Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
1
N:o 8ö.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om samäganderätt, till lag om ändrad lydelse af 94
§ skiftesstadgan samt till lag om ändrad lydelse af 29 §
i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägo¬
styckning och jordafsöndring; gifven Stockholms slott den
26 februari 1904.
Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda
rotokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
iksdagen *»+t ant»"**, härvid focrn.de förslag till*
1) lag om samäganderätt;
2) lag om ändrad lydelse af 94 § skiftesstadgan; samt
3) lag om ändrad lydelse af 29 § i lagen den 27 juni 1896 om
hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring.
Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF.
Ossian Berger.
Bill. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 58 Höft. (N:o 86).
1
2
Wwwmmimi
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition. No 86.
Förslag
till
Lag
Om samäganderätt.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Aro två eller flera samfälldt ägare af fastighet eller lös sak, tillkomme
enhvar af dem viss lott i godset. Lotterna vare för lika räknade, där ej
annat förhållande kan visas-
2 §-
Samfälldt gods må af delägarne nyttjas efter ty de kunna sämjas.
För förfogande öfver godset i dess helhet eller för vidtagande af åtgärd
i godsets förvaltning erfordras samtliga delägares samtycke; dock må åt¬
gärd, som för godsets bevarande tarfvas och ej tål uppskof, utan hinder
däraf att någon delägare i följd af sjukdom, frånvaro eller annan orsak
är ur stånd att i åtgärden deltaga, af öfriga delägare vidtagas.
3 §-
Kunna ej delägarne enas i viss fråga, som angår godsets förvaltning
eller nyttjande, äge på ansökan af delägare rätten efter omständigheterna
skilja dem emellan. Finner rätten åtgärd i förvaltningen böra vidtagas,
Kungl. Majsts Nåd. Proposition N:o 86. 3
uppdraga rätten åt delägare eller annan att i egenskap af god man åt¬
gärden utföra.
4 §•
Yppas mellan delägarne stadigvarande oenighet rörande godsets för¬
valtning eller nyttjande, äge på ansökan af delägare rätten förordna, att
godset under viss tid skall omhänderhafvas af god man, som af rätten
utses. Till god man må ock delägare förordnas.
5 §•
Den, som enligt 4 § blifvit utsedd till god man, åligger att godset
till delägarnes samfällda bästa förvalta. Vill han godset bortlega, äge
makt därtill, dock ej för längre tid än förordnandet afser eller, där fråga
är om fast egendom, till den fardag, som infaller näst efter det sagda tid
gått till ända.
Behållen afkastning af godset varde af gode mannen för hvarje år
mellan ägarne fördelad.
6 §.
Varda före utgången af den tid, gode mannens förordnande afser,
•delägarne ense att återtaga förvaltningen af godset, och göra de därom
anmälan hos rätten, eller varder hos rätten upplyst, att godset blifvit för
gemensam räkning försåldt eller att någon delägare löst de andre ut eller
att gemenskapen annorledes upphört, varde gode mannen af rätten ent¬
ledigad.
7 §•
Enhvar delägare i samfälldt gods äge, där ej annorledes är mellan
honom och öfriga delägare aftaladt, hos rätten söka, att godset för gemen¬
sam räkning utbjudes till försäljning å ofiFentlig auktion; dock må för¬
ordnande om utbjudande ej meddelas, där annan delägare visar synner¬
liga skäl för anstånd.
B §•
Är samfälld fastighet sådan, att tillämpning af föreskrifterna om
hemmansklyfning kan ifrågakomma, och har delägare i fastigheten väckt
4
Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 86.
fråga om fastighetens försäljning; vill annan delägare att gemenskapen
skall upplösas genom klyfning, gifve det till känna, innan ansökningen
varder af första domstol afgjord. Upplyses, att klyfning blifvit i laga
ordning sökt, läte rätten frågan om försäljning hvila, till dess sig visat,
huruvida på den ansökan klyfning kommer till stånd; är ej ansökan om
klyfning gjord, gifve rätten nödig tid därtill. Kommer någon i högre
rätt och visar, att klyfning blifvit sökt, må fastigheten ändock gå till
försäljning, ehvad klyfningen kommer till stånd eller icke.
9 §•
Förordnar rätten, att gods skall utbjudas till försäljning å offentlig
auktion, namne rätten en god man att ombesörja auktionen och fördela
köpeskillingen samt, där fråga är om fastighet, utfärda köpebref.
10 §.
I sammanhang med förordnande om offentlig auktion bestämme
rätten ock, där sådant af någon delägare yrkas, ett pris, hvarunder
godset ej må försäljas. Är fråga om försäljning af fastighet, däri
omyndig har del, skall sådant pris utsättas, ändå att yrkande därom ej
framställes.
I öfrigt varde försäljningsvillkoren bestämda af gode mannen.
11 §•
Auktion, hvarom i denna lag är fråga, skall, efter det laga kraft
åkommit rättens beslut om auktionen, hållas så snart ske kan; dock att,
där någon delägare är i konkurstillstånd försatt, gode mannen ej äger
makt att godset försälja, så länge sagde delägares lott tillhör konkursboet.
12 §.
Gode mannen drage försorg, att försäljningsvillkoren äfvensom tid
och ort för auktionen varda på lämpligt sätt kungjorda.
Kungl» Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
13 §.
5
Äro samtlige delägare vid auktionen tillstädes och varda de öfver¬
ens om antagande eller förkastande af anbud, som å auktionen göres,
skall vid deras beslut bero; dock att, där fråga är om fastighet, hvari
omyndig har del, försäljning ej må ske, utan den omyndiges andel varder
betald efter det enligt 10 § utsatta pris.
Varda delägarne ej ense, efter ty nyss är sagdt, galle högsta anbudet
såsom antaget, där det ej understiger pris, som enligt 10 § må vara utsatt.
År lott i samfälld fastighet särskilt intecknad, och uppgår den på sådan
lott belöpande andel i den bjudna köpeskillingen icke till beloppet af den
gäld, för hvilken lotten på grund af inteckning häftar, må ej anbudet
antagas, med mindre ägare af öfriga lotter det medgifva.
14
Hafva, efter det förordnande om auktion meddelats, delägarne träffat
öfverenskommelse om auktionens inställande, gifve de gode mannen det
till känna; och vare, där det skett, förordnandet förfallet.
Lag samma vare, där auktion ej leder till godsets försäljning.
15 §.
Hvad i 18 kap. handelsbalken är för syssloman stadgadt i fråga om
ansvarighet och redovisning, så ock om arfvode och ersättning för kost¬
nader, skall gälla äfven för god man, som i denna lag afses.
16 §.
Kostnad, som enligt denna lag gjorts för förvaltning af samfälldt
gods eller för auktion, skola samtlige delägare vidkännas, enhvar i för¬
hållande till sin lott.
17 §.
Ej må någon till god man förordnas, utan att han därtill samtyckt.
Vill den, som är till god man förordnad, befattningen frånträda och gitter
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 86.
han visa skälig orsak; varde af rätten entledigad. På ansökan af del¬
ägare äge ock rätten entlediga god man, när skäl därtill äro.
18 §.
Beslut om förordnande eller entledigande af god man, som i 4 §
sägs, gånge utan hinder af förd klagan i verkställighet.
Är god man förordnad att ombesörja auktion, hvarom i denna lag
är fråga, och har rättens beslut om auktionen vunnit laga kraft, träde
gode mannen till sin befattning utan hinder däraf, att klagan föres öfver
det beslut, hvarigenom han förordnats. Föres klagan öfver beslut, hvar¬
igenom rätten entledigat god man, som sist är nämnd, gånge beslutet icke
dess mindre i verkställighet.
19 §.
Laga domstol i fråga, som afses i 3, 4 eller 7 §, vare, ehvad frågan
rörer löst eller fast gods, allmän underrätt i den ort, där godset finnes.
Domstol, hos hvilken gjorts ansökan, som föranledt god mans tillsättande,
tillkomme ock att upptaga fråga om gode mannens entledigande och om
förordnande af annan i hans ställe.
20 §.
Hvad i denna lag finnes stadgadt äge ej tillämpning i fråga om
ägor, som vid skifte af jord blifvit undantagna för delägarnes allmänna
behof eller eljest äro samfällda för flera fastigheter, de där till någon del
hafva sina ägor genom skifte eller eljest åtskilda; ej heller vare i något
fall lagens föreskrifter tillämpliga i afseende å oskift fiskevatten.
Beträffande egendom sgemenskap mellan äkta makar eller delägare
i oskift dödsbo eller dem, som äro i bolag samman eller äro redare i
samma fartyg eller deltaga i samma grufrörelse, galle hvad därom är sär¬
skilt stadgadt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1905.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
7
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 94 § skiftesstadgan.
Härigenom förordnas, att 94 § skiftesstadgan skall erhålla följande
ändrade lydelse:
Skall hemman eller hemmansdel, som undergått laga skifte, klyfvas,
då böra därvid samma grunder, som för ägoskiften i allmänhet i denna
stadga äro föreskrifna, iakttagas, dock att underställning till ägodelnings-
rätt i fråga om skiftesantalet icke må äga rum, utan så är, att skiftes¬
mannen och gode männen anse nödigt tilldela någon delägare ett större
antal skiften, än hemmanet vid laga skiftet erhållit, och detta antal där¬
jämte öfverstiger det, som enligt 87 § högst tillätes. Har hemman eller
hemmansdel, som hörer till ett större skifteslag, kommit i fleres gemen¬
samma ägo, och vill någon delägare, utan att söka laga skifte å hela
skifteslaget, erhålla sin ägolott i den mindre samfälligheten från öfriga
delägares utbruten, vare han därtill berättigad, dock skall i fråga om vits¬
ord till klyfning af hemmansdel gälla hvad därom finnes särskildt stadgadt.
Har utbrytningen blifvit af landtmätare efter mätning och ägornas gradering
verkställd, äge den med förrättningen missnöjde att däruti hos ägodelnings-
rätten söka rättelse i den för andra ägoskiften bestämda ordning; dock
skall sådan hemmansklyfning ej ligga i vägen för sedermera sökt laga
skifte, och må förty någon fastställelse därå af ägodelningsrätten icke
meddelas.
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
År hemmansklyfning sökt och upplyses, att enligt domstols förord¬
nande de ägor, som ansökningen afser, skola för delägarnas samfällda
räkning utbjudas till försäljning, skall med klyfningen anstå, till dess sig
visat, huruvida försäljning kommer till stånd.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1905.
Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 86.
9
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 29 § i lagen den 27 Juni 1896 om hemmansklyfning,
ägostyckning och jordafsöndring.
Härigenom förordnas, att 29 § i lagen den 27 juni 1896 om hem¬
mansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring skall erhålla följande
ändrade lydelse:
1 mom. Hvad i denna lag är stadgadt om hemman skall med den
inskränkning, som här nedan sägs, gälla äfven om hemmansdel, som genom
hemmansklyfning eller ägostyckning tillkommit, så ock i tillämpliga delar
om hvarje under särskildt nummer i jordeboken upptagen lägenhet, som
ej tillkommit genom afsöndring. Vid ägostyckning å sådan lägenhet skall,
i stället för att mantal åsättes hvarje lott, bestämmas det inbördes för¬
hållande, efter hvilket lotterna skola deltaga i utgörandet af lägenhetens
allmänna utskylder och besvär.
År hemmansdel eller lägenhet, som här afses, till läge och beskaf¬
fenhet sådan, att den företrädesvis ägnar sig till byggnadstomt eller be¬
står dess värde till hufvudsaklig del i vattenfall, fiske eller annan dylik
förmån, eller i byggnader, eller andra anläggningar, må ej emot del¬
ägares bestridande klyfning äga rum, där den pröfvas lända honom till
förfång.
Bill. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 58 Häft.
2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
2 mom. I fråga om klyfning och afsöndring skall hvad som gäller
om lägenhet, som ej tillkommit genom afsöndring, jämväl tillämpas å för
alltid afsöndrad lägenhet; dock att från lägenhet, som sist är sagd, ytter¬
ligare afsöndring för alltid må ske utan inskränkning till viss del af ägo¬
vidden.
Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari
1905. Hvad här ofvan är föreskrifvet angående klyfning af afsöndrad
lägenhet skall, utan hinder af hvad 31 § af lagen om hemmansklyfning,
ägostyckning och jordafsöndring innehåller angående äldre lägenheter, jäm¬
väl å dem äga tillämpning.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
11
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 31 maj 1901
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Wikblad,
Annerstedt,
herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,
Claéson,
Crusebjörn,
ODELBERG,
Husberg.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt anmälde i
underdånighet:
Riksdagens skrifvelse den 19 April 1899, däri Riksdagen hos Kungl.
Maj:t anhållit om utarbetande af lag till reglerande af de rättsförhållanden,
som uppkomma i följd af samäganderätt till fast eller lös egendom.
Efter att hafva redogjort för innehållet af berörda skrifvelse yttrade
departementschefen:
»Bristen på uttömmande lagbestämmelser rörande de rättsförhållan¬
den, som bestå mellan samägare i visst gods, har gång efter annan varit
föremål för Riksdagens uppmärksamhet. En skrifvelse i ämnet har redan
en gång förut, nämligen den 26 April 1882, af Riksdagen aflåtits, inne¬
fattande anhållan, att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida
särskilda lagbestämmelser kunde meddelas angående de rättsförhållanden,
som uppstå genom samegendom i stadsfastighet, samt beträffande delning
af sådan fastighet, och därefter till Riksdagen öfverlämna det lagförslag
12
Kungl. Maj tis Nåd. Proposition N:o 86.
i ämnet, hvartill omständigheterna kunde föranleda. Det närmaste syfte¬
målet med denna skrifvelse synes hafva varit att vinna lagstiftningens
understöd åt de s. k. bostadsföreningarnes sträfvan att åt sina medlemmar
bereda en i möjligaste mån tryggad besittning af deras bostadslägenheter.
Angående lösningen af denna fråga uttalades i skrifvelsen den mening, att
äganderätt till fysisk del af en stadsfastighet, såsom våning eller lägenhet,
borde af lagstiftningen erkännas, samt att i sammanhang härmed borde
införas ett slags skifte äfven å stadsfastighet. Sagda föreningars rättsför¬
hållanden blefvo emellertid genom den år 1895 tillkomna lagstiftningen
om aktiebolag och föreningar för ekonomisk verksamhet reglerade i annan
ordning, än i Riksdagens berörda skrifvelse blifvit ifrågasatt.
Det torde ej heller hafva varit de i 1882 års riksdagsskrivelse af-
sedda förhållanden, som Riksdagen vid aflåtande af nu föreliggande skrif¬
velse haft i åtanke. Ej mindre af innehållet i den motion, som föranledt
riksdagsskrifvelsen, än af skrifvelsens lydelse framgår, att Riksdagen nu
åsyftar den i vår lagstiftning förefintliga bristen på bestämmelser angående
samägares rättigheter i afseende å det samfällda godsets förvaltning och
nyttjande, så ock saknaden af en form för upplösning af gemenskap i
stadsfastighet och lösegendom. I skrifvelsen framhålles nämligen, huru¬
som, då tillgodogörandet af gemensam egendom såsom en helhet förutsatte
ett gemensamt beslut, men inga bestämmelser funnes, huru ett sådant
beslut skulle åstadkommas, kollisioner icke kunde undgås, liksom ock att
svårigheter ofta måste möta att vid förekommande behof få gemensamheten
upplöst, då ingenstädes funnes stadgadt, huru sådan upplösning skulle ske.
Riktigheten af hvad sålunda blifvit anmärkt lärer ej kunna förnekas.
Den nuvarande lagstiftningen bereder som bekant delägarne ingen utväg
att vid bristande enighet dem emellan åvägabringa upplösning af gemen¬
skap i löst gods eller i stadsfastighet, och detsamma är förhållandet med
sådan fastighet på landet, å hvilken stadgandena om hemmansklyfning äro
vare sig på grund af lagens bud eller i anseende till fastighetens naturliga
beskaffenhet otillämpliga. Frånsedt hvad som är stadgadt i fråga om
vissa särskilda former af samäganderätt, såsom egendomsgemenskap mellan
äkta makar, byamän, redare, grufägare, saknas jämväl lagbestämmelser
angående delägarnes befogenhet i afseende å förvaltning eller nyttjande af
gemensamt gods, och otvifvelaktigt föranledas af denna brist på uttöm¬
mande lagbud missförhållanden af åtskilliga slag.
Vid sådant förhållande hafva inom lagbyrån förslag till erforderliga
bestämmelser i ämnet blifvit utarbetade, och får jag härmed i underdå¬
nighet anmäla förslag till
Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 86.
13
l:o) lag om samäganderätt;
2:o) lag, innefattande tillägg till 1 kap. jordabalken;
3:o) lag, innefattande vissa bestämmelser rörande försäljning af fastig¬
het, däri omyndig äger del;
4:o) lag om ändrad lydelse af 94 § skiftesstadgan; samt
5:o) lag om ändrad lydelse af 29 § i lagen den 27 juni 1896 om
hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring.
Det torde nu tillåtas mig att redogöra för de hufvudsakliga grun¬
derna till dessa förslag.
Till en början må härvid framhållas, att de nu ifrågasatta lagbe¬
stämmelserna, i enlighet med hvad Riksdagen torde hafva åsyftat, allenast
afse samäganderätt i särskildt föremål, vare sig fastighet eller lös sak, och
alltså ej beröra den egendomsgemenskap, som omfattar en förmögenhets¬
massa.
Att i det samäganderättsförhållande, hvarom här alltså är fråga, i
och för sig ligger en anledning till tvister, är en gammal erfarenhet, och
detta förhållande har i de flesta rättssystem föranledt uppställande af den
grundsats, att gemenskapen ej bör bibehållas längre än alla delägare äro
därom ense. Denna princip har som bekant i viss mån tillämpning äfven
i svensk rätt. För samäganderätt i fastighet på landet gäller regeln, att
den har vitsord, som skifta vill. I åtskilliga främmande rättssystem har
emellertid nyssnämnda grundsats en allmännare tillämpning och för de fall,
då godsets beskaffenhet ej medgifver dess delning, har i stället hvarje del¬
ägare rätt att fordra godsets försäljning för gemensam räkning samt köpe¬
skillingens fördelning.
Att utan vidare ansluta sig till detta system torde näppeligen böra
ifrågasättas. Det får nämligen ej förbises, att tillämpningen af det ovill¬
korliga vitsordet till gemenskapens upplösning genom försäljning innebär
ett vida starkare ingrepp i den enskildes rätt att själfständigt besluta om
sin egendom än samäganderättens upphäfvande genom delning af godset.
Att införa en obetingad rätt till tvångsförsäljning af gemensamt gods
skulle allt för skarpt bryta med den rättsuppfattning, som hos oss hittills
varit rådande.
A andra sidan torde det icke vara lämpligt att, på sätt vid 1882
års riksdag blifvit ifrågasatt, utsträcka befogenheten att kräfva delning af
gemensamt gods till andra fastigheter än dem, som enligt gällande rätt
äro föremål för klyfning, samt i sammanhang därmed erkänna äganderätt
till våningar och lägenheter. Inom Riksdagen åberopades till stöd för en
dylik anordning främmande lagstiftningars exempel. Sannt är också, att i
åtskilliga främmande länder äganderätt till våning eller bostadslägenhet ut¬
Förslag till
lag om sam¬
äganderätt.
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
vecklat sig under skydd af lokal sedvanerätt och sedermera också blifvit
erkänd af lagstiftningen. Det bör emellertid märkas, att man i de län¬
der, där en dylik äganderätt erkännes, i allmänhet däri ser ett ondt, som
lagstiftaren af omständigheterna tvingas att tåla, just emedan det redan
förefinnes och ej utan rättsförluster för enskilde kan afskaffas. Såväl den
tyska som den österrikiska lagstiftningen har sålunda under senare tider i
princip erkänt olämpligheten och skadligheten af dylika rättsförhållanden
samt satt en gräns för deras uppkomst, och äfven i Frankrike har man
funnit desamma gifva anledning till ständiga tvister. Att i vår lagstift¬
ning införa bestämmelser i liknande syftning torde därför ej vara skäligt,
helst sådant skulle föranleda betydande förändringar i de bestämmelser, som
för närvarande gälla rörande lagfarts- och inteckningsväsendet.
Då, på sätt af det föregående framgår, en ovillkorlig rätt till upp¬
lösning af samegendom ej synes böra medgifvas utöfver hvad redan i vår
rätt är därom stadgadt, framträda desto starkare krafvel! på bestämmelser,
huru godset under bestående gemenskap må förvaltas och nyttjas. I åt¬
skilliga främmande lagstiftningar, såsom i Tysklands, Österrikes, Italiens
och Spaniens, tillerkännes i nämnda hänseende en ganska vidsträckt be¬
slutanderätt åt en majoritet af delägarne. Detta system kan måhända vara
lämpligt, då det såsom i nämnda länders lagstiftningar sammanhänger med
ett obetingadt vitsord till gemenskapens upplösning: i detta vitsord ligger
nämligen ett skydd mot missbruk från majoritetens sida. Men om man,
såsom i förevarande förslag är förutsatt, ej medgifver en dylik obetingad
rätt till gemenskapens upplösning, synes man ej heller kunna lämna ma¬
joriteten beslutanderätt i nämnda frågor. I förslaget anvisas i stället eu
annan utväg att vid bristande enighet mellan delägarne få till stånd ett
för alla bindande beslut: enhvar delägare är berättigad att vända sig till
domstol och påkalla dess afgörande. Det inses dock lätt, att ett oupphör¬
ligt anlitande af domstols mellankomst skulle vara till föga fromma för
delägarne samt att förty nämnda medel ej är till synnerligt gagn för
andra fall, än då oenigheten är helt tillfällig. Visar sig tvedräkten mellan
delägarne vara af stadigvarande art, kan man deremot ej på nyss angifna
väg komma till ett tillfredsställande resultat, öfver hufvud synes under
sagda förhållanden ett sådant resultat ej kunna vinnas annorledes än ge¬
nom att antingen upplösa gemenskapen eller åtminstone upphäfva den
gemensamma förvaltningen. I förslaget hafva bägge dessa utvägar upptagits
och åt delägarne lämnats öppet att välja dem emellan eller, om så finnes
lämpligt, att samtidigt anlita bägge.
Hvad 1 § innehåller därom, att delägare i samfälldt gods ej må annor¬
ledes än i förening öfver godset förfoga d. v. s. vidtaga åtgärder hvar-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
15
igenom äganderätten upphör eller i sin utöfning begränsas, torde följa af
samäganderättens väsen. Lika naturligt torde åter vara, att om man, så¬
som i förslaget skett och med gällande rättsuppfattning lärer öfverens¬
stämma, fasthåller, att enhvar delägare i samfälldt föremål, vare sig af
fast eller lös egendoms natur, äger en bestämd andel i föremålet, han är
oförhindrad att med laga verkan förfoga öfver nämnda andel.
Jämväl i fråga om förvaltningen af det gemensamma godset synes,
på sätt i det föregående framhållits, böra såsom regel uppställas, att för-
valtningsåtgärder, som röra godset i dess helhet, måste grunda sig på alla
delägares öfverensstämmande vilja. Af praktiska skäl har man dock vid
förslagets utarbetande funnit nödigt att i ett fall göra eftergift i krafvet
på alla delägares deltagande i beslut, nämligen då en åtgärd för godsets
bevarande måste vidtagas utan uppskof, men någon delägare af sjukdom,
frånvaro eller annan orsak är förhindrad att deltaga däri. Enligt förslaget
skulle vid sagda förhållande åtgärden få vidtagas af öfrige delägare, natur¬
ligtvis under förutsättning att desse äro om åtgärden ense.
Att delägare i samfälldt gods äro berättigade att i förhållande till
sina andelar draga nytta af godset, vare sig i form af omedelbart brukande
eller genom uppbärande af andel i dess afkastning, lärer ej behöfva ut¬
tryckligen angifvas. Tillämpningen af denna regel möter ej heller någon
svårighet, då det gäller fördelning af afkastning som godset lämnat. Skola
åter delägarne draga nytta af godset genom dess omedelbara brukande,
kunna olika meningar lätt uppstå angående sättet och ordningen för nytt-
janderättens tillgodonjutande. Blifva delägarne ej ense härom, synes man
ej kunna, utan att lämna fältet öppet för stridigheter och missbruk, gifva
någon delägare eller ens en majoritet af delägarne befogenhet att. mot andra
delägares bestridande drifva sin vilja igenom. Förslaget innehåller därför
i 3 § den föreskrift, att ingen delägare må nyttja godset utan alla. öfrige
delägares samtycke.
Grundsatsen, att alla delägares öfverensstämmande vilja kräfves för
beslut såväl om förvaltningen af samfälldt gods som äfven om sättet och
ordningen för godsets omedelbara nyttjande, kan såsom redan är antydt
ej under alla förhållanden upprätthållas. Den får naturligen icke leda
derhän, att förvaltningen komme att stå stilla eller godset ligga obrukadt
af den anledning, att delägarnes intressen gå åt skilda håll och ett enigt
beslut därigenom hindras. Det måste gifvas en utväg att äfven vid bristande
enighet få till stånd ett för alla bindande beslut, och enligt förslagets 4 §
kan detta ske sålunda, att någon delägare påkallar rättens afgörande. Att
rätten härvid har att taga hänsyn till alla delägares intressen och före¬
skrifva hvad som är mest förenligt med allas fördel, ligger i sakens natur,
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
5 §■
6 och 7 ;
liksom det torde vara själffallet, att rättens befogenhet är inskränkt till
att afgöra den fråga, som är tvistig, och ej får utsträckas vare sig till
ämnen, därom delägarne äro eniga, eller utöfver de å någondera sidan
framställda påståenden.
Ett yttrande af rätten kommer enligt förslaget att ersätta delägarnes
gemensamma beslut om godsets förvaltning, men då i allmänhet alla del¬
ägarnes medverkan skulle erfordras för verkställande af den åtgärd, hvarom
rätten förordnat, och man ej kan vara förvissad, att enhvar delägare skulle
lämna sådan medverkan, synes vara lämpligt, att rätten i sammanhang
med föreskrifvande af åtgärd gifver någon delägare eller annan person be¬
myndigande att utföra densamma. Ett stadgande härom har upptagits i 4 §.
Det har här förut framhållits, att, då tvedräkt af stadigvarande art
yppas mellan delägarne, gemensam förvaltning af godset ej lämpligen
kan bibehållas. Kan ej upplösning omedelbart ske, synes det vara för alla
delägare fördelaktigast att för någon tid lägga förvaltningen i en utom¬
stående persons hand. I förslagets 5 § har därför inrymts behörighet för
rätten att under angifna omständigheter på ansökan af delägare förordna,
att godset skall under den tid, rätten iinner lämpligt, omhändertagas af
en god man, som rätten utser.
Då det emellertid ej torde böra lämnas i en delägares makt att
egenvilligt framtvinga en dylik förvaltning, lärer den delägare, som själf
föranledt tvedräkten, icke böra äga rättighet att påyrka god mans tillsät¬
tande. Ej heller synes det skäligt att medgifva denna anordning i andra
fall än då sökanden kan visa sig lida synnerligt men af oenigheten.
Den i 5 § omförinälde gode mannens befogenhet med afseende å
godset lärer ej böra utsträckas längre än som är oundgängligen nödigt för
vinnande af syftet med hans tillsättande: en ändamålsenlig förvaltning af
godset. Härtill kräfves, att han tager godset om hand, samt att han en¬
sam är befogad att vidtaga alla åtgärder, hvilka kunna erfordras för
godsets bevarande eller för tillgodogörande af dess afkastningsförmåga.
Däremot saknas all anledning att betaga delägarne rättigheten att förfoga
öfver sina andelar eller, om de äro enige, att afyttra godset i dess helhet,
liksom de naturligtvis fortfarande böra få tillgodonjuta godsets behållna
afkastning. Vidare synes af den nyss uppställda grundsatsen följa, att om
delägarne enas att återtaga förvaltningen eller om samtliga lotter i godset
på ett eller annat sätt förenas i en ägares hand, gode mannens förvalt¬
ning bör upphöra, äfven om den af rätten bestämda förvaltningstiden ej
gått till ända.
Nu angifna regler hafva, i den mån ett uttryckligt uttalande ansetts
nödigt, upptagits i förslagets 6 och 7 §§. Till undvikande af ovisshet
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
17
har det ansetts lämpligt att framhålla, att i gode mannens befogenhet så¬
som förvaltare ingår rätt att bortlega godset för den tid hans förordnande
afser, eller, hvad fast egendom angår, till nästa fardag efter nyssnämnda
tids utgång.
Af skäl, som ofvan blifvit anförda, har för delägare i löst gods eller
i stadsfastighet obetingadt vitsord till gemenskapens upplösning ansetts ej
böra medgifvas. Såsom redan angifvits lärer man emellertid ej kunna
undgå att för sådana fall, då gemenskapen visar sig alstra beständiga tvi¬
ster mellan delägarne med deraf härflytande obehag eller skada, öppna
möjlighet till gemenskapens upplösning. Visserligen har i 5 § anvisats
den utväg, att en utomstående person sättes till förvaltare, men det ligger
i sakens natur, att denna anordning i de flesta fall ej kan fördragas annat
än som ett undantagsförhål lande.
Hvad angår sättet för upplösning af gemenskap i lösegendom och
stadsfastighet, lärer den enda form, som kan ifrågakomma, vara försälj¬
ning för gemensam räkning samt köpesummans fördelning. Att gifva före¬
skrifter om delning af lös sak synes nämligen vara utan praktisk bety¬
delse, då sådan helt visst ty förutan kommer till stånd, där den lämpligen
kan ifrågakomma, och af förut angifna grunder torde framgå, att skifte å
bebyggd stadsfastighet ej kan af lagstiftningen medgifvas, likasom det ock
lärer vara klart, att delning af stadstomt måste bero af administrativa myndig¬
heters medgifvande. Beträffande slutligen fastighet på landet är att märka,
att många sådana fastigheter, exempelvis kvarnar, fabriksanläggningar och
afsöndrade, bebyggda tomter, lika litet som stadsfastigheter lämpa sig för
delning och att följaktligen, såvidt upplösning af gemenskapen skall äga,
rum, densamma måste ske genom försäljning. Men äfven i fråga om fa¬
stigheter, å hvilka klyfning kan ske, synes anledning finnas att inrymma
möjligheten af försäljning. Vid 1899 års riksdag framhölls af lagutskottet
i dess utlåtande angående förevarande ämne, att det ofta vore önskvärdt,
att gemenskap i fastighet på landet kunde upplösas efter enklare och bil¬
ligare grunder än enligt föreskrifterna om klyfning.
På nu angifna grunder har i förevarande lagförslag försäljning å
offentlig auktion upptagits såsom ett medel för upplösning af samegendom
i hvad slags gods som helst.
Består godset af fastighet och har omyndig del däri, lärer emellertid
med hänsyn till gällande förmynderskapslagstiftnings grundsatser böra så¬
som ytterligare förutsättning kräfvas, att den domstol, hvarunder förmyn-
derskapet lyder, samtyckt, att den omyndiges andel får afyttras.
Genom upptagande af föreskrifter om upplösning af egendomsge-
menskap medelst godsets försäljning åsyftas ingalunda att betaga delägare i
Bill. till Jliksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 58 Höft. 3
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
fastighet å landet rätten att påyrka klyfning. Tvärtom synes ingen tvekan
kunna råda därom, att den delägare, som föredrager klyfning framför för¬
säljning, bör, såvidt klyfning är möjlig,o behålla sitt vitsord gent emot
annan delägare, som önskar försäljning. A andra sidan lärer denne senare
med fog kunna begära, att meddelägaren inom skälig tid fattar sitt beslut
och, om han väljer klyfning, vidtager erforderliga åtgärder för dess er¬
hållande, samt att han efter denna tids förlopp ej vidare skall äga att för¬
hindra försäljning. Man har trott sig rätt afväga dessa stridiga intressen
genom att, på sätt i 9 § är föreslaget, låta den delägare, som önskar
klyfning, få nödig tid att, efter det försäljning af annan delägare vid dom¬
stol äskats, i laga ordning söka klyfning samt vid rätten styrka, att så
skett, men däremot låta yrkandet om försäljning erhålla företräde framför
klyfningsansökan, hvarom bevis först i högre rätt förebringas.
in §. Liksom det, då rätten enligt 4 § föreskrifver viss förvaltningsåtgärd,
är af nöden, att rätten uppdrager åt en god man att utföra densamma, så
lärer äfven utförandet af rättens föreskrift i afseende å försäljning af ge¬
mensamt gods böra öfverlämnas åt en god man. Förslagets 10 § inne¬
håller därför att rätten, på samma gång den förordnar om godsets utbju¬
dande till försäljning å offentlig auktion, också tillsätter en god man med
uppdrag att ombesörja auktionen och fördela köpeskillingen.
11 §. Om än förhållandet mellan delägarne gestaltat sig så, att en upp¬
lösning af gemenskapen måste anses önskvärd, lärer försäljning dock ej
böra påtvingas delägarne, utan att skäligt pris för godset kan erhållas.
Med hänsyn härtill har i 11 § lämnats enhvar delägare fritt att yrka,
att rätten utsätter ett pris, under hvilket godset ej må säljas.
Hvad angår försäljningsvillkoren i öfrigt, synes det vara lämpligast
att anförtro deras bestämmande åt gode mannen, för hvilken det gifvetvis
är lättare än för rätten att taga kännedom om de förhållanden, som här¬
vid kunna vai’a att beakta.
12 §. För att ej gode mannen må kunna, sedan han åtagit sig uppdraget,
låta saken hvila eller onödigtvis uppskjuta auktionen, har i förslagets 12 §
upptagits föreskrift, att auktion skall hållas, så snart ske kan, efter det
rättens beslut vunnit laga kraft. Att gode mannen efterkommer denna
föreskrift, är det delägarnes sak att öfvervaka.
Befinner sig delägare i konkurs, då förordnande om auktion med¬
delas, eller varder någon delägare sedermera, innan godset hunnit säljas,
försatt i konkurs, måste emellertid uppskof med försäljningen ske. Man
lärer nämligen ej kunna betaga konkursförvaltningen rätten att i den ord¬
ning konkurslagen stadgar ombesörja realiseringen af gäldenärens ifråga-
19
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
varande tillgång, helst försäljning i annan ordning kunde inverka på bor¬
genärs rätt till betalning i konkursen.
Har åter den i konkurs försatte delägarens andel blifvit i konkursen
försåld, synes intet hinder finnas att låta försäljningen af hela godset för¬
siggå. Rättens beslut om godsets utbjudande till försäljning är afsedt att
gälla oberoende däraf, att nya delägare efter beslutets meddelande inträdt
i gemenskapen, och den, som köpt en konkursgäldenärs andel, synes i detta
hänseende ej böra hafva bättre rätt än annan köpare.
Såsom redan förut framhållits, kräfver ett opartiskt tillgodoseende J4 g.
af samtliga delägares intresse, att försäljning ej får ske med mindre det
pris, som kan ernås för godset, motsvarar dess värde. Genom föreskrif¬
terna, att försäljningen skall ske å offentlig auktion samt att rätten på
delägares yrkande har att utsätta ett minimipris å godset, lärer emellertid
skälig hänsyn vara tagen till nämnda intresse. Sedan rättens beslut om
godsets utbjudande vunnit laga kraft, kan det däremot naturligen icke
tillåtas någon särskild delägare att på grund af missnöje med bjuden köpe¬
summa lägga hinder i vägen för försäljningen, utan torde i regel försälj¬
ning böra ske till den, som å auktionen gör högsta anbudet, förutsatt att
detta anbud ej understiger af rätten utsatt minimipris. Skulle däremot
delägarne blifva eniga att förkasta högsta anbudet, är det en gifven sak,
att vid deras beslut får bero, och likaledes är det själffallet, att delägarne
äro oförhindrade att, om de därom enas, antaga ett anbud, som ej uppgår
till minimipriset, eller annat anbud än det högsta.
I viss mån måste dessa regler jämkas, om godset består af fastighet
och omyndig har däri del, nämligen så till vida, som hvad förmynderskaps-
domstolen bestämt i afseende å priset under alla förhållanden måste lända
till efterrättelse.
Har auktion å samfälldt gods blifvit hållen, men antagligt anbud ej lö §.
afgifvits, eller har af annan anledning auktionen ej ledt till godsets för¬
säljning, kan det ställas i fråga, huruvida upprepade försäljningsförsök
skola medgifvas eller om försäljningsfrågan omedelbart skall förfalla. Onek¬
ligen bör den omständigheten, att ett försäljningsförsök misslyckats, ej
utgöra tillräcklig grund att antaga, att försäljning till godsets värde ej
kan komma till stånd; det är nämligen väl möjligt, att tillfälliga ogynn¬
samma omständigheter föranledt auktionens misslyckande. A andra sidan
skulle det, då måhända godsets värde ändras och ej längre motsvarar af
rätten fastställdt minimipris, vara betänkligt att låta rättens beslut åga
tillämplighet under längre tid. Med hänsyn till hvad nu anförts har
man valt en medelväg och i förslagets 15 § upptagit den bestämmelse,
att om den första auktionen ej ledt till godset försäljning, skall gode man-
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
16 §.
17 §.
18 §.
19 §.
nen ofördröjligen föranstalta om ny auktion, men att, om ej heller därvid
försäljning kommer till stånd, frågan om försäljning skall på den gjorda
ansökningen vara förfallen.
Rättens förordnande, att samfälldt gods skall utbjudas till försäljning,
kan, lika litet som rättens beslut angående förvaltning af sådant gods ge¬
nom god man, vara bindande för delägarne, i händelse desse förena sig
om att afstå från dess tillämpning. En erinran härom torde dock till
förekommande af ovisshet vara gagnelig, och därför har under 16 § i för¬
slaget upptagits stadgande, att om delägarne för gode mannen tillkänna¬
gifva, att de träffat öfverenskommelse om auktionens inställande, rättens
förordnande är förfallet.
Att uttryckligen stadga, det kostnaden för förvaltning af samfälldt
gods i regel bör drabba delägarne i förhållande till deras andelars storlek,
vore måhända obehöflig!, enär denna regel kan anses ligga i rättsförhål¬
landets natur. Då det emellertid enligt förslaget är medgifvet, att vissa
förvaltningsåtgärder få vidtagas, utan att samtlige delägare därtill samtyckt,
och då det under vissa förhållanden kan bero på en eller annan delägare
att åvägabringa förvaltning genom annan person, samt i ena som i andra
fallet en stegring i förvaltningskostnaden kan blifva följden, skulle möjligen
tvekan kunna yppas i afseende å gäldandet af kostnader, som uppstå genom
nu nämnda åtgärder. Jämväl beträffande kostnad för auktion skulle till¬
äfventyrs, helst om den ej ledt till något resultat, tvifvelsmål kunna råda.
Till förebyggande af osäkerhet i dessa frågor har i förslagets 17 § upp¬
tagits stadgande, att all kostnad för förvaltning af samfälldt gods, så ock
kostnad för auktion, som i denna lag afses, skall drabba samtliga delägare,
enhvar i förhållande till hans lott.
God man, som enligt förslagets 4, 5 eller 10 § förordnats, är tyd¬
ligen, ehuru han blifvit tillsatt af rätten och hans befogenhet och ålig¬
ganden af rätten eller omedelbart af lag föreskrifvas, närmast att likställa
med sådan syssloman, hvarom i 18 kap. handelsbalken är sagd!. Därför
torde i fråga om hans ansvarighet och redovisningsplikt, så ock om hans
rätt till arfvode och godtgörelse för kostnader, hvad härutinnan är för syss¬
loman stadgadt böra vinna tillämpning.
I öfverensstämmelse med hvad som enligt 18 kap. handelsbalken
gäller om syssloman, lärer beträffande god man böra stadgas, att han ej
är pliktig att åtaga sig uppdrag, hvarom här är fråga, men att han där¬
emot, sedan han åtagit sig befattningen, ej må äga frånträda densamma
utan skälig orsak.
Fullgör ej gode mannen sitt uppdrag med skyldig omsorg, bör han
naturligtvis skiljas från befattningen. Då domstol, som tillsätter god man,
21
Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 8ti.
därvid ej är bunden af förslag från delftgarnes sida, synes det däremot
ej kunna lämnas åt delägarne, äfven om de äro ense, att aflägsna gode
mannen, utan bör det tillkomma rätten att på ansökan af delägare pröfva,
om skäl äro att entlediga honom.
Då anledning finnes att i enlighet med 5 § tillsätta god man för
förvaltning af gemensamt gods, äro säkerligen i de flesta fall förhållanden;i
sådana, att ett omedelbart ingripande i förvaltningen är af nöden. Det
synes därför vara skäl att låta gode mannen genast träda i utöfvande af
den befogenhet, som ligger i hans uppdrag, utan afseende därå, att en
eller annan delägare, af missnöje vare sig med att god man öfver hufvud
förordnats eller med den förordnades person, fullföljer talan mot rättens
beslut härutinnan. Såvidt missnöjet allenast angår gode mannens person,
lärer ej heller med afseende å god man, som i 10 § sägs, anledning finnas
att på en eller annan delägares klagan uppskjuta tidpunkten för hans till¬
träde af befattningen. Har god man blifvit entledigad och annan förord¬
nad i hans ställe, lärer det likaledes vara riktigast att låta äfven detta
beslut genast träda i tillämpning, då hans kvarstående skulle kunna, om
beslutet är välgrundadt, innebära våda för delägarne.
Då de i rättegångsbalkens 10 kap. gifna stadganden om domstols
behörighet icke torde under alla förhållanden lämna erforderlig ledning
för bedömande af, hvilken domstol det tillkommer att upptaga ärenden,
hvarom i förslagets 4, 5 och 8 §§ är sagdt, har under 21 § upptagits eu
uttrycklig bestämmelse, att dylika ärenden skola, ehvad frågan rörer löst
eller fast gods, gå till allmän underrätt i den ort, der godset finnes.
Detta innebär visserligen, såvidt löst gods angår, ofta nog möjlighet för
den som har godset i besittning att efter behag välja domstol för här
ifrågavarande ärenden, men däraf torde i allmänhet ingen olägenhet vara
att befara. I ett afseende har man dock ansett nyss antydda möjlighet
kunna föranleda missbruk, nämligen då det gäller entledigande af god man
och förordnande af annan i hans ställe. I fråga härom föreslås alltså det
stadgande, att domstol, hos hvilken gjorts ansökan, som föranledt god mans
tillsättande, jämväl tillkommer att upptaga fråga om hans entledigande
och förordnande af annan i hans ställe.
De bestämmelser, som innehållas i förevarande lagförslag, äro, såsom
förut antydts, afsedda att gälla allenast sådana fall, då två eller flere per¬
soner samfälldt ega vare sig fastighet eller lös sak, utan att detta gods
ingår som beståndsdel i ett för delägarne gemensamt bo. Frågorna om
egendomsgemenskap mellan äkta makar eller delägare i oskift dödsbo,
hafva alltså i senare stycket af 22 § undan tagits från området för den
föreslagna lagens tillämpning.
so §.
31 §.
33 §.
22
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
I sammanhang härmed har jämväl undantag gjorts i fråga om vissa
samäganderättsförhållanden, angående hvilka lagstiftningen redan gifvit
uttömmande bestämmelser, nämligen gemenskap i gruf- eller rederirörelse
samt förhållandet mellan dem som äro i bolag.
Det torde emellertid vara nödigt att göra ytterligare undantag i
afseende å de föreslagna stadgandenas tillämpning. Det lärer näppeligen
kunna komma i fråga att i detta sammanhang vidtaga ändring i de bestäm¬
melser, 10 kap. byggningabalken och ett större antal andra lagrum inne¬
hålla angående nyttjande af bys oskifta ägor i skog och mark eller att
öfver hufvud reglera den rätt delägarne i ett skifteslag må äga i afseende
å ägor, som vid en skiftesförrättning bibehållits såsom samfällda, vare sig
de ej ingått i skiftet eller blifvit afsätta för gemensamt bruk. Ej heller
lärer skäl föreligga att nu göra rubbning i de stadganden, som 10 § i
lagen om rätt till fiske den 27 juni 1896 innehåller angående nyttjande
af oskift fiskevatten. Jämväl i afseende å nyssnämnda rättsförhållanden
har alltså i 22 § gjorts förbehåll.
tM°rSinnefal Med den uppfattning, hvarpå det föreliggande förslaget till lag om
tände tillägg samäganderätt, såsom förut antydts, är grundadt, nämligen att samegen-
'ordalrMen ^om i särskilt gods alltid innebär äganderätt till bestämda andelar, måste
man anse, att redan själfva det gemensamma förvärfvet sker i visst andels¬
förhållande. Gäller det fast egendom, lärer med föreskrifterna i 1 kap. 2
§ jordabalken öfverensstämma, att fångeshandlingens innehåll skall gifva
upplysning om andelarnes storlek. Om emellertid ingenting är härom
uttryckligen nämndt i handlingen, torde det väl från gällande rätts stånd¬
punkt få antagas, att vid tvist om andelsförhållandet fördelning efter huf-
vudtalet bör presumera», men det kan näppeligen från samma ståndpunkt
anses visst, att bevisning om annat andelsförhållande skulle vara utesluten.
Det lärer ej kunna förnekas, att i denna ovisshet ligger antingen en olä¬
genhet eller en fara för rättssäkerheten. Pbl olägenhet skulle det vara,
om domstolarna funne sig ej kunna tillåta en delägare att särskildt för¬
foga öfver någon andel af godset. Om åter domstolarna förutsätta en
fördelning efter hufvudtalet och i följd däraf vid behandling af frågor om
lagfart eller inteckning anse enhvar delägare behörig att afyttra eller för¬
panta en efter hufvudtalet beräknad lott i godset, så ligger uppenbarligen
en stor fara för köpare eller inteckningshafvare i möjligheten, att säljaren
eller förpantaren i en rättegång kan befinnas icke hafva varit ägare till
så stor andel, som den, hvaröfver han förfogat. Till förebyggande af en
sådan möjlighet synes i lag böra uttryckligt bestämmas, att om i nu
berörda fall fångeshandlingen ej angifver visst andelsförhållande, detta
innebär, att delägarne förvärfvat lika andelar i godset.
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 86.
23
På enahanda grunder torde anledning finnas att stadga, att om ett
testamentariskt förordnande, hvarigenom fast egendom gifvits till två eller
flere samfälldt, ej innehåller någon bestämmelse angående testainentstagar-
nes andelar i godset, detta är att anse, som om fördelning efter hufvud-
talet vore af testamentsgifvaren föreskrifven.
Bestämmelser af nu angifna innehåll hafva i detta sammanhang
blifvit utarbetade och hafva funnits lämpligen böra i allmänna lagen
infogas under en särskild § i 1 kap. jordabalken.
Enligt 22 kap. 3 § ärfdabalken samt 4 kap. 8 § jordabalken gäller, Förslag till
att omyndigs fasta egendom ej må säljas, utan att förmynderskapsdom- ^ande^vissa
stolen, efter hörande af den omyndiges frände!’, gifvit samtycke till för- bestämmel-
säljningen. Såsom förutsättning för detta samtycke kräfves enligt berörda försäljning
stadgandens innehåll, att förmyndaren visar någon trängande anledning af fastighet,
att afyttra godset. I dessa stadganden göres ingen skillnad mellan det
fall, då omyndig är ensam ägare af fastigheten, och det, att fastigheten
tillhör flere samfälldt. Enligt det nu utarbetade förslaget till lag om sam¬
äganderätt måste under vissa förhållanden delägare finna sig i, att hans
andel i gemensamt gods blifver honom afhänd. Att de hänsyn, som
påkallat stadgandena härom, skulle alldeles underordnas de skäl, som för-
anledt ofvanberörda förbehåll i afseende å afyttrande af omyndigs fastig¬
het, vore näppeligen billigt, och skulle utom dess öppna en lätt utväg för
en motvillig delägare att när som helst, genom att afyttra en bråkdel af
fastigheten till en omyndig, för annan delägare omintetgöra utsigten att
åstadkomma gemenskapens upplösning^, i den ordning 8 § af förslaget till
lag om samäganderätt medgifver. A andra sidan lärer det näppeligen
vara rådligt att, så länge omyndigs reda penningar tillåtas stå under för¬
valtning af enskilda personer, alldeles uppgifva förmynderskapsdomstolens
pröfning i afseende å lämpligheten att förvandla omyndigs fasta egendom
i penningar. I nyssnämnda § af förslaget till lag om samäganderätt har
därför förmynderskapsdomstolens samtycke förbehållits jämväl för det fall.
att i enlighet med sagda lag fråga väckes om försäljning af fastighet, däri
omyndig äger del. I afseende å förutsättningarna för domstolens sam¬
tycke, så ock i fråga om behörigheten att göra framställning därom, läi’er
däremot ändring böra ske på sådant sätt, att annan delägares intresse af
gemenskapens upplösning blifver vederbörligen tillgodosedt. I detta syfte
har uppgjorts förslag till lagbestämmelser af innehåll, att enhvar delägare
i fastighet, däri omyndig har del, äger, om han vill, att fastigheten skall
i enlighet med lagen om samäganderätt utbjudas till försäljning, göra
framställning om förmynderskapsdomstolens samtycke till afyttrande af
den omyndiges andel, äfvensom att domstolen, då sådan framställning sker,
24
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SO.
Förslag till
lag om än¬
drad lydelse
af 94 §
skiftesstad¬
gan.
Förslag till
lag om än¬
drad lydelse
af 29 § i la¬
gen den 27
juni 1896
om hemmans¬
klyfning,
ägostyckning
och jordaf-
söndring.
allenast har att pröfva, om sådan försäljning kan ske utan skada för den
omyndige, samt att fastställa ett minimipris å den omyndiges andel.
För det fall att delägare i samfälld fastighet å landet gjort ansök¬
ning om gemenskapens upplösning genom fastighetens försäljning samt
annan delägare vill yrka klyfning af fastigheten, intager förslaget till lag
om samäganderätt den ståndpunkt, att så vidt sistnämnde delägare icke i
första instans, der försäljningsfrågan handlägges, företer bevis, att han i
vederbörlig ordning sökt klyfningsförrättning, rätten äger förordna om för¬
säljning.
Hvad som under tiden till äfventyrs åtgjorts eller senare varder
åtgjordt för klyfnings vinnande, utgör alltså enligt nämnda förslag ej hinder
för fastighetens försäljning. Vid detta förhållande vore det tydligen olämp¬
ligt att låta klyfningsförrättning fortgå, sedan domstol meddelat beslut,
att hela den vid förrättningen ifrågavarande fastigheten skall säljas. Med
hänsyn härtill har det ansetts nödigt att i 94 § skiftesstadgan tillägga en
föreskrift, att förrättningsmännen, där ett domstolsbeslut af nämnda inne¬
håll kommer till deras kännedom, skola låta med klyfningen anstå, till
dess det visat sig, huruvida försäljning kommer till stånd.
Den föreslagna ändringen i lagen om hemmansklyfning torde, i hvad
den afser inskränkning i vitsord till klyfning af hemmansdel, föranleda
någon jämkning i 94 § skiftesstadgan, hvars nuvarande affattning hvilar på
den förutsättning, att klyfningsvitsordet är ovillkorligt.
Gällande stadganden om hemmansklyfning medgifva ej delägare i
hemmansdel befogenhet att motsätta sig klyfning på den grund att fastig¬
heten ej lämpligen kan göras till föremål för dylik åtgärd. Behofvet
af en sådan befogenhet har måhända ej heller framträdt, så länge hemmans¬
klyfning var den enda formen för delning af hemman eller hemmansdel.
Sedan lagstiftningen numera upptagit ett annat delningssätt, nämligen ägo¬
styckning, och sannolikhet finnes, att detta delningssätt kommer att vinna
användning, då det blir fråga om att från hemman afyttra smärre jord¬
områden, t. ex. tomtplatser, eller att afskilja för särskildt bruk någon till
hemmanet hörande naturlig förmån, såsom vattenfall, fiske eller dylikt, kan
det uppenbarligen lätt nog inträffa, att en hemmansdel är alldeles olämp¬
lig för klyfning eller att i allt fall sådan ej kan äga rum utan värde¬
minskning. Hvad nu är sagdt, gäller äfven om sådan lägenhet, som enligt
29 § af lagen om hemmansklyfning m. m. är i fråga om klyfning likställd
med hemmansdel.
I nu anmärkta förhållande ligger onekligen en brist, som snarast torde
böra afhjälpas, och då ämnet står i nära sammanhang med andra nu behand¬
lade frågor, har det ansetts lämpligt föreslå, att i 29 § af lagen om hemmans-
25
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o Sb'.
klyfning, ägostyckning och jordafsöndring införes ett stadgande af det
innehåll, att om hemmansdel eller lägenhet, som i nämnda § afses, är till
läge och beskaffenhet sådan, att den företrädesvis ägnar sig till byggnads¬
tomt, eller dess värde till hufvudsaklig del består i vattenfall, fiske eller
annan dylik förmån eller i byggnader eller andra anläggningar, klyfning
ej må emot delägares bestridande äga rum, där den pröfvas lända honom
till förfång.
Jämväl i en annan punkt har en ändring i 29 § ansetts böra vid¬
tagas. Af paragrafens nuvarande lydelse synes ej med full tydlighet framgå,
huruvida afsöndrad lägenhet är föremål för klyfning eller icke. I allt fall
hafva i denna fråga olika meningar visat sig råda. Att klyfning å sådan
fastighet mången gång kan vara af behof påkallad, lärer emellertid ej kunna
förnekas, och, där så är fallet, synes anledning saknas att förvägra del¬
ägare det skiftesvitsord, som eljest förefinnes i fråga om landtfastighet. I
sista stycket af 29 § har därför vidtagits sådan ändring, att det med tyd¬
lighet framgår, att bestämmelserna om hemmansklyfning i tillämpliga delar
gälla äfven med afseende å afsöndrad lägenhet.»
Departementschefen uppläste härefter omförmälda lagförslag af den
lydelse, bilagorna litt. A—E vid detta protokoll utvisa, samt yttrade
därpå:
»Då förevarande lagförslag i vissa delar innefatta ändringar i de för
ägodelning gällande författningar samt äfven i andra punkter beröra för¬
hållanden, som hafva samband med skiftesväsendet, hemställer jag i under¬
dånighet, att landtmäteristyrelsens utlåtande öfver berörda delar af för¬
slagen måtte genom note ur detta protokoll infordras».
Till denna af statsrådets öfrige leda¬
möter biträdda hemställan täcktes Hans
Maj:t Konungen i nåder lämna bifall.
Ur protokollet
Aug. von Hartmansdorff.
Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 58 Håft.
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
2i>
Bil. Litt. A.
Förslag
till
Lag
om samäganderätt.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Aro två eller flere samfälldt ägare af fastighet eller lös sak, må
de ej annorledes än i förening öfver godset förfoga.
öfver sin lott i godset äge enhvar delägare med laga verkan förfoga.
2 §•
o
Åtgärd, som rörer godsets förvaltning, må ej vidtagas, utan att samt¬
liga delägare äro därom ense. Tarfvas för godsets bevarande åtgärd, som
ej tål uppskof, och är någon delägare i följd af sjukdom, frånvaro eller
annan orsak ur stånd att i åtgärden deltaga, må den af öfrige del¬
ägare vidtagas.
3 §•
Ej må någon delägare utan de öfriges samtycke godset nyttja.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Sfi.
27
4 §•
Kunna ej delägarne enas i viss fråga, som angår godsets förvalt¬
ning eller nyttjande, äge på ansökan af delägare rätten efter omständig¬
heterna skilja dem emellan. Finner rätten åtgärd i förvaltningen böra
vidtagas, uppdrage rätten åt delägare eller annan att i egenskap af god
man åtgärden utföra.
Yppas mellan delägarne stadigvarande oenighet rörande godsets för¬
valtning eller nyttjande, och finnes i följd däraf någon delägare utan eget
förvållande lida synnerligt men, äge på ansökan af sådan delägare rätten
förordna, att godset under viss tid skall omhänderhafvas af god man, som
af rätten utses.
6 §•
Den, som enligt 5 § blifvit utsedd till god man, åligger att godset
till delägarnes samfällda bästa förvalta. Vill han godset bortlega, äge makt
därtill, dock ej för längre tid än förordnandet afser eller, där fråga är om
fast egendom, till den fardag, som infaller näst efter det sagda tid gått
till ända.
Behållen afkastning af godset varde af gode mannen för hvarje
år mellan ägarne fördelad.
7 §•
Varda före utgången af den tid, gode mannens förordnande afser,
delägarne ense att återtaga förvaltningen af godset, göre därom anmälan
hos gode mannen, och vare, där det skett, förordnandet förfallet.
Har godset blifvit för gemensam räkning försåldt eller någon del¬
ägare löst de andre ut eller gemenskapen annorledes upphört, vare ock
förordnandet förfallet.
28
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
8 §.
I de fall, då enligt 5 § delägare i samfälldt gods är berättigad att
påkalla tillsättande af god man för godsets förvaltning, äge lian ock hos
rätten söka, att det för gemensam räkning utbjudes till försäljning å offent¬
lig auktion; dock att, där fråga är om fast egendom, hvari omyndig har
del, förordnande om egendomens utbjudande ej må meddelas, med mindre
den rätt, hvarunder förmynderskapet lyder, gifver lof till försäljningen.
9 §•
År samfälld fastighet sådan, att tillämpning af föreskrifterna om
hemmansklyfning kan ifrågakomma, och har delägare i fastigheten väckt
fråga om fastighetens försäljning; vill annan delägare att gemenskapen
skall upplösas genom klyfning, gifve det till känna, innan ansökningen
varder af första domstol afgjord. Upplyses, att klyfning blifvit i laga
ordning sökt, läte rätten frågan om försäljning hvila, till dess sig visat,
huruvida på den ansökan klyfning kommer till stånd; är ej ansökan om
klyfning gjord, gifve rätten nödig tid därtill. Kommer någon i högre
rätt och visar, att klyfning blifvit sökt, må fastigheten ändock gå till för¬
säljning, ehvad klyfningen kommer till stånd eller icke.
10 §.
Förordnar rätten, att gods skall utbjudas till försäljning å offentlig
auktion, namne rätten en god man att ombesörja auktionen och fördela
köpeskillingen.
11 §•
I sammanhang med förordnande om offentlig auktion bestämme
rätten ock, där sådant af någon delägare yrkas, ett pris, hvarunder godset
ej må försäljas. I öfrigt varde försäljningsvillkoren bestämda af goder
mannen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
29
12 §.
Auktion, hvarom i denna lag är fråga, skall, efter det laga kraft
åkommit rättens beslut om auktionen, hållas så snart ske kan; dock att,
där någon delägare är i konkurstillstånd försatt, gode mannen ej äger makt
att godset försälja, så länge sagde delägares lott tillhör konkursboet.
13 §.
Gode mannen drage försorg, att försäljningsvillkoren äfvensom tid
och ort för auktionen varda på lämpligt sätt kungjorda.
14 §.
Äro samtlige delägare vid auktionen tillstädes och varda de öfverens-
om antagande eller förkastande af anbud, som å auktionen göres, skall
vid deras beslut bero. Eljest galle högsta anbudet såsom antaget, där det
ej understiger pris, som enligt 11 § må vara af rätten utsatt. År fråga
om fastighet, hvari omyndig har del, skall i hvarje fall lända till efter¬
rättelse hvad om priset må vara bestämdt af den domstol, hvarunder
förmynderskapet lyder.
15 §.
Har auktion ej ledt till försäljning af det samfällda godset, föranstalte
gode mannen ofördröjligen om ny auktion. Kommer ej heller därvid för¬
säljning till stånd, vare frågan om försäljning förfallen.
16 §.
Hafva, efter det förordnande om auktion meddelats, delägarne träffat
öfverenskommelse om auktionens inställande, gifve det gode mannen till
känna; och vare, där det skett, förordnandet förfallet.
30
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
17 §.
Kostnad för förvaltning af samfälldt gods, så ock för auktion, som i
denna lag afses, skola samtlige delägare vidkännas, enhvar i förhållande
till sin lott.
18 §.
Hvad i 18 kap. handelsbalken är för syssloman stadgadt i fråga
om ansvarighet och redovisning, så ock om arfvode och ersättning för kost¬
nader, skall gälla äfven för god man, som i denna lag afses.
19 §.
Ej må någon till god man förordnas, utan att han därtill samtyckt.
Vill den, som är till god man förordnad, befattningen frånträda och gitter
han visa skälig orsak; varde af rätten entledigad. På ansökan af delägare
äge ock rätten entlediga god man, när skäl därtill äro.
Varder god man på egen anmälan eller delägares ansökan entledigad,
förordne rätten annan i hans ställe. Har god man aflidit och varder det
af delägare anmäldt hos rätten, skall ock annan god man förordnas.
20 §.
Beslut om förordnande eller entledigande af god man, som i 5 §
sägs, gånge utan hinder af förd klagan i verkställighet.
År god man förordnad att ombesörja auktion, hvarom i denna lag
är fråga, och har rättens beslut om auktionen vunnit laga kraft, träde
gode mannen till sin befattning utan hinder däraf, att klagan föres öfver
det beslut, hvarigenom han förordnats. Föres klagan öfver beslut, hvar¬
igenom rätten entledigat god man, som sist är nämnd, gånge beslutet icke
dess mindre i verkställighet.
21 §.
Laga domstol i fråga, som afses i 4, 5 eller 8 §, vare, ehvad frågan
rörer löst eller fast gods, allmän underrätt i den ort, där godset finnes.
31
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
Domstol, hos hvilken gjorts ansökan, som föranledt god mans tillsättande,
tillkomme ock att upptaga fråga om gode mannens entledigande och om
förordnande af annan i hans ställe.
22 §.
Hvad i denna lag finnes stadgadt äge ej tillämpning i fråga om
ägor, som vid skifte af jord blifvit undantagna för delägarnes allmänna
behof eller eljest äro samfällda för flere fastigheter, de där till någon del
hafva sina ägor åtskilda; ej heller vare i något fall lagens föreskrifter
tillämpliga i afseende å oskift fiskevatten.
Beträffande egendomsgemenskap mellan äkta makar eller delägare i
oskift dödsbo eller dem, som äro i bolag samman eller äro redare i samma
fartyg eller deltaga i samma grufrörelse, gälle hvad därom är särskildt
stadgadt.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 ...
32
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
Bil. Litt. B.
Förslag
till
Lag,
innefattande tillägg till I kap. jordabalken.
Härigenom förordnas, att i 1 kap. jordabalken skall införas en para¬
graf med följande nummer och lydelse:
3 §•
Hafva genom köp, skifte eller gåfva två eller flere samfälldt för-
värfvat fast egendom, och är ej i fångeshandlingen utsatt, huru stor andel
enhvar af dem tillkommer, tage de i egendomen del efter hufvudtalet.
Lag samma vare, där genom testamente fast egendom gifvits till två eller
flere samfälldt, utan att förordnande meddelats, huru stor andel skall
enhvar tillkomma.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 ...
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 86.
33
Bil. Litt. C.
Förslag
till
Lag,
innefattande vissa bestämmelser rörande försäljning af fastighet, däri
omyndig äger del.
Härigenom förordnas som följer:
Har omyndig del i fast egendom, och vill någon delägare, att fastig¬
heten skall i enlighet med lagen om samäganderätt utbjudas till försälj¬
ning å offentlig auktion, göre därom anmälan hos den rätt, hvarunder
förmynderskapet lyder; och höre rätten den omyndiges närmaste fränder,
som i riket äro, så ock förmyndaren, där ej anmälan är af honom gjord.
Finnes försäljningen ej lända till skada för den omyndige, gifve rätten
därtill lof; sätte dock ut ett pris, hvarunder försäljningen ej må, så vidt
den omyndige rörer, äga rum.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 ... .
Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 58 Håft.
5
34
Kungl. Maj tis Nåd. Proposition N:o 86.
Bil. Litt. D.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 94 § skiftesstadgan.
Härigenom förordnas, att 94 § skiftesstadgan skall erhålla följande
ändrade lydelse:
Skall hemman eller hemmansdel, som undergått laga skifte, klyfvas,
då böra därvid samma grunder, som för ägoskiften i allmänhet i denna
stadga äro föreskrifne, iakttagas, dock att underställning till ägodelnings-
rätt i fråga om skiftesantalet icke må äga rum, utan så är, att skiftes¬
mannen och gode männen anse nödigt tilldela någon delägare ett större
antal skiften, än hemmanet vid laga skiftet erhållit, och detta antal där¬
jämte öfverstiger det, som enligt 87 § högst tillåtes. Har hemman eller
hemmansdel, som hörer till ett större skifteslag, kommit i fleres gemen¬
samma ägo, och vill någon delägare, utan att söka laga skifte å hela
skifteslaget, erhålla sin ägolott i den mindre samfälligheten från öfrige
delägares utbruten, vare han därtill berättigad; dock skall i fråga om vits¬
ord till klyfning af hemmansdel gälla hvad därom finnes särskild stadgadt.
Har utbrytningen blifvit af landtmätare efter mätning och ägornas grade¬
ring verkställd, äge den med förrättningen missnöjde att däruti hos ägo-
delningsrätten söka rättelse i den för andra ägoskiften bestämda ordning;
35
Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 86.
dock skall sådan hemmansklyfning ej ligga i vågen för sedermera sökt
laga skifte, och må förty någon fastställelse därå af ägodelningsrätten
icke meddelas.
År hemmansklyfning sökt, och upplyses, att enligt domstols förord¬
nande de ägor, som ansökningen af ser, skola för delägarnes samfällda räk¬
ning utbjudas till försäljning, skall med klyfningen anstå, till dess sig
visat, huruvida försäljning kommer till stånd.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . . .
36
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
Bil. Litt. E.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 29 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmans¬
klyfning, ägostyckning och jordafsöndring.
Härigenom förordnas, att 29 § i lagen den 27 juni 1896 om hem¬
mansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring skall erhålla följande än¬
drade lydelse:
1 mom. Hvad i denna lag är stadgadt om hemman skall med den
inskränkning, som här nedan sägs, gälla äfven om hemmansdel, som genom
hemmansklyfning eller ägostyckning tillkommit, så ock i tillämpliga delar
om hvarje under särskildt nummer i jordeboken upptagen lägenhet, som
ej tillkommit genom afsöndring. Vid ägostyckning å sådan lägenhet skall,
i stället för att mantal åsättes hvarje lott, bestämmas det inbördes för¬
hållande, efter hvilket lotterna skola deltaga i utgörandet af lägenhetens
allmänna utskylder och besvär.
År hemmansdel eller lägenhet, som här afses, till läge och beskaf¬
fenhet sådan, att den företrädesvis ägnar sig till byggnadstomt eller består
dess värde till hufvudsaklig del i vattenfall, fiske eller annan dylik förmån,
eller i byggnader eller andra anläggningar, må ej emot delägares bestri¬
dande klyfning äga rum, där den pröfvas lända honom till förfång.
37
Kungl. Maj:t» Nåd. Proposition N:o 86.
2 mom. I fråga om klyfning och afsöndring skall hvad som gäller
om lägenhet, som ej tillkommit genom afsöndring, jämväl tillämpas å för
alltid afsöndrad lägenhet; dock att från lägenhet, som sist är sagd, ytter¬
ligare afsöndring för alltid må ske utan inskränkning till viss del af ägo¬
vidden.
Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari
19 . . . Hvad här ofvan är föreskrifvet angående klyfning af afsöndrad
lägenhet skall, utan hinder af hvad 31 § af lagen om hemmansklyfning,
ägostyckning och jordafsöndring innehåller angående äldre lägenheter, jäm¬
väl å dem äga tillämpning.
38
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Voxenkollen mån¬
dagen den 30 december 1901
i närvaro af:
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden Claéson,
Palander,
Hammarskjöld.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hammarskjöld anmälde i
underdånighet:
att sedan inom lagbyrån utarbetats förslag till
1) lag om samäganderätt,
2) lag, innefattande tillägg till 1 kap. jordabalken,
3) lag, innefattande vissa bestämmelser rörande försäljning af fastig¬
het, däri omyndig äger del,
4) lag om ändrad lydelse af 94 § skiftesstadgan och
5) lag om ändrad lydelse af 29 § i lagen den 27 juni 1896 om
hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring,
samt Kungl. Maj:t genom note ur protokollet öfver justitiedeparte¬
mentsärenden för den 31 sistlidne maj infordrat landtmäteristyrelsens ut¬
låtande öfver de delar af omförmälda lagförslag, som innefattade ändrin¬
gar i de för ägodelning gällande författningar eller eljest berörde förhål¬
landen, som hade samband med skiftesväsendet, så hade det sålunda in¬
fordrade utlåtandet numera inkommit.
Efter redogörelse för utlåtandets innehåll yttrade departementschefen,
att hvad däri anförts syntes böra föranleda en redaktionell jämkning i 22
§ af förslaget till lag om samäganderätt.
39
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 86.
Sedan departementschefen härefter upplyst sistnämnda jämkade för¬
slag, af den lydelse bil. litt. B vid detta protokoll utvisar, hemställde han
i underdånighet att öfver såväl detta förslag som öfriga fyra ofvan om-
förmälda lagförslag, hvilka under litt. B-E äro bifogade protokollet för
den 31 sistlidne maj, högsta domstolens utlåtande måtte, för det ändamål
§ 87 regeringsformen oinförmäler, genom note ur protokollet inhämtas och
därvid tillika öfverlämnas utdrag af protokollet för den 31 sistlidne maj.
Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna
bifall.
Ur protokollet
Gustaf Tottie.
40
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
Bil. lätt. B.
Förslag
till
Lag
om samäganderätt.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Aro två eller flere samfälldt ägare af fastighet eller lös sak, må
de ej annorledes än i förening öfver godset förfoga.
öfver sin lott i godset äge enhvar delägare med laga verkan förfoga.
2 §•
o
Åtgärd, som rörer godsets förvaltning, må ej vidtagas, utan att samt¬
liga delägare äro därom ense. Tarfvas för godsets bevarande åtgärd, som
ej tål uppskof, och är någon delägare i följd af sjukdom, frånvaro eller
annan orsak ur stånd att i åtgärden deltaga, må den af öfrige del¬
ägare vidtagas.
3 §•
Ej må någon delägare utan de öfriges samtycke godset nyttja.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
41
4 §•
Kunna ej delägame enas i viss fråga, som angår godsets förvalt¬
ning eller nyttjande, äge på ansökan af delägare rätten efter omständig¬
heterna skilja dem emellan. Finner rätten åtgärd i förvaltningen böra
vidtagas, uppdrage rätten åt delägare eller annan att i egenskap af god
man åtgärden utföra.
5 §•
Yppas mellan delägarne stadigvarande oenighet rörande godsets för¬
valtning eller nyttjande, och finnes i följd däraf någon delägare utan eget
förvållande lida synnerligt men, äge på ansökan af sådan delägare rätten
förordna, att godset under viss tid skall omhänderhafvas af god man, som
af rätten utses.
6 §•
Den, som enligt 5 § blifvit utsedd till god man, åligger att godset
till delägarnes samfällda bästa förvalta. Vill han godset bortlega, äge makt
dertill, dock ej för längre tid än förordnandet afser eller, där fråga är om
fast egendom, till den fardag, som infaller näst efter det sagda tid gått
till ända.
Behållen afkastning af godset varde af gode mannen för hvarje
år mellan ägarne fördelad.
7 §•
Varda före utgången af den tid, gode mannens förordnande afser,
delägarne ense att återtaga förvaltningen af godset, göre därom anmälan
hos gode mannen, och vare, där det skett, förordnandet förfallet.
Har godset blifvit för gemensam räkning försåldt eller någon del¬
ägare löst de andre ut eller gemenskapen annorledes upphört, vare ock
förordnandet förfallet.
Bih. till Piksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 58 FTäft.
6
42
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
8 §•
I de fall, då enligt 5 § delägare i samfälldt gods är berättigad att
påkalla tillsättande af god man för godsets förvaltning, äge han ock hos
rätten söka, att det för gemensam räkning utbjudes till försäljning å offent¬
lig auktion; dock att, där fråga är om fast egendom, hvari omyndig har
del, förordnande om egendomens utbjudande ej må meddelas, med mindre
den rätt, hvarunder förmynderskapet lyder, gifver lof till försäljningen.
9 §•
Är samfälld fastighet sådan, att tillämpning af föreskrifterna om
hemmansklyfning kan ifrågakomma, och har delägare i fastigheten väckt
fråga om fastighetens försäljning; vill annan delägare att gemenskapen
skall upplösas genom klyfning, gifve det till känna, innan ansökningen
varder af första domstol afgjord. Upplyses, att klyfning blifvit i laga
ordning sökt, läte rätten frågan om försäljning hvila, till dess sig visat,
huruvida på den ansökan klyfning kommer till stånd; är ej ansökan om
klyfning gjord, gifve rätten nödig tid därtill. Kommer någon i högre
rätt och visar, att klyfning blifvit sökt, må fastigheten ändock gå till för¬
säljning, ehvad klyfningen kommer till stånd eller icke.
10 §.
Förordnar rätten, att gods skall utbjudas till försäljning å offentlig
auktion, namne rätten en god man att ombesörja auktionen och fördela
köpeskillingen.
11 §•
I sammanhang med förordnande om offentlig auktion bestämme
rätten ock, där sådant af någon delägare yrkas, ett pris, hvarunder godset
ej må försäljas. I öfrigt varde försäljningsvillkoren bestämda af gode
mannen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
43
12 §.
Auktion, hvarom i denna lag är fråga, skall, efter det laga kraft
åkommit rättens beslut om auktionen, hållas så snart ske kan; dock att,
där någon delägare är i konkurstillstånd försatt, gode mannen ej äger makt
att godset försälja, så länge sagde delägares lott tillhör konkursboet.
13 §.
Gode mannen dragé försorg, att försäljningsvillkoren äfvensom tid
och ort för auktionen varda på lämpligt sätt kungjorda.
14 §.
Äro samtlige delägare vid auktionen tillstädes och varda de öfverens
om antagande eller förkastande af anbud, som å auktionen göres, skall
vid deras beslut bero. Eljest galle högsta anbudet såsom antaget, där det
ej understiger pris, som enligt 11 § må vara af rätten utsatt. År fråga
om fastighet, hvari omyndig har del, skall i hvarje fall lända till efter¬
rättelse hvad om priset må vara bestämdt af den domstol, hvarunder
förmynderskapet lyder.
15 §.
Har auktion ej ledt till försäljning af det samfällda godset, föranstalte
gode mannen ofördröjligen om ny auktion. Kommer ej heller därvid för¬
säljning till stånd, vare frågan om försäljning förfallen.
16 §.
Hafva, efter det förordnande om auktion meddelats, delägarne träffat
öfverenskommelse om auktionens inställande, gifve det gode mannen till
känna; och vare, där det skett, förordnandet förfallet.
44
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 86.
17 §.
Kostnad för förvaltning af samfälldt gods, så ock för auktion, som i
denna lag afses, skola samtlige delägare vidkännas, enhvar i förhållande
till sin lott.
18 §.
Hvad i 18 kap. handelsbalken är för syssloman stadgadt i fråga
om ansvarighet och redovisning, så ock om arfvode och ersättning för kost¬
nader, skall gälla äfven för god man, som i denna lag afses.
19 §.
Ej må någon till god man förordnas, utan att han därtill samtyckt.
Vill den, som är till god man förordnad, befattningen frånträda och gitter
han visa skälig orsak; varde af rätten entledigad. På ansökan af delägare
äge ock rätten entlediga god man, när skäl därtill äro.
Varder god man på egen anmälan eller delägares ansökan entledigad,
förordne rätten annan i hans ställe. Har god man aflidit och varder det
af delägare anmäldt hos rätten, skall ock annan god man förordnas.
20 §.
Beslut om förordnande eller entledigande af god man, som i 5 §
sägs, gånge utan hinder af förd klagan i verkställighet.
År god man förordnad att ombesörja auktion, hvarom i denna lag
är fråga, och har rättens beslut om auktionen vunnit laga kraft, träde
gode mannen till sin befattning utan hinder däraf, att klagan föres öfver
det beslut, hvarigenom han förordnats. Föres klagan öfver beslut, hvar¬
igenom rätten entledigat god man, som sist är nämnd, gånge beslutet icke
dess mindre i verkställighet.
21 §.
Laga domstol i fråga, som afses i 4, 5 eller 8 §, vare, ehvad frågan
rörer löst eller fast gods, allmän underrätt i den ort, där godset finnes.
45
Kungl. May.ta Nåd. Proposition N:o 86.
Domstol, hos hvilken gjorts ansökan, som föranledt god mans tillsättande,
tillkomme ock att upptaga fråga om gode mannens entledigande och om
förordnande af annan i hans ställe.
22 §.
Hvad i denna lag finnes stadgadt äge ej tillämpning i fråga om
ägor, som vid skifte af jord blifvit undantagna för delägarnes allmänna
behof eller eljest äro samfällda för flere fastigheter, de där till någon del
hafva sina ägor genom skifte eller eljest åtskilda; ej heller vare i något
fall lagens föreskrifter tillämpliga i afseende å oskift fiskevatten.
Beträffande egendomsgemenskap mellan äkta makar eller delägare i
oskift dödsbo eller dem, som äro i bolag samman eller äro redare i samma
fartyg eller deltaga i samma grufrörelse, galle hvad därom är särskildt
stadgadt.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . .. .
46
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts
högsta domstol onsdagen den 22 april 1903.
Andra rummet.
Närvarande:
Justitieråden Carlson,
WlJKANDER,
Hellström,
Billing,
Quensel.
Sedan, jämlikt högsta domstolens beslut den 11 april 1902, hand¬
lingarna rörande de till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande
öfverlämnade förslag till lag om samäganderätt, till lag, innefattande
tillägg till . 1 kap. jordabalken, till lag, innefattande vissa bestämmelser
rörande försäljning af fastighet, däri omyndig äger del, till lag om ändrad
lydelse af 94 § skiftesstadgan och till lag om ändrad lydelse af 29 § i
lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jord-
afsöndring cirkulerat mellan högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter,
som, jämte justitieråden Afzelius och Ramstedt, hvilka numera afgått från
ämbetet, öfvervarit föredragningen af förslagen, företogs nu detta ärende
till slutlig behandling; varande förslagen bilagda detta protokoll,
öfver förslagen afgåfvos följande yttranden:
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 86.
47
l:o.
Förslag till lag om samäganderätt.
Rörande förslaget i dess helhet yttrade justitierådet Quensel:
»Med sam äganderättens begrepp och väsen öfverensstämmer utan
tvifvel bäst, att ingen åtgärd angående godset i dess helhet vidtages, med
mindre samtliga delägare äro därom ense. Men då ett ovillkorligt genom¬
förande af denna grundsats skulle innebära, att en delägare kunde be¬
röfva sina meddelägare allt gagn af godset och till och med föranleda
dess förstörande, måste grundsatsen modifieras, så att, då enighet mellan
delägarne ej längre förefinnes, möjlighet öppnas att på annan väg reglera
förhållandet dem emellan.
Den utväg, som härvid i den utländska lagstiftningen i främsta
rummet kommit i betraktande, är medgifvande åt delägare att fordra
gemenskapens upplösande. En sådan rätt är visserligen äfven i det re¬
mitterade förslaget erkänd men, så att säga, endast i sista hand samt
under sådana förutsättningar och med sådana begränsningar, att förslaget
kan anses ådagalägga en sträfvan att så länge som möjligt hindra gemen¬
skapens upplösande, där det ej kan ernås på frivillighetens väg.
För vår hittills gällande lagstiftning förefaller tanken att i ekono¬
miskt afseende sammanlänka individerna mot deras vilja tämligen främ¬
mande. I fråga om arf må den skifta, som vill, bolagsman kan utträda
ur bolaget eller fordra dess upplösning, delägare i oskift fastighet å landet
har skiftesvitsord. Vid sådant förhållande torde man kunna ifrågasätta,
huruvida i själfva verket, på sätt i motiven anföres, en obetingad rätt till
tvångsförsäljning af gemensamt gods — den enda form för upplösning,
förslaget känner i fråga om annan samegendom än fastighet å landet —
skulle alltför skarpt bryta med den rättsuppfattning, som hos oss hittills
varit rådande. I motiven tillägges visserligen, att det ej får förbises, att
tillämpningen af det ovillkorliga vitsordet till gemenskapens upplösning
genom försäljning innebär ett vida starkare ingrepp i den enskildes rätt
att själfständigt besluta om sin egendom än samäganderättens upphäfvande
genom delning af godset. Men häremot må erinras, att ingreppet i sam-
ägarens berörda rätt dock aldrig blir så starkt som just under samägande¬
rättens bestånd.
Härtill kommer, att samäganderätten i de flesta fall till sin upp¬
komst hvilar på annan grund än den frivilliga öfverenskommelsens.
48
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
O
Åtminstone beträffande fastighet i stad och lösegendom lärer den merendels
leda sitt ursprung från arf, gåfva eller testamente. I sådana fall fram¬
står desto bjärtare obilligheten af att betaga en delägare möjlighet att
frigöra sig från den påtvungna egendomsgemenskapen, äfven om det för
honom vore af yttersta vikt, att den förmögenhet, som motsvarar hans
andel i den gemensamma egendomen, frigöres för att på annat sätt an¬
vändas, och han i saknad af utväg härtill såge sig i ekonomiskt afseende
förlamad.
Vidare lärer erfarenheten gifva vid handen, att beträffande sam-
egendom förvaltningen, bunden af alla delägarnes vilja i fråga om hvarje
åtgärd eller måhända öfverlämnad i händer, där förutsättningarna äro
tvifvelaktiga för ett rätt tillvaratagande af samtliga delägares intressen,
lätt blir mindre ändamålsenlig och föga fruktbärande.
Förnekas kan ej heller, att samäganderätten till sin natur är sär-
skildt ägnad att framkalla fara för uppkomsten af tvistigheter mellan
delägarne.
Enligt förslaget kan gemenskapens upplösande framtvingas endast
under förutsättning, att mellan delägarne yppas stadigvarande oenighet
rörande godsets förvaltning och nyttjande, att i följd däraf någon del¬
ägare finnes utan eget förvållande lida synnerligt men, och att sådan del¬
ägare hos rätten söker, att godset må för gemensam räkning utbjudas till
försäljning å offentlig auktion. Med uppställande af dessa villkor har af-
sikten varit, bland annat, att betaga den delägare, som är vällande till
oenigheten, rätt att påfordra gemenskapens upplösande. Där i själfva
verket annan oenighet ej råder än beträffande frågan, huruvida gemen¬
skapen skall upplösas eller icke, lämnar förslaget således ej utväg för den,
som önskar upplösning, att framtvinga densamma. Om han för sådant
ändamål åstadkomme oenighet i den ena förvaltningsfrågan efter den andra,
till dess oenigheten kunde anses stadigvarande, blefve han utan tvifvel
såsom vållande till densamma afvisad, om han påyrkade gemenskapens
upplösande men sådant af de andra delägarne bestredes. I stället skulle
han på de senares yrkande kunna blifva underkastad godsets förvaltning
genom god man. Men sistnämnda anordning innebär, enligt min mening,
framför allt ett så starkt ingrepp i den enskildes rätt att råda öfver sin
egendom, att det icke bör tillstädjas i annat fall, än där samtliga del¬
ägare föredraga en sådan förvaltning framför gemenskapens upplösande.
Mot förslagets bestämmelser i ifrågavarande hänseende synes mig
ock kunna med fog anmärkas, att de förutsätta en för delägarne mot¬
bjudande och för rätten synnerligt vansklig undersökning, huruvida oenig¬
heten är stadigvarande och hvem som är vållande till densamma.
Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 86.
49
Det synes mig därför, att förslagets bestämmelser i denna del ej
äro tillfredsställande, utan att fastmera allt pekar på rättvisan och billig¬
heten af ofvannämnda i den utländska lagstiftningen genomförda grund¬
sats, att, där en delägare ej längre vill kvarstå i gemenskapen, han äger
påfordra densammas upplösande.
Häraf följer dock icke, att föreskrifter kunna undvaras, huru vid
oenighet under gemenskapens bestånd skall förfaras.
Ty för det första kan rätten att fordra upplösning ej göras alldeles
ovillkorlig. Under vissa förhållanden skulle den alltför uppenbart strida
mot samtliga delägares välförstådda intresse och därför medföra alltför
stor obillighet mot dem, som önska gemenskapens bibehållande. En viss
befogenhet att, där synnerligen viktiga skäl tala mot upplösning, mot¬
sätta sig densamma, synes därför ej kunna delägarne förvägras.
Vidare är väl att förutse, att ett obetingadt vitsord till gemen¬
skapens upplösande skall visa sig innebära en kraftig maning för de del¬
ägare, som ej önska upplösning, att afhålla sig från oskälig tredska och
sålunda utgöra ett medel att befrämja en endräktig förvaltning; men
möjligheten kvarstår dock alltid, att oenighet mellan delägarne upp¬
kommer, utan att därför någon af dem önskar gemenskapens upplösning.
De kunna alla vara ense därom, att hvarje delägares intresse bäst till¬
godoses med gemenskapens bibehållande, på hvilket sätt de tvistiga frågorna
än blifva afgjorda, och hvarje delägare kan sålunda vara mera benägen
att underordna sin åsikt de öfrigas mening än afstå från den fördel,
samäganderättens bibehållande under förhandenvarande omständigheter
medför.
För sådana fall bör lagstiftningen bereda delägarne möjlighet att
ordna de tvistiga frågorna utan gemenskapens upplösande.
Därest principiellt upplösningsvitsord medgifves och sålunda en mot¬
vikt mot flertalets förtryck beredes, synes mig intet oöfverkomligt hinder
möta att, såsom i flera utländska lagstiftningar skett, låta beslut af en
majoritet bland delägarne, beräknad efter andelarnas storlek, blifva för
alla delägarne bindande, dock under vissa villkor med afseende å be¬
slutens innehåll, hvilket ej bör få äfventyra äganderättens bestånd eller
sträcka sig utöfver en vanlig med godsets natur öfverensstämmande för¬
valtning.
Men äfven om majoritetsbesluten blefve inom vissa gränser erkända,
kunde domstols afgörande af tvistefrågor under gemenskapens bibehållande
för en del fall ej undvaras, nämligen där majoritet ej kunde åstadkommas,
eller där tvistefrågan läge utom majoritetens beslutanderätt och därför
antingen ej blefve föremål för densamma eller ock af majoriteten af-
Bih. till Piksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 58 Häft. 7
50
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
gjordes men af någon delägare hänskötes till rätten under förmenande,
att majoriteten öfverskridit sin befogenhet. Härvid måste domstols med¬
verkan anlitas.
För rättens kompetens att inskrida synes förslaget uppdragit trängre
gränser, än dess ståndpunkt i öfrigt fordrar. I förslaget skiljes nämligen
mellan åtgärder, som äro att hänföra till förfogande, å ena, samt sådana,
som äro att anse såsom förvaltning eller nyttjande, å andra sidan, och
endast den oenighet, som rör förvaltning eller nyttjande, kan föranleda
rättens mellankomst. Under begreppet förfoga falla emellertid enligt
motiven alla åtgärder, hvarigenom äganderätten upphör eller i sin ut¬
öfning begränsas. Då till sistnämnda slag af åtgärder lärer få räknas upp¬
låtande af panträtt, nyttjanderätt, besittningsrätt, servitut och afkomsträtt,
hafva således jämväl andra arter af förfogande än sådana, hvarigenom
äganderätten skulle afhändas eller äfventyras, gjorts ovillkorligen beroende
af delägarnes enstämmiga vilja. Detta torde dock vara att gå längre, än
omsorgen om gemenskapens bibehållande kräfver eller på annan grund
kan fordras; och särskildt i fråga om upplåtande af nyttjanderätt synes
krafvet på ett enstämmigt beslut kunna blifva ödesdigert.
Medgifves upplösningsvitsord, böra inga betänkligheter möta mot att
rättens afgörande påkallas i hvarje slags tvistefråga, som till densamma
hänskjutes.
I fråga om arten af de medel, som skulle stå rätten till buds för
afhjälpande af uppkommen oenighet, anvisar förslaget ett skiljande efter
omständigheterna i viss fråga, uppdragande åt viss person att vidtaga
åtgärd i förvaltningen, förordnande af god man att omhänderhafva godset
samt bestämmande, att godset skall å offentlig auktion försäljas.
Enligt motiven hafva föreskrifter om delning in natura af lös sak
ansetts sakna praktisk betydelse, då sådan helt visst ty förutan komme
till stånd, där den lämpligen kunde ifrågakomma. Naturadelning skulle
således vara utesluten, med mindre delägarne därom enades. Då emellertid
fall kunna tänkas, där rättens påbud om naturadelning äfven mot del¬
ägares bestridande vore på sin plats, synes befogenhet att därom förordna
böra åt rätten inrymmas. Ett annat sätt för upplösning, som stundom
kunde anses ändamålsenligt och därför borde kunna af rätten föreskrifvas,
vore, att en delägare förpliktades och berättigades att utlösa de andra.
Då, på sätt redan ofvan vidrörts, rättens val mellan den ena eller
andra af de anvisade åtgärderna enligt förslaget förutsätter en pröfning
af vissa omständigheter, hvilken med hänsyn till dess grannlaga och svår¬
lösta beskaffenhet om möjligt bör undvikas, vill det synas, som borde de
i förslaget uppdragna gränser för rättens befogenhet att välja medel till
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Hd.
51
oenighetens afhjälpande i väsentlig mån eftergifvas, helst någon tara icke
kan anses förknippad därmed, att eu friare pröfning i detta afseende åt
rätten anförtros.
Af det anförda framgår, att jag anser en lagstiftning i förevarande
ämne böra, till sina hufvuddrag så anordnas, att för åtgärd angående sam-
fälldt gods erfordras samtlige delägarnes eller i vissa frågor majoritetens
beslut, och att, där sådant ej kan åstadkommas, frågan hänskjutes till
rätten, som i främsta rummet, där så af någon delägare yrkas och ej
synnerligen viktiga skäl däremot möta, beslutar gemenskapens upplösande
vare sig medelst naturadelning, utlösen eller försäljning, eller ock efter
omständigheterna och fritt bepröfvande afgör tvistefråga, föreskrifver viss
åtgärd eller förordnar om godsets förvaltning för gemensam räkning.
Beträffande förslagets allmänna grunder synes mig slutligen böra
uttalas en farhåga, att svårlösta rättsfrågor kunna uppstå i följd af för¬
slagets tystnad ej mindre angående spörsmålet, i hvad mån ett af delägarne
ingånget aftal eller eu af rätten i tvistefråga dem emellan meddelad dom
blir för ny delägare bindande, än äfven rörande delägarnes rättsförhållan¬
den i allmänhet i deras ställning till tredje man.»
Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Wijkander och Hell¬
ström förenade sig, anförde:
»Såsom i det af föredragande departementschefen afgifna yttrande
framhålles lärer af samäganderättens natur följa den regeln, att åtgärder,
hvilka afse det samfällda godset i dess helhet, måste, där ej annat blifvit
genom aftal eller i lag bestämdt, grunda sig å alla delägarnes samman¬
stämmande vilja. Tydligt är emellertid, att ett obetingadt fasthållande af
denna grundsats leder till orimliga och fullkomligt olidliga konsekvenser,
i det att en delägare af oförstånd, egennyttiga biafsikter eller annan beve¬
kelsegrund skulle vara i stånd att till* stort förfång för sina samägare
hindra all verksamhet för godsets vård och begagnande.
För afhjälpande af dessa svåra olägenheter hafva därföre i de främ¬
mande rättssystem, som upptaga bestämmelser i förevarande ämne, hvarje¬
handa utvägar anlitats. Ett medel, som i detta hänseende på vissa håll
blifvit försökt, är att gifva giltighet åt beslut, som en majoritet af del¬
ägarne fattat; en annan utväg, som ock pröfvats, är att åt hvarje delägare
inrymma rätt att inom vissa gränser, oberoende af de öfriges samtycke,
nyttja godset eller vidtaga förvaltningsåtgärder i afseende å detsamma.
Det remitterade förslaget har — om man bortser från den speciella bestäm¬
melsen i sista punkten af 2 § — icke följt dessa föredömen, och detta,
enligt min uppfattning, med rätta. Om det än bör inedgifvas, att i vissa
fall och under vissa förutsättningar majoritetens beslutanderätt kan erbjuda
52
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
en enkel och praktisk lösning, så är denna utväg dock förenad med så
stora vådor och kräfver så noggranna och omfattande begränsningar, att
jag för min del ej kan förorda att något försök att i denna riktning lösa
frågan göres, åtminstone ej vid ett lagstiftningsarbete af så begränsad
räckvidd som det föreliggande. Hvad åter angår den senare af ofvan an-
gifna utvägar, så torde utan svårighet inses, att densamma erbjuder hart
när olösliga svårigheter och i allt fall föga gagnar, för så vidt man näm¬
ligen, såsom mig synes oundgängligt vara, vill fasthålla hvarje samägares
rätt att med laga verkan inlägga förbud mot åtgärd, som af annan del¬
ägare i afseende å godsets förvaltande eller nyttjande vidtages eller plan-
lägges.
En annan jämförelsevis mera ändamålsenlig utväg att slita upp¬
komna tvistigheter mellan samägare är att hänvisa den, som sådant önskar,
till domstols afgörande, och detta efter omständigheterna antingen så, att
domstolen meddelar bestämmelse rörande viss tvistefråga, eller ock på det
sätt, att domstolen förordnar god man — inom eller utom samägarnes
krets — att förvalta godset tills vidare eller under bestämd tid. Utan
tvifvel kan det mången gång, då det gäller någon viktigare förvaltnings¬
fråga, t. ex. huruvida nybyggnad skall verkställas eller ej, vara ganska
lämpligt att lämna afgörandet åt domstolen. Men det är, enligt hvad
erfarenheten visar, vanligt att, då en gång oenighet mellan samägare upp¬
kommit, denna ej stannar vid någon enstaka fråga; och uppenbarligen är
det ur både det allmännas och delägarnes synpunkt synnerligen olämpligt
att vid fortsatt oenighet taga domstol i anspråk för ordnandet af enskild
egendomsförvaltning. I hvarje händelse skulle det, för att på denna väg
vinna tillfredsställande resultat annat än i enstaka undantagsfall, erfordras
en vida snabbare rättsskipning än förhållandena åtminstone på många orter
här i riket medgifva.
Domstols förordnande af god man att förvalta egendomen är visser¬
ligen ett mycket verksamt medel att råda bot på delägarnes inbördes miss-
hälligheter. Men enligt min tanke bör icke heller denna utväg anlitas
annat än i undantagsfall och då bättre medel ej stå till förfogande, och
detta redan därföre att densamma innebär ett alltför våldsamt ingrepp i
de befogenheter äganderätten i allmänhet medför, för att skäligen böra
begagnas i större utsträckning än oundgängligen nödigt är. Särskilt sy¬
nes mig den omständigheten, att i många fall gode mannen ej kan full¬
göra sitt värf utan att ådraga delägarne förpliktelser, ägnad att mana till
synnerlig betänksamhet.
Om det således villigt medgifves, att under vissa omständigheter
domstolens ingripande i egendomsförvaltningen kan vara ändamålsenligt
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
53
och stundom till och med oundgängligt, synes det dock svårligen kunna
bestridas, att frågan på denna väg allenast i högst ofullkomlig mån kan
vinna sin lösning.
Det torde ock vara insikten härom, som föranleda att inom främ¬
mande lagstiftningar såsom det främsta och kraftigaste botemedlet anvi¬
sats rätt för delägare att, när han så önskar, påkalla upplösning af sam-
egendomsförhållandet genom godsets försäljning, därvid man ock utgått
från den uppfattningen, att blotta tillvaron af en dylik rätt måste synner¬
ligen verksamt bidraga till att dämpa uppkommande stridigheter samägarne
emellan. I motsats till den ståndpunkt, som främmande rättssystem så¬
lunda allmänneligen intaga, framträder i det remitterade förslaget en syn¬
bar sträfvan att i det längsta, äfven emot vissa delägares bestridande,
bibehålla godset under samäganderätt. I förslaget har nämligen rätten att
framtvinga försäljning af samfälldt gods och köpeskillingens fördelning —
den enda form för upplösning, som, i fråga om annan egendom än jord
på landet, enligt förslaget skulle stå till buds — gjorts beroende däraf
att den, som vill upplösning, lyckas i sin ofta vanskliga och mindre till¬
talande uppgift att åstadkomma nöjaktig bevisning därom, att stadigvarande
oenighet rörande godsets förvaltning yppats mellan delägarne och att sökan¬
den i följd däraf utan eget förvållande lider synnerligt men.
Såsom skäl för den ståndpunkt, som i förslaget intagits, har före¬
dragande departementschefen anmärkt, att införande af en obetingad rätt
till tvångsförsäljning af gemensamt gods skulle alltför skarpt bryta med
den rättsuppfattning, som hos oss hittills varit rådande. Huruvida en all¬
män och fast rättsuppfattning i detta hänseende inom vårt land gifvit sig
tillkänna, därom tilltror jag mig väl icke att fälla något omdöme. Men,
såsom redan af justitierådet Quensel anmärkts, lärer förhållandet dock vara
att i afseende å de former af samäganderätt, som gjorts till föremål för
särskild reglering i vår rätt, skiftesvitsord för den, som skifta vill, är
regel, ej undantag, och detta till och med i sådana fall, där, såsom i han¬
delsbolag, samfälligheten uppkommit i följd af delägarnes eget fria aftal.
Då den rena samäganderätten i allmänhet ej grundar sig på någon
öfverenskommelse mellan delägarne, utan härrör åt omständigheter, som
äro oberoende af deras vilja, synes det ur principiell synpunkt föga billigt
att en delägare nödgas mot sin vilja kvarstå i ett dylikt rättsförhållande,
hvaraf enligt alla tiders erfarenheter med lätthet alstras tvister och obehag
af alla slag. I de fall, då en delning in natura af det samfällda godset
lämpligen kan äga rum, synes det ock knappast vålla några betänkligheter
att medgifva delägare ovillkorlig rätt att närsomhelst påfordra dylik del¬
ning. Men de fall, då naturadelning låter sig verkställa, äro jämförelse¬
vis sällsynta och under vanliga förhållanden kan — där ej efter aftal ut-
54
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
lösen äger ruin — upplösning af samäg anderätten åvägabringas endast
därigenom att godset försäljes. Det skall ej förnekas, att mycket afsevärda
betänkligheter resa sig mot att lämna delägare ovillkorlig rätt att under
alla förhållanden påfordra godsets realisation. Konjunkturerna kunna vara
sådana, att försäljningen må antagas blifva förlust-bringande. Eller ock
kan det hända, att en kapitalstark delägare, för att ensam komma i besitt¬
ning af godset, påkallar realisation i ett ögonblick, då han vet meddel-
ägarne vara urståndsätta att tillbörligt bevaka sin rätt. Lagstiftningen
lärer emellertid icke sakna inedql att åtminstone i väsentlig mån bryta
udden af dessa betänkligheter. Åt domstolen torde nämligen böra med-
gifvas rätt, ej blott, på sätt förslaget innehåller, att efter yrkande af någon
delägare utsätta ett minimipris, hvarunder godset ej må försäljas, utan
ock, om synnerliga skäl därtill äro, vägra försäljning för det dåvarande.
För min del anser jag sålunda, att en lagstiftning i ämnet bör
byggas på grundvalen af den principen, att hvarje delägare i sa infall dt
gods äger ett allenast i nyssanmärkta hänseenden begränsad! vitsord att
påkalla samfällighetens upplösning genom godsets försäljning.»
Justitierådet Carlson utlät sig: »Enligt 22 § i den föreslagna lagen
är densamma icke afsedd att tillämpas å samäganderätt emellan bolags¬
män, utan skall om sådan samäganderätt gälla hvad därom är särskild!
stadgadt.
Det förhållande, som äger rum emellan delägare i ett enkelt bolag,
sadant, detta begrepp bestämmes i bolagslagen, står emellertid så nära deri
samäganderätt, som afses i förslaget, att det knappast torde vara möjligt
att uppdraga en bestämd gräns dem emellan. Visserligen förutsätter bolags¬
förhållandet ett aftal emellan delägarne angående ett visst företag eller
fortsatt verksamhet, men detta aftal kan vara så ofullständigt, att det en¬
dast i ringa mån kan tjäna såsom norm för delägarnes verksamhet. A
andra sidan kan under beståndet af en samäganderätt, som uppkommit
utan bolagsaftal, hafva ingåtts öfverenskommelse rörande egendomens an¬
vändning eller träffats anordning, som förutsätter en sådan öfverenskom¬
melse. Under sådana förhållanden lärer det ofta blifva svårt för delägarne
själfva att afgöra, huruvida samäganderätten äger rum i bolag eller icke,
och för den utanför stående tredje mannen ter sig saken lika i båda fallen.
Det vore därför, enligt min mening, önskligt, att dessa rättsförhållanden
bestämdes genom samma eller väsentligen lika stadganden.
Jämför man nu den del af bolagslagen, som äger tillämpning å
enkla bolag, med den föreslagna lagen om samäganderätt, finner man, att
afsevärda skiljaktigheter förefinnas emellan, å ena sidan, bolagslagens stad¬
ganden om delägarnes inbördes rättigheter och skyldigheter under bolagets
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o <V6‘. 55
bestånd, om bolagsmännens förhållande till tredje man samt om rätt för
bolagsman att påkalla bolagets upplösning och, å andra sidan, bestämmel¬
serna rörande likartade frågor i 1—3, 17 och 18 §§ af den föreslagna
lagen. Dessa skiljaktigheter synas mig endast till eu ringa del betingas
af tillvaron eller frånvaron af ett bolagsaftal. Den föreslagna lagen inne¬
håller därjämte bestämmelser om sättet att slita tvister emellan delägarne
rörande förvaltningen och om tvångsåtgärder för att bringa upplösningen
af gemensamheten till verkställighet. Stadganden i dessa hänseenden fin¬
nas icke i bolagslagen — vare sig för enkla bolag eller för handelsbolag
— ehuru behofvet af sådana torde vara lika stort i båda fallen.
På grund af hvad jag nu anfört anser jag, att det ämne, förslaget
afser, bör tagas under förnyad behandling i sammanhang med öfverseende
och fullständigande af lagstiftningen om enkla bolag.»
1-3 §§.
Justitierådet Quensel anförde: »Det kan ifrågasättas, huruvida ej den
föreslagna lagens tillämplighetsområde för starkt begränsats, då därifrån
uteslutits allt, som ej är att hänföra till fastighet eller lös sak. Särskildt
i fråga om arffallna obligationer eller därmed jämförliga handlingar låter
uppkomst af samäganderätt lätt tänka sig, och svårt är att inse, hvarför
ej lagens bestämmelser skulle äfven därå kunna tillämpas.
I de tre första paragraferna behandlas hvart för sig begreppen för¬
foga, förvalta och nyttja. Ett strängt åtskiljande af dessa begrepp före¬
faller desto mera olämpligt, som fasta gränser mellan dem svårligen kunna
dragas och hufvudsakligen samma regel för dem alla i dessa paragrafer
uppställts. Att jag ej anser denna artskillnad behöfva med afseende å
innehållet i de närmast följande paragraferna upprätthållas, framgår af
hvad jag angående förslagets allmänna grunder redan anfört. De tre första
paragraferna synas därför kunna sammanföras till en, däri uttalas, att hvarje
delägare väl må förfoga öfver sin lott i godset, men angående godset i
dess helhet införes ett stadgande, som — med den jämkning ett erkän¬
nande af majoritetsbeslut må föranleda — mera närmar sig bestämmelsen
angående förvaltningen i enkelt bolag, hvilken rättsform onekligen står
samäganderätten närmast. Därvid kunde lämpligen framhållas några af
de väsentligare slagen af ifrågakommande åtgärder, utan att dessa, under¬
kastades den strängt dogmatiska begränsning, som med förslaget svnes
åsyftad.»
56
Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 86.
Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Wijkander och Hell¬
ström instämde, yttrade:
»Den princip, som är grundläggande för uppfattningen af den rena
samäganderättens väsen, nämligen att, på sätt i motiven framhålles, en¬
hvar af sainägarne äger en bestämd andel i det samfällda godset, synes
ej vara med erforderlig tydlighet uttryckt i förslaget. I detta hänseende
torde nämligen den i 1 § upptagna regeln, att enhvar delägare äger med
laga verkan förfoga öfver sin lott i godset, ej vara tillfyllest. Denna
regel, som för öfrigt lärer vara öfverflödig att uttala beträffande förhål¬
landet mellan samägare med bestämda lotter, kan näppeligen anses fullt
tydligt angifva, att förhållandet alltid skall vara af denna art. Det torde
därför vara lämpligt, att förslaget inledes med ett stadgande, som fast¬
slår denna grundtanke, i sammanhang hvarmed också torde böra fram¬
hållas, att lotterna sinsemellan måste anses lika, där ej annat förhållande
kan styrkas.
Då grundsatsen i dessa §§ är densamma och fasta gränser mellan
begreppen 'förfoga’, 'förvalta' och 'nyttja' svårligen kunna uppdragas,
delar jag justitierådet Quensels mening, att ifrågavarande §§ lämpligen
böra sammanföras till ett stadgande. Därjämte synes det mig vara önsk¬
värd^ att bestämmelsen i fråga om godsets nyttjande i någon mån mild¬
ras, t. ex. genom ett närmande till den affattning, som i 10 § af lag om
rätt till fiske den 27 juni 1896 blifvit använd i fråga om rätt att nyttja
oskift fiskevatten.»
Justitierådet Carlson ansåg likaledes, att lagens tillämpningsområde
borde tydligare angifvas, samt åberopade i öfrigt hvad han förut anfört.
4 §•
Justitierådet Carlson yttrade: »Enligt min mening bör man, till led¬
ning för såväl delägarne själfve som domaren, i lagen angifva vissa all¬
männa grunder för ordnande af förvaltning af egendomen, därest delägarne
icke annorlunda öfverenskomma. Till en förvaltning efter dessa grunder
bör hvarje delägare, äfven utan föregående pröfning af domstol, vara skyl¬
dig att lämna sin medverkan vid påföljd att eljest hålla öfrige delägare
skadeslösa. Hufvudregeln bör vara, att egendomen, om ej annorlunda öfver-
enskommits, skall brukas så, som dylik egendom i allmänhet brukas. Men
en annan lika viktig grundsats bör vara, att delägare icke må tvingas till
andra utgifter än sådana, som äro nödiga, och sålunda icke vara skyldig
att inlåta sig på företag, som väl kunna beräknas i framtiden medföra
57
Kungi. Maj:In Nåd. Proposition No Sb'.
vinst, men dock under ogynnsamma förhållanden kunna sluta med förlust,
såsom bebyggande af en tomt, anläggning af vattenverk, vattenafledning,
öfvertagande af en utarrenderad fastighet till eget bruk in. m. Dessa
grunder böra gälla äfven för den förvaltning, god man, som förordnas
enligt 5 §, har att ombesörja.»
5 §•
Justitierådet Quensel utlät sig: »Enligt denna paragraf kan ej, såsom
då fråga är allenast om vidtagande af viss åtgärd, äfven en delägare af
rätten utses till god man. Att finna en utomstående person, villig att
åtaga sig godmanskapet för gods, tillhörigt sinsemellan oeniga delägare,
torde emellertid mången gång möta så stora svårigheter, att det kan blifva
nödvändigt att åt en af delägarne öfverlämna att under sysslomannaansvar
förvalta godset för gemensam räkning.
Ordalagen i paragrafen borde ock enligt min mening så affattas, att
de ej lägga hinder i vägen för rätten att, där omständigheterna därtill
föranleda, förordna mera än en god man.»
Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Wijkander och
Hellström instämde, anförde:
»Såsom jag redan i det föregående antydt, synes mig den i före¬
varande § anvisade utväg endast i nödfall böra anlitas och egentligen
allenast i händelse domstolen finner försäljning ej böra äga rum, eller
fastställdt minimipris vid försök till försäljning ej kan erhållas, eller för¬
säljning icke af någon delägare påkallas. I hvarje fall torde det ej vara
lämpligt att bibehålla bestämmelse därom att den, som påkallar tillsättande
af god man, skall visa, att oenigheten och det däraf honom tillskyndade
men uppkommit utan hans förvållande — en bevisning, som ej blott lätt
får en förhatlig karaktär utan ock i många fall är svår eller omöjlig att
åstadkomma.
För öfrigt är jag ense med justitierådet Quensel därutinnan, att
domstolen ej bör vara förhindrad att till god man utse en delägare, som
finnes vara till uppdraget lämplig.»
Justitierådet Carlson ansåg likaledes, att domstolens befogenhet att
sätta egendomen under god mans förvaltning icke borde göras beroende
af bevisning därom, att den delägare, som påfordrade sådan åtgärd, utan
eget förvållande lede synnerligt men af oenigheten emellan delägarne,
samt att hinder icke borde möta för domstolen att tillsätta mera än en
god man eller att till sådan utse någon af delägarne.
Bih. till Piksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 58 Höft.
8
58
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
6 §•
Justitierådet Quensel anförde: »I denna paragraf hafva gode mannens
åligganden i allmänna ordalag angifvits och hans befogenhet i två sär¬
skilda afseenden, i fråga om godsets bortlegande och fördelning af af-
kastningen, närmare bestämts. Då i förra afseendet stadgats, att gode
mannen äger bortlega godset, dock med viss begränsning i fråga om tiden
för bortlegandet, stannar man i ovisshet, huruvida det är medgifvandet
af rättigheten eller inskränkningen däri, som föranledt, att det särskilda
fallet upptagits, såsom vore det ett undantag från en eljest gällande regel.
Därför synes med hänsyn till de öfriga fall, som utan tvifvel kunna före¬
komma, däri gode mannen nödgas för förvaltningen ingå förbindelser,
hvilka endels kunna vara af beskaffenhet att anses för delägarne bindande,
fullständigare bestämmelser vara i förevarande afseende erforderliga.
Justitierådet Carlson åberopade sitt yttrande vid 4 §.
7 §•
Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:
»Då godmansförvaltning tillkommer genom beslut af rätten, bör
densamma desto hellre kunna endast i följd af rättens beslut upphöra,
som dels konstaterandet af de förhållanden, som enligt förslaget medföra,
att förordnandet förfaller, förutsätter en viss pröfning, dels ock för tredje
man är af vikt att kunna vid hvarje tidpunkt erhålla tillförlitlig visshet,
huruvida godsets förvaltning tillkommer delägarne själfve eller annan.»
8 §•
Justitierådet Quensel yttrade: »Har omyndig del i fast egendom,
må enligt förslaget förordnande om egendomens utbjudande till försäljning
ej meddelas, med mindre den rätt, hvarunder förmynderskapet lyder,
gifver lof till försäljningen. För den händelse fastigheten och förmynder¬
skapet lyda under olika domstolar, erfordras alltså beslut af båda. ömk¬
ligt vore, att den häraf påkallade procedur kunde förenklas och den om¬
gång undvikas, som blefve en följd af nödvändigheten att inhämta för¬
myndarerättens tillstånd, innan försäljningsfrågan kunde vid fastighets¬
domstolen afgöras. Utan tvifvel vore lämpligare att åt sistnämnda domstol
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Sb'.
59
anförtro iakttagandet jämväl af den omyndiges på försäljningen beroende
rätt, hvilket ej synes möta större betänkligheter, därest därvid iakttages,
att den omyndiges förmyndare och närmaste fränder höras. Den för för¬
säljning af omyndigs fastighet i gällande lagstiftning uppställda förutsätt¬
ning, att nöd och trångmål föreligger, kan däremot helt naturligt för här
föreliggande fall ej upprätthållas, utan bör i stället, på sätt ock i ett
annat af de nu föreliggande lagförslagen upptagits, såsom villkor före-
skrifvas allenast, att försäljning finnes kunna ske utan skada för den
omyndige. Att härigenom ett visst intrång någon gång komrne att ske i
ett eljest gällande upplösningsvitsord, finge väl anses såsom en eftergift
för lagstiftarens omsorg att tillvarataga den omyndiges intresse.»
Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Wijkander och
Hellström instämde, utlät sig:
»1 fråga om rätt för delägare att påkalla försäljning af samfälldt
gods hänvisas till hvad jag yttrat angående förslaget i dess helhet.
Senare delen af denna § innehåller den föreskrift, att, där fråga är
om fast egendom, hvari omyndig äger del, förordnande om egendomens
utbjudande till försäljning ej må meddelas, med mindre den rätt, hvar¬
under förmynderskapet lyder, gifver lof till försäljningen. I motiven till
förslaget till lag, innefattande vissa bestämmelser rörande försäljning af
fastighet, däri omyndig äger del, anföres såsom skäl för nyssberörda före¬
skrift, att det näppeligen lärer vara rådligt att, så länge omyndigs reda
penningar tillåtas stå under förvaltning af enskilda personer, alldeles upp¬
gifva förmynderskapsdomstolens pröfning i afseende å lämpligheten att
förvandla omyndigs fasta egendom i penningar. Det lärer dock med fog
kunna ifrågasättas, om det är riktigt att låta delägares rätt att kräfva
gemenskapens upplösning lida inskränkning i följd däraf att någon del¬
ägare är omyndig. Härtill kommer att, om förmynderskapet lyder under
annan rätt än den, inom hvars domvärjo fastigheten är belägen, sist¬
nämnda domstol synes vara mest kompetent att bedöma fastighetens värde.
På grund af hvad nu anförts och för undvikande af onödig omgång i de
fall, då förmynderskapsdomstolen är en annan än forum rei sitae, hem¬
ställer jag, att villkoret angående förmynderskapsdomstolens samtycke ute-
slutes, samt att i stället föreskrifves, att i hvarje fall, då fråga är om
auktion å fastighet, däri omyndig har del, rätten i den ort, där fastig¬
heten är belägen, skall bestämma minimipris.»
Justitierådet Carlson anförde: »I fråga om villkoren för upplösning
af sam äganderätten instämmer jag med justitierådet Billing.
För delägare i sådan fast egendom, som kan delas enligt skiftes-
stadgan, finnes emellertid redan nu en utväg att genom begagnande af
60
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
sitt skiftesvitsord åvägabringa upplösningen. Tillräckliga skäl torde knappast
förefinnas att medgifva honom rätt att äfven påkalla egendomens för¬
säljning.
Beträffande lösa saker kan en delning in natura emellanåt äga rum,
såsom t. ex. i fråga om ett parti spannmål; och torde i detta fall en
sådan böra föredragas framför en försäljning.
För det fall, att gemenskapen skall upplösas genom egendomens
försäljning, synes en mildring af föreskriften, att försäljningen ovillkor¬
ligen skall ske å auktion, vara önskvärd. Detta försäljningssätt torde
vara mindre lämpligt för t. ex. sådana lösa saker, som äro underkastade
hastig förskämning. Fast egendom bör visserligen utbjudas å auktion.
om någon delägare det fordrar, men för det fall, att antagligt anbud
därvid icke afgifves, synes en försäljning under hand inom viss tid efter
auktionen lämpligen kunna medgifvas. Hvarje delägare synes, äfven utan
föregående pröfning af domstol, böra vara pliktig, vid påföljd af skade-
ståndsskyldighet, att lämna sin medverkan till samäganderättens upplös¬
ning genom naturadelning eller genom försäljning, om sådan kan ske på
antagliga villkor.
I de fall, då delägare i fast egendom är berättigad att påkalla egen¬
domens försäljning, synes denna rätt icke böra lida inskränkning däraf,
att annan delägare är omyndig. Delägarne böra därför vara berättigade
att, utan förmynderskapsdomstolens medgifvande, sälja egendomen, vare
sig annan domstol i anledning af tvist förordnat om försäljningen eller
icke. Däremot synes förmyndaren för den omyndige delägaren icke höra
kunna, utan förmynderskapsdomstolens samtycke, tvinga öfrige delägare
till försäljning.»
9 §•
Justitierådet Quensel anförde: »Bestämmelsen, att, där ansökning om
klyfning ej är gjord, rätten skall gifva nödig tid därtill, torde vara öfver¬
flödig i de fall, då samtliga delägare äro vid rätten hörda och ingen af
dem är sinnad att söka klyfning. I sådant fall torde beslut om försälj¬
ning kunna meddelas, så snart delägarne inför rätten förklarat, att de
afstå från att påkalla klyfning.
Den i slutet af paragrafen förekommande mening ’ehvad klyfningen
kommer till stånd eller icke’ synes böra utgå, enär densamma kan för¬
anleda den oriktiga föreställning, att klyfning skulle rätteligen kunna äga
ram, oaktadt försäljning veterligen blifvit beslutad.»
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86'.
fil
10 och 11 §§.
Justitierådet Quensel, med hvilken justitierådet Billing instämde,
utlät sig:
»Synnerligen svårlöst synes frågan, huru det nya slag af tvångs¬
försäljning, som enligt förslaget skulle komma till stånd, lämpligen bör
anordnas.
Till en början kan med afseende på gällande föreskrift, att försälj¬
ning af fast egendom skall ske skriftligen, anmärkas, att då förslaget icke
i gode mannens befogenhet inrymmer utfärdande af köpebref, delägare
kan genom vägran att underteckna sådant förhindra försäljning af gemensam
fast egendom.
Då vidare enligt förslaget försäljningen skulle vara att till sina
verkningar likställa med hvarje annan enskild försäljning, skulle såld
fastighet alltså öfvergå till den nye ägaren behäftad med alla inteck¬
ningar, äfven om de öfverstege köpeskillingen. Och som hinder ej möter
att inteckna en särskild andel af fastigheten, skulle sålunda den delägare,
som ville hindra försäljningen, kunna genom att öfverinteckna sin andel
afskräcka hvarje köpare och därmed eludera beslutet om försäljning.
Dessa svårigheter, hvilka synas vara olösliga och mången gång ägnade
att rent af omöjliggöra en praktisk tillämpning af lagen, torde man knappast
kunna undgå utan att likställa den försäljning af fast egendom, hvarom
här är fråga, med försäljning af utmätt fastighet, ehuru onekligen vissa
betänkligheter äfven härvid kunna möta.
Måhända bör dock försäljning med exekutiv verkan ej få äga rum.
innan — i analogi med hvad i 51 § konkurslagen stadgas — försök
gjorts att å frivillig offentlig auktion åstadkomma försäljningen, och i
hvarje fall bero af domstols förordnande.»
Justitieråden Wijkander och Hellström delade i hufvudsak de af
justitierådet Quensel vid förestående §§ uttalade betänkligheter samt hem¬
ställde, att i fråga om försäljning af fast egendom föreskrifter måtte med¬
delas i väsentlig öfverensstämmelse med hvad i 51 § konkurslagen vore
rörande sådan försäljning stadgadt.
Justitierådet Carlson yttrade: »Såsom justitierådet Quensel påpekat
kan hinder för försäljning af fast egendom möta däraf, att någon del¬
ägares lott är intecknad öfver värdet. En föreskrift, att egendomen i
sådant fall skall säljas exekutivt, skulle antagligen ofta visa sig gagnlös,
då vid sådan försäljning utbud först borde ske af lotterna hvar för sig
samt därvid ägaren af den öfverintecknade lotten kunde själf för den¬
62
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
samma bjuda så stor köpeskilling, att någon försäljning af lotterna gemen¬
samt icke kunde ske utan förlust för öfrige delägare. En mera verksam
föreskrift vore måhända, att det i sådant fall ålåge ägaren af den öfver-
intecknade lotten att till öfrige delägare eller gode mannen utgifva så
stort belopp, att försäljningen kunde komma till stånd.
Med justitierådet Quensel är jag ense därom, att gode mannen bör
äga rätt att afsluta försäljning af fast egendom genom köpehandlings ut¬
färdande.»
17 och 18 §§.
Justitieråden Wijkander, Hellström, Billing och Quensel förenade sig
om följande yttrande:
»Dessa paragrafer torde lämpligen böra byta plats.
I fråga om 17 § hemställes, att då den däri uttalade regel om för¬
valtningskostnadens gäldande lärer vara afsedd endast för det fall, att den
åtgärd, som föranledt kostnaden, varit behörig, någon jämkning i affatt-
ningen må till utmärkande af denna mening vidtagas.»
Justitierådet Carlson åberopade beträffande 17 § sin förut gjorda
anmärkning om bristande öfverensstämmelse med bolagslagen.
19 §.
Justitieråden Wijkander, Hellström, Billing och Quensel förenade sig
om följande yttrande:
»Senare stycket synes böra utgå. Att, när god man entledigas af
annan anledning än att godmansförvaltningen skall helt och hållet upp¬
höra, rätten skall förordna annan i hans ställe, torde ej behöfva uttryck¬
ligen stadgas. Att åter, såsom i sista punkten föreskrifves, förordnande
af afliden god mans efterträdare skall göras beroende på anmälan af del¬
ägare, lärer desto mindre vara fullt välbetänkt, som gode mannens från¬
fälle kan inträffa under delägarnes frånvaro.»
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
63
2:o.
Förslag till lag, innefattande tillägg till 1 kap. jordabalken.
Justitierådet Quensel yttrade: »Då hvarje fångeshandling angående
fast egendom skall innehålla alla de för öfverlåtelsen gällande villkor,
måste äfven beträffande öfverlåtelse till flere personer lösning af frågan
huru stor del af fastigheten tillkommer hvarje förvärfvare, sökas ute¬
slutande i fångeshandlingen och, där frågan i densamma ej uttryckligen
besvaras, härledas ur dess öfriga innehåll medelst en efter omständig¬
heterna lämpad tolkning af detsamma. Den föreslagna bestämmelsen inne¬
fattar i själfva verket en ovillkorlig föreskrift, huru hvarje fångeshandling
skall i det förutsatta fallet tolkas.
Men att lägga ett sådant band på tolkningen måste anses desto
mindre lämpligt, som fall lätteligen kunna tänkas, där den föreslagna
tolkningen alldeles visst vore oriktig. Där exempelvis en fader testamen¬
terat sin fastighet till en son och en dotter samt dennas man, kunde väl
ett sådant förordnande ej tydas annorlunda, än att hälften gifvits till
sonen och hälften till dottern och mågen.
På grund af det sålunda anförda finner jag förevarande förslag ej
kunna tillstyrkas.»
Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Wijkander och
Hellström förenade sig, anförde:
»Därest, på sätt jag vid 1 § i förslaget till lag om samäganderätt
tillstyrkt, i berörda lag intages uttrycklig bestämmelse därom, att vid
samegendom, hvarom här är fråga, enhvar af samägarne råder öfver viss
lott samt att lotterna skola anses lika, där ej annat förhållande kan ådaga¬
läggas, lärer det föreslagna tillägget till 1 kap. jordabalken vara öfver¬
flödigt.»
Justitierådet Carlson instämde med justitierådet Quensel.
3:o.
Förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser rörande försäljning af
fastighet, däri omyndig äger del.
Justitierådet Quensel hemställde, under åberopande af hvad han an¬
fört vid 8 § i förslaget till lag om samäganderätt, att förevarande förslag
icke måtte för Riksdagen framläggas.
64
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
Justitieråden Wijkander, Hellström och Billing gjorde samma hem¬
ställan under åberopande af den sistnämndes yttrande vid berörda paragraf.
Justitierådet Carlson hänvisade till sitt yttrande vid samma paragraf.
4:o.
Förslag till lag om ändrad lydelse af 94 § skiftesstadgan.
Justitierådet Carlson hemställde, under åberopade af hvad han an¬
fört vid 8 § i förslaget till lag om samäganderätt, att det föreslagna nya
stycket i nu förevarande paragraf måtte uteslutas.
5:o.
Förslag till lag om ändrad lydelse af 29 § i lagen den 27 juni 1896 om
hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring.
Högsta domstolen lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet
Erik Öländer.
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 86.
65
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet in¬
för Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats¬
rådet å Stockholms slott fredagen den 26 februari 1904
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Odelberg,
Husberg,
Palander,
Westring,
Ramstedt,
Berger,
Meyer,
von Friesen,
Virgin,
Justitieråden: Hellström,
Billing.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde i under¬
dånighet:
Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedeparte¬
mentsärenden för den 30 december 1901 inhämtade utlåtande öfver för¬
slag till lag om samäganderätt, till lag, innefattande tillägg till 1 kap.
jordabalken, till lag, innefattande vissa bestämmelser rörande försäljning
Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 58 Håft. 9
66
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
af fastighet, däri omyndig äger del, till lag om ändrad lydelse af 94 §
skiftesstadgan och till lag om ändrad lydelse af 29 § i lagen den 27 juni
1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring.
Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll yttrade departe¬
mentschefen:
»Såsom af den lämnade redogörelsen framgår, har flertalet af de
ledamöter i högsta domstolen, hvilka deltagit i ärendets slutliga behand¬
ling, i hufvudsak gillat de allmänna grunder, på hvilka förslaget till lag
om samäganderätt hvilar. En af domstolens ledamöter har emellertid,
under uttalande af den mening, att det förhållande, som äger rum mellan
delägare i ett enkelt bolag, sådant detta begrepp bestämmes genom bolags¬
lagen, står så nära den samäganderätt, som afses i förslaget, att det
knappast syntes vara möjligt att uppdraga någon bestämd gräns dem
emellan, funnit det vara önskligt, att dessa rättsförhållanden bestämdes
genom samma eller väsentligen lika stadganden, samt förty ansett, att det
ämne, förslaget afser, borde tagas under förnyad behandling i samman¬
hang med öfverseende och fullständigande af lagstiftningen om enkla bolag.
Att rättsförhållandet mellan delägare i enkelt bolag skulle stå så
nära rättsförhållandet mellan samägare, att det knappast vore möjligt att
uppdraga någon gräns dem emellan, kan jag emellertid icke medgifva.
I det rena samäganderättsförhållandet saknas ju det moment, som enligt
sakens natur måste bestämma innehållet i en lagstiftning om det enkla
bolaget: det ömsesidiga åtagandet att verka för bolagets ändamål. Att
delägare i ett enkelt bolag måste tåla sådan inskränkning i rätten att be¬
stämma öfver i bolaget insatt gods, som för bolagsändamålets vinnande
erfordras, är naturligt, men anledning torde ej finnas att på samägare,
som merendels ofrivilligt kommit in i samegendomsförhållandet, lägga an¬
dra band än som föreskrifvas af detta rättsförhållandes egen natur. För
mig synes det otvifvelaktigt, att sistnämnda rättsförhållande till sin art
är skarpt afskildt från alla bolagsförhållanden, och denna åtskillnad är
också i främmande rättssystem allmänneligen iakttagen. Väl må det er¬
kännas, att om samägare sins emellan träffa överenskommelser rörande
det samfällda godset, det stundom kan blifva vanskligt att afgöra, om dy¬
lika överenskommelser innebära ett bolagsaftal eller icke, men jag kan ej
häri se större olägenhet än i fall det eljest är tveksamt, huruvida ett
bolagsaftal föreligger eller icke; klart är ju i förstberörda fall, att reglerna
för samäganderätt måste gälla, där ej tillvaron af ett bolagsaftal kan på¬
visas. För min del är jag därför af den mening, att samäganderätts¬
förhållandet kräfver en behandling för sig, utan sammanblandning med
det enkla bolaget.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
67
Bland de anmärkningar, som riktats mot särskilda punkter i det re¬
mitterade förslaget, vill jag till en början uppehålla mig vid den, som
angår den föreslagna ordningen för upplösning af samfällighet, nämligen
genom godsets försäljning och köpeskillingens fördelning mellan del-
ägarne.
Den försäljning, som i det remitterade förslaget är ifrågasatt, skulle
till sina verkningar vara att likställa med hvarje annan enskild försäljning
och sålunda, i fråga om fastighet, lämna befintliga inteckningar oberörda.
Inom högsta domstolen har påpekats, att då enligt förslaget särskild del¬
ägare skulle vara befogad att låta inteckna sin lott, nyssberörda karaktär
hos försäljningen lämnade en utväg för delägare, som ville förhindra för¬
säljningen, att genom att öfverinteckna sin lott afskräcka hvarje köpare
och därmed eludera beslutet om försäljning. På grund häraf har majori¬
teten hemställt, att försäljning med exekutiv verkan måtte införas.
Det måste erkännas, att här vidrörts en svag punkt i förslaget.
Frågan är emellertid, om det är rådligt att söka af hjälpa denna svaghet
genom att stadga exekutiv försäljning, vare sig omedelbart eller såsom en
utväg för det fall, att auktion af den art, som i förslaget afses, icke ledt
till försäljning.
Till en början bör härvid uppmärksammas, att exekutiv försäljning
enligt hvad erfarenheten ådagalagt är ägnad att sänka köpeskillingens
belopp. Från denna synpunkt måste detta försäljningssätt vara mindre
tilltalande redan för samägarne själfva. Men äfven om man kunde se
bort härifrån med hänsyn till samägarnes intresse att få gemenskapen
upplöst, ställer sig saken betänkligare i fråga om inteckningshafvare, i
synnerhet som den exekutiva försäljningen enligt gällande rätt medför,
att alla intecknade fordringar förfalla till betalning och inteckningshafvare
alltså under alla omständigheter blefve utsatt för äfventyret att nödgas
omplacera sina penningar. Att öka anledningarna till exekutiv försäljning
af fastigheter och därmed utsätta inteckningshafvare för olägenheter och
tilläfventyrs förluster, utan att i någon mån orsak härtill behöfver hafva
framträdt uti oförmåga eller tredska att betala från gäldenärernas sida, synes
mig vara en allvarsam sak, och det kan ej utan skäl befaras, att sådant
skulle verka menligt för fastighetskrediten.
Förutom dessa allmänna betänkligheter kan ej heller förbises, att
exekutiv försäljning af samfälld fastighet under vissa förhållanden skulle
medföra oegentligheter, som ej lätt skulle kunna regleras i detta samman¬
hang. Af en af högsta domstolens ledamöter har framhållits, att då
— enligt gällande utsökningslag — vid exekutiv försäljning af samfälld
fastighet utbud först borde ske af lotterna hvar för sig samt därvid äga¬
68
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
ren af en öfverintecknad lott kunde själf för densamma bjuda så stor
köpeskilling, att någon försäljning af lotterna gemensamt icke kunde ske
utan förlust för öfriga delägare, jämväl föreskrift om exekutiv försäljning
antagligen ofta skulle visa sig gagnlös. Då riktigheten af denna erinran
är obestridlig och då i öfrigt försäljningens ändamål ju är samfällighetens
upplösande genom en gemensam försäljning men icke lotternas realisation
hvar för sig, borde införande af exekutiv försäljning föranleda sådan
ändring i utsökningslagen, att utrop af de särskilda lotterna bortfölle
samt fastigheten i dess helhet omedelbart utbjödes. Detta skulle åter
innebära, att om lott i fastigheten vore särskildt intecknad, intecknings-
hafvaren komme i sämre ställning än han för närvarande har, enär han
skulle gå miste om utvägen att rädda sin fordran genom att ropa in en¬
samt den lott, i hvilken han hade inteckning. Ej mera tilltalande äro de
förhållanden, som skulle kunna uppkomma, ifall den samfällda fastig¬
heten vore intecknad gemensamt med andra fastigheter. I öfverensstäm¬
melse med de grundsatser, som äro stadgade i 86 § inteckningslagen,
borde uppenbarligen inteckningshafvaren erhålla rätt att, då exekutiv
auktion för samegendomens upplösande skulle äga rum, få jämväl öfriga
fastigheter utmätta i det i nämnda lagrum angifna ändamål. Om emeller¬
tid auktionen å den samfällda fastigheten ej ledde till försäljning, t. ex.
emedan utsatt minimipris ej uppnåddes, skulle tydligen anledningen att
sälja de andra fastigheterna vara bortfallen, men kostnaderna för dessa
fastigheters utmätning skulle icke dess mindre gäldas och enligt utsök-
ningslagens grundsatser drabba fastigheterna. Det torde få medgifvas, att
det för dessa fastigheters ägare med skäl skulle te sig obilligt, att ett
sådant resultat skulle blifva följden af samägarnes åstundan att få sam-
fälligheten upplöst.
Med hänsyn till nu anförda omständigheter synes det mig för när¬
varande ej låta sig göra att införa exekutiv försäljning såsom medel för
upplösande af samäganderätt i fastighet.
Det återstår att öfverväga, om den af högsta domstolen påpekade
bristen i förslaget kan på annat sätt afhjälpas. Den naturliga utvägen att
hindra delägare i samfälld fastighet från att genom öfverinteckning af sin
lott göra intrång i annan delägares rätt att få gemenskapen upplöst, vore
gifvetvis att förbjuda eller i erforderlig mån begränsa intecknings med¬
delande i ideell andel af fastighet. Ej heller denna utväg torde emellertid
vara användbar i följd af den grundval för fastighetsindelningen på landet,
hvilken hos oss är tillämpad. Af lagfartsbevis och lagfartsprotokoll kan
nämligen ingalunda alltid synas, om ett mantal, hvarå lagfart meddelats,
betecknar en fastighet för sig eller en lott i samfälld fastighet, och det
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Hd.
skulle uppenbarligen blifva eu alltför stor tunga för inteckningsväsendet
att i hvarje ärende, däri fråga vore om inteckning i ett mantal, kräfva
utredning i berörda hänseende.
Hvad åter angår det medel, som ifrågasatts af eu ledamot inom
högsta domstolen, nämligen att den delägare, som öfverintecknat sin lott
och därigenom förhindrar försäljning, skulle förpliktas att till öfriga del¬
ägare utgifva så stort belopp att försäljningen kunde komma till stånd,
synes det mig ej kunna förordas af den grund, att det skulle vara obilligt
att tillämpa denna regel i hvarje fall, då eu inteckning i särskild lott ej
kunde blifva betäckt af den på lotten belöpande del af bjuden köpeskilling,
medan det å andra sidan ej vore möjligt att sätta någon bestämd gräns,
hvars öfverstigande skulle utmärka öfverinteckning och föranleda berörda
regels tillämpning.
Något fullt tillfredsställande sätt att lösa den nu behandlade svårig¬
heten torde därför ej stå till buds, innan frågan kan upptagas i samman¬
hang med en revision vare sig af utsökningslagstiftningen eller af lagfarts-
och inteckningsväsendet. Detta synes emellertid icke höra förhindra för¬
slagets framläggande för Riksdagen. Dels kan man säkerligen hoppas, att
öfverinteckning i ofvanberörda illojala syfte i verkligheten ej skall före¬
komma i sådan utsträckning, att försäljningsvitsordets begagnande däraf
kommer att lida afsevärdt intrång, i all synnerhet som den i förslaget
medgifna rätten att få samfälldt gods ställdt under god mans förvaltning
måste verka såsom en kraftig hämsko på lusten att af egennyttiga eller
illvilliga bevekelsegrunder motsätta sig gemenskapens upplösning, dels kan
det sägas, att äfven om delägare på antydda sätt hindrar försäljning,
öfriga delägare i hvarje fall komma att erhålla medel att, vid tvister om
fastighetens förvaltning eller nyttjande, få till stånd en mera tillfredsstäl¬
lande lösning än för närvarande är möjligt.
De anmärkningar i öfrigt, om hvilka ett flertal af högsta domstolens
ledamöter varit ense, hafva vid den granskning och bearbetning,. de remit¬
terade förslagen efter utlåtandets afgifvande undergått, blifvit iakttagna.
I afseende å de ändringar, som härvid ägt rum, tillåter jag mig i allmän¬
het åberopa hvad inom högsta domstolen blifvit anfördt.
Beträffande betingelserna för inrättande af godmansförvaltning har
under 5 § af högsta domstolens flertal yttrats den mening, att denna ut¬
väg endast i nödfall bör anlitas och egentligen allenast i händelse dom¬
stolen finner försäljning ej böra äga rum eller fastställdt minimipris vid
försök till försäljning ej kan erhållas eller försäljning icke af någon del¬
ägare påkallas. Uttrycklig föreskrift härom i förevarande § torde emeller¬
tid vara öfverflödig, då, i öfverensstämmelse med samma ledamöters åsikt,
70 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
i förslaget införts vidsträcktare rätt att påkalla auktion för det samfällda
godsets försäljning.
Den anmärkning i afseende å förslagets stadganden om försäljning’,
hvilken jag här förut behandlat, har ledt uppmärksamheten därpå, att i
händelse särskild inteckning i fastighetslott icke varder betäckt af den andel
af bjuden köpeskilling, som belöper å lotten i förhållande till dess storlek
antagande af sådant anbud skulle kunna lända öfriga delägare till förlust.
Det torde därför under angifna omständigheter böra öfverlämnas åt öfriga
delägare att bestämma, huruvida de vilja antaga köpeanbudet eller iclTe.
I 15 § åt det remitterade förslaget var föreskrift upptagen, att om
auktion å samfälldt gods ej ledt till försäljning, godemannen ofördröjligen
skulle föranstalta om ny auktion; kom ej heller vid andra auktionen för¬
säljning till stånd, skulle frågan om försäljning vara förfallen. Skälen för
detta stadgande äro angifna i statsrådsprotokollet för den 31 maj 1901.
Genom den utsträckning af vitsordet att påkalla auktion, som vid den nu
skedda bearbetningen föreslagits, synes denna fråga vara bragt i ett annat
läge. Då man ej vidare af den delägare, som påyrkar försäljning, kräfver
bevisning, att han utan eget förvållande lider synnerligt men af gemen¬
skapens bibehållande, utan tvärtom i princip tillerkänner enhvar delägare
rätt att när som helst påkalla auktion, synes det ej längre finnas anled¬
ning att låta rättens beslut om auktion föranleda mer än ett försäljnings-
försök. Leder detta ej till försäljning, står det ju öppet för den delägare,
som önskar dess upprepande, att hos rätten förnya sin ansökan. Genom
denna ändring vinnes den fördel, att ett omedelbart upprepande af auk¬
tionen ej behöfver äga rum, om man på förhand kan beräkna, att sådant
skulle blifva utan resultat.
I följd af ändringar, som vidtagits i förslaget till lag om samägande¬
rätt, ^ torde, på sätt inom högsta domstolen framhållits, förslagen till lag,
innefattande tillägg till 1 kap. jordabalken, och till lag, innefattande vissa
bestämmelser rörande försäljning af fastighet, däri omyndig äger del,
böra utgå.»
Departementschefen uppläste härefter förslag till
l:o lag om samäganderätt;
2:o lag om ändrad lydelse af 94 § skiftesstadgan; och
3:o lag om ändrad lydelse af 29 § i lagen den 27 juni 1896 om
hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring;
och hemställde departementschefen, att förslagen matte, jämlikt § 87
regeringsformen, genom nådig proposition för Riksdagen till antagande
framläggas.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.
71
Justitieråden Hellström och Billing åberopade hvad af dem vid
granskning i högsta domstolen af förslaget till lag om samäganderätt
anförts för så vidt det icke vid förslagets omarbetande vunnit beaktande.
Statsrådets öfrige ledamöter biträdde föredragandens hemställan;
och täcktes, med bifall till denna hemställan, Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten förordna, att till
Riksdagen skulle aflåtas nådig proposition i ämnet af
den lydelse bilagan litt. A. vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet
Aug. von Hartmansdorff.