Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9.
1
X:o 9.
Ank. till Riksd. kansli 30 mars 1903, kl. 2 em.
Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående ordningen och grunderna för upprättande af
förslag till utnämningar och befordringar inom armén.
I anledning af en af herr E. O. Wavrinsky inom Andra Kammaren
väckt motion, n:o 1, däri hemställes, att Riksdagen ville i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det Konungen täcktes taga i öfvervägande, hvilka
förändrade föreskrifter om ordningen och grunderna för upprättande af
förslag till utnämningar och befordringar inom armén böra gifvas, i det
syfte och hufvudsakligen efter de principer, som af motionären anförts,
föreslog Andra Kammarens tillfälliga utskott i sitt utlåtande n:o 7,
Datt Andra Kammaren för sin del besluter, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
hvilka förändrade föreskrifter om grunderna för upprättande af förslag till
utnämningar och befordringar inom armén böra gifvas i det syfte och
enligt de hufvudgrunder, som ofvan angifvitsD.
Nämnda hufvudgrunder voro:
1. Underofficer, som ådagalagt framstående duglighet, borde oftare,
än som nu sker, befordras till officer.
2. Befordran inom kompaniofficersgraderna borde i regel ske i tur
inom hvarje regemente för sig; undantagsvis — vid befordran till kapten
af andra klass — i samband med transport till annat regemente inom
truppslaget. Uppflyttning från lägre till högre löneklass, häri äfven in-
Bih. tät liiksd. Prat. 1909. 8 Samt. 2 Afd. 1 Band. 9 Höft. (N:o 9). 1
Val af
officers-
aspiranter.
2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9 .
räknadt befordran från underlöjtnant till löjtnant, borde inom subaltern-
officersgraderna för sig och kaptens-(ryttmästare-)graden för sig, ske efter
tjänsterang inom truppslaget.
3. Officer, som önskar afgå ur tjänsten för den nu bestämda
pensionsåldern, borde under vissa villkor kunna erhålla rätt till pension,
afpassad efter den kortare tjänstetiden.
4. Gällande föreskrifter angående förslag till befordran till rege-
mentsofficersgraderna borde bringas till öfverensstämmelse med stadgan¬
det i § 28 regeringsformen. Bestämmelserna angående förslag till befor¬
dran från kapten till major borde ändras till närmare öfverensstämmelse
med nu gällande, motsvarande föreskrifter angående befordran till öfverste¬
löjtnant. Förslag till befordran till regementsofficersgraderna eller
yttrande öfver sådant förslag borde i vissa fall afgifvas af ett något
större antal personer, än som för närvarande sker.
5. Befordringslistor borde årligen upprättas, upptagande de per¬
soner, som äro till befordran till regementsofficersgraderna förtjänte och
skicklige, och Indika under året kunna tänkas ifrågakomma till sådan
befordran.
6. Vissa befordringstermiuer borde bestämmas.
7. Officer i tjänst med lön å stat borde icke till beställning vid
hofvet nämnas eller till något slags hoftjänstgöring användas.
Andra Kammaren biföll utskottets förslag med uteslutande af den
här ofvan med 3. betecknade grundsatsen.
Jämlikt 63 § mom. 3 af riksdagsordningen har detta beslut del-
gifvits Första Kammaren, som hänvisat ärendet till sitt andra tillfälliga
utskott.
Andra Kammarens yttrande i ärendet är af följande lydelse:
Officerares anställande.
Med afseende å val af officersaspiranter säger motionären:
»Ansvaret för valet bland aspiranterna till den första befälsgraden
är helt och hållet öfverlämnadt åt truppförbandens chefer. Det torde
böra ifrågasättas, om detta är alldeles riktigt. En enda person, låt vara i
så framskjuten ställning som en regementschef, är alltid lättare än flere
utsatt för påtryckningar af många slag, som göra, att dugligheten bland
aspiranterna kan få stå tillbaka för rekommendationer och förbindelser
af mera intim art, från hvilka chefen måhända, äfven om han det aldrig
så gärna vill, ej kan fullt frigöra sig. Det synes därför riktigast, att
3
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9.
denna angelägenhet öfverlämnas i fleres händer, till dömes till trupp
förbandschefen tillsammans med regementsofficer armé eller vid kårer kompani¬
cheferna, åtminstone i så måtto, att dessa senare lämnas tillfälle att
afgifva yttrande.» . o .
Motionärens framställning i denna del beror tydligtvis pa ett förbi¬
seende. Genom kungl. kungörelsen af den 14 mars 1902 angående sättet
för officers- och reservofficersvolontärers antagande och utbildning, in¬
tagen i Svensk författningssamling, n:o 25, för 1902, hafva nämligen de
förut rådande förhållandena blifvit ändrade i den riktning motionären
föreslagit, Enligt bestämmelserna i nämnda kungörelse skola de, som
söka att blifva officers-(reservofficers-)volontärer och fylla vissa angifna
fordringar, af vederbörande chef »förklaras vara» därtill »antagna».. Rege-
mentsekefen kan sålunda ej efter eget bedömande antaga eller afvisa den,
som söker blifva officersaspirant, utan är skyldig antaga honom, därest
han fyller föreskrifna villkor. »Sedan den för officersvolontärer före-
skrifna underofficersutbildning vid vederbörande skolor afslutats, åligger
det den officer, som varit befälhafvare för skolan, att för hvarje officers-
eller reservofficersvolontär, som däri deltagit, utfärda och till vederbörande
chef öfversända intyg rörande volontärens lämplighet för officersanställ-
ning, äfvensom rörande den ordning, i hvilken de till utbildningskursen
kommenderade officers- eller reservofficersvolontärer anses böra till dylik
anställning ifrågakomma,» Efter det antalet af de elever, som från hvarje
truppförband må antagas vid krigsskolan, blifvit bestämdt, äga officers-
aspiranterna att ingifva ansökan om inträde vid krigsskolan. »Sedan
truppförbandets officerskår fått tillfälle att uttala sig angående volontärer-
nas lämplighet för utbildning till officerare på stat, föreslår cheten till
elever vid krigsskolan dem, han anser böra därtill ifrågakomma.»
Genom dessa bestämmelser hafva, enligt utskottets åsikt, tarorna
för ett godtyckligt förfarande vid antagande af officersaspirantey blifvit
i möjligaste mån undanröjda. Framställning till Kungl. Maj:t i detta
afseende synes således vara obehöflig.
Beträffande befordran af underofficerare till officersanställning säger
motionären: ...
»Underofficer, som ej aflagt officersexamen, men som i 6 år tjänst¬
gjort som underofficer, däraf minst 2 år som fanjunkare, samt adagalagt,
framstående duglighet och så i som utom tjänsten utmärkt sig genom
hedrande uppförande, kan föreslås till underlöjtnant. Det är, som vi känna,
ytterst sällan, att sådan befordran sker, utom understundom vid afskeds¬
tagande från aktiv tjänst. Men härigenom förlora underofficerarne eu
Befordran af
underofficer
till officer.
Mot ionär ens
kritik.
4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande Ko .9
sporre till fortsatt utbildning och förkofran, sedan de nått fanjunkare¬
beställning.» De »sakna i det allra närmaste hvarje hopp om ätt. öfver-
stiga skrankan mellan underbefäls- och befälsgraden, åtminstone äro
"tsikterna därtill.8å försvinnande små, att de ej egga till ansträngningar
därför. Detta blir då till men för försvarskraften».
Utskottet ansluter sig till motionärens uppfattning i fråga om
önskligheten att underofficer oftare än som nu sker befordras till officer.
Då tillgången på officersaspiranter i allmänhet är fullt tillräcklig
och det sålunda ej är på grund af svårighet att hålla officerskåren full-
som befordran från underofficer till officer ifrågasattes, så torde
däraf framgå, att sådan befordran ej bör ske i någon betydlig utsträck*
nmg, och detta säger äfven motionären uttryckligen. Det bör inga¬
lunda kräfva ringare förutsättningar att vinna officersbefordran från
underofficersgraden än att i vanlig ordning varda officer, ty i så fall
skulle officerskårens duglighet säkerligen komma att sänkas.
Men om en underofficer, såväl i den dagliga tjänsten som eventuellt
äfven genom afläggande af teoretiska och praktiska prof, Indika enligt
motionärens, mening böra införas, ådagalagt framstående duglighet såväl
i tjänsten vid trupp som inom expeditionen och dessutom visat allsidigt
intresse för och förmåga att vidga sina insikter angående de olika värf,
som det tillkommer en kompaniofficer — äfven en kompani-, skvadrons-
eller batterichef —- att handhafva, samt äfven iakttagit ett i allo hedrande
uppförande, så bör han enligt utskottets tanke ifrågakomma till officers-
befordran. På detta sätt kunna goda och aktningsvärda krafter tillföras
officerskåren, och underofficerskarens medlemmar af exemplet sporras
till _ ökadt. arbete och intresse. Dock torde böra ordnas så, att en
fanjunkare, som vinner befordran, ej därigenom eventuellt erhåller mindre
pension för Big och sin familj.
Befordringar inom kompaniofficersgraderna.
Motionären erinrar, att befordran, »efter tur, regementsvis» i flera
hundra år praktiserats inom den svenska armén; men med hänsyn till
de olägenheter, som åtfölja detta system, framhåller han fördelarna af
att befordringarna göras inom hvarje truppslag för sig, så att den äldste
tillhörande truppslaget antingen inom hela armén eller inom arméfördel¬
ningen, som är i tur till befordran och därtill förtjänt, befordras från
det regemente han tillhör till det truppförband, där vakans uppstått. Då
emellertid åtskilliga anmärkningar blifvit framställda mot detta för¬
farande, redogör motionären för de utvägar, som med bibehållande af
•
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9 . 5
befordringar regementsvis stå till buds för att utjämna olägenheterna
af sistnämnda system, nämligen dels att tjänsterang, med därtill hörande
befäl, räknas efter tur vid första officersutnämningen och dels att lönerna
inom hvarje truppslag göras rörliga, så att de kunna förflyttas från ett
regemente till ett annat.
I sammanhang härmed upptager motionären dels frågan, om icke
befordran efter val och ej allenast efter tur borde införas äfven vid be¬
fordran mellan kompaniofficersgraderna, dels spörsmålet, om icke utsikt
bör öppnas för kompaniofficer att kunna erhålla afsked före den nu
bestämda pensionsåldern, med rätt till en efter tjänstetiden afpassad
pension.
Den undersökning, som Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskott
vid förlidet års riksdag utförde med anledning af den motion, som herr
Wavrinsky då väckt angående befordringarna vid hären och flottan,
gifver uppenbart vid handen, att »stora ojämnheter vid befordran inom
kompaniofficersgraderna verkligen sedan långt tillbaka förekomma».
Olägenheterna häraf synas utskottet vara så betydande, att ett af-
hjälpande af desamma är af behofvet påkalladt.
Det är obestridligt, att om befordran regementsvis blefve ersatt
med befordran truppslagsvis inom hvarje arméfördelning eller inom
hela armén, så skulle åtskilliga fördelar vinnas. Genomfördes systemet
konsekvent, blefve onekligen, såsom nämnda utskott framhåller, all möj¬
lig rättvisa rådande i befordringshänseende. Det. skulle icke vidare
behöfva förekomma vid gemensam tjänstgöring, att en officer med färre
antal tjänsteår toge befäl öfver eu annan med flera tjänsteår, blott där¬
för att de tillhöra regementen, där turförhållandena ställa sig olika.
Transporterna skulle kunna medföra ökad täflan mellan de enskilde
officerarne; och den personalbrist, som nu förekommer vid en del trupp¬
förband, särskilt i Norrland, skulle blifva utjämnad. Slutligen skulle
officerarne genom att tjänstgöra vid olika truppförband vinna tillfälle
att lära känna olika delar af landet.
Detta system skulle dock enligt utskottets åsikt å andra sidan
medföra mycket stora ©lägenheter.
Officeren skulle under sin tjänstetid inom kompaniofficersgraderna
i regeln komma att flytta 2 gånger, nämligen vid öfvergång från under¬
löjtnants- till löjtnantsgraden och från löjtnants- till kaptensgraden eller,
om man ansåge sig böra förknippa äfven öfvergång från lönlös under¬
löjtnant till underlöjtnant på stat samt öfvergång mellan löneklasserna
inom löjtnants- och kaptensgraderna med transport, så skulle sådan
Utskottets
yttrande.
Befordringar
truppslags¬
vis.
6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9.
kunna komma att äga rum ända till 5 gånger inom kompaniofficers-
graden. Det torde nämligen kunna räknas till undantagen, att tjänste-
rangen, räknad efter tur vid första officersutnämningen, medgåfve att
eu officer vid befordran kornrae att träda in i en vakans vid det rege¬
mente lian för tillfället tillhör.
Enligt livad det omnämnda utskottet vid 1902 års riksdag fram¬
håller, skulle utbildningen sannolikt lida af de täta befälsombyteua, och
den nu rådande goda kamratandan inom officerskårerna försvinna, till
stort men ej minst för tjänsten. Officeren skulle icke känna sig sär-
skildt fäst vid något regemente; och det är att frukta, att därmed ock
skulle upphöra den nu rådande täflan regementena emellan, hvilken
såsom driffjäder till energiskt arbete ingalunda är att förakta.
De ekonomiska uppoffringar, som måste följa af dessa ofta åter¬
kommande förflyttningar, blefve ingalunda obetydliga. Billigheten for¬
drade, att staten ersatte flyttningskostnaderna ej blott för officerarne
personligen, utan äfven för deras familjer, men Riksdagen torde ej vara
benägen att vilja anslå betydande summor för sådant ändamål. Äfven
för den enskilde blefve det, om än staten ersatte de direkta flyttnings¬
kostnaderna, i hög grad betungade att gång efter annan förflyttas till
platser med helt olika ekonomiska förhållanden. Uniformsändringar,
inträde i det nya regementets kassor, anordningarna i ny bostad med¬
föra alltid utgifter.
Särskilt torde böra tagas i betraktande, att, äfven då 1901 års
härordning blifver fullt genomförd, större delen af arméns officerare få
tjänstgöring endast under halfva delen af året (de år, de ej beordras
till utbildningsskolor för volontärer). De skulle då illa använda sin
arbetskraft, om de ej sökte att under återstoden af året skaffa sig någon
verksamhet, eventuellt med därmed förbundna ekonomiska förmåner.
Men blifva de sedan förflyttade till annan ort, så förlora de det arbets¬
fält och den inkomst de beredt sig.
De ekonomiska olägenheterna skulle framför allt gifva sig till
känna för den gifte officeren och därigenom leda till färre äktenskaps
ingående.
Inom många truppförband, särskildt de gamla indelta regemen¬
tena, finner man officerarne hysa stark hängifvenhet för det landskap,
där regementet är förlagdt, och för den befolkning, som där bor. Detta
grundar sig ofta redan därpå, att sådana regementens officerskårer till
större delen rekryteras från landskapet och hafva starka band knutna
vid dess befolkning från den tid, då det indelta befälet på sitt boställe
och soldaten på sitt torp bodde i livarandras närhet. Dylika traditioner
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9 1
äro val värda att taga vara på, de utgöra en brygga mellan befälet
och de värnpliktige, som väl bör göras fastare, men ingalunda rifvas,
såsom fallet blefve, om befordringarna skulle åtföljas af ständiga trans¬
porter.
Att officerarne genom bekantskap och tillgifvenhet äro förbundna
med medlemmar af den civila befolkningen inom den ort, där de hafva
sin verksamhet, är äfven ur andra synpunkter viktigt. Flyttas office¬
rarne esomoftast till annan tjänstgöringsort, med hvars befolkning de
kanske förut äro fullständigt obekanta, och där de veta sig skola för¬
blifva endast några år, så knyta de antagligen närmare bekantskap i
regeln endast bland de officerare, med hvilka de komma i tjänste-
beröring, men blifva i allmänhet jämförelsevis främmande för de icke
militära medlemmarne af samhället och för samhällsförhållandena i all¬
mänhet. Detta skulle enligt utskottets åsikt medföra, en verklig fara.
Det militära yrket i och för sig skiljer sig genom sin art sa mycket
från öfriga yrken, att militärerna lätt kunna erhålla en annan uppfatt¬
ning om samhällslifvet, än som hyses af samhällets öfriga medlemmar.
Därför är nödvändigt att undvika allt, som onödigtvis isolerar militä¬
rerna från öfriga samhällsklasser, och detta skulle täta transporter
mellan regementena otvifvelaktigt göra.
Efter noggrant öfvervägande har utskottet således kommit till
den uppfattning, att olägenheterna af befordran truppslagsvis blefve
långt större än fördelarna.
De ogynnsamma verkningar, som följa af befordran regementsvis,
böra därför genom andra åtgärder så vidt möjligt undanröjas.
Ett medel härtill är, såsom motionären framhåller, att tjänsteran-
gen med åtföljande befäl blifver räknad gradvis efter tur vid första
officersutnämningen. Enligt hvad utskottet har sig bekant, äro bestäm¬
melser härom under utarbetande. Härigenom kommer tjänsterangen
mellan medlemmarne af de olika regementenas officerskårer att blifva
reglerad på så rättvist sätt, som för närvarande torde kunna ske.
Däremot beröras icke löneförhållandena af den anförda omreg¬
leringen af tjänsterangen. Det är emellertid erforderligt, att i den man
så är möjligt vid befordran regementsvis högre lön kommer att åtfölja
högre tjénsteålder. Detta skulle i afsevärd grad vinnas, därest man
gör lönerna inom hvarje truppslag rörliga, så att den äldste inom en
lägre löneklass, oberoende af vid hvilket regemente en lön i närmast högre
klass blir ledig, erhåller denna lön utan att förflyttas från regementet.
Tjänsterany
med åtföl¬
jande befäl.
Rörliga löner.
8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 9.
Lönerna kunna emellertid ej oinskränkt göras rörliga inom kompani-
officersgraderna betraktade såsom ett helt. Gent emot sträfvan att låta
tjänsteålder och lön följas åt, står nämligen krafvel,, att vid hvarje trupp-
lörband måste finnas att tillgå det antal löner för olika grader, som
motsvarar personalbeliofvet för tjänstgöringens behöriga upprätthållande.
För subalternofficerarne, äldre och yngre, är tjänstgöringen i
hufvudsak lika, men för kaptener (ryttmästare) ställer sig tjänsten och
dess kraf väsentligt olika mot för subalternofficerare. Kaptens-(rytt-
mästare)-beställningen är nämligen förbunden med ett ansvarsfullt befäl
såsom kompani-, skvadrons- eller batterichef, och med den mera makt¬
påliggande tjänsten böra otvifvelaktigt, vara förenade högre aflönings-
förmåner. Antalet kaptens-(ryttmästare)-beställningar på hvarje regemente
bör därför öfverensstämma med det antal kompanier o. s. v., som af
hvarje regemente skall mobiliseras, och det, skulle sålunda vara synner¬
ligen olämpligt, om lönerna gjordes rörliga på sådant sätt, att ett, rege¬
mente kunde erhålla flere kaptener äu det har bruk för, medan ett
annat skulle komma att hafva brist på officerare af denna grad.
På hvarje regemente måste sålunda fortfarande finnas ett visst
antal kaptensbeställningar och ett visst antal subalternofficersbeställ-
ningar, t, ex. på ett infanteriregemente respektive 13 och 30. Däremot
torde det icke finnas något som hindrar, att inom hvarje truppslag för
sig kaptenslönerna af forsta och andra klass göras rörliga, så att kap¬
tenerna efter tur inom hela truppslaget erhålla lön af första klassen.
Det är ur tjänstgöringens synpunkt utan betydelse, om på ett infanteri¬
regemente exempelvis finnas 8 kaptener af första klass och 5 kaptener
af andra klass eller tvärtom. Och det torde ej heller föreligga hinder
ur tjänstgöringens synpunkt att på samma sätt göra löjtnantslönerna af
första och andra klass samt underlöjtnantslönerna rörliga, blott det sam¬
manlagda antalet subalternofficerslöner på hvarje regemente ej rubbas.
Utskottet finner stöd för att det ifrågasatta förfarandet med
officerslönerna är praktiskt genomförbart däri, att redan nu bataljons-
läkarne efter tur inom armén, oberoende af hvilket regemente de till¬
höra, erhålla lönetillägg samtidigt med att de uppflyttas till kaptens
rangklass.
Enligt utskottets asikt bör således tagas i öfvervägande, huruvida
icke med kompaniofficerarnes löner kan förfaras i hufvudsak sålunda:
Pa hvarje regementes stat uppföras endast ett visst antal kaptener och
ett visst antal subalternofficerare, men på truppslaget upptagas samman¬
lagda antalet löner af hvarje klass för samma truppslag. Befordran
sker i tur inom hvarje regemente för sig. Uppflyttning från lägre till
9
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9
högre löneklass, häri äfven iuräknadt befordran från underlöjtnant till
löjtnant, sker inom subalternofficersgraderna för sig och kaptens- (rytt¬
mästare-) graden för sig efter tjänsterang inom truppslaget.
Genom rörliga löner inom subalternofficersgraderna för sig och kap-
tensgraden för sig kan icke förhindras, att på regementen, där turförhållan- mellan rege-
dena under en följd af år äro ogynnsamma, de äldre löjtnanterna orimligt centen»,
länge få vänta på att erhålla kaptens lön. Enligt svenska arméns rulla
för 1902 funnos t. ex. vid Ålfsborgs regemente icke mindre än 9 kaptener
i regementet eller i armén, hvilka endast hade löjtnants lön och voro öfver
20 års officerare. De två äldsta af dem hade 1902 varit officerare i 24
år och hade en lefnadsålder af 46, resp. 47 år. De voro förbigångna
till kaptenslön af flere hundra yngre kamrater vid öfriga regementen.
Det torde vid förhållanden, som så skilja sig från de normala,
vara lämpligt att afvika från regeln om befordran efter tur regementsvis
och, såvidt de enskilda officerarne själfva gå in därpå, transportera dem
till regementen med gynnsammare turförhållanden.
Utskottet ansluter sig i detta hänseende till det uttalande, som
gjordes af det förutnämnda utskottet vid 1902 års riksdag: »Kungl.
Maj:t synes kunna förbehålla sig, att, då större ojämnheter regementena
emellan uppkomma, förbinda befordran till kapten af 2 klass med trans¬
port till annat regemente, dock icke mot vederbörande officers önskan.»
Redan nu under öfvergångeu till den nya härorganisationen äger
för öfrigt någonting liknande rum. Beträffande transportansökningars
och befordringsförslags afgifvande för tillsättande af nytillkomna befäls-
platser vid artilleriet har Kungl. Maj:t den 29 sistlidne december bland
annat bestämt, »att officer vid fältartilleriet får föreslås till erhållande af
nytillkommen kompaniofficersbeställning i närmast högre grad (löneklass)
vid annat fältartilleriregemente, såvida han innehar minst ett års högre
tjänsteålder såsom officer än den officer vid regementet i fråga, som eljest
skulle föreslås till den nya beställningens erhållande».
Motionären säger: »Det kan ifrågasättas, om ej befordran efter jftfe0/dTr*"
val äfven inom kompaniofficersgraderna bör std öppen, på det att grund¬
lagens bud må bättre kunna efterföljas, naturligtvis med den begränsning,
att af flere lika skicklige och förtjänte alltid den erfarnaste, d.v. s. den
i tjänsten äldste, har företräde. Det torde vara nödvändigt, att täflan
äfven på detta område får göra sin makt gällande.»
Utskottet förbiser ej, att genom den föreslagna anordningen för¬
delar skulle kunna vara att, vinna, men enligt utskottets åsikt skulle
Bill till Riksd Prof. 1903 8 Sami 2 Afd. 1 Band 9 Haft. 2
10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 2) Utlåtande Ko 9.
olägenheterna komma att visa sig öfvervägande. En gallring med hänsyn
till den inbördes tjänstedugligheten skulle på detta lägre befordrings-
stadium medföra mycket stor osäkerhet i officerarnes ställning. Den
utbildning, som kommer officersaspiranterna och de yngre officerarne
till del, är sådan, att officeren bör kunna fylla ett befäl såsom chef för
kompani, skvadron eller batteri. Först såsom kapten (ryttmästare) er¬
håller officeren sådan aflöning att han, därest han ej äger förmögenhet,
kan bilda familj, med någorlunda trygghet för dess existens, äfven sedan
han trädt i pension eller därest han faller ifrån. Bjudes icke den, som
eventuellt af ser att inträda på den militära banan såsom officer, någor¬
lunda säkerhet för att uppnå kaptensgraden, så är sannolikt, att tilloppet
af officersaspiranter skulle väsentligt aftaga. Vidare kan man med säker¬
het antaga, att antalet af de subalternofficerare, som vågade bilda eget
hem, skulle komma att i hög grad minskas. Slutligen skulle en del till
kaptener förbigångna löjtnanter komma att kvarstå i subalternofficers-
graden till dess de uppnått pensionsåldern, hvilket säkerligen vore ogynn¬
samt för en god anda inom regementena; åtminstone borde beredas dem
tillfälle att, om de så önskade, tidigare afgå med något mindre pension.
Utskottet anser sig därför icke kunna understödja, att befordran
efter val införes inom kompaniofficersgraderna. Skulle af särskilda skäl,
t. ex. obotlig sjukdom, en officer befinnas olämplig till befordran, så
kan han äfven enligt nu gällande bestämmelser förbigås vid befordran
inom nämnda grader.
Pension före ^ I fråga om afgång före nu bestämd pensionsålder anför motionären:
plnsiontåkkr. »För de officerare, som mistat håg för yrket eller bindas i sin verk¬
samhet af andra, civila intressen, bör utsikt öppnas att kunna erhålla
afsked före den nu bestämda pensionsåldern, med rätt till en efter tjänste¬
tiden afpassad pension vid inträde i pensionsåldern för dem, som fortfara
att göra sina inbetalningar till pensionskassan och kvarstå i reserven.»
Utskottet finner detta förslag vara synnerligen beaktansvärdt icke
blott ur den synpunkten, att officerare, som vilja öfvergå till annan verk¬
samhet eller genom sjukdom blifvit till krigstjänst mindre dugliga, på
detta sätt kunna lämna plats för andra, utan äfven därför, att den stora
brist på reservbefäl, som finnes inom armén, på detta sätt skulle kunna
i väsentlig grad fyllas medelst personer, som haft en långvarig militär
verksamhet och af hvilka många befinna sig i sin fulla mannakraft och
hafva goda förutsättningar att vid mobilisering väl fylla äfven mera
ansvarsfulla befälsposter.
Den mening, som motionären i sammanhang med frågan om pensio-
Första Kammarens Tilljälliga Utskotts (N;o 2) Utlåtande N:o .9. 11
nering sedermera yttrar, att »befäl, som ej lämpar sig för tjänsten, bör
äfven utan hans begäran kunna öfverföras till andra uppbådet eller land¬
stormen», kan utskottet icke dela. Bestämmelser i sådan riktning skulle
stå i uppenbar strid med regeringsformen § 36, enligt hvilken ärnbets-
och tjänstemän icke utan medelst ransakning och dom kunna afsättas
eller, utan efter egna ansökningar, till andra tjänster befordras eller
flyttas.
Befordran till major och högre grader.
Nu gällande stadganden härom föreskrifva, att vid ledighet inom Befordrings-
majorsgraden vid regemente »skall å successionsförslaget uppföras den
inom regementet till tjänsterangen främste af kaptenerna, hvilken rege- bestämmelse/'.
mentschefen anser därtill skicklig och i öfrigt passande». Arméfördelnings-
chefen antingen tillstyrker förslaget eller uppför å förslag »annan till den
lediga beställningen skicklig och i öfrigt passande kapten vid något af
honom underlydande regementen». Vid ledighet inom öfverstelöjtnants-
graden uppför arméfördelningschefen »i allmänhet den af underlydande
majorer af vederbörligt vapenslag, som han anser till beställningen mest
skicklig och i öfrigt passande, honom dock obetaget att å förslaget upp¬
föra äfven annan lämplig major af vapenslaget eller vid generalstaben».
Motionären framhåller, att uttrycket »i öfrigt passande» med hänsyn ™r^g\
till befordran ej är lämpligt, då det kan förefalla stridande emot grund- passande»
lagens föreskrift, att vid befordran afseende endast skall fästas på för- hör
tjänst och skicklighet. Äfven utskottet finner angeläget, att de omför-
mälda orden i tjänstgöringsreglementet bringas till öfverensstämmelse
med lydelsen af motsvarande uttryck i grundlagen; i ordet »skicklighet»
måste innefattas, att den föreslagne skall vara ur allmänna synpunkter
till befattningen »passande».
Beträffande befordringsförslag till major enligt nu gällande och
ofvan anförda bestämmelser anför motionären: »Här kvarstår i första fordran.
hand villkoret 'främste till tjänsterang’, men med den motvikt, att den Mo‘,r0.°»re"i
föreslagne skall af regementschefen anses 'skicklig och i öfrigt passande’
till den nya tjänsten, annars skall han förbigås. Det synes som man med
denna bestämmelse velat bereda en öfvergång till valsystemet, utan hänsyn
till tjänsterang, för det högre armébefälet. Men följden är efter mångas
mening, att majorsgraden får dragas mod så många för vidare befordran
mindre lämpliga majorer, att det rent af uppstår nöd, då det gäller att
Utskottet»
yttrande.
12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:u 9.
i denna grad finna skickliga ämnen till de högre befälsposterna. Den få¬
taliga generalstabens officerare få därför rycka upp till jämförelsevis
många högre poster, hvilket i sin mån torde verka till minskadt intresse
för tjänsten hos de uppåt sträfvande och skickliga officerare, som utbilda
sig. vid trupptjänstgöring. Det vore säkerligen riktigare och bättre, att till
major föresloges den skickligaste och mest förtjänte kaptenen vid vapen¬
slaget, som innehar ett visst antal tjänsteår, till dömes 20. Att härigenom
flere kaptener blefve förbigångna betydde mindre, om befordringen
skedde utom regementet.»
Enligt 1903 års stater finnas vid armén 9 generals-, 44 öfverste-, 49
öfverstelöjtnants- och 98 majors-beställningar. Redan dessa siffror gifva
vid. handen, att en mycket stor del af de officerare, som befordras till
majorer, blifva befordrade vidare till ännu högre grader. Det är därför
enligt utskottets åsikt af största betydelse, att ett noggrannt urval sker
vid befordran från kaptens- till majorsgraden. Men den vikt, som enligt
nu gällande bestämmelser lägges. därpå, att å befordringsförslaget skall
uppföras »den inom regementet till tjänsterangen främste af kaptenerna»,
hvilken anses till befordran skicklig, föranleder lätt därtill, att en äldre
kapten med medelmåttig lämplighet för befordran blir föreslagen till
major, under det att en yngre kapten med väsentligt större duglighet
för ett högre befäl ej för tillfället kommer i fråga och på grund af
åldersförhållandena måhända sedan måste afgå ur tjänsten, innan något
nytt tillfälle till befordran yppar sig. Härigenom kommer då ett lämpligt
regementsofficersämne antingen alltför sent upp i majorsgraden eller
kan aldrig nå densamma.
För att. undvika berörda förhållande bör enligt motionärens me¬
ning till major föreslås »den skickligaste och mest förtjänte kaptenen
vid vapenslaget, som innehar ett visst antal tjänsteår, till dömes 20».
Det torde emellertid möta betydande svårigheter att vid hvarje särskildt
befordringstillfälle angifva, hvem som är den mest förtjänte och skicklige
kaptenen med minst ett visst antal tjänsteår såsom officer inom ett helt
vapenslag. Motionärens förslag kan därför enligt utskottets åsikt endast
i så måtto tillämpas, att vederbörande regementschef på sitt förslag till
befordran uppför en kapten (ryttmästare) enligt de grunder motionären
angifvit, och att därefter arméfördelningschef och truppslagsinspektör,
därest de ej ansluta sig till regementschefens mening, föreslå annan till
den lediga beställningen förtjänt och skicklig kapten (ryttmästare).
Härigenom skulle grunderna för upprättande af befordringsförslag
till majorsgraden blifva nära öfverensstämmande med hvad som, enligt
Förda Kammarens TiUJälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9. 13
hvad ofvan blifvit anfördt, nu är föreskrifvet angående förslag till be¬
fordran från major till öfverstelöjtnant, hvilket synes utskottet vara
länspligt. I dessa föreskrifter förekomma icke orden »den till tjänste-
rangen främste», utan å förslaget uppföres i allmänhet den af under¬
lydande majorer af vederbörligt vapenslag, hvilken arméfördelnings-
chefen anser till beställning mest skicklig. Häremot lära anmärkningar
inom armén ej blifvit gjorda, och nämnda bestämmelse har ingalunda
föranleda att tillbörlig hänsyn icke blifvit tagen till tjänsterangen emellan
de majorer, som ifrågasatts till befordrar.
Äfven i ett annat hänseende torde de gällande bestämmelserna
angående förslag till öfverstelöjtnantsgraden kunna tjäna till ledning
för ändring af föreskrifterna angående förslag till majorsbefordran.
Arméfördelningschefen är obetaget att å förslag till öfverstelöjtnant
uppföra »äfven annan» (arméfördelningen ej tillhörande) »lämplig major
af vapenslaget eller vid generalstaben». Regementschefen måste däre¬
mot å förslag till major föreslå en kapten vid regementet, äfven om
han anser, att ingen af de kaptener vid regementet, som i öfrigt kunna
ifrågakomma, därtill är lämplig. Bestämmelserna angående afgifvande
af förslag till majorsbefordran böra gifvetvis vara så affattade, att de
icke förhindra en regementschef att i det officiella förslaget klart an¬
gifva sin ståndpunkt i ett sådant fall.
Utskottet finner på grund häraf det böra tagas i öfvervägande,
huruvida icke bestämmelserna, hvilka kaptener som skola å befordrings¬
förslag till major uppföras, böra ändras till närmare öfverensstämmelse
med motsvarande bestämmelser angående befordran till öfverstelöjtnant.
Såsom förut blifvit nämndt, afgifvas förslag angående befordran ^Ikoiä
till major af regementschef och arméfördelningschef samt till öfverste- afgifva befor-
löjnant af arméfördelningschef. Härtill kommer beträffande kavalleriet,
artilleriet och trängen, att Kungl. Maj:t alltid inhämtar yttrande af förhållanden,
vederbörande truppslagsinspektör. Förslag till major, öfverstelöjtnant
och öfverste vid generalstaben eller fortifikationen afgifves endast af
cheferna för generalstaben och fortifikationen. Till regementsofficers-
beställuing, med hvilken följer chefskap för kår eller regemente, afgifves
förslag af chefen för landtförsvarsdepartementet. Medräknas den pröf¬
ning, som den sistnämnde i hvarje fäll gör af befordringsförslag —
ehuru densamma visserligen ej fullt kan jämföras med öfriga chefers
förslag — så afgifvas i olika fall befordringsförslag eller yttrande där-
öfver af följande antal myndigheter:
Motionärens
kritik.
Utskottets
yttrande.
Förtid Kammarens Tilljälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9.
vid befordran till regementsofficer vid generalstaben............ 2
® major vid infanteriet ......................................... 3
» öfverstelöjtnant vid infanteriet...................... 2
» öfverste och chef vid infanteriet.................... 1
» major vid kavalleriet och artilleriet ............ 4
» öfverstelöjtnant vid kavalleriet och artilleriet 3
» öfverstelöjtn. o. chef! .,
» öfverste 0. chef fvld * 1 » 1
» regementsofficer vid fortifikationen........... 2
» major och chef ) .,
» öfverstelöjtn. och chef/ Vld trängen ^
Motionären finner ej detta vara tillräckligt. Han anför: »Att det
skall bero på regementschefens omdöme, huruvida den ifrågavarande
officeren är passande’ till befordran, torde ej vara lämpligt. Den
mest skicklige och förtjänte skall befordras. Och för valet af denne
torde en befordringskommission böra bildas vid hvarje truppförband af
chefen och de närmaste befälsgraderna, resp. regemente- eller kompani¬
cheferna. Det är visserligen sant, att fördelningschefen sedan kan upp¬
taga på förslaget en kapten vid annat truppförband, men äfven för
detta val torde fleras omdömen påkallas än fördelningscbefens, till dömes
regementschefernas under hans befäl.» — — — Vid befordran till
öfverstelöjtnant »gäller, liksom vid befordran till major, att förslaget
ej må uppgöras efter en enda persons omdöme, utan att äfven rege¬
mentschefen vid det regemente, där vakansen uppstått, eller hellre
regementscheferna vid fördelningen må hafva skyldighet att uttala sin
mening. Ehuru hvarje regementschef närmast och måhända bäst känner
sina egna majorer, torde det icke kunna bestridas, att tjänsten numera
lämnar och ännu mera kommer att lämna regementscheferna goda till¬
fällen att lära känna äfven de öfriga truppförbandens inom arméfördel¬
ningen majorer. I öfverensstämmelse härmed bör också vid befor-
dringsförslag till öfverste arméfördelningschefen i fråga eller helst samt¬
liga fördelningscheferna få yttra sig.»
Utskottet ansluter sig till motionärens mening i så måtto, att det
i vissa fall finner antalet af de personer, som skola afgifva befordrings-
förslag eller yttrande däröfver, väl ringa. Emellertid kan ej förnekas,
att det äfven kan vålla Kungl. Maj:t svårigheter att träffa afgörande,
därest befordringsförslagen äro många och hvarandra motsägande. Det
skulle kunna tänkas, att afgifvande af flere förslag härigenom komme
att befordra godtycke vid utnämningar i stället för att motverka det-
15
Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 2) inlåtande N:o 9.
samma. Eventuell ökning i antalet af dem, som skola yttra sig an¬
gående befordran, bör därför ej vara alltför stor.
Det är tvifvelsutan svårare för en chef att afgifva ett fullt riktigt
befordringsförslag i samma mån som han står de till befordran ifråga¬
satta personerna nära genom kamratskap och genom daglig samvaro.
Häri torde anledningen vara att Böka, att det inom armén lärer anses
vara lättare för en arméfördelningschef eller vapeninspektör att med
full saklighet afgifva befordringsförslag än för regementschef. Och
vidare torde häraf i någon mån orsakas den uppfattning, som lärer
förekomma inom armén, att en del regementschefer i sin sträfvan att
vara opartiska vid afgifvande af förslag till major stundom fästa mera
vikt vid att föreslå den till tjänsterangen främste, som kan till be¬
fordran ifrågakomma, än som för armén är nyttigt. Skulle skyldigheten
att afgifva befordringsförslag i enlighet med motionärens förslag öfver-
flyttas från regementschefen till en befordringskommission, bestående
åt regementets egna officerare, kan man taga för gifvet, att den omed¬
vetna böjelsen att undvika förbigående af något mindre lämpliga, men
äldre regementskamrater skulle göra sig ännu mera gällande, och att
därigenom åtgärden skulle komma att visa sig motverka en god re¬
krytering af regementsofficersgraderna.
Utskottet har därför kommit till den öfvertygelsen, att ansvaret
för afgifvande af befordringsförslag icke bör förflyttas från vederbörande
regements- och högre chefer samt vapeninspektörer, och kan sålunda
icke biträda motionärens förslag om inrättande af befordringskommis-
sioner.
Då det emellertid kan tagas för gifvet, att högre myndigheter an¬
gående befordringsspörsmål meddela sig med närmast underlydande chefer
i flera fall, i hvilka dessa enligt gällande bestämmelser ej skola afgifva
befordringsförslag, anser utskottet det böra tagas i öfvervägande, huru¬
vida icke utöfver hvad nu sker befordringsförslag eller yttrande däröfver
borde afgifvas:
beträffande befordran till regementsofficer vid generalstaben och for¬
tifikationen — af den äldste regementsofficeren vid nämnda kårer eller,
därest denne ej stått i erforderlig tjänsteberöring med de till befordran
ifrågakommande, af annan därtill särskildt förordnad regementsofficer;
beträffande befordran till öfverstelöjtnant vid infanteriet, kavalleriet
och artilleriet — af vederbörande regementschef; samt
beträffande befordran till regements- och kårchef— af arméfördel-
ningschefer och vapeninspektörer.
Härigenom skulle antalet myndigheter, som i olika fall skola af-
B ef or dr i ge
listor.
Prof för
m 'jo rs-
befordran.
Motionärens
kritik.
Utskottets
yttrande.
16 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N;o 9.
gifva befordringsförslag eller yttrande däröfver, blifva mindre växlande
än nu är fallet.
Alldenstund vakanta ekefsbeställningar i allmänhet omedelbart åter¬
besättas och befordran till regemente- och kårchefsposter ofta sker i
samband med förflyttning från en arméfördelning till en annan, torde
det vara mindre lämpligt, att de förslag, som arméfördelningschefer och
vapeninspektörer ifrågasättas skola afgifva i detta fall, ingifvas vid hvarje
särskilt befordringstillfälle, utan i stället kunde förslagen lämpligen én
gån<* om året upprättas i form af befordringslistor, upptagande tillgången
på till chefsbefordran lämpliga personer inom hvarje arméfördelning eller
truppslag, hvilka under året kunna tänkas ifrågakomma till sådan be¬
fordran. I sammanhang härmed anser utskottet öuskligt, att en utredning
blefve verkställd, huruvida icke sådana befordringslistor borde upprättas
ej blott med hänsyn till chefsbefordringar, ulan beträffande samtliga be¬
fordringar till regemeutsofficersgraderna och alltså en gång om året af-
gifvas af såväl regemente- som högre chefer. Upptoges härvid de till
befordran lämplige truppslagsvis i den ordning sinsemellan, de anses
böra till befordran ifrågakomma, så erhölle Kungl. Maj:t en öfversikt
öfver de till regementsoffieersbefordran ifrågasatte, som enligt utskottets
tanke skulle möjliggöra, att befordringsväsendet komme att präglas af
mera följdriktighet än nu kan vara fallet. Bofordringsförslag, i den form
de nu afgifvas, skulle i sådant fall endast tjäna till att vid hvarje sär¬
skilt befordringstillfälle angifva, hvilken af de å befordringslistan upp¬
tagne som borde afses att fylla eu för handen varande vakans.
»För befordran till major bör också fordras, att den föreslagne kap¬
tenen geuomgått taktisk utbildningskurs för den högre befälsgraden»,
yttrar motionären. Och han tillägger: »Numera måste man fordra afen
regementsofficer, att han skall kunna taga befäl öfver tillfälliga truppför¬
band, sammansatta af de olika vapenslagen, och disponera dem med
särskild hänsyn till deras samverkan i striden. Dessa mera komplicerade
och ansvarsfulla uppgifter, som möta regementsofficeren, kräfva en i viss
mån särskild utbildning, som den ensidiga tjänsten inom hans eget trupp¬
slag ej skänker honom. Och endast med högt utbildade regementsofficers-
kårer kan man ställa de stora utvecklingsfordringar på det yngre befälet,
som den nya härordningen kräfver. Göres därjämte befordran till major
beroende på prof, aflagdt inför särskild kommission, synes all nödig om¬
sorg vara nedlagd för att till dessa viktiga befälsposter må utses de
skickligaste och mest förtjänte.»
Sedan eu taktisk utbildningskurs för kaptener och ryttmästare
17
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N.o 0.
blifvit anordnad under år 1902 och årligen lärer återkomma, torde kunna
tagas för gifvet, att — sedan några öfvergångsår hunnit förgå — ingen
blifver befordrad till major, som ej genomgått nämnda kurs eller ock
tillhör generalstaben eller genomgått krigshögskolan.
Förmågan att taga befäl öfver tillfälliga truppförband, sammansatta
af olika vapenslag, är, såsom motionären säger, synnerligen viktig, och
vid ensamt för sig förlagda regementen far eu officer ej alls eller ytterst
ringa tillfälle att öfva sig härmed. Detta är en brist, men det skulle för
närvarande komma att förrycka truppförbandens öfningar, om hvarje
kapten skulle gifvas tillfälle att föra detachement, sammansatt af adla
vapenslag'. Det gifves nu fa tillfällen att sammanföra trupper af olika
vapen, och hvarje detachementsöfning tager för de däri deltagande trupper¬
na i regeln en hel dag i anspråk. Tills vidare måste man enligt utskottets
tanke i många fall söka fylla denna brist genom öfningar på karta eller i
terrängen utan trupp, och sådana öfningar pågå äfven årligen under officeis-
och fältöfningar och i större utsträckning nu än förr. Efter år 1907}
sedan den längre utbildningstiden för de värnpliktige börjat, torde däre¬
mot på åtskilliga ställen inom landet blifva tillfälle att esomoftast ordna
detachementsöfningar, under förutsättning att regementenas förläggning
blir sådan, att trupper af skilda vapen lätt kunna sammanföras. Då först
kan den omnämnda bristen blifva afhjälpt på ett tillfyllestgörande sätt.
Vid 1900 års riksdag beslöt Andra Kammaren för sin del en skrif¬
velse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj it täcktes utfärda för¬
ändrade föreskrifter rörande befordran till major på stat, i sådan riktning
att största möjliga garanti vunnes för att vid sådana befordringar endast
därtill fullt kvalificerade personer måtte ifrågakomma.
Kungl. Maj it lät i anslutning härtill föranstalta en ut redning, i
hvilka hänseenden prof för befordran till major lämpligen kunde anordnas,
hvilken ledde till upprättande af den förutnämnda taktiska utbildnings-
kursen för kaptener och ryttmästare, vid hvilken officeraine nu få till¬
fälle att lägga i dagen sina kunskaper och ytterligare utveckla dem.
Genom den nya härordningen hafva officerarne vunnit i väsentlig män
ökadt, tillfälle till utbildning, och vederbörande chefer, som skola afgifva
befordringsförslag, kunna årligen under inspektioner, officersöfningar,
fältöfningar in. m. få tillfälle att mera än förut uppmärksamma de office¬
rare, som kunna ifrågakomma till befordran. Den kännedom, vederbö¬
rande chefer under en följd afår såväl genom dessa öfningar som genom
den taktiska utbildningskursen tå angående sina kaptener, torde enligt
utskottets åsikt vara mycket grundligare än den, som kan förvärf vas vid
ett enstaka prof, då tillfälligheter ej sällan spola en ganska väsentlig roll.
Bih. till Riksd. Brok 1903. 3 Samt. 2 Ajd. 1 Band. 9 Hä/t. 3
18 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9.
På grund häraf anser utskottet, att särskilda prof för vinnande
af majorsgraden, utöfver den pröfning, som redan nu förkommer, icke
böra fordras.
Klagan öfver
eefordrivgs-
förslag.
Att, såsom motionären föreslår, officer, som vid förslags upprättan¬
de förbigås, skulle »i tid därom underrättas», synes utskottet af praktiska
skäl vara olämpligt. Likaledes ogillar utskottet motionärens hemställan,
att befordringsförslag skulle kunna öfverklagas. Så vidt utskottet har
sig bekant, förekommer icke heller i någon främmande armé sådan
rätt att öfverklaga befordringsförslag. I sammanhang härmed afstyrker
utskottet inrättandet af en vädjemålsmyndighet. Hela den af motionären
ifrågasatta anordningen härutinnan än enligt utskottets åsikt opraktisk.
Befordringsterminer.
Härom anför motionären: »Hvilket. befordringssystem än befinnes,
till rättelse i de nu rådande missförhållandena, bäst motsvara grundlagens
bud och arméns behof, torde den nu gällande metoden, hvarigenom be¬
fordringarna ske allt efter det vakanserna uppstå, böra ersättas af fast¬
ställda befordringsterminer till det antal, som kan befinnas nödigt. Där¬
igenom skulle vinnas bättre öfversikt af de samtliga befordringarna,
liksom vederbörande därigenom sattes i tillfälle att bättre och rättvisare
ordna desamma.»
Därest rörliga löner införas inom kompaniofficersgraderna, torde
det enligt utskottets tanke vara lämpligt att, för vinnande af erforderlig
öfversikt öfver befordringarna, införa vissa befordringsterminer. Dock
borde besättande af vakanta kår-, regemente- och arméfördelningschefs-
beställningar liksom nu ske omedelbart, utan afvaktan af de vanliga
befordringsterminerna.
Anställning vid hofvet.
Utskottet är med motionären ense därom, att »anställning vid hof-
staten ej i något fall eller under några omständigheter får bereda offi¬
cer företräde eller förmån vid befordran.
Likaledes skulle det enligt utskottets tanke, såsom motionären
äfven framhåller, verka gynnsamt på andan inom armén, om officer,
som mottager anställning vid hofvet, afginge ur aktiv militärtjänst.
Första Kammarens TiUJälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9. 19
Redan vid 1895 års riksdag kade Andra Kammaren tillfälle att
uttala sig i denna fråga. Herr Palme hade då i väckt motion hemställt,
att till 48 § i regeringsformen måtte fogas ett så lydande tillägg: »dock
må med sådan beställning icke förenas ämbete eller tjänst, hvarom i
28 och 32 §§ förmärs». Detta förslag godkändes af Andra Kammaren
med 108 röster mot 91, hvaremot det blef af Första Kammaren utan
diskussion och votering afslaget.
Frågan upptogs af herr David Bergström vid 1901 års riksdag.
Han föreslog ett tillägg till sagda paragraf af följande lydelse: »dock att
till krigsmakten hörande officer i tjänst, med lön å regemente eller kår, icke
kan till sådan beställning nämnas eller till något slags hoftjänstgöring
användas». Sedan motionären vid den debatt, som inom Andra Kamma¬
ren härom uppstod, framhållit, att han i sin motion icke med ett ord
uttalat sig för någon som helst inskränkning i Konungens rätt att till
adjutanttjänst beordra officerare, blef motionen här med 106 röster mot
78 antagen, under det att den i Första Kammaren rönte samma öde
som gången förut.
Enligt hvad utskottet erfarit, innehafva numera icke kår-, rege¬
mente- och högre chefer samtidigt hofanställning. Om en officer, som
bekläder anställning vid hofvet, befordras till sådan chefspost, afgår han
alltså i sammanhang därmed från hofanställningen. Äfven i öfrigt före¬
kommer redan nu endast i mycket få fall förening af hof- och militär¬
tjänst.
Utskottet, som ansluter sig till Andra Kammarens förut gjorda
uttalanden i frågan, anser emellertid önskvärd!, att officer i tjänst med
lön å stat icke till beställning vid hofvet namnes eller till något slags
hoftjänstgöring användes.
Första Kammarens andra tillfälliga utskott vill till en början fram¬
hålla den stora betydelsen af den med 3 betecknade grundsatsen, hvil¬
ken ej vann Andra Kammarens bifall. Utan tvifvel vore det en synner¬
ligt stor fördel, ej blott för den enskilde officern, utan jämväl äfven och
i högre grad för armén, om officer, som önskade afgå ur tjänsten före
den nu bestämda pensionsåldern, finge rätt att under vissa villkor upp¬
bära pension, afpassad efter den kortare tjänstetiden. Vidden utgång,
frågan erhållit under behandlingen i Andra Kammaren, torde den emel¬
lertid för denna gång få anses förfallen. De öfriga »hufvudgrunderna»
20 Första Kammarens Tilljälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9.
synas utskottet allt för obetydliga, i hvad de skulle kunna föranleda
någon förändring af det bestående eller icke redan utgöra föremål för
departementschefens handläggning, för att motivera en skrifvelse af
Riksdagen.
Hvad den 1. punkten eller att underofficerare borde oftare befor¬
dras till officer beträffar, erkänner Andra Kammarens utskott, att tillgången
på officersaspiranter i allmänhet är fullt tillräcklig, hvadan det sålunda ej
är på grund af svårighet att hålla officerskåren fulltalig, som befordran
från underofficer till officer ifrågasättas, samt anser, att sådan befordran
ej bör ske i någon betydlig utsträckning, hvilket äfven motionären själf
uttryckligen förklarar. Men om sålunda en dylik befordran endast 'un¬
dantagsvis eller åtminstone blott i sällsynta fall skulle förekomma, så
kan man starkt ifrågasätta, huruvida därigenom underofficerskåren skulle
»sporras till ökadt arbete och intresse», såsom nyssnämnda utskott för¬
menar; ty det är svårt att inse huru så svaga utsikter till beford¬
ran skulle kunna utöfva eu så stor inverkan på hela kåren. Där¬
till kommer, att redan nu eu dylik möjlighet för underofficerare att
befordras till officer finnes, och under det sista årtiondet hafva åtmin¬
stone två officerare, som börjat sin bana som underofficerare, kunnat
nå ända till regementschefs ställning. Dylika exempel böra redan under
nuvarande förhållanden kunna tillräckligt sporra de enstaka underoffi¬
cerare, som skulle känna sig hugade att sträfva efter officersbeställning.
Det bör nämligen noga ihågkomma^, att, äfven om möjligheterna
till eu dylik öfvergång blefve större än nu, endast i undantagsfall en
underofficer skulle kunna ens tänka på att begagna sig af dem. Tv
nu för tiden kan sällan befordran från underbefäl af manskapsklass till
underofficer vinnas förr än vid omkring 30 års ålder; innan under¬
officern nått upp till fanjunkare är han närmare 40 år, kanske därut-
öfver. Redan af detta skäl torde det för honom icke vara vidare be¬
hagligt att rycka in i en grad, där alla hans kamrater äro några och
20 år gamla. Därtill kommer att han som fanjunkare har högre lön
än som underlöjtnant, och han torde näppeligen för den högre titeln
kunna afstå från denna lön, då han i regel har familj att underhålla.
Äfven för armén vore det knappast nyttigt om ett större eller mindre
antal af dess underlöjtnanter vore jämnåriga med kaptenerna. I van¬
liga fall skulle de icke hinna längre än till löjtnantsgraden, innan deras
ålder gjorde det nödigt att afföra dem ur aktiv tjänst.
Utskottet kan alltså icke inse, att vare sig underofficerarne eller
armén skulle få någon större och allmännare nytta af en reform, som
afsåge att underlätta öfvergången från underofficers- till officersgraden.
Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 2) Utlåtande N.o 9.
2!
Det kan endast vara i sällsynta undantagsfall, som under fredstid en
sådan befordran är lämplig, och då finnes redan nu möjlighet därtill.
Annorlunda ställer sig saken under verklig taltjänst ; i krig ar det icke
blott lämpligt att på detta sätta belöna den underofficer, som förhållit
sie: tappert och hedrande mot fienden, utan det är ofta också nödvän¬
digt för att ersätta stupade officerare. Härom kan och behöfver dock
ingenting lagstadgas, och motionen afser ej heller detta.
Hvad befordran inom kompanichefsgraderna betrafiar (2. punkten],
utgör denna för närvarande, likasom, hvad i 4. punkten framställe^,
rörande befordran till regementsofficersgraderna, föremål för Kung!.
Harts pröfning. Då nya föreskrifter således inom kort torde vara att
motse, finner utskottet ej skäl föreligga, hvarför Riksdagen skulle i detta
ämne påkalla Kungl. Maj:ts uppmärksamhet .
Behofvet, som omförmäles i 5. punkten, af befordnngshstor,
finner utskottet ej bevisadt. Den nytta, sådana listor annorstädes anses
medföra, beror uteslutande på att de kunna hemlighållas, hvilket ej har
i landet utan ändring af grundlagen lär kunna ske. _
Beträffande införandet af vissa befordrmgsterminer (b. punkten)
står detta i oskiljaktigt sammanhang med förslaget uti 2. punkten,
utan hvilket det saknar all betydelse för vår armé. o
Hvad slutligen vidkommer, att officerare i tjänst med lön a stat
ei borde till beställning vid hofvet nämnas eller till något slags hof-
ti änstgöring användas, är detta något, som på senare åren utan undantag
tillämpats, hvadan skrifvelsen ej så mycket skulle grunda sig pa det fak¬
tiska förhållandet, utan på hvad som förut händt och hvad man kunde
för framtiden misstänka komma att inträffa. Utskottet haller tore, att
ingendera grunden är passande för en Riksdagens skrifvelse till Konungen.
Utskottet anser sig i detta sammanhang böra särskilt betona, att med
hoftjänst ej får menas den tjänst, officer i armén förrättar i egenskap
af adjutant, hvilket också under öfverläggnmgen om en liknande råga
i Andra Kammaren vid 1901 års riksdag särskild! framhölls. UR ad¬
jutanter utnämner nämligen Konungen officerare vid armén allt fort¬
farande, och har någon som hälst inskränkning i denna Konungens
rätt hvilken han utöfvar i egenskap af liogste befälhafvare för armén,
icke varit ifrågasatt, hvilket _ tydligt framgår af den motivering, Andra
Kammaren för sin del beslutit. . ,
På grund af hvad utskottet sålunda anfört i fråga om Andra
Kammarens beslut, far utskottet hemställa,
Bill. till Bilcsd. Vrot. 1903. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 9 Häjt. 4
-22
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande Ko 9.
att Första Kammaren måtte förklara sig ei kunna
instämma i detta beslut.
Stockholm den 30 mars 1903.
A utskottets vägnar:
GUSTAF BJÖRLIN.
STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI. 1903.