Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (K:o 2) Utlåtande N:o 7.
1
N:o 7.
Ank. till Riksd. kansli den 3 mars 1903 kl. 3 e. m.
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, i ätt¬
ledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående ordningen och grunderna för upprättande af
förslag till utnämningar och befordringar inom armén.
Till utskottet har hänvisats en af herr E. 0. V. Wavrinsky inom Andra
Kammaren väckt motion, n:o 1, hvilken utmynnar i en hemställan,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Konungen
täcktes taga i öfvervägande, Indika förändrade föreskrifter om ordningen
och grunderna för upprättande af förslag till utnämningar och befordringar
inom armén böra gifvas, i det syfte och hufvudsakligen efter de principer,
som af motionären anförts.
Officerares anställande.
Med afseende å val af offieersaspiranter säger motionären:
»Ansvaret för valet bland aspiran terna till den första befälsgraden är
helt och hållet öfverlämnadt åt truppförbandens chefer. Det torde böra
ifrågasättas, om detta är alldeles riktigt. En enda person, låt vara i så
framskjuten ställning som eu regementschef, är alltid lättare än flere utsatt
för påtryckningar af många slag, som göra, att dugligheten bland aspi-
Bih. till Riksd. Prat. 1903. 8 Sami. U Afd. 9 Rand. 7 Raft. (N:o 7) 1
Val af
officer s-
aspiranter.
2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
ranterna kan få stå tillbaka för rekommendationer och förbindelser af
mera intim art, från hvilka chefen måhända, äfven om han det aldrig så
gärna vill, ej kan fullt frigöra sig. Det synes därför riktigast, att denna
angelägenhet öfverlänmas i fleres händer, till dömes till truppförbands-
chefen tillsammans med regementsofficerarne eller vid kårer kompanicheferna,
åtminstone i så måtto, att dessa senare lämnas tillfälle att afgifva ytt¬
rande. »
Motionärens framställning i denna del beror tydligtvis på ett förbi¬
seende. Genom kung], kungörelsen af den 14 mars 1902 angående sättet
för officers- och reservofficersvolontärers antagande och utbildning, intagen
i Svensk författningssamling, n:o 25, för 1902, hafva nämligen de förut
radande förhållandena blifvit ändrade i den riktning motionären föreslagit.
Enligt bestämmelserna i nämnda kungörelse skola de, som söka att blifva
officers-(reservofficers-)volontärer och fylla vissa angifna fordringar, af
vederbörande chef »förklaras vara» därtill »antagna». Regementschefen kan
sålunda ej efter eget bedömande antaga eller afvisa den, som söker blifva
ofiicersaspirant, utan är skyldig antaga honom, därest han fyller föreskrifna
villkor. »Sedan den för officersvolontärer föreskrifna underofficersutbildning
vid vederbörande skolor afslutats, åligger det den officer, som varit befäl¬
hafvare för skolan, att för hvarje officers- eller reservofficersvolontär, som
däri deltagit, utfärda och till vederbörande chef öfversända intyg rörande
volontärens lämplighet för officersanställning, äfvensom rörande den ordning,
i hvilken de till utbildningskursen kommenderade officers- eller reserv-
officersvolontärer anses böra till dylik anställning ifrågakomma.» Efter
det antalet af de elever, som från hvarje truppförband må antagas vid
krigsskolan, blifvit bestämdt, äga officersaspiranterna att ingifva ansökan
om inträde vid krigsskolan. »Sedan truppförbandets officerskår fått till¬
fälle att uttala sig angående volontärernas lämplighet för utbildning till
officerare på stat, föreslår chefen till elever vid krigsskolan dem, han anser
böra därtill ifrågakomma.»
Genom dessa bestämmelser hafva, enligt utskottets åsikt, farorna för
ett godtyckligt förfarande vid antagande af officersaspiranter blifvit i
möjligaste mån undanröjda. Framställning till Kung]. Maj:t i detta af¬
seende synes således vara obehöflig.
Befordran af
underofficer
till officer.
Beträffande befordran af underofficerare till officersanställning säger
motionären:
»Underofficer, som ej aflagt officersexamen, men som i 6 år tjänst¬
gjort som underofficer, däraf minst 2 år som fanjunkare, samt ådagalagt
3
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
framstående duglighet och så i som utom tjänsten utmärkt sig genom
hedrande uppförande, kan föreslås till underlöjtnant. Det är, som vi känna,
ytterst sällan, att sådan befordran sker, utom understundom vid afskeds¬
tagande från aktiv tjänst. Men härigenom förlora underofficerarne en
sporre till fortsatt utbildning och förkofran, sedan de nått fanjunkare¬
beställning». — De »sakna i det allra närmaste hvarje hopp om att öfver¬
stiga skrankan mellan underbefäls- och befälsgraden, åtminstone äro ut¬
sikterna därtill så försvinnande små, att de ej egga till ansträngningar
därför. Detta blir då till men för försvarskraften.»
Utskottet ansluter sig till motionärens uppfattning i fråga om önsklig-
heten att underofficer oftare än som nu sker befordras till officer.
Då tillgången på officersaspiranter i allmänhet är fullt tillräcklig och
det sålunda ej är på grund af svårighet att hålla officerskåren fulltalig,
som befordran från underofficer till officer ifrågasattes, sa torde däraf
framgå, att sådan befordran ej bör ske i någon betydlig utsträckning, och
detta säger äfven motionären uttryckligen. Det bör ingalunda kräfva
ringare förutsättningar att vinna officersbefordran från underofficersgraden
än att i vanlig ordning varda officer, ty i så fall skulle officerskårens
duglighet säkerligen komma att sänkas.
Men om en underofficer, såväl i den dagliga tjänsten som eventuellt
äfven genom afläggande af teoretiska och praktiska prof, hvilka enligt motio¬
närens mening böra införas, ådagalagt framstående duglighet saväl i tjänsten
vid trupp som inom expeditionen och dessutom visat allsidigt intresse för
och förmåga att vidga sina insikter angående de olika värf, som det till¬
kommer en kompaniofficer — äfven en kompani-, skvadrons- eller batteri¬
chef — att handhafva, samt äfven iakttagit ett i allo hedrande uppförande,
så bör han enligt utskottets tanke ifrågakomma till officersbefordran. På
detta sätt kunna goda och aktningsvärda krafter tillföras officerskåren och
underofficerskårens medlemmar af exemplet sporras till ökadt arbete och
intresse. Dock torde böra ordnas så, att en fanjunkare, som vinner befor¬
dran, ej därigenom eventuellt erhåller mindre pension för sig och sin
familj.
4
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
Motionärens
kritik.
Befordringar inom kompaniofflcersgraderna.
Motionären erinrar att befordran »efter tur, regementsvis» i flera
hundra ar praktiserats inom den svenska armén; men med hänsyn till
de olägenheter, som åtfölja detta system, framhåller han fördelarna af att
befordringarna göras inom hvarje truppslag för sig, så att den äldste till¬
hörande truppslaget antingen inom hela armén eller inom arméfördelningen,
som är i tur till befordran och därtill förtjänt, befordras från det rege¬
mente han tillhör till det truppförband, där vakans uppstått. Då emellertid
åtskilliga anmärkningar blifvit framställda mot detta förfarande, redo¬
gör motionären^ för de utvägar, som med bibehållande af befordringar
regementsvis sta till buds för att utjämna olägenheterna af sistnämnda
system, nämligen dels att tjänsterang, med därtill hörande befäl, räknas
efter tur vid första officersutnämningen och dels att lönerna inom hvarje
truppslag göras rörliga, sa att de kunna förflyttas från ett regemente till
ett annat.
I sammanhang härmed upptager motionären dels frågan, om icke be¬
fordran efter val och ej allenast efter tur borde införas äfven vid be¬
fordran mellan kompaniofflcersgraderna, dels spörsmålet, om icke utsikt
bör öppnas för° kompaniofficer att kunna erhålla afsked före den nu be¬
stämda pensionsåldern, med rätt till en efter tjänstetiden afpassad pension.
Utskottets
yttrande r.. . ^en undersökning, som Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskott vid
Befordriugar rörlidet ars ^riksdag utförde med anledning af den motion, som herr
truppsiagsvis. Wavrinsky då väckt angående befordringarna vid hären och flottan, gifver
uppenbart vid handen att »stora ojämnheter vid befordran inom kompani-
officersgraderna verkligen sedan långt tillbaka förekomma».
Olägenheterna häraf synas utskottet vara så betydande, att ett af¬
löpande af desamma är af behofvet påkalladt.
Det är obestridligt, att om befordran regementsvis blefve ersatt
med befordran truppslagsvis inom hvarje arméfördelning eller inom hela
armén, sa skulle åtskilliga fördelar vinnas. Genomfördes systemet konse¬
kvent, blefve onekligen, såsom nämnda utskott framhåller, all möjlig
rättvisa rådande i befordringshänseende. Det skulle icke vidare behöfva
förekomma vid gemensam tjänstgöring, att en officer med färre antal
tjänsteår toge befäl öfver en annan med flere tjänsteår, blott därför att
de tillhöra regementen, där turförhalhmdena ställa sig olika. Transporterna
Andra Hammarens TillfäUiya Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7. 5
skulle kunna medföra ökad täflan mellan de enskilde officerarne; ocli den
personalbrist, som nu förekommer vid en del truppförband, särskildt i
Norrland, skulle blifva utjämnad. Slutligen skulle officerarne genom att
tjänstgöra vid olika truppförband vinna tillfälle att lära känna olika delar
af landet.
Detta system skulle dock enligt utskottets åsikt å andra sidan med¬
föra mycket stora olägenheter.
Officeren skulle under sin tjänstetid inom kompaniofficersgraderna i re¬
geln komma att flytta 2 gånger, nämligen vid öfvergång från underlöjtnants-
till löjtnantsgraden och från löjtnants- till kaptensgraden eller,. om man
ansåge sig böra förknippa äfven öfvergång från lönlös underlöjtnant till
underlöjtnant på stat samt öfvergång mellan löneklasserna inom löjtnants-
och kaptensgraderna med transport, så skulle sådan kunna komma att
äga rum ända till 5 gånger inom kompaniofficersgraden. Det torde näm¬
ligen kunna räknas till undantagen, att tjänsterangen, räknad efter tur vid
första officersutnämningen, medgåfve att en officer vid befordran komrne
att träda in i en vakans vid det regemente han för tillfället tillhör.
Enligt hvad det omnämnda utskottet vid 1902 års riksdag framhåller,
skulle utbildningen sannolikt lida af de täta befälsombytena, och den nu
rådande goda kamratandan inom officerskårerna försvinna, till stort men
ej minst för tjänsten. Officeren skulle icke känna sig särskildt fäst vid
något regemente; och det är att frukta, att därmed ock skulle upphöra
den nu rådande täflan regementena emellan, hvilken såsom driffjäder till
energiskt arbete ingalunda är att förakta.
De ekonomiska uppoffringar, som måste följa af dessa ofta åter¬
kommande förflyttningar, blefve ingalunda obetydliga. Billigheten fordrade
att staten ersatte flyttningskostnaderna ej blott för officerarne personligen
utan äfven för deras familjer, men Riksdagen torde ej vara benägen att
vilja anslå betydande summor för sådant ändamål. Äfven för den en¬
skilde blefve det, om än staten ersatte de direkta flyttningskostnaderna, i
hög grad betungande att gång efter annan förflyttas till platser med helt
olika ekonomiska förhållanden. Uniformsändringar, inträde i det nya rege¬
mentets kassor, anordningarna i ny bostad medföra alltid utgifter.^
Särskildt torde böra tagas i betraktande att, älven da 1901 ars här¬
ordning blifver fullt genomförd, större delen af arméns officerare lå tjänst¬
göring endast under halfva delen af året (de år, de ej beordras till utbild-
ningsskolor för volontärer). De skulle då illa använda sin arbetskraft, om
de ej sökte att under återstoden af året skaffa sig någon verksamhet, even¬
tuellt med därmed förbundna ekonomiska förmåner. Men blifva de sedan
Tjänsteraug
med åtföljandi
befäl.
6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
förflyttade till annan ort, så förlora de det arbetsfält och den inkomst de
beredt sig.
De ekonomiska olägenheterna skulle framför allt gifva sig tillkänna
för den gifte officeren och därigenom leda till färre äktenskaps ingående.
Inom många truppförband, särskildt de gamla indelta regementena,
finner man officerarne hysa stark hängifvenhet för det landskap, där rege¬
mentet är förlagdt, och för den befolkning, som där bor. Detta grundar
sig ofta redan därpå, att sådana regementens officerskårer till större delen
rekryteras från landskapet och hafva starka band knutna vid dess befolk¬
ning från den tid, då det indelta befälet på sitt boställe och soldaten på
sitt torp bodde i hvarandras närhet. Dylika traditioner äro väl värda att
taga vara på, de utgöra en brygga mellan befälet och de värnpliktige, som
väl bör göras fastare, men ingalunda rifvas, såsom fallet blefve, om be¬
fordringarna skulle åtföljas af ständiga transporter.
Att officerarne genom bekantskap och tillgifvenhet äro förbundna
med medlemmar af den civila befolkningen inom den ort, där de hafva
sin verksamhet, är äfven ur andra synpunkter viktigt. Flyttas officerarne
esomoftast till annan tjänstgöringsort, med hvars befolkning de kanske
förut äro fullständigt obekanta, och där de veta sig skola förblifva endast
några år, så knyta de antagligen närmare bekantskap i regeln endast bland
de officerare, med hvilka de komma i tjänsteberöring, men blifva i all¬
mänhet jämförelsevis främmande för de icke militära medlemmarne af
samhället och för samhällsförhållandena i allmänhet. Detta skulle enligt
utskottets åsikt medföra eu verklig fara. Det militära yrket i och för sig
skiljer sig genom sin art så mycket från öfriga yrken, att militärerna lätt
kunna erhålla en annan uppfattning om samhällslifvet, än som hyses af
samhällets öfriga medlemmar. Därför är nödvändigt att undvika allt, som
onödigtvis isolerar militärerna från öfriga samhällsklasser, och detta skulle
täta transporter mellan regementena otvifvelaktigt göra.
Efter noggrant öfvervägande har utskottet således kommit till den
uppfattning, att olägenheterna af befordran truppslagsvis blefve långt större
än fördelarna.
De ogynnsamma verkningar, som följa af befordran regementsvis, böra
därför genom andra åtgärder så vidt möjligt undanrödjas.
Ett medel härtill är, såsom motionären framhåller, att tjänsterangen
med åtföljande befäl blifver räknad gradvis efter tur vid första officers-
utnämningen. Enligt hvad utskottet har sig bekant äro bestämmelser
härom under utarbetande. Härigenom kommer tjänsterangen mellan med-
7
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
lemmarne af de olika regementenas officerskårer att blifva reglerad på så
rättvist sätt som för närvarande torde kunna ske.
Däremot beröras icke löneförhållandena af den anförda omregleringenRörliga
af tjänsterangen. Det är emellertid erforderligt, att i den man sa är
möjligt vid befordran regementsvis högre lön kommer att åtfölja högre
tjänsteålder. Detta skulle i afsevärd grad vinnas, därest man gör lönerna
inom hvarje truppslag rörliga, så att den äldste inom eu lägre löneklass,
oberoende af vid hvilket regemente eu lön i närmast högre klass blir
ledig, erhåller denna lön, utan att förflyttas från regementet.
Lönerna kunna emellertid ej oinskränkt göras rörliga inom kompani-
officersgraderna betraktade såsom ett helt. Gent emot strätvan att lata
tjänsteålder och lön följas åt, står nämligen krafvel att vid hvarje truppför¬
band måste finnas att tillgå det antal löner för olika grader, som motsvarar
personalbehofvet för tjänstgöringens behöriga upprätthållande.
För subalternofficerarne, äldre eller yngre, är tjänstgöringen i hufvud¬
sak lika, men för kaptener (ryttmästare) ställer sig tjänsten och dess kraf
väsentligt olika mot för subalternofficerarne. Kaptens-(ryttmästare)-beställ-
ningen är nämligen förbunden med ett ansvarsfullt befäl såsom kompani-,
skvadrons- eller batterichef, och med den mera maktpåliggande tjänsten
böra otvifvelaktigt vara förenade högre aflöningsförmåner. Antalet kaptens-
(ryttmästare)-beställningar på hvarje regemente bör därför öfverensstämma
med det antal kompanier o. s. v., som af hvarje regemente skall mobili¬
seras, och det skulle sålunda vara synnerligen olämpligt, om lönerna gjordes
rörliga på sådant sätt, att ett regemente kunde erhålla flere kaptener än
det har bruk för, medan ett annat skulle komma att hafva brist på officerare
af denna grad.
På hvarje regemente måste sålunda fortfarande finnas ett visst antal
kaptensbeställningar och ett visst antal subalternoffieersbeställningar, t. ex.
på ett infanteriregemente respektive 13 och 30. Däremot torde det icke
finnas något som hindrar, att inom hvarje truppslag för sig kaptenslönerna
af första och andra klass göras rörliga, så att kaptenerna efter tur inom
hela truppslaget erhålla lön af första klassen. Det är ur tjänstgöringens
synpunkt utan betydelse, om på ett infanteriregemente exempelvis finnas
8 kaptener af första klass och 5 kaptener af andra klass eller tvärtom.
Och det torde ej heller föreligga hinder ur tjänstgöringens synpunkt att
på samma sätt göra löjtnantslönerna af första och andra klass samt
underlöjtnantslönerna rörliga, blott det sammanlagda antalet subaltern-
officerslöner på hvarje regemente ej rubbas.
laner.
8
I vissa fall
transporter
mellan rege
mentena.
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
Utskottet finner stöd för att det ifrågasatta förfarandet med officers-
lönerna är praktiskt genomförbart däri, att redan nu bataljonsläkarne efter
tur inom armén, oberoende af hvilket regemente de tillhöra, erhålla löne¬
tillägg samtidigt med att de uppflyttas till kaptens rangklass.
Enligt utskottets asikt bör således tagas i öfvervägande, huruvida icke
med kompaniofficerarnes löner kan förfaras i hufvudsak sålunda: På hvarje
regementes stat uppföras endast ett visst antal kaptener och ett visst antal
subalternofficerare, men på truppslaget upptagas sammanlagda antalet löner
af hvarje klass för samma truppslag. Befordran sker i tur inom hvarje
regemente för sig. Uppflyttning från lägre till högre löneklass, häri äf¬
ven inräknadt befordran från underlöjtnant till löjtnant, sker inom subal-
ternofficersgraderna för sig och kaptens- (ryttmästare-) graden för sig efter
tjänsterang inom truppslaget.
Genom rörliga löner inom subalternofficersgraderna för sig och kap-
tensgraden för sig kan icke förhindras, att på regementen, där turförhållan¬
dena under en följd af år äro ogynnsamma, de äldre löjtnanterna orimligt
länge fa vänta pa att erhålla kaptens lön. Enligt svenska arméns rulla
för 1902 funnos t. ex. vid Älfsborgs regemente icke mindre än 9 kaptener
i regementet eller i armén, Indika endast hade löjtnants lön och voro öfver
20 års officerare. De två äldsta af dem både 1902 varit officerare i 24 år
och hade en lefnadsålder af 4fi, resp. 47 år. De voro förbigångna till
kaptenslön af flere hundra yngre kamrater vid öfriga regementen.0
Det torde vid förhallanden, som sa skilja sig från de normala, vara
lämpligt att afvika från regeln om befordran efter tur regementsvis och,
såvidt de enskilda officerarne själfva gå in därpå, transportera dem till
regementen med gynnsammare turförhållanden.
Utskottet ansluter sig i detta hänseende till det uttalande, som gjordes
af det förutnämnda utskottet vid 1902 års riksdag: »Kung], Maj:T synes
kunna förbehålla sig, att då större ojämnheter regementena emellan upp¬
komma, förbinda befordran till kapten af 2. klass med transport till annat
regemente, dock icke mot vederbörande officers önskan».
Redan nu under öfvergangen till den nya härorganisationen äger för
•‘ifrigt någonting liknande rum. Beträffande transportansökningars och be-
fordringsförslags afgifvande för tillsättande af nytillkomna befälsplatser vid
artilleriet har Kungl. Maj:t den 29 sistlidne december bland annat bestämt,
»att officer vid fältartilleriet får föreslås till erhållande af nytillkommen
kompaniofficersbeställning i närmast högre grad (löneklass) vid annat fält-
9
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
artilleriregemente, såvida han innehar minst ett års högre tjänstealder så¬
som officer än den officer vid regementet i fråga, som eljest skulle föreslås
till den nya beställningens erhållande».
Motionären säger: »Det kan ifrågasättas, om ej befordran efter val
äfven inom kompaniofficersgraderna bör stå öppen, på det att grundlagens
bud må bättre kunna efterföljas, naturligsvis med den begränsning, att af
flere lika skicklige och förtjänte alltid den erfarnaste, d. v. s. den i tjänsten
äldste, har företräde. Det torde vara nödvändigt, att täflan äfven pa detta
område får göra sin makt gällande.»
Utskottet förbiser ej, att genom den föreslagna anordningen fördelar
skulle kunna vara att vinna, men enligt utskottets åsikt skulle olägen¬
heterna komma att visa sig öfvervägande. En gallring med hänsyn
till den inbördes tjänstedugligheten skulle på detta lägre befordrings-
stadiuin medföra mycket stor osäkerhet i officerarnes ställning. Den
utbildning, som kommer officersaspiranterna och de yngre officerarne
till del, är sådan, att officeren bör kunna fylla ett befäl såsom chef för
kompani, skvadron eller batteri. Först såsom kapten (ryttmästare) er¬
håller officeren sådan aflöning att han, därest han ej äger förmögenhet,
kan bilda familj, med någorlunda trygghet för dess existens, äfven sedan
han träd t i pension eller därest han faller ifrån. Bjudes icke den, som
eventuellt afser att inträda på den militära banan såsom officer,. någor¬
lunda säkerhet för att uppnå kaptensgraden, så är sannolikt, att tilloppet
af officersaspiranter skulle väsentligt aftaga. Vidare kan man med säker¬
het antaga, att antalet af de subalternofficerare, som vågade bilda eget
hem, skulle komma att i hög grad minskas. Slutligen skulle en del till
kaptener förbigångna löjtnanter komma att kvarstå i subalternofficers-
graden till dess de uppnått pensionsåldern, hvilket säkerligen vore ogynn¬
samt för en god anda inom regementena; åtminstone borde beredas dem
tillfälle att, om de så önskade, tidigare afgå med något mindre pension.
Utskottet anser sig därför icke kunna understödja, att befordran efter
val införes inom kompaniofficersgraderna. Skulle åt särskilda skäl, t. ex.
obotlig sjukdom, eu officer befinnas olämplig till befordran, så kan han
äfven enligt nu gällande bestämmelser förbigås vid befordran inom nämnda
grader.
I fråga om afgång före nu bestämd pensionsålder anför motionären:
»För de officerare, som mistat håg för yrket eller bindas i sin verk¬
samhet af andra, civila intressen, bör utsikt öppnas att kunna erhålla
Bill. till Rikad. Prof. 1903. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 7 Käft. 2
Befordran
efter val.
Pension före
nu bestämd
pensionsålder.
Befordrings-
förslag enligt
nu gällande,
bestämmelser.
Uttrycket
»i öfrigt
passande»
bör ändras.
10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
afsked före den nu bestämda pensionsåldern, med rätt till en efter tjänste¬
tiden afpassad pension vid inträde i pensionsåldern för dem, som fortfara
att göra sina inbetalningar till pensionskassan och kvarstå i reserven.»
Utskottet finner detta förslag vara synnerligen beaktansvärdt icke blott
ur den synpunkten, att officerare, som vilja öfvergå till annan verksamhet
eller genom sjukdom blifvit till krigstjänst mindre dugliga, på detta sätt
kunna lämna plats för andra, utan äfven därför att den stora brist på
reservbefäl, som finnes inom armén, på detta sätt skulle kunna i väsentlig
grad fyllas medelst personer, som haft en långvarig militär verksamhet
och af hvilka många befinna sig i sin fulla mannakraft och hafva goda
förutsättningar att vid mobilisering väl fylla äfven mera ansvarsfulla
befälsposter.
Den mening, som motionären i sammanhang med frågan om pensio¬
nering sedermera yttrar, att »befäl, som ej lämpar sig för tjänsten, bör
äfven utan hans begäran kunna öfverföras till andra uppbådet eller land¬
stormen», kan utskottet icke dela. Bestämmelser i sådan riktning skulle
stå i uppenbar strid med regeringsformen § 36, enligt hvilken ämbets-
och tjänstemän icke utan medelst ransakning och dom kunna afsättas
eller, utan efter egna ansökningar, till andra tjänster befordras eller flyttas.
Befordran till major och högre grader.
Nu gällande stadganden härom föreskrifva, att vid ledighet inom
majorsgraden vid regemente »skall å successionsförslaget uppföras den
inom regementet till tjänsterangen främste af kaptenerna, hvilken rege¬
mentschefen anser därtill skicklig och i öfrigt passande». Arméfördelnings-
chefen antingen tillstyrker förslaget eller uppför å förslag »annan till den
lediga beställningen skicklig och i öfrigt passande kapten vid något af
honom underlydande regementen». Vid ledighet inom öfverstelöjtnants-
graden uppför arméfördelningschefen »i allmänhet den af underlydande
majorer af vederbörligt vapenslag, som han anser till beställningen mest
skicklig och i öfrigt passande, honom dock obetaget att å förslaget upp¬
föra äfven annan lämplig major af vapenslaget eller vid generalstaben».
Motionären framhåller, att uttrycket »i öfrigt passande» med hänsyn
till befordran ej är lämpligt, då det kan förefalla stridande emot grund¬
lagens föreskrift, att vid befordran afseende endast skall fästas på förtjänst
och skicklighet. Äfven utskottet finner angeläget, att de omförmälda
11
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
orden i tjänstgöringsreglementet bringas till öfverensstämmelse med lydel¬
sen af motsvarande uttryck i grundlagen; i ordet »skicklighet» måste
innefattas, att den föreslagne skall vara ur allmänna synpunkter till be¬
fattningen »passande».
Beträffande befordringsförslag till major enligt nu gällande och ofvan Tjänsterang
anförda bestämmelser anför motionären: »Här kvarstår i första hand vill- fordran.
koret 'främste till tjänsterang’, men med den motvikt, att den föreslagne Motionärens
skall af regementschefen anses 'skicklig och i öfrigt passande’ till den nya kntlk-
tjänsten, annars skall han förbigås. Det synes som man med denna be¬
stämmelse velat bereda en öfvergång till valsystemet, utan hänsyn till
tjänsterang, för det högre armébefälet. Men följden är efter mångas me¬
ning, att majorsgraden får dragas med så många för vidare befordran
mindre lämpliga majorer, att det rent af uppstår nöd, då det gäller att
i denna grad finna skickliga ämnen till de högre befälsposterna. Den få¬
taliga generalstabens officerare få därför rycka upp till jämförelsevis
många högre poster, hvilket i sin mån torde verka till minskadt intresse
för tjänsten hos de uppåtsträfvande och skickliga officerare, som utbilda
sig vid trupptjänstgöring. Det vore säkerligen riktigare och bättre, att till
major föresloges den skickligaste och mest förtjänte kaptenen vid vapen¬
slaget, som innehar ett visst antal tjänsteår, till dömes 20. Att härigenom
flere kaptener blefve förbigångna betydde mindre, om befordringen skedde
utom regementet.»
Enligt 1903 års stater finnas vid armén 9 generals-, 44 öfverste-,. 49 utskottets
öfverstelöjtnants- och 98 majors-beställningar. Redan dessa siffror gifva yttian e'
vid handen, att en mycket stor del af de officerare, som befordras till
majorer, blifva befordrade vidare till ännu högre grader. Det är därför
enligt utskottets åsikt af största betydelse, att ett noggrann! urval sker vid
befordran från kaptens- till majorsgraden. Men den vikt, som enligt nu
gällande bestämmelser lägges därpå, att å befordringsförslaget skall upp¬
föras »den inom regementet till tjänsterangen främste af kaptenerna», hvilken
anses till befordran skicklig, föranleder lätt därtill, att en äldre kapten
med medelmåttig lämplighet lör befordran blir föreslagen till major, under
det att en yngre kapten med väsentligt större duglighet för ett högre
befäl ej för tillfället kommer i fråga och på grund åt åldersförhallandena
måhända sedan måste afgå ur tjänsten, innan något nytt tillfälle till be¬
fordran yppar sig. Härigenom kommer da ett lämpligt regementsofficers-
ämne antingen alltför sent upp i majorsgraden eller kan aldrig na den¬
samma,
12
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
för att undvika berörda förhållande bör enligt motionärens me¬
ning till major föreslås »den skickligaste och mest förtjänte kaptenen
vid vapenslaget, som innehar ett visst antal tjänsteår, till dömes 20».
Det torde emellertid möta betydande svårigheter att vid hvarje särskild!
befordringstillfälle angifva, hvem som är den mest förtjänte och skicklige
kaptenen med minst ett visst antal tjänsteår såsom officer inom ett helt
vapenslag. Motionärens förslag kan därför enligt utskottets åsikt endast
i så måtto tillämpas, att vederbörande regementschef på sitt förslag till
befordran uppför en kapten (ryttmästare) enligt de grunder motionären
angifvit, och att därefter arméfördelningschef och truppslagsinspektör,
därest de ej ansluta sig till regementschefens mening, föreslå annan till
den lediga beställningen förtjänt och skicklig kapten (ryttmästare).
Härigenom skulle grunderna för upprättande af befordringsförslag
till majorsgraden blifva nära öfverensstämmande med hvad som, enligt
hvad ofvan blifvit anfördt, nu är föreskrifvet angående förslag till be¬
fordran från major till öfverstelöjtnant, hvilket synes utskottet vara lämp¬
ligt. I dessa föreskrifter förekomma icke orden »den till tjänsterangen
främste», utan å förslaget uppföres i allmänhet den af underlydande
majorer af vederbörligt vapenslag, hvilken arméfördelningschefen anser
till beställningen mest skicklig. Häremot lära anmärkningar inom armen
ej blifvit gjorda, och nämnda bestämmelse har ingalunda föranleda att till¬
börlig hänsyn icke blifvit tagen till tjänsterangen emellan de majorer,
som ifrågasatts till befordran.
Äfven i ett annat hänseende torde de gällande bestämmelserna an¬
gående förslag till öfverstelöjtnantsgraden kunna tjäna till ledning för
ändring af föreskrifterna angående förslag till majorsbefordran. Armc-
fördelningschefen är obetaget att å förslag till öfverstelöjtnant uppföra
»äfven annan» (arméfördelningen ej tillhörande) »lämplig major af vapen¬
slaget eller vid generalstaben». Regementschefen måste däremot å förslag
till major föreslå en kapten vid regementet, äfven om han anser, att
ingen af de kaptener vid regementet, som i öfrigt kunna ifrågakomma,
därtill är lämplig. Bestämmelserna angående afgifvande af förslag till
majorsbefordran böra gifvetvis vara så affattade, att de icke förhindra
en regementschef att i det officiella förslaget klart angifva sin ståndpunkt
i ett sådant fall.
Utskottet finner på grund häraf det böra tagas i öfvervägande, huru¬
vida icke bestämmelserna, hvilka kaptener som skola å befordringsförslag
13
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
till major uppföras, böra ändras till närmare öfverensstämmelse med mot¬
svarande bestämmelser angående befordran till öfverstelöjtnant.
Såsom förut blifvit nämndt, afgifvas förslag angående befordran till jfjsfolra
major af regementschef och arméfördelningschef samt till öfverstelöjinsmtafgifva btfor-
af arméfördelningschef. Härtill kommer beträffande kavalleriet, artilleriet
och trängen, att Kungl. Maj:t alltid inhämtar yttrande af vederbörande fägnande»,
truppslagsinspektör. Förslag till major, öfverstelöjtnant och öfverste vid
generalstaben eller fortifikationen afgifves endast af cheferna för general¬
staben och fortifikationen. Till regementsofficersbeställning, med hvilken
följer chefskap för kår eller regemente, afgifves förslag af chefen för landt¬
försvarsdepartementet. Medräknas den pröfning, som den sistnämnde i
hvarje fall gör af befordringsförslag — ehuru densamma visserligen ej
fullt kan jämföras med öfriga chefers förslag — så afgifvas i olika fall
befordringsförslag eller yttrande däröfver åt följande antal myndigheter:
vid befordran till regementsofficer vid generalstaben ..................
» major vid infanteriet ..........................................
» öfverstelöjtnant vid infanteriet ........................
» öfverste och chef vid infanteriet.....................
» major vid kavalleriet och artilleriet...............
» öfverstelöjtnant vid kavalleriet och artilleriet
* öfverstelöjtn. o chef | yid ,
» öfverste o. chef j
> regementsofficer vid fortifikationen ...............
major och chef I vid trängen...............
» öfverstelöjtn. och chef |
2
1.
Motionären finner ej delta vara tillräckligt, lian anfön »Att det
skall bero på regementschefens omdöme, huruvida den ifrågavarande
officeren är 'passande’ till befordran, torde ej vara lämpligt. Den
mest skicklige och förtjänte skall befordras. Och för valet af denne
torde en befordringskommission böra bildas vid hvarje truppförband af
chefen och de närmaste befälsgraderna, resp. regements- eller kompani¬
cheferna. Det är visserligen sant, att fördelningschefen sedan kan upp¬
taga på förslaget en kapten vid annat truppförband, men äfven för detta
val borde fleres omdöme påkallas än fördelningschefens, till döines regements¬
chefernas under hans befäl.» — —- — Vid befordran till öfverstelöjtnant
»galler, liksom vid befordran till major, att förslaget ej må uppgöras
efter eu enda persons omdöme, utan att äfven regementschefen vid det
14
Utskottets
yttrande.
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
regemente, där vakansen uppstått, eller hellre regementscheferna vid för¬
delningen ma hafva skyldighet att uttala sin mening. Ehuru hvarje rege¬
mentschef närmast och mahända bäst känner sina egna majorer, torde det
icke kunna bestridas, att tjänsten numera lämnar och ännu mera kommer
att lämna regementscheferna göda tillfällen att lära känna äfven de öfriga
truppförbandens inom arméfördelningen majorer. I öfverensstämmelse
härmed bör också vid befordringsförslag till öfverste arméfördelnings-
chefen i fråga eller helst samtliga fördelningscheferna få yttra sig.»
Utskottet ansluter sig till motionärens mening i så måtto, att det i
vissa fall finner antalet af de personer, som skola afgifva befordrings¬
förslag eller yttrande däröfver, väl ringa. Emellertid kan ej förnekas, att
det äfven kan vålla Kung!. Maj:t svårigheter att träffa afgörande, därest
befordringsförslagen äro många och hvarandra motsägande. Det skulle
kunna tänkas, att afgifvande! af flere förslag härigenom komme att be¬
fordra godtycke vid utnämningar i stället för att motverka detsamma.
Eventuell ökning i antalet af dem, som skola yttra sig angående be¬
fordran, bör därför ej vara alltför stor.
Det är tvifvelsutan svårare för en chef att afgifva ett fullt riktigt be¬
fordringsförslag i samma mån som han står de till befordran ifrågasatta
personerna nära genom kamratskap och genom daglig samvaro. Häri
torde anledningen vara att söka, att det inom armén lärer anses vara lät¬
tare för en arméfördelningschef eller vapeninspektör att med full saklighet
afgifva befordringsförslag än för en regementschef. Och vidare torde häraf
i någon mån orsakas den uppfattning, som lärer förekomma inom armén,
att en del regementschefer i sin sträfvan att vara opartiska vid afgifvande
af förslag till major stundom fästa mera vikt vid att föreslå den till tjänste-
rangen främste, som kan till befordran ifrågakomma, än som för armén
är nyttigt. Skulle skyldigheten att afgifva befordringsförslag i enlighet med
motionärens förslag öfverflyttas från regementschefen till en befordrings-
kommission, bestående af regementets egna officerare, kan man taga för
gifvet, att den omedvetna böjelsen att undvika förbigående af något mindre
lämpliga men äldre regementskamrater skulle göra sig ännu mera gällande
och att därigenom åtgärden skulle komma att visa sig motverka en god
rekrytering af regementsofficersgraderna.
Utskottet har därför kommit till den öfvertygelsen, att ansvaret för
afgifvande af befordringsförslag icke bör förflyttas från vederbörande rege-
ments- och högre chefer samt vapeninspektörer, och kan sålunda icke bi¬
träda motionärens förslag om inrättande af befordringskommissioner.
Da det emellertid kan tagas för gifvet, att högre myndigheter an-
15
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
gående befordringsspörsmål meddela sig med närmast underlydande chefer
i flera fall, i hvilka dessa enligt gällande bestämmelser ej skola afgifva
befordringsförslag, anser utskottet det böra tagas i öfvervägande, huruvida
icke utöfver hvad nu sker befordringsförslag eller yttrande däröfver borde
afgifvas:
beträffande befordran till regementsofficer vid generalstaben och fortifika¬
tionen — af den äldste regementsofficeren vid nämnda kårer eller, därest
denne ej stått i erforderlig tjänsteberöring med de till befordran ifråga-
kommande, af annan därtill särskild! förordnad regementsofficer;
beträffande befordran till öfverstelöjtnant vid infanteriet, kavalleriet
och artilleriet — af vederbörande regementschef; samt
beträffande befordran till regements- och kårchef — af arméfördelnings-
chefer och vapeninspektörer.
Härigenom skulle antalet myndigheter, som i olika fall skola afgifva
befordringsförslag eller yttrande däröfver, blifva mindre växlande än nu
är fallet.
Alldenstund vakanta chefsbeställningar i allmänhet omedelbart åter- Befordrings-
besättas och befordran till regements- och kårchefsposter ofta sker i 1,8101 ■
samband med förflyttning från en arméfördelning till en annan, torde
det vara mindre lämpligt, att de förslag, som arméfördelningschefer och
vapeninspektörer ifrågasättas skola afgifva i detta fall, ingifvas vid hvarje
särskild! befordringstillfälle, utan i stället kunde förslagen lämpligen en
gång om året upprättas i form af befordringslistor, upptagande tillgången
på till chefsbefordran lämpliga personer inom hvarje arméfördelning eller
truppslag, hvilka under året kunna tänkas ifrågakomma till sådan be¬
fordran. I sammanhang härmed anser utskottet önskligt, att en utredning
blefve verkställd, huruvida icke sådana befordringslistor borde upprättas
ej blott med hänsyn till chefsbefordringar utan beträffande samtliga be¬
fordringar till regementsofficersgraderna och alltså en gång om aret af¬
gifvas af såväl regements- som högre chefer. Upptoges härvid de till
befordran lämplige truppslagsvis i den ordning sinsemellan, de anses böra
till befordran ifrågakomma, så erhölle Kungl. Maj:t eu öfversikt öfver de
till regementsofficersbefordran ifrågasatte, som enligt utskottets tanke skulle
möjliggöra, att befordringsväsendet komme att präglas af mera följdriktig¬
het än nu kan vara fallet. Befordringsförslag, i den form de nu atgifvas,
skulle i sådant fall endast tjäna till att vid hvarje särskild! befordrings¬
tillfälle angifva, hvilken af de å befordringslistan upptagne som borde
afses att fylla en förhandenvarande vakans.
Utskottets
yttrande.
16 Andra Kammarens Tillfättiya Utskotts (N:o 2) Utlåtande K:o 7.
1 liljors- »I1ör befordran till major bör också fordras, att den föreslagne kap-
be/urdron. t en en genomgått taktisk utbildningskurs för den högre befälsgraden», yttrar
JI°6?tn."rcnä m°li°n<1'ren. Och han tillägger: »Numera måste man fordra af en rege¬
mentsofficer, att han skall kunna taga befäl öfver tillfälliga truppförband,
sammansatta af de olika vapenslagen, och disponera dem med särskild
hänsyn till deras samverkan i striden. Dessa mera komplicerade och
ansvarsfulla uppgifter, som möta regementsofficeren, kräfva en i viss mån
särskild utbildning, som den ensidiga tjänsten inom hans eget truppslag
ej skänker honom. Och endast med högt utbildade regementsofficerskårer
kan man ställa de stora utvecklingsfordringar på det yngre befälet, som
den nya^ härordningen kräfver. Göres därjämte befordran till major be¬
roende på prof, aflagdt inför särskild kommission, synes all nödig omsorg
vara nedlagd för att till dessa viktiga befälsposter må utses de skickligaste
och mest förtjänte.»
Sedan en taktisk utbildningskurs för kaptener och ryttmästare blifvit
anordnad under år 1902 och årligen lärer återkomma, torde kunna tagas
för gifvet, att — sedan några öfvergångsår hunnit förgå — ingen blifver
befordrad till major, som ej genomgått nämnda kurs eller ock tillhör
generalstaben eller genomgått krigshögskolan.
Förmagan att taga befäl öfver tillfälliga truppförband, sammansatta
af olika vapenslag, är, såsom motionären säger, synnerligen viktig, och vid
ensamt för sig förlagda regementen får en officer ej alls eller ytterst ringa
tillfälle att öfva sig härmed. Detta är en brist, men det skulle för när¬
varande komma att förrycka truppförbandens öfningar, om hvarje kapten
skulle gifvas tillfälle att föra detachement sammansatt af alla vapenslag.
Det gifves nu få tillfällen att sammanföra trupper af olika vapen och
hvarje detachementsöfning tager för de däri deltagande trupperna i regeln
en hel dag i anspråk. Tills vidare måste man enligt utskottets tanke i
mlnga fall söka fylla denna brist genom öfningar på karta eller i terrängen
utan trupp, och sådana öfningar pågå äfven årligen under officers- och
fältöfningar och i större utsträckning nu än förr. Efter år 1907, sedan
den längre utbildningstiden för de värnpliktige börjat, torde däremot på
åtskilliga ställen inom landet blifva tillfälle att esomoftast ordna detache-
mentsöfningar, under förutsättning att regementenas förläggning blir sådan,
att trupper af skilda vapen lätt kunna sammanföras. Då först kan den
omnämnda bristen blifva afhjälpt på ett tillfyllestgörande sätt.
A id 1900 års Riksdag beslöt Andra Kammaren för sin del en skrif¬
velse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Magt täcktes utfärda för¬
ändrade föreskrifter rörande befordran till major på stat, i sådan riktning
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7. 17
att största möjliga garanti vunnes för att vid sådana befordringar endast
därtill fullt kvalificerade personer måtte ifrågakomma.
Ivungl. Maj:t lät i anslutning härtill föranstalta en utredning, i hvilka
hänseenden prof för befordran till major lämpligen kunde anordnas, hvil¬
ken ledde till upprättande af den förutnämnda taktiska utbildningskursen
för kaptener och ryttmästare, vid hvilken officerarne nu få tillfälle att
lägga i dagen sina kunskaper och ytterligare utveckla dem. Genom den
nya härordningen hafva officerarne vunnit i väsentlig mån ökadt tillfälle
till utbildning, och vederbörande chefer, som skola afgifva befordrings-
förslag, kunna årligen under inspektioner, officersöfningar, fältöfningar
in. m. få tillfälle att mera än förut uppmärksamma de officerare, som
kunna ifrågakomma till befordran. Den kännedom, vederbörande chefer
under en följd af år, såväl genom dessa öfningar som genom den taktiska
utbildningskursen få angående sina kaptener torde enligt utskottets åsikt
vara mycket grundligare än den, som kan förvärfvas vid ett enstaka prof,
då tillfälligheter ej sällan spela en ganska väsentlig roll.
På grund häraf anser utskottet, att särskilda prof för vinnande af
majorsgraden, utöfver den pröfning som redan nu förekommer, icke böra
fordras.
Att, såsom motionären föreslår, officer, som vid förslags upprättande^
förbigås, skulle »i tid därom underrättas», synes utskottet af praktiska
skäl vara olämpligt. Likaledes ogillar utskottet motionärens hemställan,
att befordringsförslag skulle kunna öfverklagas. Så vidt utskottet har sig
bekant, förekommer icke häller i någon främmande armé sådan rätt att
öfverklaga befordringsförslag. I sammanhang härmed afstyrka’ utskottet
inrättandet af en vädjomålsmyndighet. Hela den af motionären ifrågasatta
anordningen härutinnan är enligt utskottets åsikt opraktisk.
Befordringsterminer.
Härom anför motionären: »Hvilket befordringssystem än befinnes,
till rättelse i de nu rådande missförhållandena, bäst motsvara grundlagens
bud och arméns behof, torde den nu gällande metoden, hvarigenom be¬
fordringarna ske allt efter det vakanserna uppstå, böra ersättas af fast¬
ställda befordringsterminer till det antal, som kan befinnas nödigt. Där¬
igenom skulle vinnas bättre öfversikt af de samtidiga befordringarna lik¬
som vederbörande därigenom sattes i tillfälle att bättre och rättvisare
ordna desamma.»
Bill. till lliksd. Prof. 1203. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 1 Haft.
Clagan öfver
befordrings¬
förslag.
3
18
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
Därest rörliga löner införas inom kompaniofficersgraderna, torde det
enligt utskottets tanke vara lämpligt att, för vinnande af erforderlig öfver-
sikt öfver befordringarna, införa vissa befordringsterminer. Dock borde be¬
sättande af vakanta kår-, regemente- och arméfördelningschefsbeställningar
liksom nu ske omedelbart, utan afvaktan af de vanliga befordringstermi-
nerna.
Anställning vid kåfve!.
Utskottet är med motionären ense därom, att »anställning vid hof-
staten ej i något fall eller under några omständigheter får bereda officer
företräde eller förmån vid befordran».
Likaledes skulle det enligt utskottets tanke, såsom motionären äfven
framhåller, verka gynnsamt på andan inom armén, om officer, som mot¬
tager anställning vid hofvet, afginge ur aktiv militärtjänst.
Redan vid 1895 års riksdag hade Andra Kammaren tillfälle att uttala
sig i denna fråga. Herr Palme hade då i väckt motion hemställt, att till
48 § i regeringsformen måtte fogas ett så lydande tillägg: »dock må med
sådan beställning icke förenas ämbete eller tjänst, hvarom i 28 och 32 §§
förmäles*. Detta förslag godkändes af Andra Kammaren med 108 röster
mot 91, hvaremot det blef af Första Kammaren utan diskussion och vote¬
ring afslaget.
Frågan upptogs af herr David Bergström vid 1901 års riksdag. Han
föreslog ett tillägg till sagda paragraf af följande lydelse: »dock att till
krigsmakten hörande officer i tjänst, med lön å regemente eller kår, icke
kan till sådan beställning nämnas eller till något slags hoftjänstgöring
användas». Sedan motionären vid den debatt, som inom Andra Kamma¬
ren härom uppstod, framhållit, att han i sin motion icke med ett ord
uttalat sig för någon som helst inskränkning i Konungens rätt att till
adjutanttjänst beordra officerare, blef motionen här med 106 röster mot
78 antagen, under det att den i Första Kammaren rönte samma öde som
gången förut.
Enligt hvad utskottet erfarit, innehafva numera icke kår-, rege-
ments- och högre chefer samtidigt hofanställning. Om en officer, som
bekläder anställning vid hofvet befordras till sådan chefspost, afgår han
alltså i sammanhang därmed från hofanställningen. Äfven i öfrigt före¬
kommer redan nu endast i mvcket få fall förening af hof- och militär¬
tjänst.
19
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
Utskottet, som ansluter sig till Andra Kammarens förut gjorda ut¬
talanden i frågan, anser emellertid önskvärdt, att officer i tjänst med lön
å stat, icke till beställning vid hofvet nämnes eller till något slags hof-
tjänstgöring användes.
Sammanfattas innehållet af det ofvan anförda, sä skulle enligt ut¬
skottets mening, vid utfärdandet af förändrade föreskrifter för upprättande
af förslag till utnämningar och befordringar inom armén, hvarom Riks¬
dagen borde i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, företrädesvis följande
grundsatser komma att tillämpas:
1. Underofficer, som ådagalagt framstående duglighet, borde oftare
än som nu sker befordras till officer.
2. Befordran inom kompaniofficersgraderna borde i regeln ske i tur
inom hvarje regemente för sig; undantagsvis — vid befordran till kapten
af andra klass — i samband med transport till annat regemente inom
truppslaget. Uppflyttning från lägre till högre löneklass, häri äfven in-
räknadt befordran från underlöjtnant till löjtnant, borde inom subaltern-
officersgraderna för sig och kaptens-(iyttmästare-)graden för sig, ske efter
tjänsterang inom truppslaget.
3. Officer, som önskar afgå ur tjänsten före den nu bestämda pen¬
sionsåldern, borde under vissa vilkor kunna erhålla rätt till pension, af-
passad efter den kortare tjänstetiden.
4. Gällande föreskrifter angående förslag till befordran till regements-
officersgraderna borde bringas till öfverensstämmelse med stadgandet i §
28 regeringsformen. Bestämmelserna angående förslag till befordran från
kapten till major borde ändras till närmare öfverensstämmelse med nu
gällande motsvarande föreskrifter angående befordran till öfverstelöjtnant.
Förslag till befordran till regementsofficersgraderna eller yttrande öfver
sådant förslag borde i vissa fall afgifvas af ett något större antal personer
än som för närvarande sker.
5. Befordringslistor borde årligen upprättas, upptagande de personer,
som äro till befordran till regementsofficersgraderna förtjänte och skicklige,
och livilka under året kunna tänkas ifrågakomma till sådan befordran.
6. Vissa befordringsterminer borde bestämmas.
7. Officer i tjänst med lön å stat borde icke till beställning vid bofvet
nämnas eller till något slags hoftjänstgöring användas.
Under åberopande af det sålunda anförda, får utskottet hemställa,
20
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
att Andra Kammaren för sin del besluter, att Riks¬
dagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, hvilka för¬
ändrade föreskrifter om grunderna för upprättande af
förslag till utnämningar och befordringar inom armén
böra gifvas i det syfte och enligt de hufvudgrunder,
som ofvan angifvits.
Stockholm den 3 mars 1903.
På utskottets vägnar:
K. H. Gez. von SCHÉELE.
Stockholm, Ivar Haeggströms boktryckeri A. B., 1903