Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 17.
1
N:o 17.
Ank. till Riksd. kansli den 28 april 1903, kl. 3 e. m.
Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 10,
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
i fråga om bestämmelser rörande Sveriges och Norges
unionella förhållanden.
Uti en inom Första Kammaren väckt och till utskottet remitterad
motion, n:o 58, hafva herrar Berg, Gustaf Axel m. fl. föreslagit:
»att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse till Konungen uttala,
att då af de förhandlingar, som enligt den i Post- och Inrikes Tidningar
den 24 mars innevarande år offentliggjorda kommuniquén förts mellan
medlemmar af svenska och norska statsråden om ändringar i de förenade
rikenas konsulatväsen, icke, såvidt Riksdagen är bekant, föreligger annat
resultat än det i nämnda kommuniqué angifna, Riksdagen anser sig för
närvarande endast böra, under erinran om den uppfattning af de unio¬
nella spörsmålens samband och ställning till hvarandra, som fatt sitt ut¬
tryck i Riksdagens skrifvelse den 14 april 1893, frambära sin förvissning,
att intet i någon mån bindande aftal i frågan kommer att träffas, utan
att Riksdagen blifvit därom hörd, samt tillika, pa grund af de väsentligt
olika tolkningar, som redan frän svenskt och norskt håll gjorts gällande i
fråga om hvilka förutsättningar uti kommuniquén uppställts för att de in¬
ledda förhandlingarna skola föras vidare, till Kungl. Maj:t hemställa, att,
därest förhandlingarna komma att fortsättas, de preliminära aftal, som
Bill. till Riksd. Prot. 1903. 8 Sami. 2 Afl. 1 Band. 16 Höft. (N:o 17). 1
2
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (.N:o 2) Utlåtande N:o 17.
därvid, kunna komma att träffas, måtte affattas med den klarhet och tydlig¬
het, att aftalen vid deras framläggande för de häda rikenas representa¬
tioner icke lämna rum för någon tvekan om deras verkliga innebörd.»
Till stöd för denna hemställan anföres: »Huru skiftande meningarna
inom Sverige än varit med afseende å hvilka förändringar i de unionella
bestämmelserna kunde såsom förenliga med unionens och Sveriges in¬
tressen medgifvas, därom har man dock alltmera allmänt blifvit ense, att
unionens och de förenade rikenas bästa krafvel' en fullständig uppgörelse
mellan de bada folken och deras mellanvarande. lutt undanskjutande af
en tvistefråga, samtidigt som man i ena eller andra riktningen afgör en
annan därmed sammanhängande, har visat sig vara ägnadt snarare att
undergifva än att befästa samförståndet mellan de båda folken. Insikten
härom har vid upprepade tillfällen tagit sig ett uttryck såväl inom Riks¬
dagen som inom regeringen.
Hvad särskilt angår ledningen af de förenade rikenas utrikes-
angelägenheter och hvad därmed närmast står i samband, är det tillräck¬
ligt att erinra om Riksdagens redan den 14 april 1893 i skrifvelse ut¬
talade åsikt, att konsulatväsendet står »i ett sådant samband med de
diplomatiska ärendena, att frågan om upplösning af gemensamheten i de
förra synes Riksdagen icke kunna göras till föremål för pröfning utan att
på samma gång sättet för de senares behandling måste komma under
öfvervägande». Detta uttalande, till hvilket vid 1895 års riksdag stats¬
rådets dåvarande främste man tillkännagaf sin och sina kollegers anslut¬
ning, upprepades ytterligare i den af sistnämnda års Riksdag aflåtna skrif¬
velse angående regleringen af utgifterna under 3:dje hufvudtiteln; och
ett ännu kraftigare uttryck åt den tanke, som innebars i berörda ut¬
talande, blef gifvet, när vid föredragning år 1898 inför Konungen af
senaste unionskommitténs betänkande, statsrådet enhälligt afgaf följande
yttrande.
.»I öfverensstämmelse med den af de svenska ledamöterna i unions¬
kommittén uttalade uppfattning och med åberopande af hvad såsom stöd
därför blifvit inom kommittén anfördt, anser det svenska statsrådet hvarje
förslag till ändringar i riksakten, i syfte att med afseende å utrikes-
styrelsen genomföra en önskvärd likställighet emellan de båda rikena,
ovillkoi ligen böra utgå från förutsättning af ständig gemensamhet ej
mindre i denna styrelse än i diplomati och konsulatväsen.»
Lnder dessa förhållanden må det icke väcka förvåning, att, då
Kungl. Maj:t i januari 1902 tillsatte en kommitté af svenska och norska
män, för att undersöka, huruledes en anordning med särskilda konsuler
3
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (A :o 2) Utlåtande A ro 17.
för hvartdera af de förenade rikena, under bibehållande af den diplo¬
matiska representationens gemensamhet, skulle i praktiskt afseende komma
att gestalta sig, den uppfattningen af detta beslut gjorde sig i Sverige
fållande, att — därest mot förmodan en konsulär skilsmässa visade sig
praktiskt möjlig — dess genomförande skulle komma i fråga endast i
samband med en definitiv anordning af utrikesstyrelsen. _
Att vid de förhandlingar, som, efter det konsulatkommittens be¬
tänkande afgifvits, ägt rum mellan medlemmar af de båda rikenas stats¬
råd en sådan uppfattning af sambandet mellan dessa unionella spörsmål
icke gjorts gällande, synes emellertid framgå af den numera offentlig¬
gjorda kommuniquén angående de förda förhandlingarna. Och om än
hos de förhandlande svenska statsrådsmedlemmarne . en viss sträfvan fram-
trädt att åtminstone få erkänd den från svensk sida städse häfdade me¬
ningen om den nuvarande ordningens för utrikesstyrelsen för båda rikena
bindande kraft, måste det dock anses tvifvel _ underkastadt, om denna
svenska mening i kommuniquén fått ett tillräckligt bestämdt uttryck, lik¬
som det om kommuniquén öfver hufvud torde kunna sägas,_ att den icke
o-ifver en klar framställning af de ståndpunkter, som intagits af de för¬
handlande parterna, och huru vidt dessa i själfva verket skilja sig från
Att Riksdagen, innan ens något resultat af förhandlingarna under¬
ställts Kungl. Maj:ts pröfning, skulle göra något uttalande rörande sak¬
innehållet i den offentliggjorda kommuniquén, torde vara icke blott obe¬
hörigt utan äfven så mycket mindre tillrådligt, som därigenom ansvaret
för vare sig fortsättande eller afbrytande af dessa förhandlingar — till
hvilkas inledande Riksdagen icke varit medverkande, lika litet som till den
förberedande åtgärden, kommittébehandlingen — möjligen skulle kunna
sägas hafva blifvit till någon del Överflyttad! på Riksdagen. Däremot
synas tillräckliga skäl finnas för att Riksdagen, under erinran om sm
skrifvelse 1893 angående de unionella förhållandena, uttalar sin förvissning,
att intet i någon"mån bindande aftal beträffande de i kommuniquén be¬
rörda ämnen kommer att fattas med mindre än att Riksdagen därom blifvit
hörd. Och då väsentligt olika tolkningar af kommuniquéns innebörd redan
framkommit samt erfarenheten visat nödvändigheten af att vid förhand¬
lingar mellan de båda rikena använda ordalag, som ej lämna möjlighet
till olika tydning, synes det vara af behofvet påkalladt, att Riksdagen i
underdånighet anhåller, att hvilka preliminära aftal än måtte ingås och
hvilka förutsättningar än därvid läggas till grund, åt dessa matte gifvas
en så klar och tydlig affattning, att rum ej lämnas för tvekan angående
deras innehåll och räckvidd.»
4
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o It.
Utskottet har ej haft något att erinra mot hvad motionärerna anfört,
och detta så mycket mindre, som det synts utskottet stå i full öfver¬
ensstämmelse med hvad Riksdagen vid tvänne föregående tillfällen uttalat.
Visserligen skulle det måhända kunna anmärkas, att ett förnyadt yttrande
vore obehöflig^ då de föregående uttalandena hvarken ändrats eller åter¬
tåg! ts, hvadan deras fortfarande giltighet, enligt utskottets mening, ej lärer
kunna ifrågasättas. Genom den s. k. kommuniquén har emellertid ett
förhandlingsresultat blifvit offentliggjordt, hvilket, därest man inom Riks¬
dagen skulle förbigå det med tystnad, kunde gifva anledning till det
antagandet, att Riksdagen frångått sin åren 1893 och 1895 intagna stånd¬
punkt, hvarigenom sålunda ett emellan medlemmar af svenska och norska
statsråden träffadt preliminärt aftal tilläfventyrs kunde få sken af att äga
ett politiskt och statsrättsligt värde, som det i själfva verket icke kan äga.
Utskottet anser det därför välbetänkt, att Riksdagen ånyo erinrar
om sina föregående uttalanden i frågan, hvarför utskottet hemställer,
att Första Kammaren bifaller hvad motionärerna
föreslagit.
•Stockholm den 28 april 1903.
På utskottets vägnar:
GUSTAF BJÖRLIN.
Stockholm 1903. Kung!. Boktryckeriet, P. A.. Norstedt & Söner.