RIKSDAGENS PROTOKOLL
1904. Andra Kammaren. N:o 36.
Lördagen den 9 april.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Upplästes följande till kammaren ankomna protokoll:
Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för kungl.
justitiedepartementet den 7 april 1904.
Fullmakt hade inkommit, utvisande, att vid riksdagsmanna¬
val, som den 30 mars 1904 hållits i Östra härads domsaga af Ble¬
kinge län, landtbrukaren August Larsson i Säby blifvit utsedd
till ledamot af Riksdagens Andra Kammare för tiden till den 1
januari år 1906.
Vid den granskning af fullmakten, som företogs inför stats¬
rådet och chefen för justitiedepartementet samt vidare af veder¬
börande fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, förekom
mot fullmakten icke någon anmärkning.
Härom skulle genom protokollsutdrag underrättelse meddelas
Andra Kammaren, hvarjämte fullmakten skulle till kammaren
öfverlämnas.
In fidem
Edv. Petrén.
Jämte det protokollet lades till handlingarna, förklarade
kammaren herr Larsson i Säby behörig till riksdagsmannakallets
utöfvande.
Herr talmannen anmälde häruppå, att herr Larsson denna
dag inställt sig i kammaren.
§ 2.
Herr statsrådet m. m. A. T. Odelberg öfverlämnade Kungl.
Maj:ts proposition till Riksdagen angående medgifvande för under
Andra Kammarens Prof. 1904. N:o 36. 1
K:o 86. 2
Lördagen den 9 April.
bildning varande Luleå järnverksaktiebolag att för visst fall er¬
hålla malm från grufvor i Gellivare socken af Norrbottens län.
Denna proposition bordlädes.
§ 3.
Föredrogos hvar efter annan Kungl. Maj:ts å kammarens bord
bvilande propositioner till Riksdagen; och hänvisades därvid till
statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
angående försäljning af en till förra militiebostället Litzäng
n:o 1 i Östergötlands län hörande utäga;
angående försäljning af viss del af kronolägenheten Kungs¬
ängen å Västerås stads område;
angående försäljning af vissa delar af förra majorsbostället 1
mantal Söre n:o 5 i Lits socken af Jämtlands län;
angående försäljning af den under förra militiebostället 2
mantal Tillingeby n:is 1 och 2 i Kalmar län lydande lägenheten
Djupsjöryd n:o 1;
angående försäljning af indragna kronofogdebostället Flämme-
stad n:o 1 i Östergötlands län;
angående försäljning af åtskilliga lägenheter under förra mi¬
litiebostället Tollarp n:is 5 och 8 om V2 mantal i Kristianstads
län; och
angående upplåtande af odlingslägenheter å kronoparker i
Västerbottens och Norrbottens län.
Till bevillningsutskottet öfverlämnades Kungl. Maj:ts propo¬
sition med förslag till förordning angående vissa bestämmelser
rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge.
Härefter remitterades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propo¬
sition angående ett af hofmarskalken friherre R. von Kraemer
den 17 maj 1901 till förmån för svenska staten upprättadt testa¬
mente.
Vidare hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts pro¬
position angående stämpelafgiften för friherre Thure Gustaf Elof
Gyllenkroks fång af fideikommissegendomen Svenstorp.
Slutligen öfverlämnades till statsutskottet Kungl. Maj:ts pro¬
position angående flyttning af det s. k. Zetterströmska biblioteket
å Frösön till Östersund m. m.
§ 4.
Efter föredragning af de på kammarens bord hvilande mo¬
tioner hänvisades:
Lördagen den 9 April.
3 N:o 36.
herr C. A. Lindhagens motion, n:o 244, till särskilda utskottet
n:o 2;
herrar E. Hammarlunds och F. Bergs i Stockholm motioner,
n:o 245 och n:o 246, till särskilda utskottet n:o 1;
herr G. Elowsons motioner, n:o 247 och n:o 248, till konstitu¬
tionsutskottet;
herr E. A. Lindblads motion, n:o 249, till särskilda utskottet
n:o 2;
herr J. Widéns motion, n:o 250, till särskilda utskottet n:o 1;
samt y
herr M. F. Nyströms motioner, n:o 251 till särskilda utskottet
n:o 2 och n:o 252 till kammarens tillfälliga utskott n:o 3.
§ 5.
Föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets memorial
n:o 17 samt betänkanden n:o 18 och n:o 19.
§ 6.
Härefter föredrogos hvart för sig och blefvo af Kammaren
godkända:
lagutskottets utlåtande n:o 38, i anledning af väckt motion
angående formen för äktenskaps ingående; samt
statsutskottets utlåtanden:
n:o 50, i anledning af Kung! Maj:ts proposition angående
upplåtande af kronojord för framdragande af vissa elektriska
ledningar;
n:o 51, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse till landtförsvaret af ett Visborgs kungsladugård till¬
hörande område; och
n:o 52, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående in-
lösningspriset å till statsverket hembjudna frälseräntor.
§ 7.
Till afgörande förelåg statsutskottets utlåtande n:o 53, i an¬
ledning af väckta motioner i fråga om utredning och förslag an¬
gående inlösen till statsverket af frälseskatteräntor.
I en inom Andra Kammaren väckt, till statsutskottet remit¬
terad motion, n:o 72, hade herr C. Sandquist hemställt om skrif¬
velse till Kungl. Maj:t med anhållan, det Kungl. Maj:t täcktes
låta verkställa utredning, om och på hvad villkor de frälseräntor,
hvilka det jämlikt gällande författningar ej ålåge statsverket att
inlösa, måtte kunna aflyftas, samt därefter för Riksdagen fram¬
lägga det förslag, hvartill denna utredning kunde föranleda.
Ang. inlösen
till statsverket
af frälse¬
skatteräntor.
N:e 36.
4
Lördagen den 9 April.
Ang. inlösen I sammanhang med denna hade utskottet till behandling före-
till statsverket en jämväl inom Andra Kammaren väckt och till utskottet
skatteräntör öfverlämnad motion, n:o 124, däri herr J. Bengtsson i Bjärnalt
(Forte) hemställt, att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning,
om och på hvilka villkor de frälseräntor, hvilka det jämlikt gäl¬
lande författningar för närvarande ej ålåge statsverket att inlösa
eller ersätta, måtte kunna blifva delaktiga af denna förmån, samt
därefter för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill denna ut¬
redning kunde föranleda.
Utskottet hemställde dock:
a) att herr Sandquists ifrågavarande motion icke måtte af
Riksdagen bifallas; och
b) att ej heller herr Bengtssons i Bjärnalt förenämnda motion
måtte vinna Riksdagens bifall.
Reservation hade emellertid afgifvits af herrar Sjö och Eriks¬
son i Bäck, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa, att Riks¬
dagen måtte besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, om och på
hvilka villkor de frälseräntor, hvilka det jämlikt gällande författ¬
ningar för närvarande ej ålåge statsverket att inlösa eller ersätta,
måtte kunna blifva delaktiga af denna förmån, samt därefter för
Riksdagen framlägga det förslag, hvartill denna utredning kunde
föranleda.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes or¬
det af:
Herr Sandquist, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Af statsutskottets nu föredragna betänkande framgår, att ut¬
skottet funnit skäligt att afslå de i år väckta motionerna rörande
frälseskatteräntoma. Såsom motivering för detta sitt afstyrkande
utlåtande anför utskottet följande:
»Statsutskottet, som senast vid 1899 års riksdag behandlade
väckt förslag i förevarande ämne, framhöll då, att, på sätt upp¬
repade gånger förut blifvit af utskottet uttaladt, den uppfattning
af rättvisa och billighet, som föranledt Riksdagens Beslut om
skattefrälseräntornas inlösen, icke kunde med skäl åberopas be¬
träffande nu ifrågavarande slags räntor, hvilka såväl med afse¬
ende å sin tillkomst som sin beskaffenhet och storlek varit bero¬
ende af enskildt aftal, samt att det icke syntes tillrådligt att
ikläda staten någon skyldighet att inlösa räntor eller afgäld, som
utan någon statens mellankomst tillkommit eller kunde tillkomma
genom aftal mellan enskilde.»
Detta är hela den korta motivering, som det ärade stats¬
utskottet anfört för sin hemställan om afslag å förevarande motio¬
ner. Jag tillåter mig vördsamt fråga: Har sedan år 1899, då
Lördagen den 9 April.
5 N:o 36.
statsutskottet intog den nu åberopade ståndpunkten, ingenting
inträffat, som i någon mån bort kunna inverka på statsutskottets
ledamöter, särskildt från denna kammare? Jag håller före, att
Andra Kammaren sedan år 1899 lagt så varma sympatier i dagen
för frälseskatteräntefrågan, att den omständigheten bort utgöra
ett talande skäl för statsutskottets ledamöter att intaga en något
mera vänlig ståndpunkt till den föreliggande frågan. Vid 1901
års riksdag — den .Riksdag, som med skal må kallas »värnplikts-
riksdagen» — hade denna kammare att behandla ett tillfälligt ut¬
skotts utlåtande, som tillstyrkte bifall till en af herr Hedin i
Torp då väckt motion af samma innebörd, som de nu föreliggande
hafva. Vid denna värnpliktsriksdag bifölls ock af samma kam¬
mare nu nämnda tillfälliga utskotts utlåtande utan någon som
helst diskussion och utan votering. De ärade statsutskottsleda-
möterna från denna kammare, hvilka nu ha nästan enhälligt ut¬
talat sig för afslag, intogo då en berömvärd tystnad i frågan.
Man har skäl att fråga sig: Hvad kunde orsalcen vara till den
tystnaden? Man uttalade — och detta med all rätt — vid denna
riksdag farhågor för att lägga en ökad värnpliktsbörda på »sven¬
ska folkets axlar». Kände man kanske, då man stod inför ett så
stort värnpliktsförslag som det då föreliggande, ansvaret af att
begära för mycket; kände man, att det var allt för mycket ford-
radt, att ägare af frälseskatteräntehemman skulle åtaga sig denna
nya värnpliktsbörda med bibehållande af sin gamla, betungande
skatt? Yar det denna fullt berättigade rättskänsla månne, som
vållade, att de ärade utskottsledamöterna från denna kammare
tego i denna fråga vid nyssberörda riksdag? Ja, jag håller nästan
före, ehuru jag ej vall påstå det, att så måhända var förhål¬
landet. Men i så fall vågar jag också hålla före, att man medelst
denna tystnad i någon mån jämnställt denna fråga med den när¬
liggande frågan om grundskatteaf.skrifning en, som vid 1892 års
riksdag fick sin lösning. Ty äfven då gällde det att åtaga sig
utsträckt värnplikt, men detta åtagande ansåg man från landt-
mannahåll icke kunde ske med mindre, än att lindringar i skatte¬
bördorna på samma gång vidtoges.
Statsutskottet håller nu före beträffande frälseskatteräntorna,
att staten med dem ingenting har haft att skaffa. Dessa räntor, säger
man, ha tillkommit »utan någon som helst statens mellankomst» i
det att de blott grundade sig på privaträttsliga aftal mellan säl¬
jare och köpare. Jag tillåter mig hemställa, huruvida ett sådant
påstående verkligen är bevisbart. Ty huru hafva dessa försälj¬
ningar och köp kommit till stånd? Jo, de hafva tillkommit på en
tid, då lagen icke medgaf frälseman att sälja frälsejord till ofrälse
man, med mindre han undantoge sådana frälseräntor, hvarom här
är fråga. Nog lär staten således haft sitt ord med i laget, då
dessa räntor först tillkomma. Men berörda räntor hafva äfven,
mina herrar, fastslagits genom »statens mellankomst», nämligen ge¬
nom den kungl. förordningen af den 21 februari 1789, i hvilken
förordning tydligen stipulerats, att dessa frälseräntor skulle till
Ang. inlösen
till statsverket
af frälse-
skatteräntor.
(Forts.)
>T:o 36.
6
Lördagen den 9 April.
Ang. inlösen fixt belopp för »evärdliga tider» utgå till enskilda räntetagare.
till statsverket Således vagar jag hålla före, att frälseskatteräntorna ha både
shaUeräntör uppkomma och fastslagits just genom »statens mellankomst». Men
CF rt 1 är så förhållandet, så fordrar äfven »rättvisa och billighet», att
° staten har sin hand med, då det gäller att frigöra en del af sven¬
ska jorden från denna dubbla beskattning. Ty, mina herrar, huru
skola väl eljest de i allmänhet små räntegifvarne kunna bli fri¬
gjorda från denna otidsenliga skatt? Det lär ej kunna försiggå
genom »enskildt aftal» med räntetagarne, utan det fordras nog, att
staten lägger sig emellan och förmedlar, att räntorna på något
sätt bli aflösta; och detta är just syftemålet med den motion, som
jag haft äran framlägga. Jag har icke tänkt mig, att staten
skulle komma att så träda emellan, att den helt och hållet skulle
svara för räntornas inlösen, utan i så måtto att den borde bereda
möjlighet för att alla dessa räntor skulle på rimliga villkor kunna
bli inlösta.
Denna fråga är af större betydelse, än många af herrarne
kanske tro, ty den anses ju ännu af många för att vara en gan¬
ska liten fråga. Men för hvar och en af herrarne, som är vän af
»egnahemsfrågan», bör denna fråga ingalunda vara främmande och
obetydlig. Ty det är, mina herrar, icke de stora godsägarne, som
äga dessa frälseskattehemman, utan det är i allmänhet små¬
bönder.
Enligt ett statistiskt sammandrag för år 1872, hvilket förut
åberopats, då denna fråga varit före, så uppgick antalet af dessa
hemman vid den tiden till 1,065, och antalet hela mantal utgjorde
535,27 samt lägenheternas antal 55. Värdet af den kapitaliserade
räntan uppgifves vara 1,467,592 kronor.
Sedan 1872 ha, till följd af ägostyckningslagen, hemmans-
ägarne blifvit långt flera. Ty man ägostyckar äfven på detta
område, och till följd däraf måste det bli mer och mer kännbart
för de små hemmansägarne.
Jag tillåter mig, mina herrar, att anföra ett litet exempel på
huru olika skattetungan utgår.
Enligt det enhetliga skattesystemet är svenska jorden beskattad
efter taxeringsvärdet, men därtill kommer, att vissa hemman äro
fortfarande äfven betungade med frälseskatteräntor. Jag har i
min hand två debetsedlar från 1902. Den ena afser ett hemman
om 15/i6 mantal frälsesäteri, samt 3/256 mantal; den andra ett hem¬
man om 74 mantal frälseskatte. Det förra hemmanet var
taxeradt till 17,700 kronor. Bevillningen för denna taxeringssumma
utgjorde 10 kronor 62 öre; samma år hade man att vidkännas
en tilläggsbevillning af 10 kronor 62 öre. Således hela beloppet
utgjorde 21 kronor 24 öre.
Låt oss se till, mina herrar, huru det förhöll sig med det
andra hemmanet om 1/i mantal frälseskatte i samma by. Det var
taxeradt till 1,800 kronor och hade således att vidkännas i van¬
lig bevillning 1 krona 8 öre och i tilläggsbevillning 1 krona 8
öre, summa 2 kr. 16 öre. Men så tillkommer härvidlag, mina
Lördageu den 9 April.
7
N:o 30.
herrar, något, som är värdi att tänka på. Enligt en debetsedel, -ing. inlösen
utfärdad af aktiebolaget Forsmarks bruk, är för samma liemmaii(l!i
frälseräntan upptagen till 45 kronor 97 öre. Lägger man nu dessa Jatteräntör.
båda summor tillsammans, så finner man, att detta kvartsmantal (Fort,,.)
hade en skatt, utom kommunalskatten, på 48 kronor och 13 öre.
Om denna skatt skulle hafva utgått på grund af en enhetlig be¬
skattning, som är baserad på taxeringsvärdet, så förutsättes, att detta
kvartsmantal skulle hafva haft ett taxeringsvärde af 80,000 kronor.
Jag frågar, mina herrar: Kan ett sådant skattesystem rimligt¬
vis sägas stå i öfverensstämmelse med nutidens kraf på enhetlig
och rättvis beskattning af Sveriges jord? De, som mest känna
tungan däraf, säga afgjordt och obetingadt nej. De hafva genom
det beslut, som 1892 års Riksdag fattade, da grundskatterna af-
skrefvos, fått den grundsats fastslagen, att all Sveriges jord bör
vara enhetligt och lika beskattad för att kunna bära lika bördor
äfven då det gäller landets försvar.
De län, som för närvarande mest betungas af frälseskatte-
räntor, äro: Stockholms län, Uppsala län, Östergötlands län,
Kronobergs län äfvensom Värmlands och Örebro län. De län
åter, som icke beröras af denna beskattning, äro: Blekinge län,
Gottlands län och Gäfleborgs län. De, som beröras af denna be¬
skattning något, men ganska litet, äro: Malmöhus, Kristianstads
och Kopparbergs med flera län.
Grifvet är, att klagomål icke höras ifrån de län, där denna
skattetunga icke är känd. Däraf kommer det sig ock, att denna
fråga icke har några förespråkare att förvänta ifrån hela landet.
Krafvet på att denna orättvisa skattebörda må aflyftas framkom¬
mer däremot genom de enträgna önskningar, som framställas just
ifrån dessa landsändar, som i detta afseende äro mest betungade.
Jag hemställer till sist, huruvida ett sådant skattesystem
som det nu nämnda, som vållar icke blott en fyrdubblad, utan
ända till sexton ä aderton gånger fördubblad beskattning emot den
vanliga, kan stå tillsammans med nutidens kraf på enhetlighet och
rättvisa uti beskattningen. Kan väl, mina herrar, ett sådant be-
skattningssystem stå i god samklang med önskningarna i segna-
hemsfrågam? Gäller det icke, mina herrar, att söka bevara åt
fattiga svenska allmogemän de hem, som de redan hafva, liksom
det också gäller att söka förvärfva åt de hemlösa egna hem?
Med anledning af hvad jag nu här sagt och med vädjan till
de varma sympatier, denna kammare uttalat dels vid 1901 års
riksdag, då den enhälligt biföll ett förslag i enahanda syfte, som
i motionerna berörts, dels ock vid 1903 års riksdag, då den med
betydande majoritet — 121 röster mot 75 — biföll ett enahanda
förslag; liksom ock med vädjan till de herrar ledamöter i denna
kammare, som äro vänner af och intressera sig för egnahems-
fråg ans idé, ber jag således, herr talman, att få yrka bifall till
den af herrar Sjö och Eriksson afgifna, vid utskottets betänkande
fogade reservation.
N:o 36.
Lördagen den 9 April.
Ang. inlösen
till statsverket
af frälse-
skatteräntor.
(Forts.)
Herrar Lundin och Johansson i Olja instämde häruti.
Herr Sjö: Såsom herrarne finna, har jag reserverat mig mot
det sint, hvartill utskottet kommit, och jag skall fördenskull
angifva de skäl, som föranledt denna min afvikande mening.
Men innan jag det gör, ber jag få nämna, att jag hvarken
har några frälseskatteräntor att gifva eller taga, ej heller några
släktingar eller fränder, som äro frälseskatteränte-gifvare eller
-tagare, hvadan jag i denna fråga kan yttra mig så opartiskt som
trots någon.
När jag nu går att gorå detta, får jag säga, att då Kiks-
dagen beslutade, att såväl indelningsverk som grundskatter, kyrko¬
tionde, smörtionde m. m., skulle afskrifvas och i stället den jord,
som haft dessa onera, skulle utgöra högre bevillning och ökad
värnplikt, således icke allenast dess innehafvare, utan äfven deras
»söner och drängar, som vid gårdarna bo», som det hette, så blef
i ett hänseende genom detta beslut en viss rättvisa skipad. Men
så var icke fallet i ett annat.
Jag åsyftar just dessa frälseskatteräntor, som fortfarande
utaf räntegifvarne få utgifvas efter en hög beräkningsgrund, och
hvilka räntegifvare därjämte få utgöra högre bevillning samt
drabbas af ökad värnplikt, hvilka senare åtaganden, högre bevill¬
ning och ökad värnplikt, ju voro villkoret för att man”skulle få
slippa ifrån och fa afskrifva andra å jorden hvilande bördor, lik¬
nande de här ifrågavarande räntorna.
Dessa skal synas mig vara tillräckligt nog talande för att
man skulle i denna kammare nu liksom vid två föregående riks¬
dagar bifaUa ett sådant förslag, som jag och en kamrat ifrån ut¬
skottet afgifvit i vår reservation. Men jag skall äfven be att få
påpeka andra skäl därför, som stå i öfverensstämmelse med san¬
ning och rättvisa och tala för att rättvisa må skipas i detta
hänseende.
Utskottet har här en motivering för sitt afslag å herrar Sand-
quists och Bengtssons motioner, hvilken jag tror är hämtad ifrån
aen tid, då man stred om afskrifningen af grundskatter och in¬
delningsverk: Beträffande dessa räntor, »hvilka såväl med afseende
a sin tillkomst som sin beskaffenhet och storlek varit beroende af
enskildt aftal», säger utskottet, »att det icke syntes tillrådligt att
ikläda staten någon skyldighet att inlösa räntor eller afgäld, som
utan någon statens mellankomst tillkommit eller kunde tillkomma
genom aftal mellan enskilde».
hsu är förhållandet verkligen det, att detta är en sanning med
modifikation. En del af dessa räntor äro nämligen af den be¬
skaffenhet, att de varit behöriga att afskrifvas samtidigt med att
öfriga räntor afskrefvos. Men till följd af jordeböckers förstörande
vid eldsolyckor, ja, äfven af andra orsaker, så har man icke kunnat
utreda, om de verkligen varit skattefrälseräntor, och därför ha de
fått stå tillbaka.
9
N:o 36.
Lördagen den 9 April.
Återigen andra frälseskatteräntor äro af annan natur och
hafva tillkommit på det sätt, att när en frälseman sålde sitt
frälsehemman till en ofrälse person, så förbehöll han sig ett undan¬
tag, som skulle utgå från sålda hemmansdelen, och detta undantag
skulle in natura utgifvas. Men för att dessa frälsemän, hvilka
under tidernas lopp fingo en sådan makt inom landet, att man
kan säga, att de voro nästan allsmäktiga och hos konungen och
ämbetsmännen fingo det ställdt nästan huru de behagade, skulle
få dessa undantag fastslagna, lagade de så, att de fingo dem in¬
tagna i kronans jordeböcker utan räntegifvarnes medgifvande, och
förmådde konungen att utfärda ett beslut på att de skulle lag¬
faras alldeles såsom fastighet.
Det är, som herrarne alltför lätt kunna finna, en mycket för¬
åldrad anordning, hvarmed man icke bör fortsätta, utan däri söka
åstadkomma rättelse så fort som möjligt.
.lag har under många år — och jag förutsåg det redan på
den tid, då fråga var om afskrifning af grundskatter och indel¬
ningsverk — insett det olyckliga uti att icke dessa frälseskatte¬
räntor kommit med vid afskrifningen. Därför protesterade jag
då emot att antaga hvad som erbjöds, innan man fick det hela,
men det lyckades icke. Det sades då, att om vi toge hvad Kungl.
Maj:t bjöd, så skulle därigenom hela grundskatteafskrifningen
också vara fastslagen, och det skulle icke dröja länge, innan frälse-
skatteräntorna måste följa med. Men det har, såsom herrarne se,
dröjt, till följd af Första Kammarens motstånd och måhända äfven
till följd af regeringens motstånd, därför att den icke velat fram¬
lägga något förslag uti denna ganska angelägna sak.
Det är mycket upprörande att se, hurusom eu hemmansägare
fortfarande skall ha denna ränta att dragas med efter en ganska
dryg uträkning, under det att t. ex. hans granne fått afskrifning
af den hans hemman påhvilande räntan. Det förekommer litet
hvarstädes i landet med undantag af Skåne och Blekinge, där
man, tror jag, är befriad från utgörande af dylika räntor. Det
synes mig nu, som om de herrar här i Riksdagen, hvilka redan
fått sina räntor afskrida, skulle kunna räcka sina bröder jord-
brukarne, som icke kommit i åtnjutande af samma förmån, handen
och säga: Yi inse mycket väl, att äfven ni böra ha detta, och
därför skola vi vara med om att ni få det.
Nu säger man, att de räntor, hvarom här är fråga, tillkommit
fenom aftal mellan enskilde och icke genom statens försorg. Men
ärest icke Kungl Maj:t och statens tjänstemän, såsom jag nyss
nämnt, gripit in i förhållandena, kan'man nästan vara förvissad
om att dessa räntor för längesedan skulle hafva upphört att ut¬
gifvas; för huru man än skrifver undantagskontrakt, så skall val
ett sådant ej gärna från en fastighet kunna under nuvarande tid
behöfva att utgifvas längre än under undantagstagarens lifstid
eller under vissa år.
da, mina herrar! Man talar så mycket om — och det har
man ju gjort här i Riksdagen många år —, att man bör söka göra
Ang. inlösen
till statsverket
af frälse-
skatteräntor.
(Forts.)
Nso 36.
10
Lördagen den 9 April.
Ang. inlösen
till statsverket
af frälse-
skatteräntor.
(Forts.)
det behagligt och tillfredsställande för den mindre jordbrukaren,
så att han må stanna kvar inom landet och icke lämna foster¬
jorden och resa till främmande länder. Nåväl, vill man verkligen
göra allvar af ett sådant uttalande, bör man i främsta rummet
söka få bort dylika sekelgamla orättvisor och ställa det till rätta,
som icke synes vara som sig bör.
Nyligen har Kungl. Maj:t på begäran af Riksdagen fram¬
kommit med förslag till Riksdagen att under fem år bevilja tio
millioner kronor för att därigenom bereda arbetare tillfälle att
på landsbygden förvärfva egna hem. Den kommitté, som haft sig
af Kungl. Maj:t anförtrodt att verkställa nödig utredning i detta
ämne, bär föreslagit att för ändamålet offra 20 millioner kronor.
För att bereda rättvisa åt de personer, som lida under den enligt
mitt förmenande stora orättvisan att fortfarande få utgöra här
omnämnda frälseräntor, skulle det endast behöfvas några hundra
tusen kronor en gång för alla. De skulle därefter blifva likställda
med dem, som redan beviljats afskrifning af sina frälseräntor.
Denna kammare har förut ansett, att en sådan utredning, som
af motionärerna föreslagits, bör ske. Såsom den föregående talaren
nämnde, fattade kammaren år 1901 enhälligt ett sådant beslut.
Och vid förlidet års riksdag fattades med ganska stor majoritet
här i kammaren ett liknande beslut, som ifrågasättes i den ut¬
skottets betänkande vidfogade reservationen.
Af hvad jag sålunda anfört framgår, att jag lifligt skulle
önska, att denna kammare ville äfven denna gång fatta samma
beslut som vid de två föregående riksdagar, jag omnämnt. Jag
får därför, herr talman, yrka bifall till den vid utskottets be¬
tänkande af mig och herr L. Eriksson afgifna reservation och af-
slag å utskottets hemställan.
Med herr Sjö förenade sig herrar Petersson i Dänningelanda,
Ericsson i Ahlberga, Bengtsson i Häradsköp, Eriksson i Lindehult
och Johansson i Störa Mellby.
Herr Åkerlund: Då enhetlighet i fråga om beskattning af
den svenska jorden är ett önskemål, hvartill vi alla böra sträfva,
då vidare de personer, som utgöra de frälseräntor, hvarom här är
fråga, nog torde vara att räkna till de fattiga af våra landsmän,
och då härtill kommer, att det icke är fråga om att staten skulle
lösa in dessa räntor, liksom med afseende på skattefrälseräntorna,
utan endast i någon män bidraga därtill, att en inlösning må
kunna komma till stånd, så kan jag för min del icke annat än
skänka de väckta motionerna mina varmaste sympatier.
Jag har tänkt mig, att det kan finnas utvägar att åstad¬
komma en lösning af denna fråga utan att det behöfde ställa sig
så synnerligen dyrt för staten. Om t. ex. vederbörande frälse-
räntegifvare berättigades att till skäligt belopp lösa in sina räntor,
skulle ju staten kunna träda emellan och lämna dem behöfliga lån
Lördagen den 9 April.
11 N:o 36.
för detta ändamål. Dessa lån skulle de sedan kunna amortera på Ang. inlösen
ett par tiotal år ock på detta sätt få sina hemman befriade från *•“
dessa räntor och blifva likställda med öfriga jordägare inom landet. ,^,^änior_
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottets (Forts.)
betänkande fogade reservation.
I detta anförande instämde herrar Beckman, Höök, Mallmin
och Segerdahl.
Herr Bengtsson i Bjärnalt: Herr talman, mina herrar! Då
jag är motionär i denna fråga, skall jag be att få säga några ord.
Detta är en segsliten fråga, och statsutskottets majoritet sy¬
nes vara mycket envis att afslå en lösning däraf. Utskottet
synes hålla de gamla traditionerna så kära, att det icke kan
gå ifrån dem. Men jag kan icke förstå, huru utskottet vill
vara med om, att åtskillig jord i vårt land fortfarande skall vara
belamrad med onaturliga skatter. Ty såsom sådana måste man
beteckna dessa frälseräntor. Om jag t. ex. köper ett hemman, låt
oss säga i Halland, som jag känner till, eller Småland eller trakten
däromkring, så förekommer ingenting i gravationsbeviset om dessa
räntor, och jag har därför ej anledning förmoda, att hemmanet
skall vara därmed besväradt. Ofta uppstå därför mellan köpare
och säljare rättegångar och processer om dessa räntor. Man kan
ei säga, att det är naturliga skatter, som medföra en sådan på¬
följd.
Jag vet särskildt, att ägarne till flera hemman i Halland,
från hvilka frälseräntor utgå till Sahlgrenska sjukhuset i Göte¬
borg, under de senare åren af statsmedel härför erhållit ersättning,
och att denna godtgörelse från och med innevarande år kommer
att motsvara räntans fulla belopp. Men det finnes äfven andra
hemmansägare, som fortfarande få utgöra dessa frälseräntor utan
att erhålla något vederlag. Jag kan icke finna, att detta är
rättvist.
Ett hemman i vårt land bör icke vara besväradt med andra
skatter, än Riksdagen och våra nuvarande lagar bestämma.
Jag har icke något vidare att tillägga till de tre föregående
talarnes välgrundade anföranden, utan skall endast be att få yrka
bifall till den vid betänkandet fogade reservationen.
Herr Boström: Såväl den förste talaren som äfven andra
talare hafva erkänt, att dessa frälseskatteräntor _ är o af privat¬
rättslig natur, beroende på ett aftal mellan långifvare och lån¬
tagare. Är detta riktigt, så ha vi ju en mängd liknande förhål¬
landen här i landet. Jag ber endast att i detta afseende få er¬
inra om den afgäld, som vidlåder många lägenheter. Den förste
innehafvaren har åtagit sig att utgifva dylik afgäld och kan nu
icke frigöra sig därifrån.
Några nya skäl hafva icke, så vidt jag hört, här anförts för
att staten skulle träda emellan med afseende på frälseskatte-
N:o 36.
12
Lördagen den 9 April.
Ang. inläten räntornas inlösen. Och jag anhåller därför om bifall till ut-
t,n ttattverket gkottetg hemställan.
af frälse-
skatter äntor.
(Forts.) . ilerr K ronlund: Herr talman, mina herrar! Det förefaller
mig, som om både utskottet och den siste ärade talaren hade sett
denna sak ur något för formalistisk synpunkt.
Om vi tänka på huru dessa frälseräntor tillkommit, deras
beskaffenhet och natur, skola vi finna, att de äro af enahanda
beskaffenhet _ och natur som de nu afskrifna grundskatterna. De
ha tillkommit i uråldriga tider och de hvila å den privata jorden.
Den enda skillnaden är, att dessa räntor utgå till de enskilde.
Se vi efter, huru detta sakernas tillstånd uppkommit, finna
vi, att staten själf i vissa fall tillskapat det nu rådande rätts¬
förhållandet, i det staten eller rättare sagdt våra konungar under
gamla tider bortgifvit eller pantsatt eller rent af sålt dessa räntor
till enskilde, således öfverflyttat sin öfverhöghetsrätt att uttaga
skatt af den enskilde på enskilda händer. Detta gäller om skatte-
frälseräntorna. Hvad åter beträffar frälseskatteräntorna, tillhörde
de ursprungligen frälsemannen, i och med det att han ägde jorden.
Emellertid kunde det i forna dagar falla honom in att afhända
sig sin jord till ofrälse person, och han förbehöll sig då en grund¬
skatt eller grundränta, som utgick af jorden. Detta skedde icke
endast med statens tysta samtycke, utan staten har rent af sank¬
tionerat detta förhållande och gifvit frälsemannen tillstånd att
sälja sin jord till ofrälse, oaktadt det icke var i lag tillåtet, och
gifvit honom rätt att uppbära denna ränta från jorden. Således
äfven härvidlag är det fråga om ett öfverlåtande af den staten
tillkommande rätt att uttaga skatt af enskilde.
Att de i afseende på frälseräntorna rådande missförhållandena
böra rättas, tycker jag ligger i sakens natur. Genom Riksdagens
beslut hafva grundskatterna blifvit afskrifna. Och af samma skäl
som man påyrkade grundskatternas afskrifvande, såsom varande
en sekelgammal orättvisa, af samma skäl kan man väl tycka, att
dessa gamla räntor böra på något sätt aflyftas från den enskilda
jorden.
Här är icke fråga om, att staten skall visa samma generositet
som med afseende på grundskatterna, d. v. s. till skänka afskrifva
dem. Här är blott fråga om en utredning, under hvilka förhållan¬
den detta må kunna äga rum.
Jag vill blott tillägga en sak beträffande denna öfverhöghets¬
rätt, som staten sålunda öfverlåtit på den enskilde. Det är ju
redan det motbjudande, att den enskilde svenska medborgaren
skall ha rätt att uttaga dessa räntor. Men nu skola vi betänka,
mina herrar, att en stor del af dessa räntegifvare betala sina rän¬
tor icke till svenska medborgare, utan till främmande länders
undersåtar. Och särskildt ur denna synpunkt borde det vara
angeläget för staten att rätta detta missförhållande.
Men dessutom möta oss härvidlag ett par anomalier på lag¬
stiftningens område. En sådan är, att ägaren till en dylik frälse-
Lördagen den 9 April.
13
N:o 36.
skatteränta kar medgifvits rättighet att inlösa det hemman, från
hvilket räntan utgår, nämligen då detta hemman säljes utom börd.
Rätten att inlösa jord, som säljes utom börd, har långt för detta
blifvit a flygt ur den svenska lagstiftningen, utom just beträffande
nu ifrågavarande hemman. En annan anomali är den inskränk¬
ning i den enskildes äganderätt, som består uti frälseräntetagarens
rätt till »bärande träd» å hemmanets" ägor. Han har nämligen
rätt att taga därstädes växande bärande träd, såsom ek, bok, apel
och oxel, o. d. Hemmanets ägare kan icke tillgodogöra sig ett
enda sådant träd utan ränteägarens tillåtelse, och detta är väl
en oegentlighet, som man bör vara med om att rätta.
Nu säges det från statsutskottets sida och af dem, som äro
motståndare till motionärernas förslag: Att ställa allt detta till
rätta är icke en skyldighet för staten, utan något som bör öfver-
lämnas åt de enskilde, som hafva intresse däraf. Men hur skall
man väl kunna begära något sådant af dessa tusentals ägare till
små jordbruksfastigheter, egendomar, som kanske oftast äro ännu
mindre än de egna hem, hvilka vi tänkt oss skulle komma att
anskaffas åt de mindre bemedlade? Kan man verkligen med skäl
fordra först och främst, att dessa små jordägare skola låta verk¬
ställa den mycket behöfliga utredningen om hvilka af dessa räntor
grunda sig på verkliga, lagliga fakta och fördenskull måste
utgöras? En preliminär undersökning i kammararkivet har näm¬
ligen visat, att det är mycket tvifvelaktigt, beträffande en stor
del af dessa frälseräntor, huruvida de verkligen behöfva utgöras.
Om därför en räntegifvare hade råd och tillfälle att låta under¬
söka förhållandet, så är det mycket möjligt, att han skulle komma
under fund med att han ej vidare behöfde utgöra räntan. Men en
undersökning beträffande frälseskatteräntornas laglighet o. d. kraf¬
vel en stor och genomgående arkivforskning, och därför är det
billigt, att staten, af medkänsla för dessa små jordägare, gör en
sådan utredning själf.
En annan åtgärd, som staten härvidlag borde vidtaga i stället
för den enskilde, är att med ifrågavarande räntetagare inleda
underhandlingar om och på hvilka villkor de skulle vilja vara
med om en aflösning af dessa räntor. Man kan ju också härvid
säga, att äfven detta är något, som det åligger den enskilde att
göra. Men denne saknar oftast förmåga och äfven vilja att ut¬
föra detta såsom det tyckes lilla arbete, som dock kan blifva be¬
svärligt nog, om t. ex., såsom många gånger är fallet, räntetagaren
är bosatt i ett främmande land. Och därför bör man, utan att
därigenom ställa alltför stora anspråk på staten, kunna fordra, att
denna biträder räntegifvaren äfven i detta afseende.
En tredje sak, som jag i denna fråga tänkt mig, är att, om
räntegifvaren skulle befinnas villig inlösa den från hans hemman
utgående räntan, staten skulle förskottera honom det därför er¬
forderliga beloppet och låta räntegifvaren amorteringsvis återbe¬
tala det förskotterade.
Ang. inlösen
till statsverket
af frälse-
skatteräntor.
(Forts.)
>T:o 36.
14
Lördagen den 9 April.
Ang. inlösen Detta senare är naturligtvis en utgiftsfråga, som det må an-
m statsverket p0lnma pä en framdeles sammanträdande Riksdag att fatta beslut
skatteråntör uti- Men beträffande de af mig nyss omnämnda båda förberedande
(Forts) åtgärderna — utredning och inledande af underhandlingar —
tycker jag, att svenska Riksdagen i all rimlighets namn bör gå
med på dem, helst man tager i betraktande de omständigheter,
under hvilka dessa frälseskatteräntor tillkommit. På dessa af mig
nu anförda skäl ber jag att få yrka bifall till reservanternas hem¬
ställan.
Häruti instämde herrar Andersson i Helgesta och Erikson i
Öfre Odensvi.
Herr vice talmannen Pehr son: Hur mycket äfven jag finner
det önskvärdt, att beskattningen må blifva lika å samma slag af
beskattningsföremål, kan jag i allt fall icke dela den uppfattning,
som uttalats af några af de föregående talarne. Dessa hafva när¬
mast hänfört sig till det kända förhållandet, att staten inlöst eu
del af skattefrälseräntorna, hvarjämte de framhållit, hurusom rust¬
nings- och roteringsbesvären jämte de i statens ägo kvarvarande
skattefrälseräntorna numera blifvit afskrifna. Man förmenar så¬
ledes, att det icke skulle förefinnas någon egentlig skillnad mellan
skattefrälse- och frälseskatteräntor. Men enligt min mening före¬
ligger en mycket stor skillnad emellan dessa båda slag af räntor.
I ena fallet har staten ursprungligen varit ägare till räntan och
därefter sålt bort densamma till en enskild person. Alla sådana
räntor har statsverket numera inlöst, hvilka bevisligen någongång
varit i statens ägo och därefter blifvit sålda eller bortskänkta
till enskild man. Där har man också trott rätta gränsen vara för
statens skyldighet att inlösa frälseräntor. Men nu säger man: Här
få vi icke stanna, ty då begå vi en orättvisa. Staten måste, för
att gifva full rättvisa, fortsätta med inlösandet af allt hvad frälse¬
räntor heter. Nu veta vi emellertid på hvilket sätt dessa frälse¬
skatteräntor tillkommit, nämligen helt enkelt på grund af ett-
aftal mellan tvenne enskilda parter. Frälseman kunde icke sälja,
sitt hemman åt någon annan än den, som var frälseman. Bestäm¬
melsen härom kringgicks då på det sättet, att han öfverlät ägande¬
rätten till sitt frälsehemman åt ofrälseman med förbehåll att få
uppbära viss årlig ränta. Det är dessa räntor, som fått benäm¬
ningen frälseskatteräntor, och som man begär att staten nu skall
inlösa. Men jag kan icke finna, att staten skulle hafva en större
skyldighet i detta fall än i alla öfriga fall, då ett aftal träffats
emellan tvenne enskilda parter och den, som därigenom blifvit
skyldig till något, icke kan eller vill fullgöra denna sin skyldig¬
het; icke kan man väl ifrågasätta, att staten för hvarje sådant fall
skulle träda emellan och betala.
Nu har här till förmån för motionerna åberopats den utred¬
ning, som i fjol gjordes af det tillfälliga utskott, hvilket då hade
att behandla en liknande framställning. Men i denna, för öfrigt
Lördagen den 9 April.
15 N:o 86.
rätt omständliga utredning hade det tillfälliga utskottet intagit ut¬
drag ur ett yttrande, som år 1874 af dåvarande expeditionschefen
Albert Anderson afgifvits med anledning af Kungl. Maj:ts honom
meddelade uppdrag att verkställa utredning angående gamla in¬
vecklade skatteförhållanden. Ur detta yttrande vill jag anföra
följande, hvilket angår just det slag af räntor, om hvilka här är
fråga:
»Vidkommande åter det senare slaget af frälseräntor eller de,
som utgå af /VålsesivaWe-hemman, så hafva dessa räntor aldrig till¬
hört kronan, hvarför ock äldre och nyare jordeböcker icke om dem
lämna någon upplysning. Orsaken till uppkomsten af ifrågavarande
räntor, för så vidt de tillhöra enskilda personer, torde till hufvud¬
saklig del vara att söka däruti, att då någon frälseman af en eller
annan orsak fann sig föranlåten att försälja sina frälsehemman och
icke med fördel kunde afyttra dem till någon annan inom sitt stånd
samt, genom numera upphäfda förbud för ofrälse att äga hemman
af ifrågavarande natur, var förhindrad att öfverlåta sin äganderätt
till någon ståndsperson eller bonde, annan utväg att bringa för¬
säljningen till stånd icke förefanns, än att frälsemannen öfverlät
jordäganderätten till sitt frälsehemman åt ofrälseman med förbehåll
att få uppbära viss årlig ränta. Dylika försäljningar omtalas redan
i en af landsbokhållaren i Jönköping till kungl. kammarkollegium
insänd ämbetsskrifvelse af den 7 juli 1670, och rättigheten att genom
köp, gåfva eller byte åtskilja jord- och ränte-äganderätten till ett
frälsehemman står ännu, på grund af kungl. förordningen den 10
april 1810, hemmanets ägare öppen.»
Häraf framgår frälseskatteräntornas uppkomst, för så vidt de
tillhöra enskilda personer.
För min del kan jag icke finna, att allt detta klander, som
riktats mot statsutskottet för dess förmenta envishet, och så vidare,
är berättigadt. Statsutskottet stöder sig på fullt sanningsenliga
och faktiska grunder och på sakliga skäl. Och jag vill ännu en
fång hemställa till herrarne, om man, vid det förhållandet att
essa frälseskatteräntor tillkommit genom aftal emellan enskilda
personer, med skäl kan påstå, att staten skall hafva skyldighet
träda emellan och blifva den tredje man, som får stå för att icke
den ena parten vill fullgöra aftalet.
I anledning af hvad jag nu anfört yrkar jag afslag å motio¬
nerna i ämnet och bifall till statsutskottets hemställan.
Herr Kronlund: Jag vill blott tillägga några ord.
Det skäl, som herr vice talmannen nyss anförde till stöd för
bifall till utskottets hemställan, nämligen att staten redan vid¬
tagit åtgärder för att inlösa de skattefrälseräntor, som äro i en¬
skild mans hand, det skälet rent af stödjer, tycker jag, den begä¬
ran, som framställts i motionerna och reservationen. Ty då staten
vill vara med om att hjälpa till med att inlösa dessa skattefrälse¬
räntor, som tillskapats af staten, så bör staten väl äfven hjälpa
de enskilde att lösa in dessa frälseskatteräntor, som tillkommit
Ang. inlösen
till statsverket
af frälse¬
skatteräntor.
(Forts.)
N:o 36.
16
Lördagen den 9 April.
Ang. inlösen visserligen genom aftal emellan enskilde, men genom aftal, som
till statsverket spett icke allenast med statens tysta medgifvande, utan rent af
skatteräntor. under statens sanktion, förutan hvilken intet sådant aftal kunnat
(Forts.) komma till stånd. Det är detta, som jag vill pointera såsom det
väsentligaste skälet, hvarför jag tycker, att denna, här framställda
begäran är så ytterst billig och rättvis.
Herr vice talmannen yttrade ock något om att vi, som äro af
annan åsikt än statsutskottets majoritet, skulle hafva beskyllt
statsutskottet för envishet. Någon sådan beskyllning har jag åt¬
minstone visst icke gjort mig skyldig till. Jag säger endast det,
att jag tycker, att statsutskottet och motståndarne i allmänhet till
det i motionerna framställda förslaget se denna sak väl mycket
formalistiskt, väl mycket ur sparsamhetens synpunkt, och att äfven
rättvisa och billighet här skulle kunna tagas i betraktande, i syn¬
nerhet som det här icke gäller någon statsutgift, utan blott en
hjälpsamhet mot dem, som behöfva hjälp. Det gäller att hjälpa
de små enskilda jordbrukarne att friköpa sig, och det är något,
som jag tycker borde ligga i statens intresse.
Herr Sjö: Ja, det var med anledning af det yttrande, som fäl-
des från vice-talmans-stolen, som jag begärde ordet. Herr vice tal¬
mannen yttrade, att Riksdagen icke borde besluta, att staten skulle
inlösa de frälseräntor, som uppstått genom aftal enskilda personer
emellan. Men jag ber att med anledning af detta hans yttrande
få erinra om att dessa enskilda personer äro borta för århundraden
sedan, och att om Kungl. Maj:t och hans ämbets- och tjänstemän
icke ingripit, så skulle äfven dessa räntor för längesedan varit
borta. Det tror jag, att vi böra inse litet hvar.
Hvad nu dessa gamla jordräntor angår, så hafva de blifvit
afskaffade i nästan alla länder, och nya, mera rättvisa skatter hafva
i stället blifvit pålagda. Man har sagt äfven här, att all jord af
hvad beskaffenhet den vara månde bör lika beskattas. Och om man
har denna åsikt, bör man väl icke motsätta sig motionärernas önsk¬
ningar om en utredning.
Hvad beträffar det yttrande, som herr Boström hade, så kan
jag icke neka mig att bemöta detsamma. Han ville jämföra dessa
frälseskatteräntor med afgälder från afsöndrade lägenheter till stam¬
hemmanen. Sådana absurda jämförelser hade jag verkligen icke
väntat mig, ty jag trodde, att herr Boström skulle hafva satt sig
in i frågan så pass mycket, att han skulle undvika sådana jäm¬
förelser.
Herr talman, jag yrkar fortfarande bifall till reservationen.
Herr Åkerlund: Det är visst icke så stor skillnad emellan
skattefrälseräntor och frälseskatteräntor. Och jag vet, att till och
med kammarkollegium stundom icke kan bestämdt afgöra, till hvilken¬
dera kategorien en ränta skall hänföras. Åtminstone har det händt
mig och flere af mina grannar, att statskontoret inlöst sådana räntor,
Lördagen den 9 april.
17 N:o 36.
som i verkligheten torde hafva varit frälseskatteräntor. Det synes Ang. inlösen i
mig därför, som om man icke borde fästa sig så mycket vid dennatM ^tc[ts^erket
skillnad i räntornas uppkomstsätt, som ju ofta är ytterst dunkelt, skatteränta
och från den synpunkten motsätta sig motionärernas förslag. (Forf.ä ]
För öfrigt vill jag i likhet med herr Kronlund påpeka, att
det icke är fråga om, att staten skall inlösa dessa räntor, utan
endast om att bistå dessa små jordbrukare, så att den svenska
jorden blir enhetligt beskattad.
Gentemot herr vice talmannens yttrande om faran af att man
genom ett bifall skulle binda sig till att gå ännu längre, så vill
jag säga, att jag vill gå så långt, att om det blefve fråga om att
staten skulle träda emellan för att inlösa dessa afgälder, som blifvit
åsätta afsöndrade lägenheter, så skulle jag icke heller hafva något
emot detta. Ty om staten förbisett hvad som är klokt och rätt,
så anser jag, att det icke skadar, om staten får sitta litet emellan
om detta länder till förmån för en god och rättvis sak.
Jag ber att fortfarande få yrka bifall till reservationen.
Herr Sandquist: Herr talman! Då här af herr vice tal¬
mannen åberopats eu framstående auktoritets yttrande om denna
fråga, så ber jag att få upplysa hvad en annan på detta område
mycket framstående man, nämligen professor Hy din, yttrat i frågan.
»Om man», säger han, »ställer sig på allmänna föreställningssättets
ståndpunkt och därifrån, men ej från strängt rättslig synpunkt,
bedömer afskrifningsfrågan, så fordrar äfven följdriktigheten, att,
om räntor å skattefrälse-hemman skola af staten inlösas med rätt
för jordägaren till afskrifning efter den angifna allmänna planen
---räntor å frälseskattehemman likaledes inlösas och afskrifvas.
Skillnaden mellan dessa båda slag af hemman beror af sättet för
uppkomsten af de räntor, som båda utgöras under namn af frälse-
räntor. Det förstnämnda slaget af hemman har ursprungligen
varit skatte, men erhållit frälsenatur därigenom, att räntan senast
på 1600-talet öfverlåtits af kronan på enskild person, vanligen frälse¬
man, medan frälseskattehemman utgöras af frälsehemman, hvilkas
ägare haft rätt att ålägga hemmanet en viss ränta. Denna skillnad
har numera ingen särskild 1 ' 11 T - qstiftningen om frälse-
mansräntor. I fråga om hembud vid köp af hemman åt den, som
äger frälseränta, hvarom jordabalken 4 kapitlet 5 § omförmäler,
hänföras under frälseskatte båda slagen af hemman, och af kungl.
förordningen den 21 mars 1835 angående hembud af frälseränta åt
den, som skattejorden äger, samt kungl. förordningen den 10 april
1810 angående lagfart å frälseränta erhålles ej heller någon an¬
ledning att antaga, att lagstiftaren ansett dessa båda slag af räntor
hafva någon olika karaktär. Båda betraktas såsom af rent privat¬
rättslig natur. Det omnämnande af skattefrälsehemman, som sker
i byggningabalken kap. 13 § 1 och kungl. förordningen den 21 fe¬
bruari 1789 § 2, visar, att därunder förstås både skattefrälse och
frälseskatte, om ock i sist anförda kungl. förordning räntans oför-
Arulra Kammarens Prof. 1904. N:o 36. 2
räntan gör ingen skillnad
pa det ena eller
andra slaget af hem-
N:o 36.
18
Lördagen den 9 April.
Ang. inlösen
till statsverket
af frälse-
skatteräntor.
(Forts.)
underlighet särskildt försäkras för hvartdera af de båda slagen af
hemman.»
Jag har velat uppläsa denna del af professor Rydins yttrande
i föreliggande fråga. Jag vill icke upptaga kammarens tid med att
uppläsa någon längre del. Men det upplästa torde vara nog för
att visa, att i fråga om uppfattningen af skattefrälseräntorna och
frälseskatteräntorna har man att ställa auktoritet emot auktoritet,
och jag tror, att den sistnämnda auktoriteten, professor Rydin, har
lika stor betydelse som den förut citerade auktoriteten.
För öfrigt vidhåller jag mitt förut gjorda yrkande om bifall
till reservationen.
Härmed var öfverläggningen afslutad. I enlighet med de yr¬
kanden, som därunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på anslag därå
och bifall i stället till den af herrar Sjö och Eriksson i Bäck vid
förevarande utlåtande fogade reservationen. Herr talmannen ansåg
den sistnämnda propositionen vara med öfvervägande ja besvarad,
men som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen
en så lydande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren med afslag å statsutskottets hem¬
ställan i utskottets förevarande utlåtande n:o 53 bifaller den af
herrar Sjö och Eriksson i Bäck vid utlåtandet fogade reservationen,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hem¬
ställan.
Omröstningen utvisade 115 ja mot 98 nej; och hade kammaren
alltså med afslag å utskottets hemställan bifallit den af herrar
Sjö och Eriksson i Bäck vid utlåtandet fogade reservationen.
§ 8.
Vidare föredrogos hvar för sig och blefvo af kammaren god¬
kända:
statsutskottets utlåtanden:
n:o 54, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om anslag till
restaurering af gråbrödraklostret i Ystad; och
n:o 55, i anledning af Kungl. Majrts proposition om anslag för
restaurering af Heliga Trefaldighets församlings kyrka; samt
bankoutskottets memorial n:o 7, angående afskrifning af osäkra
fordringar vid riksbankens hufvudkontor.
Lördagen den 9 April.
19
Jf:r 36.
§ 9.
Å föredragningslistan fanns härefter upptaget lagutskottets
utlåtande n:o 3!), i anledning af väckt motion om ändrad lydelse
af 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen.
Lagutskottet hade till förberedande behandling emottagit en
inom Andra Kammaren af herrar K. H. Branting, F. W. Thorsson,
N. Persson i Malmö och V. Larsson i Västerås afgifven motion,
n:o 77, hvari hemställts, att Riksdagen måtte för sin del besluta,
att 22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen skulle åter erhålla samma
lydelse, som de hade före sanktionerandet af den nya lydelsen den
10 juli 1899.
Utskottet hemställde dock, att förevarande motion icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Reservation hade emellertid afgifvits af herrar Zetterstrand,
Olsson i Mårdäng, Lindhagen, Staaff och Segerdahl, hvilka ansett,
att motionen bort af utskottet tillstyrkas.
Utskottets hemställan upplästes, hvarefter ordet på begäran
lämnades till:
Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Den 25 fe¬
bruari 1899 antog Riksdagen för sin del den förändrade, numera
gällande lydelsen af 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen. Vi, som
voro närvarande vid det tillfälle, då detta ärende behandlades inom
Riksdagen, erinra oss mycket väl den skarpa och långvariga dis¬
kussion, som då förekom. Vi erinra oss, hurusom en mycket stark
minoritet i denna kammare jämte åtskilliga rättslärde inom Första
Kammaren med stor skärpa motsatte sig det då föreliggande lagför¬
slaget. Det framställdes då invändningar mot detsamma från ju¬
ridisk synpunkt, invändningar, gående ut därpå, att det skulle
vara synnerligen inkonsekvent att i det föreliggande fallet belägga
försök till tvång såsom sådant med straff, ehuru man icke straff¬
beläde försök till tvång i andra, svårare fall. Det framhölls vi¬
dare, att det vore synnerligen orättvist, att man beläde det straff¬
bara försöket med samma straff som själfva den fullbordade hand¬
lingen, liksom det också framhölls, att till följd af den obestämdhet,
som vidlåder begreppet hot såsom förutsättning för ett straffbart
försök, det skulle blifva synnerligen svårt att tillämpa lagens be¬
stämmelser. Vidare framhölls från mera allmänna synpunkter, att
lagförslaget vore obilligt och obehöfligt samt innefattade ett slags
undantagslagstiftning, som från denna synpunkt sedt alldeles gifvet
måste anses vara förkastlig.
Trots allt detta antogs emellertid lagförslaget af Riksdagen.
Jag tror emellertid icke, att jag alltför mycket misstager mig,
om jag säger, att därtill i väsentlig mån bidrog, att kamrarne
togo alltför mycket intryck af en kort förut inom landet timad
tämligen obehaglig tilldragelse. Nu tror jag för min del icke,
Om ändrad
lydelse af 15
kap. 22 och
24 §§ straff-
lagen.
N:o 36.
Om ändrad
lydelse af 15
kap. 22 och
24 §§ straff¬
lagen.
(Forts.)
20 Lördagen den 9 April.
mina herrar, att Riksdagen i sin helhet skall finnas benägen att
efter så kort tid afvika från beslutet af år 1899. Däremot bär jag
en annan uppfattning hvad Andra Kammaren beträffar. Då det
visat sig, att högsta domstolen vid granskningen af 1899 års för¬
slag i stort sedt biträdt de anmärkningar mot förslaget, som fram¬
ställdes inom Riksdagen, då vidare nu är heredt tillfälle för kam¬
maren att i lugn få ånyo öfverväga denna fråga, och då därtill
kommer, att kammaren sedan år 1899 fått en i viss mån förändrad
sammansättning, så hyser jag den bestämda uppfattningen, att
Andra Kammaren, med frånseende från alla personliga tycken och
önskningsmål, skall i denna sak uteslutande fästa sig vid rätt¬
visans oafvisliga kraf på oväld i lagstiftningen och allas likhet
inför lagen.
Under denna förhoppning, herr talman, yrkar jag afslag å
utskottets hemställan och bifall till reservationen.
Häruti instämde herrar Pantzarhielm, Ernst Carlson, Broström,
Nordin, Persson i Tällberg, Wavrinsky i Stockholm, Starbäck, Moll,
Natt och Dag, Hedin, friherre De Geer, Hedlund, Berg i Göteborg
K. G. Karlsson i Göteborg, Ericsson i Ahlberga, Collvin, af Caller-
holm, Forsberg, Sterner, Johansson i Jönköping, Darin, Hammar¬
ström och Nydal.
Herr Branting: Herr talman, mina herrar! När vi väckte
denna motion, jag och mina medmotionärer, hade vi nog klart för
oss, såsom redan den förre talaren framhöll, att det icke fanns
stora utsikter, för att Riksdagen i dess helhet skulle beakta den¬
samma. Men det var enligt vår uppfattning af synnerlig betydelse,
att Andra Kammaren skulle komma i tillfälle att ånyo pröfva
denna sak, detta äfven därför, att det skulle hafva en viss prak¬
tisk innebörd, då ju domstolarna helt naturligt i sin straffmätning
ingalunda kunna vara fullständigt oberörda af, huru den allmänna
opinionen ställer sig till lagstiftningen i en viss punkt.
Det var för öfrigt ganska märkligt att se, huru denna all¬
männa opinion tog fasta på ett yrkande, att man borde kräfva
åkarpslagens afskaffande. Det gick så till, att en fristående för¬
ening, som icke ens tillhör den stora arbetareorganisationen, utlyste
ett allmänt diskussionsmöte med inledningsföredrag af en jurist,
som skött en mängd mål i arbetarefrågor. Mötet uttalade, att det
vore på tiden att söka få åkarpslagen ånyo under Riksdagens pröf¬
ning. Detta uttalande slog an hela landet rundt, och detta all¬
deles utan hjälp af någon sorts organisation, som i detta fall stödde
under. Jag har mottagit från de mest skilda håll uttalanden i
samma riktning. Sådana ha ingått från Landskrona arbetarekom¬
mun, från Linköpings och Yarbergs organiserade arbetare, från ett
rösträttsmöte i Hudiksvall, från Malmö kvinnliga diskussionsklubb,
från Halmstads socialistiska arbetareorganisation samt från all¬
männa möten i Nyköping, Sundsvall och Norrköping. Alla ha de
med en mun uttalat, att uppfattningen inom deras ort såväl inom
Lördagen den 9 April.
21 N:o 36.
som utom de kretsar, som närmast berördes af lagen, var den, att 0m ändrad
densamma borde afskaffa^. ^^22'CcA
Nu söker utskottet visserligen i sin motivering betona, att här gg
icke föreligger någon klasslagstiftning, som det således skulle kunna lagen.
vara skäl att afhjälpa. Vi hafva i motionen sagt, att denna lagstift- (Forts.)
ning vänder sin udd mot syftet att uppehålla solidariteten bland
arbetarne, och vi hafva utvecklat detta så, att lagen förfar med
särskild hårdhet, när syftet med det ifrågavarande våldet eller
hotet är att uppehålla solidariteten bland arbetsklassen. Vi hafva
uttryckligen sagt ifrån, att vi icke anse det vara på något sätt
försvarligt att för detta i och för sig goda syfte tillgripa våld eller
hot, men vi hafva också sagt, att det kan vara förklarligt, att
sådant emellanåt förekommer. Öfverlöpare hafva ju aldrig ansetts
såsom särskilt prima folk och öfverlöpare i det sociala kriget lika
litet som andra. Men vår svenska lag ställer sig på den stånd¬
punkten, att man tvärtom skall med denna undantagslag så hårdt
som möjligt klämma till, när det är fråga om detta särskilda syfte.
Vanligt våld bestraffas med böter eller fängelse i högst sex må-
1 1 1 ' 1 " ■ ■■ *- J JM1 belägges det
Man kan också uttrycka denna sak så, att om en arbetare gör sig
skyldig till våld under vanliga förhållanden, skulle han bestraffas
med t. ex. 75 kronors böter, h vilket straff motsvaras af 11 dagars
fängelse eller 5 dagars straffarbete, men om han drabbas af åkarps-
lagen, får han i stället, låtom oss säga, två månaders straffarbete,
däraf då fem dagars straffarbete utgör straffet för själfva brottet
och resten faktiskt utgör straffet för hans särskilda syfte.
Utsottet har emellertid i sitt resonemang råkat att helt och
hållet förbise, att vår framställning vändt sig just mot lagens
egenskap af en undantagslag. Utskottet har i stället resonerat så,
att det framhåller, att våld eller hot ingalunda äro egnade att
främja de arbetareklassens önskningar, för hvilka vi alla äro in¬
tresserade. Och med en viss salvelse har också utskottet till och
med uppmanat oss att vara tacksamma för, att lagstiftningen är
sådan, att den vakar öfver, att befogade gränser för dessa påtryck¬
ningar icke öfverskridas.
Det är emellertid en dålig hjälp, som man på detta sätt får.
Illa skulle man känna menniskonaturen, ifall man tror, att en
sådan undantagshårdhet, som måste kännas som en orättvisa af
dem, som blifva utsatta för eller blifva vittne till densamma, skulle
vara till en sådan hjälp. Den måste tvärtom väcka förbittring i
stället för besinning.
Jag kan sålunda för min del icke betrakta utskottets resone¬
mang annat än som rent sofisteri. Det kan icke nekas till, att här
föreligger en klasslagstiftning. Om man går till den motivering,
som åberopas af 1899 års lagutskott och hvarur vi anfört utdrag
i vår motion, så finner man uttalande om, att staten bör stäf ja det
»ofog», som bedrifves af fackföreningar, strejkledare och agitatorer
och skydda de »välsinnade» arbetarne. Den, som i dessa uttalanden
med straff', som kan från böter ga upp till tvä års
straffarbete.
Njo 36.
Om ändrad
lydelse af 15
kap. 22 och
24 §§ straff-
lagen.
(Forts.)
22 Lördagen den 9 April.
icke kör, kur klassintresset skorrar fram, kan kar ett mycket klent
öra för dylika ting eller också gör kan sig frivilligt döf.
Utskottet kar icke ens försmått det skenargumentet, att det
kär icke skulle kunna vara tal om någon klasslagstiftning därför,
att denna lag icke riktar sig mot någon viss klass, utan gäller för
alla, som göra sig skyldiga till förbrytelser mot densamma. Ja,
det är ju uppenbart, att om det funnits låt oss säga någon grefve
ock första-kammarledamot, som under kamnarketarekonflikten kär i
Stockkolm gått ut ock sagt till de strejkkrytande arbetarne, som
arbetade i hamnen under polisbevakning: ni kär er åt som ena verk¬
liga ynkryggar, ni visa ingen solidaritets känsla gentemot den öf-
riga hamnarbetarekåren, som försöker att hålla sina löner uppe
ock som vill förhindra en minskning af desamma med 20 procent
— ja, kade det funnits en sådan person af denna samhällsklass,
så hade kan ju mycket väl kunnat bli föremål för ett så kalladt
åkarpsmål inför polisen. Men det vet ju kvar och en, att sådana
första-kammarledamöter existera endast i lagutskottets fantasi.
Det är uppenbart, att det blir från själfva den klass, som känner
solidariteten ock vikten af densamma, som uppmaningarna utgå att
hålla på solidariteten, och det blir alltså mot medlemmar endast
af denna klass, som lagen faktiskt kommer att rikta sin hårdhet.
Jag kan icke underlåta att framhålla, att utskottet nu icke
alls gått in på, hvad som för 1899 års lagutskott var själfva led¬
motivet, nämligen att lagen skulle kli så lämplig att använda mot
dessa »agitatorer ock deras lejda bulvaner», som orden då folio. Jag
förstår mycket väl, att utskottet icke velat komma in på detta reso¬
nemang redan därför, att det då skulle klifvit kra svårt för ut¬
skottet att försvara sin ståndpunkt, att här icke föreligger en
undantagslagstiftning. Men jag vill dessutom framhålla, att den
erfarenhet, vi vunnit sedan dess, kar väl, om något, visat, att det
syfte, som då föresväfvade lagens försvarare, icke på något sätt
3nåtts. Sedan dess ka ju åtskillige af dessa så kallade »strejk-
tre» och »agitatorer» kommit in här i Riksdagen i stället för att,
som man tänkt sig, åka in i åkarpslagens fängelser. Det kar icke
kändt, att någon enda af dem man ville träffa kommit i kollision
med lagen. Men hvarje arbetare däremot, som råkar i träta med
en strejkbrytare, kan riskerar alltid att ka åkarpslagen som ett
damoklessvärd hängande öfver sig.
Det är sällan man kan säga, att en lag så fullständigt för¬
felat sitt ändamål, som kär är fallet. Men därför har den alls icke
varit oskadlig. Tvärtom är det väl få lagstiftningsåtgärder, som
i samma grad som denna väckt ond blod ock djupt liggande för¬
bittring, just därför, som redan framhållits, att man på arbetar -
håll kändt den som en klasslagstiftning. Vill man höra ett kon-
denseradt uttryck för, huru de klasser, som ännu icke äga något
afgörande inflytande på lagstiftningen, tänka beträffande landets
förhållanden, så erhåller man det ofta i följande form: rösträtt få
vi icke, men däremot åkarpslagar ock tunga militärbördor. Så¬
dana uttalanden, som möta eu öfverallt, visa, huru folket i detta
Lördagen den 9 April.
23
N:o 36.
fall verkligen känner, och visa, att det skulle vara ett den sociala
fredens verk att taga bort anledningen till en sådan misstäm¬
ning.
Det finns säkert många här i kammaren, som mena, att klass¬
kampen skall kunna utjämnas och klassmotsättningarna alltmera
försvinna. För min del tillhör jag icke dessas antal. Jag tror,
att denna klasskamp måste kämpas igenom, så länge de sociala
förhållandena äro sådana, att de skapa fram klasser med skilda in¬
tressen och sätta dem mot hvarandra. Men däraf följer icke, att
denna klasskamp bör föras med ökad brutalitet. Tvärtom kan den,
i bredd med en stigande upplysning inom samhället, föras, visser¬
ligen med all skärpa mellan de olika intressena, men dock så, att
brutaliteten icke bill' det dominerande och att man hvarken å den
ena eller andra sidan använder förgiftade vapen. Såsom ett sådant
förgiftadt vapen måste jag beteckna åkarpslagen Den gifver ett
extra skydd åt en viss samhällsklass under form af att vilja upp¬
rätthålla den allmänna rättsordningen på en viss punkt. Och detta
kan icke försvaras.
Jag hoppas, att Andra Kammaren måtte visa, att den icke
vill vara med om att låta den allmänna lagen på denna punkt bli
en de rikes lag mot de fattige. Må Kammaren i stället söka —
såsom det här till sist heter i lagutskottets utlåtande — »bereda
allmänt väl genom ett kraftigt skyddande af den enskilda med¬
borgarens rätt och frihet gentemot andras obehöriga våld och hot»,
-— men på ett sådant sätt, att lagen blir lika för alla.
Jag yrkar, herr talman, bifall till motionen och reservationen.
Med herr Branting förenade sig herrar Thorsson och Larsson
i Västerås.
Herr Ljunggren: Herr talman! Fullt förvissad om, att hvad
jag här har att säga kommer att å visst håll misstydande ut¬
läggas för att förringa betydelsen af mitt yttrande, har jag dock
begärt ordet för att angifva en arbetsgifvares ställning till frågan
och poängtera, att det äfven finnes arbetsgifvare i landet, som
vilja plädera för åkarpslagens upphäfvande. Jag anser, att man
icke behöfver vara rädd för att uttala sin mening, då den är ut¬
tryck för ens fulla öfvertygelse och i öfrigt stödjer sig på giltiga
och hållbara skäl.
Mitt yrkande på bifall till reservanternas förslag grundar sig
på flera bär förut angifna skäl. Och jag tillåter mig, ehuru det
kan synas oegentligt, att ånyo bringa i åtanke högsta domstolens
enhälligt uttalade afstyrkande af lagförslaget, som föranleddes
däraf, att detsamma ansågs hvila på ohållbara motiv. Jag anser
emellertid, att man icke ofta nog kan påpeka detta högsta dom¬
stolens yttrande.
Men jag har äfven andra skäl, och dessa äro hämtade från
min egen verksamhet. Jag har sedan flera år kommit till den
insikten — och jag är ötvertygad om, att äfven andra arbets-
Om ändrad
lydelse af 15
kap. 22 och
24 §§ straff-
lagen.
(Forts.)
N:o 36.
24
Lördagen den 9 April.
Om ändrad
lydelse af 15
hap. 22 och
24 §§ straff¬
lagen.
(Forts.)
gifvare hafva samma åsikt — att, om man vill vinna sina arbetares
aktning, man också bör gifva dem aktning tillbaka. Vill man af
dem vinna rättvisa, bör man också gifva dem sådan oinskränkt.
Detta från den enskilde arbetsgifvarens förhållande till arbets¬
tagare hämtade exempel har naturligtvis i än högre mån sin
betydelse, då det gäller samhällets förhållande till den arbetande
klassen. Vill samhället hafva full aktning och full rättvisa af
denna klass, måste det gifva den detsamma åter. Jag är förvissad
om, att, därest Riksdagen skulle vilja bifalla motionärernas för¬
slag, arbetarne i landet och dessas ledare — de må nu vara af
hvilken färg som helst, socialistisk eller icke socialistisk — ovill¬
korligen komme att visa sig behjärta syftet i Riksdagens even¬
tuella beslut och äfven medverka därtill, att sinnena lugnades och
den nu rådande oron lade sig.
Herr talman! Jag tillåter mig yrka afslag å utskottets för¬
slag och bifall till reservanternas hemställan.
Herrar Kvarnzelius och lloos instämde häruti.
Herr Hjärne: Herr talman! Om jag skall välja mellan ut¬
skottets hemställan och reservanternas yrkande, så måste jag in¬
stämma med reservanterna. Jag kan icke finna annat, än att
lagen var bättre i dess förra ordalydelse än i den lydelse, som
den fått genom den senaste lagändringen. Jag behöfver här icke
upprepa skälen för denna min åsikt. De hafva flera gånger blifvit
framställda, och särskild! vill jag åberopa högsta domstolens en¬
hälliga utlåtande.
Jag kan icke heller annat än instämma med herr Branting i
den uppfattningen, att det här verkligen är fråga om en undan¬
tagslagstiftning. Läser jag nämligen igenom lagutskottets moti¬
vering vid den riksdag, då den ifrågavarande lagen antogs, så
kan jag icke undgå att däri finna motiv åberopade, som jag icke
skulle vilja hafva funnit, när det gäller att stifta lag för Sveriges
rike och Sveriges folk, ty lagen skall vara gemensam för alla och
gälla för aHa, oberoende af de syften, som för öfrigt kunna före-
finnas hos vissa mer eller mindre utbredda intressen hos särskilda
klasser, och det kan naturligtvis icke vara rätt att stifta en sär¬
skild lag och i motiven åberopa, att denna lag stiftas för att
hindra utbredandet af fackföreningar. En sådan motivering ensam
för sig är för mig tillräckligt skäl att motsätta mig lagen.
Men å andra sidan kan jag icke annat än inse, att det finnes
ett verkligt behof hos oss i våra dagar att få en något strängare
lagstiftning mot våldshandlingar. Det kan icke nekas, att vår
nu gällande strafflag genomtränges af en viss, måhända alltför
optimistisk anda. Det var lugnare tider förr än nu. Våldet har
gripit omkring sig inom många områden, icke blott inom det
egentliga så kallade sociala området, utan äfven inom det rent
kriminella området. Det är sålunda af behofvet påkalladt, att
man får en strängare lagstiftning mot de våldshandlingar, som
Lördagen den 9 April.
25
N:o 3tt.
nu blifvit allt allmännare, och jag beklagar, att utskottet icke
har begagnat tillfället att föreslå en sådan skärpning i lagstift¬
ningen, som skulle kunna verka för detta ändamål. Det är alltså
icke alls därför, att jag önskar eu mildare behandling af dylika
våldshandlingar, som jag nu yrkar bifall till reservanternas för¬
slag.
Jag vet mycket väl, att, hvithet beslut denna kammare än
fattar, det nu blott kan gälla såsom en opinionsyttring. Men om
Andra Kammaren nu uttalar sig mot den för närvarande gällande
lagen, så betyder det, att Andra Kammaren åtminstone yrkar på
en blifvande förändring. Jag vill för min del emellertid därvid
hafva uttalat, att jag i så fall skulle vilja vara med om en skärp¬
ning af straffet för alla slags våldshandlingar, vare sig de begås
i sammanhang med arbetsinställelse eller icke.
Herr Johanson i Valar ed: Herr talman! Då jag varit bland
dem, som bidragit till det beslut, hvartill utskottet kommit i
denna fråga, vill jag säga, att jag fortfarande är af den åsikten,
att det ej går an att, då denna lag en gång kommit till stånd,
så här på en gång utan att hafva något annat att sätta i stället
stryka bort den. Jag anser nämligen, att detta skulle vara det¬
samma som att till själfsvåldiga fackföreningsarbetare säga, att
de under pågående strejk hade icke allenast rättighet utan till
och med skyldighet att på allt sätt och i synnerhet med hot tvinga
hederliga och redbara arbetare att afstå från arbetet. Jag tror,
som sagdt, icke, att det under nu rådande förhållanden går an
att upphäfva lagen, och skall därför be att få yrka bifall till ut¬
skottets förslag.
Herr Ekman: Efter de sakrika anföranden, med hvilka denna
diskussion inleddes, hade jag kunnat nöja mig med att endast
instämma i hvad någon af dessa talare yttrat. Men jag har icke
kunnat neka mig tillfredsställelsen att uti en fråga af enligt mitt
förmenande så utomordentligt stor betydelse som den föreliggande
också få draga mitt lilla strå till stacken.
Eör dem, som i likhet med mig icke blott hysa förhoppning
om, utan hafva tro på, att arbetsgifvare och arbetare allt mer
och mer skola komma till insikt om gemensamma fördelar, skola
komma till insikt om, att deras intressen uti de allra flesta fall
böra vara och äro gemensamma, kan det icke vara annat än smärt¬
samt att se tillkomsten och bibehållandet af en lag, som på grund
af sin orättvisa natur är ägnad att väcka split och förbittring
emellan arbetsgifvare och arbetare. Öfvertygad, som jag är, att
detta är denna lags natur, kan jag, herr talman, icke annat än
yrka bifall till reservationen och afslag å utskottets framställning.
I detta anförande instämde herrar von Friesen, Höjer, Ekholm,
Tamm, Beckman, Johansson i Olja, Hammarlund, Eriksson i Elge-
red, Neiglick, Persson i Arboga, Wallis, Ohlsson i Halmstad, Wal-
Om ändrad
lydelse af 15
kap. 22 och
24 §§ straff¬
lagen.
(Forts.)
N:o 36,
Om ändrad
lydelse af 15
kap. 22 och
24 §§ straff¬
lagen.
(Forts.)
26 Lördagen den 9 April.
lentin, Olsson i See, Hörnsten, Sandin, Åkerlind, Öhngren, friherre
Bonde och Eloivson.
Herr Persson i Halmö: Herr talman, mina herrar! Då jag
varit med om att underteckna denna motion, skall jag be att få
yttra några ord.
Jag ber att få instämma med lagutskottets vice ordförande
i fråga om de af honom framhållna allmänna juridiska synpunkter,
som tala för bifall till vår motion, och skall därför nu inskränka
mig till att yttra något om, på hvad sätt denna lag kännes bland
arbetarne. Jag förutsätter nämligen, att en hel del, om icke största
delen, af kammarens ledamöter icke så noga känna till detta och
följaktligen icke heller äro i tillfälle att så noga bedöma verk¬
ningarna af en lagstiftning i den riktning, i hvilken här åsyftade
lag går.
Bland arbetarne har den meningen gjort sig gällande, att
ifrågavarande lag är en klasslag och en undantagslag. Denna
mening fotas därpå, att lagen kan användas endast af arbetsgifvare
mot arbetare och vid arbetsinställelser. Sålunda kan den icke
tillämpas vid andra tillfällen, än där det är konflikt mellan kapi¬
tal och arbete, mellan arbetsgifvare och arbetare. Därtill kommer,
att den ej tager någon hänsyn tiH dessa arbetsinställelsers natur,
huruvida de äro förorsakade af arbetarne i syfte att framdrifva
deras kraf på löneförhöjning eller andra förbättrade villkor vid
arbetet eller de äro orsakade af arbetsgifvarnes försök att ned¬
sätta aflöningarna genom att utestänga arbetarne.
Det har sagts i motiveringen till lagutskottets utlåtande vid
1899 års riksdag, att lagen afsåge att hämma agitatorer och
strejkledare i deras verksamhet. Jag skall äfven be att få uttala
min uppfattning härom. Jag anser, att, hvad våra agitatorer be¬
träffar, denna lag visst icke hämmar deras arbete, utan i stället
betydligt och ojämförligt underlättar detsamma. Det har varit
lätt för våra agitatorer att påvisa, att den är en undantagslag.
Det har varit lätt för dem att påvisa det oberättigade i en lag¬
stiftning, som går ut på att ytterligare kringskära rörelsefriheten
för dem, hvilka icke hafva något politiskt inflytande eller något
att säga med afseende å denna lagstiftnings tillkomst. Det har
varit lätt att påvisa, att den sociala lagstiftningen i vårt land
gått emot arbetarnes och för arbetsgifvarnes intressen, och detta
bär helt naturligt underlättat våra agitatorers arbete. Jag ber
att få bestämdt försäkra, att skall Riksdagen gorå någonting för
att hindra den socialdemokratiska agitationen, så får detta, arbete
gå i diametralt motsatt riktning mot ifrågavarande, lagstiftning.
Beträffande åter strejkledarnes ställning, så har jag därvidlag
någon erfarenhet, och jag kan bestämdt försäkra, att jag icke en
enda gång har varit utsatt för att tangera denna lag. Icke en
enda gång har jag behöft riskera att komma i konflikt med^ den¬
samma, och jag vill säga, att det är mycket lätt att undvika
detta för de arbetare, som äro medvetna om målet och medvetna
Lördagen den 9 April.
-27 >T:o 36.
om medlen. Däremot hafva en del arbetare, som icke varit sko- Om ändrad
lade i fackföreningsrörelsen och därför icke haft tillräcklig insikt “7 ^
om, hur man skall förhålla sig gentemot denna la
vika dess skadliga följder, varit utsatta för att dra
Denna har således — med hänsyn till förut angifna syfte — drabbat (Forts.)
orätta personer. Därtill kommer, att erfarenheten visat, att många
gånger enligt denna lag straffats personer, som icke ens varit
medlemmar af våra fackföreningar. Dessa få exempel ådagalägga
enligt min mening tillräckligt, att lagen icke fyllt den uppgift,
som man vid dess stiftande tänkt sig, att den skulle få.
Vidare har man sagt, att ifrågavarande lag skall skydda
välsinnade arbetare, när de försöka att slå sig fram på ett heder¬
ligt och ordentligt sätt. Ja, om det förhölle sig så, att åkarps-
lagen verkligen gjorde detta, så skulle jag för min del icke hafva
någonting emot aen, och jag är öfvertygad om, att det då icke
heller skulle kännas så bittert bland Sveriges arbetare att tänka
på denna lag. Men hvilka äro i regel dessa välsinnade arbetare?
Jag skall erinra om ett exempel. En hamnarbetarekonflikt utbröt
i Stockholm den 1 april i fjol och pågick i 10 månader. Alla
arbetare hos däraf berörda* arbetsgivare nedlade arbetet, icke för
att begära löneförhöjning, utan för att motsätta sig en nedsättning
i sin inkomst af 1 krona om dagen. Således hörde ingen enda af
alla dessa hamnarbetare, af hvilka flertalet varit anställda hos
arbetsgifvarne i flera år, till dessa välsinnade arbetare, som lagen
afser att skydda. Men i deras ställe kommo andra arbetare,
hvilka förut aldrig arbetat hos någon af dessa arbetsgifvare och
hvilka, om denna konflikt icke utbrutit, aldrig kunnat få arbete
vid Stockholms hamnar samt följaktligen enligt mitt förmenande
icke hade någon som helst prioritet i afseende å rätt att erhålla
arbete och blifva skyddade. De erhöllo emellertid lagens skydd,
oaktadt en del af dem förut ställt sig utom lagen, och åtnjöto
detta skydd äfven då de under konflikten vid flera tillfällen an¬
vände revolver och knif. Det var dessa strejkbrytare, som erhöllo
denna lags skydd, medan de förutvarande hamnarbetarne förkla¬
rades fågelfria, och kunde icke utan stora svårigheter få arbete
på andra platser i landet.
Vid arbetskonflikter försöka arbetsgifvarne att hindra ar-
betarne att få arbete på andra platser, medan arbetarne i sin
ordning naturligtvis försöka att hindra arbetare att uppträda
såsom strejkbrytare genom att i sådant fäll vägra att arbeta
tillsammans med dem.
I det yrke, jag själf tillhör, har det inträffat, att man behöft
ändra namn på arbetare, för att de skulle kunna fä arbete på
andra platser. Det har till och med gått så långt, att arbets¬
gifvare sändt ut representanter, som gått omkring på byggnads-
platserna och letat upp arbetare, som deltagit i en konflikt. Om
någon blifvit igenkänd, har det sagts: där står en man, som har
haft arbete där och där; han måste afskedas. Ja, de hafva rest
omkring till flera städer och pekat ut dylika arbetare. Jag säger
N:o 36.
28
Lördagen den 9 April.
Om ändrad icke, att arbetare inte använda liknande medel. Såväl arbetare
lydelse af is som arbetsgivare stå i fråga om begagnandet af de kampmedel, som
24Psi2 t°Chif- de kafva till sitt förfogande, ungefär på samma ståndpunkt och
lagem"'" plattform, ock båda parterna använda alla medel, som stå dem
(Forts.) till buds. Men då så förkåller sig, förstå nog herrarne, att det
måste kännas bittert bland arbetarne, när det stiftas en lag, som
lägger sten i vägen för arbetarne till förmån för arbetsgifvarne
ock deras intressen.
Jag skall icke uppekålla tiden längre, utan jag ber att på
dessa ock förut omnämnda skäl få kemställa om bifall till reser¬
vanternas förslag.
Herr Hammarskjöld: Herr talman, mina herrar! Här kar
med styrka framhållits, att den lagparagraf, som man nu vill
kafva bort, är en undantagslag. Och det skall jag icke förneka.
Det är sant, det är en undantagslag; ock jag medgifver gärna,
att öfver hvarje undagtagslag faller det lätt, med mer eller mindre
rätt, ett skimmer af förhatlighet. Men när det säges,.att detta
är en Masslag, en lagstiftning af de rike mot de fattige, då är
jag icke med längre. Jag påstår, att detta icke är sant. . Denna
lag är icke stiftad mot de fattige, utan den är enligt min upp¬
fattning stiftad för den, som vill arbeta, mot den, som vill hindra
honom att arbeta. Så vidt jag vet, kar det ända till i senare
tider gällt som en alldeles oomtvistlig sanning, att den, som vill
arbeta ock försörja sig själf genom ärligt arbete, som bjudes ho¬
nom, skall kafva rätt därtill. Men det är detta, som i våra dagar
bestrides just från arbetarehåll.
Jag skall icke yttra mig om rättmätigheten af den klass¬
kamp, som arbetarne föra, ock om deras sträfvan att bibehålla
sin solidaritet och att sätta solidariteten framför allt annat. Jag
skall bara fälla ett litet omdöme om denna solidaritet. ^ Då den
är frivillig, då kan jag respektera den, men i allt för många fall
är denna solidaritet alldeles icke frivillig, utan den är påtvungen
— och då förlorar den mycket af sitt värde. ^ ...
Hvad är det nu, som har framkallat denna s. k. åkarpslag? År
det några normala förhållanden, som ha framkallat den? Nej,. det
är abnorma förhållanden; det är just detta, att man vill förbjuda
eller med alla möjliga medel hindra, under vissa omständigheter,
en person att genom ärligt arbete försörja sig själf.
Motionärerna hafva visserligen icke velat försvara brutalitet
från arbetarnes sida — när dessa hafva uppträdt för att från sig
afhålla strejkbrytare, men de hafva dock med skäligen mild hand
farit öfver den saken, och de hafva talat om, att när arbetarne
hinna blifva mera upplysta, så skall denna brutalitet gå bort af
sig själf. Nå, det vill jag gärna hoppas, men när, såsom en talare
för en stund sedan yttrade — han sade sig vara öfvertygad om,
att om bara denna lag kommer bort, så skulle det så småningom
blifva ett så godt samförstånd; arbetsgifvarne skulle vara rätt¬
visa mot sina arbetare och arbetarne skulle vara rättvisa mot sina
Lördagen den 9 April.
29
N:o 36.
arbetsgivare — så får lag säga, att jag ställer mig mycket tvif- Om ändrad
lande på, att detta blir" snart. Jag tror, att det dröjer ganska ljdae‘>e22ock
länge. Och huru går det till nu för tiden, innan det där ideala 24 strag-_
tillståndet kommit? Jag tycker, att vi hade ett riktigt flagrant lagen.
exempel på den saken förlidet år under hamnarbetarestrejken. (Forte.)
Nu hafva de strejkande arbetarne därvidlag framhållits af
den siste talaren såsom rent af fågelfria; det var de, som voro
förföljda, det var de, som voro de lidande, strejkbrytarne. använde
ju till och med revolver och knif. Jag undrar, om icke litet hvar,
som följde med i tidningarna, kan intyga, att denna framställning
allt är tämligen skef. Huru gick det för dessa s. k. strejkbrytare,
de, som upptogo ett arbete, som de andra icke ville hafva? Det
gick på det viset, att de hetsades som jagadt villebråd. Gick eu
sådan arbetare in på ett matställe för att få en bit mat, så för¬
följdes han där inne utaf de strejkande arbetarne, som förbjödo
den, som hade mathållningen, att lämna någon mat åt denne man.
Han skulle svältas ut. Och om det beklagligtvis hände en gäng,
att någon tog till vapen för att försvara sig — någonting, som
jag icke alls vill försvara — kan det förklaras genom den upp¬
hetsning, som rådde, då dessä arbetare voro förföljda, hvar helst
de gingo. Hvilka var det då, som voro de fågelfria, var det de
strejkande arbetarne eller var det de s. k. strejkbrytarne? Jag
tror icke, att det är svårt att döma om den saken.
Hvarför råder nu i arbetarnes läger en så kolossal förbittring
öfver denna lag? Ja, hvarför, om icke därför att den dock lägger
ett band på dem, som vilja bruka våld mot strejkbrytare. Den,
som icke försöker att med våld tvinga någon annan, utsätter sig
ju icke för lagen. Han går fullkomligt fri, han. har icke något
obehag af lagen. Men det är just därför, att de vilja behålla denna
rätt att mot ett ganska ringa straff kunna få utöfva våld för
att tvinga en arbetare att gå bort från det, som de anse vara
deras arbete — det är därför, som förbittringen mot denna lag är
så stor.
Den siste talaren sade, att lagen har drabbat orätta personer;
den har icke fyllt de kraf, som uppställts för densamma. De
personer, mot hvilka lagen egentligen var riktad, skulle vara
strejkledare och agitatorer. Ja, det är ju möjligt, att den var
riktad mot dem, och att den icke har träffat sådana. Men den
har i alla fall träffat dem, som hafva brukat våld mot sina kam¬
rater. Och då kan jag icke finna annat, än att den ganska väl
träffat just där den borde träffa, och jag finner också, att den
har fyllt hvad med densamma var afsedt.
jag började med att säga, att det alltid hvilar ett skimmer
af förhatlighet öfver en undantagslag. Och jag skall gå så långt
i medgifvande, att jag skall erkänna, att om jag hade varit med
vid Riksdagen 1899, tror jag icke, att jag hade ställt mig på deras
sida, som då röstade för lagen. Men jag anser, att förhållandena
sedan hafva visat, att verkligen lagen är behöflig. Vilja Sveriges
arbetare hafva bort åkarpslagen, så går det mycket lätt för sig.
N:o 86.
30
Lördagen den 9 April.
Om ändrad
lydelse af Jo
kap. 22 och
24 §§ straff-
lagen.
(Forts.)
Det behöfs endast, att de uppföra sig på ett sådant sätt, att lagen
icke kan drabba dem, d. v. s. att de upphöra att vid strejker be¬
gagna våld eller hot. Då utsätta de sig icke heller för lagen.
Så länge Sveriges arbetare vilja begagna sig af dylika brutala
medel, så anser jag, att lagen är behöflig.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Biesért: Herr talman, mina herrar! Jag skall icke
förlänga denna debatt. Jag har blott begärt ordet för att få tyd¬
ligen tillkännagifva, att, om jag varit i Riksdagen 1899, jag för
visso icke skulle med min röst bidragit till denna, s. k. åkarps-
lagens tillkomst. Och lika litet som jag då skulle hafva bidragit
till lagens tillkomst, lika litet skall jag nu försumma att med
min röst bidraga till dess upphäfvande.
Jag anser, att jag såsom arbetsgifvare särskildt hör säga
detta. De hufvudsakligaste skälen för mig äro redan anförda i
synnerhet af herrar Ljunggren och Ekman. Det kan icke nekas,
att lagen är en undantagslag och såsom sådan ytterst förhatlig.
Därtill kommer, att den icke fyller sitt ändamål. Den är icke
nyttig vare sig för arbetare eller för arbetsgifvare, utan den är
tvärtom, efter mitt förmenande, till skada för bådas intressen.
Det är därför, herr talman, som jag skall be att få yrka af-
slag å utskottets hemställan och bifall till reservationen.
Herr Lindhagen: Herr Hammarskjöld har medgifvit, att
denna lag är en undantagslag. I detta medgifvande ligger, enligt
min uppfattning, också ett fullständigt förkastande af själfva
lagen och anledningen till att den stiftades. Jag tror, att denna
lagstiftning är en sådan åtgärd, som man alltid, förr eller senare,
skall ångra, och som Riksdagen, förr eller senare, kommer att upp¬
häfva. Det har gått så annorstädes, där man haft en dylik lag¬
stiftning, och jag tror, att så äfven skall komma att ske i vårt
land.
Man får nämligen se denna sak ur den stora sociala frågas
synpunkt, som det bär gäller. Det föreligger en stor kamp mellan
kapital och arbete, där man icke kan undgå att stöta på svårig¬
heter, och det går aldrig att lösa en sådan konflikt på något till¬
fredsställande sätt genom att tillgripa strafflagsparagrafer.
Det måste vidare framhållas, att denna lag också från ju¬
ridisk synpunkt är alldeles ohållbar. Såsom herrarne veta, bär
den influtit i den allmänna strafflagen, hvilken ju skall innehålla
allmänna straffbestämmelser för brott utan undantag till person,
men med denna lag har man infört ett alldeles speciellt slag af
brott för att träffa ett visst slag af personer. Eör detta ändamål
har dels fastställts straff för försök, som icke annars straffas, och
dels har man velat bestämma ett särskildt hårdt straff för för¬
seelser, som eljest i och för sig af strafflagen bedömas mycket
mildare.
Lördagen den 9 April.
31
N:o 36.
Anledningen, hvarför jag begärde ordet, var den, att man
framhållit, att en lagstiftning, som så nyligen kommit till stånd,
icke borde så snart upphäfvas, och lagutskottet har äfven anfört
något i denna riktning. Jag vill emellertid påminna om, huru
det tillgått i England. Där antogs 1840 en lag mot arbetarnes
föreningsrätt, hvilken lag föranledde konflikter och våldsamma
uppträden mellan arbetarne och polismyndigheterna. 1871 antogs
emellertid en ny lag, som gaf arbetarne full föreningsfrihet, men
till denna lag fogades bestämmelser af enahanda innehåll som
dem, hvarmed vi nu sysselsätta oss. Icke längre därefter än år
1875 upphäfdes dock, under medverkan af en konservativ ministär,
dessa särskilda straffbestämmelser, men man bibehöll i öfrigt
lagen om föreningsfrihet. Således, den lagstiftning, som man ge¬
nomförde i England 1871, fann man redan 1875 vara fullkomligt
förfelad. Yi antogo vår lag 1899, och man bör då kunna tänka
sig, att man äfven skulle kunna upphäfva densamma 1904, ehuru
endast få år förgått. Förr eller senare kommer nog den tanken
att göra sig gällande att söka i den sociala fredens intresse få
bort sådana utmaningsmedel, som denna lag är, och att i stället
söka ordna allt på förståelse af de olika intressena genom orga¬
nisation bland arbetare och arbetsgifvare å ömse sidor, ty endast
på den vägen kan man nå något resultat på detta viktiga område.
Häruti instämde herrar Pettersson i Södertälje och Österberg.
Herr Matsson: Herr talman, mina herrar! Det har till stöd
för motionen framhållits, att enligt våra rättsgrundsatser blotta
försöket att med våld eller hot influera på annans fria själfbe-
stämningsrätt icke bör jämnställas med ett fullbordadt brott. I
likhet med lagutskottet anser jag dock, att ett sådant försök, då
det tager sig uttryck i våld eller hot, är i och för sig själft en
fullbordad handling, hvari ligger ett brottsligt förgripande på den
personliga friheten. Om nu försökshandlingen icke medför åsyftad
verkan, så är detta ingalunda den våldförandes eller hotandes för¬
tjänst och minskar således icke hans brottslighet. Jag finner för¬
denskull den tanke, som fått uttryck i de lagbestämmelser, som
man nu vill undanröja, principiellt riktig. Denna tanke är för
öfrigt ingalunda ny; den fanns redan, innan den s. k. åkarpslagen
antogs. Det står nämligen citeradt på första sidan i utskottets
betänkande, att 1899 års lagutskott har sagt, »att man redan nu
ingalunda saknar möjlighet att få den, hvilken genom dylika
medel sökt utöfva tvång mot annan, befordrad till ganska allvar¬
samt ansvar». Det är således ingalunda någon ny rättsgrundsats,
man godkänt genom antagandet af den s. k. åkarpslagen. Men
jag skulle hafva önskat, att denna tanke blifvit konsekvent ge¬
nomförd äfven beträffande förgripelser mot den personliga friheten
i andra brottsliga syften än sådana, som i det nu åsyftade lag¬
rummet afses. Då det emellertid för närvarande saknas möjlighet
att uppnå ett sådant önskemål, måste jag inskränka mig till att
Om ändrad
lydelse af 15
kap. 22 och
24 §§ straff-
lagen.
(Forts.)
N:o 30*
32
Lördagen den 9 April.
Om ändrad
lydelse af 15
kap. 22 och
24 §§ straff¬
lagen.
(Forts.)
— såsom en provisorisk åtgärd — i min ringa mån bidraga till
undanröjande af nuvarande lagbestämmelse, hvilken visat sig
ägnad att alstra klasshat och söndring bland vårt folk, som dock
så väl behöfver vara besjäladt af samhörighetskänsla för att
kunna bevara sitt oberoende. Till och med herr Pehrsson i Åkarp,
hvilken såsom motionär gaf uppslag till nu ifrågavarande lag¬
bestämmelse, medgaf vid debatten i denna kammare om ifråga¬
varande lagförslag 1899 det teoretiskt berättigade i vissa invänd¬
ningar mot hans förslag. Men från rent praktisk synpunkt ville
han yrka bifall till samma förslag.
Lagen har nu — måhända mera genom sin blotta tillvaro än
genom sin verkan — haft tillfälle att under ungefär fem års tid
visa sådana resultat, att jag nu, likasom motionären 1899, måste
af rent praktiska skäl bestämma mig att i min mån bidraga till
att denna lag snarast möjligt varder undanröjd. Det må kunna
anses i viss mån förlåtligt, om en flock arbetare under inflytande
af en tillfällig sinnesstämning gjort sig skyldig till sådana hand¬
lingar, som i nuvarande lag beläggas med straff, men det kan väl
knappast vara i samma mån ursäktligt, om en lagstiftande för¬
samling under inflytande af en tillfällig känslostämning bestämmer
sig för en olämplig lagstiftningsåtgärd. Yi stå nu för öfrigt icke
såsom 1899 under inflytande af en sådan tillfällig känslostämning,
utan vi hafva haft en rundlig tid, ungefär fem år, att besinna
oss på, hvad som här förekommer; och jag anser därför, att det
vore ännu mindre ursäktligt, om innevarande års Riksdag fort¬
farande skulle acceptera en lagstiftningsåtgärd, som icke står i
harmoni med den allmänna rättsuppfattningen. För att en lag
skall kunna vara till gagn, fordras, att den skall äga resonans i
den allmänna rättsuppfattningen. Jag tviflar dock på, att de nu
ifrågavarande lagbestämmelser, hvilka lida af en i ögonen fallande
ensidighet, kunna anses såsom ett uttryck för den allmänna rätts¬
uppfattningen i landet. Under sådana förhållanden anser jag skäl
föreligga att här tillämpa den gamla domareregeln, hvari det
heter: att »då lagen blir skadlig, så är det icke mera lag, utan
olag, och bör afläggas».
Fn ärad talare på stockholmsbänken har framhållit klass¬
kampens berättigande, men att all klasskamp bör föras utan bru¬
talitet. Beklagligt nog har dock klasskampen från såväl arbets-
gifvarnes som från arbetarnes sida kunnat betecknas såsom i viss
mån brutal vid mer än ett tillfälle. Detta berättigar dock icke
oss att möta brutalitet med brutalitet.
Herr talman! I anslutning till hvad jag nu anfört och under
instämmande med den ärade talaren på uppsalabänken anhåller
jag att få yrka bifall till reservanternas förslag.
Herr Pehrsson i Åkarp: Då jag nu en gång har burit
fram en motion i denna fråga, så må det tillåtas mig att yttra
några ord. Jag vill nu, såsom jag yttrade förra gången, då frå¬
gan var före, uttryckligen framhålla, att jag framlagt denna
Lördagen den 9 April.
33
N:o 36.
motion långt ifrån för att förhindra arbetarnes föreningsrätt eller Om ändrad
för att hindra dem i deras ekonomiska utveckling, utan jag såg l,Jdelse af 15
saken helt och hållet ur frihetens synpunkt. Det inträffade näm-
ligen i våra bygder sådana förhållanden, som måste förefalla upp- lagen™
rörande, för hvarje rättsinnig man. Lagen kom icke till af en (Forts.)
sådan tillfällig händelse, som man både förr och nu låtit påskina,
utan den var framkallad af ett flertal händelser, som inträffat
nere i bygderna vid våra fabriker. Jag har själf suttit såsom
ledamot i näradsrätten åtskilliga år, och det var ett par år, som
just sådana fall inträffade, och det visade sig, att vi kunde icke
ådöma något straff för sådana våldsåtgärder, som förekommo just
i den riktningen, som lagen nu afser att förhindra. Det var då,
som jag händelsevis kom i förbindelse med personer af juridisk
bildning, och jag har förut nämnt, att för själf va lagtexten är
jag icke pappa, men idén och syftet det var mitt, långt innan
lagförslaget frambära här i Riksdagen. Således skulle ju lagen
möjligen kunna vara formulerad på ett annat sätt.
Jag vill nu helt och hållet lägga åt sidan de olika tolkningar,
som göras från båda lägren. Det må juristerna tvista om, men
säkert är att, sedan denna lag tillkommit, så hafva nog åtskilliga
förändringar till det bättre inträffat.
Det nämndes af en och t. o. m. flere, tror jag, och det står
också i motionen, att s. k. öfverlöpare icke äro bättre värda än
att få vidkännas tryck af arbetskamraterna. Det kan ju så vara.
Den arbetare, som är med i organisationen eller hör till den ar¬
betarkrets, som tvisten gäller, bör i så fall anses vara med dem
solidarisk, fastän det många gånger kan vara tvifvelaktigt, huru¬
vida han af fri vilja gått in i denna förening. Men det är icke
endast öfverlöpare, aet är fråga om i detta fall, utan äfven arbe¬
tare från andra orter, som stått i sådana förhållanden, att de be-
höft söka arbete utom hemorten. Det är i synnerhet arbetsfolk
från landet, som söka en bättre ställning i städerna eller vid fa¬
briksorter, då sådant står till buds. Trycket från arbetskamraterna
träffar äfven dessa, och det är speciellt i det fallet, som det bör
anses hårdt, att de med våld och slag drifvas från platsen, där de
eljes möjligen kunde få arbete.
Äfven, gäller, det sådana fall, då på en arbetsplats icke alla
arbetarne ingått i viss fackförening eller då arbetare finnas, som
tillhöra en annan förening, än den socialistiska, till hvilken man
tyckes vilja intvinga alla. Man fordrar då från det hållet hos
arbetsgifvaren, att sådana arbetare skola aflägsnas från sin plats,
då de nekat att ingå i deras förening, och ifall arbetsgifvaren
vägrar att efterkomma denna önskan och man icke genom tryck
på arbetsgifvaren kan vinna sitt syfte, utfar man mot dem på
samma sätt som mot s. k. öfverlöpare, och det anser jag vara
olyckligt.
Det nämndes också, att motionärens syfte att träffa strejkle¬
dare och agitatorer vore misslyckadt. Ja, jag vill först säga, att
arbetarrörelsen har i detta fall utvecklat sig sä, att den nu står
Andra Kammarens Prof. 1904. N-.o 36. ö
N:o 36.
34
Lördagen den 9 April.
Om ändrad,
lydelse af 15
kap. 22 och
74 §§ straff¬
lagen.
(Forts.)
på en helt annan ståndpunkt än i de dagarna. Och lag vill
också medgifva, att ifall t. ex. de personer af arbetarklassen,
som vi hafva här i Riksdagen, finge göra sin vilja gällande på
alla platser, skulle nog allt gå bra, och då skulle nog äfven så¬
dana våldsåtgärder försvinna. Ty de hafva själfva i sin motion
uttalat sig i den riktningen. Särskildt från herr Bran ting före¬
ligger ett yttrande, som jag sätter mycket värde på och som jag
vill här citera. Vid ett möte, då oppositionen började mot åkarps-
lagen, framhöll herr Branting, »att det icke vore att rekommen¬
dera att tillgripa våld eller hot mot strejkbrytare, utan arbetarne
borde söka vädja till deras hjärta och förstånd och göra klart för
dem, att de ej borde sälja sig som förrädare. Kampen bör föras
så hederligt som möjligt. När det dock någon gång, ofta begrip¬
ligt nog, händer att människor, som för öfrigt ej äro så blödsinta
af sig, taga i något hårdhändt, böra de ej därför straffas hårdare
än som lagen bestämmer i vanliga fall. Det är denna ensidighet
i åkarpslagen, som är orättvis. Men våldet och hotet skall ej
därför skyddas och gärningsmännen ej heller firas med fanor och
musik». Om sådana ord kunde vinna gehör öfver allt i våra ar¬
betarkretsar, då vore åkarpslagen öfverflödig, och vi behöfde inga
bestämmelser i den vägen.
För öfrigt är det nog så, som det visat sig ute i bygderna
och som äfven talaren på malmöbänken nämnde, att dessa agita¬
torer förstå att hålla sig undan och lämna andra i sticket. Hvad
är det då för slags folk, som oftast kommer i sticket och i kontakt
med lagen? Jo, det är de sämsta elementen, ovillkorligen de
sämsta elementen, kanske många gånger handlande under rusets infly¬
tande. Är det nu så farligt, om dessa drabbas så pass häråt, att de få
respekt för lagen? Detta kan endast ske, om denna lag förblir
gällande. Ty b vilket straff skulle de eljest få? Jo, några kronors
böter eller några dagars fängelse, och det anses i de kretsarna
rent af som en rekreation. Detta har åtminstone uttalats af många
sådana individer i malmötrakten.
Det nämnes i motionen och man har ofta sett i tidningarna
framhållet, att åkarpslagens antagande 1899 liksom sedermera
dess sanktionering af Kungl. Makt delvis föranleddes af ett poli¬
tiskt byte. Ja, har något politiskt byte beträffande norska fragan
eller något annat förekommit, så är “det okändt för mig ocliynog
också för de flesta här i kammaren. Jag tror, att Andra Kam¬
maren då liksom nu såg sundt på saken och visst icke af upphets¬
ning eller något tillfälligt inflytande fattade sitt beslut eller lade
sina röster i urnan.
Det talas om, huru förhatlig denna lag är. Ja, enligt min
åsikt har den blifvit förhatlig på det sättet, att man från ledare¬
håll gjort den förhatlig. Ty arbetarne i allmänhet begrepo icke
så mycket lagens innehåll och gorå det icke ännu i dag; och kom¬
mer man att tala med en enskild arbetare och redogör för honom,
att lagen träffar inga andra än sådana, som med våld och hot
försöka att tvinga andra personer — så att om det är hot, så
35
Ji:o 36.
Lördagen den 9 April.
måste_ det vara i skarp grad utveckladt, och likaså våld. eftersom Om ändrad
man ju icke tvingar en person så lätt, — då har jag icke träffat lvdelse af 15
någon arbetare, som icke instämt i, att då är ju lagen icke far-
lig, då träffar den ju rättvist. Men man har både genom tidnin- lagen.
gärna och på annat sätt sökt göra åkarpslagen förhatlig och på- (Forts.)
börda den många saker, som den icke har att göra med. Det är
att märka, att vi redan förut hade en lagstiftning i samma rikt¬
ning, fastän den icke gick så långt som denna lag.
Jag ber att få angifva några förhållanden angående den ut¬
ländska lagstiftningen i detta fall, så att man icke må tro, att
den svenska Riksdagen intager en annan ståndpunkt eller har en
sämre social uppfattning än andra lagstiftande församlingar. I
Tyskland har man en paragraf, som lyder så: »Hvar och en,
som genom kroppsligt tvång, hot, ärekränkning eller bojkottning
söker förmå andra att deltaga i eller rätta sig efter aftal att
genom arbetsinställelse eller afskedande af arbetare erhålla
bättre lön och arbetsvillkor, straffas med fängelse intill 3 må¬
nader.»
Här kan man mycket väl invända, att straffsatsen icke är på
långt när sa hög som hos oss. Men å andra sidan är denna lag
äfven riktad mot strejkrätten: så snart man söker genom hot
förmå andra att strejka, hemfaller man under lagen. Vår lag är
riktad icke direkt mot strejkrätten, utan träffar endast i sådana
fall, då man. med våld eller hot söker tvinga en person. Huru
nämnda lag tillämpas i Tyskland, därför redogjordes för några år
sedan vid en föreläsning bär i Stockholm, och jag skall blott
nämna några fall, för att man må få en föreställning om, att det
är på ett mycket strängt sätt, som deras »åkarpslag» tillämpas.
Om någon hotar med strejk vid fall af vägrad begärd löne¬
förhöjning, anses det som utpressning och straffas. I Sverige kan
man hota att strejka huru mycket som helst, det är icke något
som straffas.
För »kroppsligt tvång» dömes en strejkande, som helt tyst gått
på en arbetsvilligs ena sida, emedan han därigenom tvingat honom
höra på en annan strejkande. Om sålunda en person ställer sig
på ena. sidan om en arbetare och på det sättet blott genom sin
personliga närvaro tvingar honom att stå stilla, medan en annan
från andra sidan predikar för honom socialistiska läror eller vill
öfvertala honom att strejka, så blir han straffad.
Som hot betraktas följande uttryck i ett flygblad: »Hittills
har det icke lyckats arbetsgifvarne att Utskaffa kamrater från
annat håll; att det heller icke i framtiden skall lyckas, däröfver
skola vi vaka.» En sådan uppmaning, som vi så ofta se i våra
tidningar, är således där straffbar.
Om endast en person utropar: »jag gör er er uppmärksam på
att murarne strejka här», blir ett sådant utrop straffbart.
Vidare har man i Tyskland ett strängt polisreglemente, så att
där icke far lof att, såsom det brukas här, med posteringar
utåt vägar och gator hindra arbetssökande.
N:o 36.
36
Lördagen deu 9 April.
Om ändrad
lydelse af 15
köp. 22 och
24 §§ straff¬
lagen.
(Forts.)
Äfven i Norge har någonting i denna riktning förekommit.
Centralföreningen för handtverk och industri inlämnade för någon
tid sedan till regeringen ett förslag, som lyder så:
»Hvar, som genom handling, ord eller hot om skada, förlust
och andra obehag gör försök att förmå arbetsvilliga att lämna sin
plats eller hindrar dem att verkställa åtaget arbete, straffas med
böter, fängelse eller tukthus.»
Huruvida denna lag kommit till stånd, känner jag icke till.
Det har den naturligtvis icke gjort med den sammansättning, som
norska stortinget har. Emellertid ser man, att äfven där sträf -
vanden i denna riktning förekommit.
Angående Danmark vet jag icke mer än hvad jag läste i nå-
fon tidning förra året, då Köpenhamns polismästare besökte Stock-
olm. Då intervjuades han af en tidningsman, som bland annat
sade: »Men något sådant som åkarpslagen här i Sverige har ni
väl icke i Danmark». — »Jo, vi hafva något mycket värre», biet
svaret. Jag känner emellertid icke närmare till den saken, men
hvad jag säkert vet är, att man där har ett mycket strängare po¬
lisreglemente än hos oss, och detta är kanske till fyllest i sådana
fall, hvarom här är fråga.
I Italien stadfästes den 23 juni 1901 en undantagslag, som
ännu är gällande och i hvilken det heter: »Om tre eller flera äm-
bets- och tjänstemän eller arbetare vid järnväg, post, telegraf eller
anstalt för offentlig belysning ingå aftal om strejk, straffes med
fängelse intill 3 månader. Ledar ne dubbelt». Denna bestämmelse
är sålunda snarlik den, som man hade tänkt införa i den s. k.
åkarpslagen n:o 2 eller lagen angående skydd för arbetsaftal.
Äfven i Frankrike och Holland har man lagstiftat i samma
riktning, men jag vill icke längre uppehålla tiden med att inga
härpå.
Jag vill endast tillägga ett par ord med anledning af herr
Brantings yttrande, att den person, som satt i gång oppositionen
mot åkarpslagen, just var den, som skött de flesta af de mål, som
på gruna af denna lag förekommit vid Stockholms rådhusrätt.
Jag såg för några dagar sedan i en tidning, att ett nytt opposi-
tionsmöte hade hållits här i Stockholm och att där samme person,
som det nyss var fråga om, uppträdt och lämnat en lång redogö¬
relse, som resulterat i en resolution, att man nu borde upphäfva
lösdrifvarelagen. Nästa gång komma väl ligapojkarne och fordra,
att vi skola upphäfva lagen om tvångsuppfostran.
Jag vill sluta med att citera några ord ur ett anförande, som
hölls här i kammaren år 1899, då den nu ifrågavarande lagen an¬
togs. En del af detta anförande finnes återgifven i motionen, men
motionärerna ha utelämnat just det, som jag här vill anföra. Den
af mig nu åsyftade talaren yttrade nämligen då bl. a.: »Eu dylik
lagstiftning skulle vara det bästa skydd, den bästa garanti för
arbetarrörelsen, ty den skulle garantera, att denna rörelse ut¬
vecklade sig på ett sådant sätt, som öfverensstämde med samhällets
bestånd och med frihetens och rättvisans grundsatser.» Detta var
Lördagen den 9 April.
37 N:o 36.
också syftet med min motion. Om nu något misstag härvidlag
skett, äger ju Riksdagen att afgöra, och om den så finner för godt,
kan den ju upphäfva lagen. — Jag skall inte sörja, om så blir
fallet. Emellertid har jag icke kunnat hittills finna, att lagen
drabbar hårdt eller orättvist, och ännu mindre har jag kunnat
finna, att den föranleder split mellan arbetsgivare och arbetare,
ty den har alls intet att skaffa med tvister mellan arbetsgivare
och arbetare, men väl om förhållandet mellan arbetare ömsesidigt.
Det förefaller mig därför icke besynnerligt, att arbetsgivare kunna
uppträda och förorda lagens upphäfvande, ty åsikterna kunna ju
i detta fall liksom i andra vara olika, beroende på den erfarenhet
man har i frågan.
Jag kan sålunda för närvarande icke annat än yrka bifall till
lagutskottets förevarande hemställan.
Herr Nordström i Höglunda instämde häruti.
Herr Larsson i Västerås: Herr talman, mina herrar! Oaktadt
här redan från flera håll framhållits önskvärdheten af att få den
nu ifrågavarande lagen upphäfd och ehuru jag instämt i herr
Brantings yttrande, kan jag dock icke underlåta att begagna mig
af tillfället att säga några ord till förmån för den nu förelig¬
gande motionen.
Jag har, då jag icke vistas här uppe i Stockholm, nästan för
hvarenda dag tillfälle att höra omdömen om de lagbestämmelser,
hvarom här är fråga, och jag kan för min del icke annat än be¬
klaga, att de talare, som här uttalat sig för dessa lagbestäm¬
melsers bibehållande, icke sökt att sätta sig in uti och förstå
arbetarnes förhållanden vid sådana tillfällen, då denna lag är
afsedd att verka. Det har icke bestridts och kan icke enligt min
mening bestridas, att dessa nu ifrågavarande lagbestämmelser äro
riktade mot eu viss klass och att de sålunda måste betraktas så¬
som i hög grad partiska undantags- och klasslagsbestämmelser.
Jag är öfvertygad om att man icke skulle yrka på denna
lags bibehållande, om man sökt sätta sig in uti och förstå arbe¬
tarnes förhållanden och känslor vid sådana tillfällen, då de, när
alla andra medel visa sig fruktlösa, måste tillgripa en arbetsned-
läggelse för att gifva eftertryck åt sina i de flesta fall billiga
fordringar i afseende å lön och arbetsvillkor, samt då de dessför¬
innan på alla upptänkliga sätt sökt att genom underhandling
komma till rätta med en oförstående och omedgörlig arbetsgivare
och då arbetarne äro öfvertygade om, att det enda medlet, som
kan hjälpa dem i sin sträfvan för en drägligare existens, just är
sammanhållningen. När under sådana omständigheter personer,
som icke förut känna till den moderna arbetarerörelsen och kanske
icke ens hört talas om densamma, komma och åtaga sig det ar¬
bete, som de andra arbetarne nedlagt för genomförandet af sina
fordringar, då kunna de icke ens varna dessa arbetare och om¬
tala för dem, huru förhållandena äro, utan riskera därvid att
Om ändrad
lydelse af 15
kap. 22 och
24 §§ sträf -
lagen.
(Forts.)
Nso 36. 38
Lördagen den 9 April.
Om ändrad blifva åtalade för försök till brott mot åkarpslagen. Ty orden
lydelse af i.t må falla huru som helst, så kunna de ändå tolkas som försök till
kaj) 22 och äfven då därmed afses en varning eller en upplysning om
24 iag*en' förhållandet å arbetsplatsen.
(Forts) Det har talats om här, att det är nödvändigt att bibehålla
den nu ifrågavarande lagen, för att man skall kunna klämma
efter och minska antalet af de Övergrepp, som begås just vid
strejktillfällen. Ja, det är ju möjligt, att man tror, att lagen
skall ha den verkan, att den minskar antalet Övergrepp och brott,
som begås vid dylika tillfällen, men för min del tror jag icke, att
lagen verkar i sådan riktning — jag skulle snarare vilja påstå,
att den verkar i motsatt riktning, just emedan den skapar en
bitterhet, som, då den tager sig uttryck, icke räknar med några
skärpa lagbestämmelser. Således tror jag icke, att lagen verkar
till fördel i förevarande hänseende.
Jag har äfven svårt att förstå, att det syfte, hvithet ligger
till grund för ett sådant brott, som under en strejk t. ex. föröfvas
mot en strejkbrytare, skall vara mera fördömligt och åsättas högre
straff än andra brottsliga syften. Enligt mitt förmenande vore
det riktigare, att straff för sådant brott som det nyss nämnda
vore mildare än för andra brott. Man borde anse, att brott i
förenämnda syfte, som förekommit vid strejktillfälle, blifvit be¬
gånget under »förmildrande omständigheter» och icke — som de nu
skola bedömas — under sa fskildt försvårande omständigheter. Jag
ber att få anmärka här: Hvad är det egentliga syftet, då en
strejkande arbetare försöker påverka en annan att icke upptaga
hans arbete? Jo, syftet hos den strejkande arbetaren är att skaffa
sig eu drägligare och bättre existens, och om han i sin ifver att
främja detta syfte förgår sig mot den, som enligt hans uppfattning
motarbetar detsamma, då skall han dömas efter denna hårda
undantagslag. Det, som härvidlag väckt den största förbittringen,
är — enligt hvad jag kunnat finna — just den omständigheten,
att försök till brott är straffbart och att skillnad genom denna
lag göres mellan brott, som begås under strejk i afsikt att hindra
annan att upptaga arbetet, och brott af samma beskaffenhet, som
begås under andra förhållanden. Arbetarne anse därför, att denna
lag är en klasslag, just emedan den är direkt riktad mot dem,
synnerligast mot de organiserade arbetarne och deras sträfvanden
för bättre existensvillkor. Det torde väl icke kunna anses obefogad!
fördra, att sådana brott, som begås vid lockout- och strejktill¬
fällen, icke böra beläggas med hårdare straff än de brott af samma
art, som begås vid andra tillfällen.
Jag vill nu icke längre uppehålla tiden, utan skall sluta med
att yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till motionen.
Herr Staaff: Herr talman! Jag måste förstå, huru vidt skilda
uppfattningarna i denna fråga äro, då jag hörde en ärad mot¬
ståndare, af en så human åskådning och så ädelt mänskliga känslor
som herr Hammarskjöld, uttala sig på det sätt i denna sak, som
Lördagen den 9 April.
39 N:o 36.
hän gjorde. Men jag tror icke, att de skäl, som han här före-
bragte, verkligen äro tillräckliga. Herr Hammarskjöld erkände
uttryckligen, att här föreligger en undantagslagstiftning. Jag
tror icke, att han, med livad han därefter sade, lyckades ådaga¬
lägga berättigandet af denna undantagslagstiftning. Ty för att
det göra måste han efter min tanke visa två saker, som jag icke
tror att han visat. Han måste nämligen för det första visa, att
den förut varande, före 1899 gällande lagstiftning i detta afseende,
således 14 kapitlet strafflagen, misshandelskapitlet, icke är tillräck¬
ligt för att näpsa sådana brott, om hvilka här är fråga. Och han
måste vidare bevisa ännu en sak; han måste nämligen likaledes
bevisa, att detta kapitel dock är tillräckligt för att näpsa alla
andra former af misshandel. Endast om han visar dessa båda
saker, endast då kan han säga, att det är en undantagslagstift¬
ning, men en berättigad undantagslagstiftning.
Jag bestrider visst icke, utan jag erkänner fullkomligt, att
åtskilliga af de exempel från hamnar betarstr ej ken, som herr Ham¬
marskjöld framhöll, vittna om en i hög grad motbjudande råhet
och hänsynslöshet; och jag tror ej att någon annan af dem, som
här talat för reservationen — lika litet som jag gör det — skola
på något sätt vilja taga dessa uppträden i försvar. Det enda som
vi velat säga är: må man straffa råheten och våldet, men må
man icke straffa det strängare för en viss klass än för en annan.
Låt oss nu inse, att detta är detta och ingenting annat. Låt oss
icke behöfva höra några anklagelser vidare för att vi .skulle taga
själfva våldet, själfva brottet i försvar, ty det hafva vi aldrig
§'ort och ämna heller aldrig göra. Det är endast likheten inför
gen, endast rättvisans synpunkt vi vilja framhålla.
Nu sade herr Hammarskjöld — jag vågar icke påstå att jag
citerar honom ordagrant, men jag tror att jag uppfattade honom
fullt riktigt, om jag säger att hans resonemang gick ut på föl¬
jande: »Dessa personer vilja ha möjlighet att använda våld, med
säkerhet för att de endast kunna riskera ett ringa straff därför.
Det är af detta skäl de hafva så mycket emot denna lagstiftning».
Men det förvånar mig. att man icke kan sätta sig in i det för¬
hållandet, att de hufvudmedel som arbetarne äga för att inverka
på kamrater, som icke vilja sluta sig till deras försök att för¬
bättra sin ställning, nämligen att vägra att arbeta tillsammans
med dem och dylikt — och som icke kunna träffas af lagstift¬
ningen, äro så kolossalt mycket starkare och mera omfattande än
de medel, som drabbas af denna lagstiftning. Nå väl, men hvar¬
för äro de då så ursinniga på denna straffhöjning? Ja, det för¬
vånar mig verkligen, att man kan göra en sådan fråga. Ty för
mig ställer det sig så, att i fall det funnes en klass i vårt land,
som vore offer för en undantagslagstiftning utan att känna en
glödande harm emot densamma, så vore det en verklig lands-
olycka. Det är en fördel och en stor fördel, att sådana känslor
utbreda sig till alla landets medborgare. Olyckligt det land, i
hvilket icke sådana känslor elda och tända medborgarne; det
Om ändrad
lydelse af 15
kap. 22 och
24 §§ sträf-
lagen.
(Forts.)
N:o 36. 40
Lördagen den 9 April.
Om ändrad
lydelse af 15
kap. 22 och
24 §§ straff¬
lagen.
(Forts.)
landet kommer en gång att få känna på hvad det vill säga att
icke äga sådana medborgare. Det har blifvit sagdt — och det
har blifvit sagdt af män som förstått mycket af civilisationens
utveckling i världen —, att i fäll man jämför alla de olika för¬
delar, som kulturen gifvit mänskligheten, finnes det ingen, som
kan jämnställas med den fördelen, att aktningen för likheten inför
lagen blifvit inpräntad i människornas sinnen. Om också denna
likhet ännu kränkes på många områden, är det dock så, att denna
idé står som en ledande idé, om hvilken alla erkänna, att man
måste allt mer och mer närma sig densamma och söka få den för¬
verkligad. Jag skulle därför vilja försöka att liksom en gång för
alla få fastslaget — om det för mina ringa krafter vore möjligt
—-, att den strid, som nu i dag här föres och som utan tvifvel
kommer att upprepas, föres under en af de eljest allmänneligen
erkändt högsta grundsatser, som öfver hufvud taget gifva lif och
kraft åt ett fritt samhälle.
Det finnes för närvarande, mina herrar, sannolikt icke en enda
i denna kammare, som icke har klart för sig, att vi inom några
få år komma att stå inför en betydelsefull omgestaltning af grun¬
den för denna kammares sammansättning. Man strider nu och
kommer att strida om, huru denna grund skall läggas; men det
finnes sannolikt icke heller någon, som är i tvifvel om att den
kommer att läggas högst betydligt bredare, ja, så mycket bredare,
att det nu är omöjligt för någon af oss att förutse, huru den nya
kammare kommer att vara beskaffad, som en gång kommer att
intaga den nuvarandes plats. Det förefaller mig, att det skulle
vara mera öfverensstämmande med tanken på denna kammares
sanna ära och sanna storhet, i fall den — när den en gång skall
gå — ginge utan att kvarlämna minnet af, att den sökte till det
sista upprätthålla en undantagslagstiftning och en klasslagstift¬
ning. Ty något annat är det dock icke, som vi här disku¬
tera om.
Jag yrkar således, herr talman, bifall till reservanternas
förslag.
Med herr Staafif förenade sig herrar Centenoall, Granlund,
Broomé i Bårslöf, Thylander, Olsson i Stockholm, Berg i Stock¬
holm, Bromée i Billsta, Ericsson i Vallsta, Bergendahl, Nyström,
Janson i Bråten, Forssell, Matsson, Lundgren, Hellström, Hansson
och Henricson.
Öfverläggningen var härmed afslutad. Därunder hade yrkats
dels bifall till utskottets hemställan, dels ock afslag därå och
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen. Herr talmannen,
som nu framställde propositioner å dessa yrkanden, fann den se¬
nare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering
begärdes likväl; i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades och
anslogs följande voteringsproposition:
Lördagen den 9 April
41
N:o 36.
Den, som vill, att kammaren, med afslag å lagutskottets hem¬
ställan i utskottets förevarande utlåtande n:o 39, bifaller den i
ämnet väckta motionen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hem¬
ställan.
Omröstningen utföll med 102 ja, men 116 nej; hvadan kam¬
maren alltså bifallit utskottets hemställan.
§ io.
Efter föredragning häruppå af Andra Kammarens femte till¬
fälliga utskotts utlåtande, n:o 24, i anledning af väckta motioner
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående utredning af emigrations-
frågan m. m., yttrade:
Herr Holmgren: Herr talman, mina herrar! Såsom kamma¬
rens ledamöter haft tillfälle att inhämta af föreliggande utskotts¬
betänkande, ha två ärade ledamöter af denna kammare dragit
emigrationsfrågan, dess orsaker och verkningar samt botemedlen
för densamma under kammarens pröfning. Man måste känna sig
tacksam mot motionärerna därför, då utan all fråga denna sak
behj ärtas af många i vårt land boende svenska män och kvinnor.
Man har sett, att emigrationen gifvit anledning till ganska be¬
tänkliga bekymmer, att den för vårt land utgör en åderlåtning,
som skulle kunna lämna det i en kronisk bleksot. Man säger, att
landet genom emigrationen förlorar icke endast arbetskraft utan
äfven andlig kraft, och utskottet har också behjärtat denna om¬
ständighet.
Se vi nu på innehållet i de båda motionerna, så finna vi, att
motionärerna varit eniga i tre punkter, nämligen i att emigrationen
är något ondt, något för vårt land farligt, att allvarliga åtgärder
måste vidtagas för att hämma den och att vårt land kan föda
sina söner och döttrar, d. v. s. att här ej råder någon öfver-
befolkning, som med naturnödvändighet tvingar dem att resa
öfver Atlanten för att där söka bröd och hem. Men blott i dessa
tre fall äro de eniga. Sedan skilja de sig alldeles afgjordt från
hvarandra med afseende på bedömandet af orsakerna till emigra¬
tionen och dess verkningar.
Den ärade motionären från Aska, Dals och Bobergs domsaga
har kanhända icke varit alltför väl bekant med amerikanska för-
Ang. utredning
af emigra-
tioiufrågan
m. m.
N:o 36.
42
Lördagen den 9 April.
Ang. utredning hållanden, då lian afgifvit sin motion. Han har nämligen såsom
tfotufr&an huvudsakliga skälet för utvandringen förutsatt okunnighet
' m.rJan I103 emigranterna om alla amerikanska förhållanden. Ja, det är
(Forts.) icke underligt, att han förutsatt okunnighet såsom orsak till emi-
frationen, när han själf icke äger någon kunskap om förhållandena
är ute. Denna okunnighet anser motionären skulle kunna hjälpas
fenom upplysning. Ja, det är alldeles riktigt. Men gifvetvis är
et så, att den ärade motionären icke själf anser sig kunna lämna
denna upplysning, utan vill att staten skall åtaga sig densamma.
Han är särdeles förargad på emigrantagenterna, på hvilka han
lägger den egentliga skulden till emigrationen. Han anser näm¬
ligen, att alla dessa skaror af unga män och kvinnor, som lämna
vårt kära fosterland för att slå sig ned uti sagolandet i väster,
därtill blifvit förledda af dessa emigrantagenter, hvilka han t. o. m.
påstår »vilja åt såväl emigranternas själar som deras provisioner».
Jag tror verkligen icke, att emigrantagenterna intressera sig myc¬
ket för emigranternas själar. De äro mycket dåliga själasörjare.
De se nog endast till, att de få sin provision, själavården lämna
de sedan åt vår Herre. Den ärade motionären framlägger ett
Sositivt förslag till frågans lösning genom att ifrågasätta, att
essa olyckliga, dessa hungrande, dessa på asyler liggande emi¬
granter, som befinna sig där ute, skulle på statens bekostnad
aterföras till fosterlandet, därest de så önskade. Vilja de seder¬
mera vända tillbaka igen, skulle de själfva få betala biljetten.
Huru en sådan expedition skulle komma att slå ut, kan nian på
förhand icke så noga veta. Jag tror icke, att någon duglig och
själfständig svensk-amerikanare skulle vara med om eu slik hem¬
flyttning utom möjligen ett tusental prästkandidater, försåvidt
man ville gifva dem fullmakter på goda pastorat här i gamla
Sverige. Jo, man skulle naturligtvis äfven kunna få med en tio
eller tjugu tusen tramps (professionella luffare), men endast på
villkor att man garanterade dem fri lunch och en gallon whisky
i veckan så länge de lefde. Men jag hemställer, om det ur na¬
tionalekonomiska hänsyn vore gynnsamt att hämta hem slika in¬
divider. Vi ha nog tillräckligt med sådana förut. Också har
utskottet tagit afstånd från detta förslag, emedan det ansett det¬
samma icke vara praktiskt utförbart i det syfte motionären fram¬
hållit.
Se vi nu på den andra motionen, den af herr Beckman af-
gifna, är det klart, att denna motion fått en helt annan läggning
än den förstnämnda. Ty det torde väl knappast finnas någon
svensk man, som liar sådana förutsättningar att känna ameri¬
kanska förhållanden som herr Beckman. Han har också kastat
ett skimmer af ljus öfver detta sagoland i väster. Detta är så
mycket mindre underligt, som han ju därifrån hämtat icke blott
det som Amerika har bäst, utan det som är det bästa i hela värl¬
den, nämligen kvinnan. Nå väl, han finner orsakerna till emigra¬
tionen vara helt andra än den förste motionären. Herr Beckman
håller före, att emigrationen är en helt naturlig sak, som har sin
Lördagen den 9 April.
43
N:o 36.
grund i bland annat släktskaps- och vänskapsförbindelser. Han Ang. utredning
låter Amerika få ut sin fulla rätt med afseende på dess väldiga af e'"i?ro'
jätteindustri, och hans förslag resulterar däri, att vi skola för att 'on£'
hindra emigrationen flytta Amerika hit öfver till Sverige. San- (Fortg;)
nerligen, om något förslag är stort och välbetänkt, är det väl
detta, ehuru jag för min del får säga, att transporten måhända
blefve något besvärlig.
Om vi se på Amerika och förhållandena där, behöfves det för
att få till stånd en dylik öfverflyttning, att vi afpollettera de
100 mil mossar, på hvilka den förste ärade motionären syftade,
då han sade, att man å dessa mossar borde plantera ut de hem¬
vändande. Vi skulle afpollettera dessa mossar, sandhedar och
moär, och så skulle vi föra hit upp den ofantligt rika amerikanska
jorden i Dakota, Minnesota och Missouri och låta den alldeles
som i Amerika frambringa de härligaste frukter samt låta dess
sol lysa öfver våra platser och bringa till mognad de härligaste
drufsafter. Då ha vi fått Amerika hit till Sverige. Tv, mina
herrar, det är detta Amerika med sin rika jord, sina rika olje-
källor, sina guld- och silfvergrufvor, som gifver så rik utkomst
och som därför så många af våra söner och döttrar söka upp.
Historien visar också, att hvarje folk, som i sig haft någon lifs¬
kraft, gått dit. där de bästa utsikterna till utkomst funnits. Och
detta är ju helt naturligt. Det är nog riktigt, såsom Bismark en
gång yttrat i tyska riksdagen: att af alla frågor är dock mag-
frågan den allra viktigaste, och att vi syssla dåligt med andra
frågor, om vi icke ha något i magen.
Men man kan icke heller förneka, att den ärade motionären
herr Beckman har rätt i sina påståenden, att emigrationen skulle
väsentligt inskränkas, om vi gåfve full medborgarrätt åt våra
söner samt sökte få till stånd ett vidgadt folkbildningsarbete
äfvensom en reformering af skattelagstiftningen och för öfrigt
sökte höja näringslifvet på dess skilda områden. Allt detta har
utskottet gillat såsom ganska tänkvärda saker.
Men utskottets utlåtande, hvilket i många fall är utmärkt
väl hopkommet, resulterar nämligen hufvudsakligen i »att Andra
Kammaren ville för sin del besluta, att Riksdagen må i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga i öfver¬
vägande: i hvad mån emigrantstatistiken må kunna och böra utveck¬
las i socialstatistisk riktning.
Det förefaller mig, som om detta förslag till lösning af frågan
är alltför betydelselöst för att utgöra svar på ett så viktigt spörs¬
mål som det, huru emigrationen skall kunna minskas eller regleras.
Det förefaller mig i fråga om förhållandet mellan orsak och ver¬
kan hafva en viss likhet med hvad den latinske skalden säger:
Parturiunt montes, nascetur ridiculus mus -— bergen äro hafvande
och föda en liten, liten råtta. .lag kan aldrig förstå, hvad det
kan hafva för betydelse för emigrationen, att man skaffar sig en
litet mera utvidgad statistik. Jag kan icke förstå, huru detta
egentligen skulle kunna inverka hämmande eller reglerande på
>:o 3*>.
44
Lördagen den 9 April.
Ang. utredning emigrationen, ty emigranterna veta ju mycket val, hvarför de
i/onTfrfan emigrera- ^)et är blott torn inbillning, när vi tro, att de emi-
m.rm.an grera af okunnighet. Ingen enda — åtminstone skall det icke
(Forts.) vara en bland tusen — låter sig af en agent eller på någon an¬
nan dylik väg bibringas den öfvertygelsen, att han skall resa,
utan han har förut själf gjort klart för sig, att han af ett eller
annat skäl skall resa, och sedan reser han i trots af all statistik
i världen. Att Amerika är omätligt rikt på tillgångar, få vi för
öfrigt läsa i professor Carlsons geografi, som sättes i hvarje skol¬
barns händer, och sålunda skulle han vara den allra farligaste
emigrantagenten. Men jag tror icke, att vi kunna förebrå våra
historieskrifvare, därför att de framhålla Amerika såsom mycket
rikt på tillgångar.
. J a g kan sålunda icke finna, att den af utskottet föreslagna
skrifvelsen till Kungl. Maj:t skulle i någon väsentlig mån, ja icke
ens i den ringaste mån, kunna medverka till vinnandet af det mål,
Som man vill vinna, nämligen hämmandet och reglerandet af emi¬
grationen.
Till sist vill jag blott framhålla några fromma önskningar
med afseende å den frågan, huru vi skola ställa det för att våra
söner och döttrar skola kunna trifvas här i vårt land samt vilja
bygga och bo här och för att bereda trefnad för de tusentals fa¬
milier, hvilka efter att i Amerika hafva kommit i eu god ekono¬
misk kondition kunde vilja lefva och do här.
Den första önskningen är då den, att vi allvarligen blefve be¬
tänkta på att lägga om hela vår folkbildning, hela vår uppfostran.
Yi böra taga exempel från Frankrike, det största kulturfolk som
finnes. Fransmännen hafva varit betänkta på att uppfostra sina
barn till medborgare och lösgöra dem från de svartes välde, eman¬
cipera dem från dessas förtryck och återvinna dem åt sig själfva
och åt Gud. Det är ju alldeles gifvet, att vår folkbildning icke
kan vara tillfredsställande. I Amerika lär man barnen redan i
kindergarten, att de skola blifva människor och medborgare, att
de skola försvara sina rättigheter som människor, men att, om de
vilja försvara sina egna rättigheter, de också skola respektera
andras. Där lär man dem icke katekes. Det blir en senare sak.
När man ville bibringa en liten gosse insikt om nödvändigheten
däraf, att han skulle födas på nytt, så svarade han bestämdt:
No, det vill jag icke. När man åter sökte förklara för honom
nödvändigheten häraf och frågade, hvarför han icke ville födas på
nytt, svarade han: Då kunde jag blifva en flicka. Detta var helt
naturligt från hans barnsliga synpunkt. Nåväl, vi måste ovill¬
korligen vara betänkta på att göra någonting i nu antydd rikt¬
ning för att skapa medborgare här i vårt land.
Vidare måste vi, mina herrar, få en helt annan åskådning om
vårt förhållande till arbetet och arbetarne. Yi skola stiga ned
från vår inbillade höjd, lämna våra fördomar och gå ned på mänsk¬
lighetens gemensamma mark. Yi skola då se, att kroppsarbetet
har sin ära, sin rätt och sin lön. Detta har man lärt sig och får
Lördagen den 9 April.
45
Jf:o 36.
lära sig i Amerika. Där erkänner arbetsgifvaren Öppet och ärligt, Ang. utredning
att arbetarne äro hans försörjare. Vi hafva här i landet haft en
skald, som var aristokratiens skald, men som också hade mänsk-
liga känslor, fina känslor. Han sjöng: (Forts.)
»Lär se i den tjänande anden
personen, din like och vän.
Tryck själfva den valkiga handen,
ej endast en penning i den.»
Man har lärt sig detta och vet det i Amerika. Vi måste
också lära oss detta, om vi skola kunna öfverföra Amerika hit
till Sverige. I Amerika anser man det vara en själfklar sak, att
arbetarne hafva rätt att bilda föreningar för att befordra sina in¬
tressen. Ja. där är detta så själfklart och denna rätt så obestridd,
att den af hvarje amerikan anses för lika helig som rätten att
lefva och arbeta.' Och det är icke nog med detta. För amerikanen
står det alldeles klart, att arbetarnes föreningar äro oundgängliga
led i en ändamålsenlig organisation af det ekonomiska samhälls-
lifvet. Därför mottaga arbetsgifvarne i själfva verket såsom regel
icke andra än organiserade arbetare. Denna normalbetingelse an¬
ses vara fullkomligt själffallen. Äfven vi måste lära oss detta,
om vi vilja behålla våra arbetare hemma.
Dessutom måste vi komma ihåg att vi böra taga bort sådana
lagar, som den vi nyss — ehuru förgäfves — sökt afskaffa, ty på
annat sätt komma vi icke tillrätta med emigration sfrågan. Vidare
skola vi icke blott, såsom utskottet mycket riktigt gjort, fram¬
hålla, att det finns möjlighet att få mat här, utan vi skola äfven
gifva våra söner och döttrar mat, ty människan lefver icke endast
på möjligheter.
Slutligen ett enda ord med afseende å det viktigaste, som
förekommer i motionerna. Det kommer från den förste ärade
motionären. Han framhåller i sammanhang med påpekandet af
välsignelsen utaf egna hem ett öfverdådigt recept emot emigra¬
tionen. Han talar nämligen därvid om nödvändigheten att blifva
af med »den benhårda byråkratismen», som förlamar all verksam¬
het, förlamar allting. Sannerligen, ett så stort ord hade man icke
väntat skola komma från detta håll. Det, som afskräcker så
många af våra bröder och systrar från att komma hit öfver, är
just denna förbenade byräkratism, som på hvarje område gör lif-
vet för dem, hvilka hafva andats frihetens luft, alldeles odrägligt.
Då jag för några månader sedan var ute i Amerika, talade jag
med hundratals svenska män och kvinnor, som hade satt sig före
att, sedan de skaffat sig penningar och kommit i goda ekonomiska
omständigheter, resa öfver hit. De ville lefva och do i norden.
De älskade sitt gamla fosterland mer, än jag någonsin kunde
anat. Emellertid hade de kommit hit och blifvit trakasserade
från första början, så att hos dem insmugit sig en frätande harm
och förtrytelse. Då de kommo till Sverige och begärde att jämte
sina hustrur bli skrifna, så trakasserades de naturligtvis först
N:o 36.
46
Lördagen den 9 April.
Ang. utredning och främst af prästen, som ville veta, hvem som hade vigt dem.
“(omfrågan ^an icke veta detta, så sade han genast, att barnen vore
wmjragon oäpta oc]1 att hustrun icke finge skrifvas såsom hustru. På samma
sätt var det med kronofogden, länsmannen och fjärdingsmannen.
Alla trakasserade dem. De vände då om och det helt enkelt där¬
för, att man här i landet, såsom herr Jakobson i Karlshult säger,
har en så förbenad byråkratism, som på alla områden inkräk¬
tar på den medborgerliga friheten. Detta känna de, som varit i
Amerika, tyngre än vi, som ej sett annat.
Om man toge hänsyn till dessa förhållanden, då, mina herrar,
är jag viss på, att den kära sång, som nu med ett visst vemod
sjunges af många tusen på Minnesotas och Dakotas farmer och i
New-Yorks och Chicagos verkstäder, skulle sjungas med glädje
och fröjd af hundra tusentals män och kvinnor både i Amerika
och här, nämligen den sången: »Jag vill lefva, jag vill do i
norden».
Herr Hedlund: Herr talman! Det är en tysk skald, som bör-
{ar en dikt med de kända orden: »När någon gjort en resa, har
Lan något att förtälja.» Och den föregående talaren har ju också
i själfva verket gjort en resa till Amerika på jag tror hela två
månader, och han har nu gifvit oss till bästa en mycket stor kvan¬
titet af intryck därifrån -— om kvaliteten vill jag ej yttra mig.
Utskottet har emellertid bland annat föreslagit, att kammaren skulle
uttala sig för studieresor särskildt till Förenta staterna, och ut¬
skottet har gjort detta på grund af en motivering, till hvilken jag
ber att få hänvisa; jag hoppas endast, att kammaren icke måtte
afskräckas af den frukt af studieresor, som här kommit oss till del,
från att gifva sitt bifall till denna utskottets hemställan. För
resten ber jag, då ingen ingått i någon särskild kritik af utskottets
förslag — ej heller den föregående talaren — vare sig beträffande
utskottets kläm eller motivering, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls; och skulle
jämlikt 63 § riksdagsordningen detta beslut genom utdrag af pro¬
tokollet delgifvas Första Kammaren.
§ 11.
Föredrogs och godkändes Andra Kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande, n:o 25, i anledning af väckta motioner om skrif¬
velse till Kungl. Maj:t angående förbud mot befordran af rusdryc¬
ker med allmänna posten.
Jämlikt 63 § riksdagsordningen skulle detta beslut genom ut¬
drag af protokollet delgifvas Första Kammaren.
Lördagen den 9 April.
47
N:o 36.
§ 12.
Vidare föredrogs och godkändes Andra Kammarens tredje till¬
fälliga utskotts utlåtande, n:o 26, i anledning af motion om skrif¬
velse till Kungl. Maj:t angående stängslet utefter järnvägarna.
§ 13.
Därnäst i ordningen företogs till afgörande Andra Kammarens
fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 27, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående uppdelning af
Stockholms län mellan Uppsala och Södermanlands län samt in¬
dragning af Stockholms läns styrelse.
Till utskottets förberedande behandling hade blifvit hänvisad
en af herr T. Zetterstrand inom Andra Kammaren väckt motion,
n:o 15, hvari föreslagits, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhölle, det förslag snarast möjligt måtte för Riksdagen
framläggas, gående ut på uppdelning af Stockholms län mellan
Uppsala och Södermanlands län samt indragning af förstnämnda
läns styrelse.
Utskottet hemställde, att herr Zetterstrands ifrågavarande
motion icke måtte till någon Andra Kammarens åtgärd föranleda.
Vid utlåtandet hade emellertid fogats reservationer:
af herrar Carlheim-Gyllenslcöld och Öberg, hvilka yrkat bifall
till motionen;
samt af herr Ahlstrand, som hemställt, att Riksdagen måtte i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att förslag snarast möjligt
måtte för Riksdagen framläggas, gående ut på uppdelning af Stock¬
holms län mellan Uppsala och Södermanlands län samt indragning
af förstnämnda läns styrelse.
Sedan utskottets hemställan blifvit upplöst, begärdes ordet af
motionären,
Herr Zetterstrand, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Då
det är helt naturligt, att till följd af de nya samhällskraf, som på alla
håll uppstå, statsutgifterna i sammanhang därmed också skola till¬
växa, har jag ansett det vara en skyldighet för litet hvar, särskildt
för medlemmarne af denna kammare, att se till, huruvida icke man
skulle kunna på ett eller annat håll åstadkomma besparingar, som
i någon mån skulle kunna motverka den ständigt stigande stats¬
budgeten.
I sådant hänseende har jag i min motion framställt förslag
om att Stockholms län måtte uppdelas mellan Uppsala och Söder¬
manlands län. Och då jag har gjort det, har det varit af hufvud¬
sakligen det skälet, att däraf skulle kunna uppstå besparingar på
mellan 50 och 60 tusen kronor om året. Hvad beträffar denna
summa, har utskottet icke sökt i någon mån vederlägga densamma,
om jag undantager det, att utskottet har påpekat, att besparin-
Ang. uppdel¬
ning af Stock¬
holms län mel¬
lan Uppsala
och Söderman¬
lands län
m. m.
N:o 36.
48
Lördagen den 9 April.
Ang. uppdel¬
ning af Stock¬
holms län mel¬
lan Uppsala
och Söderman¬
lands län
m. m.
(Forts.)
gärna på det sanitära området möjligen icke skulle kunna förverk¬
ligas. Jag vill med anledning däraf källa före, att besparingarna
skulle kunna hålla sig omkring ett belopp af 50,000 kronor om året,
kvilket belopp ju i alla fall motsvarar räntan på ett ganska stort
kapital. Ur ekonomisk synpunkt anser jag således detta förslag
vara värdt allt beaktande.
Man kan då göra mig den frågan, hvarför jag just vändt mina
besparingsplaner mot detta håll. Jo, det var af det naturliga skä¬
let, att jag sedan lång tid tillbaka tyckt mig finna, att detta Stock¬
holms län är ett ganska besynnerligt län. Det är ju mycket egen¬
domligt, att till ett län blifvit sammanförda kusttrakterna inom
Uppland och Södermanland. Vida mer naturligt skulle det förefal¬
lit mig, om Upplands kustland, Roslagen, förenats med Upsala län
och Södermanlands kustland, Södertörn, förenast med Söderman¬
lands län, helst som Roslagen hör till samma stift som de öfriga
delarna af Uppland, samt Södertörn till samma stift som återstoden
af Södermanland.
Hvad man först har att tillse är, huruvida genom den af mig
föreslagna uppdelning af Stockholms län de nya länen skulle blifva
för stora efter våra förhållanden. Jag har i min motion framhål¬
lit, att det nya Uppsala lön skulle komma att bli det sjunde i ord¬
ningen i afseende på folkmängd och det elfte i ordningen med af¬
seende på ytvidden, och att det nya Södermanlands län skulle bli
det fjortonde i ordningen med hänsyn till folkmängden och det fem¬
tonde med hänsyn till arealen. Under sådana förhållanden borde
en dylik uppdelning af Stockholms län icke verka afskräckande.
Nu har utskottet invändt däremot, att man icke borde taga för
mycken hänsyn till folkmängds- och arealsiffror, utan att man mer
borde tänka på de göromål, som skulle komma att åligga de njm
länsstyrelserna. Ser man på utskottets uträkning i detta fall, kom¬
mer man till det resultat, att mängden af dessa göromål icke blefve
så stor som i de största länen och att densamma således icke på
något sätt skulle bli afskräckande. Jag har äfven trott, att man
skulle kunna hämta ytterligare stöd för den ändrade anordningen
däri att, om man förenade Roslagen med Uppsala län, man därige¬
nom skulle kunna befrämja samfärdsel, industri dch jordbruksnä¬
ring. Ty gifvet är att, när Uppsala län och Roslagen genomkorsas
af järnvägar och landsvägar, när nya kommunikationer oupphörli¬
gen uppstå och äfven andra förbindelseleder kunde tänkas upp¬
komma, det vore mera fördelaktigt att vid sådana tillfällen hafva
att göra med blott en i stället för två länsstyrelser.
Man kan vidare göra sig den frågan: uppstå ej några olägen¬
heter i och med en dylik sammanslagning? Då vill jag verkligen
medgifva, att olägenheter helt visst kunna uppstå, ty om sådana
ej kunde uppstå, vore det alldeles besynnerligt, om ej en sådan
åtgärd långt före detta vidtagits. Men frågan är: äro dessa olä¬
genheter af särskildt afsevärd beskaffenhet? Det vill jag påstå
icke vara förhållandet. Utskottet har då framhållit, att, när frå¬
gan sista gången var före, eller år 1870, betonades de olägenheter,
Lördagen den 9 April. 49
som då förefunnos, och att dessa olägenheter sedermera skulle hafva
vuxit. Jag har en mot utskottet olika uppfattning därvidlag. Det
har nämligen af utskottet framhållits — och det med rätta —, att
man hör tillgodose länsinvånarnes intressen. Men jag vill då fråga:
äro icke olägenheterna för dessa länsinvånare mindre nu för tiden,
då kommunikationerna hlifvit så utvecklade som på dessa 35 år
blifvit fallet? Är det icke mycket lättare nu än då för personer,
bosatta hvar som helst i de olika länen, att kommunicera med läns¬
styrelserna i Uppsala och Södermanlands län? Men, mina herrar,
därtill kommer en annan sak. Sedan år 1870 har folkupplysnin¬
gen stigit så pass och åskådningssättet i så betydande mån för¬
ändrats, att det icke nu ifrågakommer på långt när i samma ut¬
sträckning som då, att länsinvånarne personligen hänvända sig till
länsstyrelserna med sina andraganden. Nu är förhållandet i de
allra flesta fall det, att när länsinvånarne vilja kommunicera med
länsstyrelsen, göra de det skriftligen. Och göra de det är det ju
ej förenadt med mera besvär att skrifva adressen till Uppsala eller
Nyköping än till Stockholm. Dessutom är det ju en hel mängd
ärenden af den beskaffenheten, att de icke med posten få insändas.
Förut måste i sådana fall vederbörande uppsöka länsstyrelsen, men
så är det ej nu. Efter 1870 har det nämligen inrättats för hvarje
länsstyrelse en s. k. kommissionär. Vill jag nu hafva ett ärende
uträttadt, sker detta genom att skrifva till kommissionären i Upp¬
sala eller Nyköping lika väl som till kommissionären i Stockholm;
och är det åter så, att jag måste nödvändigt personligen besöka
länsstyrelsen, är det väsentligt lättare nu, när jag har järnvägen
att tillgå, än innan denna fanns.
Utskottet har äfven framhållit, att man bör taga någon
hänsyn till ortsbefolkningens önskningar i frågan. Vi hafva då
af tidningarna inhämtat, huru denna befolkning på flera ställen
sammanträdt och uttalat sig mot en dylik tudelning af Stockholms
län. Men jag tror icke, att man hör fästa alltför stort afseende
därvid. När det härom året var fråga om att sammanslå Kalmar
och Växjö stift, var det en vida starkare opinion, som uppreste
sig mot denna sammanslagning, men Riksdagen tog då icke någon
särskild hänsyn därtill. Och jag får medgifva, att i denna sist¬
nämnda fråga var jag ganska betänksam, under det jag beträffande
denna nu föreliggande ej är det, ty jag kan ej finna, att det är
några särskildt stora intressen, som här stå på spel. Det är ett
underligt begrepp, som kommit upp på sista tiden, det där begrep¬
pet om en »länskänsla», men den bör väl efter mitt förmenande i
väsentlig mån motvägas af en »landskaps- och stiftskänsla», ty här
är det fråga om att genom en delning af ett län, nämligen Stock¬
holms, återbörda östra delen af Uppland till Uppsala län och östra
delen af Södermanland till Södermanlands län, samt åstadkomma
större likställighet än nu är förhållandet mellan den administrativa
indelningen och stiftsindelningen.
Nu har utskottet emellertid i sammanhang med denna fråga
gjort en annan erinran, som är af ganska stor vikt, och det är, att
Andra Kammarens Prot. 1904. N:o 36. 4
N:o 36.
Ang. vppdel-
ning af Stock¬
holms län mel¬
lan Uppsala
och Söderman¬
lands län
m. m.
(Forts.)
Jf:o 36.
50
lördagen den 9 April.
Ang. uppdel- man i sammanhang med en dylik uppdelning äfven borde tillse,
ning af stock- huruvida icke de kommuner, som äro belägna närmare Stockholm,
hlan*u*™sala borde införlifvas med Stockholms öfverståthållareskap. I det fal-
och Söderman- let delar jag fullkomligt utskottets uppfattning. Jag anser det
landa län nämligen vara alldeles gifvet, att de kommuner, som äro belägna
m- m- närmast Stockholm, äfven borde med staden förenas. Yi veta, huru-
(Forts). som kommuner belägna närmast Göteborg ha förenats med denna
stad, och dylika åtgärder äro föreslagna på många andra ställen.
Dessa förslag ha emellertid ej framgått ur Riksdagen, utan på
grund af de olika orternas invånares intresse därför. Jag förvånar
mig verkligen öfver att icke långt före detta förslag i denna rikt¬
ning framkommit från Stockholms stad och angränsande kommu¬
ner. När emellertid sådant förslag framkommer, bör det enligt
min tanke tagas i allvarligt öfvervägande och bör bifallas likaväl
om Stockholms län då fortfarande finnes till, som om det uppde¬
lats på Uppsala och Södermanlands län. Samma skäl, som förefin¬
nes i det ena fallet, förefinnes nämligen i det andra. Att jag ej
upptagit detta i min motion beror därpå, att jag anser, att aet är
en sak, som ej har oskiljaktigt sammanhang med den förevarande
frågan. Då utskottet emellertid hyser den uppfattningen, att frå¬
gorna hafva ett dylikt sammanhang, hade man kunnat vänta sig,
att utskottet skulle göra såsom lagutskottet gjort vid otaliga till¬
fällen, nämligen i motiveringen påpeka, att i sammanhang med
denna fråga torde också tagas i öfvervägande, huruvida ej de eller
de kommunerna borde med Stockholms stad införlifvas. Hade ut¬
skottet påpekat detta, är jag säker på att regeringen skulle tagit
denna sak under öfvervägande, liksom jag är öfvertygad om att
den skall göra det, fastän utskottet ej påpekat densamma.
Då jag emellertid anser, att detta skäl — som bland de af
utskottet anförda är det enda talande — ej är af beskaffenhet att
kunna inverka på denna fråga, och då jag tror att —• oafsedt att
vissa olägenheter naturligtvis uppstå vid en delning — dock de
alldeles öfvervägande skälen tala för en dylik, yrkar jag, herr
talman, afslag a utskottets hemställan och bifall till min motion.
Herr Pettersson i Södertälje: Helt visst förtjänar motionä¬
ren erkännande för att han i dessa bistra tider vill åstadkomma
besparingar i statens utgifter. Litet hvar af oss begär ju anslag
till det ena eller det andra ändamålet, men det är icke hvem som
helst som kommer sig för med att föreslå verkliga besparingar.
Detta har nu motionären gjort och därför förtjänar han allt er¬
kännande; men hans förslag visar också, att det är mycket svårt
att göra lämpliga besparingar. Utskottet har åtminstone i sitt
utlåtande försökt visa, att det är åtskilliga olägenheter och svå¬
righeter förknippade med ett realiserande af motionärens förslag.
Motionären tyckes i sitt yttrande i dag ej hafva fäst sig vid
en omständighet, som för utskottet varit synnerligen talande, näm¬
ligen den, att göromålen för Stockholms länsstyrelse under de sista
årtiondena varit stadda i nästan ständig ökning och för närva-
Lördagen den 9 April.
51
N:o 36.
rande uppgå till en ganska hög siffra i jämförelse med hvad fal¬
let är i öfriga län. Denna omständighet gör, att i händelse motio¬
närens förslag skulle bifallas och länet således skulle delas, man
kan befara, att inom en ej alltför aflägsen framtid de nya länen,
Uppsala och Södermanlands län, sådana de skulle blifva efter
detta tillskott, måste se sig om efter extra arbetskrafter, och be-
hofvet af dessa extra arbetskrafter skulle göra sig starkare gäl¬
lande i de på detta sätt utvidgade länen än i Stockholms län, om
det förblefve odeladt, enär man där skulle hafva tillgång till de
ordinarie arbetskrafter motionären vill afskaffa.
För öfrigt är det nog åtskilliga praktiska svårigheter, som
äro förenade med ett genomförande af motionärens förslag. Bland
dessa svårigheter vill jag nu erinra om en, som icke särskild! fram¬
hållits i utskottets betänkande, och det är att Stockholms län har
åtskilliga, för hela länet gemensamma tillhörigheter; det blefve
helt säkert ganska kinkigt ibland att fördela dessa mellan den
del af länet som fördes till Uppsala län och den del som skulle
höra till Södermanlands län. Det finns t. ex. en fastighet vid
Hammarby, vidare länets folkhögskola och åtskilliga andra sådana
gemensamma tillhörigheter, hvilkas delning skulle medföra ganska
stort bryderi. Särskild! i sjukvårdshänseende skulle svårigheter
uppstå. Nu är det så, att Stockholms län på grund af gamla
aftal disponerar visst antal platser på serafimerlasarettet och
Stockholms läns och stads kurhus. I fall nu länet uppdelades
mellan Uppsala och Södermanlands län, skulle väl också dessa
platser delas dem emellan. Det vore likväl ej den hufvudsakliga
svårigheten. Men nu är det så, att när patienter från Stockholms
län skola intagas på dessa sjukhusplatser, pröfvas deras behörig¬
het af Stockholms länsstyrelse, som ju har sitt säte i Stockholm.
Patienterna ha lätt att lå denna pröfning verkställd: den försig¬
går ju i samma stad, där sjukhuset är beläget. De behöfva såle¬
des ej göra någon extra resa för pröfningen af ansökningshand¬
lingarna. Skulle pröfningen i fråga verkställas af länsstyrelsen
i Uppsala eller i Nyköping, så inses lätt, att patienterna finge
betydligt större besvär.
Motionären nämnde, att utskottet ej visat, att besparingarna
skulle blifva mindre än han beräknat. Ja, det är svårt att be¬
stämdt visa, huru mycket mindre besparingen blefve, men att den
blefve mindre, torde vara absolut säkert redan af det, utskottet
anfört i sitt betänkande.
Det tillkommer äfven andra omständigheter. Statens kost¬
nader för fångforsling och reseersättning till ämbetsmän och en¬
skilde skulle blifva drygare; detta skulle åstadkomma en förhöj¬
ning i statsutgifterna eller, med andra ord, en reduktion i den
besparing som motionären hoppas på.
I det utlåtande af statskontoret, som utskottet åberopar, finns
en tabell, som utvisar länens inbördes ordning i afseende å antalet
inkomna ärenden. Enligt denna tabell har Stockholms län med
hänsyn till antalet till länsstyrelsen inkomna ärenden år 1878
Ang. uppdel¬
ning af Stock¬
holms län mel¬
lan Uppsala
och Söderman¬
lands län
m. m.
(Forts.)
N:o 86.
52
Lördagen den 9 April.
Ang. uppdel¬
ning of Stock¬
holms län mel¬
lan Uppsala
och Söderman¬
lands län
m. m.
(Forts.)
vant det 19:e i ordningen, år 1888 det ll:e, år 1898 det 9:e, år
1901 det 7:e i ordningen. Östergötlands län var år 1901 det ll:e
i ordningen. Den omständigheten ger mig anledning att fram¬
kasta det spörsmålet: antag att det föresloges, att man skulle dela
upp Östergötlands län mellan Kalmar och Nyköpings län, skulle
motionären då lika gärna vara med om detta? Om man tänker
på det arbete, som åligger länsstyrelserna, ser det ut som om det
skulle finnas mer skäl för en sådan delning än för den, som mo¬
tionären föreslagit.
Nu säger motionären också, att han med sitt förslag afser att
åstadkomma att få hela Uppland förenadt under en länsstyrelse
och hela Södermanland under en. Ja, det är ett skäl, som inga¬
lunda är att förakta. Det är en mycket riktig synpunkt att söka
åstadkomma sådan öfverensstämmelse mellan landskaps- och läns¬
indelningarna. Tyvärr är motionären emellertid i det afseendet
ännu olyckligare, än när han söker göra besparingar, ty om hans
förslag skulle genomföras, blefve icke hela Uppland förenadt un¬
der en länsstyrelse, ej heller skulle hela Södermanland komma
under en länsstyrelse. Fortfarande skulle nämligen västra delen
af Uppland höra till Västerås län, och likaså skulle fortfarande
ett hörn — ett mycket litet hörn, det erkänner jag — af Söder¬
manland komma att höra till Västerås län. Den åsyftade likfor¬
migheten skulle alltså ej vinnas.
Herr Talman! Jag tillåter mig att på grund af de skäl, som
utskottet anfört, och på grund af hvad jag bär haft äran tillägga
yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Ahlstrand: Herr talman, mina herrar! Såsom herrarne
finna, har jag haft en annan mening än pluraliteten inom utskot¬
tet, enär jag anser, att motionen har goda grunder för sig samt
att den bör bifallas. Här är ju fråga om en kontant besparing
på ej mindre än 56,150 kronor årligen, och det är en summa som
sannerligen ej är att förakta. Det torde för hvar och en med
litet eftertanke vara klart, att det för Sveriges statshushållning
är alldeles nödvändigt att nedbringa utgifterna på ett eller annat
sätt. Särskildt har man sedan länge haft ögonen riktade på en
del besparingar i landtregeringen. Då och då ha förslag väckts
i Riksdagen att indraga kronofogdesysslorna och få dem ersatta
med häradsskrifvare- och länsmanstjänster.
Skall man fästa afgörande betydelse vid motionärens förslag,
måste man tänka sig det endast som en början. Det kan i mel¬
lersta och södra Sverige möjligen finnas flera länsstyrelser, som
äro öfverflödiga och kunna undvaras i detta telefonens och järn¬
vägarnas tidehvarf. Ett kontrollerande chefskap kan nu för tiden
utöfvas öfver mycket större områden än på de tider, då det fanns
blott dåliga skjutsförhållanden och sena postgångar. Det är för
öfrigt svårt att förstå, hvarför stiften i allmänhet skola vara dub¬
belt så stora som länen eller — rättare sagdt — hvarför länen
skola vara blott hälften så stora som stiften. Den världsliga
Lördagen den 9 April.
53
N:o 36.
myndigheten synes ej ha så mycket mer att göra än den andliga, An9- uppdei-
att det torde kunna motivera ett dylikt förhållande. Alltså, före- af stock-
faller det mig, såsom ett steg i rätta riktningen kan herr Zetter- iuTuppsa‘a
strands förslag betecknas och lämnas ett välförtjänt understöd, och Söder-
Om flera sådana steg toges, skulle därigenom afsevärda och väl- maniands lön
behöfliga besparingar kunna göras. ”*• m-
Beträffande utskottets skäl för afstyrkande af motionen synas (Forts-)
de mig väga alltför lätt. Utskottet säger nedtill på sidan 7: »Att
för öfrigt förbindelsen med hufvudstaden utgör önskemålet för
Stockholms läns invånare framgår däraf, att såväl de ofvan nämnda,
redan färdiga banorna som de flesta under de senare åren föreslagna
— exempelvis Stockholm—Kapellskär, Husby—Lindholmen och
Örsundsbro—Sigtuna—Märsta — hafva Stockholm till hufvudmål.»
Att Stockholms läns invånare dragas till Stockholm är en
naturlig följd af ökade affärsförbindelser mellan den omgifvande
landsbygden och hufvudstaden. De kringliggande trakterna ha
ju i Stockholm en god afsättningsort för sina produkter, hvadan
utvecklingen af kommunikationerna med staden alltid måste häl¬
sas med tillfredsställelse. Den omständigheten, att förbindelserna
med hufvudstaden utgöra ett önskemål för det nuvarande Stock¬
holms läns invånare, kan emellertid väl icke i och för sig själf
motivera bibehållandet af Stockholms länsstyrelse.
Vidare säger utskottet: »Af Stockholms läns kommuner ligga
24 på öar, med en befolkning af inemot 20,000 personer. För dessa
liksom öfver hufvud taget för invånarne i B-oslagens och Söder¬
törns skärgård, hvilka till största delen äro mindre bemedlade,
skulle länsresidensets flyttning till Uppsala eller Nyköping blifva
synnerligen betungande.»
Uttrycket »betungande» förutsätter, att dessa kommuner ha
lifligare förbindelse med sin länsstyrelse än fastlandskommunerna.
Jag vågar nästan hysa en annan uppfattning. Det torde väl vara
mera sällan, som dessa öboar ha benof att komma i personlig be¬
röring med sin länsstyrelse. Vanligen är det så, att allmänheten
adresserar sig med sina uppdrag till hos länsstyrelse anställd kom¬
missionär. För öfrigt är det ej så tidsödande för den eller de
öboar, som någon gång vilja träffa landshöfdingen personligen, att
göra en eller ett par timmars järnvägsresa till Uppsala eller Ny¬
köping. Både längre, besvärligare och kostsammare resor få nog
invånarne i andra län underkasta sig.
Utskottet medger sedan på sidan 8, att efter den af motionä¬
ren ifrågasatta indelningen »de nya länen icke skulle komma att
uppvisa några oproportionerligt höga folkmängds- eller arealsiffror».
Utskottet vill dock ej tillmäta detta förhållande någon syn¬
nerlig betydelse i jämförelse med »mängden och beskaffenheten af
de göromål, som vederbörande länsstyrelser hafva att behandla».
Någon utredning rörande ärendenas beskaffenhet har utskottet
emellertid ej inlåtit sig på, hvilket gör, att utskottets på antalet
af till länsstyrelsen inkomna ärenden fotade bevisföring synes skä¬
ligen svag.
N:o 36.
54
Lördagen den 9 April.
Ang. uppdel¬
ning af Stock¬
holms län mel¬
lan Uppsala
och Söderman¬
lands län
in. m.
För öfrigt synes af den i utskottets betänkande intagna ta¬
blån, att antalet till länsstyrelserna i Uppsala och Södermanlands
län inkomna ärenden dels i och för sig icke är synnerligen stort,
dels synes vara i något sjunkande. Kommer så härtill, att de in¬
vid Stockholms stad belägna villasamhällena i en framtid antag¬
ligen införlifvas med hufvudstaden, skulle ju den nu relativt höga
siffran på till Stockholms länsstyrelse inkomna ärenden blifva be¬
tydligt reducerad.
Herr talman! Då jag icke kan finna annat, än att motionä¬
rens uppslag är väl värdt att taga vara på, samt de olägenheter,
som kunna uppstå genom Stockholms läns indragning, enligt mitt
förmenande äro obetydliga och fjäderlätta i förhållande till den
vinst, statsverket därigenom tillskyndas, har jag ansett mig böra
understödja hans förslag. Och jag anhåller därför om afslag på
utskottets betänkande och bifall till motionen.
Herr Ko os: Liksom herr Pettersson från Södertälje vill jag
också uttala, att man måste vara tacksam gentemot motionären
för det uppslag i sparsamhetssyfte, som han gjort. Det är många
här, som komma med anslagsäskanden. Och det är många här,
som tala om sparsamhet. Men det är få, som taga initiativ att
i afseende på någon särskild post söka åstadkomma verklig be¬
sparing.
Jag tror dock icke, att den summa, man här skulle bespara,
blir så stor, som motionären tänkt sig. Utskottet ansåg icke nö¬
digt att närmare ingå på själfva siffran. Ty om summan blir
större eller mindre, är i alla fäll sparsamhet önskvärd. Men då
här från ett par håll gjorts gällande, att utskottet icke kunnat
vederlägga den af motionären gjorda beräkningen, att 56,150 kro¬
nor skulle årligen besparas, för den händelse Stockholms län blefve
indraget, vill jag härom säga följande.
En post i denna summa uppgår till 35,150 kronor, utgörande
beräkna*! besparing af löner till landsstatstjänstemän. Såsom
herrarne veta, indelas Sveriges län i tre klasser med hänsyn till
aflöningarna. I första klassens län ha landssekreterare och lands-
kamrerare 2,500 kronor i tjänstgöringspenningar, i andra klassens
län, dit Södermanlands län hör, ha de 2,000 kronor och i tredje
klassens län, dit Uppsala hör, 1.500 kronor. Liknande är förhållan¬
det med afseende på länsnotarier, länsbokhållare och landtränt¬
mästare. Skulle nu Uppsala och Södermanlands län ökas på sätt
motionären föreslagit, så skulle Södermanlands län komma att
uppflyttas från andra till första klass, och Uppsala län från tredje
till första klass. Och därigenom skulle nämnda tjänstemäns löne¬
förmåner ökas med sammanlagdt 4,100 kronor.
Vidare beräknar motionären en besparing af pensioner till
belopp af 8,000 kronor. I liggaren öfver statsverkets specialut-
giftsstater för år 1903 äro samtliga pensioner, som f. n. utgå
tiH landshöfdingar, landssekreterare, landskamrerare o. s. v. eller
alla tjänstemän vid länsstyrelserna, upptagna till något öfver
Lördagen den 9 April.
55
N:o 86.
m. m.
(Forts.)
100,000 kronor. Det gör på hvarje län omkring 4,000 kronor. Ang. uppdel-
För år 1904 lära dessa summor ställa sig något om än obetydligt
lägre. Jag kan icke förstå, hvarifrån motionären egentligen fått lan Uppsaia
siffran 8,000. Så vidt jag kunnat räkna ut, skulle man alltså och Söderman
från de beräknade besparingarna afdraga såväl den af mig nyss- landa län
nämnda summan 4,100 kronor som äfven 4,000 kronor i pensions-
afgifter, hvadan sålunda dessa 56,150 kronor skulle få prutas ned
till 48,000 kronor ungefär.
Emellertid betyder detta, såsom jag redan antydt-, icke så
mycket, ty säkert är, att en besparing skulle göras, om motio¬
närens förslag vunne beaktande.
Jag vill också uttala min anslutning till hvad motionären
säger, då han framhåller förmånen däraf, att delar af ett och
samma landskap utgöra samma län. Och detta skulle i det störa
hela vinnas genom den af honom föreslagna uppdelningen af Stock¬
holms län.
Men om jag trots detta icke kan vara med om bifall till
motionärens förslag, är det därför, att jag befarar, att ett bifall
till detta förslag skulle i stället för att gagna saken skada den¬
samma.
Man kan ju säga, att Stockholms, Uppsala och Söderman¬
lands län icke lämna tillräcklig arbetsbörda för tre länsstyrelser,
utan lämpligen skulle kunna uppdelas på två län. Men hvarför
har motionären föreslagit indragning af just Stockholms län?
Hvarför har han icke lika gärna föreslagit indragning af Uppsala
län? Och det synes mig alldeles oriktigt att, utan att någon som
helst utredning i detta afseende föreligger, gå in till Kung!. Makt
och säga: Det är för mycket med tre län, vi vilja endast ha
två. Och denna vår önskan skall Kungl. Maj:t gå till mötes på
det och det sättet. — Då kan Kungl. Maj:t finna, att det sätt,
som föreslagits, icke är lämpligt. Och i så fall kanske det hela
ej leder till något resultat alls.
Jag anser, att om öfver hufvud en framställning bör göras
— och det har jag ingenting emot —, bör den vara sådan, att
Riksdagen skrifver till Kungl. Maj:t och säger: Här kan ett län
indragas. Yar så god och se efter, hvithet län, som kan indragas,
och huru saken må kunna på bästa sätt arrangeras.
Då frågan om indragning af Stockholms län var före vid
1870 års riksdag, uttalade man sig i Första Kammaren ganska
kraftigt för, att i stället Uppsala län skulle kunna indragas ge¬
nom att lägga norra delen till Gäfleborgs län, och den södra delen
till Stockholms län. Och härför är det mycket, som talar. Hela
södra delen af Uppsala län, från Märsta räknadt, står i mycket
lifiigare förbindelse med Stockholm än med Unpsala, särskild!
gäller detta om den del däraf, som ligger åt Mälaresidan. Dess¬
utom ha alla ökommuner i Roslagen och efter kusten i allmänhet
ganska svårt att komma till Uppsala, men ha däremot jämförelse¬
vis lätta förbindelser med Stockholm.
N:o 82.
56
Lördagen den 9 April.
Ang. uppdel- . Nu har man här velat bagatellisera länsstyrelsernas person-
Swänme/-Tga umSänSe med länsinvånarne. Det tror jag är oriktigt.
lan Uppsala Jag tror, att många af herrarne här i kammaren kunna vitsorda,
och Söderman- att detta umgänge är ganska lifligt. Jag vet icke huru det för¬
län* län håller sig med öborna här i trakten, om de ofta komma till läns-
m. m. styrelsen i Stockholm. Men i Blekinge komma öbor ganska ofta
015 till länsstyrelsen i Karlskrona, ja, ibland flera gånger i veckan.
Och icke blott öborna utan äfven andra länets invånare, som
icke bo så långt därifrån, söka sig gärna tillfälle att gå upp i
länsstyrelsen för att resonera om vägförhållanden, fattigvårds-
förhållanden och allt annat som vi ha oss gemensamt, länsstyrel¬
sen och befolkningen. Ur den synpunkten vore det således för¬
månligt att ha så många län som möjligt.
Som sagdt, en besparing skulle visserligen kunna göras, men
en sådan besparing bör göras på rätt sätt. Riksdagen bör göra
sitt uttalande så, att det icke föregriper en blifvande utredning
och endast påpekar ett sätt, då det kanske finnes flera och bättre
sätt att ordna den här saken.
På grund af hvad jag nu anfört anhåller jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Lundin instämde häruti.
Herr Zette.rstrand: Herr talman, mina herrar! Het har
här _ gjorts åtskilliga anmärkningar mot mitt yttrande och min
motion, och jag skall försöka att vederlägga dem i den ordning,
de förekommit.
Det har sagts, att jag icke tagit tillbörlig hänsyn till, att
göromålen inom Stockholms länsstyrelse under de sistförflutna
åren i ganska afsevärd grad vuxit. Jo, det har jag gjort. Men
jag har velat framhålla, att om man sammanlägger antalet in¬
komna ärenden till länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och
Södermanlands län för ett år och sedan tudelar den sålunda er¬
hållna summan, skall det visa att den siffra, som härigenom upp¬
kommer, icke är högre än något öfver medeltalet för öfriga län
inom riket.
Det har vidare här framhållits, att den föreslagna uppdel¬
ningen af Stockholms län skulle medföra ökade kostnader för
Uppsala och Södermanlands länstyrelser. Ja, det har jag också
påpekat ^ i min motion, då jag däri säger, att det är uppenbart,
att en sådan ökning skulle uppstå. Och med anledning däraf har
jag i de besparingar, som kunde påräknas, om Stockholms län in-
droges, ej inbegripit åtskilliga poster, nämligen lönerna till en
länsnotarie, två landskanslister, två landskontorister hos Stock¬
holms länsstyrelse, inalles 7,300 kronor, tillika med arfvodena åt
extra länsnotarien och öfriga extra biträden vid länsstyrelsen
jämte vikariatsersättningar, inalles 5,650, kronor äfvensom en lands-
gevaldigerslön 630 kronor, hvilka löner och arfvoden jag antagit
skulle komma att motsvara den ökning i utgifterna för Uppsala
Lördagen den 9 April.
57 N:o 32.
och Södermanlands länsstyrelser, som uppenbarligen blefve eu följd Ang. uppdel¬
at dessa läns utvidgning. Det är sedan dessa belopp 7,300, 5,650!“"^ af Stock~
och 630 kronor blifvit borttagna, som den siffra uppstår, till
hvilken jag kommit vid beräkning af de besparingar, som skulle och Söderman-
blifva en följd af den förändrade länsindelningen. Som herrarne lands län
kunna märka, utgöra dessa tre belopp tillsammans en vida högre m-
siffra än de 4,100 kronor, hvartill den föregående talaren beräk- (Fort8-)
nade de ökade utgifter, som skulle uppstå genom ökade löneför¬
måner till landsstatstjänstemännen i Uppsala och Södermanlands
län.
Vidare har det sagts, att det skulle uppstå stora svårigheter
att uppdela gemensamma tillhörigheter och särskildt att räkna ut,
huru många sjuksängar skulle komma på det ena eller andra länet.
Jag tror icke, att det härvidlag är att befara på långt när så
stora svårigheter som med afseende på Kalmar stifts kassor. Och
det var dock en sak, som man här ansåg skulle gå lätt att arran¬
gera, när det var fråga om, att Kalmar och Växjö stift skulle
förenas.
Det har vidare sagts, att man lika gärna skulle kunna upp¬
dela Östergötlands län. Ja, om det vore lämpligt, icke skulle
någon länskänsla hindra det. Men jag tror, att en sådan uppdel¬
ning af Östergötlands län skulle åstadkomma större olikformighet,
under det att den, jag föreslagit, skulle medföra större likfor¬
mighet.
Jag tror också, att en del af de göromål, som Stockholms
länsstyrelse nu har, skulle komma att försvinna, om det ginge på
det sätt, jag förutsatt, att de i närheten af Stockholm belägna
kommuner komme att läggas under Stockholms stad och sålunda
höra under öfverståthållareämbetet; härigenom skulle som sagdt
göromålen komma att i väsentlig grad nedbringas.
Vidare har det sagts, att länsborna i allmänhet hade så stort
behof att kommunicera med länsstyrelserna. Jag tror, att så kan
vara förhållandet. Men jag undrar, om det är så väl beställdt för
ett län, som har sin länsstyrelse i en så stor stad som Stockholm,
om det icke ligger i sakens natur, att en länsstyrelse, bosatt i
Stockholm, icke skall kunna med fullt samma intresse sätta sig
in i och sköta länets förhållanden, som om den vore förlagd till
en landsortsstad. Därtill kommer dessutom, att det är synnerligen
olämpligt, att icke mindre än fyra kronofogdar f. n. bo här i
Stockholm. Jag, tror, att det skulle vara bättre och vida mera
förmånligt för landsbygden, om dessa fyra vore bosatta hvar och
en inom sitt fögderi. Det vore då lättare för befolkningen att
kommunicera med dem.
Vidare har det sagts: Må vara att en omgestaltning bör ske.
Men den borde ske på något annat sätt. År det emellertid så,
att Kungl. Maj:t finner, att verkligen en uppdelning af dessa tre
län på två kan åstadkommas, men på något olika sätt, än här
föreslagits, så vore det en märkvärdig regering, som slafviskt
skulle följa Riksdagens uttalande i denna fråga, hvilket dock kan
N:o SO,
58
Lördagen den 9 April.
Ang. uppdel¬
ning af Stock¬
holms län mel¬
lan Uppsala
och Söderman¬
lands län
m. m.
(Forts.)
tolkas så, att man vill söka åvägabringa en förenkling, där den
kan ske. Men kan detta ske på något förståndigare sätt än
Riksdagen ifrågasatt, så tror jag icke, att Riksdagen å sin sida
skall underlåta att gifva sitt erkännande åt en uppdelning på
annat sätt, om det kan befinnas lämpligt.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Carlheim-G-yllensköld: Herr talman, mina herrar!
Vid riksdagarnas början, i synnerhet under de sista åren, heter
det alltid, när man får se dessa stora budgeter: »här måste sparas».
Men när det längre fram på riksdagen blir fråga om detalj-
behandlingen, då heter det: »nej, icke denna gång, men eljest skola
vi gärna spara». Och så blir det icke någon sparsamhet utaf.
Nu är icke fråga om någon besparing i anslag, utan blott
om en skrifvelse, hvarigenom man skulle få utredt, hvad som möj¬
ligen i en framtid kan besparas på detta område. Jag tror såle¬
des, att det för närvarande icke alls är någon särskild anledning att
tala så mycket om sparsamhet.
Rör min del har jag sett denna fråga vida mer såsom en för
hela riket betydelsefull organisationsfråga än såsom en blott och
bart ifrån länssynpunkt viktig fråga.
Jag har kommit till den uppfattningen, därför att Riksdagen
för några år sedan gjorde hemställan om reglering af vissa sockne-
och häradsgränser, och denna reglering har utförts till allmän be¬
låtenhet. Så sent som i fjol gjordes vidare framställning om reg¬
lering af provinsialläkaredistrikten. Dessa regleringsfrågor ha
således vunnit Riksdagens understöd ganska lätt, och jag kan då
icke tänka mig annat, än att Riksdagen skall vara benägen att
fortgå på samma väg, där det kan finnas vara lämpligt. Nu begär
man ju endast en utredning, och detta synes mig vara billigt.
Utskottets ordförande talade om att den föreslagna förändrin-
fen skulle lända till skada för åtskilliga länsinvånare. Jag kan
ock icke inse, att någon skada skulle uppstå för några andra
personer än kandidater till landssekreterare- och landskamrerare-
m. fl. landsstatsbefattningar. Detta är det enda jag kan finna. I
öfrigt blir, såvidt jag kan förstå, skadan ingen, om jag ser på
länsinvånarnes fördel.
Men i alla hänseenden blir länsdelningen mindre oläglig för
Stockholms läns nuvarande invånare, än de olägenheter flera
stora läns aflägse boende invånare nu få vidkännas.
Jag ber att få yrka bifall till motionen.
Herr Åkerlund: Innan en sådan radikal åtgärd som den här
föreslagna vidtages, är det skäl att noggrannare se efter, huruvida
icke de fördelar, som därmed skulle vinnas genom besparingar till
statsverket, motvägas af de olägenheter, som skulle komma att
åsamkas såväl invånarne i det län, som det nu närmast är fråga
om, som äfven det allmänna.
Lördagen den 9 April.
59
Jf:o 36.
Det enda för mig talande skälet — naturligtvis näst utsikten Ang. uppdei-
till besparingar — är det, som herr Zetterstrand senast framhölla.fStocii
till förmån för att förlägga större delen af länet tillsammans med Uppsala
Uppsala län, nämligen att man med den nuvarande ordningen och Söderman
skulle kunna befara, att Stockholm skulle ha det inflytandet på lands Un
vederbörande, att länets förhållanden för dem skulle bli något m- m-
likgiltiga. Hittilldags ha vi dock icke haft några märkbara (Forts)
olägenheter däraf.
Herr Ahlstrand har, som vi veta, reserverat sig och därvid,
enligt hvad det tycks mig, såsom hufvudskål framhållit, att läns-
borna ha protesterat mot den föreslagna indragningen af deras
län på ett mycket hyggligt och moderat sätt och icke ställt till
så storartade demonstrationer, som skedde i Kalmar. Jag vågar
tro, att det var mycket vackert af länsborna att bete sig på detta
sätt och fullt förlita sig på att Riksdagen skulle behandla denna
fråga ur fosterlandets synpunkt och sålunda äfven med hänsyn till
denna lilla bit af fosterlandet, som heter Stockholms län.
Man har talat om att det i Kalmar förekom så häftiga demon¬
strationer mot borttagandet af stiftets biskop. Det är väl dock en
högst betydande skillnad mellan hvad en landshöfding direkt har
att göra med befolkningen och hvad en biskop har att göra med
densamma, skulle jag tro.
Såsom skäl för borttagandet af Stockholms län har den ärade
motionären äfven anfört, att Stockholms län genomkorsas af en del
kommunikationsleder, så att det är lätt att komma till Uppsala.
Han tänker väl därvid speciellt på norra delen af länet? Hvad den
södra delen beträffar, så är det ju ytterst svårt att komma därifrån
till Nyköping. Förhållandet är, att de användbara kommunika-
tionslederna i norra delen af Stockholms län samtliga utmynna i
Stockholm. Det finnes visserligen en liten bana mellan Uppsala
och Norrtälje, men på densamma kan man icke komma från Norr¬
tälje till Uppsala och tillbaka igen på samma dag, oaktadt den
endast är en 4 ä 5 mil lång.
Man har i sammanhang med detta fullt riktigt påpekat det
lämpliga uti att en hel del intill Stockholm belägna orter inkorpo¬
rerades med öfverståthållareämbetets administrationsområde. Detta
har icke af motionären föreslagits, men äfven om så varit förhål¬
landet, och en sådan åtgärd vidtoges, komme ändå en hel massa
alldeles speciella förhållanden att råda utanför den nya gränsen.
Det känna nog de herrar till, som ha hand om ordningsmakten
i trakten närmast utanför och i Stockholm, att det ställer sig där
liksom utanför andra stora städer.
Det finnes nämligen en hel del personer, som äro mycket ovän¬
ligt stämda mot ordningsmakten här i staden och därför flytta ut
därifrån till landet för att bli fria från densamma. Men därmed
följer icke, att. staden blir befriad från dem. Ordningsmakten i
Stockholm och däromkring har en hel del gemensamma ärenden,
för hvilkas skötande det torde vara behöfligt, att landshöfdingeäm-
betet ligger nära intill dessa besvärliga bygder, på det denna
N:o 86.
60
Lördagen den 9 April.
Ang. uppdel¬
ning af Stock¬
holms län mel¬
lan Uppsala
och Söderman¬
lands län
m. m.
(Forts.)
myndighet på nära håll må kunna följa förhållandena, och det
blefve icke händelsen, om länsstyrelsen biefve förlagd till Uppsala.
Jag tror därför icke, att Stockholms kommun vore tacksam att
blifva af med landshöfdingeämbetet i Stockholm.
Men det är ett annat skäl, som för mig är det mest talande
för bibehållandet af länsstyrelsen i Stockholm, det nämligen att
mycket viktiga näringar, ja, hufvudnäringarna i länet näst jord¬
bruket, sjöfarten och andra sjömannanäringar, skulle skadas genom
länsstyrelsens borttagande. Det är visserligen sant, att landshöf-
dingarne icke behöfva direkt intressera sig för länens näringar,
men nog är väl afsikten med dessa ämbeten, att deras innehafvare
skola så göra. Det har man nog sett i många län, att, där det
funnits en driftig landshöfding, där hafva näringarna gått framåt.
Med sjömannanäringarna är förhållandet detsamma som med de
andra, de behöfva i hela Sveriges land ha goda krafter till sitt
förfogande, det kan man icke pruta med.
Skulle nu norra delen af Stockholms län sammanslås med
Uppsala län, då blefve jordbruksintresset så orimligt öfvervägande,
att dessa sjömannanäringar hos Konungens befallningshafvande
komme att bli mycket litet beaktade. Det vitsordet får jag ge
våra landshöfdingar, att de för dessa näringar ådagalagt ganska
lifligt intresse. Det är icke allenast för den befolkning, som bor
ute i skärgården, och för dess direkta gagn af att ha landshöfdin-
gen i Stockholm, som jag ifrar, utan för att landshöfdingens intresse
tör sjöfartshandteringen måtte tilltaga i stället för att minskas,
hvilket ovillkorligen skulle bli följden, så vidt jag kan förstå, af
att förlägga länsstyrelsen uppe i tjocka upplandsbygden.
På Stockholms läns landsbygd har man, såvidt jag icke tar
fel, den största segelflotta, som något läns landsbygd i Sverige
äger. Många af herrarne, som icke äro inne i förhållandena, tro
nog att den blott består af sådana där småskutor, som komma in
till staden med ved och sand, men så är icke förhållandet. Den
utgjorde 1901 — och enligt senaste uppgifter har den något ökats
— 134 segelfartyg med sammanlagdt omkring 30,000 tons.
Det är icke allenast för länets räkning denna sjöfart bör upp¬
muntras, utan sannerligen med hänsyn till hela svenska kofferdi-
flottan. Fiske och sjöfart kunna ju tyckas icke ha med hvarandra
att göra. Men det är dock på det viset — det känna nog herrar
skärgårdsbor till —, att pojkarne komma ut med föräldrarne på
fiske, sedan å mindre fartyg, därefter ut på sjögående fartyg och
ifrån dem bemannas vår handelsmarin.
Om denna segelflotta på landsbygden komme att försvinna,
kunde det hända oss detsamma, som händt i Tyskland, att man med
konstlade medel måste skaffa sjömän för flottan.
Det är således ur dessa näringars synpunkt, dessa näringar
som indirekt beröra hela landet, jag hufvudsakligast ser frågan.
Jag skulle just undra, hvad man t. ex. i Skåne, Kalmar län, Ble¬
kinge och Bohuslän skulle tänka om sina befallningshafvandes in¬
tressen för sjöfart och fiske, därest dessa befallningshafvande finge
Lördagen den 9 April.
61
N:o 36.
säten t. ex. uti Borås, Eksjö ock Yäxjö. Jag tror, att de skulle Ang. uppdei-
tänka såsom invånarne i Stockholms läns skärgård om sina lands- ™n9 af Stock-
höfdingar i Uppsala, att det hlef mycket klent med intresset i fråga, uppsåt"
Ja, herr talman, jag skall icke upptaga tiden längre. För min och Söderman-
personliga del har jag inga olägenheter af om Stockholms länssty- lands län
relse skulle försvinna, men då jag icke kan undgå att finna, att m m-
de intressen, som Konungens befallningshafvande i Stockholms län (Forts.)
är satt att bevaka, ovillkorligen komma att lida, om länsstyrelsen
skulle tagas härifrån och förläggas uppe i tjocka Uppland, skall
jag be att få yrka bifall till utskottets föreliggande förslag.
Herr Wawrinsky i Saltsjöbaden: Herr talman! Blott ett par
ord. Hufvudskälet för såväl motionärens som reservanternas för¬
slag har varit sparsamhet, och det är onekligen, som här förut
blifvit sagdt, ett godt skäl. Jag instämmer gärna uti att det
vore lyckligt, om man kunde gorå besparingar. Men jag tviflan
dock på att så skulle ske genom bifall till motionärens förslag.
Här ha förut framhållits åtskilliga felräkningar, som motio¬
nären begått, hvilka jag emellertid för min del icke kan kon¬
trollera. Andra finnas dock, som äfven jag förmår att bedöma och
som jag därför ber att få påpeka. Detta gäller dels en utgifts¬
post, som motionären tror kunna indragas, dels en utgift som han
glömt bort, 'en utgift som ovillkorligen skulle bli en följd, om det
förslag motionären framställt blefve antaget.
I förra fallet vill jag påpeka — en småsak visserligen, som
endast går löst på 1,000 kronor —, att motionären angifvit, att man
genom hans förslag kunde indraga förste provinsialläkaren i Stock¬
holms län, och att man därvid som besparing hade att räkna på
dels 1,500 kronors lön, dels två ålderstillägg om 500 kronor hvart-
dera. Det förra är riktigt, men det senare är alldeles felaktigt.
Förste provinsialläkaren har i denna sin egenskap icke några ål¬
derstillägg, men i egenskap af provinsialläkare har han två ålders¬
tillägg. Och provinsialläkarebefattningen kan naturligtvis ej in¬
dragas.
Vidare har han glömt bort en annan sak. Om Stockholms län
skulle delas mellan Uppsala och Södermanlands län, blefve följden
af delningen, att provinsialläkaren i Stockholm därefter skulle
subordinera under dels landshöfdingen i Uppsala, dels landshöf-
dingen i Nyköping. Jag tror den ärade motionären erkänner, att
det är svårt att tjäna två herrar. Motionären är bosatt i en stad,
där icke någon provinsialläkare finnes, och följaktligen är han nog
icke så inne i dessa frågor, att han kan bedöma hvad följden skulle
bli i detta fall af den åtgärd han föreslagit. Men skulle hans
förslag gå igenom, skulle t. ex. lätt kunna hända, att Konungens
befallningshafvande i Uppsala beordrar provinsialläkaren till en
förrättning i sitt län och Konungens befallningshafvande i Nykö-
Eing på samma gång till en förrättning inom sitt. Det kan vara
råaskande förrättningar på båda ställena. Hvem skall han
då lyda?
N:o 86.
62
Lördagen den 9 April.
Ang. uppdel¬
ning af Stock¬
holms län mel¬
lan Uppsala
och Söderman¬
lands län
m. m.
(Forts.)
Följden kommer därför att bli, att Stockholms läns provinsial¬
läkaredistrikt måste delas och att alltså en ny utgift på 3,500
kronor erfordras, som den ärade motionären ej tagit med.
Åtskilliga af de poster, motionären ansett kunna inbesparas,
hafva af andra kritiserats. Jag kan icke kontrollera uppgifterna
och vill följaktligen icke ge mig in därpå. Men när man finner,
att en del angifna summor äro oriktiga, ställer man sig ovillkor¬
ligen tveksam äfven gentemot de öfriga.
Hvad min valkrets särskildt beträffar, skulle det, såsom en
blick på länets karta genast visar, vara ett stort obehag för invå¬
nare att få Nyköping till länsresidens. Således äfven af det skäl,
att man skulle åsamka länsborna stora obehag, kan jag icke vara
med om förslaget.
Jag skall icke upptaga tiden längre, utan på grund af hvad
jag nu anfört endast be att få yrka afslag å motionen och bifall
till utskottets förslag.
Herr Pettersson i Södertälje: Endast ett par ord.
Herr Ahlstrand uttalade den förmodan, att öborna i Stock¬
holms län sällan besökte sin länsstyrelse. Denna förmodan är emel¬
lertid oriktig efter hvad jag från tillförlitligt håll förnummit
Dessa öbor lära tvärtom ganska ofta besöka länsstyrelsen. För
öfrigt har det ju förut påpekats och vädjats till den kännedom, her-
rarne litet hvar hafva om att man ju stundom kan hafva behof
att uppsöka sin länsstyrelse.
Jämförelsen med stiftsstyrelsen torde icke passa här.
Herr Zetterstrand tyckes hafva missuppfattat mitt yttrande.
Han sade, att jag skulle hafva yttrat, att det skulle bli svårt att
dela upp sjuksängarne på de båda länen. Jag nämnde visserligen
något om sjuksängar, men jag sade icke riktigt så. Jag sade, att
Stockholms län har en del tillhörigheter, som äro länsinbyg-
garnes gemensamma egendom, men som det skulle bli svårt att
dela upp på de båda länen, t. ex. fastigheter, folkhögskolan och
dylikt. Sedan gick jag att tala särskildt om sjukvårdsärenden,
och då sade jag, att det visserligen icke skulle vara så svårt att
dela upp sjuksängarne på de båda länen, men att det däremot
skulle bli svårt att pröfva frågor om sjukas intagning å sjukhusen.
Herr Zetterstrand anförde ock såsom ett ytterligare skäl för
bifall till motionen, att man efter verkställandet af den föreslagna
uppdelningen icke skulle få fyra kronofogdar i Stockholm. Men
äfven om Stockholms blir deladt på två län, Uppsala län och Sö-
dernanlands län, så kommer väl i alla fall att i detta afseende
gälla samma bestämmelser som nu, att kronofogdarne skola vara
bosatta inom sina distrikt, men att kronofogde på gjord framställ¬
ning skulle kunna få dispens från denna skyldighet. Och jag
föreställer mig, att då, såsom nu, kronofogdarne gärna skola vilja
erhålla den förmånen att vara bosatta Stockholm, och jag före¬
ställer mig också, att det icke då skall uppstå större svårighet
än nu att få bifall till en sådan framställning.
Lördagen den 9 April.
63
JJ:o 36.
På grund af hvad jag förut anfört och icke minst med hänsyn
till ortsbefolkningens vid flere tillfällen uttalade önskningar ber
jag att få vidhålla mitt yrkande om bifall till utskottets hem¬
ställan.
I detta anförande instämde herr Beckman.
Herr Jönsson i Färeköp: Föregående talare hafva uttalat
ett tack till motionären för det syfte, som föranledt hans ifråga¬
varande motion, nämligen syftet att åstadkomma besparingar. Och
jag för min del vill instämma i detta tack. Men jag vill också
tacka motionären för det erkännande, han gifvit åt utskottets ut¬
talande om att det borde tagas under öfvervägande, huruvida icke
de delar af Uppland och Södermanland, som ligga närmast hufvud-
staden, lämpligen kunde sammanslås med Stockholms öfverståt-
hållareskap. Jag skulle emellertid hafva varit honom ännu mera
tacksam, om han gjort ett uttalande i denna riktning i sin motion.
Och hade han gjort ett dylikt uttalande i sin motion, så hade jag
också varit med om att bifalla motionen. Jag har visserligen icke
något uppdrag att tala för utskottets öfriga ledamöter, men jag är
nästan förvissad om, att i sådant fall inom utskottet skulle fun¬
nits majoritet för bifall till motionen. Såsom motionen nu är skrif-
ven, har utskottets majoritet icke kunnat bifalla densamma, och
någon motionsrätt har utskottet icke.
Det kan nog ändå finnas betänkligheter mot detta förslag, om
man tänker på det stora antal länsinbyggare, som bo på öarne.
Säkerligen skulle det uppstå många svårigheter för dem, om den
föreslagna uppdelningen blefve genomförd. Och det kan nog sättas
i fråga, om det skulle vara rätt, att landet skulle spara en liten
utgift, för att denna besparing skulle komma igen som en tunga
på en liten landsdel. Men jag anser dock, att dessa svårigheter
icke skulle vara större, än att jag, om i motionen inrymts förslag
om att de köpingar samt municipal- och villasamhällen, som upp¬
stått i hufvudstadens närhet, skulle tilläggas Stockholms öfver-
ståthållareskap, skulle hafva kunnat vara med om en skrifvelse
med begäran om en utredning. Då emellertid ett sådant uttalande
icke funnits i motionen, har jag, som sagdt, icke kunnat vara med
om att tillstyrka bifall till motionen. Jag yrkar bifall till ut¬
skottets hemställan. Jag hoppas dock, att motionen kommer igen,
försedd med ett sådant tillägg, som utskottet nu antydt, och jag
tror, att motionen då skall vinna bifall.
Häruti instämde herr Branting.
Herr Sandquist: Då jag till alla delar instämmer uti de skäl,
som af min närmaste granne herr Åkerlund anförts för bifall till
hvad utskottet föreslagit, så ber jag att helt enkelt få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Ang. uppdel¬
ning af Stock¬
holms län mel¬
lan Uppsala
och Söderman¬
lands län
m. m.
(Forts.)
N:o 86.
64
Lördagen den 9 April.
Ang. uppdel¬
ning af Stock¬
holms län mel¬
lan Uppsala
och Söder¬
manlands län
m. m.
(Forts.)
Herr Öberg: Herr talman! Då lag, såsom af utskottsbe¬
tänkande! synes, i likhet med herr Carlheim-Gyllensköld haft eu
från utskottets hemställan afvikande mening, i det att jag, jämte
herr Carlheim-Gyllensköld och herr Ahlstrand, hvilken senare
låtit anteckna sin särskilda reservation, ansett, att motionen bort
till bifall förordas, så torde det tillåtas mig att med några ord
angifva de skäl, som för mig varit därvidlag bestämmande.
Det hufvudsakligaste skälet, som bestämt mitt votum inom
utskottet, är att jag jämte mina medreservanter ansett, det stats¬
verket skulle kunna göra en ganska afsevärd besparing, om för¬
slaget bifölles. I tider sådana som de närvarande, då man på
alla möjliga områden har så storartade utgifter, bör det ju vara
vår plikt att, när så sig göra låter, vidtaga de besparingar, som
utan, om jag så får säga, alltför nämnvärda olägenheter kunna
göras. Och då de olägenheter, som från motståndarnes sida an¬
förts emot bifall till motionen, icke kunna sägas vara så bety¬
dande som de fördelar, hvilka skulle bli en följd af bifall till
densamma, har det synts mig, som om framställningen är förtjänt
af understöd. Det är, som sagdt, hufvudsakligast af detta skäl,
som jag inom utskottet biträdt motionärens hemställan.
Utom detta hufvudskål skulle jag äfven kunna anföra en hel
del andra skäl, men som tiden nu är långt framskriden och kam¬
maren icke synes vara vidare benägen att uppehålla sig vid denna
fråga, så skall jag inskränka mig till att yrka bifall till mo¬
tionen.
Efter det öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf
herr talmannen i enlighet med de under densamma gjorda yrkan¬
dena propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på afslag därå och bifall i stället till den i ämnet väckta
motionen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl, i an¬
ledning hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs följande vo¬
teringsproposition :
Den, som vill, att kammaren bifaller fjärde tillfälliga utskot¬
tets hemställan i utskottets förevarande utlåtande n:o 27, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren med afslag å utskottets berörda
hemställan bifallit den i ämnet väckta motionen.
Voteringen utföll med 57 ja, men 130 nej; hvadan kammaren
alltså med afslag å utskottets hemställan bifallit den i ämnet
Lördagen den 9 April.
65
N:o 36.
väckta motionen; och skulle jämlikt 63 § riksdagsordningen detta
beslut genom utdrag af protokollet delgifvas Första Kammaren.
§ 14.
Slutligen föredrogs Andra Kammarens andra tillfälliga ut-
skotts utlåtande, n:o 28, i anledning af väckt motion om skrif-
velse till Kungl. Maj:t med hemställan om sådan ändring i fång-
arbetet,^ att det för de blinda oumbärliga korgmakeriet ej vi¬
dare må förekomma i fängelserna, samt att vanföras och lyttas
arbete ej må nedtryckas af konkurens genom utlämnande af det
billiga fångarbetets alster i den allmänna marknaden; och yttrade
därvid
Herr Hedin: Herr talman! Jag har en plikt att fullgöra,
när jag nu, å de mångas vägnar, hvilkas talman jag varit i denna
fråga, hembär de enkla uttrycken af deras och min erkänsla till
utskottet för den omsorg, detsamma ägnat frågan, äfvensom till
fångvårdsstyrelsen för dess beredvilliga tillmötesgående.
Jag anhåller för öfrigt, naturligtvis om bifall till utskottets
förslag.
... Ridare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls; och skulle
jämlikt 63 § riksdagsordningen detta beslut genom utdrag af pro-
tokollet delgifvas Första Kammaren.
Ordet begärdes af
Herr Sandin, som yttrade: På förekommen anledning an¬
håller jag hos kammaren få återtaga min motion n:o 239.
Denna herr Sandins hemställan blef af kammaren bifallen.
§ 16.
Anmäldes och godkändes följande inkomna förslag till Riks¬
dagens skrifvelser till Konungen, nämligen:
från statsutskottet
n:o 40, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjunde hufvudtiteln gjorda framställning angående anord¬
nande åt nya ämbetslokaler åt länsstyrelsen i Uppsala län
m. m.;
Andra Kammarens Prof. 1904. N:o 36. 5
N:o 86.
66
Lördagen den 9 April.
från bevillning sutskottet
n:o 41, angående ändring i tullen för vissa slag af elektriska
maskiner; samt
från lagutskottet
n:o 42, i anledning af dels Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 1 kap. 3 § och 2 kap. 14 § i lagen
den 10 augusti 1877 angående äganderätt till skrift, dels ock två
med föranledande af propositionen väckta motioner.
§ 17-
Justerades protokollsutdrag.
§ 18.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden och memorial:
n:o 56, i anledning af Kungl. Haj:ts proposition angående
öfverförande af medel från de ecklesiastika boställenas skogsfond
till prästerskapets löneregleringsfond;
n:o 57, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående an¬
slag till reseunderstöd åt tekniker för att besöka 1904 års världs¬
utställning i S:t Louis;
n:o 58, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående en
väganläggning från Tallsjön förbi Bredträsk tj.ll Bönälfven eller
Bönkroken, från Talljärv till Bredträsk och från Kölmjärv till
Tall sjön inom Norrbottens län;
n:o 59, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i en fråga
rörande anslag under riksstatens sjunde hufvudtitel;
n:o 60, i anledning af Riksdagens år 1903 församlade reviso¬
rers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1902; och
n:o 61, i anledning af väckt motion om uppförande i riksstaten
åt ett reservationsanslag till kostnader för Kommittéer eller lik¬
nande beredningar;
lagutskottets utlåtanden:
n:o 40, i anledning af väckta motioner angående lagstiftning
för särskilda fall i fråga om arbetsgifvares och arbetares förenings-
rörelse m. m.;
n:o 41, i anledning af väckt motion om ändring af 47 och 48
§§ landstingsförordningen;
n:o 42, i anledning af väckt motion angående offentliggörande
af handlingar i patentärenden; och
Lördagen den 9 April.
67
Ji:o 36.
n:o 43, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om vissa internationella förhållanden rörande äktenskap
och förmynderskap samt till lag om äktenskaps afsilande inför
svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i utlandet; samt
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande,
n:o 29, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående utredning, huru lättnader i kostnaden för laga skifte
må kunna beredas skiftesdelägarne m. m.
§ 19.
Afgåfvos nya motioner, nämligen af:
herrar C. H. Wallentin och C. J. Ödman, n:o 253, i anledning
af Kungl. Maj:ts proposition angående lån af statsmedel för be¬
redande af tillfälle för arbetare att på landsbygden förvärfva
egna hem;
herr J. J. Byström, n:o 254, om skrifvelse till Kungl. Maj:t rö¬
rande ändring i § 1 mom. 6 i förordningen angående försäljning
af vin och maltdrycker m. m.; samt
herr K. H. Branting m. fl., n:o 255, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning angående villkoren
för postbefordran af tidningar och andra periodiska skrifter.
Dessa motioner bordlädes på begäran.
§ 20.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr O. W. Bedelius under 14 dagar fr. o. m. d. 9 april,
» C. J. Jonsson i Skog » 2 » » » » » 12 »
» J. E. Ericsson i Ahlberga under den 11 april,
» J. Ericsson i Vallsta under 2 dagar fr. o. m. d. 11 april, och
» L. Eriksson i Bäck » 4 » »»»»11»
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,31 e. m.
In fidem
Herman Palmgren.