Andra Kammarms Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
1
N:o 13.
Ank. till Riksd. kansli den 17 mars 1903, kl. 3 e. m.
Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående inrättande af ett nationalekonomiskt råd m. m.
1. Motionärens framställning,
Uti en inom Andra Kammaren väckt och till utskottet hänvisad
motion, n:o 68, hemställer herr Lyckholm,
att Riksdagen måtte för sin del uttala sig för inrättande snarast
möjligt af ett nationalekonomiskt råd och i underdånig skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t, täcktes för främjande af näringslifvet tillsätta ett
permanent råd, benämndt nationalekonomiska rådet, bestående af 10
personer, hvilka bland sig äga erfarna och kunniga män inom närings-
lifvets olika grenar, nämligen handel, sjöfart, industri och handtverk,
bergsbruk, jordbruk, skogsväsendet och fiskerinäringen. National¬
ekonomiska rådets uppgift skall vara:
att i största möjliga omfattning ägna omsorg åt näringslifvet i
landet;
att noga aktgifva på vårt lands ekonomiska intressen;
att söka verka för en planmässig och väl ordnad nationalekonomi;
att verka för införande af enkla former och snabb expedition af
frågor, som beröra näringslifvet, samt före början af riksdagen hvarje år
framlägga för regeringen utredningar och förslag att steg för steg höja
och främja näringarna, hvilka utredningar och förslag skola delgifvas
Bill. till Riksd. Prot. 1903. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 13 Käft. (N:o 13). 1
2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
Riksdagen, antingen de föranledt till framläggande af regeringsproposi¬
tioner eller icke. Främst skall rådet utreda de frågor, som Kungl.
Maj:t behagar anbefalla, men i öfrigt äga fritt val.
Till stöd för detta förslag åberopar motionären de skäl, herr
P. Em. Lithander anfört i sin inom Riksdagens Första Kammare väckta
motion n:o 1, hvilken utmynnar i enahanda hemställan som herr Lyck-
liolms förevarande motion.
Motionären i Första Kammaren, som utgår från den uppfattning,
att ett lands framgångsrika utveckling såväl på det andliga som på det
materiella området, liksom ett folks sjelfständighet vore i högsta grad
beroende på ett blomstrande näringslif och ett sorgfälligt tillvaratagande
af landets naturtillgångar, säger sig hafva kommit till den bestämda
åsikt, att en af statsmakternas allra förnämsta och viktigaste uppgifter
vore näringslifvets omhuldande. Det vore ett beklagansvärdt faktum,
att många omständigheter i vårt land varit ägnade att hindersamt inverka
på näringslifvets utveckling och tillgodoseendet af våra ekonomiska
intressen. I detta afseende torde bland annat böra erinras därom, att
organisationen af vår högsta administrativa myndighet, regeringen, vore
sådan, att den svårligen medgåfve själfständiga initiativ från regerings¬
medlemmars sida och ett kraftigt genomförande af desamma, i det att
ett omättligt stort arbete med andra regeringsärenden vore lagdt på
regeringens ledamöter, så att tid och omtanke föga räckte till för sär¬
skild! näringslifvets angelägenheter. Besvärsmålens handläggande och
den mängd utredningar, som Riksdagen begär af regeringen, utgjorde
tillsammans ett gigantiskt arbete; och då därtill lades författningars
utfärdande samt det myckna oändliga skrifvande! till underordnade
verk och styrelser, så kunde icke gärna från regeringens sida förväntas
den uppmärksamhet åt näringslifvets intressen, som vore af nöden. Man
kunde ej häller annat än undantagsvis tänka sig en regering, samman¬
satt af män med praktisk erfarenhet och därpå grundad kännedom om
näringslifvet och dess kraf, ty de måste ju i främsta rummet utses med
hänsyn till ämbetsmannaförtjänster.
Den andra statsmakten, eller Riksdagen, vore ju däremot oför¬
hindrad att taga initiativ till förmån för vårt näringslif, men det vore
ett lika bekant som beklagansvärdt förhållande, att med undantag af
jordbruket vore näringarne så godt som icke representerade i vår Riks¬
dag. De, som representerade handel, sjöfart, industri, bergsbruk och
fiskerinäringarne, vore i bägge Riksdagens kamrar en försvinnande
minoritet, som intet förmådde gent emot den likgiltighet, med hvilken
näringslifvets intressen utom jordbrukets vanligen betraktades.
B
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
Motionären i Första Kammaren, som emellertid icke anser, att de
nu påvisade orsakerna till näringslifvets efterblifvenhet inom flera viktiga
grenar vore de enda, ulan att anledning till det öfverklagade missför¬
hållandet äfven kunde sökas uti bristande enskild företagsamhet och
ringa kapitaltillgång, öfvergår härefter till en skildring af åtskilliga
enligt hans förmenande befintliga missförhållanden i landets näringslif.
Jordbruket hade fått betala alltför höga räntor i förhållande till afkast-
ningen.
»Hypotekslånen hafva till sina verkningar icke varit enbart nyttiga,
enär de från början voro för dyrköpta och lämnades på en gång i
stället för successivt, i den mån de voro behöfliga för jordbrukets
höjande. De blefvo därför blott delvis använda till jordens förbättring
och hafva sedan i de flesta fall varit en 40-årig börda på vår moder¬
näring, enär räntor och amortering endast med stor svårighet kunnat
betalas.
Jordbruket, som skulle vara vår modernäring, kunde helt visst
gifva utkomst åt mångdubbelt det antal människor, som nu lefver däraf,
ifall det bedrefves på ett intensivare och mera tidsenligt sätt. Vi
behöfva ej gå längre än till vårt grannland Danmark för att finna, att
landtbruk kan vara en verklig modernäring, ifall allting är väl beställd!.
Vi sakna ej hjälpmedel, om de blifva begagnade. Exempelvis hafva
vi våra rika tillgångar på kalk, hvilket gödningsämne väl borde användas
i stället för att importera andra länders mer eller mindre underhaltiga
gödningsämnen. Då det lilla Danmarks jordbruk förmår exportera smör
för 128 millioner kronor, så inskränker sig det stora Sveriges export
af samma vara till den anspråkslösa summan af 36 millioner kronor.
Vi ligga alltså under med 92 millioner endast på denna artikel.
Vår landtbefolkning emigrerar, och däraf uppkommer en oro¬
väckande afmattning. Vårt land har redan förlorat minst 6 å 700
millioner på att uppfostra emigranter. Det är den direkta förlusten,
men hvilken oerhörd förlust ligger icke däruti, att armar kunna komma
att saknas för odlande af vår jord?
Jordbruket står i Sverige i stort sedt lågt, såsom framgår utom
af det föregående jämväl af följande:
Arealen odlad jord och äng uppgick i Sverige 1896—1900 till
4,972,000 hektar eller på folkmängden (ungefär 5 millioner) nära 1
hektar per individ.
Af Västeuropas folk är det endast Danmark, som har större sådan
areal per hufvud, Finland och Spanien ungefär lika mycket, alla andra
länder mindre och mestadels ej mer än Va hektar.
4
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
Det svenska jordbruket förmår likväl ej täcka vårt folks behof
af spannmål och produkter där af:
Importöfverskottet häraf utgjorde............... 1891—95. 1896—1900,
i tusental kronor årligen ........................ 19,083. 35,675;
medan
Exportöfverskottet af matvaror af
djur, däruti inbegripet fisk och fiskvaror,
utgjorde årligen i tusental kronor............ 43,259. 27,811.
Sedan 1898 balansera utförsel och införsel af lefvande djur nästan
fullständigt.
Åkerbruket, ehuru utgörande Sveriges största näring och syssel¬
sättande ungefär hälften af dess befolkning, förmår sålunda ej göra oss
oberoende af utlandet eller nämnvärdt bidraga till handelsbalansens
utjämnande.
En utaf orsakerna till det svenska jordbrukets efterblifvenhet är
otvifvelaktigt den ringa utveckling, som ekonomisk organisation och
kooperation nått bland landtmännen.
Med undantag för mejerihandteringen är nästan intet åtgjordt i
denna sak — trots hushållningssällskap, landtbruksstyrelse o. s. v.
Af det ofvan sagda torde framgå, att vi illa tillgodogöra oss
hvad som kunde hämtas på den vidsträckta arealen af vår svenska
jords yta, men månne vi på ett förståndigare sätt hushålla med hvad
som finnes i dess innandömen? Hur tillvarataga och använda vi vår
omätliga tillgång på järnmalm och andra fyndigheter, som innehållas i
våra norrländska berg? Ja, därom vittna fjolårets för vår nation föga
smickrande händelser. Vi låta dessa våra rika tillgångar helt lugnt
komma, lindrigast sagdt, i hvilkens händer som helst för att sedan
öfver Ofoten på vår egen dyra järnväg på bekvämaste sätt föras ut,
till stort gagn för andra länder, men ringa för oss själfva, i det att
föga mer än brytningskostnaden stannat i vårt land. Det är allt, hvad
vi få, sedan vi till bekvämliggörandet af denna export tillsläppt tvenne
järnvägar, som kostat mellan 40 och 50 millioner kronor. Det är det
färskaste profvet på äkta svensk nationalekonomi, och det är icke utan
skäl man spörjer, huruvida detta vittnat om vaksamhet och klok om¬
tanke från vederbörandes sida. Det skall vara ett bra rikt land, som
så slösar bort sina millioner eller kanske i längden milliarder.
Fastän Sverige är ett järnland med rika och bästa malmtillgångar,
vittnar statistiken otvetydigt om den jämförelsevis ringa utveckling,
som vår järn-, stål- och metallindustri uppnått, hvilket framgår dels af
den alltjämt stora importen af maskiner och redskap (1896—1900 i årligt
5
Andra Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
medeltal 23,5 millioner kronor), dels af den ringa tillverkningen af tack¬
järn, föga öfver Va million ton, och af götjärn (stål) vid pass 275,000 ton.
Totala tillverkningen i världen utgjorde samtidigt af tackjärn vid
pass 37 millioner ton och af götjärn i medeltal 23 millioner ton.
Ett annat bedröfligt kapitel uti Sveriges ekonomi är misshushåll¬
ningen med landets skogar. Man hugger ner skog för vedbrand till
ett ofantligt värde. Samtidigt importera vi engelska stenkol och kokes
till ett belopp af 70 å 80 millioner kronor per år. Bägge delarne
kunde i mycket väsentlig grad undvikas, ty landet äger tillgång på ett
lätt åtkomligt bränsle af utmärktaste beskaffenhet och för en oberäk¬
neligt lång framtid. Misshushållningen är emellertid så. stor och så
oförsvarlig i vårt land, att vi hellre underkasta oss en i längden ruine¬
rande utgift till utlandet och sköfla våra skogar, än vi taga upp det
torfbränsle, som ligger utan användning för våra fötter, representerande
enorma tillgångar. Ingen utväg att återställa vår handelsbalans till
jämvikt kunde vara naturligare och lättare än att undandraga sig
den ofantliga utgiften till England för stenkol. På denna nära till
hands liggande besparing skulle landet förtjäna mera än hvad hela vårt
härväsende kostar i underhåll, och hvad mer är, vi skulle göra oss
oberoende af utlandet för drifvande af vår industri, våra ångbåtar, våra
järnvägar; och jämväl i nödens stund skulle man icke kunna förlama
vårt sjöförsvar genom att neka oss sina stenkol. Det synes mig, att
denna fråga är så stor, att den ensam borde räcka till för att väcka
oss upp ur vår likgiltighet. Endast i Norrbottens län finnes oöfver-
träffligt god och fullkomligt humifierad torf för hela Sveriges behof
under 200 år. I samma län och tätt intill ligga våra malmberg, sanno¬
likt de största i världen. Månne det är en slump eller blott en lek al
försynen, att dessa omätliga tillgångar på järn och bränsle parats sida
vid sida, och månne vi hafva anledning att klaga öfver fattigdom, så
länge vi underlåta att på ett förståndigt sätt tillgodogöra oss hvad en
mild försyn sålunda har skänkt oss?
Det är berättigadt att ställa denna fråga till de styrande.
Jag läste nyligen i en offentlig skrift om oss svenskar följande
nedslående omdöme: ’De oerhörda tillgångar, som Sveriges skogar
representera, förslösas genom dåraktig misshushållning, och enligt åt¬
skilliga utländska fackmäns omdöme äro våra skogar de sämst skötta i
hela världen’.
Det är ett hårdt omdöme detta, men tyvärr är det icke att anse
som orättvist, och det är väl ej heller första gången som det blifvit
uttaladt. Det anses nämligen ännu icke i Sverige för eu skamlig affär
6
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
att utan tanke på det allmänna bästa ruinera hela landsändar på skog
och lämna ödemark efter sig, där man farit fram; ej heller har lag¬
stiftningen satt en gräns för sådan framfart, oaktadt att följderna däraf
äro i ögonen fallande vådliga för vårt land både i klimatiskt och ekono¬
miskt afseende. Man må emellertid hoppas, att ändring till det bättre
i detta förhållande snart måtte komma att ske.
Hvad som här ofvan blifvit sagdt borde redan vara tillräckligt
för att visa, att Sverige icke saknar naturtillgångar, blott man vill taga
dem till vara; men jag vill icke underlåta att påpeka ännu en betydande
kraftkälla, som, äfven den, hittills blifvit i beklagligt hög grad förbi¬
sedd, nämligen våra vattenfall. De äro dock eller kunna vara en mäk¬
tig häfstång för industriell utveckling och för drifvande af järnvägar
m. m.; blott icke hinder lägges i vägen därför af staten, hvilket hittills
icke varit ovanligt. Såsom exempel kan anföras, att ingeniör De Laval
måst flytta sin verksamhet öfver till Norge.
1 de flesta fall rinna våra vattenfall bort obegagnade, och detta
hör sannerligen icke till de minst talande bevisen på misshushållning
med landets kraftkällor.
I afseende på sjöfarten, som för Sveriges kringflutna land väl
borde vara en naturlig näring, länder det oss icke till heder, att såväl
Norge som Danmark står långt framom oss. Det borde ligga stor
förödmjukelse däri, att icke allenast våra egna trader delvis eröfrats af
danskar och norrmän, utan utskeppningen från våra hamnar af egna
exportartiklar verkställes i hufvudsak med andra länders fartyg. Engelska
rederier hafva äfven länge kimnat räkna det som en god inkomstkälla
att föra emigranterna från vårt land öfver till engelsk hamn. Vår
norrbottensmalm skall nu af norska fartyg emottagas i norsk hamn för
att sedan gå vidare till de länder, som besörja malmens förädling, och
således taga den egentliga vinsten på den rikedom, som vi lättsinnigt
afhända oss. Kan man tänka sig en mera bakvänd nationalekonomi?
Det borde dock för hvar och en vara tydligt, att om vi besörja frakt¬
farten från och till våra egna hamnar med svenska fartyg, så spara vi
åt vårt land de fraktbelopp, som vi nu måste utbetala till andra länder,
och om vi uppdrefve vår sjöfart, så att vi på främmande trader, hvar
som hälst i världen, kunde med våra fartyg inhösta fraktinkomster, då
är allt hvad som däraf kommer till vårt land guldkassa, hämtad i andra
länder. Hvarje öre, som på sådant sätt tillföres vårt land, vore en
ökning af vår nationalförmögenhet. Lika klart är det, att ifall den
järnmalm, som vi nu så lättsinnigt skänka bort till obetydligt högre
pris än hvad utbrytningen kostar, vore förädlad, åtminstone till tack¬
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13. 7
järn, så skulle landet åtminstone tå arbetskostnaden härför i behåll, helt
visst också handelsvinst. Utskeppningen skulle då ock, om vederbörande
så ville ordna det, kunna ske från svensk hamn med svenska fartyg.
1 hvarje fall borde man sträfva åt detta håll och icke åt det motsatta
— man frigjorde då ock vår vara från den orättfärdiga norska export¬
tull, som nu lär skola upptagas under fingeradt namn. Betrakta vi
något närmare den utrikes sjöfarten och den handelsflotta, som betjänar
den, så blir resultatet äfven ganska nedslående. t
Den förra gäller numera nästan uteslutande Östersjön och Nordsjön.
Handelsflottans tontal är visserligen såväl absolut som relativt,
d. v. s. per invånare, ej så ringa. Men dess underlägsenhet i afseende
på fartygens storlek framgår af följande:
Medeltal ton per fartyg (ång- och segel-) år 1897.
Sverige ...................... 252
Norge ............................................................................ 429
Danmark ......................................... 325
Finland ......................................................................... 222
Tyska riket......................................................... 681
Nederländerna ............................................................. 485
England ........................................................................... 700
Frankrike ...................................................................... 404
Den svenska handelsflottans underlägsenhet framstår vidare mycket
tydligt genom att beakta dess ringa koncentration.
Den »sjögående)> ångbåtsflottan, hvarmed förstås fartyg om 100
ton och därutöfver, som trafikera Östersjön och aflägsnare vatten, ut¬
gjordes 1899—1900 af 444 ångare om tillsammans 250,210 ton.
Af dessa innehades 366 om 217,382 ton utaf 174 bolag.
Dessa 174 bolag fördelade sig efter innehafda ton sålunda:
Antal bolag ägande hvart och ett Ton
G5 .................................................................. 100— 500
41 501— 1,000
43 .................................................................. 1,001— 2,000
8 .................................................................. 2,001— 3,000
5 .................................................................. 3,001— 4,000
3 .................................................................. 4,001— 5,000
3 .................................................................. 5,001— 6,000
2 .................................................................. 6,001— 7,000
8
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
Antal bolag ägande hvart och ett
Ton
7.001— 8,000
8.001— 9,000
9.001— 10,000
1
2
1
Vid sidan häraf kan anföras följande rörande rederiernas storlek
i främmande länder:
Rederier med minst 30,000 ton i pro mille af hela handelsflottans
tontal utgjorde år 1901:
Uti denna förteckning, som kunde utfyllas med åtskilliga andra
länder, såsom Japan, Turkiet, Brasilien o. s. v., saknas Sverige full¬
ständigt. Vi äga icke ett enda rederi med detta höga tontal.
uppryckning, det är ett kändt förhållande både i afseende på vår utrikes
handel och de inrikes handelsförhållandena med sin i allt väsentligt
efterblifna lagstiftning. I en motion inom Riksdagens Första Kammare
i januari 1897 har jag sökt att påvisa de missförhållanden, som råda
beträffande den inre handeln och därvid kunnat åberopa en mer än
femtioårig erfarenhet som köpman. På samma gång jag hänvisar till
denna motion vill jag här blott uttala den önskan, att våra inrikes
handelsförhållanden måtte komma i åtnjutande af en tidsenlig lagstiftning,
som står i öfverensstämmelse med den utveckling, som ägt rum sedan
1734 års lag skrefs. Kommunikationer och alla andra förhållanden, som
omdanat affärslifvet, samt icke minst den enormt mycket större omfatt¬
ning, som detsamma nu äger, påkalla naturligtvis, att handelslagsstift-
ningen icke förblifver stående på en primitiv ståndpunk.
Utrikeshandeln synes visserligen icke vara liten i Sverige, då
man räknar handelsomsättningen pr hufvud, ty då ställer sig jämförelsen
med andra länder på följande sätt:
Norge ....
Danmark
Tyskland
F rankrike................
England....................
Österrike—U ngern
Ryssland ................
Italien ......................
Nederländerna .......
Belgien ....................
Förenta staterna .
Att den svenska handeln erbjuder ett rikt fält för reformer och
9
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts ‘ (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
för åren 1893—1897 utgjorde den per individ
Sverige ............................................................... 188 kronor
Norge ..............................................................
Danmark ............................................................ 233
Finland ............................................................... 87
Ryssland ............................................................ 23
Tyska riket ...................................................... 129
Storbritannien och Irland.............................. 276
Belgien ............................................................... 350
Frankrike ............................................................ 134
Spanien ...........................................................
Italien .............................................................
Förenta staterna...........................................
188
|
kronor
|
172
|
11
|
233
|
11
|
87
|
11
|
23
|
11
|
129
|
11
|
276
|
11
|
350
|
11
|
134
|
11
|
62
|
11
|
51
|
V
|
87
|
11
|
Men beskaffenheten af Sveriges export är ogynnsam. Den utgöres
öfvervägande af halfabrikat.
Så belöpte sig t. ex. af 1898 års export efter värdet räknadt på
lifsmedel ....................................................................................................... 17 %
råämnen (trä oarbetadt, malmer, sten, hår och hudar) ................ 12 %
halffabrikat .................. 57 %
och färdiga industriartiklar endast......................................................... 14 %.
Och ungefär liknande är det för alla år. Vår export består till
öfvervägande grad af halffabrikat. Hvad importhandeln beträffar kan
åter anmärkas, att den nästan helt och hållet består af kommissions-
affärer utan större själfständighet och utan förbindelser utöfver de
närmast liggande europeiska storstäderna.
Endast på industrins område kunna verkligen glädjande framsteg
påvisas under senaste mansålder, men i synnerhet efter införande af
det nu rådande skyddssystemet. Dock gäller det äfven här, att mycket
återstår att göra. Särskildt borde Sverige kunna i industriellt afseende
göra sig fullständigt oberoende af utlandet. Dock hotas industrien just
nu af stora faror, ty icke nog med den vid sistlidne riksdag pålagda
inkomstskatten, som mest går ut öfver handel och industri med sin
progressiva dubbelbeskattning, utan det dåraktiga fackföreningstyranniet
måste ock komma att hämmande inverka på all industriell företagsam¬
het, liksom det dömer arbetarne till sysslolöshet och nöd under ständigt
återkommande strejker. Kunna icke dessa faror afvärjas, hvilket borde
vara en klok regerings allvarliga bemödande, så händer det, att vår
industri lika hastigt tager ett stort steg tillbaka, som den under den
senaste tiden gått framåt.
Bill. till Itiksd. Prof. 1903. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 13 Höft.
2
10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
Att vårt land är fattigt hör man ofta sägas, och det kan icke
bestridas, att våra ekonomiska förhållanden äro relativt små. Detta
bevisas bäst af den enorma skuld, som hvilar på den svenska jorden
och annan fast egendom, landets ogynnsamma handelsbalans, konsum-
tionskreditens enorma omfattning och den brist på kapital, som hindrar
oss att med egna medel bedrifva så väl ett intensivt jordbruk som öfriga
näringar. Ej minst betecknande för vår kapitalfattigdom är, att statens
lånebehof uteslutande är hänvisadt till den utländska lånemarknaden,
äfvensom . att kommunernas upplåning, då den är af betydenhet, äfven
måste anlita utländsk kredit.»
Efter denna skildring af missförhållanden i landets näringslif fort¬
sätter motionären: »Men lika säkert är, att Sverige kan, om det själft
vill, icke allenast komma i en god ekonomisk ställning, utan, hvad ännu
mer är, blifva ett rikt land. Därtill fordras blott, att dess rikedoms
källor blifva tillvaratagna och oss tillgodogjorda på ett tillfredsställande
sätt, samt att en rätt omsorg ägnas åt dess näringslif. Tiden bör nu
vara inne att sörja för ökning af landets inkomster, då statens utgifter
kräfva den oerhörda summan af 180 millioner kronor.
Men för att detta må kunna ske fordras: skarpare aktgifvande på
vårt lands ekonomiska intressen; planmässig, bättre ledd nationalekonomi;
sakkunniga och intresserade mäns utredning och förslag till hvarje års
Riksdag om bästa sättet att steg för steg främja näringslifvet; enklare
former och snabbare behandling af frågor, som beröra näringslifvet, så
att de ej dödas genom årslånga skrifverier eller orimlig formalism.
Att emellertid lägga dessa omsorger och uppgifter på regeringens
skuldror skulle knappast leda till något resultat. Af skäl, som ofvan
anförts, är föga initiativ från dess sida att förvänta eller ens att be¬
gära. Jag vill alltså betona och på det bestämdaste framhålla, att mitt
påpekande af vårt näringslifs efterblifvenhet och vanskötseln af våra
nationalekonomiska intressen ingalunda är ämnadt att utgöra klander
mot regeringen vare sig nu eller under tidigare skeden, ty äfven med
bästa vilja skulle icke dess krafter räcka till för ett så drygt arbete
vid sidan af alla dess öfriga åligganden. Att från regeringen sällan
framkommer initiativ till att främja vårt näringslif torde alltså vara
lätt förklarligt.
Men när så är fallet, torde man böra se sig om efter andra medel
och utvägar att nå målet. Ett sådant synes mig vara inrättandet af
ett på lämpligt sätt sammansatt nationalekonomiskt råd.
En institution af detta slag föreligger redan uti det så kallade
järnvägsrådet. Dock torde det af mig föreslagna nationalekonomiska
11
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
rådet, i betraktande af de större och långt mera omfattande uppgifter,
som borde föreligga det, böra annorlunda sammansättas och arbeta.
Jag tänker mig sålunda, att det nationalekonomiska rådet, som
det lämpligen borde heta, tillsättes af Kungl. Maj:t, helst efter inhäm¬
tande af förslag från för afgifvande af sådana lämpliga offentliga eller
enskilda institutioner eller korporationer, samt utrustas med instruktion
att i första rummet behandla de frågor, tillhörande näringslifvet, som
Kungl. Maj:t befaller, men ock med rättighet och skyldighet att på
eget initiativ upptaga hvarje spörsmål, som gäller utvecklingen af vårt
näringslif och ett sorgfälligt tillvaratagande af landets inkomstkällor.
Nationalekonomiska rådet skall utses på tre år på sådant sätt, att
kontinuiteten i dess sammansättning bibehålies. Dess ledamöter åtnjuta
lämplig ersättning samt dagtraktamente af 10 kronor per dag, då rådet
är samladt, äfvensom fria resor i första klass till och från samman¬
trädena. Rådet sammanträder in pleno minst en gång hvar tredje månad.»
Den 20 januari 1898 väckte herr Litliander i Första Kammaren
eu motion, n:o 3, angående skrifvelse till Konungen i fråga om inrät¬
tande af ett statsdepartement för jordbruk, industri och handel, hvars
innehåll af herr Lithander åberopats äfven såsom motiv till den nu fram¬
lagda motionen om inrättande af ett nationalekonomiskt råd. I 1898
års motion anför herr Lithander bland annat, att de fristående ämbets¬
verken vore till för löpande göromål, utredningar och utlåtanden, hvar¬
emot initiativ och reformer föga inginge i deras uppgift; att af chefen
för det föreslagna nya departementet, näringarnas målsman inom rege¬
ringen och deras representant inför Riksdagen, initiativ och reformer
just vore hvad som skulle begäras; att tanken på de civila besvärsmålens
läggande under en administrativ öfverdomstol eller öfverförvaltnings-
rätt allt mera tycktes vinna beaktande; att det vore en många gånger
framhållen sanning, huru intimt näringarna sinsemellan vore förenade
sålunda att jordbruket vore för afsättningen af sina produkter inom
landet beroende af den jämna och förökade konsumtionsförmåga, som
framkallades genom industrin, och industrin i sin ordning för sina alsters
afsättning erfordrade handel och sjöfart; samt att från statens sida en
särskild uppmärksamhet å näringslifvets utveckling vore påkallad ej
mindre på grund af statens eget intresse, då statskassan ökades eller
minskades allt efter välståndet, än äfven af statens uppgift att under¬
lätta och reglera genom ändamålsenliga lagar samt att taga initiativ,
där dess mellankomst vore behöflig. Herr Lithander har såsom moti¬
vering till sin nu ingifna motion äfven hänvisat till sitt vid föredrag¬
12
1819 ärs
kommitté.
1828 ärs sär¬
skilda utskott.
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
ningen den 22 januari 1902 i Första Kammaren af Kungl. Maj:ts pro¬
position angående statsverkets tillstånd och förvaltning hållna anförande,
däri herr Lithander erinrade om nödvändigheten att i högre grad än
hittills främja näringslifvets utveckling för att göra landet bärkraftigt
för ökade statsutgifter och växande skatter.
2. Historik.
Sedan mer än 200 år tillbaka har vårt land i kommerskollegium
en centralmyndighet för handel och sjöfart samt de näringar, som
bruka sammanfattas under namnet stadsmannanäringar, men däremot sakna
vi ännu några kring detta ämbetsverk grupperade representativa myndig¬
heter. Förslag om inrättande af sådana hafva dock ingalunda fattats.
Redan i början af förra århundradet väcktes ett sådant förslag
af den år 1819 tillsatta kommittén för reglering af rikets ämbeten
och tjänster. I det betänkande, som denna kommitté 1822 afgaf, före¬
slogs, i sammanhang med hemställan om indragning af bergs- och
kommerskollegium och inrättande af ett bergskontor och ett manufaktur-
och kommerskontor under inseende af statssekreteraren för handels-
och finansärenden, »att statssekreteraren till vinnande af de under¬
rättelser och upplysningar, som han funne nödiga för beredande af de
förslag och vidtagande af de åtgärder, hvilka till handelns och slöjdernas
lifvande kunde bidraga, må äga att utse en konselj af erfarne handlande
och slöjdidkare samt andra kunnige män, med skyldighet likväl att
underställa valen Konungens höga pröfning»; och var syftet med denna
konselj, »att styrelsen, så vidt som möjligt, må utan kostnad för
staten erhålla den öfversikt af handeln och därmed i sammanhang
stående näringar, som af ämbetsmän utan egen handläggning därvid
troligen aldrig fullkomligt kan vinnas».
Emellertid föll förslaget och någon verkställighet följde ej heller
å det förslag, som uti ifrågavarande hänseende afgafs af det särskilda
utskott, hvilket 1823 års Riksdag tillsatte för behandling af kommitte-
rades af Kungl. Maj:t till Riksdagens yttrande hänskjutna betänkande.
Utskottet hemställde, att då fråga förekomma om någon allmän
författning eller någon af styrelsen beroende viktig anstalt, som
på näringarna kunde äga inflytelse, ärendet, innan det hos Kungl.
Maj:t till afgörande föredroges, borde öfverlämnas till en beredning,
sammansatt af cheferna för tullstyrelsen och de af kommittén föreslagna
bergskontoret samt manufaktur- och kommerskontoret jämte general-
18
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
landtmäterikontoret tillika med föreståndaren för det statistiska kontor,
som under inrikesförvaltningen föreslagits, hvilken senare vore i tillfälle
att med upplysningar tillhandagå, och att öfver näringarnas tillstånd
lämna en allmän öfversikt; och borde dessa chefer samt nämnda kontors
föreståndare jämte den eller de, Konungen för särskilda mål kunde
tillförordna, sammanträda och öfver ärendet afgifva gemensamt ut¬
låtande, därvid sekreteraren eller kamreraren från det verk, dit ärendet
efter sin natur egentligen hörde, borde vara föredragande; och yttrade
utskottet, att genom inrättande af en sådan beredning, som icke med¬
förde någon ökad kostnad för staten och som icke kunde komma i
tillfälle att tillvälla sig något förmynderskap öfver näringarna, den af
kommitterade föreslagna konselj för beredandet af författningar rörande
handel och slöjder blefve öfverflödig.
Den tanke, om växelverkan mellan statens myndigheter och
näringsidkare, som låg till grund för nyss bemälde kommitterades
uppfattning, men som icke vann gehör hos särskilda utskottet vid 1823
års riksdag, upptogs sedermera af den kommitté, som på Riksdagens
begäran år 1874 tillsattes med uppdrag att afgifva utlåtande i frågan
om kommerskollegii indragning eller förändrade organisation. Denna
kommitté yttrar i sitt år 1875 afgifna betänkande: En anmärkning,
som under debatterna om kommerskollegii indragning eller förändrade
organisation mer än en gång upprepats, är, att bergsrörelsen, handeln
och industrin hafva behof af mera praktiska målsmän än dem, som
uppfostrats för handläggning af ärenden efter kollegiala former. Utan
att nu uttala sig om giltigheten af denna anmärkning i hela dess om¬
fattning kunde kommitterade — som förut antydt, att kommerskollegium
hade en allt för afskild ställning i förhållande till näringsidkarne —
likväl ej underlåta att framhålla vikten däraf, att den myndighet, som
skulle hafva till uppgift att tillgodose näringarnas intresse, sattes i
växelverkan med utöfvarne af dessa näringar. För att bereda en sådan
växelverkan borde vid sidan af den i kommerskollegii ställe föreslagna
kungl. styrelsen för handeln och näringarna ställas en korporation,
bestående af insiktsfulla och erfarna ombud för näringarna och yrkes-
bildningen. Af dessa ombud, hvilkas antal lämpligen kunde bestämmas
till 14, ansågo kommitterade, att två borde utses af styrelsen lör
Teknologiska institutet bland institutets lärare och två af brukssocie-
teten bland idkare af bergshandteringen samt öfriga 10 väljas af Stock¬
holm och Göteborg jämte rikets tre städer af första klassen, nämligen
Malmö, Norrköping och Gäflo, på det sätt, att hvarje stads fullmäktige
1874 års
kommitté.
Fjärde skan¬
dinaviska
national¬
ekonomiska
mötet 1881.
14 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
bland industriidkare i riket utsåge ett ombud för handels- och sjöfarts¬
näringarna samt ett ombud för handels- och handtverksnäringarna.
Ombuden borde en gång om året kallas till allmänt sammanträde
i Stockholm för att under ordförandeskap af nyssnämnda styrelses
chef dels, till ledning för styrelsens förslag, afgifva utlåtanden rörande
ansökningar om reseunderstöd och förlagslån, dels yttra sig i andra,
näringarna i allmänhet rörande frågor, öfver hvilka Kungl. Maj:t eller
styrelsen kunde vilja höra ombuden, dels och rådpläga om förslag, som
åt ombuden kunde väckas om åtgärder till näringarnas befrämjande.
Om flertalet af ombud, med anledning af sådant förslag, förenade sig
om underdånig framställning i ämnet, borde styrelsen hafva till åliggande
att framställningen jämte eget underdånigt utlåtande till Kungl. Maj:t
insända; och när styrelsen mellan de årliga ombudssammanträdena för
någon viktigare frågas utredning komrne i behof af någon speciell
sakkunskap, borde styrelsen hafva rättighet inkalla ett eller flera ombud
att öfvervara ärendets föredragning och deltaga i rådplägningen. Om¬
bud, som sålunda öfvervarit föredragningen, skulle hafva rättighet och
skyldighet att, där det af generaldirektören fattade beslut afveke från
den af ombudet yttrade mening, låta densamma i styrelsens protokoll
anteckna. Den tid, under hvilken ombud skulle fungera, kunde be¬
stämmas till tre år, dock att ombud, som afmätt, kunde återväljas.
Vid föredragning inför Kungl. Maj:t af kommitténs betänkande
hemställde statsrådet och chefen för civildepartementet, att Kungl. Maj:t
måtte principiellt godkänna kommitterades förslag i förevarande hän¬
seende såsom utgånget från en riktig tanke och ledande till en sund
utveckling af näringslifvet i vårt land, och att Kungl. Maj:t måtte
förklara sig vilja framdeles, efter det styrelsen blifvit i ärendet hörd,
bestämma den ordning, hvari ombud för näringarna och yrkesbildningen
skulle träda i förbindelse med styrelsen och deltaga i dess ämbets¬
verksamhet. Denna hemställan bifölls af Kungl. Maj:t, men genom
Riksdagens afslag å Kungl. Maj:ts proposition rörande indragning af
kommerskollegium och inrättande i dess ställe af en styrelse för handel
och näringar föll frågan äfven denna gång.
Den hade emellertid å flera håll omfattats med intresse och
gjordes vid fjärde skandinaviska nationalekonomiska mötet i Malmö
år 1881 till föremål för diskussion. En talare vid detta möte framhöll
vikten af handels- och industrikammarens inrättande och ansåg, att
en centralmyndighet för dessa under en eller annan form vore alldeles
nödvändig. Denna myndighet skulle dels föra handelns och industrins
15
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
talan inför regeringen, blifva dessas högste målsman hos regeringen,
dels skulle den också å andra sidan vara så att säga eu regeringens
utpost, som skulle hålla henne »au courant» med handelns och industrins
ställning, d. v. s. den skulle vara eu myndighet, till hvilken regeringen
kunde vända sig för att få den noggrannaste kännedom om handelns
och industrins ställning inom landet. Därför borde också hand¬
läggningen af den industriella och kommersiella statistiken ingå som
en synnerligen viktig uppgift i denna myndighets åtgöranden. Mötets
uttalande i ämnet innefattades i en resolution af följande lydelse:
Mötet uttalar sig för önskvärdheten af inrättande af representativa
myndigheter för bevakande af handelns och näringarnas intressen samt
för anordnande af samverkan mellan dessa myndigheter inom de tre
skandinaviska länderna.
Den 2 november 1883 tillsattes en ny kommitté med uppdrag
bland annat att afgifva förslag rörande ombildning af kommerskol¬
legium. Äfven denna kommitté föreslog indragning af kommerskollegium
och inrättande i dess ställe af en Kungl. styrelse för handel och nä¬
ringar. Liksom 1874 års ägnade äfven 1883 års kommitté sin upp¬
märksamhet åt åstadkommande af behörig växelverkan emellan det
nya ämbetsverket och idkarne af de näringar, hvilkas intressen nämnda
verk komme att företräda.
Härvid hade kommitterade ingalunda förbisett, att äfven med
redan gällande bestämmelser någon viktigare åtgärd inom den ekono¬
miska lagstiftningens område icke torde vidtagas, Titan att representanter
för de yrken, som däraf närmast berördes, sattes i tillfälle att på för¬
hand gifva sina åsikter tillkänna, samt att ej heller i öfrigt möjlighet
saknades för näringarnas idkare att, vare sig genom begagnande af
den allmänna petitionsrätten eller på annat sätt, göra sina önskningar
hörda. Men äfven med skyldigt erkännande häraf ansågo kommitterade
det ej kunna förnekas, att kommerskollegiet, jämfördt med motsvarande
institutioner i utlandet, intoge en allt för afskild ställning i förhållande
till näringarnas idkare äfvensom att en mera ordnad samverkan emellan
administrationen och det praktiska näringslifvets målsmän vore af be-
hofvet påkalladt, därest dessa sistnämnde skulle känna sig tryggade,
att deras önskningar med tillbörlig bestämdhet framhölles samt deras
intressen i öfrigt behörigen iakttoges.
Kommitterade, livilka funno, att 1874 års kommitté utgått från
en riktig princip, då den föreslagit att låta den påtänkta korpora¬
tionen uppväxa ur redan bestående institutioner, kunde likviil icke
1888 ars
kommitté.
16 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
obetingadt ansluta sig till bemälda kommittés förslag. Oafsedt att
det syntes mindre ändamåsenligt att åt en sådan korporation som den
ifrågasatta öfverlämna bestyret med så grannlaga och rent administra¬
tiva ärenden som pröfningar af förlagslån och reseunderstöd, hade
kommitterade trott att, därest institutionen skulle motsvara sitt ändamål,
densamma borde framför allt bereda Kungl. Maj:t och det nya ämbets¬
verket tillfälle till en så vidt möjligt allsidig kännedom om näringarnas
behof och dess idkares önskningar, i hvilket afseende städernas full¬
mäktige icke uteslutande syntes vara de mest lämpliga valkorporationer.
För ernående af det mål som sålunda uppställdes hade bland kom¬
mitterade olika utvägar kommit under öfverläggning i det vid frågans
första behandling trenne särskilda förslag blifvit framställda.
Två af dessa förslag öfverensstämde sins emellan bland annat
däruti, att de i likhet med det af 1874 års kommitté framlagda, af-
såge upprättandet af en särskild, rådgifvande korporation af sak¬
kunnige för iakttagande af näringarnas intressen. Korporationens upp¬
gift bestämdes närmare sålunda, att korporationen borde, i fråga om
åtgärder som berörde näringarnas intressen, tillhandagå ämbetsverket
med erforderliga upplysningar och till detsamma eller till Konungen
afgifva utlåtanden i dylika frågor, hvarjämte korporationen skulle
berättigas att själf framställa förslag i hithörande ämnen. För att
näringarna och yrkesbildningen måtte i mera omfattande mån kunna
företrädas inom korporationen föreslogs antalet af dess ledamöter till
32. Af dessa skulle sex representera handels- och sjöfartsnäringarna,
sex handtverksindustrin, två bergshandteringen, två sågverksindustrin
samt elfva den öfriga fabriksindustrin fördelade i vissa grupper, hvilka
i förslagen benämnts textilindustrin, metallindustrin, träförädlingsindustrin,
pappers- och pappersmasseindustrin, tändsticksindustrin, glas-, lervaru-
och stenindustrin, fabrikationen af närings- och njutningsmedel samt
den kemisktekniska industrin och af hvilka textilindustrin, metallindustrin
och fabrikationen af närings- och njutningsmedel skulle erhålla hvar
sina representanter och hvarje bland de öfriga grupperna 1 repre¬
sentant. Därjämte skulle åt Konungen öfverlämnas att utan inskränk¬
ning till visst j^rke utse 5 ledamöter. Enär det i flera hänseenden
syntes mindre lämpligt, att korporationen sammanträdde utan verkligt
behof, under det att å andra sidan periodiska sammanträden dock an-
såges böra förekomma, hade bland annat den bestämmelse blifvit före¬
slagen, att korporationen skulle sammanträda till allmän rådplägning,
så ofta Konungen bestämde, dock minst hvart tredje år, samt i samman¬
hang därmed att ledamöterna skulle utses för en tid af sex år. Med
17
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
afseende i öfrig! å sättet för ledamöternas utseende skulle enligt båda
förslagen bergshandteringens och sågverksindustrins målsmän väljas af
brukssocieteten samt sågverks- och trävaruexportföreningen.
De öfriga ledamöterna skulle enligt det ena förslaget (I) utses af
Konungen, handels- och sjöfartsnäringarnas representanter på förslag
af handels- och sjöfartsnämnderna i nio af rikets mera betydande städer,
handtverksindustrins representanter på förslag af handtverksföreningarna
i rikets städer med minst 8,000 invånare samt fabriksindustrins repre¬
sentanter utan förslag. Dock skulle, därest inom någon af de grupper,
i hvilka sistnämnda industri ansetts böra uppdelas, för att alla olikartade
intressen behörigen måtte tillgodoses, bildade sig yrkesförening om¬
fattande hela riket, dylik förening, därest den erhållit Konungens fast¬
ställelse å sina stadgar, själf äga utse representant för den eller de
yrken, som föreningen företrädde.
Enligt det andra förslaget (II) åter skulle representanterna för
handeln och sjöfarten samt handtverkerierna omedelbart väljas af ofvan-
nämnda valkorporationer, samt målsmännen för fabriksindustrin likaledes
genom direkta val utses af de näringsidkare inom hvarje särskild grupp,
hvilka för år angifvit visst tillverkningsvärde, som förslagsvis upptagits
till 100,000, 75,000 eller 50,000 kronor. Till dessa sistnämnda närings¬
idkare skulle röstsedlar utsändas från det af kommittén i stället för
kommerskollegium föreslagna ämbetsverk, som äfven sedermera skulle
sammanräkna rösterna för såväl dessa som ofvanberörda val samt, där
lika röster uppstode, genom lottdragning skilja mellan de valde.
Hvad slutligen det tredje förslaget (III) anginge, skulle enligt
detta icke någon särskild korporation upprättas och ej heller närings-
idkarne eljest beredas tillfälle att framställa förslag, utan skulle endast
stadgas, att i frågor af den beskaffenhet, att för deras afgörande sär¬
skild teknisk eller annan fackkunskap vore erforderlig, det kommersiella
ämbetsverket vore pliktigt att inhämta upplysningar och råd af industri¬
idkare eller andra sakkunniga personer. För sådant ändamål stadie
ämbetsverket hafva att hos en eller flera, helst hela riket omfattande
handels-, industri- eller andra föreningar eller myndigheter, och med
hänsyn till sådan förenings eller myndighets uppgift, skriftligen och
med tillkännagifvande af föreliggande ärendes beskaffenhet äska, att
föreningen eller myndigheten ville utse ett eller flera ombud för att i
ämnet med ämbetsverket rådpläga. Funnes icke för ändamålet lämplig-
förening eller myndighet, eller kräfde frågans afgörande synnerlig
skyndsarrdiet, ägde ämbetsverket omedelbart anmoda en eller liera
lämpliga personer att med ämbetsverket i ämnet öfverlägga. Därest
Bih. till Piksd. Prof. 1903. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 13 Håft. 5
Yttranden
iifver 1888 års
kommitté¬
förslag.
18 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
slutligen någon fråga vore så omfattande, att för densammas utredande
erfordrades biträde af flera sakkunniga, än som lämpligen kunde till
rådplägning inkallas, ägde ämbetsverket begära skriftliga yttranden af
de föreningar, myndigheter eller enskilda personer, som pröfvades skäligt,
ämbetsverket dock obetaget att äfven vid sådan frågas afgörande till¬
kalla sakkunniga personer.
För att ernå upplysning ej mindre i hvad mån föreliggande fråga
mera allmänt omfattades med det intresse, som kommitterade ansett
densamma förtjäna, än ock huruvida något af ofvanberörda förslag med
eller utan väsentligare jämkningar hade utsikt att tillvinna sig allmännare
förtroende, upprättade kommitterade en promemoria, upptagande såväl
de tre inom kommittén framställda förslagen som ock hvad 1874 års
kommitté i frågan anfört, hvilken promemoria tillställdes ett större antal
näringsidkare inom olika delar af riket äfvensom andra personer och
korporationer, hvilka kunde antagas vara för frågans lösning intresserade;
och hade med anledning däraf sextio dels muntliga dels skriftliga
utlåtanden i ämnet afgifvits.
Nästan enstämmigt uttalades därvid den åsikt, att vidtagandet af
åtgärder i det af kommitterade angifna syfte vore såväl ur statsförvalt¬
ningens som näringsidkarnes synpunkt synnerligen önskvärd! och af
behofvet påkalladt. Från ett och annat håll framställdes dock tvifvels¬
mål om giltigheten af de förutsättningar, från hvilka kommitterade
utgått, hvilka tvifvelsmål för öfrigt grundats på mycket olika skäl.
Under det nämligen i ett till kommitterade ingifvet skriftligt yttrande
utan närmare motivering yrkats, att statsförvaltningens organer måtte
så kvalificeras, att de kunde själfva »alltjämt följa med industrins ut¬
veckling och behof af medverkan från statsmakternas sida», hvilket åter,
enligt hvad jämväl uppgifvits, endast skulle kunna ernås därigenom,
att ett särskild! statsdepartement för näringarna inrättades samt att
detta departements ämbets- och tjänstemän ålades att genom fortsatta
resor inom och utom riket inhämta grundlig kännedom om alla olika
näringsgrenars teknik samt deras idkares särskilda önskningar och behof,
blef från andra håll ifrågasatt, huruvida någon okunnighet om närin¬
garnas tillstånd och behof äfven under nuvarande förhållanden vore
hos statsförvaltningens organer möjlig, i sammanhang hvarmed påpekats,
att sådana korporationer, som den ofvan ifrågasatta, till följd af en
naturlig önskan att motsvara uppdragets förtroende, lätt nog kunde
förledas att framlägga omogna eller eljest olämpliga förslag. I motsats
härtill framhölls emellertid i flera af de omförmälda yttrandena, att,
19
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
om också numera många tillfällen funnes att utan sådana åtgärder, som
de af kommitterade ifrågasatta, komma till insikt om näringslifvets kraf,
detta dock ingalunda uteslöte behofvet af en särskild institution för
iakttagande af näringsidkarnes intressen, att detta behof endast kunde
tillgodoses genom att vid sidan af den egentliga administrationen bilda
en korporation af sakkunniga med rätt till initiativ i frågor rörande
näringarna, samt att man därvid minst beliöfde frukta för omogna
förslag, enär sådana, därest de framställdes, otvifvelaktigt såväl inom
korporationen själf som af allmänheten blefve behandlade efter förtjänst,
hvarjämte såsom opraktiskt betecknats hvarje försök att anförtro admi¬
nistrativa bestyr åt personer, som endast ägde näringstekniska insikter.
I ofvanberörda 60 till kommittén afgifna utlåtanden hade 2 per¬
soner framför något af kommitterades 3 olika förslag föredragit det af
1874 års kommitté framställda, hvarvid de hufvudsakligen åberopat
svårigheten att genom korporationens sammansättning gifva ett adekvat
uttryck åt alla särskilda näringsgrenars olika intressen, hvilket för öfrigt
ej heller synts dem vara af behofvet påkalladt, 9 personer uttalat sig
för kommitterades förslag I, 41 för kommitterades förslag II och 8 för
kommittera,des förslag III, hvarvid hufvudsakligen anförts, att nämnda
förslag vore lättast och minst kostsamt att genomföra, samt att detsamma
icke lämnade rum för omogna och onödiga förslag. Å andra sidan
framhölls, att detta förslag icke innebure säkerhet, utan endast möjlighet
för behörig växelverkan mellan styrelsen och vederbörande näringsidkare.
Mot förslaget II anfördes, att detsamma icke innebure någon
verklig garanti för att i korporationen insattes de mest sakkunniga,
enär såväl landets utsträckning som valsättet uteslöte möjligheten af
samverkan mellan de väljande, hvarförutom ortsintresset säkerligen skulle
verka därhän, att hvar och en röstade på personer inom sin hemort
med den påföljd, att, om också lottning ej behöfde användas, röstöfver¬
vikten dock alltid blefve beroende af eu slump. Vidare befarades, att
en dylik korporation, sammansatt nästan uteslutande af valde represen¬
tanter för vissa yrken, skulle gifva uttryck endast åt ensidiga och på
grund häraf äfven i de flesta fall oberättigade anspråk till förmån för
vissa speciella yrkesintressen. Dessa olägenheter hade ansetts skola
afhjälpas därigenom, att i öfverensstämmelse med det första förslaget
valet af representanter öfverlämnades åt Konungen, som utan tvifvel
bland de föreslagna skulle utse de mest lämpliga.
Till förmån för förslaget II anfördes å andra sidan, att närings-
idkarne själfva utan tvifvel bäst kunde bedöma, hvilka personer vore
lämpliga att bevaka deras intressen, att utan en dylik anordning den
20 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
föreslagna institutionen icke skulle tillvinna sig behörigt förtroende hus
den stora allmänheten samt att det i flera hänseenden och särskildt
med afseende å bedömandet af vidtagna lagstiftningsåtgärder skulle
verka välgörande, därest näringsidkarne själfva finge bära ansvaret för
att deras intressen behörigen iakttoges. Med hänsyn till den befarade
röstsplittringen åter framhölls, att önskan att i representationen insätta
just sådana personer, som bäst kunde iakttaga valmännens bästa, samt
känslan af det härmed förknippade ansvaret säkerligen skulle bidraga
till samverkan vid valen åtminstone i sådan mån, att man ej behöfde
befara, att några för uppdraget alldeles olämpliga utsåges, hvarjemte
föreslogs, att en viss röstpluralitet för de utsedda skulle fastställas, samt,
därest denna ej uppnåddes, valrätten öfverlämnas åt Konungen.
Med afseende å de särskilda bestämmelserna i förslagen I och II
påyrkades åtskilliga modifikationer, af hvilka de här nedan omnämnda
torde vara de väsentligaste.
Med hänsyn till det önskvärda i att på allt sätt befrämja upp¬
komsten af yrkesföreningar yrkades äfven bland dem, som i öfrigt gillat
förslaget II, att väljandet af representanter för fabriksindustrin måtte
eventuellt öfverlåtas åt dylika allmänna föreningar, som erhållit Konungens
fastställelse å sina stadgar.
Allmänt yrkades, att korporationen måtte sammanträda hvarje
eller åtminstone hvart annat år och att valperioden i sammanhang
härmed måtte inskränkas till tre eller fyra år. Till stöd härför anfördes
bland annat, att under näringslifvets nuvarande hastiga utveckling sex
år voro en för lång valperiod för att man alltid skulle hafva säkerhet
att i representationen finna de bästa krafterna, äfvensom att ofta åter¬
kommande sammanträden vore af nöden, därest ej intresset för institu¬
tionen skulle slappas.
Mot förslaget att brukssocieteten skulle utse bergshandteringens
och järnindimtriens representanter anmärktes, att flera af de nyare mera
betydande järnverken ej vore delägare i järnkontoret samt antagligen
ej heller konnne att där inträda i följd af den betydliga kostnad, som
därmed vore förknippad, att det inom brukssocieteten rådande valsättet,
efter tillverkning, vore icke blott i och för sig olämpligt vid sådana
val, hvarom nu vore fråga, utan ock särskildt förkastligt på den grund,
att delägarnes rösträtt bestämdes icke efter deras verkliga tillverkning,
utan efter deras en gång för alla vunna delaktighet i kontoret, samt
att järnkontoret för öfrigt ej representerade graf brytning och af järn¬
industrin endast stångjärns- och ämnessmidet; och yrkades med anledning
däraf, att järnindustrins representanter måtte utses antingen på samma
21
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
sätt som den öfriga fabriksindustrins, eller ock att en särskild ledamot
måtte i korporationen insättas såsom målsman för de i järnkontoret ej
introducerade bruken.
Å andra sidan påpekades, att valet kunde öfverlämnas åt järn¬
kontorets fullmäktige, hos livilka alla omröstningar verkställdes efter
hufvudtalet, att järnkontoret otvifvelaktigt inom sig inneslöte krafter,
som erbjöde garanti för att endast lämpliga personer blefve utsedda,
samt att brukssocieteten städse intresserat sig för äfven andra grenar
af järnindustrin än smidet.
Ur en annan synpunkt yrkades i afseende å bergshandteringen,
att grufdriften, tackjärnsblåsningen och smidet måtte erhålla hvar sin
särskilda representant, hvilken fördelning dock från alla håll betecknats
såsom öfverflödig och olämplig.
Med afseende å handels- och sjöfartsnäringens representanter
yrkades, att rättigheten att i valen deltaga måtte utsträckas till alla
stapelstäder med minst 8,000 invånare. Enligt ett annat förslag skulle
valrätten i förevarande fall lämnas antingen åt alla städer, där beslutande¬
rätt i kommunala frågor utöfvades af stadsfullmäktige, eller ock åt
städer med minst 5,000 invånare. I sammanhang härmed yrkades
jämväl, att det måtte bestämmas, att af handels- och sjöfartsnäringens
representanter två skulle vara handlande, två skeppsredare och två
sjökaptener eller eljest navigationskunniga personer. Två målsmän för
handtverksindustrin ansågo, att de befintliga handtverksföreningarna
icke omfattades med det intresse från näringsidkarnes sida, att de vore
lämpliga såsom valkorporationer, hvarför de föreslogo, att handtverks-
industrins representanter måtte väljas inför magistraterna.
Beträffande repretentanterna för fabriksindustrin ansåg en af de
personer, som inför kommittén afgifvit utlåtande, att valrätten icke borde
bindas vid visst tillverkningsvärde eller på annat sätt inskränkas, utan
att alla fabriksidkare, som det önskade, borde få deltaga i valen, livilka
borde verkställas inför Konungens befallningshafvande i hvarje län. 1
allmänhet ansågs dock nödvändigt för ernående af en åtskillnad mellan
fabriksindustrin och handtverkerierna, att valrätten inskränktes till in¬
dustriella inrättningar af den omfattning, att de kunde anses såsom
fabriker, och omfattade man kommitterades förslag att i detta hänseende
utgå från det för år angifna tillverkningsvärdet såsom det lämpligaste.
Med afseende å detta värdes belopp gjorde sig dock olika åsikter gäl¬
lande. En del näringsidkare ansågo betänkligt att sätta detsamma lägre
än 100,000 kronor. Eu föreslog 75,000 kronor. Det öfvervägande
1888 års kom¬
mittés utlå¬
tande.
22 Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
flertalet uttalade dock den mening, att 50,000 kronors tillverknings¬
värde vore ett lämpligt, men ock det lägsta minimum, till stöd hvarför
anfördes, dels att det vore af vikt att ej endast de större fabriksidkarne
deltoge i valen, enär dessa härigenom kunde erhålla en ensidig karaktär,
dels ock att tillverkningens storlek ofta växlade betydligt år från år.
Med afseende å lämpligheten af den gruppering af fabriksindustrins
olika grenar, som förslagen I och TI upptagit, afgåfvos i allmänhet ej
några yttranden. I ett och annat fordrades dock, att vissa industrier
måtte erhålla flera eller särskilda representanter. Djdika yrkanden fram¬
ställdes med afseende å sågverksindustrin, läderindustrin, de mekaniska
verkstäderna och skeppsbyggerierna, stenkolsindustrin och glasindustrin.
Däremot ansågs träförädlingsindustrin kunna sammanföras med såg¬
verksindustrin och tändsticksinduskrin med den kemisk-tekniska fabriks¬
industrin.
Af en näringsidkare framställdes ett särskildt förslag, som dock
öfverensstämde med förslaget II så till vida, att korporationens leda¬
möter med undantag af 5, som äfven enligt detta förslag borde utses
af Konungen, skulle väljas af näringsidkare själfva. Däremot skilde
det sig från berörda förslag bland annat däruti, att korporationen skulle
bestå af icke mindre än 100 ledamöter, bland hvilka skulle finnas
representanter för landtbruksnäringen, enskilda järnvägar och kropps¬
arbetet, hvarjämte för valbarhet skulle erfordras samma kvalifikationer
som för inträde i Riksdagens Andra Kammare.
Äfven i andra yttranden framhölls, att för att korporationen skulle
kunna anses vara ett verkligt uttryck för landets näringslif, borde i
densamma upptagas jämväl representanter för landtbruksnäringen, äfven¬
som att antalet ledamöter borde betydligt ökas.
Såsom den lämpligaste tiden för korporationens sammanträden
betecknades allmänt hösten.
I hvad sålunda förekommit trodde sig kommitterades flertal finna
ett väsentligt stöd för den mening, att därest den ifrågasatta institu¬
tionen skulle vinna erforderligt förtroende och därigenom fullt mot¬
svara sitt ändamål, måste däråt gifvas formen af en särskild rådgif¬
vande församling eller, såsom den lämpligen torde kunna kallas, nämnd
af sakkunniga representanter för de näringsintressen, ämbetsverket hade
att bevaka; vidare att det borde åt näringsidkare själfva öfverlämnas
att utse ledamöter i nämnden, att nämnden borde hafva sammanträden
hvart eller hvartannat år, i sammanhang hvarmed torde böra bestämmas,
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13. 23
att nämndens ledamöter skulle väljas för en tid af högst tre eller fyra
år; samt slutligen att antalet ledamöter i nämnden borde något ökas.
Skäl funno kommitterade jämväl vara för handen att utbyta be¬
stämmelsen därom, att ett visst antal ledamöter skulle utses af Konungen,
mot ett stadgande att vissa personer på grund af ämbetsställning borde
hafva säte, men icke stämma i nämnden, så att de kunde öfvervara
förhandlingarna och såväl meddela som inhämta upplysningar i frågor,
Indika berörde deras förvaltningsgrenar.
Beträffande valkorporationernas sammansättning hade däremot icke
fullt bestämda åsikter hos kommitterade gjort sig gällande. Olika lös¬
ningar erbjöde sig, Indika hvar för sig innebure vissa fördelar, men
och företedde olägenheter, som likväl möjligen vid en ytterligare be¬
arbetning kunde häfvas eller åtminstone mildras.
Vid sådant förhållande trodde kommitterade sig böra hos Kungl.
Maj:t anhålla om uppskof med afgifvande af ett utarbetadt förslag-
rörande förevarande fråga, helst frågan om det föreslagna nya ämbets¬
verkets organisation vore fullständigt oberoende af de olika valrätts¬
kategorier och valsätt, som för nämndens åstadkommande kunde blifva
bestämda. Till svar härå förklarade Kungl. Maj:t, att kommitterade
finge aflämna den del af deras betänkande, som anginge organisation
af ämbetsverket, utan hinder däraf, att förslaget om nämndens samman¬
sättning ej samtidigt kunde afgifvas.
Vid 1888 års riksdag framlade Kungl. Magt för Riksdagen förslag
om inrättande, i sammanhang med indragning af kommerskollegium och
vissa andra ändringar i administrationen, af ett landtbruks-, industri-
och handelsdepartement. I det statsrådsprotokoll, som i denna del åt¬
följde den kungl. propositionen, förekom ett uttalande af dåvarande
statsrådet och chefen för civildepartementet rörande behandlingen af
»frågor, för hvilkas pröfning en högre grad af ämbetsmannabildning
i förening med grundliga insikter i de allmänna villkoren för näringarnas
utveckling icke gör till fyllest, utan där dessutom fordras erfarenhet,
som icke kan vinnas annorledes än på rent praktisk väg af personer,
hvilka ägnat sig åt utöfvande af handel och näringar». Härom yttrade
statsrådet: »I dylika frågor måste det komma att fordras en samverkan
mellan näringsidkare och administrationen, hvilken lättare torde kunna
åstadkommas genom ett statsdepartement än genom ett af strängare
reglementerade former beroende administrativt ämbetsverk. Det före¬
ligger ock ett af L883 års kommitté utarbetadt förslag till eu dylik
samverkan, och jag håller före, att det skulle blifva en af det nya
1888 års stats-
verkspro-
po sition.
Handels■ och
sjäfartskom-
mittén.
24 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
departementets första omsorger att söka realisera det önskemål, som
ligger till grund för samma förslag. Det är till en del med hänsyn
till dessa förhållanden som jag anser, att ett afgjordt företräde bör till¬
mätas inrättandet af ett statsdepartement för handel och näringar fram¬
för kommerskollegiets bibehållande, vare sig såsom hufvudsakligen
kollegialt ämbetsverk eller såsom en styrelse med byråorganisation».
Frågan om representation af näringsidkare upptogs sedermera af
den kommitté Kungl. Maj:t den 1 juli 1898 tillsatte för behandling af
vissa sjöfartsnäringen och den utrikes handeln rörande frågor eller den
s. k. handels- och sjöfartskommittén. Det hade länge erkänts, yttrade
kommittén i sitt den 12 december 1900 afgifna betänkande VII, rörande
vissa åtgärder till främjande af Sveriges direkta handel, särskildt på
aflägsna länder, att på lagstiftnings- och förvaltningsområden med den
rent praktiska prägel, som de, hvilka berörde näringarnas intressen, ägde,
det framför allt vore viktigt, att näringarnas idkare själfva lämnades till¬
fälle att på ett lagbestämdt sätt genom representativa organ bringa sina
meningar till myndigheternas kännedom. Kommittén hade emellertid
icke trott sig böra närmare ingå på frågan om ordnande af lokala
representativa organ för näringsidkarnes intressen. Inom kommittén
hade visserligen ofta uttalats den mening, att handels- och sjöfarts-
nämnderna i detta afseende icke fvllde behofvet — de vore kommunala
organ, som icke ägde någon skyldighet att hos statsmyndigheterna
själfmant framhålla sagda intressen, och endast på grund af särskilda
remisser inhämtades deras uttalanden i lagstiftnings- eller andra frågor
— men kommittén hade dock lämnat å sido frågan om en eventuell
omorganisation af dessa nämnder eller nybildning af andra dylika organ
för näringarna. Däremot hade kommittén trott sig kunna i korthet till
behandling upptaga frågan om ett centralorgan för handeln och sjö¬
farten och framhöll såsom ett önskemål anordnandet af en »handels-
och sjöfartsriksdag», en representation för handeln och sjöfarten under
lagbestämda former. Andra yrkesområden hade representativa central¬
organ, hvilka visat sig vara till mycket gagn för tillvaratagandet af
där representerade intressen. Särskildt nämner kommittén den af hus¬
hållningssällskapens ombud bestående s. k. »landtbruksriksdagen». Då
emellertid kommittén icke framlade förslag till en motsvarande repre¬
sentation för handeln och sjöfarten, berodde detta icke därpå, att kom¬
mittén underskattat betydelsen af en sådan representation, som i andra
länder varit till gagn. Dess inrättande här vore så mycket angelägnare,
som de ifrågavarande näringarna hade mycket få målsmän med fack-
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13. 25
insikter och saknade en särskild representant inom regeringen. Hkälet,
hvarför kommittén likväl trott sig höra afstå från att afgifva ett detal-
jeradt förslag i ämnet, vore — frånsedt eu viss obenägenhet att bygga
på de lokala organ, om hvilka ofvan nämnts — förnämligast det, att
en organisation af denna särskilda representation måste, för att helt
fylla sin uppgift att gifva ett rätt afvägdt uttryck för näringarnas in¬
tressen, kräfva så pass omfattande förarbeten och en så vidlyftig val¬
apparat, att dess förverkligande säkerligen skulle framskjutas till en
ganska aflägsen tid. De föregående förslag, som i detta afseende varit
afgifna, hade också mötts af mycket stridiga åsikter. Det hade då
synts kommittén lämpligare att inskränka sig till att för det dåvarande
söka fylla det snart framträdande behofvet och tillsvidare uppställa
formen för den nya organisationen så enkel, att man kunde hoppas på
dess förverkligande inom en snar framtid. Närmast afsåge härmed
kommittén ett organ, som, då till kommerskollegiets utredning eller
utlåtande öfverlämnades lagstiftnings- eller andra viktigare frågor på
handelns och sjöfartens områden, skulle kunna såsom sakkunnig nämnd
hos verket framhålla yrkesidkarnes meningar och ställa till verkets för¬
fogande dessas sakkunskap, på det att de ifrågavarande ärendena måtte
blifva äfven från praktisk synpunkt belysta. Lätteligen kunde också
denna nämnd anlitas för att biträda med ledningen af ett i komitté-
betänkandet föreslaget kommersiellt upplysningskontor. Kommittén an¬
såg, att nämndens medlemmar borde för två år i sänder utses af Kungl.
Maj:t till ett antal af 5, hvaraf 3 borde tillhöra handels- och industri-
idkarnes och 2 sjöfartsidkarnes yrkesgrupper. Det syntes kommittén
önskligt, att medlem af nämnden icke finge tillhöra densamma längre
än sex år i följd; dock borde icke hela nämnden samtidigt förnyas, utan
borde tillses, att den nödvändiga kontinuiteten inom nämnden blefve
bibehållen. Nämnden, hvaraf en medlem borde af Kungl. Maj:t utses
till ordförande, syntes böra sammanträda på kallelse af kommerskolle¬
giet eller af ordföranden i nämnden eller då minst tre af nämndens
ledamöter därom hos ordföranden gjorde hemställan. Nämndens med¬
lemmar borde, då de samråddo med kollegiet, erhålla ställning såsom
sakkunniga adjungerade ledamöter af verket, men därjämte borde nämn¬
den såsom sådan äga sjelfständigt initiativ. Vid samråd med kollegiet
borde nämnden och hvarje dess medlem äga rättighet och skyldighet
att, i förekommande fall, låta till protokollet anteckna sin afvikande
mening, och borde utdrag af protokollet åtfölja kollegiets utlåtande.
Med uppdraget att vara ordförande eller ledamot af nämnden borde
Eib. till Piksd. Prof. 1903. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 13 Höft. 4
Yttranden
till handels-
och sjöfarts-
kommittén.
26 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
icke vara förenad annan ersättning, än som kunde utgå i öfverens¬
stämmelse med stadgandena i gällande resereglemente. Kommittén
hemställde alltså, att Kungl. Maj:t måtte utse en nämnd af fem personer,
hvaraf tre bland handels- och industridkare och två bland sjöfartsidkare,
med uppdrag att dels med kommerskollegium öfverlägga om de lag¬
stiftnings- eller andra viktigare frågor på handelns, industrins och sjö¬
fartens områden, som blefve föremål för kollegiets handläggning, dels
ock biträda med ledningen af ofvannämnda kommersiella upplysnings-
kontor.
Vid afgifvande af detta förslag meddelade kommittén, att af de
handels- och sjöfartsnämnder, som till kommittén inkommit med yttran¬
den, nämnden i Gäfle tagit till orda för en vid statsmyndigheternas
sida ställd central representation för handel och näringar, äfvensom att
kommitténs sekreterare i den berättelse han afgifvit öfver en på offentlig
bekostnad företagen resa för inhämtande af kännedom om i vissa andra
länder vidtagna anstalter för utrikes handelns främjande, uttalat det
önskemålet, att näringsidkarnes inflytande på administrationen och lag¬
stiftningen i afseende å näringarna må tryggas genom lagbestämda repre¬
sentativa organ med centralrepresentation, hvaraf tills vidare i vårt land
behofvet torde till väsentlig del kunna fyllas därigenom, att ett visst
antal, ej allt för många, erfarna män på exportindustrins, handelns och
sjöfartens områden utsåges med uppdrag att, då lagstiftnings- eller
andra viktigare frågor på dessa områden förelåge till behandling, sam¬
råda eller adjungeras med den ämbetsmyndighet, som hade att i ärendet
utlåta sig eller besluta (handelsråd). Medlemmarne borde för hvar af
sagda tre grupper utses till hälften af Konungen och till hälften, tills
vidare och intill dess genom handels- och sjö fartsnämndernas ombild¬
ning eller på annat sätt särskilda representativa lokalorgan komme till
stånd, af sagda nämnder jämte vissa föreningar. Rådet borde samlas
minst en gång om året till allmänt möte för behandling af inom rådet
väckta motioner eller rådet förelagda förslag samt dessutom då särskildt
ärende påfordrade dess sammankallande. Inom de särskilda grupperna
skulle af rådet själft utses delegerade, hvilka hade att på kallelse sam¬
råda med vederbörande angående ärenden, hvilka ej påkallade rådets
hörande in pleno. Åt handelsrådet borde ock gifvas initiativ. Däremot
skulle handelsrådet icke, såsom kommittén beträffande den af kommittén
föreslagna nämnden ifrågasatt, öfvervaka det kommersiella upplysnings-
kontoret, utan borde enligt sekreterarens åsikt detta anförtros åt eu
särskild nämnd.
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13
27
3. Utländsk lagstiftning.
Redan i början af 1600-talet inrättades i Frankrike ett handelsråd,
och alltsedan denna tid har man där sökt att vid regeringens sida
ställa en korporation af sakkunniga, hvilken, om den ock under tidernas
lopp varit på olika sätt inrättad, städse haft till sin hufvudsakliga upp¬
gift att tillhandagå med råd och upplysningar i ekonomiska frågor.
Först under det andra kejsardömet blef dock denna institution fastare
organiserad. Tredje artikeln i senatsbeslutet den 23 december 1852
hade inrymt den kejserliga regeringen rätt att genom afsilande
af internationella handelstraktater själfständigt utan representationens
hörande ändra tulltaxan. För att gifva nödig auktoritet åt de beslut,
som blefvo följden af denna rätts utöfvande, upprättades genom kejser¬
ligt dekret den 2 februari 1853 det högre rådet för handel, jordbruk
och industri (conseil supérieur du commerce, de Fagriculture et de
Findustrie). I motiverna till detta dekret heter det: »Alldenstund —
— — vi i de ämnen, som beröra jordbrukets, industrins och handelns
lifsintressen böra handla med den yttersta försiktighet; — enär säker¬
het och stadga äro af största betydelse för dessa intressen och de
ekonomiska frågorna därför måste pröfvas med full sakkunskap och
mogen omdömesförmåga; — i den afsikt att tillgodogöra oss de mäns
insikt och erfarenhet, hvilka hafva egnat sitt lif åt studiet af dessa
frågor eller åt utöfvandet af jordbruks-, industri- eller handelsverk-
samhet, förordna vi, att ett högre råd för handel, jordbruk och industri
skall upprättas.» Då år 1881 jordbruksdepartementet inrättades, blef
detta råd i sin dåvarande form upplöst, och i dess ställe har man in¬
rättat dels ett högre råd för jordbruket (conseil supérieur de Fagri-
culture) och dels, enligt dekret den 13 oktober 1882, ett högre råd för
handel och industri (conseil supérieur du commerce et de Findustrie).
Sistnämnda korporation, i hvilken handelsministern är president
ocli som består, förutom af två vicepresidenter, af 48 ledamöter, är
delad i två sektioner, en för handel och eu för industri, med 24 leda¬
möter i hvardera sektionen. Ledamöterna utses af republikens president,
efter förslag af handelsministern, bland senatorer, deputerade, presi¬
denterna i de förnämsta handelskamrarne samt personer, hvilka eljes
gjort sig kända för synnerliga insikter i handels-, närings- och finans¬
frågor. Därjämte äro på grund af sin ämbetsställning medlemmar af
rådet, med rätt att deltaga i öfverläggningarna men ej i besluten:
direktören för utrikes handeln, direktören för inrikes handeln, general-
Frankrike.
Belgien.
28 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande Ko 13.
tulldirektören, generaldirektören för de indirekta skatterna, direktören
för handelsärenden i utrikesdepartementet samt kolonialdirektören. Samt¬
liga ministrarna kafva äfven tillträde till rådels förhandlingar och kunna
för särskilda frågor i sitt ställe förordna kommissarier att deltaga i
öfverläggningarna.
Rådet, som sammanträder på kallelse af handelsministern, har i
allmänhet att afgifva betänkande i alla de frågor, rörande hvilka
regeringen finner skäligt höra detsamma. Särskilt bar det att yttra
sig öfver lagförslag rörande tulltariffen, äfvensom frågor rörande till-
lämpningen af denna tariff, förslag 1 ill handels- och sjöfartstraktater,
handelslagstiftningen i kolonierna och Algeriet, frågor angående hafs¬
fiske^ och sjöfartens befrämjande samt rörande kolonisation och ut¬
vandring. Om så anses nödigt, kan rådet inför sig kalla utanför det¬
samma stående personer för att höras angående någon viss fråga och
kan äfven i förekommande fall med ministerns tillåtelse föranstalta om
särskilda undersökningar.
I hufvudsaklig öfverensstämmelse med motsvarande institutioner
i Frankrike bildades eller reorganiserades år 1859 i Belgien dels ett
högre råd för jordbruk (conseil supérieur de 1’agriculture), af hvars
medlemmar regeringen utser högst en tredjedel och hushållningssällskapen
(commissions provinciales d’agriculture) de öfrige, och dels ett högre
råd för handel och industri (conseil supérieur du commerce et de
1’industrie). Då medlemmarne häri till större delen valdes af handels-
kamrarne, upphörde rådets verksamhet, då de officiella handelskamrarne
år 1875 upplöstes. Röster höjdes emellertid snart för ett återupplifvande
af detta råd, hvars betydelse för landets näringslif allmänt erkändes,
och år 1890 upprättades en institution med samma namn och syfte.
Efter en år 1896 företagen omorganisation består det nu af 66 med¬
lemmar, 44 för industri och 22 för handel. Af dessa utnämner konun¬
gen 18 (12 för industrin och 6 för handeln); de öfriga 48 väljas åt
480 »klassdelegerade» (délégués de classe), hvilka åter äro valda af
1) handlande och industriidkare, som i handelsafgift betala minst
20 francs, och
2) direktörer för aktiebolag, samt chefer för grufföretag och
stenbrott.
Valen af delegerade och medlemmar af rådet föregår efter en
indelning i 10 grupper och 41 klasser. T hvarje provins väljes ett
bestämdt antal (vanligen 1, 2 eller 3) delegerade för hvar klass i för¬
hållande till den större eller mindre betydelse, som vederbörande industri
29
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 13.
har inom provinsen; sedan välja samtliga delegerade för de klasser,
som bilda en grupp, gruppens medlemmar i rådet.
Nedanstående tabell utvisar gruppernas sammansättning jämte
antalet medlemmar af rådet och delegerade inom hvarje grupp:
p
Grupper
|
Medlemmar
af rådet
|
Dele¬
gerade
|
1. Industrier för uttagande af råämnen.....................
|
5
|
50
|
2. Maskin- och metallindustri.......................................
|
5
|
50
|
3. Textilindustri..................................................................
|
4
|
40
|
4. Industrier för näringsmedel m. in.........................
|
5
|
50
|
5. Beklädnadsindustrier ..................................................
|
4
|
40
|
6. Byggnads- och möbelindustrier ..............................
|
4
|
40
|
7. Diverse industrier.........................................................
|
5
|
50
|
8. Import och export, bank- och växelrörelse, för¬
säkring, transport och spedition........................
|
7
|
70
|
9. Grosshandel....................................................................
|
4
|
40
|
10. Minuthandel .............................................................
|
5
|
50
|
Summa
|
48
|
480
|
Denna klass- och gruppindelning anses utgöra en säkerhet för en
rättvis representation af de olika intressena. I samma indelning och
det indirekta valsättet anses äfven ligga en trygghet, att rådet kommer
att bestå af män, hvilka genom sina kunskaper och sitt anseende skola
gifva nödig auktoritet åt rådets uttalanden.
Rådets medlemmar åtnjuta resekostnadsersättning, men ingen af¬
löning. De väljas, liksom äfven delegerade, för en tid af 4 år.
Utom ofvannämnda rätt att utse 18 medlemmar af rådet har
Konungen äfven rätt att uppdraga åt ämbetsmän att deltaga i rådets
förhandlingar, dock utan rösträtt.
Högre rådet för industri och handel har att på anmodan af rege¬
ringen afgifva utlåtanden och upprätta förslag till lagar och annat.
Rådet sammankallas af handelsministern så ofta det finnes nödigt, dock
minst en gång om året. En tredjedel af rådets medlemmar har rätt att
påyrka dess sammankallande för öfverläggning i visst, bestämdt ämne.
På begäran af rådet kan regeringen sammankalla delegerade till
öfverläggning om vissa, af rådet till delegerades yttrande hänskjuta
ärenden.
30
Italien.
/Spanien.
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
Äfven Italien har ett jordbruksråd (consiglio dell’ agricoltnra) och
ett handels- och industriråd (consiglio del commercio e dell’ industria),
efter franskt mönster inrättade, det förra år 1868 och det senare år
1869. Nya bestämmelser angående det senare rådets sammansättning
meddelades 1878. Rådet består för närvarande af 18 bland handels-
och industrikamrarnas presidenter, 6 presidenter i de för handelns och
näringarnas främjande bildade associationer (handelsföreningar), hvilka
stå inskrifna å ett härför inom ministeriet fördt register, bägge dessa
kategorier utsedda för hvarje år af ministern för jordbruk, handel och
industri, samt 12 medlemmar, hvilka årligen genom kungl. dekret
nämnas bland personer, erfarna i nationalekonomi samt handelns och
industrins praktiska utöfning, livarjämte följande ämbetsmän äro själf-
skrifna ledamöter: generalsekreteraren i jordbruks-, industri- och handels-
ministeriet, de fyra generaldirektörerna för tullväsendet, för konsulaten,
för handelsflottan och för järnvägarne, de tvenne generalinspektörerna
för tullväsendet, direktören för statistiken, direktören för handel och
industri i nämnda ministerium, centralkommissarien för de sedelutgif-
vande bankerna samt de två inspektörerna för industrin och den tekniska
undervisningen, eller sammanlagdt 48 personer, hvarförutom sekreteraren
hos rådet har rådgifvande röst. President och vice president nämnas
af Konungen bland rådets medlemmar. De medlemmar, som ej bo i
Rom, erhålla reseersättning och dagtraktamente.
Rådet sammanträder till ordinarie sammankomst hvarje år i medlet
af februari månad och till extra ordinarie, när ministern anser sådant
nödigt. Då ärenden förekomma, hvilka röra andra ministerier, kunna
dessa, på inbjudning af handelsministeriet, förordna särskilda delegerade
att i öfverläggningarna taga del.
Rådet bär att afgifva utlåtanden rörande handels- och närings-
lagstiftningen, handels- och sjöfartsfördrag, järnvägstaxor samt i all¬
mänhet alla angelägenheter, hvilka af ministeriet blifva detsamma före¬
lagda, hvar]ände det äger föreslå åtgärder, hvilka det anser tjänliga till
främjande af den nationella industrin och handeln. Rådets handlingar
offentliggöras genom ministeriets försorg i dess årsskrift (annali dell’
industria e del commercio).
Den i Spanien befintliga centralrepresentation för de ekonomiska
intressena fick sin nuvarande organisation genom ett dekret af den 13
november 1874, som förvandlade ett några år förut bildadt högsta jord¬
bruksråd till ett högsta råd för jordbruk, industri och handel.
Denna rådsförsamling har att dels till regeringen afgifva berät¬
31
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
telser och utlåtanden rörande landthushållnings- och närings angelägen¬
heter, kreatursafveln, yrkesundervisningen, väg- och vattenbyggnader,
import- och exporttariffer, statistiska förhållanden, åtgärder i allmänhet,
som kunna tjäna till befolkningens nytta och dess höjande i ekono¬
miskt hänseende m. m., dels ock till regeringen framställa förslag till
reformer i lagstiftningen angående nämnda angelägenheter.
Rådsförsamlingen består af 1) 64 i Madrid bosatta män, Indika
utses till hälften bland industriidkare och köpmän, som äro framstående
i sina yrken, och till hälften bland _ personer, hvilka förvärfvat sig
synnerliga förtjänster om handeln och industrin, 2) 36 själfskrifna
högre ämbetsmän, en lärare i handels-, industri- eller landtbruksskolorna
samt en röstberättigad medlem af den permanenta kommisssionen för
mått och vikt, och 3) provinsialkommissarierna för åkerbruket samt
provinsialråden. Högsta rådet, som är deladt i sex sektioner, nämligen
en för jordbruket, eu för kreatursafveln, eu för skogsväsendet, en för
industrin, en för handeln och en för allmänna angelägenheter, samman¬
träder till generalförsamling i Madrid den 15 februari hvarje år.
1 Wiirtemberg inrättades redan 1819 Die Centralstelle fur Ge-
werbe lind Handel, en cehtralmyndighet för handel och industri med
organisation och uppgift delvis i likhet med förberörda ekonomiska
rådsförsamlingar. Denna institution upphörde emellertid 1824, men åter¬
upprättades i ny form 1848 och fick till uppgift att i vissa hänseenden
utöfva funktioner, som vanligen tillhöra ett statens ämbetsverk, men
äfven att utgöra ett centralorgan för näringsföreningarna.
Die Centralstelle består af en president samt af dels ständiga såväl
tekniska som administrativa ledamöter, dels lärare i tekniska under¬
visningsanstalter, dels ock biträdande råd eller bisittare, hvilka bland
näringsidkare väljas af handels- och idustrikamrarne. De ständiga leda¬
möterna nämnas af Konungen. Regeringen äger härjämte att förordna
särskilda sakkunniga personer att deltaga i öfverläggningarna. Vid
verket kan anställas en ständig kommissarie för inrikesdepartementet.
De valda ledamöterna skola vara minst 12 och i hvarje fall dubbelt
så många som de ständiga ledamöterna. Vid val till biträdande råd
skall afseende fästas därpå, att handeln, fabrikerna och handtverkerierna
blifva i möjligaste mån lika representerade och landets viktigaste industri¬
grenar tillgodosedda.
Institutionens verksamhetsområde är ganska omfattande. Såsom
rådgifvande myndighet har den att afgifva utlåtanden öfver förslag
till lagar och författningar, som röra industri, handel och sjöfart samt
Wiirtemberg.
Preussen.
32 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
tullväsendet. Det äger göra framställningar om ändring eller upp¬
häfvande af inrättningar, som verka hämmande på handelns och in¬
dustrins fria utveckling, äfvensom föreslå åtgärder till dessa näringars
främjande. Verket har vidare att vårda sig om den tekniska under¬
visningen, att gifva akt på arbetarnes ekonomiska och sedliga till¬
stånd och i detta afseende väcka förslag, att meddela vederbörande
myndigheter de önskningar, som af de handels- och näringsidkande
klasserna uttalas angående förhållanden, som beröra deras intressen,
samt att verka för upprättande .af anstalter, som kunna befordra handel
och industri. Hit höra marknader, försäkringsanstalter, kreditinrätt¬
ningar, understöds- och sparkassor, mått- och viktsystemets förbätt¬
rande m. m. Institutionen har vidare näringsstatistiken om hand samt
utöfvar en vidsträckt publicistisk verksamhet. För utbredande af tek¬
niska och merkantila kunskaper har den att verka genom undervisning,
utgifvande af skrifter, anordnande af mönstersamlingar, reseunderstöd
åt lärlingar, kringsändande af tekniskt bildade personer för att till¬
handagå näringsidkare med upplysningar och råd, anskaffande af nya
verktyg och maskiner m. m. dylikt. Densamma tillkommer vidare
att verka för afsättningen af wiirtembergska industrialster, bland annat
genom anordnande af industriutställningar. Slutligen har den att för¬
medla förbindelsen mellan handels- och industrikamrarne samt inrikes¬
ministeriet.
Initiativet till inrättande af det nationalekonomiska rådet (der Volk-
wirtschaftsrat) i Preussen togs ursprungligen af den tyska handelsdagen
(der deutsche Handelstag), hvars förvaltningsutskott år 1878, »enär
solidariteten af handelns, industrins och jordbruksnäringens intressen
fordrade en förbindelse mellan dessa hittills åtskilda grupper», föreslog
bildande af en nationalekonomisk senat (volkwirtschaftlicher Senat), som
skulle bestå af delegerade från den tyska handelsdagen, från de tyska
industriidkarnes centralförbund (Centralverband deutscher Industriellen)
och från det tyska jordbruksrådet (Landwirtschaftsrat). De tyska industri¬
idkarnes centralförbund föreslog inrättande af ett kollegium, bestående
af representanter för handeln, näringarna och kommunikationsväsendet,
hvilket skulle fungera såsom en af regeringen erkänd rådgifvande myndig¬
het (Beirat) i alla ekonomiska frågor. 1 samma riktning uttalade sig
ock år 1878 en församling af ombud för de tyska industrikamrarne
(Delegier t entag der deutschen Gewerbekammer) och år 1879 en institu¬
tion, hvilken i visst hänseende motsvarar vår landtbruksriksdag, näm¬
ligen »der Kongress deutscher Landwirte».
33
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
Med anledning' af dessa framställningar upprättades genom en
förordning af den 17 november 1880 ett nationalekonomiskt råd (Volk-
wirtschaftsrat) för Preussen med uppgift att afgifva utlåtanden rörande
förslag till lagar och förordningar, hvilka angå handelns, industrins
samt landt- och skogshushållningens viktigare ekonomiska intressen;
äfven skall rådets yttrande inhämtas med afseende på Preussens i för¬
bundsrådet framställda förslag och afgifna vota rörande utfärdande af
lagar och författningar, fallande inom berörda områden. Vid rådets
första session uttalade sig rikskansleren rörande den nya institutionens
ändamål och betydelse, hvilka han förnämligast såg däri, att densamma
innebure en garanti för att de medborgare, på hvilka den ekonomiska
lagstiftningen vore i första rummet bestämd att verka, komme att höras
öfver nödvändigheten och ändamålsenligheten af de lagar, man hade
för afsikt afl stifta. Medlemmarne i rådsförsamlingen skulle från det
praktiska lifvet bringa regeringen den erforderliga sakkunskapen.
Rådet består af 75 ledamöter, hvilka utses för en period af fem
år. Härvid tillgår på följande sätt: handelskamrarne uppsätta genom
val 60 personer på förslag samt landtbruksföreningarna på samma sätt
30, tillhopa 90 personer. Af dessa 90 föreslagna skola ministrarne för
handel och industri, för allmänna arbeten och för jordbruk till utnäm¬
ning af Konungen föreslå 45, bland hvilka 15 skola företräda industrin,
15 handeln och 15 landt- och skogshushållningen. Jämte dessa 45
föreslå vederbörande ministrar efter eget val ytterligare 30, af hvilka ,
minst 15 skola tillhöra handtverks- och arbetsklassen. Dessa 75 per¬
soner kallas sedan af Konungen att vara rådsförsamlingens medlemmar.
Rådet är fördeladt i tre sektioner, en för handeln, en för indu¬
strin och en för landt- och skogshushållningen. Några lagbestämda
terminer för rådets sammanträden finnas ej, titan rådet, sektioner och
utskott af detsamma sammanträda, när statsministeriet så beslutar.
Hvarje statsminister äger närvara vid sessionerna i rådsförsamlingen,
dess sektioner och utskott eller förordna kommissarier att i öfverlägg-
ningarna taga del.
De ledamöter af rådet, som efter föregånget val blifvit utsedda,
erhålla livarken resekostnadsersättning eller dagtraktamente.
Ett af regeringen väckt förslag om det preussiska rådets ombild¬
ning till ett allmänt tyskt råd strandade på riksdagens vägran att be¬
vilja härtill nödiga medel.
Utom i nu uppräknade länder uppgitves ett n a ti o n a le k < > n o m i s k tn/n <,ft under
råd äfven vara inrättadt i Rumänien, men däremot finnas sådana icke i
Bih. till Eiksd. Prof. 1903. 8 Sami. 3 Afl. 2 Band. 13 Höft. 5
34 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 4) Utlåtande Ko 13.
Osterrike-Ungarn, Skandinaviska länderna, Nederländerna eller England.
»Board of trade» i sistnämnda land är numera hufvudsakligen ett å fem
departement (handels-, järnvägs-, marin-, hamn- och finansdepartementen)
med därunder lydande byråer och tjänstemän fördeladt ämbetsverk.
4. Utskottets yttrande och förslag.
Under de senare åren har inom vårt land vuxit upp ett starkt
medvetande därom, att i många hänseenden mycket är att göra för att
landets naturliga tillgångar må bättre än nu sker tillgodogöras. Sam¬
tidigt därmed hafva röster äfven höjts med yrkande, att intressen af så
genomgripande betydelse för samhället som näringslifvets icke längre
böra sakna tillfälle att på ordnadt och lagbestämdt sätt göra sina åsikter
och kraf gällande.
Glifvetvis kan Riksdagen ensam härvidlag icke vara till fyllest
såsom representant för näringarna. Den sammansättes alltmera med
hänsyn till rent politiska förhållanden; icke så, att de olika näringarna
äro säkra på att däri blifva företrädda. Såsom i motionen påpekats,
åro äfven, med undantag för jordbruket, näringarna ytterst obetydligt
representerade i vår Riksdag.
Icke heller inom regeringen kunna de olika näringarna påräkna
att ständigt äga sakkunniga representanter. Ty äfven om dess leda¬
möter numera icke i samma omfattning som tillförne utses inom äm-
betsmannaklassen, är det dock tydligt, att äfven de regeringsledamöter,
hvilka förut ägnat sig åt praktiska värf, ej kunna hafva förskaffat
sig en allsidig öfverblick öfver hela det ekonomiska området.
Nu skulle det visserligen, såsom motionären ock antyder, vara till båt¬
nad för behandlingen inom regeringen af näringslifvets intressen, särskildt
med hänsyn till initiativ härutinnan, om Konungens råd blefve befriadt från
en del detsamma nu åliggande göromål, exempelvis från vissa besvärsmål,
hvilkas handläggning, till följd af dessa måls växande antal, förr eller
senare torde komma att öfverlämnas till en högsta administrativ dom¬
stol, en regeringsrätt. I förevarande hänseende skulle det ock vara
af stor betydelse, om inom civildepartementet, som ju bland annat är ett
kommunikationsdepartement, och om i finansdepartementet, som bland
sina uppgifter ju äfven har den att vara ett handels- och näringsdeparte¬
ment, i större utsträckning än hittills skett upptoges tekniskt bildade
personer. Men äfven om de ofvannämnda åtgärderna vidtoges, skulle
35
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
de ej göra ett ekonomiskt råd, ungefär sådant som motionären tänkt
sig det, på något sätt öfverflödigt. Tv det kan ju ej förnekas, att
det endast är det fortsatta, praktiska utöfvandet af dithörande verk¬
samhet, som förlänar den säkra, själfständiga, på erfarenhet byggda
inblick i ekonomiska förhållanden, utan hvilka näringarnas kraf ej kunna
på ett mot olika förhållanden och tidsomständigheter svarande sätt i läng¬
den tillgodoses.
Utskottet anser därför, lika med motionären, att inrättande af ett
råd eller en nämnd af sakkunniga inom olika grenar af näringslifvet
hör vara ägnadt att, till näringarnas fromma, åstadkomma eu behöflig
och förut saknad växelverkan mellan dessas kikare och statens myndig¬
heter, en växelverkan som vid behandling af ekonomiska frågor komme
att medföra ökad insikt och ökad förmåga till nyttiga initiativ. Från
flera af de länder, där dylika råd blifvit inrättade, särskildt från Belgien
och Wiirtemberg, föreligga uttalanden om den påtagliga nytta dessa
institutioner därstädes medfört.
Om utskottet alltså i hufvudsak delar motionärens åsikt om nyttan
af den föreslagna institutionen, har det dock ansett sig böra betona, att
det ej kan gilla den tanke, som i motionen (se ofvan sidan 10), fram¬
skymtar, den nämligen att, efter inrättande af ett dylikt råd, regeringen icke
vidare skulle anses hafva till uppgift att taga initiativ i viktigare, vårt
ekonomiska lif berörande frågor. Den ökade förmåga i detta hänseende,
hvilken man är berättigad att vänta, om ett dylikt råd inrättades och
däri blefve inrymdt ett urval af våra bästa ekonomiska krafter,
skulle bero på och spira upp ur den direkta samverkan, som komme
till stånd mellan regeringen och näringsidkarne. Det är således fråga
om underlättande af möjligheten till fruktbringande initiativ och icke
om något öfverflyttande af detsamma eller om någon minskning af
regeringens betydelsefulla och viktiga ställning såsom högste ledare
äfven inom detta område.
Emellertid hafva bland dem som omfatta tanken om lämpligheten
af ett dylikt råds inrättande, olika meningar gjort sig gällande, huru¬
vida endast handel, sjöfart och industri däri böra vara representerade,
eller huruvida rådet bör omfatta hela näringslifvet, alla dess olika grenar,
således äfven jordbruk, skogshandtering m. m. Utskottet anser det
senare alternativet vara att föredraga. De ekonomiska spörsmålen
af större vikt, såsom frågor om tillgodogörande af kraft och regle¬
rande af villkoren för dess användning, om järnvägs- och andra
frakter m. m., äro af genomgripande betydelse för alla näringslifvets
Och institutionens största betydelse skulle enligt utskottets
grenar.
36 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
förmenande icke ligga i ett tillvaratagande af de särskilda näringarnas
speciella intressen, utan i ett betryggande — utom af kontinuiteten i
den ekonomiska lagstiftningen — äfven och framför allt däraf, att de
olika ekonomiska intressenas solidaritet icke förloras ur sikte. I tyska
bandelsdagen 1878 yttrades äfven, och enligt utskottets mening med
rätta, sedan vikten betonats af att erhålla en af sakkunniga bestående,
af de politiska vindkasten oberoende institution, som skulle kunna
fylla klyftan mellan lagstiftningen och de af densamma reglerade faktiska
förhållandena: det fordras för att gifva lagstiftningen dess rätta inne¬
håll en stadigvarande institution, som kan vara en tillfyllestgörande
representant för nationens alla ekonomiska intressen.
Råda sålunda olika åsikter angående omfattningen af den verksam¬
hetskrets, som borde afses med den nya institutionen, torde meningarna
vara ännu mera delade om antalet af rådets medlemmar och om lämp¬
ligaste sättet att utse detsamma.
Motionären föreslår ett medlemsantal af tio.
Såsom af historiken framgår, har, då fråga förut varit å bane
att i Sverige inrätta en liknande institution, ifrågasatts dels 5, dels 14,
dels 32, dels ett högre antal än 32 och dels ända till 100 medlemmar.
I de främmande länder, där dylikt råd finnes inrättadt, består det van¬
ligen af ett ganska stort antal medlemmar, för att de olika näringarna
må så fullständigt som möjligt vara däri representerade.
Utskottet finner goda skäl kunna anföras för den åsikten, att an¬
talet ledamöter i rådet icke bör vara för litet. Vårt land är vidsträckt,
och betingelserna för dess näringslif äro ganska olika på olika orter.
Utskottet har likväl enat sig om den mening, att rådet åtminstone
till en början bör bestå af ett inskränkt antal medlemmar. Det torde
vara ojämförligt lättare för en ny organisation att komma till ett frukt¬
bringande samarbete, om dess medlemsantal ej är för stort, hvartill
kommer, att kostnaderna för detsamma då blifva mindre. Dock bör
antalet vara så stort, att möjlighet icke saknas att i detta råd få
inrymda sakkunniga målsmän för Sveriges hufvudnäringar.
Mest betryggande för att rådet komme att motsvara sitt ändamål
vore nog, om det kunde väljas af lämpliga primärkorporationer. Men
då sådana i Sverige, i fråga om industrin ej finnas till tillräcklig mängd
och omfattning, torde det vara lämpligt att, till dess å den fria samman¬
slutningens väg valkorporationer framvuxit, åt hvilka valet af industrins
målsmän kunde anförtros, Kungl. Maj:t utsåge rådets medlemmar.
Beträffande öfriga näringar synas för flertalet af dessa finnas pas¬
sande valkorporationer, såsom den s. k. landtbruksriksdagen för jord¬
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13. 37
bruket, brukssocieteten eller järnkontoret för bergsbruket, Sveriges
allmänna handelsförening för handeln, den nybildade Sveriges allmänna
sjöfartsförening för sjöfarten o. s. v.
Emellertid torde det, då valkorporationer icke finnas för alla rådets
medlemmar, vara ändamålsenligt att låta äfven sistnämnda näringars
målsmän tills vidare utses af Kung!. Maj:t, dock att en sådan anordning-
beträffande ledamöternas tillsättning icke bör bibehållas längre, än till
dess lämpliga valkorporationer må anses föreiinnas.
Inom utskottet har framställts ett förslag med afseende på rådets
organisation, som utskottet anser sig böra omnämna, utan att om
denna tankes lämplighet eller utförbarhet vilja uttala något bestämdt
omdöme.
Vi hafva redan nu i järnvägsrådet ett ekonomiskt råd, ehuru dess
verksamhetsområde är mindre än det, som skulle tillmätas det af motio¬
nären åsyftade. Sedan 1893 års järn vägskommitté upptagit och med
vissa ändringar framlagt ett tidigare väckt och af 1887 års järnvägs-
taxekommitté behandladt förslag om inrättande af ett järnvägsråd, be¬
stående af representanter för de statsfinansiella intressena, landets
hufvudnäringar och de enskilda järnvägarne, med hufvudsaklig uppgift
att i frågor af ekonomisk eller annan för näringslifvet viktig innebörd
utgöra ett stöd för statsbaneförvaltningen och tillhandagå densamma
med upplysningar och råd, har Ivungl. Maj:t, — som ansett lämpligt,
att vid en så ekonomiskt omfattande och på näringslifvets skilda grenar
inverkande förvaltning, som kungl. järnvägsstyrelsens, tillfälle lämnades
denna styrelse att inhämta yttranden af sakkunniga inom skilda om¬
råden, men funnit nödigt att någon tids erfarenhet vunnes, innan
fastare anordningar i sådant hänseende vidtoges — genom kungl. bref
den 5 december 1901 föreskrifvit, att under åren 1902—1904 skulle
försöksvis inrättas ett järnvägsråd med uppgift att lämna upplysningar
och råd i ärenden, som anginge förhållandet mellan statens järnvägar
och trafikanterna å dessa eller i samtrafik med dem stående järnvägar,
och i sådant afseende
a) afgifva yttranden i alla af Kungl. Maj:t till järnvägsrådet hän-
skjutna frågor,
b) granska och yttra sig öfver förslag till ändrade bestämmelser
rörande taxa, trafikreglemente och hufvudsakliga grunder för tåg-anord¬
ningen eller om andra dylika ämnen, då sådana förslag till järnvägs¬
rådet från järnvägsstyrelsen öfverlämnas, samt
c) i förekommande fall själft framställa förslag till åtgärder uti
de i monn b) omförmälda hänseenden.
38
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
Järn v ägsrå det utgöres af generaldirektören och chefen för statens
järnvägar såsom ordförande samt sju af Kung']. Maj it för nämnda
tre år utsedda ledamöter, företrädande hufvudsakligen, en de stats-
finansiella intressena, en jordbruket, en bergs- och skogshandteringen,
två industrin, en handeln och sjöfarten samt en de enskilda järn¬
vägarna. hör en hvar bland ledamöterna utser Kungl. Maj:t en
suppleant, ägande suppleanterna vid vissa tillfällen att deltaga i rådets
beslut. Rådet sammanträder minst en gång- årligen.
Detta råd synes i sin sammansättning innehafva betingelser för
att utbildas till en institution med mera vidtomfattande uppgift än den,
som genom förberörda kungl. bref blifvit densamma tilldelad. De in¬
tressen, hvilkas tillvaratagande med hänsyn till järnvägsdriften åligger
rådet, skulle säkerligen vinna därpå, att de beträffande andra ekonomi¬
ska spörsmål bevakades af samma personer, som i järnvägsrådet blifvit
sätta till malsmän för dessa intressen, och den enhetlighet och följd-
riktigjiet, som framför allt böra framträda i den ekonomiska lag¬
stiftningen, skulle säkerligen blifva lidande därpå, att olika syn¬
punkter gjorde sig gällande i ett råd för j ärn vägs väsen det och ett råd
för andra ekonomiska frågor.
Gifvetvis borde i sådant fall järn vägsrådets ledamotsantal för¬
stärkas. Ordförande borde då ej heller vara generaldirektören och
chefen för kungl. järnvägsstyrelsen, utan vederbörande statsråd eller,
om sådant ej ansåges lämpligt, särskild af Kungl. Maj:t utsedd
person, hvarjämte säte i rådet men icke stämma kunde innehafvas
åt cheferna för järnvägsstyrelsen, landtbruksstyrelsen, kommers¬
kollegium, statistiska centralbyrån och riksförsäkringsanstalten m. fl.
\erk, hvilkas ämbetsutöfning på ett eller annat sätt träder i beröring
med näringslifvet.
Utskottet nöjer sig med ofvanstående antydningar. En verklig-
utredning om bär förslagsvis framställda tankar angående det ifrågasatta
nya rådets medlemsantal och organisation i öfrigt kan icke vinnas
utan med anlitande af de hjälpmedel, som ej stå någon annan än
Kungl. Maj:t till buds. Men så mycket torde dock, enligt utskottets
mening,. få anses som säkert, att det för vårt lands ekonomiska utveck-
ling, hvilken ej synes hafva drifvits så långt som borde och kunde hafva
skeft, skulle vara lyckligt och lämpligt, om en lifligare växelverkan än
hittills inträdde mellan statsmyndigheten och näringarnas målsmän. För
det ändamålet behöfves ju en representation för dessa näringar. Men då
en sådan pa anförda skäl ej ännu synes kunna i sin helhet komma
till stånd och saken dock är af brådskande natur, torde ett af Konungen
39
Andra Kammaren» Tillfälliga Utskotts (1V/o i) Utlåtande N:o 13.
utsedt råd, hvars medlemmar utgått från näringarna, få anses som ett
lämpligt medel att tills vidare åstadkomma ofvan nämnda växelverkan.
Utskottet hemställer sålunda med anledning af herr Lyckholms
motion:
att Andra Kammaren för sin del måtte besluta,
att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t ville an¬
hålla, det Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
om och i hvad mån saknaden af särskild representa¬
tion för landets näringar, utgången från dessa närin¬
gar själfva, kunde afhjälpas genom tillsättande så snart
ske kan af ett råd, hvars uteslutande uppgift vore
att främja landets näringslif och sålunda äfven bereda
en mot de växande skatterna svarande bärkraft.
Stockholm den 17 mars 1903.
På utskottets vägnar:
JULIUS CENTERWALL.
40
Andra Kammarem Tillfälliga Utskott (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
Reservationer:
Af herr Hj. Branting: Då jag icke kunnat dela utskottets mening,
att herr Lyckholms ifrågavarande motion bör föranleda en skrifvelse från
Riksdagen med hemställan till Kung!. Maj:t att tillsätta ett ekonomiskt
råd, anhåller jag att häremot få afgifva min reservation.
I den motivering af herr Lithander, som motionären åberopar, är
en hufvudsaklig vikt lagd på att från regeringen af åtskilliga skäl icke
kan väntas kraftiga initiativ till näringslifvets främjande. Utskottet
framhåller emellertid själf, att genom inrättande af en så kallad rege¬
ringsrätt åtskilligt torde kunna vinnas för att gifva vederbörande departe¬
mentschefer mera ledig tid att ägna åt sina för utvecklingen viktigaste
uppgifter. Då, efter hvad kändt är, förslag i sådant syfte lärer vara
att förvänta från konstitutionsutskottet, synes därmed en väsentlig del
af hvad som kan vara befogad! i motionärens önskningar på annan
väg blifva beaktadt.
Utskottet vill nu lägga tyngdpunkten i sin framställning på
det ändock kvarstående behofvet af en växelverkan mellan näringarnas
idkare och statens myndigheter. För min del kan jag så mycket mindre
ha något att invända mot denna tankegång, som den kan sägas utgöra
ett nytt erkännande åt grundsatsen, att den moderna staten bör allt¬
mera direkt och positivt ingripa till den nationella produktionens plan¬
mässiga ordnande till allas bästa. Men jag har icke kunnat bli öfver-
tygad om att, den väg utskottet anvisar verkligen skulle leda i sådan
riktning.
Utskottet önskar se som rådgifvande vid regeringens sida en sak¬
kunnig representation för nationens alla ekonomiska intressen. Detta
är nog en vacker och riktig framtidstanke, himmelsvidt skild från de
bizarra föreställningar, hvilka motionären i Första Kammaren uttryckt i
veklagan öfver den progressiva inkomstskatten och öfver hvad lian be¬
hagar kalla »faekföreningstyranniet».
41
Andra Kammarem Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
*
Men skall man närma sig det mål utskottet sålunda uppställt, synes
det mig vara ett oafVisligt kraf, att såväl arbetsgivare som arbetare
inom de olika hufvu dgrenarna af det nationella arbetet också må själfva
få välja sina förtroendemän. Utskottet erkänner också, att detta vore
»mest betryggande». Men då utskottet förmenar, att ännu icke lämpliga
valkorporationer förefinnas, särskildt inom industrin, bör detta val tills
vidare öfverlämnas åt Kungl. Maj:t själf.
En sådan anordning skulle dock efter min mening icke på minsta
sätt betrygga rådets karaktär af allsidig representation för näringslifvet.
Det skulle tillskapas en kategori af oansvariga rådgifvare med i viss
mån af Riksdagen auktoriserad ställning. Man kan ha skäl att befara,
att detta i praktiken blott skulle leda till att ytterligare stärka vissa en¬
skilda intressens redan förut stora inflytande gent emot de växlande
regeringarna. Och Riksdagen torde också böra iakttaga varsamhet,
innan den uppmanar Kungl. Maj:t att tillskapa ett af utskottet själf som
nödfallsutväg betecknadt provisorium, utan någon kännedom om hur
långvarigt detta skulle kunna blifva.
Vid föregående tillfällen, då en näringslifvet s representation varit
i vårt land föreslagen, har man också, som historiken visar, i regel tänkt
sig densamma vald i en eller annan form af yrkesutöfvarne själfva,
liksom också i allmänhet fallet synes vara med de motsvarande ut¬
ländska institutionerna. I hvad mån utskottet har rätt i sin mening, att
härför lämpliga valkorporationer i vårt land ännu icke finnas, vågar jag
icke bestämdt uttala mig om. Men om så är, synes mig i hvart fall den
riktiga vägen att främja utskottets syftemål vara att verka för sådana
valkorporationers snara inrättande, i stället för att uppmana Kungl. Maj:t
att skynda att utse en gemensam centralrepresentation för ännu icke
vederbörligt organiserade yrkesgrenar.
På grund af det anförda får jag sålunda hemställa,
att herr Lyckholms förevarande motion icke
måtte till någon Andra Kammarens åtgärd föranleda.
Af herr Alilstrand mot vissa delar af motiveringen.
Bill. till Riksd. Prof. 1903. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 13 Käft.
6