2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 261.
N:o 261.
Af herr N. Persson i Malmö m. fl. i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående lån af statsmedel för beredande
af tillfälle för arbetare att på landsbygden förvärfva
egna hem.
I Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:o 92 angående lån af stats¬
medel för beredande af tillfälle för arbetare att på landsbygden för¬
värfva egna hem, anför chefen för jordbruksdepartementet följande:
»I fråga om bildande af egna hem genom upplåtelser från kronans
mark har kommittén, som icke ansett någon ändring i de uti nådiga
brefvet den 25 september 1896 meddelade bestämmelser angående lägen-
heterS' upplåtande från kronans jordbruksdomäner erforderlig, däremot
1 ramhållit, att det i många fall inträftade, att staten vid inköp af skogs-
egendomar komme i besittning af odlad eller odlingsbar mark, som icke
med fördel kunde för sig utarrenderas, och att kommittén därför an-
8ageo ensidigt, att det toges under öfvervägande, om och i hvilken mån
upplåtelse af sådan mark till arbetarehem borde äga rum. Vidare har
kommittén, under uttalande, att kommittén ansåge billighet och följd¬
riktighet fordra, att såsom en allmän grundsats fastsloges, att en arbetare
skulle kunna lika fullständigt komma i åtnjutande af de i den af kom¬
mittén föreslagna lagen om egnahemslån upptagna förmåner, när han
köpte sm lägenhet af kronan, som när han förvärfvade den genom köp
- en „enskild person, påpekat, hurusom vid vissa upplåtelser af lägen¬
heter från kronans mark, nämligen vid en del järnvägsstationer äfven¬
som vid grufplatser i Norrbottens län, såsom villkor föreskrifvits, bland
annat, att köpebref å lägenheten icke meddelades förr, än lägenheten
blifwt bebyggd. De skäl, som föranledt detta inskränkande villkor,
Motioner i Andra Kammaren, N:o 261. 3
har kommittén ansett, icke föreligga beträffande arbetare, som funnits
höra erhålla statslån, hvarför kommittén ock uttalat lämpligheten däraf,
att vid framtida beslut om dylika upplåtelser iakttoges, att från bestäm¬
melsen om visst uppskof med köpebrefs utfärdande stadgades undantag
för det fall, att köparen vore en arbetare, som sökte statslån för eget
hems förvärfvande.
Hvad angår kommitténs förslag om upplåtelser af odlad och odlings¬
bar mark från skogsegendomar, som för kronans räkning inköpas,
tillåter jag mig erinra, att 1902 års Riksdag, i anledning af därom utaf
Kungl. Maj:t gjord framställning, medgifvit, att beträffande till inköpt
skogsegendom hörande område, som utan olägenhet för skogsskötseln
ansåges kunna afyttras och uppenbarligen vore eller vid arrendeupp¬
skattning funnes vara sådant, att för detsamma icke kunde påräknas
högre arrende än 600 kronor, det finge bero af Kungl. Maj:t att efter
omständigheterna i hvarje fall förordna, huruvida egendomen eller om¬
rådet borde för kronan bibehållas eller till större eller mindre del för¬
säljas, samt att, där Kungl. Maj:t funne försäljning af område från in¬
köpt skogsegendom böra äga rum, det finge på Kungl. Maj:t ankomma
att för hvarje fall bestämma, huruvida nådiga brefvet den 29 maj
1874, angående försäljning af vissa hemman och lägenheter, eller nådiga
brefvet den 25 september 1896, angående bestämmelser att tjäna till
efterrättelse i fråga om lägenheters upplåtande från kronans jordbruks-
domäner, skulle "i afseende å sättet och villkoren för försäljningen
tillämpas.
Genom det af Riksdagen sålunda lämnade medgifvande! torde
syftet med kommitténs uttalande i förevarande afseende, såvidt det¬
samma kan antagas hafva gällt meddelande af allmänna bestämmelser
i fråga om lägenheters upplåtande från inköpta skogsegendomar, fa anses
behörigen tillgodosedt. Hvad vidare angår villkoren för framtida upp¬
låtelser från kronans mark invid j ärn vägs stationer, gruffält och andra
dylika platser, torde dessa framgent såsom hittills blifva föremål för
pröfning i hvarje särskildt fall; och lär Kungl. Maj:t därvid icke under¬
låta att tillse, i hvad mån meddelade bestämmelser om egnahemslån åt
statsmedel kunna finnas böra verka lindring i det af kommittén angifna
afseende för innehafvare af sådant lån.»
Den af Kungl. Maj:t den 10 juli 1899 tillsatta egnahemskom-
mittén betecknar som »eget hem» endast »eget hus på fri och egen
grund» och tillägger: »Staten synes nämligen icke höra vidtaga åt¬
gärder i syfte att understödja arbetarne i deras sträfvande efter egna
4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 261.
liera, med mindre än att de sålunda bildade hemmen förvärfvas under
äganderätt, som omfattar såväl själfva jordområdet som åbvggnaderna.
Denna uppfattning stöder kommittén dels därå, att inan allenast
da kan bos aibetaren påräkna det intresse för det egna hemmets ända¬
målsenliga ordnande, vidmakthållande och förkofran, som gör honom
förtjänt af understöd, dels därå, att endast i sådant fall nödig säkerhet
lämpligen kan beredas för de medel, som staten skulle till honom för
ändamålet utlåna.»
Beträffande kommitténs yttrande, att de sålunda bildade egna
hemmen alltid böra förvärfvas under äganderätt, »som omfatta såväl
själfva jordområdet som åbyggnaderna», och »att man allenast då kan
hos arbetaren påräkna det intresse för det egna hemmets ändamåls¬
enliga oi duande, vidmakthållande och förkofran, som gör honom förtjänt
af understöd», förmena vi, att detta intresse äfven utan förvärf af
äganderätten till själfva jordområdet helt visst skulle göra sig gällande,
om det nämligen funnes dels säkerhet för arbetaren att få kvarstanna
å det egna hemmet och dels visshet om att den afgäld, som däraf år¬
ligen skall utgå, stannade vid vissa förut bestämda rimliga gränser.
Som det nu är, har den, som bryter mark å ofri grund för ett eget hem,
den risken, att lian, när aftalstiden utlöper, får betala en betydligt för¬
höjd afgäld, att jorden lämnas till någon annan eller att jordägaren
intager den sålunda uppbrutna och odlade jorden i sitt eget bruk.
Arbetaren har under sådana förhållanden icke stor fördel af att arbeta
å. ett sådant eget hem, då han endast har ringa utsikt att få behålla
sitt . hem till döddagar och endast i få fall därmed vinner något för
familjen vid sitt frånfälle. Härtill kommer ytterligare, att, enligt nu
gällande lag, inteckning i hus å ofri grund icke kan meddelas och följakt¬
ligen icke heller kan användas som säkerhet för lån, hvilket o-ör det
svårt eller omöjligt för en arbetare att under sådana förhållandeiTerhålla
lån för anskaffandet af sådant eget hem.
Detta är nog hufvudorsakerna till att arbetarne hittills icke visat
sig ha intresse af sådana egna hem å ofri grund.
Hvad åter beträffar yttrandet, att endast genom äganderätt, som
omfattar såväl jordområdet som åbyggnaderna »nödig säkerhet kan be¬
redas för lån, som staten skulle till honom för ändamålet utlämna», så
kan i anledning däraf icke annat än framhållas behofvet af att snart
erhålla den äfven vid förra riksdagen påyrkade lagstiftningen om möj¬
lighet att vinna inteckning i byggnad uppförd å annans mark. Men
till dess sådan lagstiftning kommit till stånd, anse vi att de bestäm¬
melser och villkor, som i öfrigt föreslagits för erhållandet af egnahems-
5
Motioner i Andra Kammaren, N:o 261.
him, böra jämte eu skuldförbindelse vara garanti nog för dessa läns in¬
friande, särskildt som lånesumman, där äganderätt till jorden icke iör-
värfvas, ej behöfver vara så stor, som annars skulle vara nödigt.
Vi förmena därför, att åstadkommandet af egna hem på livad
som nu är statens jord ingalunda bör tillgå så, som kommittén ensamt
förutsatt med den starka begränsning kommittén gifvit åt begreppet
egna hem. Vi finna det naturligt, att staten uppträder som långifvare
åt sådana personer, som vilja skaffa sig egna hem genom inköp af jord
från enskilda ägare. Men det är efter vår åsikt olämpligt, att staten
helt afhänder sig sin jord för att skapa egna hem, när de fördelar, som
genom ett sådant afhändande skulle vinnas, likaväl kunna uppnås och
komma vidare kretsar till godo genom att upplåta statens jord enbart
med brukningsrätt.
Ur statens egen synpukt skulle enligt vår uppfattning det vara
eu stor fördel, att egna hem bildades, där endast brukanderätten öfver-
låtes åt arbetare för lifstid mot en förut bestämd låg årlig afgäld eller
ränta och med viss arfsrätt för hans efterkommande.
Härigenom vunne man, att staten sluppe förmedla lån för inköp
af sin egen mark, att arbetaren icke behöfde så stort kapital för att
kunna förvärfva ett eget hem, att staten fortfarande vore ägare af
jorden och kunde på så sätt erhålla någon del af det mervärde, som
ofta uppstått utan vederbörande jordbrukares åtgörande eller är någon
produkt af hans arbete, samt att staten kunde påräkna en viss årlig
inkomst af sina egendomar, som säkerligen kan antagas blifva betydligt
högre än räntan på ett genom försäljning uppkommande kapital.’
Ett annat icke mindre betydelsefullt villkor för att egnahems-
idén skall vinna anslutning och framgång bland arbetarne synes oss
ligga däri, att dessa egna hem med brukanderätt af statens jord skola
lättare kunna öfvertagas af barnen till en arbetare, som förvärfvat Big¬
ott dylikt eget hem. Man kan med stor sannolikhet antaga, det eu
arbetare i den förmögenhetsställning, att han varit berättigad erhålla
egnahemslån, visserligen betalt sitt egna hem under en normal lifstids-
längd, men vid sitt frånfälle icke lämnar efter sig något nämnvärdt
kapital därutöfver. Finnes då änka och flera barn, är det sannolikt,
att intet af barnen kan öfvertaga faderns egna hem och därvid utbetala
änkans och de andra barnens arfslotter. Antager man att det gäller
en jordbruksfastighet, där jorden värderas till 3,000 och åbyggnaderna
till 1,000 kronor, eller af tillsammans 4,000 kronors värde, samt att
den aflidne efterlämnar änka och 4 barn, tillkommer änkan 2,000 kronor
och hvardera barnet 500 kronor i arfslott. Det af barnen, som i sådant
6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 261.
fall skall öfvertaga det egna hemmet, måste utfästa sig att utbetala
3,500 kronor. Någon säkerhet att erhålla ett nytt egnahemslån linnes
icke. Möjligen fyller lian ej alla de kraf, som härför ställas på honom,
oc„. ,ce^a serskild t- från förmögenhetssynpunlct. Det finnes då icke
möjlighet för något af barnen att öfvertaga fädernehemmet, utan detta
måste säljas till oskylda. Med sådana utsikter för framtiden kan man
befara, att intresset för egnahemsidén försvagas, att skötseln af de
egna hemmen icke blifver sådan, som önskvärdt är, eller att de egna
hem, som staten mahända säljer billigt och på fördelaktiga villkor,
blifva föremal för spekulation redan efter det de innehafts endast under
en generation.
Öfverlåtes däremot statens jord till egna hem med endast brukande-
i ätt, finnes det utsikt för att något af barnen skall kunna utan större
ekonomisk risk öfvertaga sitt fädernehem och till sina medarfvingar
utbetala lösesumma för därå varande byggnader. Därigenom vinnes
utom förutnämnda fördelar, att barn, som vistats uti eller i närheten
af hemmet, göra allt som är möjligt för hemmets bestånd och skötsel,
ty de veta, att det lättare kan blifva deras eget en gång och att arbetet
följaktligen är till egen fördel.
Det synes oss som dessa för såväl enskilda arbetare som ock
därmed för samhället stora fördelar skulle kunna uppnås utan någon
som helst extra uppoffring från statens sida, därigenom att af statens
jord därför lämpliga delar öfverlåtas med brukanderätt till egna hem
pa | öfvertagarens lifstid mot viss förut bestämd som skälig ansedd låg
afgäld eller ränta, hvilken bestämmes af domänstyrelsen eller annan
myndighet, som därtill af Kungl. Maj:t erhållit uppdrag, samt med
arfsrätt för öfvertagares arfvingar till såväl åbyggnader som brukande-
rätten.
Skulle arfvinge icke finnas villig öfvertaga sådant eget hem, skall
den, som genom laga köp förvärfvar sig äganderätt till åbyggnaderna,
åtnjuta rätt att öfvertaga lägenheten.
Gifvetvis bör det vara öfvertagaren tillåtet att på annan öfverlåta
och försälja sin brukanderätt på samma villkor beträffande möjligen
innestående egnahemslån, som stadgas för öfriga egna hem.
Det belopp, som i den kungl. propositionen begäres för användning
till egnahemslån, synes oss vara så lågt, att den anordning för åstad¬
kommande af egna hem på statens jord, som genom här angifna till-
vägagangssätt kan uppstå, synnerligt väl behöfves för att bereda ett
något större antal arbetare tillfälle att erhålla egnahemslån. Vi anse
de omständigheter, som bär anförts, vara af den art, att det bör om¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 261.
7
sorgstulit pröfvas, huruvida icke ett sådant förfaringssätt, som det åt
oss här föreslagna, kan och bör användas för att egnahemsrörelsen skall
kunna utvecklas så kraftigt som möjligt till verkligt gagn för land
och folk.
Med stöd af hvad sålunda anförts, tillåta vi oss hemställa,
att Riksdagen, därest Kungl. Maj:ts nådiga pro-
E' 'on n:o 92 eljest i hufvudsak vinner Riksdagens
, måtte
dels besluta ändring i de af Kungl. Maj:t före¬
slagna lånevillkoren i syfte:
att låneunderstöd, där det gäller egna hem å
staten tillhörig mark, företrädesvis må utlämnas för
bildande af egna hem med endast brukanderätt till
•iorden’ • . . , , -
att sådan brukningsrätt i öfrigt må icke blott
gälla för brukarens lifstid, utan äfven gå i arf samt
kunna öfverlåtas eller annorledes disponeras såsom
vanlig egendom,
att för brukningsrätten af staten årligen upptages
en förutbestämd skälig ansedd låg afgäld eller ränta,
som dock må kunna revideras hvart fyrationde år eller
efter annan lämplig grund, samt
att såsom säkerhet för erhållande af lån i dylikt
bill ej må fordras annat än brukarens skuldförbindelse
jämte den förskrifning af brukningsrätten och uppförda
byggnader, som möjligen kan anordnas;
dels ock göra de framställningar och antaga de
öfriga ändringar i de förslagna lånevillkoren, som
till äfventyrs erfordras för vinnandet af förenämnda
ändamål.
I motionens syfte instämma:
A. Thylander. L. Gast. Broonié. Johan Forssell.
Stockholm den 13 april 1904.
Nils Persson.
Hjalmar Bränning.
F. W. Thorsson.
W. Larsson.