Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 107.
1
N:o 107.
Kung!. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående stämpel-
afgiften för friherre Thure Gustaf Elof Gyllenkroks fång
af fdeikommissegendomen Svenstorp; gifven Stockholms
slott den 26 mars 1904.
Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
linansärenden för denna dag, vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riks¬
dagen medgifva, att stämpelafgiften för friherre Thure Gustaf Elof
Gyllenkroks fång af fideikommissegendomen Svenstorp må, utöfver den
utdelning i friherre Gyllenkroks till konkurs afträdda bo, hvilken kan
tillfalla kronan såsom borgenär i konkursen för oguldna stämpelafgiften
för samma fång, bestämmas att utgå med allenast 60 öre för hvarje
falla 100 kronor af egendomens taxeringsvärde.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF.
Ernst Meyer.
Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 69 Raft.
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 107.
Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 26 mars 1904.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: ODELBERG,
Husberg,
Palander,
Westring,
Bamstedt,
Berger,
Meyer,
von Friesen,
Virgin.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Meyer anförde vidare:
I en till statsrådet och chefen för finansdepartementet ställd skrift
har nuvarande innehafvaren af fideikommissegendomen Svenstorp kam¬
marherren friherre Axel A:son Gyllenkrok, med förmälan att hinder
för lagfart å hans fång af nämnda egendom hitintills mött, gjort fram¬
ställning om vidtagande af åtgärd i syfte att samma hinder måtte
varda undanröjdt.
Rörande beskaffenheten af omförmälda hinder och de åtgärder,
sökanden vidtagit för att erhålla lagfart å egendomen, framgår af
ansökningen jämte därvid fogade handlingar följande.
Fideikommissegendomen Svenstorp består af ett större antal hemman
och lägenheter inom Torna härad af Malmöhus län samt några hemman
3
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 107.
inom Harjagers härad af samma län och västra Göinge härad af
Kristianstads län. I början af 1880-talet erhöll kabinettskammarherren
friherre Fredrik Gustaf Gyllenkrok lagfart å egendomen. Bemälde
friherre afled i början af år 1894, och i öfverensstämmelse med då
gällande författning om stämpelafgiften upptogs i bouppteckningen
efter honom värdet af fideikommissegendomen bland boets tillgångar.
Då bouppteckningsinstrumentet företeddes vid vederbörlig domstol för
registrering, var detsamma försedt med stämpel, beräknad efter boets
hela behållning, däri inbegripet värdet af fideikommissegendomen.
Genom Kungl. Maj:ts dom den 17 december 1894 förklaradeB fri¬
herre Thure Gustaf Elof Gyllenkrok berättigad att efter friherre Fredrik
Gustaf Gyllenkrok innehafva fideikommissegendomen. Sedan friherre
Thure Gyllenkrok af Torna häradsrätt genom beslut den 11 december
1895 förelagts att vid viss påföljd lagfara med sitt berörda fång,
sökte friherre Thure Gyllenkrok hos häradsrätten, med företeende af
fideikommissbrefvet, lagfart å egendomen, därvid till stämpel å fidei-
kommissbrefvet anvisades ett belopp af 15,000 kronor. Berörda belopp
understeg emellertid beloppet af den stämpel, hvarmed, enligt härads¬
rättens beräkning, fideikommissbrefvet borde beläggas, och häradsrätten
förklarade därför genom utslag den 9 mars 1896, med åberopande af
39 § i förordningen angående stämpelafgiften den 9 augusti 1894, att
fideikommissbrefvet icke kunde för lagfart emottagas.
öfver häradsrättens beslut anförde friherre Thure Gyllenkrok besvär
hos hofrätten öfver Skåne och Blekinge, men genom utslag den 10
november 1896 fastställde hofrätten det slut, häradsrättens utslag innehöll,
samt yttrade vidkommande stämpelafgiftens belopp, att, enär enligt nyss¬
nämnda förordning afgift till stämpel å ifrågavarande fideikommissbref
bort, då det för lagfart företeddes, utgöras dels med 60 öre för hvarje
fulla 100 kronor af egendomens taxeringsvärde, 2,405,300 kronor, eller
således med 14,431 kronor 80 öre, dels ock med ytterligare 6 kronor
för hvarje fulla 100 kronor af samma värde efter afdrag för intecknad
gäld, 137,630 kronor 51 öre, äfvensom för det belopp 6,000 kronor, som
det enligt fideikommissbrefvet ålåge fideikommissarien att utgifva till
sina syskon och deras barn, eller således för ett värde af 2,261,669
kronor 49 öre med 135,696 kronor, men friherre Thure Gyllenkrok,
hvilken enligt föreskrift i 14 § af förordningen angående stämpelafgiften
den 5 september 1890 vore pliktig återgälda boet efter friherre Fredrik
Gustaf Gyllenkrok den stämpelafgift 11,350 kronor, som å behållna
värdet af de till fideikommisset hörande fastigheter sig belöpte af det
enligt sistnämnda förordning till stämpel å bouppteckningen efter honom
4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 107.
erlagcla belopp, måste med afseende å grunderna för friherre Thure
Gyllenkroks skyldighet att till stämpel å fideikommissbrefvet utgifva
ofvanberörda 135,696 kronor anses berättigad att å detta belopp njuta
afdrag för hvad honom ålåge att i nyssnämnda hänseende till friherre
Fredrik Gustaf Gyllenkroks dödsbo utbetala, funne hofrätten fidei¬
kommissbrefvet skola förses med stämpel af 138,777 kronor 80 öre.
I detta hofrättens utslag, hvaröfver friherre Thure Gyllenkrok
hos Kungl. Maj:t i underdånighet anförde besvär, fann Kungl. Maj:t
genom utslag den 18 november 1897 ej skäl att göra ändring.
I utslag den 7 oktober 1898 föreläde därefter hofrätten öfver
Skåne och Blekinge friherre Thure Gyllenkrok att inom utsatt tid vid
visst vite söka lagfart å sitt fång och därvid jämväl aflämna stadgad
stämpelafgift, 138,777 kronor 80 öre. Innan föreläggandet blifvit full-
gjordt, afled emellertid friherre Thure Gyllenkrok den 27 berörda okto¬
ber. I bouppteckningen efter friherre Thure Gyllenkrok upptogs kronans
fordran för stämpelbeloppet, 138,777 kronor 80 öre, och i hans till kon¬
kurs afträdda bo bevakades berörda fordran för kronans räkning
med yrkande jämväl om förmånsrätt för densamma. Mot bevak¬
ningen framställdes anmärkning. Allbo häradsrätt, till hvars pröfning
fordringsanspråket hänsköts, ogillade i dom den 1 september 1902 be¬
vakningen. Sedan talan mot häradsrättens dom blifvit fullföljd hos
Kungl. Maj:ts och rikets Göta hofrätt samt hofrätten genom dom den
23 januari 1903 ej funnit skäl göra ändring i häradsrättens dom, har
kronans ifrågavarande fordringsanspråk dragits under Kungl. Maj:ts
pröfning.
Emellertid hade sökanden, efter det uppkommen tvist angående
bättre rätt till fideikommissegendomen efter friherre Thure Gyllenkrok
genom Kungl. Maj:ts dom den 18 december 1899 afgjorts till sökandens
förmån, sökt lagfart å sitt fång. Enligt hvad det i sistnämnda ansök-
ningsärende hos Torna och Bara häradsrätt förda protokoll utvisade hade
den fångeshandling, som i ärendet företeddes, försetts dels med stämpel
af 60 öre för hvarje fulla 100 kronor af fideikommissegendomens
taxeringsvärde, 2,414,000 kronor, eller med 14,484 kronor, dels ock
med ytterligare stämpel, hvilken med hänsyn därtill, att sökanden vore
son till sin företrädares i fideikommissrätten broder, beräknats till 3
kronor för hvarje fulla 100 kronor af egendomens taxeringsvärde efter
afdrag för dels den intecknade gäldsumman, 141,380 kronor 72 öre,
dels ock det belopp å 12,000 daler silfvermynt, eller 6,000 kronor, som
det enligt fideikommissbrefvet ålåge fideikommissarien att utgifva till
sina syskon och deras barn, eller således för ett värde af 2,266,619
Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 107. 5
kronor 28 öre med 07,998 kronor, hvadan fångeshandlingen belagts
med stämpel till sammanlagdt belopp af 82,482 kronor.
Föreniimnda ansökning äfvensom en af sökanden hos Rönnebergs,
Onsjö och Har jagers häradsrätt gjord ansökning om lagfart å de till
fideikommissegendomen hörande hemman i Harjagers härad funno veder¬
börande häradsrätter, enär det icke lagfarits med friherre Thure Gyllen¬
kroks fång, icke kunna bifallas, utan förklarades ansökningarna hvilande
i afbidan på nämnda hinders undanröjande.
I dessa beslut, som dragits under hofrättens öfver Skåne och
Blekinge samt Kungl. Maj:ts pröfning, bär hvarken hofrätten eller Kung!.
Maj:t funnit skäl göra ändring.
Enär hinder alltså mötte för sökanden att själf omedelbart er¬
hålla lagfart å fideikommissegendomen, har han på skilda vägar sökt
vinna lagfart å förre innehafvarens af fideikommissrätten fång. Till
eu början anhöll han sålunda hos Torna och Bara häradsrätt om lag¬
fart å friherre Thure Gyllenkroks fång till den inom Torna härad be¬
lägna del af fideikommissegendomen, utan att därvid anvisa medel till
stämpel å det om egendomen upprättade fideikommissbref. Efter det
denna ansökning, som pröfvats af häradsrätten och därefter genom be¬
svär dragits under såväl vederbörande hofrätts som Kungl. Maj:ts pröf¬
ning, ogillats, instämde sökanden sysslomännen i konkursen efter fri¬
herre Thure Gyllenkrok till nyssnämnda häradsrätt med yrkande, att
konkursboet måtte genom vite tillhållas att söka lagfart å förberörda
del af fideikommissegendomen äfvensom att därvid aflämna stadgad
stämpelafgift. I detta mål, hvilket slutligen afgjorts genom hofrättens
öfver Skåne och Blekinge dom den 23 oktober 1903, har emellertid
sökandens instämda talan ogillats.
Med erinran om de åtgärder, sökanden sålunda vidtagit för att
vinna lagfart å fideikommissegendomen, har sökanden i förenämnda
skrift framhållit, att det ville synas, som om hindret för lagfarande af
sökandens fång för närvarande icke skulle kunna undanröjas annorledes
än genom den orimliga uppoffringen, att sökanden personligen iklädde
sig en skuld för gäldandet af stämpelafgiften å företrädarens i fidei¬
kommissrätten fång, oaktadt någon som helst laglig skyldighet i sådant
afseende icke ålåge sökanden. Rättvisa och billighet syntes dock fordra,
att, sedan alla de utvägar, lagen anvisat för arfsskattens uttagande,
blifvit anlitade, den omständigheten att större eller mindre del af
skatten ej utginge icke finge för all framtid lägga hinder i vägen för
efterföljande fideikommissarie!-, som fullgjorde hvad lagen af dem själfva
fordrade, att jämväl vinna de fördelar, som borde dem tillkomma.
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 107.
Vid tillämpning af nuvarande bestämmelser skulle emellertid i
förevarande fall hindret för lagfarande af fideikommissegendomen komma
att fortfara. Kronan kunde nämligen icke under några omständigheter
påräkna att i konkursen efter friherre Thure Gyllenkrok utbekomma
hela sin bevakade fordran. Boets behållning, som enligt ett i sist om-
förmälda rättegång företedt intyg af rättens ombudsman i konkursen
beräknats till omkring 66,000 kronor, lämnade, såsom ett vid förevarande
ansökning fogadt, af ene sysslomannen i konkursen utfärdadt bevis an-
gåfve, icke tillgång till större utdelning å icke prioriterade fordringar
än högst 12 procent.
Under sådana förhållanden har sökanden, som fortfarande vore
villig att söka lagfart å friherre Thure Gyllenkroks fång, under förut¬
sättning att stämpel å fånget icke behöfde af sökanden erläggas, ifråga¬
satt, huruvida icke nådig förklaring kunde meddelas därom, att den
omständigheten, att fideikommissbrefvet ej vore försedt med den stämpel,
som det ålegat friherre Thure Gyllenkrok att för lagfart å fideikommiss¬
egendomen erlägga, icke utgjorde hinder för vederbörande häradsrätt att
mottaga handlingar för lagfart å friherre Thure Gyllenkroks fång.
Med en till finansdepartementet sedermera ingifven skrift har
sökanden öfverlämnat Kungl. Maj:ts den 11 december 1903 gifna dom
i förr omförmälda tvist angående den å kronans vägnar gjorda bevak¬
ning i konkursen efter friherre Thure Gyllenkrok. Genom nämnda
dom har Kung!. Maj:t, med ändring af domstolarnes beslut, ogillat det
mot kronans anspråk på betalningsrätt gjorda jäf. Den stämpelafgift
till belopp af 138,777 kronor 80 öre, som friherre Thure Gyllenkrok
såsom tillträdare af fideikommissegendomen Svenstorp jämlikt laga kraft-
ägande utslag varit pliktig erlägga vid fullgörande af honom ålagd
skyldighet att söka lagfart å egendomen, hade nämligen egenskapen af
skatt till staten. Och vore vid sådant förhållande, då friherre Thure
Gyllenkrok aflidit utan att hafva fullgjort hvad honom sålunda ålegat,
Kungl. Maj:t och kronan lagligen berättigad att för denna sin skatte¬
fordran njuta betalning ur friherre Thure Gyllenkroks till konkurs af-
trädda bo. Vidkommande åter påståendet om förmånsrätt för ifrågavarande
fordran blef, enär samma påstående saknade stöd af lag, det slut, hvar¬
till domstolarne i denna del af saken kommit, af Kungl. Maj:t fastställdt.
Efter särskilda nådiga remisser hafva ej mindre statskontoret än
äfven justitiekanslersämbetet afgifvit underdåniga utlåtanden i före¬
varande ärende.
Under erinran att genom Kungl. Maj:ts ofvan åberopade utslag
den 18 november 1897 bestämts, att vid lagfart å Svenstorps fideikommiss
7
Kungi. Maj ds Nåd. Proposition No 107.
för friherre Thure Gyllenkroks räkning fideikommissbrefvet skulle förses
med stämpel till belopp af 138,777 kronor 80 öre, har statskontoret i
berörda, den 12 sistlidna januari afgifna underdåniga utlåtande till en
början anfört, att sökanden, som å sitt fång till fideikommisset sökt
lagfart och därvid erlagt belöpande stämpelafgift, icke, sedan urarfva-
konkurs efter friherre Thure Gyllenkrok uppkommit, i vidare mån
svarade för stämpelafgiften för den sistnämndes fång till fideikommisset
än att lagfart å hans eget fång till detsamma icke lagligen torde kunna
beviljas, med mindre stämpelafgiften för friherre Thure Gyllenkroks fång
erlades. Erläggandet från sökandens sida af denna stämpelafgift torde
icke lagligen kunna uttvingas. Antagligt syntes ej heller, att sökanden,
trots olägenheten däraf att lagfart å fideikommisset ej kunde erhållas,
skulle finna sig af denna olägenhet föranlåten att frivilligt erlägga det
omförmälda betydande beloppet.
Af hvad sålunda anförts ansåge statskontoret framgå, att frågan,
huruvida staten genom eftergift till större eller mindre del af stämpel¬
afgiften för friherre Thure Gyllenkroks fång till fideikommisset borde
möjliggöra för sökanden att erhålla lagfart å sitt fång till detsamma,
vore att bedöma uteslutande efter billighetsgrunder.
Härvid förekomme, att enligt den vid tiden, då friherre Thure
Gyllenkroks fång skolat lagfaras, gällande förordningen angående stämpel¬
afgiften den 9 augusti 1894 likasom enligt nu gällande stämpelförordning
stämpelafgiften för fideikommissbref om fast egendom utgjordes af två
särskilda delar, nämligen dels af stämpel till belopp af 60 öre för hvarje
fulla 100 kronor af egendomens värde, och dels af ytterligare stämpel,
beräknad enligt de grunder, som vore stadgade för beräkning af stämpel
å andel i död mans bo, för samma värde efter afdrag ej mindre för
den i egendomen intecknade gäld, som vid siste fideikommissariens död
kunde vara obetald, samt för hvad den nye fideikommissarien enligt
fideikommissbrefvet kunde vara skyldig till annan utgifva, än äfven för
det enligt 17 § i stämpelförordningen beräknade kapitalvärdet af nytt¬
janderätt till eller afkomst af egendomen i dess helhet eller någon del
däraf, därest sådan rätt visades tillkomma annan än den nye fidei¬
kommissarien. Det förstnämnda af dessa båda stämpelbelopp, eller det,
som utginge med 60 öre för hvarje fulla 100 kronor af värdet, mot¬
svarade den lagfartsstämpel, som sedan längre tid tillbaka utgått vid
lagfart med köpe-, bytes- och gåfvobref samt testamentariska förord¬
nanden och fideikommissbref om fast egendom. Den, som genom något
af nyssnämnda fång blifvit ägare af en fastighet, hade, om företrädarens
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 107.
fång ej blifvit lagfaret, städse nödgats, för att själf kunna erhålla lag¬
fart, lagfara med företrädarens fång och erlägga därå belöpande stämpel.
Någon anledning att i nu förevarande fall medgifva undantag i detta
afseende syntes statskontoret icke förefinnas.
Formellt hade äfven den andra af de ofvan omförmälda båda
stämpelafgifterna för fideikommissbref, eller den, som utginge enligt de
grunder, som vore stadgade för beräkning af stämpel å andel i död
mans bo, karaktären af en lagfartsstämpel, men dess ursprung vore ett
annat än 60-öresafgiftens. Den utgjorde nämligen en del af den år
1894 införda arfsskatten. Af de i stämpelförordningen innefattade be¬
stämmelser rörande denna skatt och af motiverna för dessa bestämmelser
kunde den ostridiga slutsats dragas, att den stämpelafgift af nu ifråga¬
varande slag, utgående med 6 procent af fastighetsvärdet med vissa
afdrag för intecknad gäld och fideikommissarien åliggande utbetalningar,
hvarmed fideikommissbrefvet rörande Svenstorps egendom vid lagfart
därå för friherre Thure Gyllenkrok skolat beläggas, utgjorde arfsskatten
för den del af kvarlåtenskapen efter friherre Fredrik Gustaf Gyllenkrok,
som bestod af Svenstorps tideikommiss, och för hvilken del arfsskatten
skolat erläggas af friherre Thure Gyllenkrok. Vore arfsskatten hos oss
anordnad på det i andra länder i allmänhet öfliga sätt, att, sedan arf¬
skifte efter arflåtaren förrättats, den på hvarje lott i boet belöpande
skatt uträknades och debiterades vederbörande bodelägare, vore uppen¬
bart, att skattskyldigheten endast komme att åligga vederbörande bo¬
delägare och efter hans död de för hans förbindelser ansvarige arfvingarne,
och att således i det nu föreliggande fallet sökanden varit fri från all
betalningsskyldighet. Af skäl att hos oss någon tid för förrättande af
arfskifte icke vore i lag föreskrifven och att i regeln någon skyldighet
för arfvingarne att låta upprättadt arfskifte komma till offentlig myndig¬
hets kännedom icke förefunnes, hade emellertid här i landet arfsskattens
påförande knutits vid bouppteckningen sålunda, att, efter det enligt
gifna regler uträkning ägt rum af den lott i boet, som kunde antagas
komma att tillfalla hvarje särskild bodelägare, bouppteckningshandlingen
belädes med stämpel till belopp, motsvarande summan af de på hvarje
särskild lott belöpande stämpelafgifterna. Gifvet vore, att jämväl med
denna anordning af arfsskatten, därest samma anordning blifvit full¬
ständigt genomförd, sökanden skulle gått fri från all befattning med
arfsskatten för friherre Thure Gyllenkroks fång till fideikommisset. Denna
arfsskatt skulle då — förutsatt att bouppteckningen efter friherre Fredrik
Gustaf Gyllenkrok ingifvits till rätten efter ingången af år 1895, då
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 107. 9
den nya arfsskatten trädde i kraft — utgått under formen af stämpel
till nämnda bouppteckning, och för erläggande af denna skulle sökanden
icke stått i ansvar. Förhållandet vore emellertid, att af särskilda skäl
undantag för fideikommiss om fast egendom blifvit gjordt från den
allmänna regeln om sättet för arfsskattens utgörande, i det att skattens
erläggande förlagts till tiden ej för boupptecknings inregistrering utan
för fideikommissbrefvets företeende för lagfart. Rörande nämnda skäl
har statskontoret hänvisat till ett af särskilda kommitterade den 27
oktober 1893 afgifvet betänkande angående utvidgning af arfsbeskatt-
nmgen m. m. I detta betänkande yttras, bland annat, följande.
))Då afliden person varit innehafvare af fideikommiss, skall i bo¬
uppteckningen efter honom fideikommissets värde upptagas bland till¬
gångarna, medan den fideikommisset tilläfventyrs vidlådande gäld afföres
bland boets skulder. Fideikommisset ingår sålunda i boets behållning,
hvarför enligt gällande bestämmelser hänsyn till detsammas värde tages
vid bouppteckningens stämpelbeläggning. Då kommitterade, som ansett
otvifvelaktigt, att arfsskatt fortfarande bör utgöras vid öfvergång af
fideikommiss till ny ^ innehafvare, emellertid funnit sig föranlåtna att
föreslå, det värdet å fast egendom af fideikommissnatur och däri in¬
tecknad gäld skola undantagas vid den beräkning af boets behållning,
som i och för skattens påförande skall äga rum, hafva två särskilda
orsaker därvid varit för kommitterade bestämmande.
Med nu gällande stadganden kan det inträffa, att en tillträdande
fideikommissarie går alldeles fri från erläggande af arfsskatt för det
värde, som representeras af fideikommisset, eller åtminstone kommer
att erlägga skatt till lägre belopp än skäligt varit. Man kan nämligen
tänka. sig, att boets gäld öfverstiger det sammanlagda värdet af fidei¬
kommisset och boets öfriga tillgångar, i lxvilket fall bouppteckningen,
såsom utvisande brist, går fri från stämpel och den nye fideikommissarien
undgår att erlägga skatt för sitt fång, oaktadt han tilläfventyrs mot¬
tager fideikommisset ograveradt af gäld. Äfven om de fall antagligen
äro sällsynta, då fullständig skattefrihet äger rum, inträffar det säker¬
ligen icke sällan, att skulderna i boet öfverstiga de tillgångar, som utom
fideikommisset finnas i detsamma, med större belopp än det, som be¬
tecknas af den i fideikommisset intecknade gäld, i hvilket fall således
fideikommissarien vid utgörandet af arfsskatt för fideikommisset åtnjuter
afdrag till större belopp än sistnämnda gäld.
Om redan detta förhållande enligt kommitterades mening påkallar
ändring i det sätt, hvarpå för närvarande arfsskatten för fideikommiss
Bih. till Piksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Åfd. 69 Häft. 2
10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 107.
i fast egendom uttages, verkar i samma riktning äfven en annan om¬
ständighet. Då arfsskatten för fideikommisset ingår i den stämpelafgift,
som skall utgöras vid bouppteckningens inregistrering, följer häraf, att
skatten måste i första hand erläggas af den aflidnes dödsbo. För den
andel af stämpelafgiften, som belöper på fideikommisset, äger boet
visserligen enligt 14 § i gällande stämpelförordning regress till fidei-
kommissarien, men lätteligen inses, att i fäll, då boet är gäldbundet
och fideikommissarien tilläfventyrs en aflägsen släkting, skyldigheten
att förskjuta skattebeloppet kan komma att för sterbhusdelägarne kännas
i hög grad betungande och stundom verka rent af ruinerande.
De antydda redan nu förefintliga olägenheterna komma naturligt¬
vis att med den väsentliga höjning af arfsskatten, som af kommitterade
föreslås, göra sig i ännu högre grad kännbara. Då fråga är om fidei¬
kommiss i fast egendom, erbjuder sig emellertid osökt en utväg att åt
arfsskatten för fideikommiss gifva en sådan anordning, att sagda olägen¬
heter undvikas. Enligt gällande lag skall lagfart sökas å det fång,
hvarigenom fideikommisset öfvergår till ny innehafvare, och skall därvid
fideikommissbrefvet förses med stämpel till visst föreskrifvet belopp.
Om vid detta tillfälle fideikommissbrefvet, jämte stadgad lagfartsstämpel,
förses med ytterligare stämpel enligt de för arfsskatten stadgade grunder,
vinnes härmed, dels att skatten kommer att utgå utan afdrag för annan
gäld än den, som vidlåder själfva fideikommisset, dels ock att skatten
utan förmedling af boet kommer att erläggas af fideikommissanen själf.
Kommitterade hafva så mycket mindre tvekat att för arfsskatten å
fideikommiss å fast egendom tillstyrka, en dylik, från den för arfs¬
skatten i allmänhet föreslagna endast till formen afvikande anordning,
som en fideikommissarie intager en undantagsställning i boet. Den andel
däri, som han i sådan egenskap erhåller, tillfaller honom nämligen utan
afseende å boets ställning i öfrigt.»
Då lagstiftaren år 1894 af dessa skäl, i stället för att införa
en fristående arfsskatt, valde utvägen att lägga de nya afgifterna
under form af ökad stämpel på vissa handlingar, som redan förut voro
underkastade stämpelafgift, kunde, enligt hvad statskontoret vidare
anför, icke åt bestämmelserna rörande arfsbeskattningen gifvas eu i alla
detaljer fullt så tillfredsställande form, som möjligt varit, därest man
haft' fria händer att, oberoende af förut befintlig stämpellagstiftning,
ordna nämnda beskattning. Ett exempel därpå erbjöde det nu före¬
liggande fallet. Af den nyss anförda motiveringen för den anordning,
att utgörandet, af arfsskatten för fideikommiss om fast egendom förlagts
11
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 107.
till tidpunkten för lagfartsansökningen, syntes med timlig tydlighet
framgå, att bland de med sagda anordning åsyftade målen icke äfven
varit det att i större eller mindre man göra eu ny fideikommissarie
ansvarig för den företrädaren i fideikommissrätten åliggande arfsskatt,
där den förre icke eljest i egenskap af arfvinge varit ansvarig för den
senares förpliktelser. Där det af förre fideikommissarien oguldna skatte¬
beloppet vore någorlunda betydligt, torde tvånget på den nya fideikom¬
missarien ej heller vara tillräckligt starkt att förmå honom att erlägga
skatten, men för honom kvarstode, utan nytta för det allmänna, olägen¬
heten att ej kiinna erhålla lagfart å fideikommisset.
På grund af hvad sålunda anförts och då sökanden till fullo erlagt
den på hans fång till fideikommisset belöpande stämpelafgift, ansåge
sig statskontoret kunna förorda, att stämpelafgiften för friherre Thure
Gyllenkroks fång å Svenstorps fideikommiss finge, utöfver den utdelning
i friherre Thure Gyllenkroks urarfvakonkurs, som kunde komma att
tillfalla kronan och hvilken syntes kunna beräknas till omkring 16,000
kronor, bestämmas att utgå med allenast den egentliga lagfartsstämpeln,
eller 60 öre för hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet.
Härigenom skulle, enligt statskontorets uppfattning, å ena sidan
sökanden vinna allt det tillmötesgående från statens sida för ordnande
af denna angelägenhet, som skäligen torde kunna begäras, och å andra
sidan staten själ? minska sin förlust på ogulden stämpelafgift för friherre
Thure Gyllenkroks fång med 14,431 kronor 80 öre.
I likhet med statskontoret har justitiekanslersämbetet i sitt den
29 sistlidne februari afgifna underdåniga utlåtande framhållit, att an¬
ledning saknades att efterskänka den del af stämpeln å friherre Thure
Gyllenkroks fång, som motsvarade den gamla lagfartsstämpeln. Hvad
anginge statskontorets hemställan i öfrigt ansåge justitiekanslersämbetet,
att det å ena sidan visserligen kunde erinras, dels att, ehuru sökanden
icke vore lagligen skyldig att gälda den oguldna arfsskatten å friherre
Thure Gyllenkroks fång, den möjligheten dock förelåge, att sökanden
för att erhålla lagfart å egendomen med däraf följande fördelar kunde
finna j sig föranlåten gälda denna arfsskatt, dels ock att genom den före¬
slagna eftergiften sökanden skulle komma i en gynnsammare ställning
därför att han såsom fideikommissarie tillträdt egendomen, än han
skulle hafva gjort, om han såsom arftagare tillträdt den och arfsskatt
å föregående fång varit ogulden, ty i sådan händelse hade arfsskatten
kunnat i form af bouppteckningsstämpel ur egendomen uttagas, men
att å andra sidan också kunde, såsom statskontoret erinrat, för den före¬
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 107.
slagna eftergiften åberopas billighetsskäl, af hvilka det skälet sjmtes
mest vägande, att sökanden ej borde blifva lidande därpå, att staten så
anordnat hithörande förhållanden, att arfsskatten å friherre Thure Gyllen¬
kroks fång, trots alla från såväl statens som sökandens sida gjorda
försök, icke kunnat hos friherre Thure Gyllenkrok eller hans konkursbo
tillfullo uttagas.
De omständigheter, hvilka kunna vara att öfverväga, då det gäller
att afgöra, huruvida staten bör till större eller mindre del eftergifva
stämpelafgiften för friherre Thure Gyllenkroks fång till ifrågavarande
fideikommissegendom för att därigenom för sökanden göra det möjligt
att erhålla lagfart å sitt fång till egendomen, hafva i det föregående
redan blifvit framhållna. För min del anser jag i likhet med stats¬
kontoret, att billigheten kräfver, att staten afstår från den del af be¬
rörda stämpelafgift, som är att anse såsom arfsskatt och som icke varder
staten godtgjord genom utdelning i urarfvakonkursen efter friherre
Thure Gyllenkrok. Hvad på sökanden ankommer för att vinna lagfart
å sitt fång synes han ju hafva fullgjort. För nämnda arfsskatt är han
icke heller skyldig att svara. Den omständigheten, att arfsskatten i
sin helhet icke kan utbekomma^ af dem, hvilka betalningsskyldigheten
för densamma åligger, må i och för sig vara att beklaga, men synes
mig icke rättvisligen böra föranleda till den påföljden för sökanden, att
han beröfvas möjligheten att vinna lagfart å sitt fång, därest han icke
vill underkasta sig en af förhållandena eljest icke påkallad afsevärd
ekonomisk uppoffring.
Hvad beträffar den del af stämpelafgiften, som motsvarar den
vanliga lagfartsstämpeln, har statskontoret af anförda skäl ansett, att
eftergift af densamma icke bör medgifvas. Mig vill det visserligen
förefalla, som om billighetssynpunkten äfven här kunde göras gällande,
men då de skäl, på hvilka statskontoret kommit till en annan upp¬
fattning, hvilken justitiekanslersämbetet delar, icke torde kunna från-
kännas betydelse, finner jag mig sakna tillräcklig anledning att till¬
styrka eftergift äfven af denna del af stämpelafgiften.
I anslutning till hvad jag nu anfört hemställer jag därför i under¬
dånighet, att Kungl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen
medgifva, att stämpelafgiften för friherre Thure Gustaf Elof Gyllenkroks
fång af fideikommissegendomen Svenstorp må, utöfver den utdelning i
friherre Gyllenkroks till konkurs afträdda bo, hvilken kan tillfalla kronan
såsom borgenär i konkursen för oguldna stämpelafgiften för samma
fång, bestämmas att utgå med allenast 60 öre för hvarje fulla 100 kro¬
nor af egendomens taxeringsvärde.
13
Kungi Maj:ts Nåd. Proposition N:o 107.
Denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen
Kegenten bifalla; och skulle nådig proposition till
Riksdagen aflåtas af den lydelse, bilagan litt. — vid
detta protokoll utvisar.
Ex protocollo:
Conracl Carleson.
Bih. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 69 Håft.
3