1
Motioner i Andra Kammaren, N:o 150.
^:o 150.
Af herr G. B. Hellmaii, om ändrad lydelse af 1 § in¬
struktionen för taxeringsmyndigheterna.
Då vid innevarande års riksdag flera motionärer yrkat på förändrin¬
gar i gällande bevillnings- och inkomstskatteförordningar och det således
är möjligt, att Riksdagen kan vilja underkasta dessa förordningar revision,
torde det vara på sin plats belysa en oegentlighet, som till viss grad,
enligt mitt förmenande, vidlåder taxeringen af fast egendom på landet.
S. k. »annan fastighet»; som mestadels innefattar boningshus med fri
eller ofri grund, men utan tillhörande jord af någon betydenhet, upp-
taxeras till det brandförsäkringsvärde byggnaden blifvit åsatt, men i fråga
om taxeringen af jordbruksfastighet får det för egendomens åbyggnader
gällande brandförsäkringsvärde oftast ingen betydelse till följd af bevill-
ningsförordningens föreskrift i instruktionen, där det heter i § 1 mom. 3:
— — — »börande vid bestämmande af detta värde afseende icke fästas
å beskaffenheten af sådana byggnader, som på egendomens afkastning icke
hafva något egentligt inflytande, liksom värdet af kreatur, redskap och
andra inventarier eller förlag vid jordbruksfastighet icke heller må vid
fastighetsvärdets bestämmande tagas i beräkning».
Det kan således inträffa, att en sådan »annan fastighet», åsatt visst
taxeringsvärde på grund af brandförsäkringsvärdet, genom tillköp af jord
och omföring såsom »jordbruksfastighet» åsättes lägre taxeringsvärde än
densamma förut hade, trots det att egendomens verkliga värde måste
anses hafva blifvit tillökadt.
Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 47 Käft. (N:is 150—156.)
1
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o ISO,
Yrkanden hafva framkommit vid förra riksdagen och nu förnyats
vid innevarande om införande äfven för jordbruk af en på själfdeklara-
tion grundad, verklig inkomstbeskattning. Att ett sådant yrkande —
teoretiskt sedt — har något skäl för sig, vill jag ej bestrida. I prakti¬
ken torde det dock blifva svårt, för att icke säga omöjligt, att tillämpa,
samt dessutom rent af förhatligt, då det med nödvändighet tvingar hvarje
jordbrukare, äfven den minsta, att föra fullständiga och detaljerade räken¬
skaper. Att bokföra verkliga kontanta inkomster medför ju i regeln inga
större svårigheter, men värre är det att åsätta de förnödenheter, man af
egen produktion använder, ett riktigt värde. Förmånen af fri bostad är
äfven en inkomstpost, som ej så lätt låter sig beräknas i reda penningar.
Det är emellertid uppenbart, att, om tvenne jordbruksfastigheter —
till areal och beskaffenhet i öfrigt lika goda — hafva väsentligt olika
åbyggnader och äfven i fråga om trädgårdsanläggningar, parker och dylika
förmåner äro vidt åtskilda, till sådana olikheter borde tagas hänsyn vid
bestämmandet af de respektive egendomarnes taxeringsvärden.
För att vid taxering framkalla nödigt aktgifvande på beskaffenheten
af fast egendoms åbyggnader m. m., hvilka i våra dagar mer än fordom
spela en viktig roll, får jag med stöd af det anförda härmed vördsamt
föreslå,
att Riksdagen måtte besluta att i instruktionen för
taxeringsmyndigheterna utbyta de förut citerade orden
i 1 § mom. 3 mot följande: — — — »börande vid
bestämmande af detta värde skäligt afseende fästas vid
åbyggnadernas beskaffenhet och brandförsäkringsvärde,
befintligheten af trädgård, park, andel i härads- eller
sockenallmänning, eller andra förmåner».
Stockholm den 28 januari 1904.
Gustaf B. Hellman.