6
Lagutskottets Utlåtande N:o 15.
N:o 13.
Ank. till Riksd. kansli den 13 februari 1903, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående utsträckt rätt att ingå äktenskap inför
borgerlig myndighet.
I en inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 24, hvilken
blifvit, till lagutskottet hänvisad, har herr J. Byström hemställt, att Riks¬
dagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i gällande be¬
stämmelser angående formen för äktenskaps afslutande, att rätt att ingå
äktenskap inför borgerlig myndighet måtte medgifvas jämväl dem,
Indika för närvarande äro i sådant afseende uteslutande hänvisade till
vigsel inom svenska kyrkan eller främmande trossamfund.
Till stöd för detta förslag har motionären till en början anfört
följande:
» »Enligt den äldre kyrkorätten erfordrades för äktenskapets giltig¬
het endast kontrahenternas samtycke, och den kyrkliga välsignelsen,
om ock påbjuden af kyrkan, uppfattades ej såsom ett nödvändigt vill¬
kor därför.» Men så småningom sökte den katolska kyrkan att göra
den kyrkliga formen ensamt gällande för ett lagligt äktenskaps ingående,
och somliga mäktiga protestantiska statskyrkosamfund hafva de senaste
århundradena gått till väga på samma sätt. Så har fallet varit, som
7
Lagutskottets Utlåtande N:o 15.
bekant, med den svenska statskyrkan-, som länge och väl täflat med
själfva den katolska kyrkan i fråga om en del hårda och för somliga
människors samveten tryckande bestämmelser. Dess bättre har den
ena olämpliga kyrkolagsparagrafen efter den andra så småningom måst
gifva vika för religionsfrihetens och samvetsfrihetens rättfärdiga prin¬
cipers oblidkeliga kraf, och samvetstvånget har kommit i allt lägre och
lägre kurs bland allt rättänkande folk.
Hvad nu särskildt angår frågan om formen för vigseln, hafva
flere gånger förslag framställts i Riksdagen om bättre bestämmelser än
de nu gällande. Andra Kammaren har varit med därom, men majori¬
teten i Första Kammaren har varit emot. Tiden borde dock nu vara
inne, då man i »frihetens stamort på jorden» låter kyrklig tvångsvigsel
dela samma öde, som de senaste årtiondena tillkommit tvångsdop, tvångs-
konfirmation och tvångsnattvardsgång, så att alla hade frihet att anlita
borgerlig myndighet för att få sitt äktenskap lagligt.
Att borgerlig vigsel är lika bindande och helig som kyrklig så¬
dan, blir ock allt mer erkändt.»
Efter att hafva återgifvit några uttalanden i ämnet från skilda
håll fortsätter motionären sålunda:
»Nuvarande bestämmelser rörande formen för äktenskaps ingående,
sådana desamma återfinnas i kungl. förordningarna den 20 januari 1863
angående giftermål mellan kristen och mosaisk trosbekännare, den 31
oktober 1873 angående främmande trosbekännare och deras religions¬
öfning samt den 15 oktober 1880 angående äktenskaps afsilande i visst
fall inför borgerlig myndighet, äfvensom i lagen angående rätt. till er¬
hållande af kyrklig vigsel i visst fall den 13 maj 1898, gifva för vissa
fall ovillkorliga föreskrifter om den form, hvari ett äktenskap skall af-
slutas, men lämna åter i andra fall öppet för kontraketerna själfva att
afgöra, huruvida äktenskapet skall ingås genom kyrklig vigsel eller in¬
för borgerlig myndighet.
Den borgerliga formen för äktenskaps afslutande är alltså den
enda medgifna:
då den ena kontrahenten är medlem af svenska kyrkan och den
andra mosaisk trosbekännare;
då ingendera kontrahenten tillhör svenska kyrkan eller sådant
främmande trossamfund, åt hvars prästerskap medgifvits rättighet att
vigsel med laga verkan förrätta; samt
då ena kontrahenten är medlem af svenska kyrkan, men ej blifvit
döpt eller icke inom svenska kyrkan begått Herrens nattvard och ej
heller åtnjutit konfirmationsundervisning af präst inom svenska kyrkan
8
Lagutskottets Utlåtande N:o 15.
och af denne funnits beredd att efter undergången konfirmation få till¬
träde till Herrens nattvard.
Kyrklig vigsel är föreskrifven:
då båda kontrahenterna tillhöra svenska kyrkan och blifvit döpta
samt inom denna kyrka begått Herrens nattvard, äfvensom
då båda kontrahenterna tillhöra samma främmande trossamfund
med vigselberättigadt prästerskap.
I öfriga fall förefinnes valfrihet emellan den kyrkliga och borger¬
liga formen för äktenskaps ingående.
Valfrihet äger alltså rum:
då den ena kontrahenten är medlem af svenska kyrkan och den
andra bekännare af främmande kristen troslära;
då kontrahenterna tillhöra olika främmande trossamfund, af hvilka
åtminstone det enas prästerskap är vigselberättigadt; samt
då den ena kontrahenten är medlem af svenska kyrkan samt,
ehuru han ej deltagit i konfirmation eller nattvardsgång inom kyrkan,
åtnjutit konfirmationsundervisning af präst inom kyrkan och af denne
funnits beredd att efter undergången konfirmation få tillträde till Herrens
nattvard, detta under förutsättning, att han i öfrigt är till vigsel be¬
rättigad.
Dessutom finnes ännu en möjlighet till bindande äktenskaplig
förening, nämligen det »slag af äktenskap, de ofullkomliga, som funnits
allt sedan 1734 års lag varit gällande. Sättet, hvarpå dessa grundas, har
jag icke att nu beröra, men säkert är, att äfven denna art af borgerligt
äktenskap medför borgerliga rättigheter och skyldigheter.»
Emellertid äro de nuvarande lagarne för äktenskapets ingående
sådana, att de för många verkligen kunna medföra ett olidligt och otill¬
börligt tvång. Och det är ej blott en del vigselsökande, som få kännas
vid detta, utan det drabbar ock mången vigselförrättare.
De, som önska blifva vigda, men som härför ej vilja anlita stats¬
kyrkopräst, kunna i allmänhet indelas i tvenne grupper.
Först har man då sådana, som bekänna sig vara kristna, men
som vilja hafva så litet som möjligt att göra med statskyrkan och så¬
lunda oj heller vilja hafva statskyrkoprästerlig vigsel. Dessa hafva visser¬
ligen en utväg att kunna erhålla borgerlig vigsel, men i så fall måste
under vanliga omständigheter båda eller endera utträda ur kyrkan. Att
det ej är få, som taga denna utvägen, visar statistiken, ehuru de där¬
igenom förlora sina legala rättigheter inom den kyrka, som alltfort anser
det rätt och kristligt att utkräfva full skatt af dessa utträdda.
Lagutskottets Utlåtande N:o 15. 9
För det andra hafva vi sådana, som äro religiöst indifferent^ eller
hostilt sinnade mot kyrka och kristendom och vilja därför ej under¬
kasta sig en kyrklig ceremoni, som på grund af den åskådning, de hafva
i religiösa frågor, knappast kan bli annat än ett gyckelspel. Sådana
personer kunna i allmänhet nu icke på sanningsenliga grunder få laglig
vigsel. De ställas inför valet att antingen låta sig vigas af präst
eller att begära utträde ur kyrkan med den osanna uppgiften, att de
ämna öfvergå till något främmande kristet trossamfund. De kunna
nämligen ej få sin utträdesansökan beviljad på andra villkor. Att ett
sådant förhållande kan förorsaka samvetstvång är gifvet, ett tvång, som
illa stämmer med religionsfrihetens grundsatser eller med grundlags-
orden: »Ingens samvete tvinga eller tvinga låta.»
Motionären anför vidare några exempel å de rådande förhållan¬
dena å förevarande område och framhåller därefter, under åberopande
af åtskilliga yttranden i ämnet vid 1898 års kyrkomöte, att ej blott så¬
dana personer, som i en eller annan mening icke gilla statskyrkan,
känna sig kränkta af gällande vigsellagar, utan äfven statskyrkans egna
tjänare genom dessa lagar stundom föras in i omständigheter, som för¬
sätta dem i verkligt trångmål.
Slutligen upptager motionären till behandling spörsmålet, hvilken
form är den rätta och mest önskvärda för äktenskapets lagliga ingå¬
ende, och yttrar därvid beträffande sin ställning till detta spörsmål:
»För min del kan jag gå med på hvilket som helst af de tvenne
former, som här äro i fråga, nämligen den obligatoriska borgerliga vig¬
seln, som har tillämpning i t. ex. Tyskland och Frankrike, eller den
fakultativa, då kontrahenterna få välja mellan kyrklig eller borgerlig
vigsel, såsom förhållandet är i England och Nordamerikas Förenta
stater.»
Såsom motionären omförmält, var frågan om utsträckt rätt att
ingå äktenskap inför borgerlig myndighet senast år 1900 föremål för
Riksdagens behandling. Lagutskottet, som hade att yttra sig i ämnet,
hemställde därvid om aflåtande till Kungl. Maj:t af en skrifvelse mod
Bill. till Biksd. Prot. 1903. 7 Sami. 10 Höft. 2
10 Lagutskottets Utlåtande N:o 15.
det innehåll, som motionärens nu framlagda förslag utvisar, och denna
hemställan bifölls af Andra Kammaren, men frågan förföll på grund af
Första Kammarens motstånd.
Nuvarande lagutskott, som likaledes anser sig böra förorda den
ifrågasatta lagändringen, bygger denna sin uppfattning på följande af
1900 års lagutskott i hufvudsak angifna grunder.
I den omständigheten, att borgerlig form för vigsel redan blifvit
i åtskilliga fall medgifven eller påbjuden, finner utskottet ett erkännan¬
de däraf, att den religiösa formen för äktenskapets ingående icke bör
anses från statens synpunkt vara af större betydelse, än att den kan
eftergifvas, när skäl därtill äro. Ett dylikt skäl af obestridlig vikt är
enligt utskottets åsikt det förhållandet, att inom kyrkan finnas personer,
hvilka af samvetsbetänkligheter önska undslippa den kyrkliga formen
för äktenskapets ingående. Därtill kommer, att andra personer finnas,
hvilka endast på grund af fientlig ställning till kyrkan eller hennes lära
vilja undandraga sitt äktenskap den kyrkliga stadfästelsen. Det vill
då synas, som om hvarken kyrkan eller det religiösa lifvet skulle kunna
hemta någon verklig båtnad af att mot dylika personers vilja på¬
tvinga dem en form, som de önska undgå, och att största verkliga för¬
del för såväl stat som kyrka är att hemta af en ordning, som å före¬
varande område gör användandet af den kyrkliga formen beroende af
fri anslutning. Enligt utskottets uppfattning är det vida bättre att fritt
medgifva den civila formen än att vidhålla tvångsföreskrifter, hvilka
t. ex. föranledt ett sådant kringgående af gällande bestämmelser om
utträde ur svenska kyrkan, att personer, för att viuna rätt till bor¬
gerligt äktenskap, anmält sig ämna öfvergå till främmande trossamfund
utan att verkställa eller hafva för afsikt att verkställa en dylik öfver¬
gång.
Utskottet föranlåtes alltså hemställa,
att Riksdagen måtte, med bifall till förevarande
motion, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådan ändring i gällande be¬
stämmelser angående formen för äktenskaps afslutande,
att rätt att ingå äktenskap inför borgerlig myndighet
måtte medgifvas jämväl dem, hvilka för närvarande
11
Lagutskottets Utlåtande N:o 15.
äro i sådant afseende uteslutande hänvisade till vigsel
inom svenska kyrkan eller främmande trossamfund.
Stockholm den 13 februari 1903.
På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.
Reservation
af herrar Hasselrot, Gustaf Andersson och Sörensson, hvilka ansett,
att utskottet bort afstyrka motionen.
Herrar Hedenstierna och Leman hafva begärt få antecknadt, att
de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.