Motioner i Andra Kammaren, N:o 262.
1
N:o 262.
Af herr C. A. Lindhagen, om skrifvelse till Kungl. Maj:t.angående
rösträtt för kvinna vid val till Andra Kammaren.
Eif berömdt yttrande från mer än hundra år tillbaka är detta:
»Antingen har ing'en människa medborgerliga rättigheter ellei också
hafva alla det; och den som röstar emot en annans rätt pa grund åt
denne» olikhet i religion, kön eller ras har från denna stund afsvurit
sig sin egen rätt.»
Tillämpade på vår rösträttsfråga innebära dessa sanningsord, att
bakom spörsmålet om införandet om allmän rösträtt för män står alltid
och oundvikligt frågan om kvinnans politiska rösträtt. Visserligen får
det antagas, att lösningen af den förra angelägenheten af förhållandenas
makt kommer att ske först. Men kvinnorna hafva anspråk pa att här¬
under deras lika stora och lika befogade rätt ej glömmes bort eller
afsiktligt skjutes undan såsom något obestämdt och aflägset, som man
ej behöfver fästa sig vid. Äfven den kvinnliga rösträttsfrågan är en
aktualitet, och måste behandlas såsom en sådan.
Hvarför kvinnans politiska rösträtt är en verklighetsfråga af den
största betydelse, är lätt att inse och ofta framhållet. I korthet sagdt
bör kvinnan erhålla denna medborgerliga befogenhet:
därför att det är rättfärdigt mot henne och däremot orättfärdigt
att utestänga hälften af folket från politiskt inflytande;
därför att kvinnan, som har lika stora intressen att tillvarataga i
samhället som mannen, bör själf bäst förstå att där bevaka sin egen
rätt och sitt eget bästa;
därför att hennes fallenheter otvifvelaktigt i många afseenden äro
Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band, 125 Höft, (N:o 262, 263.) 1
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 262.
olika mannens, hvilket förhållande från det allmännas synpunkt utgör
en ytterligare bjudande anledning att låta dessa säi-skilda fallenheter
komma till sin rätt och göra sig gällande;
därför att härigenom skulle hennes medborgaranda stärkas, hennes
sjelfständighet och ansvarskänsla ökas samt hennes personliga anse¬
ende höjas;
därför att samhället särskildt behöfver den insats af medkänsla,
sparsamhet och praktiskt sinne, som kvinnan antagligen skulle göra
gällande i lagstiftningen och i statshushållningen, samt
därför att sålunda med ett ord det är till gagn för kvinnan och
till gagn för samhället.
Saknaden af kvinnans inflytande i det offentliga lifvet blir för
hvar dag alltmer kännbar. Man har härvid icke blott att fästa sig
vid vikten att undanröja eller förekomma de orättvisa lagar, männen
ofta stifta för kvinnorna, såsom t. ex. i de äktenskapliga förhållandena.
Framför allt och särskildt i vår tid, då de sociala frågorna trädt
i förgrunden, behöfves hennes medverkan för lösningen af samhälls¬
problemen. Erinrar man sig hvad kvinnan redan nu trots utestängning
från statens angelägenheter förmått uträtta för sådana sociala intressen
som undervisning, sjukvård, sedlighet, nykterhet, frivillig fattigvård
o. s. v., får man en föreställning om de särskilda praktiska inlägg hon
skulle gorå i det offentliga lifvet. De kvinnliga rösträttsföreningar,
som bildats, hafva också här och hvar upptagit verksamhet för vissa
reformer i kommunerna, och dessa inlägg hafva redan visat ett märk¬
bart inflytande på höjandet af intresset för dylika angelägenheter, så¬
som för bostadsfrågans lösning m. in. Erfarenheterna från de stater,
där kvinnan fått politisk rösträtt, styrka i alla afseenden, att hon väl
lämpar sig för det offentliga lifvet.
Under sådana förhållanden bör det för statsmakterna vara en
viktig angelägenhet att undersöka spörsmålet om politisk rösträtt för
kvinna och befrämja dess införande. Den ofta hörda invändningen att
kvinnorna ännu ej visat tillräckligt intresse för sin sak måste med förut¬
nämnda uppfattning förlora det väsentliga af sin betydelse. Man bär ju
också redan principiellt gifvit kvinnorna kommunal rösträtt utan ätt
beslutet härom föregicks af några opinionsyttringar från kvinnornas
sida. Vidare har kvinnornas intresse för deras politiska rösträtt på de
senaste två åren synnerligen kraftigt gifvit sig till känna, bland annat
genom bildandet i landet af eu mängd kvinnliga rösträttsföreningar, för
närvarande 29 till antalet, hvilka sammanslutit sig i en landsorganisation
och redan räkna öfver 4,000 inskrifna ledamöter. Och slutligen
3
Motioner i Andra Kammaren, N:o 262.
måste vill medgifvas, att intet medel hastigare och fullständigare väcker
medborgarandan än just förlänandet åt medborgerliga rättigheter.
Inom det politiska lifvet är det nu emellertid eu ständig strid mellan
idéerna och opportuniteterna. De förra böra taga hänsyn till de senare,
det är visst. Men å andra sidan måste med styrka göras gällande, att det
för befrämjandet af ett framsteg oftast blir en dålig uträkning att tro
sig behöfva förtiga eller kanske rent af förneka själfva idéen. Man
må framhålla, att förhållandena bjuda att nöja sig med ett litet steg,
men det är alltid rätt och merendels gagneligt att samtidigt hålla
själfva idéens fana högt, så att den rätta kursen ej förloras ur sikte.
Den fråga, som då i förevarande fall framställer sig, är, huruvida det
må anses i något afseende oriktigt eller oklokt att nu inför denna Riks¬
dag, i samband med behandlingen af männens rösträttsfråga, till någon
uppmärksamhet och åtanke framföra äfven rösträttsfrågans andra hälft.
Härvid bör uppmärksamheten först fästas därpå, att man ej kunnat
undgå, att den stora saken redan kastat något af sin skugga in i för¬
handlingarna. Regeringen har i sin proposition för första gången in¬
låtit sig på ämnet och sagt några försiktigt vänliga ord om kvinnorna.
I Första Kammaren har af en motionär till och med yrkats omedelbart
tilldelande af politisk rösträtt åt kommunalt röstberättigade kvinnor. Och
inom Andra- Kammaren hafva fyra ledamöter uti en rösträttsmotion
uttalat sin glädje öfver regeringens nyssnämnda yttrande. Det kåu då
för det första vara på sin plats att från ännu flera, af livilka saken
behjärtas, framkommer något uttryck därför. Men härtill kommer, att
ur kvinnornas synpunkt man icke kan för sakens skull vara till freds
med att den stödjes blott i de olika framställningarnes motiver, och
ännu mindre med att den gifves en så begränsad omfattning, som den
erhållit i det inom Första Kammaren väckta förslaget. Den kvinnliga
rösträttsrörelsen har anspråk på att genom största möjliga understöd äfven
inom Riksdagen vinna bistånd i sin maktpåliggande uppgift att bereda den
allmänna meningen för genomförandet af politisk rösträtt för kvinnor.
Äfven en annan sak är här förtjänt af beaktande. Man hade ju
kunnat hoppas, att särskilt den nya härordningens genomförande skulle
väcka eu samfälld insikt om nödvändigheten af eu verklig rösträtts-
reform, som skulle höja medborgarandan och omsider lösa folkets bundna
andliga krafter. Men minnet af dylika förpliktelser blekna lätt bort.
Någon samling kring detta mål har knappast visat sig åtminstone
under denna riksdag. Snarare göra sig alla både stora och små önske¬
mål och intressen gällande och fordra att blifva vägda emot hvarandra.
Men under eu sådan situation linnes ingen anledning att hålla ensamt
4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 262.
kvinnorna borta. Tvärtom bör närvaron af deras rättvisa sak kunna
bidraga att gifva någon lyftning åt synpunkterna.
Man skulle nästan kunna blifva frestad att i detta sammanhang
äfven inlåta sig på den af så många beaktade angelägenheten att upp¬
ställa »garantier» mot den nya pånyttfödelse, hvarpå nationen så
länge väntat. Gent emot dessa sträfvanden måste erinras, att uppgiften
dock icke kan vara att anordna blott ett skådespel för svenska folket
utan att pa samma gång inrymma åt detsamma något ökadt inflytande
pa representationen i dess helhet. Anser man sig från någxa håll
verkligen behöfva en så kallad verksam garanti, så vore det väl värdi¬
gare att i stället söka den i kvinnornas rösträtt, hvilken ju från samma
håll ofta plägar framhållas såsom ett yttersta värn mot den allmänna
rösträttens befarade omhvälfningar. Ty då har man i alla fall odfvit
full rättvisa. ö
För kvinnorna kan det nämligen vara tämligen likgiltigt, hvilka
grunder männen anse sig böra åberopa för att gifva dem deras
rätt. i ramstegspartierua behöfva ej heller från sin synpunkt se någon
fara i kvinnans politiska rösträtt. Tv skipandet af rättvisa leder i
längden alltid till goda resultat för samhället. Och äfven om det verk¬
ligen förhölle sig så, som mången föreställer sig, att kvinnorna skola
någon tid framåt ställa sig mera dogmatiska än männen i vissa
principfrågor, så äro de obestridligen å andra sidan mindre doktrinära
i uppfattningen af det praktiska lifvets angelägenheter. Det vore lyck¬
ligt om genom kvinnornas inflytande generationer ej behöfde slitas upp
under ofruktbara kraftmätningar allena, utan om samtidigt också kunde
växa något i landet för det dagliga lifvets behof och trefnad.
Slutligen ännu en sak. Det är förklarligt, om mången ej kan
under några förhållanden anse sig beredd att på eu gång lösa rösträtts¬
frågan både för kvinnor och män. I hvarje fall kan man knappast
begära detta, utan att i en så genomgripande fråga från regeringens
sida först förebragts utredning och öfvervägande af de särskilda syn¬
punkter, som framställa sig för genomförandet af politisk rösträtt äfven
för kvinnor. Alldeles obestridligt är jämväl, att den senare angelägenheten
ej får på något sätt fördröja eu god lösning af den nu föreliggande upp¬
giften att genomföra allmän rösträtt för män. Men däremot bör saken,
åtminstone för den, som tror på befogenheten och nyttan af kvinnans
rösträtt, ställa. sig så, att afgörandet af männens rösträttsfråga inne¬
fattar en särskild förpliktelse till att omedelbart skrida till en utredning
och ett öfvervägande af frågan om politisk rösträtt äfven för kvinnor.
På grund af hvad sålunda anförts får jag hemställa:
5
Motioner i Andra Kammaren, N:o 262.
att Riksdagen, i sammanhang med af görandet
af den nu föreliggande frågan om införandet af allmän
rösträtt för män, måtte besluta att i skrifvelse till
Kung!. Maj:t anhålla, det Kung!. Maj:t täcktes luta
utreda frågan om beredandet af rösträtt jämväl för
kvinnor vid val till Riksdagens Andra Kammare samt
därefter för Riksdagen framlägga förslag i ämnet.
Stockholm den 12 april 1904.
Cad Lindhagen.
I ofvanståendo yrkande instämma:
Ernst Beckman.
|
Henrik Hedlund.
|
Fridtjuv Berg.
|
John Olsson.
|
L. Gust. Broomé.
|
Victor Moll.
|
W. Johansson
i Öija.
|
Edvard Wavrinsky.
|
Jakol) Pettersson.
|
J. E. Ericsson.
|
Oskar Eklund.
|
Magnus Höjer.
|
Anders Sterner.
|
S. J. Enander.
|
Gerard Be Geer.
|
A. Tliylandcr.
|
Oskär Berg.
|
P. Hörnsten,
|
A. F. Broström.
|
Henne Öhngren.
|
G. Kronlund.
|
II. Pantzarhielm.
|
S. H. Kvarnzelius.
|
Paul Hellström.
|
Carl Carlson Bonde.
|
E. G. Åkerlind,
|
J. G. Forsberg.
|
M. F. Nyström.
|
J. Persson.
|
David Holmgren.
|