Lagutskottets tillåtande N:o b.
1
N:o 5.
Ank. till Riksd. kansli den 5 februari 1903, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
May.t angående ändrade bestämmelser rörande bokförings¬
skyldighet.
Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 2, har herr E. O. V. Wavrinsky anfört följande:
»I motion n:o 2 inom Andra Kammaren upptog jag i fjol till förnyadt
öfvervägande ett ärende, som jag året förut haft tillfälle draga under Riks¬
dagens pröfning, ej utan framgång, nämligen frågan om noggrannare be¬
stämmelser rörande bokföringsskyldighet. Andra Kammarens fjärde tillfälliga
utskott hade år 1901 i sitt utlåtande öfver mitt skrifvelseförslag, n:o 17,
funnit, att bestämmelserna i § 2 af 1855 års förordning angående handels-
böcker och handelsräkningar »ej längre kunde anses i allo tidsenliga, utan
att de böra i vissa delar lämpas efter nu rådande förhållanden, såvida det
syfte, man genom nämnda förordning ville uppnå, skall kunna i afsedd
grad vinnas». Efter en replik af herr Carl Persson i Stallerlmlt, hvilken
af utskottets ordförande besvarades, godkände kammaren utskottets upp¬
fattning. Första Kammarens andra tillfälliga utskott fann »industriens och
näringarnas utveckling möjligen påkalla någon 'modifikation’ af förordnin¬
gen», men då behandlingen af fråga härom syntes utskottet böra äga rum
i annan ordning än genom tillfälligt utskott, afstyrkte utskottet ett bifall
till medkammarens beslut, och frågan föll.
tUh. till liiksd. Vrål. 1909. 7 Sami. 2 Höft. (N:o ■r>.)
1
2
Lagutskottels Utlåtande N:o 5.
T fjol behandlades ärendet af lagutskottet, som hemställde, »att Riks¬
dagen måtte, i anledning af förevarande motion, i skrifvelse till Ivungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande, om och
i hvad mån gällande bestämmelser angående utsträckningen af skyldigheten
att föra handelsböcker kunna erfordra utvidgning eller förtydligande, samt
för Riksdagen framlägga förslag till de lagbestämmelser, hvartill förhål¬
landena kunna anses föranleda». Som motivering härför anförde utskottet:
Gällande lagstiftning angående bokföringsskyldighet torde, åtminstone
i den mån densamma afser enskilda personer, kunna sägas hvila på den
uppfattningen, att dylik skyldighet bör åligga dem, hvilka på grund af
beskaffenheten utaf deras verksamhet kunna antagas behöfva i någon större
utsträckning anlita krediten. Det allmänna förtroendet är en grundval
för omsättningen, och skydd mot missbruk af detta förtroende är därför
ett viktigt samhällsintresse. En förutsättning för beredande af sådant skydd
är emellertid, att, då en näringsidkare kommer på obestånd och måste
inställa sina betalningar, tillfälle gifves att inhämta tillförlitlig och full¬
ständig upplysning, huru han begagnat det honom lämnade förtroendet,
samt hvad anledningen är till det obestånd han iråkat. Då ordentligt och
ändamålsenligt förda handelsböcker i detta hänseende bereda den säkraste
kännedomen, är bokföring öfver rörelsen för näringsidkaren eu skyldighet
ej blott mot honom själf, utan äfven mot det allmänna.
Denna åskådning synes utskottet riktigt angifva de allmänna gränser,
inom hvilka bokföringstvång är berättigadt, men utanför hvilka detsamma
icke bör sträckas. — — — — — — — — — — — — — — — —
Utskottet, som ansluter sig till den uppfattning, på hvilken gällande
lagstiftning i förevarande ämne är byggd, tinner, i likhet med motionären,
anmärkningar i vissa hänseenden kunna framställas mot det sätt, hvarpå
denna uppfattning för det närvarande är genomförd. Af hvad utskottet
ofvan anfört om syftet med bokföringsskyldigheten torde framgå, att detta
syfte skulle bäst tillgodoses därigenom, att dylik skyldighet ålades dem,
hvilka drifva rörelse af större omfattning, oafsedt den yrkesställning de i
öfrigt intoge. En föreskrift af detta innehåll torde dock knappast kunna
blifva af tillräcklig tydlighet och bestämdhet, och det har därför ansetts
nödigt att närmare angifva de slag af näringsidkare, hvilka bokföring
aligger. Den uppräkning af särskilda yrken, som 2 § af ifrågavarande
förordning i detta ändamål innehåller, lärer emellertid på grund af de
ändrade förhållanden, som uppstått efter tiden för förordningens tillkomst,
numera vara i viss mån föråldrad och ofullständig. 7 densamma upptages
nämligen icke en del näringar, hvilka i våra dagar ofta bedrifvas i sä stor
omfattning, att bokföringsskyldighet borde förefinnas. Motionären har i så-
Lagutskottets Utlåtande N:o 5. o
dant afseende omförmält några exempel, och äfven andra dylika torde
kunna anföras. Det synes därför vara lämpligt och behöfligt, att nämnda
bestämmelser underkastas ompröfning i ändamål, att förutom nu uppräk¬
nade näringsgrenar jämväl andra, som kunna anses med hänsyn till be¬
tydelse för affärslilvet vara med (lem likställda, matte, i den man de ut-
öfvas i älskvärd omfattning, få sig ålagd skyldighet att föra handelsböcker.
Att, liksom jordbruket, de näringar, hvilka med jordbruket samman¬
hänga, äro fvitagna från bokföring splikt, synes utskottet i iktigt, men bestäm¬
melsen härom, sådan den för närvarande är affattad, lärer i tillämpningen
hafva gifvit anledning till skiljaktiga åsikter angående frågan, hvilka nä¬
ringar i förekommande fall böra anses pa sådan grund vara undantagna.
Stadgandets mening torde vara, att undantaget afser endast sådana närin¬
gar, hvilka utgöra verkliga binäringar. År däremot eu näring i och för
sig af den beskaffenhet och omfattning, att den är hänförlig under be¬
stämmelserna om bokföringsskyldighet, torde dylik skyldighet böra åligga
näringsidkaren, äfven om näringen står i närmare eller fjärmare samband
med jordbruk. Att med bestämdhet angifva gränsen härutinnnn lärer
möta synnerliga svårigheter, men det torde i allt fall förtjäna att tagas
under öfvervägande, huruvida ett förtydligande skulle kunna åstadkommas
och enhet i rättstillämpningen därigenom vinnas.
Och utskottet tillägger, att en revision af^ bestämmelserna i ämnet i
syfte att gifva desamma en tydligare och mer tidsenlig affattning jämväl i
andra afseenden torde kunna icke utan skäl ifrågasättas.
Efter detta skulle man hafva väntat, att utskottet hemställt om en
revision af 1855 års förordning i berörda hänseenden. Men utskottet
hemställer endast, att Kungi. Maj:t ville taga i. öfvervägande, om och i
hvad mån en sådan revision bör äga rum. Vid ärendets behandling i
Första Kammaren framhöll herr Oscar Almgren »önskvärdheten af att vid
frågans behandling Kungl. Maj:t äfven måtte taga i öfvervägande, huruvida
icke några bestämmelser borde utfärdas angående de slag af handelsböcker,
som erfordras i det ena (dier det andra afseendet, samt huruvida icke
någon revision af stadgandena rörande dagbok, inventariebok oeh brefbok
borde komma till stånd», hvarefter kammaren biföll utskottets hemställan.
Samma framställning som herr Almgren hade jag gjort i min motion, n:o
2, till 1901 års Riksdag, men utskottet i Andra Kammaren, som behandlade
motionen, delade icke den uppfattning jag i detta hänseende sökt göra
gällande, att den lagstadgade bokföringens beskaffenhet skulle tarfva revi¬
dering. Utskottet åberopade för sin afvikande mening lagutskottets vid
1853—54 års riksdag betänkande n:o 49, hvari liknande påståenden be¬
mötas. Ehuru jag icke häraf kunnat öfvertygas om anspråkets oberättigande,
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 5.
hav jag dock låtit denna del af frågan, hvilken faller under § 3 af mera-
nämnda förordning, anstå, såsom mindre viktig. Jag instämmer likvisst
med herr Almgren uti hans uttalande af önskvärdheten, att äfven denna
paragraf blefve underkastad revidering.
Vid föredragning i Andra Kammaren af lagutskottets 1902 utlåtande
upptog herr Carl Persson i Stallerhult detsamma till gendrifvande. Han
fann utskottets skrifvelseförslag hållet i sväfvande ordalag. Hvad utskottets
»kläm» vidkommer, kan detta omdöme hafva något fog för sig, ehuru
däri icke behöfde ligga skäl till utslag, då motiveringen tydligt och klart
uppdrog frågans gränser och innebörd och framhöll grunderna för den
begärda revisionen. Herr Persson fann äfven mitt yrkande i motionen
om utredning, hvilka noggrannare bestämmelser angående bokföringsskyl¬
dighet äro af utvecklingen påkallade, vara affattad i »nästan lika sväfvande
ordalag». Hvad i mina ordalag är »sväfvande» har jag mycket svårt att
fatta. Att jag icke verkställt fullständig utredning om hvilka affärs- eller
industrigrenar böra under lagen i fråga inrymmas, det torde ursäktas mig.
Jag skyr ej arbete och utredningar på egen hand, men i detta fall saknar
jag material för en tillförlitlig utredning och pröfning af frågans alla
detaljer. Det kan ju också ifrågasättas, huruvida ett uppräknande af de
yrken, som skola falla under lagen, är det lämpligaste tillvägagångssättet
vid denna lagstiftning och om icke ett tydligare uppdragande af gränserna
i lagens paragraf vore ändamålsenligare och på samma gång betryggande.
I ögonen fallande, alldeles påtagliga brister i lagen har jag, med instäm¬
mande af två utskott och i fjol af den Första Kammaren, ådagalagt. Det
må vara nog från min sida, för att jag skall vara berättigad att begära
en revision, då arten och omfattningen af denna revision angifvas. Att
så störa affärsföretag som trävarurörelsen, grufdriften, bergsmannahand-
teringen, hotell- och restanrationsaffärerna ej höra hemma under lagen om
bokföringsplikt, synes minst sagdt oegentligt. Inträffar en betalnings-
inställelse i dessa branscher, äro borgenärerna ej berättigade att fordra
framläggande af räkenskapsböcker för bedömande af ställningen, under det
att denna fordran vid samma förhållande ställes på andra affärsrörelser,
ofta af mycket mindre omfattning, där krediten i mycket ringare utsträck¬
ning anlitas. År icke denna olikhet inför lagen en oförsvarlig orättvisa?
Dessa omständigheter gifva ofta tillfälle till bittra reflexioner, ehuru all¬
mänhetens uppmärksamhet endast undantagsvis riktas därpå. Eu färsk
påminnelse därom hade vi dock nyligen i Stockholm, då skådespelarne vid
Olympiateatern stodo rättslösa vid den krasch, som där inträffade. Den
utveckling, teaterverksamheten tagit, ställer densamma ofta i nivå med
ganska stora affärsrörelser. I dessa är det allmänna förtroendet en grund¬
5
Lagutskottets Utlåtande N:o 5.
val, och skydd mot missbruk af detta förtroende är därför ett viktigt
samhällsintresse, påpekar lagutskottet. Men hur skall detta förtroende
komma teaterverksamheten till godo, om för skådespelarne och i öfrigt dem,
som till teaterföretagen bidraga med att lämna kredit, vid inträffad t obe¬
stånd hos företagets ansvarige ledare icke tillfälle gifves att inhämta till¬
förlitliga och fullständiga upplysningar, huru denne tillvaratagit företagets
intressen och handskats med krediten. Det bör icke lida något tvifvel, att
den affärsmässiga teaterrörelsen bör inrymmas under lagen om bokförings-
plikt.»
Efter att vidare hafva erinrat om, att förbemälde ledamot af Andra
Kammaren vid frågans behandling därstädes nästlidet år hemställt till
kammaren, huruvida icke de största falsarierna och oegentligheterna be-
ginges af dem, som vore skyldiga att föra böcker och kunniga däri, samt
uttalat den förmodan, att de, som icke kunna föra böcker, icke eller åt¬
minstone endast i mycket sällsynta fall göra sig skyldiga till dylika för¬
seelser, fortsätter motionären sålunda:
»Hvad vet talaren i det stora hela beträffande huru många och huru
stora »falsarier och oegentligheter», som begås, samt af hvilka de begås?
Denna fråga är betydligt mera komplicerad, än talaren tycks föreställa
sig, och undandrager sig till allra största delen ett tillförlitligt bedömande.
Om frågan inskränkes till hvad som rör oredligt förfarande mot borgenärer,
så ligger det i sakens natur, att de fall, då bokföringspliktige därtill gjort
sig skyldige, lättast kunna iakttagas, emedan det just är ur räkenskaperna,
som bevismaterialet mot dem hämtas. De, som ej äro bokföringspliktige,
undgå i regeln ansvarspåföljd. Talaren tror, att de, som icke kunna föra
böcker, icke begå falsarier och oegentligheter, att dessa brott egentligen
begås af dem, som äro skyldiga att föra handelsböcker och kunniga däri.
I redbarhetens intresse vore det då väl bäst att förbjuda allt förande af
räkenskaper.
För att något belysa frågan skall jag be att från min erfarenhet fä
lämna några uppgifter beträffande de falsarier och oegentligheter, som
kunna föras under rubriken förskingring af anförtrodd egendom. Ur
några dagliga stockholmstidningar har jag samlat alla notiser i fråga, som
jag kunnat finna. Jämför jag deras antal med antalet fall, då under
motsvarande tider försäkringsbolaget Tre Kronor haft att på grund åt
redovisningsgaranti träda emellan, ocli tillser, huru ofta de senare fallen
återfinnas i notiserna, kommer jag för de tre sistförflutna åren till föl¬
jande resultat:
6
Lagutskottets Utlåtande N:o 5.
1900 1901 1902
Antal förskingringar enligt notiserna.................................... 48 76 108
Antal fall, då Tre Kronor fått träda emellan, hvilka åter¬
finnas bland notiserna .................................................. 2 6 4
Antal fall, då Tre Kronor fått träda emellan, hvilka ej
återfinnas bland notiserna ............................................. 41 42 51
Af landets redovisningsskyldige är det emellertid endast ett ringa
antal, som ställer bolagets garanti; de flesta affordras ej säkerhet, och då
sådan måste ställas, erhålles vanligast borgen af privatpersoner. Likvisst
är det, som synes, ett 50-tal fall årligen, då »Tre Kronor» har att träda
emellan utan att det kommer till offentligheten. Häraf framgår väl med
all möjlig tydlighet, att de allra flesta oegentligheter af detta slag aldrig
blifva allmänt kända — de tystas ner, bristen täckes af anförvanter, eller
också tinnes ingen som helst godtgörelse att få. Och bland dessa för
allmänheten okända fall hos »Tre Kronor» är det endast ett mindretal,
som hänför sig till personer, hvilka varit skyldiga att föra räkenskapsböcker.
Till sist utbrister herr Persson: »Nu synes motionären anse, och jag
tror, att äfven lagutskottet har den åsikten — att inga andra än de, som
äro skyldiga att föra böcker, föra sådana. Men det finnes tusen och åter
tusen, som icke äro skyldiga att föra böcker, men som i alla fall föra
sådana för sin affär och sin rörelse.»
Nej, det anser jag alldeles icke, och den åsikten har nog ej heller
utskottet; huruvida de äro »tusen och åter tusen», därom skall jag ej
yttra mig. Men vore det också tusentals, hvartill gagnar det vid en
betalningsinställelse, om de ej äro skyldiga förete räkenskapsböcker? Och
om de verkligen äro så många, som, utan att vara skyldiga därtill, än¬
dock föra liandelsböcker, så kommer ju en utsträckning till dem af bok-
föringsplikten oj att verka såsom någon tunga. Hur jag ser saken, äro
de invändningar, den ärade talaren på västgötabänken framkastade, be¬
tydelselösa och vilseledande, ägnade att bortskymma frågans verkliga inne¬
börd. På sådana grunder bör väl frågan icke falla!
Den utsträckning, kreditsystemet i vårt land tagit, gör behofvet af
skydd mot denna kredits missbruk hos oss allmännare kändt än i många
andra länder. Det är därför denna fråga ej är så »oskyldig», som lag¬
utskottets målsman vid ärendets behandling i Andra Kammaren tycktes
förmena.
Åberopande mina föregående motioner i ämnet, n:o 2 1901 och n:o 2
1902, samt mitt anförande vid ärendets föredragning i kammaren sist¬
nämnda år, tillåter jag mig att till förnyad pröfning ånyo hemställa, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t
7
Lagutskottets Utlåtande N:o 5.
täcktes taga under öfvervägande, huru, genom utvidgning eller förtyd¬
ligande af gällande bestämmelser angående utsträckningen af skyldigheten
att föra handelsböcker, den olikhet inför lagen, som nu råder med afseende
på denna skyldighet, må undanröjas.»
Såsom framgår af lagutskottets utlåtande i frågan vid nästlidet års
riksdag, hvilket. utlåtande motionären här ofvan till större delen återgifvit,
anslöt sig utskottet då i hufvudsak till motionärens uppfattning om be-
hofvet däraf, att gällande bestämmelser angående skyldigheten att föra
handelsböcker blefve föremål för omarbetning eller förtydligande. Nu¬
varande lagutskott intager väsentligen samma ståndpunkt och håller sålunda
före, att lagstiftningen i ämnet visserligen hvilar på en riktig grundåskåd¬
ning, men att däremot befogade anmärkningar i flera hänseenden kunna
framställas mot det sätt, hvarpå denna åskådning är genomförd. Särskildt
synes det utskottet otvifvelaktigt, att den i 2 § af förordningen angående
handelsböcker och handelsräkningar den 4 maj 1855 förekommande upp¬
räkningen af de näringsidkare, hvilka bokföringsplikt åligger, numera är
föråldrad och otillfredsställande. Åtskilliga andra näringar än de i nämnda
paragraf omförmälda bedrifvas nämligen i våra dagar i så stor omfattning, att
dylik skyldighet borde för dem förefinnas. Å andra sidan torde det kunna
ifrågasättas, huruvida samtliga de i paragrafen angifna yrken städse äro
af den betydelse för affärslifvet eller utöfvas i den omfattning, att förandet
af handelsböcker bör vara ovillkorligen och utan undantag påbjudet.
Äfven denna senare fråga lärer förtjäna att tagas under öfvervägande vid
en blifvande revision af bestämmelserna i ämnet.
Utskottet anser sig vidare böra framhålla, att utskottet, i likhet med
nästlidet års lagutskott, icke finner lämpligt eller behöfligt, att, såsom
motionären i sin förra året afgifna motion särskildt föreslog, bokförings¬
plikt skulle åläggas hvar och en, som till förvaltning mottoge annans
egendom. Likaledes instämmer utskottet i den af nästlidet års lagutskott
uttalade uppfattningen, att utöfvare af de näringar, hvilka sammanhänga
med jordbruket, icke böra få sig ålagd förpliktelse att föra handelsböcker
i andra fall, än då dessa näringar i och för sig äro af den beskaffenhet
och omfattning, att de allmänna bestämmelserna om bokföringsskyldighet
äro å dem tillämpliga.
Under åberopande af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,
att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande
motion, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
8
Lagutskottets Vtlätande N:o 5.
Maj:t täcktes taga under öfvervägande, i hvad mån
gällande bestämmelser angående skyldighet att föra
handelsböcker kunna erfordra utvidgning eller förtydli¬
gande, samt för Riksdagen framlägga förslag till de
lagbestämmelser, hvartill förhållandena kunna anses för¬
anleda.
Stockholm den 5 februari 1903.
På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.
Stockholm, Ivar Hssggstiöms Boktryckeri A. B., 1903.