8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 132.
N:o 132.
Af herr J. P. Jespersoii, om tullen å socker.
Då det nu gällande tnllskyddet för sockerindustrien infördes, skedde
det på det att landet själft. skulle kunna producera sitt sockerbehof och
dymedelst minska sina det oaktadt dryga utbetalningur till utlandet. Bet-
odlingen inom landet behöfde detta stöd för att kunna komma i gång,
och för kapitalet, som borde sörja för vårans förädling, blef genom tull¬
skyddet möjligt att konkurrera med den starka utländska sockerindustrien.
Tack vare dessa åtgärder har ock en storartad sockerindustri upp¬
blomstrat inom landet. Hvad detta betydt och betyder för vår handels¬
balans är lätt insedt och behöfver knappt belysas med de allvarliga siff¬
ror, som beteckna vår import af konsumtionsvaror, för att ställas i sin
rätta dager.
Tyvärr hafva emellertid förhållandena icke i allo utvecklat sig som
afsedt varit.
Till en början är att anmärka, att sockerindustriens kapitalistiske
målsmän genom ringbildning skaffat sig en ensidig maktställning, från
hvilken de riktat sig på råvaruproducenternas, betodlarnes, bekostnad. På
det sättet ha de förra slagit under sig det mesta af tullskyddets fördelar,
oaktadt detsamma ursprungligen varit afsedt som stöd åt betodlingen.
Men ej nog därmed. Genom den stora skillnad, som råder i fråga om tull
å raffineradt och oraffineradt socker, ha de jämväl försatts i den ställ¬
ning, att med god vinst kunna importera oraffineradt socker och förädla
det här. Därigenom ha de förlorat intresset att äfven med någon upp¬
offring sörja för att allt behöfligt råsocker produceras här i landet. Detta
skulle bland annat ha förutsatt, att råsockerreserver lagts upp för att möta
eventuella missväxter. Men långt ifrån att systematiskt ordna dylika reser¬
ver minskades betodlingen för några år sedan, emedan, tack vare en följd
Motioner i Andra Kammaren, N:o 132.
9
af gynnsamma omständigheter, en sockerreserv så att säga af sig själft
bildats. Men det behöfdes sedermera icke mer än ett enda år af dålig
betskörd för att konsumera det öfverskott, som förelåg.
I sockerindustriens intresse har det alltid legat att hålla råsockerpro-
duktionen nere vid ett minimum och genom import fylla hvad som vidare
åtgått.
Till belysande däraf kunna anföras importsiffrorna för oraffineradt
socker åren 1897—1901. Då infördes nämligen:
År 1897
» 1898
» 1899
» 1900
» 1901
.............. 654,033 kilogram
.............. 510,032
.............. 12,330,339
.............. 12,496,468
.............. 460,881
Summa 26,451,753 kilogram.
Det är gifvet, att en så oerhördt stor import skulle varit helt eller i
det närmaste onödig, om den rika sockerindustrien i enlighet med tull¬
skyddets anda och mening velat underkasta sig att hålla en tillbörlig
reserv af socker. Och det är landet i sin helhet, som fått förlora på en
så betydande import. Särskildt har denna förlust drabbat jordbruket i
form af minskad betodling.
Men det är icke endast för att spara kostnaden för råsockerreserven,
som sockerfabrikerna utan tvekan tillgripa importen. De bruka den äfven
såsom vapen mot sina råvaruleverantörer, då dessa pressats så hårdt, att
de ej kunna odla sockerbetor med vinst. Sockerfabrikerna anse sig icke
behöfva visa något tillmötesgående, då de i värsta fall kunna importera
råsocker. Med detta vapen i händerna kunna de tillbakavisa äfven de
mest lojala och blygsamma fordringar från betodlarnes sida om delaktig¬
het i det af staten skänkta tullskyddet.
Allt detta visar till fullo, att de nu gällande tullsatserna för socker
icke äro afvägda efter det praktiska behofvet. Ty skänker staten detta
kraftiga skydd åt denna näring, så kan den äfven ställa det krafvet på
denna, att hon icke af egoistiska skäl missbrukar skyddet.
För att råda bot för det rådande missförhållandet och återföra socker¬
industrien till dess naturliga område att förädla svenska jordbruksproduk¬
ter, fordras sålunda oundgängligen att anpassa råsockertullen så, att den
hindrar onödig import. Enligt fackmäns utsago uppgår förtjänsten på raffi¬
neringen till 6 öre pr kg., en siffra, som naturligtvis alltid växlar något.
Men om man höjer råsockertullen med detta belopp, så behöfva socker-
Bih. till Riksd. Prat. 1904. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 44 Häft. 2
10
Motioner i Andra Kammarm, N:o 132.
fabrikerna i hvarje fall icke befara någon konkurrens med utländskt
socker, ty tullen å det raffinerade sockret är så hög, att den i alla hän¬
delser utestänger all onödig konkurrens. Däremot skulle den föreslagna
åtgärden ha en gynnsam inverkan på afsättningen af den inhemska rå¬
varan, hvars framkallande tullskyddet är afsedt att främja.
Om tullen å oraffineradt socker höjes i enlighet med det här fram¬
ställda förslaget, medför det å andra sidan icke någon höjning af det
gängse priset å socker. Ty detta sätta fabrikanterna i hvarje fall så högt
de kunna, utan att det möjliggör import. Det är tullen på det raffinerade
sockret, som ensam bestämmer sockerpriset, och då den i alla händelser
skulle bibehållas oförändrad, behöfva ej konsumenterna befara några men¬
liga inverkningar för sig däraf, att tullen på oraffineradt socker höjes med
ett mindre belopp.
På grund af de skäl, som här förebragts, får jag sålunda vördsamt
yrka,
att Riksdagen behagade besluta, att den nu gällande
tullsatsen, 23,5 öre pr kg. å socker »b) till färgen
mörkare än nämnda standard nummer (n:o 18 af den
i världshandeln gällande holländska standard), äfven om
varan inkommer i upplöst eller flytande tillstånds måtte
höjas till 29,5 öre pr kg.
Stockholm den 27 januari 1904.
J. P. Jesper son.