Statsutskottets Utlåtande N:o 59.
21
N:o 59.
Ank. till Itiksd. kansli den 24 april 1903, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt förslag om eftergifvande af
staten tillkommande s. k. öfverränta å de till Hultsfred
— Vesterviks och Vestervik—Åtvidaberg—Bersbo järn¬
vägsaktiebolag utlämnade statslån. (R. A.)
I en af herr A. H. Hammarskjöld m. fl. inom Andra Kammaren
väckt, till statsutskottet för förberedande behandling remitterad motion
(n:o 71) har föreslagits, att Riksdagen måtte medgifva, att från och
med detta år ingen öfverränta må utkräfvas å de till Hultsfred—Väster¬
viks och Västervik—Åtvidaberg—Bersbo järnvägar lämnade statslån
eller, om detta ej i sin helhet kunde bifallas, att åtminstone öfverrän-
torna å oguldna räntor måtte bortfalla.
Enligt hvad motionärerna erinrat, har Hultsfred—Västerviks järn¬
vägsaktiebolag erhållit ett statslån å 1,750,000 kronor och Västervik—
Åtvidaberg—Bersbo järnvägsaktiebolag ett dylikt lån å 1,865,000 kro¬
nor. Å dessa lån skall erläggas en annuitet af 5 procent å ursprung¬
liga försträckningsbeloppet, af hvilken annuitet först godtgöres ränta
efter 472 procent å oguldet kapitalbelopp och återstoden skall utgöra
afbetalning därå. Men därjämte har, såsom af motionärerna påpekats,
i de kontrakt, som af styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader,
å Kungl. Maj:ts och kronans vägnar, afslutats med låntagande bolagen,
stadgats, att, därest förfallet inbetalningsbelopp icke blefve i föreskrif-
ven ordning erlagdt, låntagaren skulle därå gälda 6 procent årlig ränta.
Då järnvägsbolagen under många år icke kunnat i rätt tid erlägga för¬
22
Statsutskottets Utlåtande N:o 59.
fallna annuiteter, hade — yttra motionärerna — på grund af nu an¬
förda bestämmelse i straffräntor, äfven benämnda öfverräntor, utkräfts
betydande belopp, hvarom i motionen närmare uppgifter meddelas.
Slutligen hafva motionärerna yttrat:
»Det är möjligt, att ingenting kan invändas mot att öfverränta
erlägges på fördröjd kapitalafbetalning, men det synes hvarken rätt
eller billigt, att staten kräfver ränta på ränta, då sådant enligt lag är den
enskilde förbjudet. Då kommuner och enskilde offrat stora belopp för
tillkomsten af dessa för orten nödvändiga järnvägar, och Kalmar läns
norra landsting, på grund af att det vid järnvägarnes byggande iklädt
sig garanti för annuiteterna å två obligationslån, årligen får tillsläppa
omkring 25,000 kronor, synes det hårdt, att staten, som på dessa före¬
tag icke offrat någonting, skall utkräfva straffräntor, som ytterligare
försvåra järnvägsförvaltningarnes sträfvan att fullgöra sina förbindelser.»
På derom gjord anhållan hafva fullmäktige i riksgäldskontoret den
19 sistlidne februari till statsutskottet afgifvit yttrande öfver ifråga¬
varande motion.
I detta yttrande hafva fullmäktige bland annat upplyst, att om-
förmälda två bolags ställning till staten under de senare åren på det
hela ej oväsentligt förbättrats. Dessa bolag, som hade gemensam för¬
valtning och syntes vara ekonomiskt beroende af hvarandra, hade näm¬
ligen vid 1896 års början en förfallen skuld till riksgäldskontoret af
sammanlagdt 298,062 kronor 40 öre, men vid början af innevarande år
utgjorde denna skuld endast 185,684 kronor 49 öre.
Beträffande själfva motionen hafva fullmäktige anfört följande:
»Fullmäktige få till en början erinra, att för samtliga från riks¬
gäldskontoret utlemnade lån till enskilda järnvägsanläggningar blifvit
stadgadt, att, därest till betalning förfallet belopp icke i föreskrifven
ordning erlägges, låntagaren skall därå gälda viss årlig ränta, intilldess
samma belopp blifvit behörigen inbetaldt. Denna s. k. straff- eller
öfverränta, som förr i regel var bestämd till 6 procent för år — såsom
ock från början varit förhållandet med de nu ifrågavarande, från 1876
års lånefond utbetalda lånen till Hultsfred—Vesterviks och Vestervik—
Åtvidaberg—Bersbo järnvägsaktiebolag — beräknas numera, enligt Riks¬
dagens beslut, alltsedan början af år 1898 för alla järnvägslån efter 5
procent för år. Berörda straffränta är afsedd å ena sidan att bereda
staten godtgörelse för uteblifvandet af en påräknad inkomst, å andra
sidan att utgöra ett band på gäldenären att ej med förbigående af
främste fordringsegaren, staten, betala skulder till andra borgenärer.
Statsutskottets Utlåtande N:o 59.
23
Ur båda dessa synpunkter är enligt fullmäktiges mening den nu före-
skrifna straffräntan för lånen till enskilda järnvägsanläggningar af
verkligt behof påkallad; och liksom kypoteksföreningar m. fl. allmänna
låneinrättningar på grund af särskilda författningar utkräfva dylik ränta
å förfallna annuiteter, synes ock staten böra på detta sätt tillvarataga
sina intressen. För att det med straffräntan åsyftade ändamål skall
kunna i någon afsevärd grad vinnas, är det uppenbarligen nödvändigt,
att denna ränta beräknas på hela den förfallna annuiteten och ej, så¬
som af motionärerna anses mera befogadt, allenast på den i annuiteten
ingående kapitalafbetalningen. Vid amorteringslån af det slag, som nu
är i fråga, utgöras nämligen annuiteterna under nära tre fjärdedelar af
löpetiden till största delen af upplupen ränta.
Med hänsyn till den fördel, som enligt fullmäktiges mening i flera
fall torde beredas staten genom det för järnvägslånen gällande stad¬
gandet om straffränta å förfallna inbetalningsbelopp, synes det full¬
mäktige ingalunda vara tillrådligt att för ett eller annat järnvägsbolag
eftergifva denna bestämmelses tillämpning. En sådan eftergift skulle
nämligen med säkerhet från andra håll framkalla anspråk på liknande
förmån och göra det svårt om icke omöjligt att såsom regel bibehålla
berörda stadgande. Denna omständighet innefattar för fullmäktige ett
fullt afgörande skäl att afstyrka förevarande motion.»
Under åberopande af hvad fullmäktige sålunda anfört får utskottet,
som till alla delar instämmer i den af fullmäktige uttalade mening i
ämnet, hemställa,
att ifrågavarande motion icke må till någon Riks¬
dagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 24 april 1903.
På statsutskottets vägnar:
CHR. LUNDEBERG.
Reservation
o
af herr A. IT. Hammarskjöld.