Lagutskottets Utlåtande N:o 43.
1
N:o 43.
Ank. till K i k«l. kansli den 17 mars 1903 kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändrade bestäm¬
melser om exekutiv försäljning af fastighet.
Till förberedande behandling af lagutskottet har hänvisats en inom
första Kammaren väckt motion, n:o 19, i hvilken herr Leman anfört
följande:
»Vid 1896 års riksdag väckte jag motion angående skrifvelse till
Konungen med begäran om framläggande af förslag till ändrade bestäm¬
melser om exekutiv försäljning af fastighet in. in.
Motionen var af följande lydelse:
»Ehuru det visserligen är sant, att det betryck, hvarunder jordbruks¬
näringen under en följd af år lidit och fortfarande lider, ej lärer kunna
helt och hållet afhjälpas genom ändringar i kreditlagstiftningen, så torde
dock, å andra sidan, ej kunna förnekas, att genom vissa ändringar i
nämnda lagstiftning, särskildt i hvad denna angår exekutiv försäljning
af fastighet, samma betryck bör kunna i åtskilliga afseenden lindras'.
Enligt nu gällande rättssystem utgör utmätning och däraf föranledd
försäljning af fast egendom en specialkonkurs öfver fastigheten, hvilken
måste försäljas och öfvergå till annan ägare, äfven om den vid auktionen
högst bjudna köpeskillingen ej förslår till betäckande af ens den ringaste
del utaf utmätningssökandens fordran. Genom bär omförmälda, i gällande
lag (5 kapitlet utsökningslagen och 30 § i kungl. förordningen angående
inteckning i fast egendom den 16 juni 1875) stadgade förfaringssätt vållas,
liih. till Riksd. Prof. 1,903. 7 Samt. 36 Haft. (N:o 43). 1
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 43.
på sätt jag skall tillåta mig här nedan i korthet utveckla, särskildt för
ägare af jordbruksfastigheter, åtminstone tvenne väsentliga olägenheter,
hvilka torde böra och kunna afhjälpas. Den ena olägenheten är den, att
tillfälle för ägare af jordbruksfastighet att, mot säkerhet af inteckning i
fastigheten, erhålla penningförsträckning mot skälig ränta ofta försvåras,
ja stundom till och med omöjliggöres; den andra är den, att mången
ägare af jordbruksfastighet kan få gå från gård och grund, utan att ut-
mätningssökanden, eller, i fall af generell konkurs, oprioriterade borge¬
närer erhålla någon som helst andel i köpeskillingen för den exekutivt
försålda fastigheten och utan att någon borgenär, som haft bättre förmåns¬
rätt än utmätningssökanden och gäldenärens oprioriterade borgenärer ens
påfordrat, att den intecknade fastigheten skulle frånhändas ägaren och exe¬
kutivt försäljas.
Hvad nu beträffar den förstnämnda olägenheten kan jag, och troligen
mången med mig, konstatera, att särskildt utländska kapitalister, men
jämväl ej så få inhemska penninginstitut mången gång tvekat att, mot
säkerhet af inteckning uti landffastighet, lämna penningförsträckning'; och
detta hufvudsakligen samt ofta uteslutande af det skäl, att den eventuelle
försträckningsgifvaren befarat, att han, om intecknade fastigheten blefve
utbjuden å exekutiv auktion, antingen skulle, för att erhålla betäckning
för sin fordran, kunna blifva nödgad inropa den intecknade fastigheten,
eller ock måste riskera att helt och hållet eller delvis förlora sin fordran.
Särskildt känner jag ej så få fall, där kapitalister i Danmark och Tysk¬
land — länder, i hvilka det i Sverige stadgade specialkonkursförfarandet
icke är gällande, — dragit sig tillbaka från inledda låneunderhändlingar,
genom hvilka till jordbruksfastighetsägare mot ganska lag ränta och för
dessa gynnsamma villkor i öfrigt utlofvats penningförsträckning. Detta
tillbakadragande har ej skett i anledning af föreskriften om förnyelse af
inteckning, utan af fruktan för följderna af specialkonkursförfarandet.
Hvad den andra olägenheten beträffar, tillåter jag mig påpeka det
upprörande i det ännu i Sverige gällande förfarandet, att en fordrings¬
ägare, som ur köpeskilling för fastighet icke kan utfå ett enda öre af
sin fordran, icke desto mindre kan, utan afseende å den högst bjudna
köpeskillingens ringhet, framtvinga en egendoms försäljning, hvarigenom,
synnerligen under nedgående konjunkturer, ej endast fordringsägare,
som hafva bättre rätt, men antingen ej vilja eller ej kunna inropa fastig¬
heten, kunna göra betydande förluster, utan äfven fastighetsägaren, som
naturligtvis blifver personligen ansvarig för de intecknade skuldbelopp,
hvilka ej ur köpeskillingen utgå, kan blifva för all framtid i grund
ruinerad.
Lagutskottets Utlåtande N:o 43.
3
Jag får vidare erinra, att en person, som gifver ägaren till en in¬
tecknad fastighet kredit antingen utan att erhålla säkerhet af inteckning
eller mot att erhålla inteckningssäkerhet, som har sämre förmånsrätt än
förut i fastigheten meddelade inteckningar, icke kan hafva något som
helst berättigadt anspråk att, vare sig han ur köpeskillingen för fastig¬
heten kan utfå eller icke utfå likvid för sin fordran, rubba den bättre
rätt, som andra inteckningshafvare hafva.
Äfvenledes torde ej lämnas obeaktadt den omständighet, att, enligt
svensk lag, jordbruksinventarier icke anses såsom tillbehör till den fasta
egendomen, utan få utmätas utan sammanhang med denna. Härigenom
vållas, att, då hvarje innehafvare af en domfäst fordran kan få inven-
tarierna, utmätta och sålda, brukningen af fastigheten för ägaren omöjlig-
göres, hvilket åter som oftast bär till följd, att exekutiv försäljning af
själfva fastigheten framtvingas.
Riktigheten af hvad jag här anfört torde vara så allmänt känd
och erkänd, att det icke torde vara erforderligt att belysa densamma
med några exempel; men jag är i allt fall gärna villig att, om lag¬
utskottet, till hvilket denna min motion torde blifva remitterad, så påfordrar,
lämna utskottet redogörelse för åtskilliga af mig kända fall, som bestyrka
riktigheten af mina påståenden.
Slutligen anser jag mig böra påpeka, att det nu och framdeles på¬
gående bildandet af fonder, såsom för arbetareförsäkring m. m., enligt min
åsikt ovillkorligen kommer att medföra nödvändighet för fondernas för¬
valtare att utlåna större eller mindre del af tillgångarna mot säkerhet
af inteckning i jordegendom. Häraf kan dock, under nu gällande rätts¬
system, följden blifva, att, vid eventuella exekutiva försäljningar af de
intecknade fastigheterna, fonden, antingen, för att skydda sin rätt, kan
blifva nödgad inköpa ej sfi få fastigheter, hvilka således ur enskild ägo
skulle öfvergå till det allmänna — ett förhållande, som torde vara olämp¬
ligt och från nationalekonomisk synpunkt anses förkastligt — eller och
kan blifva tvungen att vidkännas större eller mindre afkortning å sin
fordran, hvilket naturligtvis är förlustbringande.
Jag har nu i korthet anfört några af de olägenheter, som vidlåda
det nuvarande rättssystemet; det åligger mig därför å andra sidan att
påpeka de utvägar, hvarigenom, enligt min åsikt, lagstiftaren i väsentlig
mån skulle kunna förekomma nämnda olägenheter.
I sådant hänseende får jag hänvisa till de i våra grannland Norge
och Danmark samt särskildt till de i Preussen och större delar af Tysk¬
land uti ifrågavarande afseende gällande rättsregler. Sådana dessa äro
stadgade i den preussiska lagen (Die Zwangsvollstreclcungsordnung in dm-
4 Lagutskottets Utlåtande N:o 43.
mobilien) af den 13 juli 1883, torde de ock i hufvudsak kunna och böra
tillämpas i Sverige.
Det är visserligen ingalunda okändt för mig, att den år 1886 för¬
ordnade kommittén för afgifvande af förslag med syfte att bereda jord¬
brukare lättad utväg till anskaffande af förlagskapital i framlagda för¬
slag till lagar angående förändrad lydelse dels af 100, 103 och 104 §§
i utsökningslagen samt dels af 30 § i inteckningsförordningen hämtat
idén från den ofvannämnda preussiska lagen af den 13 juli 1883 samt
att högsta domstolen, ehuru den ansett det i Preussen lagstadgade för-
säljningssättet onekligen i vissa hänseenden hafva företräde framför det
i Sverige gällande, funnit kornmitterades lagförslag vara oantagligt så¬
väl till hufvudgrunderna som till detaljerna. Men härvid är att märka,
att, såsom högsta domstolen erinrat, kommitterade dels högst väsentligt
afvikit från sin förebild och dels icke föreslagit alla de förändringar
i svensk lag, som måste följa af en tillämpning utaf det preussiska sy¬
stemet. Dessutom synes det mig, att den i många hänseenden sorgliga
erfarenhet, som vunnits under de nio år, som förflutit, sedan kommitte¬
rade afgåfvo sitt betänkande, ovedersägligen måste betinga en lagför¬
ändring till det bättre, äfven om därigenom måste uppoffras principer,
som genom århundraden varit gällande i vår lagstiftning. I sådant hän¬
seende erinrar jag särskilda att, då lagstiftaren medgifvit, att de för
järnvägsdrift anskaffade lokomotiv, vagnar och inventarier skola anses
såsom tillhörigheter till den fasta egendomen, det från principiell syn¬
punkt väl icke torde möta oöfvervinneliga hinder att stadga, det jord-
bruksinventarier skola anses såsom tillbehör till den fasta egendomen,
hvilka icke få annorledes än i sammanhang med denna utmätas. Då
det dessutom torde vara en plikt för lagstiftaren att, särskild! hvad an¬
går närings- och kreditlagstiftningen, icke försvåra utan tvärt om under¬
lätta kampen för tillvaron, har jag, trots de svårigheter, som uppresa sig
mot hvarje lagförändring, dock icke ansett mig böra underlåta att väcka
förevarande motion.
Hvad nu beträffar den preussiska lagen, yttra förutnämnde kommit¬
terade härom bland annat följande *):
»Den preussiske lagstiftaren har velat råda bot för dessa (här förut
i denna motion omförmälda) olägenheter och därvid utgått från den tanken,
att den på inteckning eller utmätning beroende panträtten icke kan för
innehafvaren medföra annan rätt än att, om och i den man pantens värde
därtill förslår, ur densamma erhålla likvid för sin fordran, sådan denna
*) Kornmitterades betänkande, pag. 102.
Lagutskottets Utlåtande N:o 43.
är till förmånsrätten bestämd, men ingalunda någon rättighet att rubba
inteckningshafvare med bättre rätt i det ostörda åtnjutandet af densamma.
Enligt denna uppfattning är det den utmätningssökande borgenärens
skyldighet att, vid påföljd att utmätningen eljest blir utan vidare verkan,
själf eller genom någon af honom anskaffad köpare inropa fastigheten till
så högt belopp, att köparen kan öfvertaga alla föregående inteckningar
och prioriterade skulder. Do inteckningshafvare, som hafva bättre rätt än
den utmätningssökande borgenären, blifva sålunda oberörda af den exeku¬
tiva försäljningen.
Fördelarne af detta system hafva synts kommitterade vara i ögonen
fallande, och kommitterade hafva så mycket mindre tvekat att förorda
upptagande i den svenska lagstiftningen af denna nya grundsats, som den¬
samma under en period af sjunkande fastighetsvärden synes särdeles ägnad
att förekomma de för jordbruket i dess helhet menliga följderna af exeku¬
tiva försäljningar, som, utan att tillfredsställa borgenärens behof af sina
penningars återbekommande, drifva gäldenärerna från gård och grund samt
skada andra inteckningshafvares ställning.»
Mot kommitterades förslag i här omnämnda delar reserverade sig en
af dess ledamöter (nuvarande justitierädet K. G. Carlson), som visserligen
fann den af kommitterade omnämnda grundsats vara teoretiskt riktig, men
ansåg, att de nödiga förutsättningarna för grundsatsens upptagande i den
svenska lagstiftningen icke vore för handen. Reservanten erinrade dess¬
utom bland annat följande*):
»I Preussen möjliggöres grundsatsens tillämpning af bland andra föl¬
jande förhållanden: att jordbruksinventarier anses såsom tillbehör till den
fasta egendomen och icke få utmätas annorledes än i sammanhang med
denna; att en gäldenär fasta egendom utan konkurs kan ställas under
tvångsförvaltning för borgenärernas räkning, därvid behållna afkastningen
kommer de särskilda borgenärerna till godo i mån af deras förmånsrätt;
samt att en inteckningshafvare, som förmenar, att en inteckning med
bättre rätt än hans icke är belånad eller är belånad allenast för en del
af den summa, hvarå densamma lyder, äger föra talan om inteck¬
ningens dödande för det belopp, som icke motsvaras af någon verklig
fordran.»
Det torde nog vara sant, att, ifall den preussiska lagprincipen skall
tillämpas i Sverige, lagändringar jämväl i de af reservanten omnämnda
afseenden måste till större eller mindre del vidtagas, men då, för så vidt
jag kan finna, allt för stora svårigheter häremot icke torde möta, så synes
*) Betänkandet, pag. 180.
6
Lagutskottets Utlåtande N:o 43.
det mig, att äfven från denna synpunkt hinder icke bör finnas för en lag¬
reform efter preussiskt mönster.
Den fråga, hvilken jag här berört, var delvis föremål för diskussion
år 1890 vid 7:de nordiska juristmötet*). Såväl från dansk och norsk som
finsk sida betonades skarpt olämpligheten af det numera nästan uteslutande
i Sverige och Finland tillämpade specialkonkursförfarandet. På tal om
olägenheterna af nämnda förfarande yttrade eu talare från Finland (hof-
rättsassessor Serlachius): »Detta gör, att kapitalisterna äro obenägna för
penningplacering i fastighet, åtminstone betinga de sig en mycket hög
ekvivalent, i synnerhet då man tager i betraktande den säkerhet, som jor¬
den erbjuder. Det är ett faktum, att en af de största allmänna kassorna
i Finland icke gifver lån mot första inteckning i fastighet under 5 pro¬
cent, medan samma kassa köper obligationer, som gifver 4 och stundom
icke ens 4 procent. Om man vill, att fastighetskrediten skall komma till
sin rätt, synes det mig, att lagstiftningen bör göra någonting i detta af¬
seende; och den utväg, som enligt min tanke hufvudsakligen bör följas,
är den, som den preussiska lagen af år 1883 om exekutiv försäljning af
fastighet inslagit. Samma ståndpunkt, som sistnämnda lag intager, intager
ock i hufvudsak det finska förslaget till utsökning slag.»
Af hvad här anförts framgår, att man i vårt grannland Finland, där
svensk lag till stor del ännu är gällande, icke ansett omöjligt att tillämpa
det preussiska rättssystemet, och däraf hämtar jag ett ytterligare stöd för
min åsikt, att samma system bör kunna införas äfven i Sverige. Då jag
dessutom har den innerligaste öfvertygelse om att ifrågavarande system,
ifall det intages i svensk lag, skall i många hänseenden upphjälpa fastighets¬
krediten samt verka välgörande ej endast för ägare af stadsfastigheter,
utan äfven och i synnerhet för ägare af jordbruksfastigheter, så tvekar jag
icke att vördsamt föreslå, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utarbetande och framläggande till Riksdagens pröfning och
godkännande af lagförslag, hvarigenom ur nu gällande lagstadganden om
exekutiv försäljning af fastighet och därmed i sammanhang stående före¬
skrifter specialkonkursförfarandet afskaffas, men i stället införas bestäm¬
melser, som stå i största möjliga öfverensstämmelse med de i den preus¬
siska lagen af den 13 juli 1883 angående fast egendoms exekutiva försälj¬
ning (»Die Zwangsvollstreckungsordnung in Immobilien») intagna rätts¬
regler. »
Lagutskottet, som erkände de fördelar, hvilka genom antagande af
det utaf mig förordade system skulle kunna vinnas, ansåg sig dock af
*) 8a förhandlingarna på 7:de nordiska juristmötet, pag. 94—99 och 161—172.
7
Lagutskottets Utlåtande N:o 43.
uppgifva skäl böra hemställa, att motionen i fråga icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Då utskottets utlåtande behandlades i Första Kammaren, påpekade
jag, att man i Finland antagit en ny utsökningslag, hvilken skulle träda
i kraft den 1 januari 1897, samt att i denna lag, som för (ifrigt är nästan
ordagrant lika med den svenska utsökningslagen, man just infört hufvud-
grunderna i det preussiska systemet.
Utskottets ordförande yttrade, bland annat, att, såvida den nya finska
lagen visade sig kunna utan olägenhet tillämpas i Finland, hvars lagstift¬
ning i allmänhet vore byggd på enahanda grunder som hos oss, han för
sin del skulle vara den förste att gå in på en modifikation af dåvarande
förhållanden i den uti motionen förordade riktning, och han tillrådde
därför motionären att gömma på sitt förslag, till dess man fått se, huru
den nya lagen slagit ut i vårt grannland.
Sedan nämnda yttrande fälldes, hafva snart förflutit sju år, och
under allra största delen af denna tid, eller under mera än sex år, har
i Finland tillämpats den nya utsökningslagen. Denna har, så vidt till
min kännedom kommit, icke endast ej medfört några olägenheter, utan
har fastmer visat sig lända till fromma för fastighetskrediten. Vid sådant
förhållande och då jag fortfarande är fullt och fast öfvertygad om att
det af mig förordade system kan införas i svensk lag samt att detsamma,
om det införes, skall verka synnerligen gagneligt för fastighetskrediten,
tillåter jag mig att föreslå, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande till Riksdagens pröfning
och godkännande af lagförslag, hvarigenom ur nu gällande lagstadganden
om exekutiv försäljning af fastighet och därmed i sammanhang stående
föreskrifter specialkonkursförfarandet afskaffas, men i stället införas be¬
stämmelser, som stå i största möjliga öfverensstämmelse med de i den
finska utsökningslagen den 3 december 1895 samt i den preussiska lagen
af den 13 juli 1883 (»Die Zwangsvollstreckungsordnung in Immobilien»)
angående fast egendoms exekutiva försäljning intagna rättsregler.»
Enligt gällande utsökningslag medför exekutiv försäljning i fråga om
fastighet samma verkningar som ett konkursförfarande och föranleder
alltså, att all gäld, som skall med förmånsrätt utgå ur fastigheten, i och
med försäljningen förfaller till betalning. Den, som inköper fastigheten,
är pliktig att kontant erlägga köpeskillingen, i den mån han icke kan
med innehafvare af intecknade fordringar, hvilka skola ur densamma
gäldas, träffa öfverenskommelse, att fordringarna få i fastigheten kvarstå.
8
Lagutskottets Utlåtande N:o 43.
Sedan köpeskillingen blifvit erlagd, är inteckning för fordran, som all¬
deles icke eller endast till någon del guldits, utan verkan, och egendomen
är i köparens hand fri från all förre ägarens gäld, som köparen icke
öfvertag^.
Såsom förut vid olika tillfällen blifvit framhållet och erkändt samt nu
åter af motionären påvisats, är det sätt, hvarpå exekutiv försäljning af
fastighet sålunda är ordnad, förenadt med väsentliga olägenheter för gälde-
nären och medför detsamma för inteckningshafvare äfventyr och besvär,
hvilka icke kunna undgå att ofördelaktigt inverka på fastighetskrediten.
Den säkerhet, som med inteckning är afsedd, minskas nämligen i hög grad
därigenom, att inteckningshafvaren ej blott får stå tillbaka för de fordrings¬
ägare, hvilka på grund af äldre inteckning eller eljest åtnjuta bättre för¬
månsrätt, utan kan lida rubbning i sin rätt genom åtgöranden från inne¬
hafvare af efterföljande inteckningar eller oprioriterade borgenärer. Det
står hvarje sådan fordringsägare fritt att genom fastighetens utmätning och
exekutiva försäljning framtvinga uppgörelse af de skuldförhållanden, som
angå fastigheten. För innehafvare af äfven de bästa inteckningar medför
sådant den påföljd, att de utan åtnjutande af möjligen betingad uppsäg¬
ningstid måste mottaga likvid för sina fordringar, till den del dessa icke
på grund af öfverenskommelse med den nye fastighetsägaren skola kvarstå
i fastigheten. Då gäldandet af hvarje särskild inteckning är beroende af
köpeskillingens belopp, löper dessutom inteckningshafvaren vid dylik för¬
säljning härutöfver risken att utan likvid gå förlustig sin inteckningsrätt,
och om den köpeskilling, som af andra bjudes, icke går så högt, att in¬
teckningen därigenom betäckcs, kan sådan förlust icke undvikas på annat
sätt, än att inteckningshafvaren själ! inropar fastigheten. Lätteligen kan
försäljning, som sålunda bringas till stånd, vara fullkomligt ändamålslös,
i det den borgenär, som framtvungit densamma, icke får någon andel i
köpeskillingen och de borgenärer, hvilka få dylik andel, icke önskat att
omedelbart utbekomma sina fordringar. Det innebär då en opåkallad hård¬
het mot gäldenären, att försäljning i alla händelser skall ske.
I anledning af dessa missförhållanden har motionären ansett lagstift¬
ningen i ämnet böra byggas på andra grunder och har i detta afseende
hänvisat till det förfarande vid exekutiv försäljning af fastighet, hvilket
finnes föreskrifvet i preussisk och finsk rätt samt lärer i hufvudsak öfverens¬
stämma med det i Norge och Danmark tillämpade. Detta förfarande utmärkes
särskildt däraf, att före fastighetens utrop till försäljning fastställes ett
minsta belopp, under hvilket köpeanbud icke antages. Nämnda belopp be¬
räknas så, att därunder inbegripas alla de skulder, som skola utgå ur
egendomen med bättre rätt än den gäld, för hvilken egendomen säljes.
Härmed afses att undvika sådan försäljning, som utan gagn för den borge¬
9
Lagutskottets Utlåtande N:o 43.
när, hvilken påkallat densamma, är till skada för gäldenären och rubbar
andra borgenärers ställning.
Såsom i motionen äfven omnämnes, föreslog den s. k. jordbrukskredit-
lagstiftningskommittén i sitt 1886 afgifna betänkande införande i svensk
rätt af ett på hufvudsakligen liknande grunder byggdt förfarande. Detta
förslag mötte emellertid stora betänkligheter inom högsta domstolen, som
framhöll, att det i allmänhet icke läte sig göra att på förhand åstadkomma
en tillförlitlig och fullständig beräkning af de fordringar, som skulle utgå
ur en exekutivt försåld fastighet med förmånsrätt framför den, för hvilken
egendomen såldes. Förslaget har ej heller föranledt till någon åtgärd.
Olika meningar hafva sålunda framträdt, huruvida föreliggande fråga
lämpligen kan lösas på den väg motionären anvisat. Att en sådan möjlig¬
het förefinnes, synes emellertid framgå däraf, att i Finland, hvars ut-
sökningsväsende i allmänhet är ordnadt i öfverensstämmelse med vårt
lands, det af motionären förordade tillvägagångssättet i flere år tillämpats
och, enligt hvad det uppgifves, medfört goda verkningar. Då frågan i
hvarje fall är af stor>vikt, har utskottet ansett sig böra tillstyrka Riksdagen
att hos Kung! Maj:t göra en framställning i ämnet. Härtill finnes så mycket
mera anledning, som en revision af inteckningslagstiftningen inom en icke
aflägsen framtid är förestående, och det är önskvärdt, att berörda fråga i
sådant sammanhang blifver föremål för noggrann undersökning och
pröfning.
På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande
motion, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om och i hvad män
lagstiftningen angående exekutiv försäljning af fast egen¬
dom lämpligen kan byggas på den grund, att fastighet
icke får exekutivt säljas, med mindi^e köpeskillingen för¬
slår till gäldande af de fordringar, som skola utgå ur
fastigheten med förmånsrätt framför den, för hvilken
försäljning begäres, samt därefter för Riksdagen fram¬
lägga förslag till de lagbestämmelser i ämnet, hvartill
förhållandena kunna föranleda.
Stockholm den 17 mars 1903.
På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.
Bill. till Iiilcsd. Vrot. 1.003. 7 Samt. 30 Haft.
2
10
Lagutskottets Utlåtande N:o 43.
Herr A. Olsson har begärt få antecknadt, att han af arbete inom
särskilda utskottet n:o 1 varit förhindrad att deltaga i ärendets behand¬
ling inom utskottet.
Herr Folke Andersson har velat hafva antecknadt, att han icke del¬
tagit i ärendets slutliga behandling.
Stockholm, Ivar HaeggstrÖms Boktryckeri A. B., 1903.