Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 20.
1
Nso 20.
Ank. till Riksd. kansli den 7 maj 1903, kl. 2 e. m.
Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 11, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen
angående förändrande af rikets samtliga medikaments-
förråd och filialapotek till själfständiga apoteksinr ältning ar
m. m.
I herr H. Hedlunds inom Andra Kammaren väckta motion, n:o 134,
i hvars syfte herr C. Vdhlquist instämt, föreslås,
»att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa,
det Kungl. Maj:t täcktes gå i författning om att frigöra rikets samt¬
liga medikamentsförråd och för så vidt ske kan äfven filialapotek och låta
dem i vanlig ordning kungöras till ansökan lediga, de på obestämd tid
beviljade genast och de på viss tid beviljade, så snart deras oktroj utgått,
och må endast de medikamentsförråd och eventuellt filialapotek, hvartill
icke kompetenta sökande anmäla sig, för en viss kortare tid såsom sådana
bibehållas, hvarefter de ånyo kungöras lediga såsom själfständiga apoteks-
inrättningar;
det Kungl. Maj:t måtte besluta, att, där nya medikamentsförråd in¬
rättas, de i första hand skola ledigförklaras som själfständiga apoteks-
inrättningar samt att de endast i den mån, kompetenta sökande till dem
saknas, skola ställas under stamapotek;
Bih. till Riksd. Prof. 1903. 8 Samt. 2 Afd. 1 Band. 19 Höft. (N:o 20). 1
2
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 20.
det Kungl. Maj:t måtte gå i författning om att öka antalet apotek i
rikets större städer till närmare öfverensstämmelse med den folkmängds-
siffra per apotek, som gäller för de mindre städerna;
det Kungl. Maj:t måtte gå i författning om att låta apotek på lands¬
bygden anläggas i den mån kommunala eller andra myndigheter därom
hos vederbörande göra framställning och kunna visa ortens behof af apotek
äfvensom dettas utsikter att bära sig;
det Kungl. Maj:t måtte bestämma en viss proportion mellan antalet
farmaceuter och antalet så kallade tekniska biträden och elever, hvilka å
hvarje apotek användas.»
I sitt utlåtande n:o 22 hemställde Andra Kammarens andra tillfälliga
utskott, till hvilket motionen hänvisades,
»att Andra Kammaren för sin del ville besluta, att Riksdagen i skrif¬
velse till Kungl. Maj:t anhåller,
det Kungl. Maj:t täcktes gå i författning om att frigöra rikets samt¬
liga medikamentsförråd och, där så ske kan, äfven filialapotek och låta dem
i vanlig ordning kungöras till ansökan lediga, de på obestämd tid beviljade
genast och de på viss tid beviljade, så snart deras oktroj utgått, börande
endast de medikamentsförråd och eventuellt filialapotek, till hvilka icke kom¬
petenta sökande anmäla sig, för en viss kortare tid såsom sådana bibehållas,
hvarefter de ånyo kungöras lediga såsom själfständiga apotéksinr ältning ar ]
äfvensom att Kungl. Maj:t måtte besluta, att, då nya medikaments-
försäljningar inrättas, de i första hand skola ledigförklaras som själfständiga
apoteksinrältningar samt endast i den mån, kompetenta sökande till dem
saknas, ställas såsom medikamentsförråd under något stamapotek.»
Denna hemställan vardt af Andra Kammaren bifallen, hvarefter beslutet
jämlikt § 63 riksdagsordningen öfverlämnats till Första Kammaren, och
har denna kammare remitterat ärendet till sitt andra tillfälliga utskott.
Såsom motiv för sin hemställan anförde Andra Kammarens andra
tillfälliga utskott följande:
»Motionärens syfte är onekligen behjärtansvärdt. Såsom äfven i motio¬
nen antydes, hade den år 1873 beslutade reformen, hvarigenom de så
kallade säljbara apoteksprivilegierna till största delen förändrades till per¬
sonella, så att de endast fingo förvärfvas efter ansökan och i den ordning,
som i afseende på apotek med personliga privilegier är stadgadt, den på¬
3
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 20.
följd, bland annat, att en stor del apoteksrättigketer vid ofvannämnda
tidpunkt öfvergingo i yngre innehafvares händer. Sålunda beviljades af
Kungl. Maj:t under åren 1873—1875 stadfästelse å besittningsrätten till
öfverlåtna privilegier å så kallade säljbara apotek för icke mindre än 53
apotekare, under det att hela antalet själfständiga apoteksinrättningar vid
samma tid var omkring 180. Samtidigt erhöllo 12 andra apotekare be¬
fordran till eget apotek af personell beskaffenhet. Genom denna öfver¬
flyttning på en gång af talrika obefordrade och, i regel, ganska unga
apotekare till apoteksinnehafvare inträdde för en tid en lätt förklarlig
stockning i fråga om befordringarna på banan, så att de biträden, som
efter 1870-talets början ingått i yrket, ofta fått vänta oskäligt länge,
innan de erhållit eget apotek. Missnöjet härmed har också tagit sig flera
uttryck, och många förslag hafva, i synnerhet på senaste tiden, bragts å
bane i akt och mening att upphjälpa de obefordrades utsikter*
»Enär 30 år snart förflutit efter genomförandet af 1873. års reform
af apoteksväsendet, borde visserligen den tidpunkt nu vara inne, då en
naturlig utjämning af ofvan berörda, uppenbarligen tillfälliga missförhål¬
lande vore att förvänta genom de äldre apotekarnes afgång; men om^ ock
befordringsmöj ligheterna inom yrket onekligen ökats något på senare åren,
så kan dock ej bestridas, att fortfarande en stor mängd förtjänte apotekare
gå såsom andras biträden vid en ålder, då de under gynnsammare förhållanden
bort kunna påräkna en mera själfständig och inkomstbringande ställning.
Ett lämpligt sätt att af hjälpa denna olägenhet och att i allmänhet påskynda
befordringarna inom apotekarekåren anser motionären vara att snarast
möjligt frigöra de osjälfständiga apoteksinrättningarna och låta dem i
vanlig ordning kungöras till ansökan lediga. Tvifvelsutan skulle ock
därigenom en väsentlig förbättring genast inträda i apotekarnes beford-
ringsutsikter, synnerligast som för närvarande de osjälfständiga apoteks-
inrättningarnas antal uppgår till icke mindre än 57. Den invändning,
som skulle kunna göras mot förslaget, nämligen att genom en dylik
befordran af ett större antal äldre biträden de olägenheter, som nu före¬
finnas, endast skulle framflyttas till en kommande period med då förnyad
stockning i befordringarna, torde förlora det mesta af sitt berättigande
genom det förhållande, att, enligt Kungl. Maj:ts beslut den 27 oktober
1899, hvar och en, som numera erhaller privilegium å apotek, är skyldig
att efter utgången af år 1920, då all handel med apoteksprivilegier upp¬
hör, mot pension vid viss ålder afstå privilegiet och beträffande pensio¬
neringen underkasta sig de bestämmelser, som framdeles kunna blif\ a
4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 20.
utfärdade. Genom denna reform komma helt visst befordringsförhållan-
dena inom apotekarekåren att för framtiden i väsentlig mån stadgas och
förbättras.
»Emellertid återstår det att utreda, huruvida ett sådant frigörande af
de osjälfständiga apoteksinrättningarna, som af motionären föreslagits, kan
under nuvarande förhallanden astadkommas, samt, därest så skulle visa
sig vara fallet, huruvida en sådan åtgärd äfven är ur det allmännas syn¬
punkt lämplig. Utskottet vill i afseende härå anföra följande.
»Apoteksinrättningarna i riket, hvilkas antal för närvarande uppgår
till 332, äro, om man bortser från de brunns- och badapotek, hvilka
under sommarmånaderna med särskilt tillstånd hållas öppna vid några
hälsobrunnar och badorter, af fyra olika slag, nämligen:
»1) stamapotek med säljbart privilegium, 12 till antalet;
»2) stamapotek med personligt privilegium, utgörande dels 127 apo¬
tek, som antingen blifvit af amorteringsfonderna inlösta eller utan att
vara inlösta ändock äro till fonderna afgiftspliktiga, dels 136 apotek,
hvilka redan från början varit och fortfarande äro personella, samman-
lagdt alltså 263 apotek;
»3) filialapotek, numera endast 9, inberäknadt det från öfriga kate¬
gorier fristående slottsapoteket å Drottningholm; samt
»4) medikamentsförråd, för närvarande 48 till antalet.
»De två förstnämnda slagen af apotek kallas själfständiga apoteks-
inrättningar, de bägge senare, eller filialapoteken och medikamentsförråden,
osjälfständiga.
»Med filialapotek menas en mindre apoteksinrättning, tillhörande, såsom
ett slags bihang, ett visst, bestämdt stamapotek, som af Kungl. Maj it fått
sig denna filial tillerkänd. Medikamentsförråden däremot hafva dels en
i. allmänhet mindre fullständig utrustning, dels äro de icke tillerkända
något visst stamapotek, utan bortlämnas af medicinalstyrelsen, vanligtvis
efter ansökan, till någon närboende och lämplig apoteksinnehafvare per¬
sonligen. Bägge dessa slag af apoteksinrättningar äro af mer eller mindre
tillfällig natur.
_ ®Af åtskilliga kungl. bref angående inrättandet af filialapotek, exem¬
pelvis kungl. blefven den 27 januari 1846, 1 oktober 1847 och 28
augusti 1857, framgår sålunda, att filialapoteken endast kunna anses såsom
»temporära nödfallsinrättningar», ämnade att uppfylla en orts behof af
läkemedel, intill dess att ett själfständigt apotek kan därstädes blifva an-
lagdt, hvarför ock tillstånden till filialapoteks förening med stamapotek i
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 20. 5
regel icke lämnats annat än »tills vidare». Enligt häfd vunnet bruk in¬
begripas dock numera dessa filialapotek i de af Kungl. Maj:t utfärdade
privilegiebrefven angående stamapoteken. Sedan 1869, då det. första
medikamentsförrådet (i Dannemora) kom till stånd, hafva emellertid icke
några nya filialapotek inrättats, utan i deras ställe alltid medikaments-
förråd på sådana orter, där man befarat, att ett själfständigt apotek icke
skulle kunna bära sig, men där man, detta oaktadt, velat tillgodose all¬
mänhetens behof af läkemedel på nära håll. I de utfärdade bevisen om
erhållet tillstånd att hålla ett sådant medikamentsförråd insattes till en
början, att tillåtelsen endast gällde »tills vidare»; numera medgifvas för¬
råden i stället för en bestämd, kort tidsperiod, i allmänhet 5 år, allt på
det att desamma må kunna utbytas mot själfständiga apotek, så snart ett
sådant antages kunna medföra skälig vinst. Af nu befintliga medika¬
mentsförråd äro sålunda 25 äldre medgifna »tills vidare» och 23 nyare
på vissa år.
»Om än anspråken på anordningarna vid ett filialapotek eller medika¬
mentsförråd fordom voro mindre än i fråga om ett själfständigt apotek,
torde dock detta nu för tiden icke längre vara förhållandet, såsom regel
betraktadt, sedan allmänheten i mån af växande konkurrens inom
apotekareyrket äfven höjt sina fordringar på dessa smärre apoteksinrätt-
ningar. Kostnaderna för första uppsättniDgen af ett medikamentsförråd
visa sig därför numera, enligt hvad utskottet inhämtat, endast oväsentligt
understiga de omkostnader, som kräfvas för inrättandet af ett själfständigt
apotek af samma storlek som medikamentsförrådet. Äfven i afseende å
skötseln, det vill säga årsomkostnaderna, äro de olika slagen af apoteks-
inrättningar på senare tid ekonomiskt tämligen likställda, delvis beroende
därpå, att apotekarne nu för tiden mindre än förr själfva framställa sina
läkemedel och i stället, såsom ett slags kommissionärer, utminutera de
stora drogaffärernas varor. Sedan en icke oväsentlig förhöjning i grun¬
derna för apoteksvarors taxering från och med år 1902 af Kungl. Maj:t
beviljats, hvilken förhöjning hufvudsakligen kommit de mindre apoteks-
inrättningarna till godo, äro också utsikterna för dessa mindre medika-
mentsaffärer att bära sig betydligt ljusare än förut. Uppenbart torde
väl äfven vara, att, därest ett filialapotek eller medikamentsförråd lämnar
tillräcklig nettobehållning för att såväl aflöna apotekets eller förrådets
föreståndare som därmed gifva stamapotekets innehafvare en skälig vinst
å rörelsen, detta filialapotek eller förråd äfven skall kunna existera såsom
sjanständig affär. Skillnaden blir blott, att i senare fallet samma person
6 Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 20.
får oafkortad! uppbära både den förutvarande föreståndarelönen och affärs-
vinsten.
»Såsom af det anförda torde framgå, förefinnas alltså icke i regel
några binder, hvarken ur rättslig eller ekonomisk synpunkt, att, såsom
motionären föreslagit, frigöra de osjälfständiga apoteksinrättningarna och
för framtiden i första hand inrätta endast själfständiga apotek. Ett fri¬
görande af samtliga osjälfständiga apotek kan dock af vissa skäl endast
ske småningom.
»Har i vederbörande apoteksinnehafvares tillståndsbevis blifvit intaget,
att han äger tillhandahålla ett medikamentsförråd endast »tills vidare»,
möter visserligen intet hinder att genast förändra nämnda förråd till
själfständigt apotek, då af ordalydelsen i tillståndsbeviset måste anses
framgå, att, så snart förhållandena därtill föranleda, tillståndsinnehafvaren
är skyldig frångå sitt uppdrag. Tillståndsbevis, utfärdade på vissa år,
kunna däremot icke, annat än under särskilda omständigheter, upphäfvas,
förrän oktrojen utlupit, hvilket emellertid icke behöfver för någon längre
tid uppskjuta en önskvärd förändring, enär oktrojen för alla medikaments¬
förråd, utom för ett enda, utgår under loppet af de närmaste åren.
Längre tid torde däremot åtgå, innan de nu befintliga filialapoteken kunna
frigöras, då, såsom ofvan framhållits, dessa i allmänhet finnas omnämnda
i vederbörande privilegiebref rörande de siamapotek, som erhållit tillstånd
att uppehålla nämnda filialer, och således svårligen torde under nuvarande
privilegieinnehafvares tid kunna fråntagas dem.
»Onekligen skulle, såsom äfven motionären anmärker, den föreslagna
reformen vara till vinst för allmänheten. Skötseln af de provisoriska
apoteksinrättningarna ombesörjes af en därtill behörigen förordnad före¬
ståndare, ej sällan på villkor, som under en eller annan form motsvara
vanliga arrenden. Alltför ofta äro emellertid dessa arrendevillkor så
dryga, att föreståndaren blott får en knapp bärgning, och då han icke
disponerar öfver medel till filialapotekets eller förrådets tidsenliga utveck-
ling, följer häraf, att inrättningen skötes med mindre intresse af före-
ståndaren-arrendatorn, än som skulle vara fallet, därest han själf vore
innehafvare och finge behålla vinsten af en ökad rörelse oafkortad. Före¬
ståndaren kan nu dessutom riskera att få arrendet höj dt, därest han skulle
lyckas tillvinna apoteksinrättningen ökadt förtroende hos allmänheten med
däraf följande ökad omsättning, hvilket ju måste vara föga uppmuntrande.
Men äfven om föreståndaren icke arrenderar apoteksinrättningen, utan
sköter densamma mot bestämd aflöning, är det ju lätt förklarligt, att
Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 20. 7
hans intresse kan blifva slappadt för en verksamhet, som inbringar honom
samma ersättning, antingen han sköter den väl eller mindre väl, och den
som blir lidande på detta, det är naturligtvis allmänheten.
»Att så förhåller sig, bestyrkes af erfarenheten och ligger för öfrigt
i dessa provisoriska inrättningars natur. Såsom motionären framhållit, har
ock medicinalstyrelsen, enligt hvad utskottet inhämtat, vid många olika
tillfällen i skrivelser till Kungl. Maj:t uttalat sig mot dessa inrättningar
och försökt, så vidt på styrelsen berott, att dels få till stånd själfständiga
apotek, där sådana varit behöfliga och antagits kunna lämna skälig be¬
hållning, dels ock få befintliga filialapotek eller medikamentsförråd in¬
dragna och ersatta med själfständiga apotek, då sådant kunnat ske utan
förnärmande af andras rätt. Medicinalstyrelsen har tillika flere gånger
uttalat den åsikt, att nämnda åtgärder äfven med hänsyn till de många
obefordrade farmaceuternas oförmånliga framtidsutsikter vore väl af be-
hofvet påkallade.
»Emellertid anser utskottet, att det, icke förty, skulle vara för saken
gagneligt, därest Riksdagen, såsom motionären föreslagit, äfven för sin
del gjorde en hemställan, det Kungl. Maj:t täcktes dels gå i författning
om de nuvarande medikamentsförrådens och filialapotekens frigörande i
den mån sådant kan ske, dels besluta, att för framtiden inga nya
medikamentsförråd finge inrättas annat än på platser, där en medikaments-
försäljning visat sig erforderlig, men kompetenta sökande af en eller annan
anledning saknades.
»Utskottet öfvergår härefter till behandling af motionärens öfriga,
här ofvan angifna förslagspunkter.
»I dessa framhåller motionären först det önskvärda i att Kungl. Maj:t
ville gå i författning om att öka apoteksinrättningarnas antal, såväl i
städerna som på landsbygden, då farmaceuternas utsikter att erhålla tidi¬
gare befordran och en själfständig ställning därigenom skulle i väsentlig
mån förbättras. Något hinder af ekonomisk art synes ej mot en sådan
åtgärd förefinnas, då utskottet har sig bekant, att åtskilliga af rikets apotek,
framför allt bland stadsapoteken, för närvarande gifva sina innehafvare
så rikliga inkomster, att ett verkligt missförhållande kan anses härvidlag
hafva uppstått. En väsentlig minskning i dessa stundom oskäliga inkomster
skulle visserligen på annat sätt stå att vinna framför allt genom att ned¬
sätta den onekligen mycket höga medicinaltaxan, men af praktiska skäl
är dock för närvarande denna åtgärd icke möjlig att vidtaga.
8
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 20.
»Af landets apoteksinrättningar hafva nämligen ett flertal så ringa
omsättning, att, därest medicinaltaxan nedsattes, många af de nuvarande
apoteken i riket knappast längre skulle lämna tillräcklig behållning för
äfven en person med små anspråk på inkomster. Följden af en nedsätt-
ning i taxan skulle därför blifva, att eu del af de nuvarande apoteken,
särskilt på landsbygden, skulle få indragas, till stort men för den i behof
af medicin varande allmänheten. Och detta vore för visso ett ännu större
ondt, än att priset på medicin nu är högre, än det under andra förhållan¬
den skulle behöfva vara. Dessutom gifver den förevarande motionen icke
utskottet någon anledning att närmare ingå på denna fråga.
»Den af motionären förordade ökningen af apotekens antal framför
allt i städerna, men äfven på landsbygden erkänner utskottet, såsom
ofvan blifvit nämndt, vara ur vissa synpunkter önsklig, men att, på sätt
motionären föreslagit, härom aflåta skrifvelse till Kungl. Maj:t kan dock
utskottet icke förorda.
»Enligt hvad utskottet inhämtat, beslutas nämligen nya apoteksinrätt-
ningars anläggande redan nu tidt och ofta, efter det vederbörande orts-
myndigheter gjort anmälan om behofvet däraf samt medicinalstyrelsen,
genom inhämtande af yttranden från orten, utredt, huruvida den före¬
slagna apoteksanläggningen verkligen är erforderlig och lämpligen bör på
den föreslagna platsen medgifvas, alltså i hufvudsak med tillämpande af
den princip, motionären antydt, och i enlighet med hans uttalade åsikt,
att »yrkesmän och personer, förtrogna med orternas förhållanden, äga
bättre förutsättningar än medicinalstyrelsen att bedöma utsikterna för nya
apoteksinrättningar att bära sig». Det lärer också höra till de mest säll¬
synta undantag, att Kungl. Maj:t vägrat tillstånd till inrättande af nytt
apotek, om vederbörande ortsmyndighet gjort framställning därom. En
mängd nya apoteksinrättningar hafva sålunda på senare tiden blifvit be¬
slutade. Under det att apotekens antal år 1870 var 200 (inberäknadt 19
osjälfständiga apoteksinrättningar), uppgick antalet år 1880 till 234 och
år 1890 till 259 samt hade år 1900 stigit till 322. Apoteken i riket
ökades sålunda under 1870-talet med 34, under 1880-talet med 25, men
under 1890-talet med icke mindre än 63.
»Då myndigheter eller personer, »förtrogna med orternas förhållan¬
den», hemställt om apoteks inrättande, har detta alltså i vidsträckt måtto
medgifvits, och en ytterligare uppmaning till Kungl. Maj:t att inrätta
nya apotek i riket synes utskottet därför under nuvarande förhållanden
olämplig. Dessutom torde den beräkningsgrund för behofvet af nya apotek
9
Första Kammarens Tillfälliga Utskotta (N:o 2) Utlåtande N:o 20.
i särskildt rikets större städer, som motionären angifvit, eller antalet in¬
vånare per apotek i de mindre städerna, sällan vara ensam för sig
tillämplig, emedan apotekens kundkrets i vissa fall sträcker sig långt utom
städerna till landsbygden, i andra fall åter är i det stora hela begränsad
till staden och en obetydlig omnejd, allt beroende på skötsel, lokal¬
förhållanden, närheten till grannapoteken o. s. v., hvarför alltså många
och därtill olikartade omständigheter inverka på stadsapotekens omsättning
och bärkraft. Utskottet anser sig för öfrigt böra meddela, att äfven i
städerna många nya apotek blifvit pa senare tiden beslutade, sa t. ex.
efter år 1890 icke mindre än 5 apotek i Stockholm, 1 i Norrköping,
1 i Jönköping, 1 i Växjö, 1 i Kalmar, 2 i Malmö, 2 i Göteborg, 1 i Örebro
och 1 i Gäfle, samt att för närvarande frågan om inrättandet af 6 nya
stadsapotek är under utredning. Någon obenägenhet å vederbörandes sida
att inrätta nya apotek synes alltså icke förefinnas, och en skrifvelse till
Kungl. Maj:t med anhållan om åtgärder i syfte att än vidare påskynda
anläggandet af sådana inrättningar torde vid dylikt förhållande icke vara
af behofvet påkallad.
»Äfven beträffande den sista punkten i det för kammaren framställda
förslaget hyser utskottet en annan mening än motionären. Utskottet har
sig bekant, att under senaste åren en ganska liflig agitation bedrifvits
för att hindra unga män att ingå på apoteksbanan, hvarigenom man hop¬
pats kunna förbättra lönevillkoren för de nuvarande farmaceuterna. Att
detta icke varit till fromma för apoteksväsendets utveckling, synes väl
uppenbart, då ju på apotekarebanan likasåväl som inom andra yrken nya
krafter i stället för de gamla ständigt erfordras, såvida kåren skall kunna
hållas fulltalig, och då dessutom någon öfverbefolkning på banan visst icke
yppat sig. Tvärtom har under någon tid en kännbar brist på dugliga
biträden gjort sig gällande, uppenbarligen beroende på den minskning i
elevantalet, som till en början inträdde, efter det maturitetsexamen den
22 mars 1895 föreskrifvits såsom kompetensvillkor för att blifva antagen
till elev å apotek, hvarför i stället alla lämpliga åtgärder synas böra vid¬
tagas för att underlätta inträdet på banan. Att apoteksinnehafvarne
stundom antaga så kallade tekniska biträden, hvilka fullgöra vissa enklare
och mera tidsödande arbeten å apoteken, synes äfvenledes icke kunna
vara annat än lämpligt, då genom anställande af billigare arbetskraft en
utsikt öppnas att småningom kunna sänka priset å de för närvarande nog
dyra apoteksvarorna. Af dessa skäl och då det i öfrigt synes utskottet
oegentligt att, på sätt motionären föreslagit, ingripa genom lagstiftning i
Bih. till Riksd. Prot. 1903. S Sami. 2 Afd, 1 Rand. 19 Höft. 2
10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 20.
apoteksinnehafvarnes rätt att till sin hjälp anställa hvilka kompetenta bi¬
träden de själfva finna för godt, kan utskottet icke heller biträda motio
närens förslag om skrifvelse till Kungl. Maj:t med hemställan, att Kungl.
Maj:t måtte bestämma en viss proportion mellan antalet farmaceuter och
antalet s. k. tekniska biträden och elever, hvilka å hvarje apotek användas.»
Andra Kammaren har, såsom af ofvanstående redogörelse synes, ut¬
talat sig för att »rikets samtliga medikamentsförråd och, där så ske kan,
äfven filialapotek» måtte frigöras och i vanlig ordning kungöras till an¬
sökan lediga, »börande endast de medikamentsförråd och eventuellt filial¬
apotek, till hvilka icke kompetenta sökande anmäla sig, för en viss kortare
tid såsom sådana bibehållas, hvarefter de ånyo kungöras lediga såsom själf-
ständiga apoteksinrättningar».
Äfven om man godkänner den grundtanke, hvarpå detta beslut hvilar,
att nämligen antalet själfständiga apotek bör ökas — och utskottet delar
denna uppfattning — måste man ställa sig tveksam, om det är möjligt
och lämpligt att genomföra densamma i den omfattning, som Andra Kam¬
maren synes önska. Tydligen måste också hänsyn tagas till möjligheten
för den blifvande apoteksinnehafvaren att kunna försörja sig af sitt apotek
och sålunda den faran undvikas, att en del af rikets apotekare råka i en
i ekonomiskt afseende allt för dålig ställning. Men om den ordning in¬
föres, som Andra Kammaren uttalat sig för, kan man väl näppeligen betvifla,
att fall skulle inträffa, då obefordrade apotekare, vare sig af lätt förklarlig
önskan att vinna en själfständig ställning eller af otillräcklig kännedom
angående möjligheterna till omsättning af apoteksvaror i orten, komme
att anmäla sig såsom sökande till apotek, som icke kunde bereda dem
och de familjer, de i sin nya ställning till äfventyrs komme att stifta,
nödig utkomst. Till och med för närvarande finnes, enligt hvad utskottet
inhämtat, ett och annat mindre apotek, beträffande hvilket ifrågasättas
kan, om det verkligen förmår bereda sin innehafvare en anständig bärgning.
Med hänsyn till nu berörda förhållande, synes det utskottet obetingadt
vara att föredraga, att frågan, huruvida apoteksinrättning må utgöra sjan¬
ständigt apotek, göres beroende — på sätt nu äger rum — af föregående
undersökning, om inrättningen kan bära sig såsom själfständigt apotek
eller icke. I full öfverensstämmelse med en sådan anordning står ock
det förfarandet, att numera medikamentsförråd inrättas endast för fem år
11
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N.o 2) Utlåtande N:o 20.
i sänder, så att det kan utbytas mot själfständigt apotek, »så snart ett
sådant antages kunna medföra skälig vinst». Också är det redan, såsom
vid undersökning beträffande förhållandena under de senaste tvenne åren
framgått, vanligt, ej mindre att nytillkomna apoteksinrättningar göras själf-
ständiga, än äfven att förutvarande medikamentsförråd ändras till själf-
ständiga apotek. Endast i ett fåtal fall har väckt fråga om ändring af
medikamentsförråd till apotek icke bifallits och allenast i två fall har därvid
Kungl. Maj:ts beslut utfallit emot Medicinalstyrelsens tillstyrkan. Års¬
omsättningen var dock icke mer än i det ena fallet 7,000 kronor och i
det andra fallet 8,200 kronor, hvarjämte förändringen var afstyrkt af de
lokala myndigheterna. Yäl är det möjligt, att under närmast föregående
tid i något enstaka undantagsfall ett medikamentsförråd bibehållits, oaktadt
omsättningen varit vida större än i nyss nämnda fall, men häri torde
rättelse kunna förväntas äfven utan ingripande från Riksdagens sida, då
inom Medicinalstyrelsen den uppfattning är gällande, som styrelsen uttalade
bland annat i en skrifvelse till Kungl. Maj:t af den 17 november 1902,
»att de befintliga medikamentsförråden böra öfverallt, där så ske kan,
med snaraste förändras till själfständiga apotek».
Då utskottet alltså funnit, att vederbörande myndigheter redan, så
långt möjligt är, söka genomföra den reform, för hvilken Andra Kammaren
i förevarande beslut uttalat sig, och att sålunda skrifvelse till Kungl.
Maj:t är obehöflig, anser sig utskottet böra hemställa,
att Första Kammaren icke måtte biträda Andra
Kammarens i ärendet fattade beslut.
Stockholm den 7 maj 1908.
På utskottets vägnar:
GUSTAF BJÖRLIN.