Motioner i Andra Kammaren, N:o 104.
7
iV:o U)4.
Af herr C. A. Lindhagen, angående förklaring af 11 § 3 mom. nä-
ringsfrihetsför ordningen.
Uti gällande strafflags 7 kap. 3 § stadgas förbud, utom att å
sabbatstid idka handtverk eller annat arbete, som kan tåla uppskof, jäm¬
väl att å sådan tid till salu öppna »kramlåda eller annan dylik bod».
Uti den kungl. propositionen till ny strafflag både i öfverensstämmelse
med föreskrift i missgärningsbalken af 1734 års lag föreslagits, att för¬
budet skulle i sista delen afse »kramlåda eller annan bod». Den nu¬
varande lydelsen antogs emellertid af 1862—63 års Riksdag på förslag
af lagutskottet. Till stöd för förändringen anförde utskottet, att visser¬
ligen stadgandena uti förevarande lagrum vore nödiga ej mindre i an¬
seende till det synnerligen förargelseväckande och för andras frid stö¬
rande uti utöfvandet på sabbat af vissa slags arbeten, utan äfven och
i synnerhet, på det busbönder, fabriksidkare m. fl. icke måtte förmå
underhafvande med eller mot deras vilja att arbeta på söndag. Men
fall kunde gifvas, då grunden för statens straffrätt i detta fall, näm¬
ligen fridens störande eller förargelses väckande, icke förefunnes, och ut¬
öfver lagens grund borde icke dess stadganden sträckas. Brödbodar,
mjölkmagasin, sockerbagerier och andra dylika butiker, hvaruti en
handel drefves, som till rörelsens omfång och art ingalunda vore jäm¬
förlig med den, som idkades i egentliga kramlådor, böllos ofta öppna
å sabbat utan att, såvidt, utskottet försport, någon förargelse därigenom
åstadkommits. För att utmärka, det sådana försäljningsställen icke vore
under förbudet inbegripna, hade utskottet föreslagit omförmälda för¬
ändring.
Vid tillämpningen af ifrågavarande stadgande yppade sig emeller¬
8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 104.
tid sedermera olika meningar, huruvida förbudet omfattade sådan bod,
däri såldes tobak, snus och cigarrer.
Genom ett högsta domstolens utslag den 25 juni 1884 bötfälldes
innehafvaren af en dylik bod, för det han hållit den öppen under sön-
och helgdagar. Parterna i målet hade uppfattat saken så, att frågan
gällde, om tobak var en nödvändighetsvara eller icke. Bodens inne¬
hafvare påstod det förra och åklagaren det senare.
Uti ett af högsta domstolen i plenum den 22 november 1887 af¬
gjordt mål meddelades enahanda beslut. Bodens innehafvare gjorde i
detta mål gällande, att tobaksbodar torde närmast kunna jämföras med
mjölkmagasin och konditorier, hvarest såldes åtskilliga varor, som ej
voro nödvändigare än tobak.
Då emellertid ett högsta domstolens utslag ej är bindande lag för
underrätterna, blef frågan ej härigenom afgjord. Praxis beträffande
cigarrbodars öppenhållande å sabbatstid var fortfarande olika på olika
orter.
Af denna orsak drogs saken slutligen af enskild motionär under
1893 års Riksdags pröfning. Och i anledning häraf blef på nämnda
Riksdags förslag utgifven förklaringen den 9 juni 1893, hvarigenom för¬
klarades, att med det i 7 kap. 3 § stafflagen stadgade förbud mot öpp¬
nande till salu å sabbatstid af kramlåda eller annan dylik bod afses
jämväl bod, där tobak eller hvad däraf är förfärdigadt hålles till salu.
I detta ämne hade lagutskottet anfört, att tobak, snus och cigarrer icke
kunde anses vara nödvändigtsvaror af den beskaffenhet, att de icke
utan olägenhet kunde på förhand anskaffas, eller sådana varor, som
lagutskottet vid 1862—63 års riksdag velat undantaga från förbud mot
kramlådas öppenhållande under sabbatstid. Under debatten i kam-
rarne framhölls också allmänt till stöd för lagförklaringen, att lagstift¬
ningen ej velat frigöra annan handel än handel med lifsmedel och dy¬
likt, och att tobak ej vore att hänföra till sådan vara.
Den allmänna stängning af cigarrbodarne, som denna lagförklaring
medförde, föranledde emellertid, såsom bekant, att tobakshandeln å sön-
och helgdagar i stället genom kringvandrande försäljare flyttades ut på
gator och allmänna platser. Denna trafik har allt mer ökats och nu¬
mera såväl i afseende å säljarnes antal som afsättningens storlek tagit
en omfattning, hvarom man i allmänhet ej har någon föreställning.
Det är ju också klart, att på detta sätt göda affärer kunna göras just
under helgdagar, då den stora publiken företrädesvis för sitt nöjes skull
är ute i rörelse. De, som igångsätta eller furnera denna handel, lära
förnämligast vara mindre fabrikantfirmor. En dylik firma kan på en
Motioner i Andra Kammaren, N:o 104. •’
gång utsända många tiotal försäljare. Äfven förekommer, att dylik han¬
del anordnas af agenter eller från en och annan mindre cigarrhandel.
Att medgifvandet af en sådan rörelse innefattar en illojalitet mot
cigarrhandlarne, är obestridligt. Detta framstår så mycket tydligare,
som rörelsen äger rum just om helgdagar, men i det stora hela al-
stannar om hvardagarne, då publiken hellre uppsöker de då tillgäng¬
liga cigarrbodarne. Innehafvarne af cigarrbodar förlorade ^ genom
1893 års beslut hvar och en omkring sextio dagkassor ojn året, och
förespeglingarna om att afsättningen i stället skulle bli så mycket
större på lördagarne hafva ej uppfyllts hufvudsakligen i följd af den
uppträdande gatuhandel. ^ .....
Gatuhandeln med tobak är i ett annat afseende till orättmätigt
förfång också för såväl tobaksfabrikanter, hvilka föra äkta vara med
ett eget upparbetadt märke, som för allmänheten. Förfalskning af
cigarrer och i synnerhet af cigarretter börjar nämligen alltmer före¬
komma i stor skala. Och afsättningen af dessa förfalskade fabrikat
lär möjliggöras företrädesvis genom söndagshandeln å gatorna, i hvii-
ket fall kontroll å varorna och beifran af förfalskningen blir synnerligen
svår.
Denna handel är naturligtvis i de afseenden, som framhollos uti
nedan omförmälda riksdagsskrivelse af år 1896, otvifvelaktigt skadlig
äfven för de unga personer af uppnådda 14 års ålder, som fortfarande
mångenstädes användas som försäljare. Den anses äfven bereda min¬
derårige särdeles lägliga tillfällen till åtkommande af tobak och däri¬
genom hafva ökat minderåriges rökning.
Utom dessa sakskäl, som kunna anföras mot gatuhandeln med
tobaksvaror, kommer nu äfven, att densamma i själfva verket äger rum
i strid mot gällande lag. Det lagbud, under hvars hägn ifrågavarande
handel utöfvas, återfinnes i näringsfrihetsförordningens 11 § 3 mom., enligt
hvilket det är »en hvar, vare sig i stad eller på land, medgifvet att,
utan anmälan eller tillstånd som ofvan sägs, till salu kringföra lifsför-
nödenheter, jordbruks- och ladugårdsprodukter samt alster af inhemsk
husslöjd». Äf dessa produkter kan det ej ifrågakomma att hänföra
tobaksvaror annat än till lifsförnödenheter, men att de enligt författ¬
ningens mening ej heller kunna infogas under nämnda rubrik bör, helst
efter utfärdandet af 1893 års förklaring till 7 kap. 3 § strafflagen, vara
alldeles uppenbart.
Förhållandet är därför nu detta, att medan man ålägger en inne¬
hafvare af en cigarrbod att hålla den stängd under sabbatstid på den
grund, att tobaksvaror äro att hänföra till kram och ej till litsförnöden-
° Bill. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 37 Häft. 2
10 Motioner i Andra Kammaren, N:o 104.
heter, med hvilka senare handel äfven å sabbat är frigifven, så tillåter
man, att samtidigt ^på gatan utanför denna bod får säljas just tobaks-
varor, och detta pa grund däraf, att man vid tolkningen af en annan
författning anser sig böra hänföra tobaksvaror till lifsförnödenheter.
Detta är dock hvarken konsekvent eller rättvist. Men däremot
är det egendomligt, såväl att man städse föreställt sig, att gällande lag
ej medger någon utväg för förhindrande af söndagshandel med tobaks¬
varor, som att försöken att beifra densamma vant sig till alla möjliga
utvägar utom den enda naturliga, nämligen att upprätthålla gällande
lagstiftning.
Sålunda har det ifragasatts att vinna målet genom tillämpning af
eller ändring i den föreskrift i ordningsstadgan för rikets städer, som
bestämmer, att »å gator eller andra allmänna platser icke utan tillstånd
försäljning finge bedrifvas från stånd, bord eller dylikt eller så att den
på stället framgående rörelsen därigenom hindrades eller uppehölles».
Någon utväg att alldeles förbjuda tobakshandeln, såsom störande för
gatuti afiken, har polismyndigheten emellertid, såsom det synes med rätta,
ansett icke kunna ifrågakomma.
Vid 1896 års riksdag väcktes motion om att skydda barn från de
lördärniga följderna att användas till försäljare af cigarrer på sön- och
k®ij?dagar. I kungl. ^ förordningen den 1Ö juni 1891 hade nämligen
tillfälle beredts att å orter, där fråga därom kunde uppstå, förbjuda
gossar under 14 år och flickor under 15 år att å gator eller andra all¬
männa platser m. m. till salu utbjuda eller utdela tryckalster, blommor,
kramva,ror eller annat, hvilket förbud dock ej finge utsträckas öfver
tiden från kl. 8 e. m. till kl. 8 f. m. På Riksdagens af nämnda
motion föranledda förslag utgafs en ny förordning i ämnet af den 4
december 1896, hvarigenom stadgades, att dylikt förbud i afseende å
och helgdagar finge meddelas för hela dygnet. I motionen fram¬
hölls jämväl, att den ambulatoriska cigarrhandeln i och för sig vore ett
missfoi hållan de och »ett kringgående af gällande lagar och författ¬
ningar». Men man trodde sig vara tvungen att stå handfallen inför
själfva saken och ansåg sig därför nödsakad att inskränka åtgörandena
till att undanröja åtminstone en af de svåraste olägenheterna af nämnda
handel.
■ c o ^eil0m särskilda åren 1894, 1895 och 1897 väckta riksdagsmotioner
ifrågasattes att få bort ifrågavarande handel genom ny förklaring eller
ändring af 7 kap. 3 § strafflagen i detta speciella syfte. Dessa förslag
förkastades dock hufvudsakligen af det skäl, att en förklaring ej i detta
all var på sin plats och att en ändring ej ansågs påkallad af om-
Motioner i Andra Kammaren, N:o 104.
It
Borgen om sabbatens helgd. Ett verkligt hedrande af handeln skulle
emellertid möjligen kunna genomföras genom en särskild lag om sön-
dagshvila, som mera tog hänsyn till den ur social synpunkt viktiga om¬
sorgen att bättre, än nu eger rum, bereda alla arbetande människor er¬
forderlig hvila från sitt ansträngande arbete. Såsom ansatser i den
riktningen kunna betecknas dels de förslag till omarbetning i allmänhet
af 7 kap 3 § strafflagen, som framkomma i motioner vid 1893 och 1894
årens riksdagar och genom en riksdagsskrifvelse af år 1901 och dels
1901 års riksdagsskrifvelse om utredning, i hvad mån nödig sabbats-
hvila må kunna beredas tjänstemän och betjänte vid postverket, statens
järnvägar samt statens telegraf- och telefonväsende.
Ännu lättare skulle målet sannolikt vinnas genom åtgärder på det
lagstiftningsområde, där man åt enahanda omsorg, som ofvan sist om-
förmäldes, söker åstadkomma en lagstadgad arbetstid äfven på hvar¬
dagar. De nu i sådan riktning vid denna riksdag framburna motioner
om lagstadgad stängningstid för bodar synas nämligen äfven kunna och
böra medföra förbud för gatuhandel med motsvarande varor under
stängningstiden.
Det är nu visserligen klart, att förr eller senare en mer eller
mindre genomförd lagstiftning om söndagshvila eller normalarbetsdag
skall komma till stånd. Men äfven de förslag, som i detta afseende
med anledning af därom redan väckta frågor kunna vara att först mot¬
se, taga dock sin tid. Under väntan härpå synes därför allt skäl vara
att redan nu borttaga den ambulatorisk söndagshandeln med tobak
genom tillämpning af gällande författningar. Såsom ofvan framhållits,
böra åklagare och polismakterna utan vidare anvisning här hafva fullt
skäl för ett ingripande, hvilket ej behöfver ske utan urskillning. Men
då en motsatt föreställning hitintills alltjämt gjort sig gällande, torde
något sådant för hela riket likformigt ingripande ej vara att motse.
Det synes därför blifva erforderligt att för ändamålet utfärda en för¬
klaring af 11 § 3 mom. i näringsfrihetsförordningen, hvilket bort ske
redan år 1893 i sammanhang med enahanda förklaring af 7 kap. 3 §
strafflagen, hvartill den utgör ett själffallet komplement. Därigenom
kommer det öfverklagade missförhållandet att upphöra. Man kan näm¬
ligen sedan ej heller på andra vägar kringgå lagen. Genom anmälan
om handel vinnes endast rätt att försälja varor i bod eller från annat
upplagsställe. Gårdfarihandel får idkas blott utom den ort, där den
handlande är bosatt, och dessutom fordras tillstånd därtill. Den fria
handelsrätt, som i vissa fall är tillagd landtman, äger här ej tillämp¬
ning. Och den rätt till försäljning, som under vissa villkor tillkommer
12 Motioner i Andra Kammaren, N:o 104.
s. k. själfförsörjare, kan uppenbarligen ej för ifrågavarande syfte komma
till någon afsevärd användning.
I detta sammanhang bör omnämnas, att cigarrhandlarne i sina
till myndigheter och^ enskilda riksdagsmän ofta framförda klagomål
öfver cigarrhandeln å gatorna äfven rikta anmärkningar mot tobaks-
handeln å restauranger och kaféer under sabbatstid, ehuruväl de fram¬
hålla den förra handeln såsom beredande dem det största förfånget.
Idkas tobakshandel i någon inom en restaurang inrättad kiosk,
bör denna senare gifvetvis anses såsom bod och därför hållas stängd
under sabbatstid. Tillsägelse härom har ock utgått från polismyndig¬
heten i Stockholm, och en restauratör, som vägrade hörsamma tillsä^el-
sen, blef åtalad och fälld till ansvar.
Den försäljning åter, som äger rum vid borden till gästerna, är utan
tvifvel laglig. Enligt näringsfrihetsförordningen skall dess stadgande om
rättighet att idka handel eller annat näringsfång icke äga tillämpning å
källare-, vinskänks-, schweizeri-, värdshustraktörs-, krog eller annan
dylik rörelse. Försäljningen af cigarrer och cigarretter är här endast
att anse som servering. Att genom ny lag alldeles förbjuda detta vore
också mycket vanskligt, da en sådan åtgärd helt visst för närvarande
skulle sakna stöd af den allmänna meningen. Det kan ju också sägas,
att större orätt ej tillskyndas cigarrhandlandena genom omförmälda
servering af cigarrer och cigarretter än den, som genom utskänkning af
vmer tillfogas vinhandlarne, hvilka ock skola hafva sina bodar stängda
a sabbatstid.
På grund af hvad sålunda anförts, hem ställes,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes utfärda en förklaring
af innehall, att med det i 11 § 3 mom. af närings¬
frihetsförordningen gina medgifvandet för enhvar att
utan anmälan eller tillstånd till salu kringföra lifsför-
nödenheter, jordbruks- och ladugårdsprodukter samt
alster af inhemsk husslöjd icke afses handel med
tobak eller hvad däraf är förfärdigadt.
Stockholm den 28 januari 1904.
Carl Lindhagen.
STOCKHCLM, P. A. NYMANS EFTERTR. TRYCKERI, 1904.