Motioner i Företa Kammaren, N:o 52.
1
N:o 52,
Af herr Litliailder, i anledning af Kung1. Maj:ts förslag till
ändrade bestämmelser om riksdagsmannaval m. m.
Ehuru icke fullt eu mansålder förflutit, sedan hela svenska folket med
glädje, allmän belåtenhet och de bästa framtidsförhoppningar hälsade det
åvägabragta genomförandet af en grundligt genomtänkt representations¬
reform, så står dock samma folk redan nu ånyo inför häftigt framdrifna
anspråk på en ytterligare genomgripande ändring af sitt statsskick. Ingen,
som kan göra anspråk på sanningens innebörd af sina ord, har kunnat
säga, att dessa anspråk härflyta från någons förtryck i vårt lagbundet fria
land, men en energiskt bedrifven agitation inom kroppsarbetarnes samhälls¬
lager och den socialistiska strömning, som genomgår vår tid och söker
arbeta sig fram till oupphinneliga mål, har bragt frågan till sin nuvarande
ståndpunkt med framhållande af kraf, som tydligen syfta till massvälde.
I öfverensstämmelse med svenska folkets lojalitet och den hänsyn,
som städse tages af dess regering och Riksdag till framställningar från
medborgare inom alla samhällslager, har nu upptagits till pröfuing frågan
om utsträckt politisk rösträtt.
På samma gång som man är skyldig att rättvist bedöma och befrämja
den enskilde medborgarens rättigheter i samhället, på samma gång måste
man dock städse ihågkomma, att samhället är mer än individen, och att
alltså samhällets bestånd under inga förhållanden får äfventyras. Då
svenska folkets representanter nu gå att besluta i denna högviktiga fråga,
så gäller det att taga alla dess verkningar i noga öfvervägande och pröfva
deras inverkan på samhällets bestånd och dess lyckliga framtid.
I dag är ingen svensk man olycklig på grund af politiskt förtryck —
men den dag, då massvälde skulle inträda (hvilket Gud förbjude), då skulle
Bill. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 25 Haft. (N:o 52). 1
2
Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
vårt land och folk vara förlorade, ifall inga garantier mot maktmissbruk
funnes. — Mot sådana garantier, på hvilka vårt folks trygghet beror,
bör ingen rättvist tänkande man kunna föra talan, hvilket politiskt parti
han än må tillhöra. — Denna motion är därför ämnad att utgöra en
plattform för alla dem att ställa sig på, hvilka oberoende af alla parti¬
ställningar endast vilja tänka på hela vårt folks framtida lycka.
Den sunda och kraftiga utveckling, som utmärkt vårt land, dess
institutioner och ekonomiska lif under de senaste decennierna, kan säker¬
ligen icke ställas utan samband med de politiska förhållandena, under
hvilka nationen lefvat. Tyvärr har denna utveckling på det ekonomiska
området icke pulserat så lifligt som på det kulturella, men i och med den
vaknande insikten om behofvet af en kraftigare ekonomisk politik skola
helt visst våra statsmakter i förening med den enskilda företagsamheten
äfven på detta område föra landet fram i den utsträckning, som våra rika
naturliga resurser tillåta.
Det kan under dessa nämnda förutsättningar ej annat än väcka betänk¬
samhet att omgestalta själfva grundvalen för vårt statslif. Om det politiska
maskineriet, såsom tydligt är, hittills arbetat i det hela taget utan väsent¬
liga, berättigade anmärkningar, och då nationen hunnit vänja sig vid det¬
samma, måste det anses, praktiskt taget, oklokt att nu ersätta det med
någonting nytt och opröfvadt.
Det har också väckt mycket stora betänkligheter hos flertalet bland
fosterlandsvännerna att öfver hufvud taget inlåta sig på någon som helst
rösträttsförändring. Emellertid hafva allbekanta förhållanden tillkommit,
som fört rösträttsfrågan in i ett läge, därifrån hon kan komma endast
såsom en definitiv reform. De bördor, som det nya försvarsskicket pålagt
det svenska folket, jämte den förhoppning man hyser i afseende på dess
politiska mogenhet, förmådde Riksdagen att 1902 göra sådana uttalanden,
att en rösträttsreform, byggd på allmän och lika rösträtt för alla kvalifice¬
rade medborgare, icke bör undanskjutas.
Det är Riksdagens plikt ej blott mot sig själf, utan mot sina komrnit-
tenter och mot hela folket att, om det år möjligt, redan under den nuva¬
rande treårsperioden ena sig om eu rösträttsreform, som under nästkom¬
mande period kan slutligt antagas.
I skrifvelse till Kungl. Maj:t har Riksdagen begärt framläggandet af
eu allsidig utredning och ett förslag till rösträttsreform. Denna begäran
har Kungl. Maj:t i afseende på det senare skyndat att efterkomma, och
redan nu föreligger som bekant en kunglig proposition till Riksdagen i
Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
3
ämnet. Om detta förslag kan måhända sägas, att det är lämpligast såsom
grundval för rösträttsreformen. Så olika som meningarna i denna fråga
hittills varit inom kamrarna, hade det varit mer än vanskligt, om regeringen
hade försökt sig på att uppgöra ett förslag af den beskaffenhet, att båda
kamrarna utan vidare kunnat ena sig därom. I stället har regeringen —-
och detta tvifvelsutan mycket klokt — valt att utarbeta ett reformförslag,
upptagande själfva grundprinciperna för det nya valsättet jämte vissa af
de garantier, om hvilka man med säkerhet kan veta, att de kräfvas af
den öfverväldigande delen af folket liksom af dess representanter i Riks¬
dagen. Det är enligt min mening så som den kungl. propositionen bör
uppfattas. På den såsom basis ha kamrarnas majoriteter att vidare bygga
och att, om enighet slutligen kan nås, genomföra reformen.
Inom alla vederhäftiga politiska kretsar är man ense om att kommunal-
och kronoutskyldsstrecken icke kunna uppgifvas. Man är äfven ense om
en reduktion af städernas representationsrätt till likhet med landsbygdens.
Man finner det ock naturligt, att valrätten och valbarheten inträda först
vid något mognare ålder, eller vid 25 år, och man anser det själffallet,
att endast den man bör få politiska rättigheter, som fullgjort sin värnplikt
och som har medborgerligt förtroende. I enlighet med det moderna åskåd-
ningssättet, att majoritetsvälde icke är nyttigt, utan att i stället hvarje po¬
litisk mening bör få göra sig gällande i mån af sin styrka, har det kungl.
förslaget jämväl upptagit den proportionella valmetoden, och man är i all¬
mänhet ense om, att den form, man här valt för de proportionella valen,
synes vara väl funnen.
Det torde sålunda få betraktas såsom sannolikt, att den blifvande
rösträttsreformen kan byggas på det kungl. förslaget såsom grund. Visser¬
ligen har ett oväntadt motstånd rests emot de proportionella valen just
från det håll, där man tidigare mest förordat desamma. Men detta har
icke förringat förtroendet för dessa.
De proportionella valen medföra en del fördelar, på hvilka det emel¬
lertid är onödigt att i detta sammanhang ingå. Det är sant, att å andra
sidan äfven afsevärda olägenheter kunna påvisas, och i allmänhet torde det
väl vara så, att det är de olika förhållanden, som råda på olika trakter
i vårt vidsträckta land, som påverka meningsskilj aktigheterna angående
metodens fördelar och olägenheter. Men därvid bör man lägga märke till,
att hvilken valmetod som helst på liknande sätt skall visa sig för somliga
bygder medföra olägenheter och för andra fördelar. Detta oundvikliga
förhållande gör, att man får upptaga invändningarna mot den proportio¬
4
Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
nella valmedtoden med stor försiktighet. Sätter man sig in i frågan litet
närmare, torde man få medgifva, att många af de invändningar, som göras,
i verkligheten icke behöfva betyda så synnerligen mycket. Och man måste
i hvarje fall taga hänsyn till att de proportionella valen åsyfta att åstad¬
komma rättvisa, och däri ligger styrka — ej svaghet. Till man en
lösning af rösträttsfrågan, kan den nog ej ernås annat än på basis af det
kungl. förslaget. Att tillägga den alldeles oförsökta och opröfvade propor¬
tionella valmetoden synnerligen stort värde som garanti mot massvälde vore
dock att bygga på allt för lös grund.
Jag går sålunda ut ifrån att det kungl. förslaget är det enda, som
praktiskt taget kan användas som utgångspunkt för sådana underhandlingar
och jämkningar, som kunna leda till att båda kamrarna ena sig om ett
förslag.
Det gäller då för de majoriteter, som kunna bildas i hvardera kam¬
maren, att på denna grund utarbeta de vidare bestämmelser, hvilka måste
tilläggas det kungl. förslaget, för att detta skall kunna antagas.
Tänker man sig, att den nya valmanskåren skulle komma att bli
bortåt tre gånger så stor som den nuvarande, och tar man vidare hänsyn
till att 2/3 af densamma öfver hufvud taget äro att hänföra till ett enda
parti, nämligen vänstern, så står det samhällsbevarande partiet inför
en situation, som är vådlig. Det är klart och tydligt, att under de nya
förhållandena Andra Kammaren skulle komma att, som man vulgärt plägar
säga, grundligt radikaliseras. De moderata element, som ännu kvarstå i
densamma, skulle röna de allvarligaste påkänningar vid de nya valen, och
det får betraktas såsom ett obestridligt faktum, att vänsterpartiet i den
nya Andra Kammaren skulle komma i en afgjord majoritet. Hur ödes¬
digert detta naturligtvis i och för sig måste vara, hvilket framgår af de
politiska önskemål och det politiska arbete, som hittills utmärkt det radi¬
kala partiet, så innebär dock den nya ställningen icke i första hand någon
omedelbar fara för lagstiftningsarbetet i och för sig. Men däremot skulle
den komma att förrycka en af vår konstitutions hörnstenar, nämligen den
gemensamma voteringen. En radikal Andra Kammare, så manstark som
nu, skulle helt och hållet komma att bestämma de gemensamma voterin¬
garnas utgång vid hvarje tillfälle.
Redan när det gäller statens utgifter kan detta vara betänkligt nog.
Man kan från utlandet hämta erfarenheter och exempel på att radikalerna
såsom anslagsbeviljare äro mycket mera slösaktiga än man velat förebrå
de konservative att hafva varit, och därjämte kan man påvisa eu betänklig
Motioner i Första Kammaren, N:o 52. 5
ensidighet och icke så litet egoism vid anslagsbeviljandet. Men det torde
vara ännu farligare med detta blifvande öfvervälde vid den gemensamma
voteringen i fråga om anskaffandet af medel till statens utgifter.
De direkta skatterna äro i närvarande stund på grund af naturliga
förhållanden icke så stora som de indirekta. Inom vänstern har det dock
varit ett önskemål och en sträfvan, hvaråt man där alltid sökt gifva uttryck,
att i möjligaste mån ersätta de indirekta skatterna, i hvilka alla samhälls¬
klasser få deltaga, med direkta, hvilka ju själffallet hårdast drabba de
bemedlade klasserna. Våra näringar tåla emellertid icke några hårdare
direkta skatter än dem de redan ha att utgöra. Vår industri, vår handel
och vårt jordbruk skulle taga obotlig skada, om deras redan nu ej alltför
lysande ställning ytterligare försämrades genom hårdare skattepålagor. Eu
radikal Andra Kammare skulle här ha en oemotståndlig tumskruf på Första
Kammaren, med makt i sina händer att efter behag vrida på den direkta
skatteskrufven, och det skulle med den taktiken ej vara svårt för Andra
Kammaren att af den Första utpressa nästan hvilka medgifvanden som
helst. I stället för att vara den ena jämbördiga halfvan af representa¬
tionen, som är dess från vår nuvarande statsförfattnings tillkomst målmed¬
vetna och tydliga uppgift, skulle Första Kammaren sålunda förvandlas till
ett viljelöst redskap i Andra Kammarens händer.
Det är här man säkerligen har att söka centrum för de s. k.
garantier, hvilka det samhällsbevarande partiet måste fordra för att gå med
på allmän rösträtt. Helst borde denna rösträttsreform förutsätta, att de
gemensamma voteringarna helt och hållet borttoges, så att i skatte- och
bevillningsfrågor samt i afseende på statens utgifter den ena kammaren
hade lika stor befogenhet som den andra. Men denna institution har så
fasta rötter i folkmedvetandet och är för öfrigt ovedersägligen så praktisk
och under normala förhållanden förmånlig, att det troligen icke kan ifråga¬
sättas att helt och hållet borttaga densamma. Men så mycket bör i alla
händelser göras, att den icke kommer att medföra rent af revolterande
påföljder. Fördenskull har man i vida kretsar tänkt sig, att man skulle
kunna bibehålla de gemensamma voteringarna i fråga om de indirekta
skatternas beviljande och i fråga om bestämmande af utgifterna. Däremot
måste man fordra, att de direkta skatterna undantagas från de gemensamma
voteringarna. Detta sker enklast och lättast genom att ordna den direkta
beskattningen genom civillag, hvarigenom inga direkta skatter kunde på¬
läggas, liksom å andra sidan icke heller borttagas, utan båda kamrarnas
gemensamma bifall. Detta kraf är så enkelt, så naturligt och så rättvist,
6
Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
att det icke lär kunna bestridas från något lojalt håll. Enhvar, som något
äger, som med sparsamhet, flit och ordentlighet drar sig fram, måste vara
angelägen om att hans ekonomiska ställning icke kan rubbas skattevägen
endast af radikalt okynne eller i en politisk kamp, där en radikal Andra
Kammare sätter skattehotets skruf i gång för att kunna lägga den Första
Kammaren för sina fötter. Långt ifrån att vara ett skyddsvärn för de
rika, är denna bestämmelse i första rummet nödvändigt för de bredare
lagren af de burgna klasserna. De rika, de stora bolagen, kapitalisterna
och de stora affärerna, de skola alltid finna utvägar att betala de direkta
skatter, som det kunde falla en makthafvande Andra Kammare in att
pålägga vare sig för att i och för sig öka de direkta skatterna eller som
maktmedel mot Första Kammaren. Tida svårare blefve det naturligtvis
för den stora massan mindre jordbrukare, köpmän, handtverkare och dylika,
hvilka visserligen kunna sitta i en tryggad, om än blygsam ekonomisk
ställning, men hvilka ingalunda kunna bära några afsevärdt ökade omkost¬
nader. Jag hemställer, huru våra landtman m. fl. skulle kunna reda sig
med t. ex. endast en ny tilläggsbevillning utom de nuvarande skatterna.
Det är icke från något håll förnekadt, att den dubbla representations¬
rätten i förhållande till landsbygden, som städerna haft sedan det nuva¬
rande riksdagsskickets början, icke är tidsenlig och ej heller har någon
grund vare sig i behof eller rättvisa. Intet politiskt parti, ej ens socia¬
listerna, som ju dock allt mer börja få inflytande på stadsvalen, förnekar
numera rättvisan af denna utjämning. Enligt densamma skulle städerna
mista ungefär ett 30-tal af sina nuvarande representanter. Emellertid har
det kungl. förslaget icke låtit dessa öfverflödiga röster försvinna ur Andra
Kammaren, hvilket vore det naturliga och i själfva verket enda rätta,
utan Kungl. Maj:t har i stället fördelat dessa röster på de nya valkret¬
sarna pro rata parte, hvarigenom Andra Kammarens medlemsantal bibe¬
hållits vid nuvarande 230. Detta bör dock af Riksdagen ändras. År
man enig med Kungl. Maj:t därom, att dessa 30 röster äro öfverflödiga,
så krafvel1 konsekvensen, att man helt och hållet tar bort dem. Städerna
kunna ju icke göra anspråk på dem. Landsbygden ännu mindre. Om
Andra Kammaren minskades med dessa röster och dess medlemsantal
fixerades till 200, blefve antalet riksdagsmän i alla händelser icke endast
fullkomligt tillräckligt för våra förhållanden, utan snarare större än behofvet
kräfver; 150 representanter i hvardera kammaren vore säkerligen tillfyllest.
I själfva verket borde den allmänna rösträttens införande och de förän¬
dringar i våra konstitutionella förhållanden, som däraf följa, medföra såsom
Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
7
en konsekvens, att båda kamrarna finge samma medlemsantal, och om
Första Kammaren nu skulle nöja sig med att Andra Kammaren minskades
med blott 30 röster, skulle detta mer än något annat visa, huru lojalt
Första Kammaren verkligen vill medverka till införande af allmän rösträtt.
Andra Kammaren blefve i alla händelser 50 man starkare än den Första,
hvilket med den ensidiga sammansättning, den otvifvelaktigt skall komma
att få, redan är en afvikelse från likställigheten, som icke borde godtagas.
Jag kan icke heller finna, att det bör möta några allvarliga betänkligheter
hos majoriteten i Andra Kammaren att bifalla ett sådant förslag. Landt-
männen kunna ju känna sig ganska oberörda af om dessa 30 stadsrepre-
sentanter försvinna, och då det just är landtmannaintresset, som hårdast
kommer att drabbas af det nya valsättet, lär det ej kunna anses vara för
mycket, att man tar någon hänsyn till dess naturligaste och mest berät¬
tigade kraf.
Det bjuder fosterlandsvännen emot att från dess hittillsvarande plats
i Andra Kammaren utestänga den svenska allmogen, jordens ägare och
brukare. Dess inflytande har varit fosterländskt och samhällsbevarande
samt stått i fullkomlig öfverensstämmelse med grundvalarne för 1866 års
representationsreform.
Kunna dess representanter nu vara med om ett totalt politiskt
själfmord?
För visso icke. De måste noga tillse, att icke samhällets lösare
element få, helt och hållet, Riksdagens makt i sina händer.
De mindre städernas representanter böra ej heller ha något emot att
de allra största städerna få sin nu så öfverväldigande representation eu
smula reducerad.
Från storstadsrepresentanternas sida, där man icke är så belåten med
att en del platser indragas för städerna, skall man säkert göra allt för att
skrämma landtmännen med att Första Kammaren skulle blifva för mäktig.
Men detta är icke annat än skrämskott. Så länge det i Andra Kam¬
maren fanns antingen en majoritet eller en stark minoritet, som i all¬
mänhet tänkte lika med Första Kammaren, hade denna i de gemensamma
voteringarna ett stort inflytande. Men den Andra Kammare, som utgår
ur den allmänna rösträtten, blir en helt annan. Och den blir sådan, att
det sedan ligger speciellt i landtmännens och de burgna klassernas i all¬
mänhet intresse att skaffa den en välbehöflig motvikt genom att något
stärka Första Kammarens ställning.
Enligt min uppfattning skulle Andra Kammarens maktställning, äfven
8
Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
om man borttager den direkta skattebevillningen från de gemensamma
voteringarna och minskar kammaren med 30 röster, blifva oskäligt stor,
och jag kan mycket väl sätta mig in i deras uppfattning, som hysa all¬
varliga betänkligheter att äfven på dessa betingelser taga språnget ut i
det stora okända. Jag tror dock, att under de här berörda förutsätt¬
ningarna faran att genomföra rösträttsreformen icke är så stor, att man
icke skall våga sig därpå. Man får ju hoppas, att de nya väljareele¬
menten, i synnerhet de från landet, som ej fördärfvats af socialismen, inför
situationens allvar skola besjälas af en ansvarskänsla, som bevarar dem
för ytterligheter. Och jag tror, att man gör dem orätt, ifall man utan
vidare antager, att de skola komma att helt och hållet gå i de fotspår,
som deras hittillsvarande föregångsmän trampat. Det är dock någon
skillnad på att drifva agitation och ha det verkliga ansvaret för aktuella
statshandlingar. Och det lugn och den besinning, som utmärka särskildt
folket på landsbygden framför andra nationer, skola otvifvelaktigt bevara
vår representation från sådana skadliga ytterligheter, som satt fula märken
på många andra länders parlamentariska lif.
Jag skall sålunda för min del icke undandraga mig att medverka till
en rösträttsreform på här anförda grunder. Jag betonar dock därvid, att
jag då uppställt det allra yttersta minimum af garantifordringar. Och jag
har endast velat de två garantireformer, hvilka så att säga falla af sig
själfva. På samma gång de äro synnerligen moderata, äro de de mest
praktiska för det afsedda ändamålet, och de ha den fördelen framför alla
andra, att de så nära sluta sig till grundförslaget, som det är möjligt.
Särskildt torde böra påpekas, att borttagandet af de 30 rösterna i Andra
Kammaren, såsom enhvar vid närmare eftertanke skall finna, är den
naturliga och närmast till hands liggande åtgärden, medan den af Kungl.
Maj:t föreslagna att dela upp dem på valkretsarne är en fullkomligt
godtycklig konstruktion.
Jag skulle helst se, att man begränsade valrätten och valbarheten till
dem som betala kommunalskatt. De som endast betala mantalspenningar,
eller de som inte betala någonting alls till staten och kommunen, men lika
fullt skola ha rösträtt, få ju otvifvelaktigt en afsevärd fördel framför de
skattskyldiga. Dessa få hvar och en i mån af sina resurser bidraga till
det allmännas utgifter, och det ligger då någon förnuftig mening i krafvet
på deras delaktighet i den allmänna förvaltningen. Men i afseende på
de båda andra kategorierna kan detta i mindre grad sägas vara fallet.
Då fullgjord skatteplikt alltid är ett band på de skattebetalande, så komma
Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
9
de ju äfven i det utseendet i en sämre ställning än de, som ulls intet
behöfvu betalu. Det kan sålunda anföras så kraftiga skäl för det kommunala
skattestrecket, att man ogärna släpper tanken på detsamma. Men å andra
sidan bar jag klart för mig, att det är både klokt och nyttigt att icke
försvåra rösträttsfrågans lösning, och till vinnande häraf är jag böjd att
gifva efter i en del punkter, dock med säkerställande af tryggheten mot
ett ensidigt maktinnehafvande hos ett enda politiskt parti. Enligt min
uppfattning bör man då om möjligt söka begränsa de förslag, omkring
hvilka man samlar sig, till dem, som dels kunna stödjas på en allmännare
mening och dels icke för skarpt bryta af mot vår hittillsvarande historiska
utveckling.
Rösträttsfrågan ligger då i alla afseenden väl till för en nöjaktig
lösning i år. Och det är just detta, som gör att jag för min del efter
det allvarligaste begrundande beslutat mig för att icke ställa mig afvisande
mot ett förslag, som omfattar den kungl. propositionens innehåll jämte de
två ytterligare garantier, som jag här framhållit. Detta för att redan vid
denna riksdag nå ett resultat, som oaktadt de gjorda eftergifterna icke
innebär någon samhällsomstörtning.
Den proportionella valmetoden är som bekant en smula invecklad i
afseende på sin mekanism, den klöfver en apparat, som icke är så lätt-
handterlig som det nuvarande valförloppet. Därtill kommer, att den
förutsätter ett partiarbete af betydligt ökad omfattning. Jag tror sålunda,
att man bör göra riksdagsperioderna något längre än de nuvarande för
att icke allt för ofta ställa till det bråk och det stora arbete, som de nya
valen skulle medföra. Jag tar mig därför friheten föreslå, att valperioden
för Andra Kammaren ökas till 5 år. Detta medför äfven en hel del
andra fördelar. Ledamöterna af Andra Kammaren skulle få längre tid
både att sätta sig in i riksdagsarbetet och att sedan tillgodogöra sig dessa
insikter. Genom de längre valperioderna skulle de kunna fullgöra sina
skyldigheter i enlighet med sin uppfattning utan att så ofta röna på-
känningar af de växlande stämningarna i valkretsarna.
På grund af hvad här anförts, får jag vördsamt yrka
bifall till det kungl. rösträttsförslaget oförändradt,
med det tillägg,
att valperioden utsträckes till 5 år;
att Andra Kammarens ledamotsantal begränsas till
200 genom borttagande af platser, som fråntagas
Bih. till Biksd, Prof, 1904. 1 Sami. 2 Afd, 1 Band, 25 Häft, 2
10
Motioner i Första Kammaren, N:o 52.
städerna därigenom att valrätten mellan stad och land
uljämnas; samt
under förutsättning, att det genom lag blir be¬
stämdt att alla de statens inkomster, som härflyta från
direkta skatter, kunna bestämmas endast efter kamrarnas
gemensamma beslut.
Om remiss till konstitutionsutskottet anhålles.
Stockholm den 12 mars 1904.
P. Em. Lithander.
Stockholm, Victor Pettersons A.-B. Boktr., 1904,