RIKSDAGENS PROTOKOLL
1904. Ändra Kammaren. N:o 14
Onsdagen den 10 februari.
Kl. 2 e. m.
§ I-
Justerades protokollet för den 3 innevarande februari.
§ 2.
Föredrogs för remiss till utskottet Kungl. Maj:ts proposition till
Riksdagen med förslag till ändrad lydelse af §§ 49 och 87 regerings¬
formen samt §§ 10 till och med 25 äfvensom §§ 27, 28 och 38
riksdagsordningen.
Därvid anförde:
Herr Branting: Herr talman, mina herrar! Då rösträttsfrågan
sista gången var på tal, vid 1902 års riksdag, tillät jag mig från
denna plats framhålla, att det väsentliga och det nya uti den skrif¬
velse, som Riksdagen då hade beslutat aflåta till Kungl. Maj:t, var,
att där för första gången den allmänna rösträttens princip hade af
Riksdagen häfdats. Detta var så mycket det väsentliga, att hvad
som skrifvelsen därutöfver innehöll eller »det trefvande och famlande»
som där finnes, det kunde icke borttaga intrycket däraf.
Det skall icke heller falla mig in att förneka, att uti motive¬
ringen till den rösträttsproposition, som vi nyss ha mottagit, har en
ny anda i rätt stor utsträckning gjort sig gällande. Jämföres hvad
som nu yttras af Kungl. Maj:t med det språk som fördes både 1896
och 1902, så är framsteget omisskännligt; och det kan icke bestridas,
att man i viss mån äfven där uppe på höjderna sålunda synes hafva
fått upp ögonen för att det icke på längden går för sig att utestänga
det svenska folkets stora flertal ifrån medborgarrätt. Det finnes
också uti denna motivering ett erkännansvärdt afvisande utaf de
skuggrädslans enfaldiga uträkningar, som alltför ofta gjort sig gällande
. uti rösträttsfrågans behandling. Men jag måste då tillägga: hvilken
Andra Kammarens Prof. 1904. N:o 14. 1
Remiss af
proposition ang.
valrätt till
Andra Kam¬
maren.
N:o 14.
Remiss af
proposition ang.
valrätt till
Andra Kam¬
maren.
(Forts.)
2 Onsdagen deri 10 Februari.
skada är det icke, att dessa goda ansatser i dessa viktiga uttalanden
äro så starkt uppblandade med återfall uti det äldre föreställnings¬
sättet, som man just försökt emancipera sig ifrån!
Jag skall tillåta mig att med några ord genomgå det väsent¬
ligaste utaf de s. k. »garantier», med hvilka äfven denna rösträtts-
proposition är försedd.
Jag finner då först ålder sstrecket, där det talas om att det skulle
vara 25 år, och herr justitieministern visar sig till och med tämligen
angelägen om att den nuvarande gränsen höjes. Ser man emellertid
närmare på huru detta syfte har blifvit formuleradt, så finner man.
att rösträtten skulle inträda kalenderåret efter sedan vederbörande
fyllt 25 år.
Valen komme att äga rum i september, och i medeltal i det
gynnsammaste fallet, nämligen att valet ägde rum för en åldersgrupp
året omedelbart efter fyllda 25 år, blefve det således 261/., års ålder
ungefär, som denna åldersgrupp komme att ha uppnått, då den träder
fram till valurnorna. Men detta är det gynnsammaste fallet, eftersom
vi hafva treårsperioder. Det blir nämligen två andra åldersgrupper,
för hvilka det icke skulle fälla lika väl till, utan som först vid 27 V4
eller 28l/4 år komme fram till valurnorna. Medeltalet för treårs¬
perioden för den yngsta åldersklassen blefve således icke 25 utan
27'4 år. Då hemställer jag, om icke detta verkligen är att komma
alltför nära den åldersgräns på 30 år, som man satt i Danmark,
men mot hvilken där nu resa sig demokratiska ansträngningar för
att få den sänkt.
Vill man komma till 25 år, bör utan tvifvel en annan formu¬
lering sökas, och det hade därför varit allt skäl att äfven i denna
punkt alldeles afvika från 1902 års formulering.
Det har vidare införts en ny diskvalifikationsgrund, nämligen
understöd från fattigvården.
Det må ju vara ganska lätt begripligt, att ett sådant stadgande
kommit till. Men, såsom det här blifvit formuleradt, kan det dock
icke förnekas, att det skulle komma att utesluta äfven sådana, hvilka
vore fullkomligt oförvitliga medborgare, men t. ex. genom olycks¬
händelse, en fabriksbrand eller något sådant, råkat i den ställning,
att de nödgats vid något tillfälle anlita fattigvården och sedan icke
hunnit göra rätt för sig. Att sådant skulle vara öfverensstämmande
med den allmänna rösträttens idé, tror jag icke man på allvar kan
förfäkta.
Värre är det emellertid med det utskyldsstreck, som är bibe¬
hållet, och för hvilket regeringen alldeles bestämdt uttalat sig. Det
skäl, som i främsta rummet åberopats, är den hos oss »rådande
rättsuppfattningen». Men därtill har lagts ett annat mycket karak¬
teristiskt: detta är ju »ingen nyhet», det är blott »en fortsättning
af hvad som redan gäller». Ja visst, det är just en fortsättning
utaf hvad som redan gäller. Men det var ju dock meningen, att
man skulle ga ifrån den tanke, som för närvarande är uttryckt i
våra rösträttsbestämmelser, lämna helt och hållet den censustanke,
som gör rösträtten till en handelsvara, hvilken köpes med den kontant
Onsdagen den 10 Februari. 3 N:o 14.
betalta debetsedeln. Det blir den grundsatsen, som dock Kung]. Remiss af
Maj:t i detta viktiga fall har uppehållit. Detta är en afvikelse så
svår ifrån den allmänna rösträttens idé, att man icke skall kunna Andra Kam-
neka till, att det blir i så fall en allmän rösträtt till namnet, men maren.
sannerligen icke detsamma, som man därmed i allmänt tal menar. (Forts.)
Ivungl. Maj:t har själf framhållit detta, när det på ett erkännans-
värdt sätt gjorts gällande, att icke ens befrielse ifrån mantals¬
penningar skulle diskvalificera i fråga om rösträtt. Då har det
nämligen erkänts att det förelåge möjlighet till missbruk, om man
skulle stadga en begränsning på den punkten, ty de kommunala
myndigheterna skulle åtminstone kunna tänkas i vissa fall flytta ner
personer under strecket — det dåvarande strecket — genom att
fritaga dem ifrån mantalspenningar. Denna möjlighet till missbruk
har man velat förebygga, och det är godt och väl. Men man har
tyvärr icke haft blicken öppen för att precis samma möjlighet till
missbruk föreligger också, så länge man laborerar med detta skatte-
streck — vare sig det kommunala eller statsskattestrecket, men
framför allt det kommunala strecket. Ty hvad som kunde ske med
en nedflyttning i förra fallet, kan precis lika lätt ske, enligt det nu
föreliggande förslaget, genom upptaxering.
Vi få komma i håg, att nere vid existensminimum, där de sam¬
hällsklasser dväljas, Indika det här gäller, är en jämförelsevis obe¬
tydlig beskattning en mycket betydlig tunga och börda, som man
där har ganska stora svårigheter att komma ut med. Och under
sådana förhållanden, om det sker en allmän upptaxering, blir det
massor utaf de nya röstberättigade, som i praktiken och verkligheten
skulle stupa på detta streck.
Herr justitieministern gör beräkningar, efter hvilka han kommer
till det resultat, att 160,000 skulle bli maximum för den siffra, som
anger antalet af dem, som skulle falla på denna garanti. I själfva
verket tror jag, att han därvidlag icke ett ögonblick tagit med i
beräkning just den synpunkt, som jag här framhållit, att med en
allmän upptaxering till kommunalstrecket skulle kunna följa en
högst betydlig ökning i denna siffra af för skattestrecket fallande
och således en högst betydlig decimering af dem, åt hvilka han
vill skänka medborgarrätt. Och 160,000 — det är dock, mina herrar,
inga småsaker, redan det, i ett land som vårt. Det är att ena
stunden tala om att man ger allmän rösträtt, och den andra stunden
säga: ja 160,000 personer afföras tills vidare helt och hållet, såvida
de icke kunna betala vissa direkta skatter.
Här stå naturligtvis principerna skarpt emot hvarandra. Det
gäller att välja mellan censusprincipen och den allmänna rösträttens
princip.
Slutligen kommer jag till den garanti, som justitieministern själf
icke vill räkna såsom en sådan, nämligen de proportionella valen.
Jag har själf flera gånger här i kammaren föreslagit proportio¬
nella vals införande till det enkammarsystem, som vi ha i våra stads¬
fullmäktige, och äfven år 1902, då det var fråga om huru man
skulle lägga den stora rösträttsreformen, tillät jag mig att peka på
N:o 14.
4
Remiss af
proposition ang.
valrätt till
Andra Kam¬
maren.
(Forts.)
Onsdagen den 10 Februari,
den proportionella vägen såsom eu af de framkomliga vägarna till
allmän rösträtt. Men detta skedde, såsom det står att läsa i mo¬
tionen, »naturligtvis under förutsättning» att den kammare, som
komme att väljas proportionellt, också blefve erkänd som ett full-
giltigt uttryck för nationens vilja, under förutsättning således af en
författningsrevision, som skulle göra slut på den orimligheten, som
förekommer i vår grundlag, att vid sidan af den folkvalda kammaren
det skall stå en fyrkvald med, såsom det heter, »i alla frågor lika
behörighet och myndighet».
Men när man nu icke velat gå in på så genomgripande föränd¬
ringar, när man föredragit att försöka begränsa reformen till blott
en utsträckning af valrätten till Andra Kammaren, lämnande de
öfriga delarne i den konstitutionella byggnaden oberörda, ja, då är
det uppenbart, att hvad som gäller ett enkammarsystem eller ett
system, där Andra Kammaren absolut har det afgörande ordet, det
kan icke utan vidare vara riktigt att tillämpa på en sådan byggnad
som vårt tvåkammarsystena. Det blir att införa blott half rättvisa
och därigenom få en hel orättvisa. Det blir ett återupprepande —
om också i större skala —• af hvad man försökte 1896, hvithet alla
erkände vara en rent politisk partimanöver till stäckande af de stora
städernas, som man då ansåg, så förfärligt samhällsvådliga radika¬
lism. Under det att man då ville begränsa de proportionella valen
till storstäderna, har man nu sökt utsträcka dem till hela Andra
Kammarens valmanskår. Men fortfarande vid alla tillfällen, då Riks¬
dagen uppträder som enhet, kommer denna proportionalitet att blifva
vilseledande för hvad folkets vilja verkligen är.
Det är förunderligt att se, huru lätt man från regeringens sida
halkar öfver denna invändning, som dock är så i ögonen fallande
och kommit så skarpt fram under den offentliga diskussionen. Herr
justitieministern säger endast, att, »om Andra Kammaren bildas genom
proportionella val på den allmänna rösträttens grund och följaktligen
kommer att gifva ett riktigt uttryck för den allmänna folkviljan
inom landet, det ej torde kunna befaras, att kammaren icke skall
komma att äga sitt tillbörliga inflytande i representationen». Och
endast på denna den ärade herr justitieministerns ljusa framtids¬
förhoppning skulle vi alltså gå att besluta i en så genomgripande
fråga, som så uppenbart berör maktfördelningen mellan de bägge
kamrarne! Ty man kan ju icke förneka, att om den proportionella
principen tillämpades vid val till denna kammare, skulle man däri¬
genom så att säga premiera sönderklyfningen i smärre partier. Detta
skulle ha till följd en skarpare utprägling af motsatserna mellan
olika riktningar, än hvad som blefve fallet under enmansvalkrets¬
systemet, då redan själfva valproceduren manar till ett samman¬
förande af hvad som möjligen kan föras tillsammans.
Hvar och en bland oss känner ju till, huru det går vid gemen¬
samma voteringar, i fall här i kammaren det finns 50 å 60 röster,
som gifvas på samma sätt, som i medkammaren majoriteten lägger
sina i urnan. Det blir så, att den gruppen vinner i allmänhet. Och
hvad skulle då detta innebära? Jo, att 3/, af landets mening, ut-
N:o 14.
Onsdagen den 10 Februari. 5
tryckt genom proportionella val till Andra Kammaren, skulle i så Senat» af
viktiga frågor som bestämmande af statens utgifter stå maktlösa pro^^^‘^9’
gentemot en koalition af1 4 af de här proportionellt valda tillsammans Andra Ram-
med den kompakta majoriteten därinifrån . maren.
Det har erinrats af herr justitieministern, att i Belgien ingen (Forts.)
opposition förspörjes mot proportionsvalen, som där äro införda sedan
1899, utan missnöjet från massorna gäller den graderade skalan.
Det är sant. Men herr justitieministern har icke därvid tillagt, att
i Belgien är just genomfördt hvad jag tillät mig sätta såsom villkor
och nödvändig förutsättning för proportionalitetsidéns införande i vår
riksdagsordning, nämligen att den afgörande makten ligger i depu¬
teradekammaren, icke i senaten, att hela regeringens sammansätt¬
ning och den statsstyrelse, som i landet äger rum, är beroende på
huru majoriteten i deputeradekammaren ställer sig. Senatens ställ¬
ning är en helt annan, mycket ringare och mindre ingripande än i
vår konstitution. Och jämförelsen med Belgien blir således icke riktig.
Det förefaller mig som, om man skulle införa proportionella val
enbart till Andra Kammaren utan att på något sätt röra vid den
Första Kammarens maktställning, det skulle vara detsamma, som
om man försökte ställa upp här i salen ett fint precisionsinstrument,
som vore anordnadt efter de modernaste principer och något ömtå¬
ligt visserligen och sprödt i sin sammansättning, men som nog kan¬
ske skulle fungera väl, om det finge fungera ostördt. Men bredvid
detsamma skulle Första Kammaren fortfarande mala med de gamla,
mera solida men också mera klumpiga donen. Om dessa bägge
stötte tillsammans, blefve det värst för det fina instrumentet. Det
skulle icke tåla vid en sådan påkänning.
Om vi skola slå in på den proportionella valmetodens väg, då
blir det alldeles nödvändigt att se till, att vi ej stanna på halfva
vägen, utan att vi beträffande representationen i sin helhet införa
proportionella val. Ty uti folkrepresentationens idé ligger ju, att den
skall vara ett uttryck för hela folkets mening. Men genom en
proportionell anordning, som skulle träffa blott en del af representa¬
tionen, kan man ju icke få fram en riktigt uttryckt folkrepresentation.
Hvad det gäller uti denna rösträttsfråga är således, mina herrar,
huruvida densamma skall lösas i sådan anda, att det verkligen blir
allmän rösträtt, riktigt och rättvist utförd, eller om vi skola för¬
lägga tyngdpunkten till garantierna. Båda dessa vägar äro möjliga
att använda, om man såsom utgångspunkt vill taga endast den riks-
dagsskrifvelse, som tillkom på aftonen den 16 maj 1902. Men,
såsom jag redan de dagarne tillät mig framhålla, det viktiga och
väsentliga blir icke det som står i denna riksdagsskrifvelse, utan
den anda, i hvilken skrifvelsen tolkas och att detta sker i samklang
med nationens begäran om en verklig, effektiv och slutgiltig rösträtts-
rcform. Det är beklagligt att — så vidt jag kunnat finna — i re¬
geringens förslag det är endast när det är fråga om att motivera
den allmänna rösträtten, som de vackra talesätten och den goda
bevisföringen användas. Däremot, när man sedan kommer till själfva
de sakliga besluten, till de afgörande och viktiga punkterna i för-
N:0 14.
6
Remiss af
proposition ang.
valrätt till
Andra Kam¬
maren.
(Forts.)
Onsdagen den 10 Februari.
slaget, då får man se, att garantiandan fått öfvertaget och blifvit
den bestämmande.
Det borde emellertid icke hafva varit så svårt för herr justitie¬
ministern att härvidlag intaga den rätta ståndpunkten. Han hade
icke behöft lägga örat så synnerligen hårdt mot jorden för att kunna
höra, hur folkmeningen uttalar sig i dessa frågor och huru det för¬
håller sig med den popularitet, som ett rösträttsförslag efter det nu
framlagda mönstret skulle kunna påräkna. Öfver hela landet har
höjts ett enstämmigt rop, som går ut på att man icke vill ha dessa
garantier, utan en allmän, lika och direkt rösträtt utan garantier,
ty för en sådan är svenska folket nu omsider moget. Under sådana
förhållanden tillåter jag mig här uttrycka den förhoppning och för¬
väntan, att åtminstone Andra Kammarens ledamöter i konstitutions¬
utskottet måtte betänka, hurusom en rösträttsreform, som verkligen
skall kunna samla vårt folk — och som därigenom skall hafva den
stora nationella uppgift, man framhåller såsom en af rösträttsreformens
allra främsta, — måste, mina herrar, genomföras med det svenska
folkets vilja och icke emot densamma.
Herr Persson i Tällberg: Herr talman, mina herrar! Jag vill
till en början medgifva, att den föregående ärade talarens anförande
var ganska hofsamt, och jag skulle till och med vara böjd för att
i ett afseende instämma med honom, nämligen då han vänder sig
mot den bland de föreslagna garantierna, som består i det s. k.
åldersstrecket. Denna garanti har aldrig tilltalat mig. Men i alla
fall vill jag böja mig därför och icke yrka på dess borttagande, ty
jag har den uppfattningen att, om jag vill få en verklig rösträtts¬
reform genomförd, det gäller för mig att i vissa mindre väsentliga
delar böja mig och icke säga som så: får jag icke allt såsom jag
helst önskar, så vill jag icke hafva någonting alls. Jag har därför,
som sagd!, beslutit mig för att i detta fall låta mitt enskilda tycke
falla, tv rösträttsreformen är för mig verkligen af sådan vikt och
betydelse, att jag icke vill att den skall på något sätt hindras af
obetydliga detaljer, som bestämmelsen om åldersstrecket i alla fall
utgör.
Beträffande åter det så mycket omskrifna och så mycket kland¬
rade utskyldsstrecket, undrar jag icke heller på att den föregående
talaren icke kunde förlika sig med detta streck, ty han ansåg ju att
till och med understödstagare skulle få vara med och blifva del¬
aktiga af den »allmänna, lika och direkta» rösträtten. Jag kan er¬
känna, att detta är en åskådning, som mycket väl låter tänka sig.
om man nämligen med allmän rösträtt menar det, att rösträtt skall
tilldelas alla och en hvar, utan afseende på om fattigvårdsunderstöd
åtnjutes eller om skyldigheterna i ett eller annat afseende till stat
eller kommun blifvit fullgjorda. Särskild! tycktes denne talare be¬
kymra sig däröfver, att fullgjord skatteplikt till kommunen uppställts
såsom villkor för rösträttens utöfvande; däremot tycktes han ej så
mycket fästa sig vid bestämmelsen om fullgörandet af dylik plikt
gentemot staten. För min del har jag mycket svårt att göra en
N:o 14.
Onsdagen den 10 Februari. 7
sådan skillnad mellan dessa båda saker. Vi torde väl få vara eniga Remiss af
därom, att det är de enskilda individerna, som bilda familjen, och
att familjerna återigen bilda kommunerna samt dessa senare staten, Andra Kärn-
hvadan de stå i ett mycket nära samband med hvarandra. Den som maren.
icke betalar sina utskylder till kommunen, han blir så att säga dess (Forts.)
understödstagare. Ty kommunalskatterna kunna icke förminskas
därigenom att någon eller några underlåta att betala sina utskylder
till kommunen; de andra få till följd däraf tillskjuta så mycket mera,
om också först nästa år, och följaktligen blir den, som underlåtit
betala sin skatt till kommunen, densammas understödstagare. På
denna grund bör, enligt min öfvertygelse, denne person lika litet
som en understödstagare i vanlig mening komma i åtnjutande af
politisk rösträtt.
Jag skulle icke alls hafva yttrat mig nu i denna fråga, såvida
icke herr Branting nyss hade yttrat, att det icke bort vara svårt
för herr justitieministern att i detta fall höra folkets röst, som en¬
stämmigt skulle fordra allmän rösträtt, utan några garantier. Jag
ber då få säga, att också jag anser mig vara en representant för
en del af svenska folket och att såväl min som alla mina valmäns
eller åtminstone — såsom jag med säkerhet kan garantera — de
allra flestas bland mina valmän öfvertygelse och vilja är, att man
för rösträttens åtnjutande bör fordra fullgjord skatteplikt till stat
och kommun. Härmed vill jag icke hafva sagdt, att villkoret för
fullgjord skatteplikt och därpå grundade politiska rättigheter bör
vara ett medel för indrifningen af skatterna, utan jag vill i stället
säga, att detta streck — som jag helst skulle vilja kalla ett ordentlighets-
streck — bör, efter den öfvertygelse och uppfattning jag har, vara ett
villkor för utöfning af de politiska rättigheterna. Om vi nu emeller¬
tid hade fått framlagdt ett regeringsförslag, i hvilket dessa skyldig¬
heter vore uteslutna såsom villkor för rösträtt, är det dock icke
sagdt, att jag på denna grund skulle hafva röstat emot detsamma,
ty, såsom jag nyss framhöll, rösträttsfrågan är alltför viktig för att
böra undanskjutas för några detaljbestämmelser, som, huru önskvärda
de än må vara, dock icke äro af afgörande betydelse. Men hvad
jag velat säga är, att för min uppfattning och för min rätts¬
känsla framstå dessa två skyldigheter såsom nödvändiga villkor.
Och dessutom, mina herrar, är det så, att bestämmelsen om full¬
görande af dessa båda skyldigheter, skyldigheten att betala skatten
till staten och kommunen, drabbar de förmögne i mycket högre
grad än de fattige. Ty om också en rik person har lättare att
betala hundra kronor än den fattige tio kronor, så är det dock oftast
mycket små belopp, som fordras af de minst bemedlade. Statistiken
visar nu emellertid, att befolkningen i landskommunerna, hvilken
visst icke är förmögnare än stadskommunernas befolkning, bättre
än denna senare fullgör sina skatteplikter. Grunden härtill är så¬
ledes icke att söka i någon större förmåga hos landtbefolkningen
att fullgöra dessa sina plikter, utan fastmera i dess moraliska upp¬
fattning af densamma. Tv på landsbygden är det i allmänhet en
hederssak att betala sina utskylder, men icke så i städerna; snarare
N:0 14.
8
Semiss af
proposition ang.
valrätt till
Andra Kam-
maren.
(Forts.)
Onsdagen den 10 Februari.
råder där eu motsatt uppfattning. Och det är därför, som jag
håller på att utskyldsstrecket borde få stå kvar.
Friherre Barnekow: Herr talman, mina herrar! Hvad den
förste talaren här yttrade gaf mig anledning att begära ordet. Och
jag vill nu föra herrarne till minnes en aftonstund här för två år
sedan. Då var en mycket häftig och hetsig debatt angående det
då föreliggande rösträttsförslaget, och jag för min del deltog ganska
ifrigt i denna debatt. Jag yrkade därvid afslag på det af herr
Ivar Månsson framlagda skrifvelseförslaget, och jag gjorde detta på
den grund, att. man, såsom jag sade, icke visste hvad det var man
skref om. »År det meningen», sade jag, »att besluta en skrifvelse
till regeringen och att sedan, när regeringen framlägger ett förslag'
i öfverensstämmelse med denna skrifvelse, icke vara med därom?
Nej, skola vi stå för hvad vi skrifva, så böra vi också veta hvad
vi skrifva om.» Men det är det jag vågar påstå, att de ledamöter,
som biträdde denna skrifvelse, icke visste, hvad de ville skrifva
om. Att herr Branting visste det, är jag öfvertygad om. Men se,
han är så klok i politiska förhållanden, att han icke talar om hvad
han tänker göra. »Det kan vara tids nog», tänker han, »att tala
om hvad jag vill, när frågan förekommer.» Hade han då uppträdt
och förklarat hvad han i dag förklarat, nämligen: »jag vill vara
med om proportionella val, endast under förutsättning att det blir
en-kammar-system», då hade nog biskop Billing förskräckt ryggat
tillbaka och aldrig satt sitt namn under en dylik skrifvelse. Men
det gjorde herr Branting icke; han endast möjligen tänkte så. Biskop
Billing tänkte nog helt annorlunda; han ansåg, att det icke alls
gällde att omorganisera Första Kammaren; utan att det endast gällde
den Andra. Och nu inträffar detta märkliga förhållande, som jag redan
då förutspådde, i det jag sade: »Huru kunna herrarne tänka sig att
kunna komma till ett resultat på grund af ett skrifvelseförslag,
hvarom biskop Billing och herr Branting äro ense. Det går icke.»
Ja, nu stå herrarne inför faktum. Det ser ut, som om det icke
skulle gå. Hade däremot herr Branting för två år sedan förklarat,
hvad han menade, så hade skrifvelsen sannolikt icke kommit till
stånd. Men jag tror allt, att herr Branting får svårt att resonera bort
sin anslutning till skrifvelsen: och om han icke kan visa, att propor¬
tionella val äro alldeles oantagliga, så har han enligt min uppfattning
offentligen bundit sig vid att kunna antaga dylika val till Andra
Kammaren, utan att Första Kammaren därför behöfver omorganiseras.
Jag vill till de ledamöter, som voro här närvarande den aftonen,
ställa den frågan: »Huru många af eder hade då den uppfattningen,
att skrifvelseförslaget äfven innebure en förändring af Första
Kammaren?» Jag tror icke, att den tanken då gjorde sig gällande.
Men nu börjar den träda fram; nu börjar man göra framställning
om att äfven Första Kammaren skall organiseras efter proportio¬
nella val. Hvad jag däremot vågar påstå, är att det den aftonen
endast var fråga om Andra Kammaren. Det var endast detta jag
ville påpeka.
9
N:o 14.
Onsdagen den 10 Februari.
Hvad öfriga anmärkningar angår, så torde det bli tids nog för Remiss a/
mig att yttra mig därom i konstitutionsutskottet, dit frågan väl pro^Xtm'
kommer att remitteras. Andra Kam-
maren.
Herr Branting: Herr talman, mina herrar! Jag skall icke nu (Forts.)
till bemötande upptaga det angrepp, som gjordes från herr Daniel
Persson mot städerna på grund däraf, att de skulle hafva en större
procent skatterestantier än landsbygden. Endast det vill jag nu
invända, att jag knappast tror, att det är rättvist att skrifva detta
på räkningen af en större moralitet på landsbygden; utan förhållandet
torde vara det, att ju mera öfverskådliga områdena äro och ju mera
lätt man har att kontrollera hvarandra i de mindre kommunerna,
desto lättare indrifvas också skatterna, under det att detta i de
stora städerna stöter på stora svårigheter. Och härtill kommer, att
uppbördsväsendet särskildt i de stora städerna fungerar på ett synner¬
ligen otillfredsställande sätt. Det är nog bättre att där söka för¬
klaringen till missförhållandet, än att på detta sätt göra propaganda
för åsikten, att den ena delen af vårt lands befolkning, nämligen
befolkningen i städerna, skulle vara ett slags moraliska undermålingar,
jämförda med den andra delens.
Orsaken hvarför jag begärde ordet var förnämligast de erinringar,
som framställdes af konstitutionsutskottets ärade vice ordförande.
Han kom med åtskilliga påståenden, bland annat det, att jag och
biskop Billing skulle hafva skrifvit under samma skrifvelse. Det
var emellertid, såsom han nog torde erinra sig, icke precis samma
skrifvelse, ty det var åtskilliga viktiga saker, som voro strukna i
den skrifvelse, som antogs af Andra Kammaren. För öfrigt har
jag icke på annat sätt skrifvit under denna skrifvelse, än att jag
gifvit min röst åt densamma. Och i den förklaring, som jag några
dagar därefter afgaf, sade jag, att det nya och väsentliga läge däri,
att allmänna rösträtten i denna Riksdagens skrifvelse fördes fram,
hvaremot jag uttryckligen inlade min reservation mot »det trefvande
och famlande», som funnes i skrifvelsen. Men vidare ber jag att
gentemot friherre Barnekow få framhålla, att jag 1902 i en motion
hade utvecklat mina tankar om de proportionella valen, och där står
uttryckligen: »naturligtvis har hela detta resonemang till förutsätt¬
ning, att den politiska maktens tyngdpunkt verkligen ligger hos den
folkvalda kammaren, hvilken så troget som möjligt återspeglar
nationens sociala och politiska utvecklingsgrad. Söker man däremot
upprätthålla fiktionen om en folkvald och en rikedomsvald kammare
med ’i alla frågor lika behörighet och myndighet’, så förloras genast
jämvikten» o. s. v.
Att icke friherre Barnekow fäst sig vid dessa mina uttalanden,
kan jag icke förtänka honom. Men nog tror jag mig kunna stå,
när jag visar på dem, ganska klar för den beskyllning, som herr
friherre Barnekow nyss riktade mot mig.
Herr Lindhagen: Herr talman! Jag hade för min del icke
tänkt yttra mig i denna fråga, men med anledning af de anföranden,
N:o 14.
10
Remiss af
proposition ang.
valrätt till
Andra Kam¬
maren.
Forts.)
Onsdagen den 10 Februari.
som hållits af herrar Daniel Persson och friherre Barnekow, kan
jag, ehuru min ställning icke krafvel- att jag uppträder i denna
debatt, dock icke underlåta att, äfven jag, yttra några ord i denna
synnerligen viktiga fråga.
Den sak, inför hvars lösning vi nu stå, är utan tvifvel den allra
största, som på länge hos oss förekommit, och det passar sig icke
då att taga den mer eller mindre skämtsamt. Jag tror, att för¬
hållandena äro så viktiga, att det för hvar och en, hvilket parti man
än tillhör, kräfves det största allvar, lugn och besinning att öfver¬
väga hvad det är vi gå att kasta oss in i på förslag af regeringen.
Jag vill icke tala om den skrifvelse, som föranledde detta förslag.
Denna var en famlande kompromiss i en oklar situation, och jag
tror icke, att någon ledamot i Kiksdagen af något rätthafveri skulle
kunna tvingas att nu intaga en bestämd ståndpunkt på grund af
denna skrifvelses innehåll. Men jag vill oberoende af denna skrifvelse
framhålla ett par små synpunkter, så mycket mera som jag enskildt
sökte gorå' dem gällande redan när denna skrifvelse antogs, ehuru,
till följd af den allmänna uppfattningen, att man ej kunde skrifva
någonting bestämdt, dylika synpunkter icke lyckades då komma fram,
såsom jag skulle hafva önskat.
Uti saken är att erkänna, att herr justitieministerns anförande
till statsrådsprotokollet i frågan är så olikt alla andra anföranden,
vi förut hört från regeringens sida i dylika frågor, så att det för mig
ställer sig sä, att anhängarne af en verklig rösträttsreform icke
hafva åtminstone i herr justitieministern att göra med en motståndare
till frågan, utan med en person, som står på samma sida i afseende
på utgångspunkten, och att det råder olika meningar endast om de
konsekvenser, som böra dragas af denna utgångspunkt.
Man talar visserligen om proportionella val och anser, att
dessas införande skulle medföra, att folkmeningen får ett riktigt och
harmoniskt uttryck. Men jag tror, att man härvid icke närmare
reflekterat öfver hvad för resultat den proportionella valmetoden,
särskildt tillämpad på endast valen till Andra Kammaren, egentligen
praktiskt sedt, i framtiden skulle leda till. Att tillämpa den pro¬
portionella valmetoden vid val till utskott inom kammaren eller vid
val inom mindre korporationer vore utan tvifvel en riktig början.
Men fråga är, om det icke är ett språng ut i det fullkomligt ovissa
att under nuvarande förhållanden börja experimentera med denna
metod på sådana val som valen till Andra Kammaren.
Det är ju klart, att den proportionella valmetoden, som syftar
till att, såsom det heter, låta olika meningar göra sig gällande, just
därigenom kan provocera till att en mängd detalj intressen söka
drifva fram sina särskilda representanter. Följden blir således en
splittring af krafter och icke en samverkan. Det andra systemet
åter med enmansvalkretsar och majoritetsval har mera till syfte att
göra gällande do två olika hufvudströmningarna i politiken, framstegs-
sidan och den konservativa sidan. Och då företrädesvis dessa båda
riktningar sinsemellan skola bekämpa hvarandra, blifva deras an¬
hängare å ömse sidor mera satta inför nödvändigheten att moderera
11
N:o 14.
Onsdagen den 10 Februari.
sig, för att kunna vinna några praktiska resultat. Konstitutionen
bör vara så gjord, att den uppfostrar valmännen, icke till anspråk på
att alltid få ansvarslöst göra sina tillfälliga personliga tycken gäl¬
lande, utan till insikt om vikten att släppa sina egna meningar i
mindre punkter för att inordna sig under stora, allmänna och ledande
principer. Detta skulle till äfventyra icke inträffa, om man finge
proportionella val, som enligt sin princip kunna leda till alltför
många motsättningar. Och äfven om man icke kan bestämdt yttra
sig om huru dylika val skola verka, så bör dock redan ovissheten
i detta afseende föranleda att man icke genast obetänksamt kastar
sig in i detta, förrän tiden därför är mogen. Man kan förutse, att
en valreform, som föranledde splittring af krafter, i stället för tvång
till samverkan, till äfventyra kommer att försena samhällsutvecklingen.
Kunna åter ur valen endast framgå två eller tre hufvudpartier, så måste
inom hvartdera partiet alla små meningsskiljaktigheter underordnas
det gemensamma stora målet, och på sådant sätt måste ett sådant
parti såväl genom sin storlek som genom sin enighet få så mycket
större kraft att uträtta det goda, som finnes å dess program. Och
när åter ett dylikt majoritetsparti efter fullbordadt värf börjar på
att begå sina misstag, så är det desto bättre ju tidigare detta sker.
Ty misstagen komma ovillkorligen att förorsaka partiets fall och
det blir då ett annat mäktigt parti, som får i sin tur tillfälle att
uträtta det goda, som dess program innehåller.
De betänkligheter, som sålunda principielt kunna framställa sig
mot det proportionella valsystemet, tillämpadt på de stora politiska
valen, få en ännu mycket större betydelse, då fråga uppstår att till-
lämpa det endast på valen till Andra Kammaren. Jag tror. att den
särskildt svaga punkten i regeringens förslag utan tvifvel är för¬
hållandet till Första Kammaren. Herr justitieministern har där icke
haft dessa klara och öfvertygande skäl, som han haft i premisserna
för den allmänna rösträtten. Förslaget halkar alldeles förbi denna
utomordentligt viktiga sida af saken.
Detta proportionella valsystem bär dock, som sagdt, till syfte att
så att säga kristallisera de olika meningarna. Följden kommer därför
icke osannolikt att blifva att, i stället för att nu de konservativa
riktningar, som komma in i denna kammare, måste äfven af hänsyn
till väljarne moderera sig och taga hänsyn till andra åskådningar,
så kommer i denna kammare in en stor och afsevärd grupp, som
icke har denna förmåga af moderation och som blir ett helt annat
parti, än Andra Kammaren hittills sett inom sig. Om nu en minoritet
af denna beskaffenhet tillföres Andra Kammaren, då hafva vi, i stället
för att utvidga svenska folkets rättighet att härska i sitt eget hus.
ställt så till, att vi kanske äfventyra, att denna minoritet i samband
med Första Kammaren i viktiga ögonblick — och icke blott i små¬
saker — kan bereda land och rike stora otjänster. Då, såsom för¬
hållandena utvecklat sig, den stora industriens, de större godsegarnes
och den högre embetsman!!akårens tämligen sammanfallande intressen
och åskådningssätt fått en homogen och alldeles oproportionerlig
representation genom Första Kammaren, så bjuder väl eu uppriktig
Remiss af
proposition ang.
valrätt till
Andra Kam¬
maren.
(Forts.)
fSI:0 14.
12
Onsdagen den 10 Februari.
jRemiss af
proposition ang.
valrätt till
Andra Kam¬
maren.
(Forts.)
nitälskan just för de olika meningarnas proportionella inflytande i
Riksdagen, att, så länge detta sakernas tillstånd fortfar, den Andra
Kammaren blir odeladt förbehållen öfriga intressen.
Hvad slutligen angår den detaljfrågan om obetalda utskylder,
så tror jag icke, att, då vi nu äro på väg att utjämna animositeten
mellan land och stad, det kräfves att framhålla, att någon större
moral skulle vara att finna inom den ena delen af vårt land än i
den andra. Om det verkligen förhåller sig så, att i städerna —
särskildt de större — en stor del af valmännen häfta för oguldna.
utskylder, så har nog detta sina giltiga orsaker. Mycket beror här
som annorstädes på slarf — det är visst — men den hufvudsakliga
anledningen är nog att söka i dyrare lefnadskostnader och de talrika
tillfällen, som så att säga tvinga sig på befolkningen i städerna att
genast gifva ut hvad de få, under det att man på landsbygden kan
lefva betydligt billigare och är mera oberoende af dylika förförelser.
Alla dessa orsaker göra, att en hel del mindre inkomsttagare icke
kunna så lätt reda sig, utan på grund af de faktiska förhållandena
äro ur stånd att alltid hafva till hands utskyldsbeloppet och således
komma att häfta därför. Det blir således en olikhet i rösträtt att
för dessa personer fordra fullgörandet af en skyldighet, som är lätt
att fullgöra för dem, som icke hafva något att betala i utskylder,
och för dem, som hafva mycket att betala med.
Herr talman! Jag har endast velat anföra detta för att för
min del framhålla att det finnes åtskilligt, som föranleder till all¬
varliga betänkligheter, huruvida ett genomförande af det nu fram¬
lagda förslaget skulle utfalla lyckligt för landet.
Friherre B ar n eko w: Herr talman, mina herrar!
Herr Branting klandrade mig därför, att jag icke tagit reda på
allt hvad han yttrat i denna fråga. Ja, detta är sant, ty jag har
endast hållit mig till hvad han yttrade den omtalade aftonen. Hvad
herr Branting nyss erinrade om var, att han två dagar därefter haft
ett yttrande i samma riktning som hans anförande i dag. Jag kan
emellertid icke annat än beklaga, att han icke hade detta yttrande
den afton, frågan förelåg. Jag vill ännu en gång i kammarens minne
föra, att då frågan förelåg, Andra Kammaren icke — efter hvad jag
tror — uppfattade saken så, att meningen vore att bilda ett en-
kammarsystem, utan frågan gällde då endast förändring inom Andra
Kammaren. Och jag är viss om att herr Ivar Månsson, som var
den som här i kammaren framlade förslaget till skrifvelse — om
han här vore närvarande — skulle förklara, att han icke skulle
hafva varit med om att framlägga förslaget med den tolkning som
herr Branting i dag gifven åt detsamma.
Men, herr talman, man talar så mycket om att proportionella
val icke skulle kunna införas till Andra Kammaren med mindre de
tillämpades äfven med afseende å Första Kammaren. Hvad mig
beträffar har jag icke varit någon vän af proportionella val, utan
hittills varit emot desammas införande. Men omständigheterna kunna
blifva sådana, att det blir tvång att antaga denna valmetod. — En sak
13
N:0 14.
Onsdagen den 10 Februari.
vill jag emellertid göra denna kammare uppmärksam på, och det är,
att det i Andra Kammaren funnits en bestämd proportion föreskrifven
mellan lands- och stadsrepresentanternas antal, under det att någon
dylik proportion icke förefunnits beträffande Första Kammaren. Det
är således icke något alldeles nytt, om de proportionella valen skulle
tillämpas endast med afseende å Andra Kammaren.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, beslöt kam¬
maren att hänvisa ifrågavarande proposition jämte de i anledning
af densamma nu afgifna yttrandena till konstitutionsutskottet.
§ 3.
Härefter föredrogs och lades till handlingarna Kung!. Maj:ts
skrifvelse till Riksdagen i anledning af en vid sistförfluten riksdag-
beslutad lagförändring.
§ 4.
Efter föredragning af de på kammarens bord hvilande motioner
hänvisades:
herr A. Hedins motion, n:o 171, till kammarens tillfälliga
utskott n:o 1; och
herr C. J. Ödrnans motion, n:o 172, till Riksdagens särskilda
utskott.
§ 5.
Vidare föredrogos hvart för sig och blefvo af kammaren god¬
kända:
statsutskottets utlåtande n:o 16, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående upplåtelse till Rödöns församling af viss del
af förra kårchefsbostället 11/3 mantal Rödögården n:o 1 i Jämtlands
län; samt
lagutskottets utlåtanden:
n:o 2, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 60 och 144 §§ konkurslagen; och
n:o 3, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående sättet
för organistlöns utgående.
§ 6.
Upplästes följande till kammaren inkomna läkareintyg:
Att herr Ingeniör El. Biesért, som lider af influensa, tills vidare
är förhindrad att bevista Riksdagens sammanträden, intygar
Stockholm d. 10 2 1904.
F. W. Warftvinge.
Med. Dr.
Remiss af
proposition an g.
valrätt till
Andra Kam¬
ma ren.
N:o 14.
14
Onsdagen den 10 Februari.
§
7.
Justerades protokollsutdrag.
§ 8.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:
n:o 2, angående regleringen af utgifterna under riksstatens första
hufvudtitel, innefattande anslagen till kungl. hot- och slottsstaterna;
n:o 3, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra
hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet;
n:o 4, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tredje
hufvudtitel innefattande anslagen till utrikesdepartementet;
n:o 17, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af kronolägenheten Sätra n:o 2 i Östergötlands län;
n:o 18, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af en till förra kornettsbostället 1 mantal Åckelsta n:o 3 i
Stockholms län hörande lägenhet;
n:o 19, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af en till förra kaptensbostället Böttestad n:o 2 i Öster¬
götlands län hörande lägenhet;
n:o 20, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af ett till förra kronofogdebostället 6/8 mantal Bårstad n:o 5
i Östergötlands län hörande område;
n:o 21, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af två till förra kompanichefsbostället Melby no 1, 1 mantal,
jämte Båtsmanstorpet n:o 1, ett torp, i Östergötlands län hörande
lägenheter;
n:o 22, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af en till förra fältväbelsbostället 1/2 mantal Juresta n:o 4 i
Södermanlands län hörande lägenhet;
n:o 23, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af tre till förra mönsterskrifvarebostället 3/4 mantal Törnvik
n:o 2 i Östergötlands län hörande lägenheter;
n:o 24, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af vissa delar af förra militiebostället 1 mantal Bondesätter
n:o 1 jämte Lämmenäs n:o 2, en utjord, i Östergötlands län;
n:o 25, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af ett till förra häradsskrifvarebostället 1/2 mantal Ärja
n:o 3 i Södermanlands län hörande torp;
n:o 26, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till lindrande af förlust, som arrendatorn af förra öfverstebostället
Kastellgården n:o 1 med underlydande i Göteborgs och Bohus län
lidit till följd af olyckshändelse;
n:o 27, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtelse af rätt till bearbetning af marmorfyndigheter å kronojord; och
n:o 28, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för-
15
N:0 14.
Onsdagen den 10 Februari.
säljning af en till förra sergeantsbostället 1 mantal Björka n:o 1 i
Södermanlands län hörande lägenhet.
§ 9-
Afgåfvos motioner af:
herr A. A. Johansson i Möllstorp m. fl., n:o 173, i anledning
af motionen n:o 13 om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående revision
af sjölagen;
herr C. A. Lindhagen, n:o 174, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 1 kap. 3 §
och 2 kap. 14 § i lagen den 10 augusti 1877 angående äganderätt
till skrift; och
herr O. G. Eklund, n:o 175, om skrifvelse till Kungl. Maj:t an¬
gående ändring af 22 § i förordningen angående försäljning af vin,
maltdrycker m. m.
Dessa motioner blefvo på begäran bordlagda.
§ io.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr N. Åkesson.....................under 8 dagar fr. o. m. den 15 februari,
» G. O. V. Lindgren i Örebro» 2 » » » 12 »
» G. B. Hellman » 8 » » » 13 » och
» A. Hansson » 8 » » » 13 »
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,11 e. m.
In fidem
Herman Palmgren.
N:0 14.
16
Fredagen den 12 Februari.
Fredagen den 12 februari.
Kl. V, 3 e. m.
§ I-
Justerades protokollet för den. 5 innevarande februari.
§ 2.
Efter föredragning af de på kammarens bord hvilande motioner
hänvisades:
hen- A. A. Johanssons i Möllstorp m. fl. motion, n:o 173, till
lagutskottet;
herr C. A. Lindhagens motion, n:o 174, till lagutskottet; och
herr O. G. Eklunds motion, n:o 175, till kammarens tillfälliga
utskott n:o 2.
§ 3.
Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden
n:is 2, 3, 4, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27 och 28.
§ 4.
Justerades protokollsutdrag.
§ 5.
Herr C. A. Lindhagen aflämnade en motion, n:o 176, i anled¬
ning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse af 6 § i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för
skada i följd af järnvägs drift m. m.
Denna motion blef på begäran bordlagd.
§ 6.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr P. P. Waldenström............under 3 dagar fr. o. m. den 13 februari,
» C. H. Gustafsson i Mjölby » 3 » » » 13 »
» J. W. Lundin ................ » den 13 februari,
» O. H. Svensson i Saläng » 10 dagar fr. o. m. den 16 februari och
» A. Sterner........................ » 4 » » » 13 »
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,4 5 e. m.
In fidem
Herman Palmgren.
Stockholm, Isaao Mareus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1904.