10
Motioner i Första Kammaren, Ko 18.
N:o 18.
Af herr LlUldberg', angående skrifvelse till Konungen i fråga
om tillägg till § 21 i grufstadgan.
För tilldelande af utmål för inmutad malmfyndighet erfordras enligt
§21 i grufstadgen den 16 maj 1884, att fyndigheten skall vara blot¬
tad och att prof å malmen erhållits.
Bestämmelsen, att fyndigheten skall vara blottad, torde böra så för¬
stås, att malmen, ännu sittande i fast klyft, skall vara för blotta ögat
synlig.
Vid tiden för utarbetandet af nu gällande grufstadga var diamant¬
borrning här i landet litet känd, hvarför i grufstadgan icke heller kom
att inflyta någon bestämmelse om diamantborrning vid grufdrift. Det
är först under de två senaste årtiondena, som diamantborrning här kom¬
mit till någon allmännare användning; och har den härvid visat sig syn¬
nerligen lämplig till undersökning af malm förekom sten i grufvor.
Ehuru, såsom sagdt är, i grufstadgan icke nämnes något om dia¬
mantborrning, äro dock våra bergstjänstemän tämligen eniga därom, att
undersökning af grufvor medelst diamantborrning är att hänföra till sådant
försvarsarbete, hvarom nämnes i 39 § i grufstadgan.
I fråga däremot, om utmål kan på grund af endast diamantborrning
läggas för eu malmfyndighet, hafva meningarne varit hos bergstjänstemän¬
nen mera delade. Rätt många utmål hafva dock under den senare tiden
blifvit lagda på grund af den inmutade fyndighetens undersökning genom
ensamt diamantborrning.
Men genom eu af Kung!. Maj:t den 28 september 1903 gifven dom
i tvist om utmålsläggning har blifvit förklarad^ att utmål för en fyndig¬
het icke må läggas med stöd allenast af diamantborrning.
Motioner i Förda Kammaren, N:o 18.
11
l)ii genom diamantborrning prof på malmen ostridigt kan vinnas och
i det i nämnda rättegång afsedda fallet verkligen vunnits, torde grunden
för berörda domslut få sökas däri, att genom diamantborrningen fyndig¬
heten ansågs icke vara blottad eller, med andra ord, att malmen i last
klyft icke blifvit gjord för blotta ögat synlig.
Villkoren för utmåls erhållande voro, beträffande fyndighetens blottande,
vida strängare i äldre utmålsförordningar likasom i 1855 års grufstadga,
än de äro i den nu gällande grufstadgan. Så föreskrefs i 1741 års
utmåisförordning, att malmstrecket skulle vara till sin art och beskaffen¬
het blottadt, samt i 1855 års grufstadga, att fyndigheten skulle medelst
jordrymning eller skärpning blifvit gjord åtkomlig och så blottad, att den
till art, läge eller sträckning och mäktighet kunde bedömas, under det att
nu är stadgadt allenast, att fyndigheten skall vara blottad och prof på
malmen erhållits.
Genom diamantborrning blir i de flesta fall en malmfyndighet säkrare
och fullständigare undersökt än genom de ringa och ytterst ofullständiga
jordrymnings- och skärpningsarbeten, som i allmänhet föregå utmålslägg-
ningar och för utmåls erhållande anses tillräckliga. Det är nämligen för-
enadt med rätt stora kostnader att anordna en diamantborrning, hvarför
inmutaren, då han eu gång gjort de härför nödiga anordningarne, oftast
finner med sin fördel förenligt att på en gång mera fullständigt under¬
söka fyndigheten.
Vid sådant förhållande synes det olämpligt, att ej säga orimligt, att
vidare förvägra inmutare att få utmål tilldeladt för en fyndighet, som
blifvit allenast genom diamantborrning undersökt.
Från det allmännas eller statens sida likasom från inmutarens syn¬
punkt bör icke något hinder möta för tilldelande af utmål för en fyndig¬
het, hvars tillvaro blifvit genom diamantborrning konstaterad. Det skulle
således endast vara med hänsyn till jordägaren, som betänklighet kunde
i detta afseende möta. Jordägaren skulle nämligen kunna tänkas få svårt,
då malmen ej är för blotta ögat synlig i fast klyft, att vid jutmålsförrätt-
ningen bestämma sig, om han ville, med begagnande af sin jordägare-
andel, deltaga i grufarbetet jämte den därmed förenade risk och eventuella
vinst. Men då jordägaren, fastän han vid utmålsförrättningen förklarat
sig vilja begagna sin jordägareandel, dock kan, på grund af § GG i gruf¬
stadgan, på obestämd tid uppskjuta att deltaga i grufarbetet jämte de
därmed förenade kostnader, tills att inmutaren hunnit fullt blotta malmen
och drifvit grufvan så långt, att det blir lätt för jordägaren att bestämma,
om han bör begagna sig af sin jordägareandel eller öfverlåta den å in-
12
Motioner i Första Kammaren, N:o 18.
mutaren, finnes icke giltig anledning att med hänsyn till jordägaren be¬
taga inmutaren möjlighet att på grund af undersökning medelst diamant¬
borrning erhålla utmål för en af honom inmutad fyndighet.
På sätt ofvan är anmärkt, blifva malmfyndigheter i allmänhet bättre
och fullständigare undersökta genom diamantborrning, än medelst de ytliga
skärpningsarbeten, som nu pläga föregå utmålsanläggningarne. Det vore
därför för det fortsatta och utsträckta bearbetandet af en malmfyndighet
ofta fördelaktigt, om utmål kunde för fyndigheten läggas på grund af
allenast diamantborrning; och då härigenom hvarken det allmännas intresse
eller jordägarens rätt blefve trädda för nära, blott att diamantborrningen
skedde under nödig kontroll, tillåter jag mig härmed föreslå,
att ^Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t i under¬
dånighet hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes låta ut¬
arbeta och för Riksdagen till antagande framlägga för¬
slag till sådant tillägg till § 21 i grufstadgan den
16 maj 1884, att för inmutad malmfyndighet må kunna
tilldelas utmål på grand af fyndighetens undersökning
medelst diamantborrning.
Stockholm den 25 januari 1904.
O. V. Lundberg.