilket kanske kan vara af intresse att höra för
de af kammarens ledamöter, som möjligen uppfattat min motion så¬
som en angelägenhet, som uteslutande skulle intressera kvinnorna — att
jag, sedan jag väckte motionen, mottagit åtskilliga framställningar i
bref ifrån gifta män, hvilka uttalat den allra största tacksamhet för
det i motionen framlagda förslaget. Jag vill anföra ett exempel
härpå, för att herrarne skola finna, att denna fråga verkligen kan
ganska grundligt intressera äfven gifta män. En sådan skref till mig
för några dagar sedan, med anledning just af min motion, och om¬
talade följande. Han hade sedan april 1893 icke haft förmånen att
en enda gång se sin hustru, som vid den tiden hade alldeles öfver-
gifvit honom; förra året afgaf han sin deklarationsuppgift, däri hans
inkomst upptogs till 2,160 kronor, men då han i år erhöll sin debet¬
sedel, upptog denna hans inkomst till 3,200 kronor; hustrun, hvilkens
vistelseort han icke ens längre kände till, hade i mantalsuppgift
Lördagen den 16 April.
67 N:o 39.
meddelat sin ställning, och taxeringsmyndigheterna hade sedan på Om vissa
grund däraf uppskattat henne för inkomst och lagt denna till mannens ändringar i
inkomst; sålunda fick denne — såsom han själf skrifver — trots oc/, inkolnst-
sin ärligen deklarerade inkomst å 2,160 kronor skatta för 3,200 skatteförord-
kronor, således äfven för hustruns inkomst, ehuru hon sedan 1893 ningarna i
icke synts till och icke på ringaste sätt vårdat sig om hemmet eller fräS.a om gift
deltagit i barnens uppfostran eller dylikt. Häraf se herrarne, att eu skattning.
rättfärdig sak ibland är rättfärdig för båda könen och icke blott för (Forts.)
det ena.
Jag skall icke besvära kammaren med att föredraga samtliga de
telegram och skrivelser, som jag mottagit rörande denna fråga. Jag
kan emellertid försäkra, att de äro ganska intressanta och egendom¬
liga. Jag har många gånger sett andra personer mottaga resolutioner
och uttalanden i politiska frågor, och jag har äfven själf någon gång
mottagit dylika, och dessa bruka då ofta nog utmärka sig för en
underbar likhet i formuleringen, men beträffande de skrivelser och
telegram, hvarom här är fråga, är det verkligen tydligt, att hvar och
en af de kvinnliga föreningar, som afsändt dem, haft sina egna tankar
om saken och själfva affattat formuleringen. Jag vill anmärka detta
som en egendomlighet, då det är kvinnorna, som den här gången
tala. Jag ber att få uppläsa blott en af de resolutioner, som kom¬
mit mig till banda rörande den nu föreliggande frågan, nämligen den
resolution, som blifvit fattad af föreningen för kvinnans politiska
rösträtt i Stockholm. I denna sin resolution uttalar föreningen först
sin lifliga anslutning till de i motionen framställda önskemålen och
säger vidare: »Föreningen har sedan början af sin verksamhet ägnat
frågan om den gifta kvinnans kommunala rösträtt mycken uppmärk¬
samhet och på olika vägar kommit till erfarenhet om den oklarhet,
som i detta fall vidlåder skattelagstiftningen och däraf följande osä¬
kerhet i dess tillämpning. Inkomstskatteförordningens bestämmelser
hafva ökat svårigheterna för den gifta kvinnans åtnjutande af kom¬
munal rösträtt, för hvilken — utanför skattelagstiftningen — icke
lär finnas något principiellt hinder. -— Då det för samhällets sunda
utveckling icke kan vara likgiltigt, om den ständigt växande skaran
af gifta kvinnor, som hafva egendom under egen förvaltning, kan
begagna sig af det kommunala inflytande, hvilket tillkommer öfriga
lika kvalificerade medborgare, får föreningen för kvinnans politiska
rösträtt i Stockholm uttala den förhoppning, att Riksdagen måtte
bifalla de af rättvisa, följdriktighet och samhällsgagn motiverade be¬
stämmelser i finanslagstiftningen, hvilka af herr K. Staaffs motion för¬
ordas.» Jag har erhållit skrivelser af samma innebörd — ehuru
som sagdt ej samma form — från liknande föreningar i Malmö,
Linköping, Växjö, Lund, Söderhamn, Hudiksvall, Örebro, Helsing¬
borg, Landskrona, Östersund, Skara, Gellivare, Sundsvall, Halmstad,
Varberg, Ronneby, Umeå, Uppsala, Engelholm, Norrköping, Karlstad,
Göteborg, Nyköping och Karlskrona.
Häraf se herrarne således, att det finnes mycket intresse för
N:o 39. 68
Lördagen den 16 April.
Om visso, denna sak rundt omkring i landet. Ock om herrarne nu icke ställa
ändringar i s(g välvilliga gentemot denna motion, så komma herrarne nog att
och inkomst- m°ta åtskilliga opponenter här och där, när herrarne kommit hem.
skattcförord- Jag vill tillåta mig, herr talman, att, med åberopande af de
ningarna i grunder jag anfört, vördsamt hemställa om bifall till det af mig
fråga om gift nu formulerade yrkandet.
kvinnas be-
skattning.
(Forts.) Herr Lindblad: Herr talman! De intressanta meddelanden
angående sympatiuttalanden, som herr Staaff här i kammaren lämnat,
voro visserligen icke för utskottet bekanta, men jag tror, att utskottet
icke förty sökt att gå motionärens framställning till mötes, så långt
rimligtvis kunnat ske, åtminstone för det närvarande. Jag tror äfven,
att det beslut, Riksdagen redan fattat i fråga om första punkten af
detta betänkande, innefattar ett undanröjande af de svårare olägen¬
heter, på hvilka talaren anförde exempel. Om regeringen framkom¬
mer med ett förslag, som tillmötesgår den af Riksdagen nu beslutade
framställningen och sedan detta blifvit antaget, har man enligt min
åsikt icke att vänta några sådana fall, som nu anfördes. Skulle på
grund af Riksdagens skrifvelse det kunna komma att inflyta i våra
skattebestämmelser någonting, som motsvarade det stadgande i den
danska lagen, som säger: »Hustru, der til Stadighed lever adskilt
fra sin Mand, bliver åt hetragte som selvstaendig skattepligtig Person,
med Hensyn til den Del af sin Indkomst, der ikke bestaar i Bidrag
fra Manden,» så vore detta, enligt hvad jag kan finna, icke någon
orimlighet. Jag tror tvärtom, att en sådan bestämmelse hade ganska
mycket skäl för sig.
Huruvida emellertid af det nu anförda bör framgå, att gift
kvinna, som har egendom under sin förvaltning, skall själfdeklarera,
lämnar jag därhän. Jag vill erinra herrarne om en bestämmelse,
som förefinnes i nu gällande bevillningsförordning. Det stadgas där
i § 69: »Ordförande i och ledamot af bevillningsberedning, taxe¬
ringsnämnd och pröfningsnämnd skall vid fullgörandet af sitt uppdrag
ställa sig till ovillkorlig efterrättelse de föreskrifter, denna förordning
och den till ledning för taxeringsmyndigheterna utfärdade instruktion
innehålla, samt, efter sorgfällig granskning och samvetsgrann pröfning
af meddelade uppgifter och för öfrigt upplysta eller kända förhållan¬
den, efter bästa förstånd samt på heder och samvete föreslå, bestämma
och fastställa taxeringen, så att densamma varder i möjligaste måtto
jämlik och rättvis.» När detta kan åläggas helt och hållet främmande
personer, hvilkas uppfattning och kännedom om de skattskyldige väl
i många fall torde vara rent minimal, hemställer jag, huruvida det
ligger något orimligt i att anse, att mannen bör åtminstone lika väl
som dessa främmande personer kunna på heder och samvete uppgifva
hustruns inkomster, och jag tror icke, att taxeringsmännen äro bättre
än mannen i stånd därtill. Därjämte är att märka, att genom en
sådan uppdelning i rätt många fall skyldigheten att deklarera skulle
69 N:o 39.
Lördagen den 16 April.
försvinna, då åter det sammanräknade inkomstbeloppet vore deklara- Om vissa
tionspliktigt. ändringar i
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan. ochinkomst-
skatteförord-
Herr Jansson i Krakerud: Jag vill endast tillkännagifva, att frdgalmgift
jag icke bidragit till det slut, hvartill utskottet i denna punkt kommit, kvinnas be¬
skattning.
Herr Beckman: Jag skall endast bedja att få uttala min an- (Forte.)
slutning till herr Staaffs formulering af den af mig och andra af¬
gifva reservationen.
På samma gång kan jag icke förstå annat, än att det, sedan
man antagit första punkten af betänkandet, vore en högst märkvärdig
och egendomlig fingervisning af kammaren, om den skulle afslå den
andra punkten af herr Staaffs motion, och jag anser, att äfven ur
denna synpunkt måste man, när man bifallit första punkten, äfven
bifalla den andra punkten.
Jag yrkar således bifall till reservationen, sådan den af herr Staaff
formulerats.
Herr Staaff: Gentemot hvad herr Lindblad framhöll tillåter
jag mig blott erinra därom, att det uppenbart är en stor skillnad
mellan då en myndighet, taxeringsmyndighet eller ämbetsman, skall
efter bästa förstånd på heder och samvete föreslå, bestämma och
fastställa en taxering, och då en enskild person skall afgifva en
faktisk uppgift, om hvilken deklarationsformuläret förutsätter, att den
skall vara riktig. Det senare är någonting helt annat än att säga:
Jag skall afgifva ett omdöme på heder och samvete; jag skall göra
det så riktigt som möjligt; jag skall med hela mitt moraliska jag
innestå för att, så vidt på mig beror, det är riktigt. Det är något
helt annat att säga åt en person: Du skall på heder och samvete
uppgifva den faktiska inkomst eller afkomst, som en viss person har.
Detta är den stora skillnaden, och jag tror icke, att dessa båda saker
kunna jämföras med hvarandra.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr tal¬
mannen framställt propositioner å de därunder gjorda yrkandena,
biföll kammaren det af herr Staaff under öfverläggningen framställda
yrkandet.
§ 15.
Därnäst i ordningen förelåg till afgörande bevillningsutskottets
betänkande n:o 24, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
restitution till Kockums mekaniska verkstadsaktiebolag af erlagd tull
för vissa från utlandet införda, vid byggandet af pansarbåten Tapper¬
heten använda materialier.
N:0 39. 70
Lördagen den 16 April.
Ang. restitu¬
tion till Koc¬
kums meka¬
niska verk-
stadsaktie-
bolag för er-
lagd tull för
vissa från
utlandet in¬
förda, vid
byggandet af
pansarbdten
Tapperheten
använda ma-
terialier.
(Forts.)
Under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för den 31 december 1903 har i eu till bevillnings¬
utskottet hänvisad proposition, n:o 54, Kungl. Maj:t föreslagit Riks¬
dagen att medgifva, att till Kockums mekaniska verkstadsaktiebolag
måtte af tullmedlen utbetalas ett belopp af 49,605 kronor 60 öre,
motsvarande tullafgifterna för materialier, som för byggande af pansar¬
båten Tapperheten af holaget till riket införts under tiden från och
med den 5 mars 1900 till och med den 20 mars 1901.
Utskottet hemställde, att Riksdagen ville, med bifall till Kungl.
Maj:ts förevarande proposition, medgifva, att till Kockums mekaniska
verkstadsaktiebolag måtte af tullmedlen utbetalas ett belopp af
49,605 kronor 60 öre, motsvarande tullafgifterna för materialier, som
för byggande af pansarbåten Tapperheten af bolaget till riket införts
under tiden från och med den 5 mars 1900 till och med den 20 mars 1901.
Reservation hade emellertid afgifvits af herrar Cavalli, Nisser,
friherre Trolle, friherre Klingspor, Weinberg, Bromée i Billsta,
Ericsson i Ofvanmyra, Brodin och Höjer, hvilka ansett, att utskottet
hort hemställa, att Kungl. Maj:ts förevarande proposition om restitution
till Kockums mekaniska verkstadsaktiebolag af erlagd tull för vissa
från utlandet införda, vid byggandet af pansarbåten Tapperheten an¬
vända materialier icke måtte af Riksdagen bifallas.
Utskottets hemställan upplästes, hvarefter ordet på begäran läm¬
nades till:
Herr Brodin, som yttrade: Ehuru jag biträdt reservationen,
vill jag gärna medgifva, att billighetsskäl föreligga för bifall till
Kungl. Maj:ts proposition.
Vid anbuds infordrande för pansarbåten »Tapperhetens» byggan¬
de var Kockums verkstads aktiebolags anbud lägst och 370,000 kronor
lägre än närmaste anbud, hvilket afgifvits af Bergsunds verkstad.
Det af Lindholmens verkstad afgifna anbudet var 19,000 kronor högre
än Bergsunds, och de utländska anbuden voro emellan 850,000 kronor
och mer än 1,500,000 kronor högre än Kockums anbud. Då det
var den första pansarbåt, denna verkstad byggde, synes det vara
påtagligt, att misskalkvl här förelåg, hvilket torde hafva förorsakat
verkstaden betydlig förlust. Äfven synes otvifvelaktigt, att ärlig
konkurrens förelåg vid afgifvandet af anbudet, hvarigenom denna
pansarbåt erhölls för 365,000 kronors billigare pris än hvad pansar¬
båten Vasa kostat och 380,000 kronor billigare än hvad pansarbåten
Äran kostade. Då extra arbeten samt strejk och arbetsblockad för¬
dröjde arbetets utförande, så måste medgifvas, att billighetsskäl före¬
ligga för bifall till Kungl. Maj:ts proposition.
Från principiell synpunkt synes däremot bifall till Kungl. Maj:ts
proposition kunna blifva ett farligt prejudikat.
71 N o 39.
Lördagen den 16 April.
Enligt § 8 i tulltaxeunderrättelser kan innehafvare af svenskt
skeppsvarf eller verkstad, där ett fartyg för kronans räkning blifvit
byggdt, erhålla restitution å erlagd tull för materialier, som därtill
användts. För erhållande af denna restitution äro vissa vilkor före-
skrifna, däribland att det fartyg, till hvithet materialierna och skepps-
förnödenheterna användas, inom två år efter deras införsel till riket
styrkes vara i fullfärdigt skick.
Då det af Kockums verkstad undertecknade kontraktet innehöll,
att fartyget skulle byggas och levereras inom 2 år efter kontraktets
undertecknande, är det otvifvelaktigt, att bolaget hade klart för sig,
att denna bestämmelse ej kunde uppfyllas, särskildt då en dylik
pansarbåt ej förr byggts af bolaget. Det måste sålunda hafva varit
andra skäl, som förorsakat, att bolaget tecknade kontrakt för denna
leveranstid äfven med säker risk att ej kunna leverera pansarbåten
inom leveranstiden. I kalkylen måste då äfven hafva ingått, att
restitution af tull för alla materialier ej kunde ifrågakomma. Om
.Riksdagen nu bifaller Kungl. Maj:ts proposition, så torde detta vid
framtida fall, då åtagna kontrakt till kronan blifvit förlustbringande
för vederbörande entreprenör, åberopas, för att Riksdagen skall be¬
vilja medel eller efterskänka kontraktsbestämmelser i afsikt att lindra
vederbörandes förlust.
jalven måste beaktas, att Kockums verkstad förutom förlängd
leveranstid af 4 månader 20 dagar, levererade Tapperheten 10 må¬
nader efter den kontrakterade tiden och skulle för denna försening
utgifvit cirka 73,000 kronor i vite, hvilket blifvit efterskänkt.
Många dylika fall hafva förut förekommit, då verkstäder ej
kunnat erhålla restitution af tull för materialier till fartyg, emedan
de ej blifvit fullbordade inom två år från materialiernas förtullning,
och så länge en sådan bestämmelse finnes, bör den väl också till-
lämpas utan undantag.
På grund häraf yrkar jag afslag å utskottets hemställan.
Ang. restitu¬
tion till Koc¬
kums meka¬
niska verk
stadsaktie-
bolag af er¬
lagd tull för
vissa frän
utlandet in¬
förda, vid
byggandet af
pansarbdten
Tapperheten
använda ma¬
terialier.
(Forts.)
Herr Darin: Herr talman, mina herrar! Jag skall tillåta mig
att fästa kammarens uppmärksamhet på den reservation, som är fäst
vid detta betänkande och till hvilken herr Brodin yrkade bifall.
Denna reservation är enligt min mening i hög grad märklig icke på
grund af argumentationens styrka, utan fastmera på grund af dess
fullständiga ohållbarbet, för att icke rent ut säga orimlighet. För
att förstå, att jag bar fog för hvad jag nu yttrat, måste man se
fienna fråga i belysningen af de omständigheter, utskottet på sid. 8
och följande sidor i betänkandet anfört.
Kockums mekaniska verkstads aktiebolag i Malmö hade med
marinförvaltningen af slutat kontrakt angående byggandet af den pan¬
sarbåt, som fick namnet »Tapperbeten» och därvid utfäst sig att
verkställa arbetet inom 24 månader. Bolaget svek emellertid här¬
utinnan, dels därför att bolaget genom strejk eller verkstadsblockad
uppehölls i arbetet icke mindre än omkring 16 månader, och dels
Nro 39.
Ang. restitu¬
tion till Koc¬
kums meka¬
niska verk-
stadsaktie-
bolag af er-
lagd tull för
Dissa från
utlandet in¬
förda, vid
byggandet af
pansarbäten
Tapperheten
använda ma-
terialier.
(Forts.)
72 Lördagen den 16 April.
därför att arbetet fördröjdes 4 månader 20 dagar, på grund däraf
att marinförvaltningen ålade bolaget att vidtaga vissa förändringar
vid fartygets byggande. Det var sålunda i rundt tal icke mindre än
20 Va månader, som utan bolagets förvållande gingo förlorade för
arbetet. Trots emellertid att 20 månader på sådant sätt gingo för¬
lorade, öfverskred bolaget den aftalade leveranstiden endast med 10
månader, således icke med fullt hälften af den förlorade tiden. Det
är ju nu alldeles tydligt, att då bolaget efter förutgången kostnads¬
beräkning ingick sitt kontrakt med marinförvaltningen, hade bolaget
laglig rätt att räkna med restitution af den tull, som kunde belöpa på
materialier, hvilka måste hämtas från utlandet. Det förhåller sig
emellertid nu så, att gällande bestämmelser begränsa tiden för resti¬
tution till 2 år. Inom två år, efter det de införda varorna förtullats,
skall anmälan därom vara gjord. Detta blef naturligtvis omöjligt.
Då leveranstiden var 2 år och ytterligare måste öfverskridas med
10 månader, kunde bolaget icke inom den lagliga tiden göra ifråga¬
varande anmälan. Det var emellertid icke nog därmed, att bolaget
genom det ofrivilliga dröjsmål, som marinförvaltningens föreskrifter
och andra svårigheter vållade, förlorade sin lagliga rätt till restitution,
utan bolaget ådrog sig också skyldighet att erlägga vite med 300 kr.
om dagen för den tid, hvarmed bolaget öfverskridit leveranstiden.
Bolaget hotades således med förlust i två afseenden. Hvad den ena
förlusten beträffar, nämligen den, som berodde på förpliktelsen för
bolaget att utgifva vite, hade bolaget för att vinna befrielse från
vitet att vända sig till marinförvaltningen, hvithet bolaget ock gjorde.
Marinförvaltningen pröfvade omständigheterna och fann, att det var
fullkomligt rättvist, att bolaget frikallades från skyldighet att ut¬
gifva ifrågavarande vite. Därom hyste marinförvaltningen ingen som
helst tvekan. Hvad den andra förlusten angick, kunde ingen annan
än Riksdagen däröfver besluta. Och bolaget hänvände sig också till
Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t måtte skaffa bolaget
helt enkelt rättvisa uti ifrågavarande hänseende.
Utskottet anmärker här vidare, att utskottet måste framhålla en
omständighet af stor betydelse vid frågans bedömande. -— Det för¬
vånar mig mycket, att särskildt den reservant, som nyss hade ordet,
har behagat använda till sin förmån omständigheter, som alldeles
bestämdt tala mot honom, såsom jag strax skall visa. — Utskottet
anmärker nämligen nederst på sidan 8, att hvad den tid, den kon-
traherade tiden af två år, nej, icke den kontraherade, utan den i tull-
taxeunderrättelser bestämda tiden af två år, angår, för byggande af
fartyg sådana, som bär äro i fråga, är densamma alldeles för kort.
Och marinförvaltningen vitsordade, att det skulle vara rent af omöj¬
ligt att bygga ett sådant fartyg på den ifrågavarande tiden, hvithet
också framgår däraf, att andra verkstäder icke heller kunnat göra det.
Till sist anför utskottet, att utskottet på grund af dessa omstän¬
digheter, med bifall till herr Brodins motion, samma dag till Riks¬
dagen — i det betänkande, som följer härefter — gör framställning
73 N:0 39.
Lördagen den 16 April.
om utsträckning af restitutionstiden till tre år. Det är väl att märka, Ang. restitu-
att herr Brodin funnit sig föranlåten att väcka motion i sådant syfte, meka?
och att herr Brodin i utskottet, samma dag som detta betänkande M$gfca <;erk-
afgafs, tillstyrkte bifall till utsträckande af restitutionstiden. Denna stadsaktie-
omständighet inverkar högst väsentligt på frågans bedömande. bolag at er-
Med dessa omständigheter för ögonen finner jag det helt natur-
ligt, att bevillningsutskottet på sidan 9 i sammanfattningen säger, utlandet m-
att det är tungt vägande skäl, »tungt vägande billighetsskäl» för bi- förda vid
fall till framställningen. Jag skulle emellertid hellre velat, att ut- byggandet af
skottet användt andra ord, nämligen de ord, som användas i den ^appn-heten
kungl. propositionen, där det icke heter tungt vägande billighetsskäl, använda ma-
utan att rättvisa och billighet kräfva bifall till framställningen. terialier.
Nu har jag angifvit den ståndpunkt, hvartill utskottet kommit (Forts.)
på grund af omständigheterna i saken. Jag vill nu äfven helt kort
beröra den reservation, som är fogad vid betänkandet och som jag
betecknat såsom högst märklig. Denna reservations syfte samman-
sammanfattas på sidan 12 i följande principuttalande: »Utsikten att
på af Kungl. Maj:t nu föreslaget sätt erhålla en afsevärd lindring i
de stadgade ursprungliga entreprenadvillkoren kan antagas innebära
en stark lockelse för konkurrerande företag att medelst anbud,
som af anbudsgifvaren redan vid detsammas afgifvande inses vara
för lågt eller omöjligt att behörigen fullgöra, förskaffa sig en leverans.»
Det är ett högst besynnerligt uttalande. .Reservanterna säga, att fram¬
ställningen afser att bereda bolaget en lindring i de aftalade leverans¬
villkoren. Det är alls icke fråga om en lindring i leveransvillkoren,
utan det är fråga om ett återställande till den rätt, som kontraktet
tillförsäkrat bolaget. Till stöd för sitt uttalande anföra reservanterna
också mycket egendomliga skäl. Reservanterna säga, att vitet redan
efterskänkts af marinförvaltningen. Ja, det hör ju icke hit. Det
är en sak, som pröfvas efter helt andra grunder; det kan omöjligt
inverka på frågan om tullrestitution.
Vidare anföra reservanterna, att bolaget visserligen var författ¬
ningsenligt berättigadt att få restitution på en del af de importerade
varorna, för hvilka fatalierna icke voro utgångna. Ja, är det något
att tala om, att bolaget fått njuta sin lagliga rätt? Men detta an-
föres såsom skäl, hvarför bolaget icke nu skulle få sin rätt. Sådant
måste jag beteckna såsom alldelet ohållbart.
Till slut säga reservanterna någonting lika befängdt, nämligen
att fartyget blifvit dyrare, därför att det byggts af utländska materi-
alier, än det skulle blifvit, om det byggts af svenska. Ja, men hvad
kommer det bolaget vid? Bolaget erbjöd sig att bygga antingen med
svenska eller utländska materialier, men fick utaf marinförvaltningen
föreläggande att använda utländska. Huru kan man då lägga bolaget
till last, dels att det fått efterskänkt vitet på grund af rättvist pröf-
vade omständigheter, dels att det fått restitution i öfverensstämmelse
med tulltaxeunderrättelserna och dels slutligen att det byggt dyrare,
N:o 39. 74
Lördagen den 16 April.
Ang. restitu- därför att det användt utländska materialier, då det gjort detta på
tlkumsllmeka- or(^er marinförvaltningen? Det är emellertid dessa tre skäl, som
läska verk- reservanterna anfört för sin mening. Jag finner det rent af upprö-
stadsaktie- rande, herr talman — det måste jag säga — att sådant Jean i reser-
bolag af er- vation förekomma.
^vissoffrln Herr talman! På grund af det nu anförda vill jag ställa mig
utlandet in- Pa den kungliga propositionens, ej på utskottets ståndpunkt. Jag
förda, vid vill icke säga, att det är tungt vägande billighetsskäl anförda för bi-
byggandet af fall, utan jag vill säga, såsom herr finansministern, att rättvisa och
PTapperhetm billighet fordra bifall. För min del yrkar jag bifall till den kungl.
använda ma- propositionen.
terialier.
(Forts.) Friherre Bonde: Herr talman, mina herrar! Jag har inom
utskottet icke kunnat annat än biträda det slut, till hvilket utskottet
kommit. Jag har nämligen liksom utskottet funnit tungt vägande
skäl anförda för, att restitutionen beviljas, och jag har också funnit
denna restitution, såsom den siste taiaren yttrade, fullkomligt
rättvis.
Då denna verkstad ingaf sitt anbud å leveransen i fråga,
skedde detta under beräknande att jemlikt gällande bestämmelser
återfå den tull, som blifvit erlagd för utländska materialier. Att nu
leveransen blifvit så fördröjd, att den tid, inom hvilken dylik restitution
lagligen skall ske, öfverskridits, har, såsom här äfven framhållits af
den siste talaren, varit beroende på orsaker, till hvilka verkstaden
har varit fullkomligt oskyldig. Och hvilket äfven torde tillräckligt
bevisas däraf, att marinförvaltningen ansett sig berättigad att befria
verkstaden från det stipulerade vitet för försenad leverans. Alltså
finner jag i likhet med en föregående talare just det förhållandet, att
vitet efterskänkts, vara ett skäl, icke för att afslå den nu gjorda
framställningen, utan tvärtom just för dess beviljande, och måste där¬
för verkstaden anses fullt berättigad till dennas restitution, äfven om
gällande bestämmelsers ordalydelse härför kräfver Riksdagens särskilda
godkännande. Det bör också noga bemärkas, att det är icke någon
ersättning, som här kommer att lämnas verkstaden för åsamkade för¬
luster, utan det är endast fråga om en på lag grundad rätt, som den
har att få tullrestitution.
Här har framhållits af en talare, att det skulle vara ett farligt
prejudikat, ifall man nu beviljade denna restitution. Men det är
ganska märkvärdigt, att det är just den talaren, som framhållit detta,
hvilken af bevillningsutskottet fått tillstyrkt en motion, som går ut på
att utsträcka tiden för restitutions erhållande från två till tre år;
utskottets betänkande i ämnet kommer att föredragas om ett litet
ögonblick och troligtvis, eller, jag vågar nästan antaga, med säkerhet
kommer det att af kammaren och Riksdagen antagas. Således torde
icke det prejudikat, som här framhållits och med hvilket man sökt
skrämma kammaren, blifva så farligt.
Jag finner för min del, att det är fullt talande billighetsskäl
75 N:o 39.
Lördagen den 16 April.
och fullkomligt med rättvisan öfverensstämmande, att verkstaden 1m-
viljas denna restitution, hvarför jag, herr talman, anhåller att få me;.^
yrka bifall till utskottets förslag. niska verk-
stadsaktie-
I detta anförande instämde herrar Almqvist, Ljunggren, Buren, bolag af w-
Wallenberg, Trapp, Trolle, Natt och Bag, Nordström i Stockholm,
Centerwall, Lund, Andersson i Västra Nöbbelöf, Hammarskjöld och utlandet in-
Ödman.
Öfverläggningen var härmed slutad. Under densamma hade yr¬
kats dels bifall till utskottets hemställan, dels ock afslag å såväl be¬
rörda hemställan som Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.
Herr talmannen, som nu gaf propositioner å dessa yrkanden, fann den
förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering
begärdes likväl, i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades och an¬
slogs följande voteringsproposition:
förda, vid ■
byggandet af
pansarbdten
Tapperheten
använda ma-
terialier.
(Forts.)
Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hem¬
ställan i utskottets förevarande betänkande n:o 24, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets berörda hemställan
och Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.
Omröstningen utföll med 87 ja, men 101 nej; hvadan kammaren
alltså afslagit såväl utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning.
§ 16-
Vidare föredrogs bevillningsutskottets betänkande n:o 25, i an- Om ändring i
ledning af väckta motioner om ändring i § 8 tulltaxeunderrättel-
serna m. m. serna m. m.
Punkterna l:o) och 2:o).
Hvad utskottet hemställt bifölls. *
Punkten 3:o).
Efter föredragning af denna punkt anförde
Herr Brodin: Herr talman! Jag har uti min motion hemställt,
att den här tiden för tullrestitution skulle blifva fyra år, men då
N:o 39. 76
Om ändring
i talltaxe-
underrät-
telserna m. m
(Forts.)
Ang. beräk¬
ning en af
utbytet vid
hvitbetssocker-
tillverkningen
samt om tullen
å socker.
Lördagen den 16 April.
ja,g icke vunnit något understöd i det fallet, ehuru det af föregående
fragas behandling visat sig vara nödvändigt, har jag icke därom velat
. göra någon hemställan.
Jag skall nu ej heller i denna sena timme uppehålla mig vid
mm motions andra del eller att vederbörahde tullkammare må
kunna taga i faktura eller konnossement uppgifna vikt för god i och
för tullbehandlingen, såvida icke särskilda skal finnas däremot. Men
om eu sak skall jag hemställa, och det är, att det beslut, som kam¬
maren nu fattat, må gälla under innevarande år så fort som möjligt,
tv om det icke ^ blir gällande förrän under nästa år, komma verk¬
städerna icke i åtnjutande af alla de fördelar, man nu velat bevilja
dem. J
På grund af hvad jag sålunda anfört skall jag be att få hem¬
ställa, att kammaren måtte besluta, att denna förordning måtte for¬
tast möjligt komma i gällande kraft.
Vidare yttrade
Herr Brodin: Herr talman! Med anledning af de upplysningar
jag erhållit af herr talmannen skall jag be att få återtaga mitt
yrkande.
Öfverläggningen var härmed afslutad. På framställd proposition
biföll kammaren utskottets hemställan.
§ 17.
Efter föredragning häruppå af bevillningsutskottets betänkande
n:o 26, i anledning af väckta motioner angående beräkningen af utbytet
vid hvitbetssockertillverkningen samt om tullen å socker, anförde:
Herr Jesperson: Då jag till Riksdagen frambar min motion
om höjning af tullen å råsocker, skedde detta, emedan sockerfabri¬
kerna syntes hellre vilja importera råsocker till raffinering än att på
något sätt vilja tillmötesgå de framställningar om förbättrade villkor
för sockerbetsodlingen, b vilka till följd af minskade skördar under de
senare åren och allt dyrare arbetskostnader ovillkorligen måste åstad¬
kommas, såvida denna odling skulle fortfara. Sådan underhandling
begärdes äfven förra året och resulterade visserligen i en förhöjning i
priset af 15 öre per 100 kg., men samtidigt skedde den förändring
mot förut, att priset skulle beräknas å tvättade betor, hvilket hade
till följd, att i verkligheten ingen prisförhöjning skedde och någon
underhandling ville fabrikerna ej inlåta sig på. Då man i år förnyade
sin anhållan om underhandling, hade man i det längsta väntat något
tillmötesgående från sockerfabrikerna, men då dessa visade sig all¬
deles omedgörliga, naturligtvis därför att, om de icke erhöllo betor,
kunde de med god vinst raffinera importeradt råsocker, så fick jag
Lördagen den 16 April.
77 N:0 39.
från många håll intim Skåne uppmaning att väcka motion om höjning
af råsockertullen. Då det är sannolikt, att det just varit på raffina-
naderierna de stora vinsterna gjorts, till följd af den alltför stora
skillnaden i tullen å raffineradt och oraflineradt socker, som före¬
finnes, och då tullförhöjning å råsocker icke åstadkommer någon höj¬
ning i priset å raffineradt socker, har ju den icke betesproducerande
delen af landet ingen som helst skada af en sådan tullförhöjning,
men hvilken möjligen skulle förhindra, att omkring 10 millioner kro¬
nor skulle gå till utlandet för råsocker. Hvad eu sådan import skulle
betyda icke blott för de betesproducerande delarna af riket och järn¬
vägarna därstädes, utan för affärsläget i hela landet, genom den
minskade penningtillgången samt framför allt genom den minskade
tillgång på arbete för många tusen arbetare och arbeterskor, som vid
betodlingen och betornas förarbetande till socker hafva en god arbets¬
förtjänst, af hvill?a många kanske skulle sett sig nödsakade att emi¬
grera, detta kan nog inses af hvar och en och visar därför det be¬
rättigade i motionens tillkomst.
Men då nu öfverenskommelse träffats angående betodlingen för
detta år, och utskottet motiverat sitt afstyrkande med att undersök¬
ning angående tullförhöjningens inverkan behöfde göras, som synes å
sid. 7 i betänkandet, har jag, herr talman, för närvarande intet
yrkande.
Herr Olsson i Viken: Herr talman! Jag skall be att få för¬
utskicka den upplysningen, att jag icke är intresserad i något socker¬
bruk, men att jag drifvit betodling i ganska stor skala och har en
14-årig erfarenhet på det området. Det är också ur betodlaresynpunkt
jag skall be att få rikta ett par anmärkningar mot den nu förelig¬
gande motionen.
Som en röd tråd genomgår motionens motivering den föreställ¬
ningen, att det med nuvarande betpris skulle vara mindre lönande
att odla sockerbetor, och det sägs i motionen rent ut — det åter¬
finnes i bevillningsutskottets betänkande på sidan 4 -—, att »socker¬
fabrikerna tillgripa utan tvekan importen. De bruka den äfven såsom
vapen mot sina råvaruleverantörer, då dessa pressats så hårdt, att de
ej kunna odla sockerbetor med vinst. Sockerfabrikerna anse sig icke
behöfva visa något tillmötesgående, då de i värsta fall kunna impor¬
tera råsocker.»
Det är hufvudsakligen mot detta påstående, att betodlarna icke
skulle kunna med nuvarande betpriser odla sockerbetor med vinst,
som jag skall be att för min del få protestera. Jag har sedan gam¬
malt haft för vana att genom noggranna beräkningar söka utröna, huru
eu odling bär sig, och jag har gjort så också med min sockerbets¬
odling. Jag skall icke besvära kammaren med detaljerna i denna
beräkning, som jag här har i min hand och som det står de herrar,
som så önska, fritt att kontrollera. Resultatet har emellertid blifvit
det, att medelkostnaden för odlingen och konstgödslingen af ett tunn-
Ang. beräk¬
ningen af
utbytet vid
hvitbetssocker-
tillverkningen
samt om tullen
d socker.
(Ports.)
N:o 39. 78
Lördagen den 16 April.
Ang. beräk¬
ningen af
utbytet vid
hvitbetssocker-
tillverkningen
samt om tullen
d socker.
(Forts.)
land sockerbetor uppgår till 150 kronor. Medelskbrden å i god växt¬
kraft varande jord kan beräknas till 16,000 kg. rentvättade betor
per tunnland, bvilket med ett medelpris, som jag endast sätter till
1 krona 90 öre pr 100 kg., då ju betodlarna hafva att betala halfva
frakten, representerar 304 kronor per tunnland, återstår alltså 154
kronor netto för 1 tunnland betor.
Om nu betstrejken hade blifvit fullständigt genomförd och socker¬
betsodlingen hade blifvit bortlagd, hade i allmänhet korn odlats i
sockerbetornas ställe. Jag vet väl, att man sökt göra troligt, att
foderbetor med fördel kunnat sättas i sockerbetornas ställe. Men
detta kan väl knappast hafva varit allvarligt menadt, då ju en uppsjö
af minst 500,000 ton foderbetor skulle blifvit för mycket t. o. m.
för de fäkreaturs magar, som tillhöra skånska betodlareföreningens
medlemmar. Men huru ställer det sig då med kornodlingen? Vi
kunna antaga en medelskörd af 1,200 kg. pr tunnland och ett medelpris
af 12 kr. pr 100 kg., hvilket, om tröskningskostnaden fråndrages, redu¬
ceras till 11,30 kr. Om odlings- och utsädeskostnaden, som kan be¬
räknas till kr. 21,60 pr tunnland, frånräknas, så återstå 114 kr. såsom
nettoafkastning af ett tunnland korn. Till denna betydligt större
nettobehållning af sockerbetsodlingen i jämförelse med stråsäds-
odlingen komma de ofantliga indirekta fördelarna af sockerbetsodlingen,
som höjt det skånska jordbruket till en böjd, som är fullt jämförlig
med det danska och tyska.
Dessa stora direkta och indirekta fördelar af sockerbetsodlingen
hafva också erkänts af betodlarna själfva, fastän de, som tillhörde
organisationen under senaste strejk, icke vågade uttala denna kätterska
mening. Till och med då priset var betydligt lägre än sista året,
var det en äflan att få odla så mycket betor som möjligt, och den
odlare, som tilläts en större odling af betor, betraktades sannerligen
icke med blida ögon af sina mindre lyckliga kamrater. Till och med
år 1897, då höstpriset var nere i 1,35 per 100 kg. betor, odlades
det oaktadt betor på eu så pass stor areal, att den lämnade icke
mindre än 716,000 ton betor. De danska landtbrukarne äro icke för¬
vända med sådana betpriser, som de skånska erhålla. I Danmark
har betpriset de senaste åren varit nere i cirka 1,35 per 100 kg.
Motionären söker bagatellisera det skydd, som den inhemska
betodlingen genom lagstiftningen erhållit, och förmenar, att socker¬
industrien riktat sig på betodlarnes bekostnad. I huru hög grad
sockerfabrikerna riktat sig, känner jag mindre väl till. Vinsten å
vissa fabriker, t. ex. Svedala, Karpalund och Hasslarps fabriker, torde
hafva varit ganska blygsam. Men äfven om sockerindustrien hittills
lämnat god vinst, får väl detta hufvudsakligen skrifvas på räkningen
af de förbättrade metoderna för sockrets uttagande ur betorna och
den uppdrifna tekniken i öfrigt, hvari väl sockerfabrikanterna, men
ingalunda betodlarna hafva någon del. Men hvad jag känner till,
det är, att betodlarna genom det skydd, som staten genom lagstift¬
ningen lämnar dem, årligen erhålla en present af ungefär 5 millioner
79 N:o 39.
Lördagen den 16 April.
kr., ty med detta belopp har den vikt betor, som erfordras för lan¬
dets sockerproduktion, betalats högre bär i Sverige, än om samma
kvantitet betor inköpts i Danmark. Jag bar svårt att tro, att de
skånska jordbrukare i allmänhet med detta faktum för ögonen kunna
anse förenligt med skyldig försynthet mot öfriga jordbrukare i Sverige
att söka tillskansa sig ännu större fördelar. Det är icke underligt,
att bevillningsutskottet icke på rak arm vågat sätta i betodlare¬
föreningens band en skarpslipad knif, som vid behof kunde sättas på
sockerringens strupe, denna sockerring, som dock, säga hvad man
vill, ända sedan den för några år tillbaka bildades, varit till stort
gagn icke blott för de inhemska betproducenterna, utan också för
landet i sin helhet.
Herr Jesperson: Jag skall endast be att få inlägga en gen¬
saga mot några uppgifter af den siste ärade talaren.
Jag finner det oberättigadt att framföra ett sådant tal såsom
resultat af hetodlingen som 16,000 kg. pr tunnland, då medelafkast-
ningen enligt officiella siffror näst sista året uppgick till något öfver
11,000 och sista året till 13,000 kg. Detta gör en ganska väsentlig
skillnad på vinsten af att odla betor. Äfven om den siste ärade
talaren lyckats erhålla 16,000 kg. pr tunnland, får man väl räkna
med medelafkastningen och icke med enskilda personers afkastning
af jordbruket.
Den ärade talaren påstod vidare, att det förra året var formlig
rusning från betodlarnes sida för att få odla sockerbetor. Denna upp¬
gift är emellertid alls icke öfverensstämmande med verkliga förhål¬
landet, ty oaktadt sockerfabrikernas medgifvande, att betodlarne kunde
få teckna sig för huru stor mängd sockerbetor de ville, kunde fabri¬
kerna i alla fall icke få tecknadt så mycket däraf, som de önskade.
Jag vill äfven anmärka, att det alldeles icke går för sig att
jämföra betodlingen här i Sverige med betodlingen i Danmark, ty
Sverige är ju ett tullskyddadt land, hvilket däremot icke är förhål¬
landet med Danmark.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 18.
Slutligen föredrogs och godkändes Andra Kammarens andra till¬
fälliga utskotts utlåtande, n:o 30, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående undersökning rörande antalet
vanföra och lyfta i landet.
Jämlikt 63 § riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag
af protokollet delgifvas Första Kammaren.
Ang. beräk¬
ningen af
utbytet vid
hvitbetssocker-
tillverkningen
sa mt om tullen
å socker
(Ports.)
JT:o 39. 80
Lördagen den 16 April.
§ 19-
Herr A. F. Furman aflämnade en af honom med flere under¬
tecknad motion, n:o 266, i anledning af Kung], Maj:ts proposition
angående anslag för påbörjande af fullständiga undersökningar rörande
den så kallade inlandsbanan.
Denna motion hänvisades på begäran omedelbart till statsutskottet.
Vidare aflämnades af herr G. S. Neiglich en motion, n:o 267, i
anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken mel¬
lan Sverige och Norge.
Denna senare motion blef på begäran bordlagd.
§ 20.
Justerades protokollsutdrag.
§ 21.
Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden och memorial:
n:o 6 angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte
bufvudtitel, omfattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet;
n:o 66, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning till aktiebolaget Nautanens kopparfält af kronan tillhörig
mark i Gellivare socken af Norrbottens län m, m., dels ock i ämnet
väckta motioner;
n:o 67, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtelse af den kronan tillkommande jordägareandel i grufva;
n:o 68, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om anskaffande
af mark till nya byggnader för vetenskapsakademien och naturhisto¬
riska riksmuseet m. m.;
n:o 69, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för utvidgning och fördjupning af
Albrektsunds kanal;
n:o 70, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående be¬
redande af lånemedel för utförande af vissa interurbana telefonled¬
ningar samt för fortsatt utveckling af statens telefonväsende i afseende
å lokala telefonnät med förbindelseledningar;
n:o 71, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående förvärfvande åt staten af malmfälten i Gellivare m. m.;
n:o 72, om anvisande af de i regeringsformens 63 § föreskrifna
kreditivsummor; och
n:o 73, med förslag till åtskilliga stadgan den att införas i det
nya reglementet för riksgaldskontoret;
Lördagen den 16 April.
81 N:0 39.
sammansatta stats- och lagutskottets utlåtanden :
n:o 2, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning i fråga om löneförhöjning för småskolelärarinnor
m. m.; och
n:o 3, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående inrättande af särskild hofrätt för norra Sverige;
sammansatta bevillnings- och lagutskottets utlåtande n:o 1, i an¬
ledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl. Maj:t med be¬
gäran om utredning och förslag till afhjälpande af vissa missförhål¬
landen i afseende å stämpelbeläggning af köp af fast egendom m. m.;
bankoutskottets memorial n:o 8, i fråga om ändringar i banko¬
reglementet;
lagutskottets utlåtande n:o 44, i anledning af dels Kungl. Haj:ts
proposition med förslag till lag angående handel med konstgjorda
gödselmedel, dels ock två med föranledande af nämnda proposition
väckta motioner;
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:
n:o 31, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående upphörande af den befattning med folkundervisningen,
som nu tillkommer kyrkans prästerskap och kyrkliga myndigheter
m. m.; och
n:o 32, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående revision af instruktionen för landshöfdingarne i rikets
län; samt
Andra Kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 33, i
anledning af väckt motion n:o 107 af herr A. Hedin, om skrifvelse
till Kungl. Maj:t angående undersökning i fråga om fördelningen af
uppbördsprovision vid Göteborgs postkontor m. m.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr C. G. Johansson i Aflösa under 8 dagar fr. o. m. den 16 april,
§ 22.
» A. H. Hammarskjöld
» C. H. P. Buren
»4» » »18»
» 2 » » » 19 »
»2» » »18»
» 2 » » » 19 »
» under den 18 april.
» 8. Söderberg
» C. H. Sctterberg
» K. F. G. Almqvist
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5,u e. m.
In fulem
Herman Palmgren.
Andra Kammarens Prof. 1904. N:o 39.
6