Lagutskottets Utlåtande N:o 7.
1
N:o 7.
Ank. till Riksd. kansli den 5 februari 1903, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändring af
§ 121 i stadgan om skiftesverket i riket.
I en inom Första Kammaren afgifven motion, n:o 23, hvilken
blifvit till lagutskottet hänvisad, har herr af Ekenstam anfört följande.
»Skiftesstadgans § 121 är af följande lydelse:
»Ordföranden före protokollet vid ägodelningsrättens samman¬
träden; och sedan detsamma, jämte beslutet, blifvit justeradt samt ge¬
nom ordförandens och ledamöternas påskrifter godkändt, underteckne
ordföranden, å rättens vägnar, utgående expeditionen.»
Det lider intet tvifvel, att denna paragraf tillkommit i bästa
afsikt för att tillförsäkra vederbörande ett så korrekt protokoll som
möjligt. Men den kontroll på ordförandens protokollsföring, som här¬
igenom åsyftas, skall vid närmare granskning visa sig långt ifrån
effektiv. Ty i allmänhet är ju vid förrättningar af något omfång ord¬
förandens protokoll icke färdigt vid förrättningens slut. Förrättningen
afslutas, utslag afkunnas och rättens ledamöter åtskiljas, hvarefter ord¬
föranden å sin ämbetslokal, kanske långt från förrättuingsstället, upp¬
sätter protokollet. Den utgående expeditionen skall sedermera inom
mycket kort tid stå vederbörande till buds, hvadan i 99 fall af 100
det får utskrifvas från konceptprotokollet, därå ägodelningsrättsleda-
möternas namn ännu icke finnas. Och någon skada eller olägenhet
har nog icke visat sig häraf. Likaväl som ordföranden i häradsrätten
ensam underskrifver och ansvarar för domboken, likaväl torde man
Bih. till Riksd. Prof. 1903. 7 Sami. 4 Häft. (N:o 7). 1
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 7.
kunna anförtro sådant åt ordföranden i ägodelningsrätten med afseende
på det där förda protokollet.
Det kunde synas, att, då den ofvan angifna praxis — att nämligen
ledamöterna först under en senare period, då utgående expeditionen
är utlämnad, underskrifva protokollet — ej visat sig medföra olägen¬
heter, det ej skulle vara skäl att vidare rifva i denna sak. Sådan är
emellertid icke min uppfattning. Ty antingen skall lagbudet, sådant
det finnes, efterlefvas, eller ock skall det lämpas efter omständig¬
heterna och praxis.
Skulle man söka upplifva lagbudet sådant det nu finnes, torde
det vara tydligt, att kostnaderna för alla förrättningar komma att ökas.
Ty det åligger då ordföranden att stanna å förrättoiDgsstället, till dess
han finge protokollet klart, hvarpå utslag kunde afkunnas och hand¬
lingen af ordföranden jämte ledamöterna undertecknas. Med litet er¬
farenhet skall man snart inse, att, om t. ex. nu efter en veckas arbeten
med besiktningar och värderingar rätten kan på den åttonde dagen
afkunna sitt utslag sådant, ifall protokollet jämväl skall föreligga fär¬
digt och jämte utslaget vara så uppsatt, att det i den formen kan för
framtiden bevaras, rätten icke kan åtskiljas förrän på den tolfte dagen.
Har protokollet verkligen genom denna behandling vunnit i tillförlit¬
lighet, då må den kostnaden anses vara väl använd. Men om så icke
är, då är kostnaden bortkastad utan nytta. Och jag tror icke, att
någon, med hänvisning till faktiska förhållanden, kan > visa, att proto¬
kollet måste blifva bättre.
Ändras åter lagbudet i enlighet med en praxis, som i intet af¬
seende visat sig vara skadlig eller olämplig, vinnes därmed, att dels
ingen ägodelningsrättsledamot af för långt gången samvetsgrannhet
nekar att underskrifva ett protokoll, som han icke begriper, dels ock
att ordföranden slipper ett ofta ganska omfattande besvär att få sina
protokoll underskrifna af ledamöterna, samt att kostnaderna för del-
ägarne icke behöfva ökas utöfver hvad som nu förekommer.
Jag tager mig därför friheten hemställa, att Riksdagen ville för
sin del besluta, att § 121 i skiftesstadgan den 9 november 1866 skall
erhålla ungefär följande lydelse:
»Ordföranden före och underteckne protokollet vid ägodelnings-
rättens sammanträden samt underskrifve å rättens vägnar utgående
expeditionen.»
eller den i hufvudsak härmed varande lydelse, som lagutskottet
kan finna lämpligare föreslå.
B
Lagutskottets Utlåtande N:o 7.
Enligt 2 kap. 6 § rättegångsbalken underskrifves häradsrätts
dombok endast af rättens ordförande, häradshöfdingen. Rådstufvurätts
dombok däremot skall jämlikt 6 kap. 5 § samma balk undertecknas
af alla, som i rätten sitta, och likaså skall enligt det lagrum, hvarom
i förevarande motion är fråga, ägodelningsrätts protokoll godkännas
genom såväl ordförandens som ledamöternas påskrifter. Den skiljaktig¬
het, som i detta hänseende förefinnes mellan häradsrätt och öfrig;» före-
nämnda rätter, äger sin naturliga förklaring i den olika ställning, rättens
ordförande och andra ledamöter intaga till hvarandra i de särskilda
underrätterna. Medan sålunda i häradsrätt nämnden endast, om den
är enhällig, kan göra sin mening gällande mot häradshöfdingen, hvilken
i regel bestämmer rättens beslut och därför äfven ensam ansvarar för
detsamma, äro samtlige ledamöter i rådstufvurätt och ägodelningsrätt
lika delaktiga i ärendenas afgörande och ansvaret för de beslut, som
fattas.
Det torde icke böra förnekas, att förenämnda bestämmelse rörande
underskriften af ägodelningsrätts protokoll stundom i tillämpningen med¬
för vissa svårigheter, särskilt med hänsyn därtill, att, enligt hvad
i berörda paragraf af skiftesstadgan vidare föreskrifves, rättens beslut icke
får expedieras, innan ledamöterna i rätten underskrift protokollet, samt
den tid, inom hvilken sådan underskrift lagligen skall vara verkställd,
alltså är ganska begränsad. Lagutskottet föreställer sig dock, att dessa
svårigheter i allmänhet icke äro af någon större betydenhet. Ofta
lära nämligen de ärenden, som af ägodelningsrätt handläggas, vara
sådana, att det icke möter något verkligt hinder, att protokollet upp-
sättes och underskrifves före afslutandet af rättens sammanträde, och
i de fall, då sådant på grund af ärendenas vidlyftiga eller svåra be¬
skaffenhet icke lämpligen eller utan stor tidsutdräkt låter sig göra,
torde dock i regel möjlighet förefinnas att sedermera före tiden för
beslutets expedierande bereda ledamöterna tillfälle att underskrifva proto¬
kollet, utan att några större kostnader eller annan afsevärd olägenhet
behöfva att däraf förorsakas. De skäl, som kunna tala till förmån för
motionärens framställning, synas därför utskottet icke vara af den vikt,
att de böra, på sätt motionären nu föreslagit, föranleda rubbning i en be¬
stämmelse, hvilken är ett principiellt riktigt uttryck för lekmannaelemen-
tets ställning i egodelningsrätterna och i någon mån torde ingifva allmän¬
heten ökadt förtroende för ärendenas handläggning vid dessa domstolar.
Ej heller har, såvida utskottet har sig bekant, någon önskan om ändring
i förevarande bestämmelse försports bland dem, hvilka väl företrädesvis
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 7.
skulle hafva drabbats af de olägenheter, som ansetts vara förbundna
med tillämpningen af densamma.
Utskottet föranlåtes alltså hemställa,
att ifrågavarande motion icke må af Riksdagen
bifallas.
Stockholm den 5 februari 1903.
På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.
Reservationer:
af herr Hasselrot;
af herrar Gustaf Andersson, Leman, Bandqvist, A. G. Andersson och
Lundberg, hvilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till motionen.
Herr Hedenstierna har begärt få antecknadt, att han icke deltagit
i ärendets behandling inom utskottet.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1903.