Riksdagens Skrifvelse N;o 87.
15
N:o 87.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 11 maj 1903.
_ — — — Andra Kammaren den 11 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående åtgärder mot smitto-
samma könssjukdomars spridning.
(Första Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 2) utlåtande n:o 16.) (Andra
Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 2) utlåtande n:o 25.)
Till Konungen.
I en inom Riksdagen väckt motion har föreslagits, »att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t begära, att Kungl. Maj:t täcktes låta
genom sakkunniga representanter för hygienen, rätten och moralen utreda,
hvilka åtgärder från samhällets sida böra vidtagas för att möta den växande
faran af smittosamma könssjukdomars spridning på ett humanare och tillika
verksammare sätt, än nu tillstädj es vid den olagliga reglementeringen af
prostitutionen, med åtföljande skydd för hvad 18 kap. strafflagen och
brännvinsförsäljningsförordningen belägga med straff samt till Riksdagen
inkomma med de framställningar, som af denna utredning kunna föranledas.»
De åtgärder, som vidtagits för att skydda samhället mot farorna af
prostitutionen, räkna sin tillkomst från 1700-talet. Vanligtvis hafva dessa
åtgärder gått ut på att öfvervaka de kvinnors hälsotillstånd, hvilka gjort
sig kända för yrkesmässigt utöfvande af skörlefnad; och för detta ändamål
samt i sedlighetens och ordningens intresse hafva nämnda kvinnor under¬
kastats vissa polisföreskrifter, eller s. k. reglementen, enligt hvilka de
16
Riksdagens Skrifvelse N:o 87.
varit skyldiga att på bestämda tider låta besiktiga sig samt att, därest
de därvid befunnits lida af venerisk sjukdom i smittosamt stadium, låta
sig isoleras och behandlas å därför särskildt afsedda sjukhus.
Beträffande reglementeringens nytta är det af vissa skäl ytterst svårt
att åstadkomma exakta uppgifter. Erfarenheten visar dock, att prostitu¬
tionen är den hufvudsakliga källan till spridningen af de smittosamma
könssjukdomarne. Då alltså alla, som öfva skörlefnad såsom yrke, äro
skäligen misstänkta för att vidare utbreda smittan, böra de, i enlighet med
hälsovårdslärans första grundregler, noga öfvervakas för att vid behof
kunna genast isoleras. På detta sätt behandlas i samhällen med välordnad
hälsovård andra smittosamma sjukdomar, och intet skäl förefinnes för att
i detta afseende göra några undantag för de veneriska sjukdomarne.
Härutinnan torde så godt som alla svenska läkare vara eniga. I
fråga åter om behöfligheten af en reform i det nuvarande reglementerings-
väsendet är enigheten bland våra läkare ingalunda lika stor. Många bland
dem hafva uttalat sig i en riktning, som synes utvisa, att en revision af
reglementeringssystemet numera kan vara af behofvet påkallad ur sanitär
synpunkt och att, om i öfrigt skäl tala därför, genom samarbete af flere
förenade krafter ett, om möjligt, ur alla synpunkter antagligt reformförslag
bör utarbetas.
Utom den nu framhållna sanitära betydelsen af prostitutionens regle¬
mentering har densamma äfven en rättslig och sedlig sida. Egentligen är
det också från dessa två sistnämnda synpunkter, som den från åtskilliga
håll uttalade stora oviljan och det växande motståndet mot reglementerings¬
systemet framsprungit.
Hvad den rättsliga synpunkten beträffar må erinras att i den nådiga
instruktionen för polismästaren i Stockholm, som den 20 maj 1868 ut¬
färdades, denne ålades att »under iakttagande af de bestämmelser, som i
allmänna författningar samt instruktioner för Stockholms stads sundhets-
och fattigvårdsnämnder äro eller kunna varda meddelade», hafva »tillsyn
och vårdnad om hvad som afser sundhetens vidmakthållande och befräm¬
jande i hufvudstaden». I enlighet härmed åligger det, enligt nämnda
instruktions § 4, mom. 5, bland annat polismästaren att vaka däröfver,
»att behöriga åtgärder vidtagas till förekommande af smittosamma sjuk¬
domars spridande, samt att för sådant ändamål lösaktiga kvinnor under¬
kastas erforderlig uppsikt och besiktning af därtill anställd läkare».
Stödjande sig på detta instruktionens bemyndigande för polismästaren
i Stockholm, har öfverståthållareämbetet, i syfte att på ett mera effektivt
Riksdagens Skrifvelse N:o 87.
17
sätt vidmakthålla sundhet, ordning och yttre anständighet, än som kunde
ske genom 1812 års föråldrade allmänna stadgande, den 2 juni 1875
meddelat särskilda »föreskrifter rörande uppsikten öfver prostituerade kvinnor
i hufvudstaden». Motsvarande föreskrifter och underrättelser för prostitu¬
erade kvinnor äro i Göteborg och Norrköping gifna genom kungörelser af
vederbörande länsstyrelser, i Malmö genom beslut af polismästaren.
I detta sammanhang torde jämväl böra erinras om lagen angående
lösdrifvares behandling den 12 juni 1885, hvars § 1, mom. 2 tillkommit
med särskild hänsyn till lösaktiga kvinnor, och hvari stadgas, att såsom
lösdrifvare skall jämväl den behandlas, »hvilken eljest, utan att äga medel
till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig
och tillika förer ett sådant lefnadssätt, att våda däraf uppstår för allmän
säkerhet, ordning eller sedlighet».
Mot en del af ofvan omnämnda stadganden och bestämmelser, särskildt
mot de i vissa städer utfärdade reglementariska lokalföreskrifter rörande
de prostituerade, hafva sedan en tid allvarsamma anmärkningar och starka
gensagor ur rättslig synpunkt framställts, gående ut på att ifrågavarande
föreskrifter, såsom reglementerande och i viss mån tolererande den offent¬
liga lasten, icke vidare borde bibehållas.
Ett öfvervägande af hvad i dessa anmärkningar och gensagor iune-
hålles samt af hvad i afseende därå från motsatt håll anförts torde, enligt
Riksdagens åsikt, lämna det resultat, att den rättsliga grunden för såväl
själfva tillkomsten af nu gällande polisreglementen som åtskilliga däri
intagna bestämmelser behöfver underkastas en förnyad pröfning. Det synes
med skäl kunna ifrågasättas, huruvida eu underordnad polismyndighet
— låt vara med stöd af ett mångtydigt uttryck i eu på administrativ väg
af Eders Kung!. Maj:t meddelad instruktion — kan vara befogad att utan
i lagstiftningsväg af statsmakterna gifvet bemyndigande utfärda bestämmelser
af så djupt i den personliga friheten ingripande beskaffenhet som de
ifrågavarande.
Därtill kommer, att reglementeringen i sin nuvarande form oemot¬
sägligt föranledt vissa betänkliga missförhållanden, hvilkas afskaffande af
hvarje rättsinnig person måste kraftigt påyrkas. Såsom ett sådant miss¬
förhållande har af motionärerna exempelvis erinrats om den i sammanhang
med prostitutionen i hufvudstaden förekommande olagliga utskänkningen,
hvilken enligt deras uppfattning möjliggjort ett formligt beskattningssystem,
väsentligen till förmån för poliskassorna.
Enligt Riksdagens åsikt lära emellertid ej några befogade anmärkningar
Bih, till Riksd. Prof. 1903. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 12 Häft. 3
18
Riksdagens Skrifvelse N:o 871
från rättslig synpunkt möta mot vare sig en ordnad tvångsbesiktning af
personer, som kunna antagas sprida smitta, eller deras tvångsisolering å
sjukhus, under förutsättning att besiktningen och isoleringen ordnas på
ett humant och verksamt sätt samt — för att blifva effektiva — utsträckas
att tillämpas jämväl å män, som på grundade skäl befinnas vara farliga
för spridande af venerisk smitta. Men då i hvarje fall meningarna rörande
tillkomsten af och det lagliga berättigandet af det nuvarande reglementerings-
systemet visat sig delade, måste det enligt Riksdagens mening för sakens
egen skull anses förde] aktigt, om äfven den rättsliga sidan af föreliggande
fråga blefve underkastad sakkunnig pröfning, i syfte att tydligt lagligen
grundade bestämmelser till undertryckande, så vidt möjligt, af den offent¬
liga prostitutionen måtte utarbetas.
Blefve därvid saken äfven så ordnad, att strafflagens bud mot koppleri
och otukt kunde med mera kraft tillämpas, än under nuvarande förhållanden
sker, vore förvisso redan därmed mycket vunnet.
Hvad till sist de sedliga synpunkterna vidkommer, hafva motionärerna
i hufvudsak hänvisat till hvad federationen i tal och skrift härom ofta
framhållit. Riksdagen är för sin del af den mening, att, då uppenbart
är, att reglementeringen i sitt nuvarande skick å många håll stött humanitet
och sedlig rättskänsla för hufvudet, skäl torde förefinnas att tillse, huruvida
icke våra skyddsåtgärder mot de veneriska sjukdomame kunde så reformeras,
att de äfven af den stora allmänheten erkännas moraliskt berättigade.
Betänkligt synes nämligen vara. att ett osedligt lif genom förefintliga polis¬
föreskrifter i de stora städerna erhållit ett sken af lagligt berättigande, i
det att genom dessa föreskrifter det yrkesmässigt bedrifna osedliga lifvet
fritages från lösdrifveriets straff, så länge de regleraentariska bestämmelserna
icke öfverträdas. Med den oförmåga, som kännetecknar ganska många
människor, att skilja mellan hvad som är från den borgerliga lagens
synpunkt tillåtet och hvad som är inför sedelagen rätt, innebär bemälda
förhållande stora faror.
Riksdagen inser till fullo, att mycket betydande1 svårigheter uppresa
sig mot ett förverkligande af motionärernas önskningar, och att vissa
stridiga, till synes oöfvervinneliga motsatser förefinnas mellan särskild!
de moraliska och sanitära anspråken i fråga om vidtagande af på samma
gång humana och verksamma åtgärder till skydd mot smittosamma köns¬
sjukdomars spridning. Riksdagen hyser dock den uppfattning, att detta
förhållande icke bör stå hindrande i vägen för ett allvarligt försök att i
möjligaste mån afhjälpa och undanröja de brister, som otvifvelaktigt
Riksdagens Skrifvelse N:o 87.
19
vidlåda det för närvarande i vårt land tillämpade reglementeringssystemet.
Huru detta må kunna ske i syfte att reglementeringen göres mera effektiv
samtidigt med att de humanitära synpunkterna i viss mån tillgodoses, är
otvifvelaktigt en fråga, som förtjänar en allsidig och grundlig undersökning.
Därvid lärer ock böra tagas i öfvervägande, hvilka åtgärder utöfver den
egentliga reglementeringen må kunna anbefallas till motarbetande af de
smittosamma könssjukdomarnes spridning.
Under åberopande af hvad nu anförts, får Riksdagen anhålla, det
Eders Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, hvilka åtgärder från samhällets
sida böra vidtagas för att på ett humanare och tillika verksammare sätt,
än nu sker, motarbeta de smittosamma könssjukdomarnes spridning, samt
till Riksdagen inkomma med de framställningar, som af denna utredning
kunna föranledas.
Stockholm den 11 maj 1903.
Med undersåtlig vördnad.