Lagutskottets Utlåtande N:o 13.
1
N:o 13.
Ank. till Riksd. kansli den 13 februari 1903, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 15 kap.
2 § giftermålsbalken.
Lagutskottet har fått till behandling emottaga en af herr M. F.
Nyström i Andra Kammaren afgifven motion, n:o 56, af följande lydelse:
»Vid 1902 års riksdag tillät jag mig i motionen n:o 52 föreslå
sådan ändring af 15 kap. 2 § giftermålsbalken, att, då båda makarna
vore till skillnaden vållande och lika fallne att boet och barnen förese,
det skulle öfverlämnas åt domaren att efter pröfning afgöra, huru i
hvarje fall förfaras skulle.
Sedan jag i denna motion omnämnt, att den tillkommit på upp¬
maning af Fredrika Bremer-förbundets styrelse, anförde jag till stöd
för densamma följande:
»Då Riksdagen år 1899 i skrifvelse till Kungl. Maj:t begärde
utarbetandet af förslag till ny lagstiftning rörande skillnad i äktenskap
och trolofning, lärer Riksdagen till äfventyrs ej vara benägen att i
afvaktan härpå uti särskilda skrivelser ytterligare framföra speciella
önskemål, som därvid böra komma under öfvervägande. Icke heller
är det antagligt, att statsmakterna skulle finna lämpligt eller ens möj¬
ligt att särskild! för sig slutgiltigt ordna den af förbundet upptagna
angelägenheten utan sammanhang med det mera omfattande lagarbete,
som afses med Riksdagens skrifvelse.
Då emellertid denna senare lagstiftnings slutliga lösning med all
sannolikhet måste draga ut på tiden, förtjänar i alla händelser att öfver-
Bih. till Rilcsd. Prot. 1903. 7 Sami. 9 Höft. (N:o 13.) 1
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 13.
vägas, huruvida ej ur nuvarande lagstiftningen kan redan nu borttagas
den öfverklagade principen, så att den ej får tillfälle att vidare i tillämp¬
ningen göra sig gällande. Därtill synes äfven allt skäl föreligga, då
densamma med nuvarande rättsuppfattning innebär en stor orättvisa
mot hustrun och en kränkning af hennes dyrbaraste plikter och rättig¬
heter. En ändring kan äfven lätt åvägabringas genom att orden »vare
då mannen närmare» utbytas mot t. ex. »skilje då domaren dem emellan
efter ty som skäligt pröfvas».
Lagutskottet, till hvithet motionen remitterades, afstyrkte den¬
samma, hufvudsakligen på den grund, att den endast afsåge en partiell
reform af en lagstiftning, om hvars fullständiga reviderande Riksdagen
i ofvanberörda skrifvelse till Kungl. Maj:t gjort framställning. Emot
detta beslut reserverade sig fyra af lagutskottets ledamöter. Då emel¬
lertid Andra Kammaren utan votering biföll reservationen och äfven i
Första Kammaren en af lagutskottets ledamöter, som ej var närvarande
i utskottet, då motionen där behandlades, varmt talade för densamma,
under det att den ende talare, som talade emot, ej riktade sig mot
sjkifva principen, utan hufvudsakligen endast framhöll frågans ringa
betydelse, synes mig anledning finnas att med hopp om framgång åter
upptaga mitt förslag, och får jag fördenskull vördsamt hemställa, att
Riksdagen ville för sin del antaga den ändring af 15 kap. 2 § gifter-
målsbalken, att orden »vare då mannen närmare» utbytas mot: »skilje
då domaren dem emellan efter ty som skäligt pröfvas».
I 15 kap. giftermålsbalken bestämmes, »huru med bo och barnens
uppehälle förhållas skall, då man och hustru lagligen skiljas till säng
och säte». Sedan i 1 § företrädesrätt att omhändertaga boet och barnen
tillerkänts make, som ej är till skillnaden vållande, stadgas i 2 §:
»Nu äro de bägge till skillnaden vållande; då äger den boet och
barnen förese, som bäst därtill fallen är, och den andre njute däraf till
nödigt uppehälle, efter ty boet tål, och domaren pröfvar. Aro de lika
därtill fallne, vare då mannen närmare. År det ingendera, nämne då
domaren tvenne goda män, som barnen och egendomen vårda, och
läte mannen och hustrun med barnen däraf underhåll få.»
Enligt ifrågavarande lagrum intager sålunda mannen en fördel¬
aktigare ställning än hustrun, i det att rätten att vårda boet och barnen
tillkommer honom, då makarne äro båda till skillnaden vållande och
3
Lagutskottets Utlåtande N:o 13.
lika lämpliga för uppdraget. Några andra omständigheter än skuld¬
frågan samt makarnes fallenhet att taga vård om boets angelägenheter
och barnen få ej tagas under öfvervägande, då domaren afgör, åt hvem
uppdraget skall anförtros. Kan frågan icke afgöras med ledning häraf,
skall uppdraget tillkomma mannen.
Med förnyande af en vid nästlidet års riksdag gjord framställning
i ämnet föreslår nu motionären, att denna företrädesrätt för mannen
skall upphäfvas, och att, om makarne äro båda till skillnaden vållande
och lika väl skickade att sköta om boet och barnen, domaren skall efter
omständigheterna pröfva, åt hvilken make detta skall anförtros.
Att lagutskottet vid 1902 års riksdag afstyrkte den då gjorda
framställningen i ämnet, grundade sig, såsom motionären omförmält,
hufvudsakligen på formella skäl. Utskottet ansåg nämligen, att, då
gällande lagstiftning angående skillnad i äktenskap och trolofning vore
behäftad med jämväl andra brister än den af motionären anmärkta, alla
stadganden i ämnet lämpligen borde undergå samtidig revision; och
framhöll utskottet särskild^ hurusom frågan om en sådan fullständig
revision blifvit mera aktuell, sedan 1899 års Riksdag i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes låta berörda stadganden
undergå granskning samt till Riksdagen afgifva de förslag till ny lag¬
stiftning härutinnan, hvartill denna granskning kunde föranleda. Detta
skäl, hvilket äfven torde hafva varit väsentligen bestämmande för Första
Kammaren vid dess behandling af motionen, synes emellertid lag¬
utskottet numera icke äga samma betydelse; ty om det vid 1902 års riks¬
dag kunde antagas, att den väntade allmänna revisionen i ämnet inom
eu ej alltför aflägsen framtid skulle komma till stånd, bär utsikten där¬
till nu betydligt minskats i följd af ett lagberedningen lämnadt omfattande
uppdrag, som ej bär afseende å berörda revision. Vid sådant förhållande
synes, om den föreslagna lagändringen eljest är befogad, densamma
böra genomföras utan afvaktan på den begärda revisionen, i synnerhet
som detta torde kunna ske utan fara för rubbning af det inre sam¬
bandet mellan lagens olika bestämmelser. Enligt utskottets mening
bär nämligen det af motionen berörda ämnet en så fristående ställning
och är den föreslagna ändringen af så enkel beskaffenhet, att någon
sådan fara ej föreligger.
Det stadgande, hvari motionären föreslagit ändring, är, såsom 1902
års lagutskott erinrat, ett naturligt uttryck af 1734 års lags uppfattning,
att, så länge äktenskapet ej blifvit fullständigt upplöst, mannen princi¬
piellt är den, hvilken bestämmanderätten öfver familjens och boets an¬
gelägenheter tillkommer. Mindre torde det, såsom samma utskott vi¬
4 Lagutskottets Utlåtande N:o 13.
dåre yttrat, öfverensstämma med nutidens allmänna åskådning, särskild!
sedan genom efter hand vidtagna lagändringar hustrun beredts en i
förmögenhetsrättsligt hänseende friare och mer sjelfständig ställning-
inom äktenskapet. Om två makar, hvilka båda vållat skillnaden, äro
lika lämpliga för vården om boet och barnen, synes för nutida upp¬
fattning mest rättvist att efter andra sig företeende omständigheter af¬
göra, åt hvilkendera maken denna vård skall anförtros.
Behofvet af den föreslagna lagändringen torde ej heller böra under¬
skattas på den grund, att omförmälda bestämmelse endast undantagsvis
skulle komma i tillämpning. Visserligen kan, såsom lagutskottet vid
1902 års riksdag antagit, det synas, att så borde vara förhållandet, enär
mannens företrädesrätt att förese boet och barnen ju är stadgad endast
för det fall, att, då båda makarne äro till skillnaden vållande, de äro för
uppdraget lika lämpliga, samt de fall väl torde vara ganska sällsynta,
då icke en eller annan omständighet gör den ene eller andre maken mer
lämplig i ifrågavarande afseende. Med stadgandets nuvarande lydelse
kan det emellertid vara föremål för tvekan, om domaren äger ingå i
pröfning af alla omständigheter, som hafva betydelse för frågans rätta
bedömande, och särskild! huruvida det låter sig göra att tillerkänna
den ena maken vården af ett barn och den andra vården af ett annat.
Rättspraxis lärer hafva att uppvisa icke så få tillfällen, då domare
ansett sig vara på grund af berörda lagbud förpliktade att tillerkänna
mannen vården af boet och alla barnen, ehuru vid en obunden pröf¬
ning utgången säkerligen blifvit en annan. Stadgandet erhaller dess¬
utom ökad betydelse därigenom, att det plägat analogivis tillämpas å
makar, som blifvit slutligen skilda.
Förutom makarnas personliga egenskaper höra barnens ålder och
kön till de omständigheter, som i första hand böra läggas till grund
för rättens bedömande af hithörande spörsmål. Utskottet har emellertid
icke ansett behöflig!, att några dylika omständigheter till ledning för
domarens omdöme särskild! omförmälas i lagen, då man härvid i allt
fall icke torde kunna komma längre än till ett angifvande af några
exempel å de förhållanden, hvilka vid afgörande! af en dylik fråga
själfklart komma under öfvervägande.
Med stöd af hvad ofvan anförts, får utskottet hemställa,
att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande
motion, för sin del antaga följande
Lagutskottets Utlåtande N:o 13. 5
Lag
om ändrad lydelse af 15 kap 2 § gifter målsbalken.
Härigenom förordnas, att 15 kap. 2 § gifter -
målsbalken skall erhålla följande ändrade lydelse:
Nu äro de bägge till skillnaden vållande; då
äger den boet och barnen förese, som bäst därtill
fallen är, och den andre njute däraf till nödigt uppe¬
hälle, efter ty boet tål, och domaren pröfvar. Åro de
lika därtill fallne; skilje då domaren dem emellan, efter
ty som'skäligt prof vas. År det ingendera; nämne då
domaren tvenne goda män, som barnen och egen¬
domen vårda, och läte mannen och hustrun med bar¬
nen däraf underhåll få.
Stockholm den 13 februari 1903.
På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.
Reservation
af herrar Hasselrot, Bandqvist och Almgren.
Herrar Hedenstierna och Sörensson hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.
Bill. till Riksd. Frat. 1303. 7 Sami. 3 Höft.
2