4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 106.
X:o /OO.
Af herr G. A. E. Kronlund, om skrifvelse till Kung1. Maj:t angå¬
ende landstormens tjänstgöring in. to.
I det af chefen för generalstaben den 13 november 1900 afgifna för¬
slaget till ny härordning hade § 36 i värnpliktslagen i fråga om land¬
stormens inkallande till tjänstgöring i krigstid erhållit sådan lydelse,
att landstormen i hela riket skulle till hemortens försvar få användas
redan vid fara för krig eller i allmänhet vid en tidigare tidpunkt, än
som lät sig göra med tillämpning af 1885 års värnpliktslag. Motiven
till den sålunda föreslagna ändrade bestämmelsen torde kunna i korthet
sammanfattas på det sätt, att de förhållanden, som stode i samband
med frågorna angående gräns- och kustförsvaret, tryggandet af fält¬
truppernas mobilisering och dylikt, gjorde det i hög grad önskvärdt,
att landstormsafdelningar vid behof skulle kunna tagas i anspråk redan
vid befaradt krigsutbrott eller före den tidpunkt, då fälttruppernas
mobilisering afslutats.
I sitt anförande till statsrådsprotokollet vid den till 1901 års
Riksdag aflåtna nådiga propositionen med förslag till ny värnpliktslag
den 7 januari 1901 uttalade sig ock chefen för landtförsvarsdeparte¬
mentet för behofvet af ändrade bestämmelser uti nyss antydt syfte
rörande landstormens användning, och han yttrade därvid: »Ju mer man
söker göra sig förtrogen med kust- och gränsförsvaret, dess mer fram¬
träder ock vikten af att uti de särskilda orterna redan under mobili-
seringstiden, ja, före densamma, vid behof kunna uppbåda landstorms-
männen för vidtagandet af vid sådan tidpunkt erforderliga försvarsåtgärder,
såsom: att hindra fientliga afdelningar uti deras företag mot kuststäder
Motioner i Andra Kammaren, N:o 106, •
och hamnplatser, mot järnvägar och telegraflinjer; att uppehålla fram¬
trängandet af sådana afdelningar; att skydda signalstationer och kabel¬
fästen med mera dylikt.)) Med hänsyn härtill föreslogs uti ^ 36 värn
pliktslagen, hvilken enligt då gällande lydelse tillät landstormens
användning endast under krig, den ändringen, att Konungen skulle äga
rätt att, efter statsrådets hörande, till hemortens försvar, till tjänst¬
göring inkalla landstormen eller de större eller mindre delar därai,
som funnes behöfliga redan vid fara för krig.
Riksdagen fann den sålunda föreslagna ändringen vara åt synner-
lio- vikt. Men Riksdagen ansåg sig emellertid icke böra bifalla den¬
samma uti hela dess vidd, såsom framgår af följande uttalande. »Enligt
det föreliggande förslaget skulle emelleriid Eders Kungl. Magt äga rätt
att vid fara för krig inkalla landstormen, oberoende däraf, huruvida
order om mobilisering af beväringens första eller andra uppbåd utgått
eller beslut därom ens fattats samt utan att riksdagskallelse behötde
utfärdas. Då värnpliktslagens mening hittills uppenbarligen vant, att
landstormen i regel skulle kunna för rikets försvar anlitas endast i
sista hand, sedan rikets försvarskrafter i öfrig!, hufvudsakligen redan
tagits i anspråk, samt denna grundsats icke lärer hora undergå rubb¬
ning i annan män, än som för vinnande af det med Eders Kungl. Majt,:s
förslag afsedda ändamål är nödvändigt, anser Riksdagen, att landstor¬
mens inkallande icke bör ifrågakomma förr, än beslut om inkallande
af beväringens första uppbåd jämlikt § 28 mom. 1 värnpliktslagen i
statsrådet fattats.» Däremot ansåg Riksdagen det icke lämpligt att så¬
som villkor för landstormens uppbådande ovillkorligen stadga, att för¬
ordnande om inkallelse jämväl af beväringens andra uppbåd beslutats,
men hvad ordningen för landstormens inkallande angick, syntes det
Riksdagen, att enahanda konstitutionella former borde därför stadgas
som för inkallandet af andra uppbådet, det vill säga att Konungen sku fe
om landstormens inkallande få förordna, »sedan Han statsrådet hört och,
såvida Riksdagen ej är samlad eller inom trettio dagar samman!! äda
skall, låtit riksdagskallelse utfärda».
I enlighet härmed erhöll § 36 mom. 1 uti värnpliktslagen följande
1 vn pl stp *
»1. Sedan jämlikt § 28 mom. 1 beslut fattats att för rikets för¬
svar till tjänstgöring inkalla beväringens första uppbåd eller viss del
däraf, må Konungen i den ordning, som för inkallande af beväringens
andra uppbåd i mom. 2 af samma § är föreskrifven, för hemortens för¬
svar till tjänstgöring inkalla landstormen eller de större eller mindre
delar däraf, som finnas behöfliga.
f)
Motioner i Andra Kammaren, N:o 106.
Landstormens inkallande till tjänstgöring sker på sätt i $ 29 mom
2 är föreskrifvet.»
Innebörden af denna bestämmelse är således den, att landstormen
eller lan dstorm safdelningar icke kunna uppbådas förr, än Konungen
efte^sjtatnrå,(*jtS höran(*e7 till tjänstgöring inkallat beväringens första
uppbåd eller delar däraf, hvartill kommer, att Konungen, för att land¬
stormen må kunna inkallas, skall hafva hört statsrådet och, såvida
Riksdagen icke är samlad eller skall sammanträda inom trettio dagar
låtit utfärda riksdagskallelse. ’
Då man på goda grunder torde kunna antaga, att Konungen, där-
est Riksdagen icke skulle vara samlad eller sammankallad, i händelse
åt krig eller fara därför låter utfärda riksdagskallelse, om ej förr i
samband med inkallandet af beväringens första uppbåd, det vill med
andra ord säga i samband med beslutet om mobilisering af rikets strids¬
krafter eller delar däraf, synes bestämmelsen angående den ordning
eller de konstitutionella former, som böra iakttagas vid landstormens
inkallande till krigstjänstgöring, i och för sig icke böra inverka för¬
senande i iråga om denna åtgärd. Utan, praktiskt sedt, kan Konungen,
da rikets försvar det kräfver, samtidigt med inkallande af beväringens
första uppbåd förordna om inkallandet åt landstormen. Dessförinnan kan
enligt nu gällande värnpliktslagstiftning, landstormen dock icke tagas i
anspråk för hemortens försvar.
Äfven -°m Under vanliSa förhållanden och för vissa delar af vårt
land föreskriften i § 36 mom. 1 värnpliktslagen angående inkallandet
åt landstormen till krigstjänstgöring torde vara till fyllest för det ända¬
mål, som landstormens användning i början af ett krig afser, kan detta
näppeligen sägas vara händelsen under alla eventualiteter. Det låter
nämligen mycket väl tänka sig sådana fall, då landstormen skulle be¬
höfva tagas i anspråk tidigare, än hvad nyssnämnda föreskrift raed-
gifver. I vissa gräns- eller kusttrakter, som oförmodadt utsättas eller äro
utsatta för ett fientligt infall, är det helt visst i hög grad af behofvet på-
kalladt, ja, man toi'de kunna säga, oundgängligen nödvändigt att kunna
uppbåda landstormen före tidpunkten för utfärdandet af order om mobili¬
sering, hvilken ju innebär äfven inkallandet af beväringens första
uppbåd.
For vi.d ett dylikt fientligt öfverfall — som i allmänhet torde
företagas af mindre styrkor eller detachement — spärra vägförbindel-
ser, försvara broöfvergångar, skydda kabelfästen med mera dylikt kan
t et vara och är säkerligen af stor betydelse, att landstormen inom en
ort, utan att afvakta en på den nu gällande lydelsen af § 36 mom. 1
Moll offer i Andra Kammaren. N:o toft. >
i värnpliktslageu grundad order, omedelbart kallas under vapen. Eljest
kan det nämligen vara fara värdt, att dess uppträdande kommer för
sent och sålunda förfelar sitt ändamål. Under sådana omständigheter
spelar en jämförelsevis kort tidsutdräkt eu afgörande roll. Några få
timmars uppskof eller dröjsmål kan vålla väsentliga olägenheter. Så¬
lunda kan, för att välja ett par exempel, ett landstormsförråd med sitt
innehåll af gevär och utrustningspersedlar, till följd däraf att veder¬
börande landstormsafdelning för sent träder i verksamhet, falla i fien¬
dens händer. Smärre fientliga afdelningar, som med lätthet hade kunnat
hejdas, därest landstormen i tid hade gripit till vapen, kunna göra
mycken skada genom att förstöra kommunikationer (broar, telegraf¬
linjer, kabelfästeu och dylikt). Det torde i detta sammanhang icke vara
behöfligt att erinra därom, att en landstormsafdelning, t. ex. ett land-
st.ormskompani, kan inom sitt område vara samladt och utrustadt vida
tidigare än beväringens första uppbåd, som först skall samlas till rege¬
mentets gemensamma mobiliseringsort samt där organiseras och utrus¬
tas, innan regementet eller dess underafdelningar kunna afgå till den
ort, där det eller de skola användas. Landstormskompaniet, hvars med¬
lemmar hafva jämförelsevis sedt vida kortare vägar att tillryggalägga
än beväringsmannen, samlas endast till sitt landstormsförråd, förses där
med gevär och utrustning samt är sålunda inom helt kort tid redo att
användas. Särskilt gäller detta om riketsvidsträcktanordligagränstrakter.
Hvad här ofvan anförts torde vara till fyllest för att påvisa vikten
däraf, att värnpliktslagen uti vissa af mig här ofvan antydningsvis an-
gifna fall, där trängande fara hotar i händelse af dröjsmål, medgifver
landstormens uppbådande till krigstjänstgöring, oaktadt icke beslut
fattats att för rikets försvar till sådan tjänstgöring inkalla beväringens
första uppbåd eller del däraf. En ändring uti värnpliktslagstiftningen
i detta afseende torde vara af beliofvet påkallad. Huruvida syftet med
en sådan ändring står att vinna genom den lydelse af § 36 mom. 1
värnpliktslagen, som föreslogs i samband med framläggandet af 1901
års förslag till ny härordning, eller huruvida de territoriella befälhat-
varne (arméfördelningsområdes-, inskrifningsområdes- och landstorms-
befälhafvarne) böra tillerkännas rätt att uti det fall, att dröjsmål skulle
medföra fara, på eget initiativ och ansvar inkalla landstormen till
tjänstgöring, eller huruvida lösningen af denna angelägenhet må kunna
åvägabringas på annat sätt, detta är spörsmål, som synas böra öfver-
låtas åt Kungl. Maj:ts utredning och förslag. För den händelse rätt
att under vissa omständigheter tidigare, än i allmänhet får ske, upp¬
båda landstormen skulle medgifvas respektive territoriella befälhafvare,
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 106.
torde äfven böra stadgas stränga bestämmelser till förekommande af
missbruk af denna rätt, såsom skarpa ansvarsbestämmelser, skyldighet
att ofördröjligen lämna vederbörande underrättelse om åtgärden m m.
Om såsom torde framgå af det i det föregående sagda — det
är i hög grad önskvärd!, att värnpliktslagen undergår ändring i syfte
att landstormen under alla eventualiteter må i rätt tid kunna tagas i
anspråk för hemortens försvar, kan något verkligt gagn däraf icke vin¬
nas med mindre landet kan påräkna en för försvar af hus och hem
fullt duglig, af landstormen till sin kärna sammansatt skytte-här med
hänsyn därtill, kräfves det äfven andra lagstiftningsåtgärder för att göra
en landstormsorganisation effektiv och krigsbrukbar. Organisationen i
och för sig är endast den för landstormens användning erforderliga
formen och såsom sådan oundgänglig. Öfning bör gifva kött och blod
åt organisationen.
. När § 27 i värnpliktslagen trädt i kraft, afslutas de värnpliktiges
vid infanteriet med flera truppslag utbildning med det fjärde värn¬
pliktsåret. Af hela den till 20 år uppgående värnpliktstiden återstå
sedan 8 år i beväriugen och likaledes 8 år i landstormen, under hvilken
tid, sammanlagdt 16 år, den värnpliktige icke är skyldig till några öf-
ningar för att vidmakthålla den utbildning, i hvilken fortsatt öfning
framför allt är af vikt, nämligen skjututbildningen. Den år 1902 föi-
ordnaae landstormskommitten, hvars betänkande är dagtecknadt. den 8
apiil 1903, framhåller, då den tager frågan om landstormens utbildning
under behandling, att den långa tid — i allmänhet öfver 8 år —, som
förflyter från det öfningarna i beväringen afslutas, intill dess inträdet
i landstormen äger rum, kommer att minska landstormens militära värde.
Vid öfvervägande af hithörande förhållanden har kommittén kommit
till den uppfattningen, att sträfvandena att genom särskilda öfningar
öka landstormens användbarhet vid krigstillfälle i främsta rummet böra
afse att genom skjutöfningar söka hos de värnpliktige vidmakthålla och
om möjligt förkofra deras under den militära utbildningen förvärfvade
skjutfärdighet, i sammanhang hvarmed kommittén yttrar: »I sådant
syfte vore det helt visst önskvärdt, om den tanke, som af chefen för
generalstaben uttalas (i det genom hans försorg utarbetade förslaget till
organisation af landstorm^), nämligen att värnpliktige, som ej under
året vant inkallade till tjänstgöring, skulle vara skyldiga att fullgöra
vissa skjutöfningar, kunde i en snar framtid förverkligas. Intill dess
sa kan varda förhållandet, är det enligt kommitténs mening synner-
Motioner i Andra Kammaren, N:o 106. "
ligen angeläget att söka förmå de värnpliktige i så stor omfattning
som modigt deltaga i irivilliga skjutöfningar.» „ ,
Riksdagen uttalade ock år 1901 i sin skrifvelse angående den nya
härordningen sitt gillande af tanken angående samverkan mellan land-
stormen och det frivilliga skytteväsendet uti följande ord: »Landstor¬
mens organisation synes äfven göra det möjligt att, med anslutning
till det frivilliga skytteväsendet, verka till höjande af skjutskickhgheten
hos landets vapenföra befolkning. Enligt Riksdagens förmenande ar det
nämligen till synnerligt gagn för försvaret, att den unge vapenföre
mannen före sitt inträde uti värnpliktsåldern kan beredas tillfälle till
undervisning i skjutning, liksom äfven att beyäringsmannen saval som
land stormsmannen vidmakthåller och, om möjligt, förkofrar den skjut¬
färdighet, som han förvärtvat under sin militära, utbildning.»
Huru löftesrik och glädjande det frivilliga skytteväsendets ut¬
veckling under de senaste tio åren än varit, och huru störa forhopp¬
ningar man för framtiden än må knyta till detsamma, torde man dock
icke kunna räkna på en mangrann anslutning från de värnpliktiges sida,
såframt icke värnpliktslagstiftningen verkar uti sådant syfte, att samt¬
liga bevärings- och landstormsmän komma att begagna sig åt de till¬
fällen till fortsatta öfningar i skjutvapnets bruk, som det frivilliga
skytteväsendet erbjuder. . rr> r +
I Schweiz finnes en sådan lagstiftning sedan ar 1874. Enligt
denna äro de värnpliktige i linjen (20—32 år) och landtvärn^ (33—44
år) skyldiga till vissa skjutöfningar under de år, da de icke erhålla
någon annan militär utbildning. Ofningarna i fråga kunna fullgöras
antingen uti en behörigen ordnad och ledd skytteförening eller .ock uti
särskilda skjutkurser, som under loppet af tre dagar hållas a vissa för
ändamålet bestämda orter under ledning af militarbefal Het ar till
hufvudsaklig del denna föreskrift om obligatoriska skjutöfningar, som
det schweiziska frivilliga skytteväsendet har att tacka för sin storartade
utveckling. Det ligger nämligen i sakens natur, att de värnpliktige i
regeln fullgöra sin skjutöfningsskyldighet inom de frivilliga skyttetor-
emnga^ j tiftning j sådan riktning synes vara af behofvet påkallad
äfven hos oss. Den betydelse, som landstormen och det frivilliga skytte¬
väsendet hafva för rikets försvar, talar kraftigt för sådana stadgande^
i värnpliktslagen, att på grund däraf samtliga värnpliktige komma att
efter fullgjorda repetitionsöfningar vidmakthålla och,.om möjligt, för¬
kofra den 'skjutfärdighet, som de förvärfvat under sin militära utbildning.
Endast under första femte- eller sjättedelen af sin värnpliktstid har den
Bih. Ull Biksd. Prof. 1904. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 38 Saft. 2
10
Motioner i Andra Kammaren, N:o 106.
svenske värnpliktige i lag föreskrifva öfningar, under de återstående
fyra femtedelar eller fem sjättedelar kar han icke någon skyldighet i
detta afseende, och detta är en brist eller svaghet, som lämpligast samt
på det för såväl individen som staten minst betungande sätt synes
kunna afhjälpas genom skjutöfningar i hemorten.
I såväl det genom chefens för generalstaben utarbetade förslag
till organisation af landstormen som landstormskommitténs däröfver af¬
gifva betänkande har ifrågasatts, att de skjutöfningar, om hvilka bär
äi fråga, skulle utgöras af minst 50 skott per man för hvarje år. Då
såväl dessa patroner som gevär och målskjutningsmateriel skulle kost¬
nadsfritt tillhandakallas, och då staten liksom hittills skulle understödja
anläggandet och ordnandet af skjutbanor, vill det synas, som om de
värnpliktiges uppoffringar icke skulle blifva allt för stora vid fullgöran-
i nU antydda skjutöfningar, allra helst om dessa, såsom här nedan
skall framhållas, icke återkomma hvarje år, utan med längre mellan¬
perioder. Om dessutom denna viktiga angelägenhet ordnades så, att
ifrågavarande skjutöfningsskyldighet endast efter hand komme att till-
lämpas och följaktligen icke verka retroaktivt, skulle den enskildes
uppoffring kännas ännu mindre betungande. Småningom skulle skyl¬
digheten till fortsätta öfningar i vapnets bruk äfven för dem, som ännu
stå utom de frivilliga skytteföreningarnas led, uppfattas och betraktas
icke .såsom något hårdt tvång, utan såsom en kär plikt, hvarför ur
individens synpunkt några afsevärda betänkligheter icke borde resa sig¬
net stadgande af den art och i det syfte, som i det föregående an-
tydts, synnerligast om krafvel på öfningsskyldighet, såsom nyss an¬
tyddes, icke utsträcktes så långt som till årliga skjutöfningar under
hela den återstående tjänstetiden i beväringen och landstormen. Målet
en allmän anslutning till det frivilliga skytteväsendet, skulle säkerligen^
åtminstone i det stora hela, vinnas, om skjutöfningsskyldigheten, sedan
den värnpliktige fullgjort sina repetitionsöfningar, återkomme endast
hvartannat år och upphörde med exempelvis det trettiondefemte lef¬
nadsår.
Syftet med införandet af ifrågavarande skjutöfningar är i själfva
verket i hög grad behjärtansvärdt. Om det nämligen gäller att för¬
svara vårt land mot en angripare, är det enligt sakkunniges mening
af synnerlig betydelse, att man, framför allt i öfre Norrlands gräns-
och kustområden, genast från första början kan uppbåda en krigsbruk-
bar landstorm. Det torde vara obehöfiigt att närmare ingå på dessa
förhållanden. Man behöfver icke vara fackman för att inse, huru vik¬
tigt det är, att landstormen är redo och i stånd att inom de områden,
11
Motioner i Andra Kammaren, N:o 106.
där den är afsedd att uppträda, fylla sin uppgift för värnande af hem
och härd, af frihet och fädernesland. En efter måttet af våra ekono¬
miska krafter samt med hänsyn till våra försvars- och terrängforhallan-
den ordnad fälthär samt en krigsbrukbar landstorm skola skänka oss
trygghet och utgöra eu garanti mot angrepp, men en falthar, utrustad
med dyra, men för våra försvars- och terrängförhållanden icke passande
eller i förhållandevis ringa mån passande organisationer, tdara krigs¬
brukbar landstorm skänker oss icke denna trygghet och utgör icke
denna garanti. Såväl ur försvarets synpunkt som med hänsyn till va¬
lutan af de för olika ändamål utbetalda utgifterna under fjärde hufvud-
titeln torde det vara ändamålsenligare att göra folket i dess helhet
redo att bekämpa eu inkräktare än att offra penningar på nyss antydda
dyra organisationer, hvilka dess snarare kunna undvaras eller begrän¬
sas, om landstormen göres krigsbrukbar.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får jag vördsamt föreslå,
att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådana tillägg till och ändringar i
gällande värnpliktslag, dels att landstormen må kunna
så tidigt, som försvaret under alla förhållanden kan
kräfva, inkallas till krigstjänstgöring, dels att lämpligt
afvägda, i förbindelse med det frivilliga skytteväsen-
det ställda skjutöfningar må kunna komma till stånd
för de värnpliktige efter det år,, hvarunder de full¬
gjort dem åliggande repetitionsöfningar.
Stockholm den 28 januari 1904.
G. Kronlund.