Riksdagens Skrifvelse N:o 101.
1
N:o 101.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 16 maj 1903.
» » » » Andra Kammaren den 15 - —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens ar
1902 församlade revisorers berättelse angående verkställd
granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1901.
(Statsutskottets utlåtande n:o 48.)
Till Konungen.
Efter pröfning af hvad Riksdagens nästlidet år församlade revisorer
rörande verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1901 uti afgifven berättelse
anmält samt vederbörande förvaltande verk och myndigheter uti däröfver
afgifna förklaringar hos Eders Kungl. Maj:t andragit, får Riksdagen i
nedan nämnda ärenden anföra följande.
Marinförvaltningen.
Revisorerna, som besökt flottans station i Karlskrona, hade, enligt
hvad i revisionsberättelsen meddelas, funnit förhallandena inom den där¬
städes förlagda skeppsgossekåren vara ägnade att ådraga sig revisorernas
särskilda uppmärksamhet,
Bill. till Riksd. l'rot. 1003. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 14 Höft. (N:o 101.) 1
2
Riksdagens Skrifvelse N:o 101.
Hvad först beträffade den vid kåren förda straffjournalen, utvisade
densamma, att ett stort antal skeppsgossar blifvit bestraffadt för olika
förseelser och brott, särskild^ rymning och stöld. Vidare hade af befälet
uppgifvits, att exempel därpa att förtryck af de äldre skeppsgossarne ut-
öfvades mot de yngre icke saknades, samt att erfarenheten gifvit vid han¬
den, att genom det daliga inflytandet af de sämre elementen inom kåren
skapats en mindre god anda inom densamma. Utan att ingå i närmare
undersökning om, i hvad mån orsakerna till dessa missförhållanden kunde
vara att söka i. det uppfostringssystem, som gjort sig gällande vid denna
militära utbildningsanstalt, ansåge sig dock revisorerna böra påpeka vissa
anordningar inom densamma, hvilka kunde betecknas såsom bidragande
till berörda missförhållanden. Sålunda inrymdes i hvart och ett af skepps¬
gossekasernens 10 logement omkring 40 skeppsgossar, hvilket antal ur
både trefnads- och ordningssynpunkt måste anses vara alldeles för stort,
Da därtill komme, att såsom befäl inom hvarje logement tjänstgjorde
endast en man, åt hvilken sofplats anvisats i ett särskildt till logementet
gränsande rum, samt att, enligt uppgift, till följd af kårens indelning på
kompanier äldre och yngre årsklasser inhystes i samma logement, så läge
i öppen^ dag, att pennalism och andra oseder lätteligen kunnat vinna in¬
steg. Såsom en annan brist inom kasernen torde äfven böra nämnas, att
anordningarna för beredande åt gossarne af nyttig förströelse vore otill¬
räckliga. Denna brist vore med fästadt afseende vid manskapets ungdom
af afsevärd betydelse.
Beträffande till nyssnämnda kasernbyggnad hörande arrestlokaler hän¬
visade revisorerna till följande, från dåvarande chefen för skeppsgossekåren
till stationsbefälhafvaren i Karlskrona aflåtna skrifvelse, hvilken blifvit
revisorerna i bestyrkt afskrift tillhandahållen:
* -Till stationsbefälhafvaren. Vid flera tillfällen har jag framhållit
såväl otillräckligheten af arrestlokalerna inom skeppsgossekasernen som
dessas dåliga skick. Fyra af dessa arrester befinna sig under jorden, under
det fyra äro belägna ofvan jord. I trots af de hygieniska förbättringar,
som jag lyckats åstadkomma, lämna de alla, men synnerligast de under¬
jordiska, mycket öfrigt att önska. De kunna ej uppvärmas tillräckligt
under den kallare årstiden, och luftomsättningen är så dålig, att det är
med stor svårighet som en person, kommande uppifrån friska luften,
omedelbart kan intränga i den gång, på ömse sidor om hvilken de dystra
cellerna äro belägna. Med de hygieniska åsikter, som under senaste half-
sekel gjort sig gällande, torde icke inom hela riket under nämnda tidrymd
dylika lokaler för fångar hafva blifvit använda. Alltsedan ingången af år
Riksdagens Skrifvelse N:o 101. 3
1875, då Kungl. Maj:ts nådiga byggnadsstadga för.rikets städer af den 8 maj
1874 trädde i kraft, har det varit förbjudet att inrätta boningsrum, livilkas
golf ligga lägre än angränsande jordyta. Och eu arrestlokal synes i detta
fall böra likställas med boningsrum, då ju mycket ofta inträffar, att eu
häktad tvingas att hafva sin bostad i arresten under nagra och trettio
dagar i väntan på att ådömdt straff skall vinna laga kraft. Att ifråga¬
varande arrestlokaler äro afsedda för ynglingar mellan lo och 18 ar ar
endast ägnadt att ställa saken i än o fördelaktigare^ dagei.
För belysandet af lokalernas otillräcklighet ma anföras, att under det
mingna läsåret maximumantalet af på en gång. arresterade. eller häktade
uppgått till 30 st. Visserligen hafva en del af dessa blifvit insätta i de
på varfvet belägna arresterna, men det har dock under lång tid inträffat,
att flera, ända till åtta, fått sitta häktade i gemensamt rum. Att sadant
är högst olämpligt, ligger i öppen dag. , ,
Ärrestlokalernas otillräcklighet har blitvit eu följd dels åt den nya
tillämpningen af bestämmelserna i kungl. förordningen den 30 maj 1873
angående häktad persons påbörjande af ådömdt disciplinstraff, hvarom
krigsfiskalsämbetet den 8 mars 1901 aflåtit skrifvelse till stationsbefal-
hafvaren, dels af kårens ökning från effektivt omkring 200 till 400 skepps¬
gossar. Då nu kåren inom kort kommer att undergå ny oknmg med 100
nummer, blir behofvet af ökade arrestlokaler ännu större. Jag far hos
stationsbefälhafvaren vördsamt hemställa om vidtagande åt matt och steg
för arrestlokalernas ökande, och får jag därvid särskildt erinra om lämp¬
ligheten af sådana lokalers inredande på korvetten Norrköping, da detta
fartyg i enlighet med Riksdagens beslut inredes till kasernskepp för skepps¬
gossar. Karlskrona den 23 juli 1902.-
Utan att inlåta sig på frågan om lämpligheten af att a korvetten
Norrköping för skeppsgossekåren inreda nya arrestlokaler, ville revisorerna
för sin del vitsorda den i ofvan intagna skrifvelse förekommande upp-
o-iften om såväl den synnerligen dåliga och oändamålsenliga beskaffen¬
heten hos de till skeppsgossekårens kasernbyggnad hörande arrestlokalerna,
som ock det bristande utrymmet inom desamma. Det syntes revisorerna
icke vara något tvifvel därom, att lokaler, som företedde sadana brister i
hygieniskt afseende som de angifna och af Indika exempelvis en åt de
under jorden belägna endast hölle 2,65 meter i längd 1 meter i bredd
och 1,90 meter i höjd, måste anses vara icke blott af hälsofarlig beskaffen¬
het, utan äfven ägnade att motverka det med bestraffningen afsedda
ändamålet. .
På grund af hvad sålunda förekommit, ville revisorerna framhålla
4
Riksdagens Skrifvelse N:o 101.
vikten däraf, att genomgripande åtgärder snarast möjligt vidtoges för att
athjälpa de vid skeppsgossekåren i Karlskrona rådande missförhållandena.
. Med öfverlämnande af ett från stationsbefälhafvaren vid flottans sta-
tion i Karlskrona uti ärendet infordradt yttrande jämte ett därvid fo"adt
af chefen för . skeppsgossekåren afgifvet memorial i ämnet, har marin-
förvaltningen i utlåtande af den 13 sistlidne januari meddelat, att äm¬
betsverket icke hade något att tillägga utöfver hvad i berörda yttranden
anförts. J
I det åberopade yttrandet har stationsbefälhafvaren förklarat si" icke
hafva funnit något att. erinra mot den af chefen lämnade utredning i
ämnet, endast med det tillägg, att i hvart och ett af skeppsgossekasernens
10 logement omkring 40 skeppsgossar inrymdes samt att, enligt hvad
förste läkaren tillkännagifvit, enär kubikinnehållet i hvarje af förberörda
logement utgjorde 600 kubikmeter och ett logement med 40 mans belägg¬
ning sålunda lämnade en luftkub af 15 kubikmeter för hvar man, ur sa¬
nitär synpunkt hinder icke mötte för så stor beläggning, som i skepps¬
gossekasernen nu ägde rum. ~
Beträffande revisorernas förevarande framställning har bemälde chef
anfört, att det vore riktigt, att förtryck från äldre gossars sida mot yngre
förekommit, men att detta aldrig kunde helt förekommas bland pojkar,
där lagen om den starkares rätt isynnerhet vore den förhärskande. Ge¬
nom införandet af nya bestämmelser för underbefälets tjänstgöring hade
likväl tillsynen öfver gossarne blifvit betydligt skärpt. Andan inom
skeppsgossekåren hade varit dålig, mest beroende på att, innan nu utfär¬
dade bestämmelser angående åldersgräns och öfriga villkor för antagning
till skeppsgossar börjat verka, samt på grund af vid den tiden rådande
bättre tillfällen till arbetsförtjänst på andra håll, flera gossar blifvit an¬
tagna, hvilka sedan visat sig vara dåliga och oförbätterliga subjekter, för-
därfvande både. sig själfva och andra, Under tiden från 1 oktober både
10 gossar blifvit från flottan skilda på grund af dåligt uppförande, samt
8 gossar som. rymt strukna ur rullorna. Tiden vore ännu för kort att
bedöma verkningarna häraf och af flera öfriga åtgärder, som blifvit vid¬
tagna för att. förhindra gossarne att begå förseelser, hvaribland kunde
nämnas ständig post vid kasernporten, underbefäls patrullering i staden
vid. sadana ställen, där kläder brukade förskingras eller anskaffning af
spirituösa ägde rum m. m., men bestraffningarnas antal hade under sista
tiden varit ringa, som nog i viss män äfven varit beroende på den stun¬
dande julhelgen.
Revisorerna ansåge en bidragande orsak till berörda missförhållan¬
den vara den, att uti logementen inrymdes 40 gossar, hvilket antal
5
Riksdagens Skrifvelse N:o 101.
både ur trefnad:;- och ordningssynpunkt syntes dem vara för stort. Då
logementen hufvudsakligen vore afsedda att tjäna som sofrum och ven-
tileringen därstädes vore ovanligt bra, så anser chefen det ej vara för
mycket att uti logementet inrymma 40 gossar, det antal för hvilket kaser¬
nen vore byggd med 10 logement.
Hvad åter revisorerna yttrade, att såsom befäl tjänstgjorde endast en
man, som hade sin sofplats i ett särskildt till logementet gränsande rum,
så berodde det på någon missuppfattning från deras sida. Logements-
befälhafvaren, som vore underofficerskorpral eller 1 klass sjöman, både
sin säng placerad midt uti logementet, och förutom honom tjänstgjorde i
hvarje logement 4 korpraler af skeppsgossekåren, vidare borde tilläggas,
att då äldre och yngre gossar vore förlagda på samma logement, så höl-
les de skilda från hvarandra. De rum, som kallades för logements-
befälhafvarerum, hade ej på flera år användts som sofrum för nämnda
befälhafvare.
Att anordningarna för beredande åt gossarne af nyttig förströelse
vore otillräckliga borde i första hand afhjälpas genom anskaffande af
lokal, hvarest gossarne kunna vistas under sina fritider, då nuvarande
samlingsrum vore otillräckliga. Detta syntes utgöra ytterligare ett vik¬
tigt skäl för ett skyndsamt uppbyggande af ett exercishus för skepps¬
gossekåren.
Arrestutrymmet inom skeppsgossekasernen vore alldeles för litet i
förhållande till kårens numerär, hvilket hade föranledt, att de uti reviso¬
rernas skrifvelse omförmälda, under jordytan belägna arresterna under
senare åren blifvit inredda och kommit till användande. Sedan likväl
förutvarande chefen för kåren uti sin af revisorerna omnämnda skrifvelse
dels framhållit dessa arresters olämplighet och dels föreslagit arresters in¬
redande i kasernfartyget Norrköping, hade, sedan utredning i ärendet vun¬
nits, stationsbefälhafvaren förordnat,
»att de i ärendet omförmälda, uti källarevåningen belägna fyra arrest-
lokaler icke vidare må användas vid verkställighet af ådömd bestraffning,
och icke heller till förvaring af person, som hålles häktad i afvaktan på
laga kraft å angående honom meddeladt utslag».
Emellertid kvarstode den anmärkningen, att, ehuru tre arrester blif¬
vit inredda å kasernfartyget Norrköping, arresternas antal vore alltför
litet i förhållande till kårens ökade och under ökning stadda nume¬
rär. Som uti kungl. förordningen om krigsdomstolar § 60 stadgades,
att rymmare skulle häktas, då han blefve ertappad, sa vore det uppen¬
bart, att sju arrester icke kunde räcka till för en styrka af 500 gossar.
Uti sin den 3 november förlidet år inlämnade årsberättelse hade chefen
6
Riksdagens Skrifvelse N:o 101.
framhållit vikten af, att gossar under 18 år finge med tjänlig aga tillrätta¬
visas, samt hemställt om ändring åt § 24 af strafflagen för krigsmakten i
sådant syfte.
Skulle denna hemställan vinna afseende, så vore det ganska visst, att
nuvarande antalet arrester räckte till, men eljest vore det synnerligen
nödvändigt, att snarast nya arrester blefve anordnade i stället för de fyra
under jordytan i skeppsgossekasernen belägna, som numera ej finge för
sådant ändamål användas.
Riksdagen delar revisorernas uppfattning, att genomgripande åtgärder
höra vidtagas för att afhjälpa de vid skeppsgossekåren i Karlskrona
rådande missförhållanden; och har Riksdagen på grund häraf ansett sig
höra fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på denna angelägenhet.
Riksdagen får därför anhålla, att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga i
öfvervägande, hvilka åtgärder böra vidtagas, på det att de utaf revisorerna
omförmälda missförhållanden vid skeppsgossekåren i Karlskrona må varda
på ett tillfyllestgörande sätt afhulpna.
Järnvägsstyrelsen.
I fråga om utdelandet af fribiljetter för resor å statens järnvägar
hafva revisorerna till en början erinrat om att 1887 års statsrevisorer
— efter att hafva omnämnt, att enligt eu revisorerna meddelad uppgift
femtiofem vid statens järnvägar anställde läkare åtnjöte stående fribiljetter,
gällande under hela året å samtliga statsbanelinjerna — anmärkt, att, då
för ombesörjandet af järnvägspersonalens sjukvård de för detta ändamål
anställde läkare vore hänvisade till vissa distrikt, revisorerna icke funnit
den utsträckta rätt till fribiljetter, som blifvit desse läkare medgifven,
vara af något tjänstens behof påkallad.
I sammanhang härmed hade revisorerna uttalat önskvärdheten af att
beviljande af fribiljetter i allmänhet måtte i möjligaste mån inskränkas,
särskilt i fråga om stående fribiljetter, och i synnerhet då fråga förekomma
om beviljandet af sådana biljetter för resor i andra än de i kungl. brefvet
af den 8 september 1882 nämnda fall.
Med anledning af berörda framställning hade 1888 års Riksdag an¬
hållit, att Eders Kungl. Magt täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke
den rätt till fribiljetter å statsbanorna, som dittills medgifvits de vid
Öfver utlämnade fribiljetter fördes förteckningar såväl vid de särskilda
afdelningarna inom distrikten som hos järnvägsstyrelsen. I den förteckning
7
Riksdagens Skrifvelse N:o 101.
statens järnvägstrafik anställde läkare, kunde för hvarje läkare, inskränkas
till det distrikt, inom hvilket han såsom järnvägsläkare tjänstgjorde.
Genom ofvannämnda kungl. bref hade styrelsen för statens järnvägs¬
trafik bemyndigats att i vissa särskildt uppräknade fall till den utsträck¬
ning styrelsen funne lämplig utfärda biljetter till fria resor a statens
järnvägar, hvarjämte genom berörda bref bestämdes, att, därest fråga
förekomme om beviljandet af fria resor a statsbanorna i andra än om-
förmälda fall, det skulle tillkomma chefen för civildepartementet att efter
hemställan från trafikstyrelsen därom besluta.
Med stöd af detta bemyndigande hade nämnda styrelse den 31
december 1884 utfärdat ett fribiljettregleinente för de svenska statsbanorna,
hvilket fortfarande vore gällande. Enligt berörda reglemente vore fri¬
biljetterna å statens järnvägar af tre slag, nämligen stående, hvilka ut¬
färdades dels för resor å samtliga statsbanorna under hela året, dels ock
för resor å samtliga statsbanorna under viss tid af aret eller a särskilda
bandelar under hela året eller viss tid däraf, tillfälliga för allenast en
resa, vare sig fram och åter mellan tvenne stationer eller ock blott från
en station till en annan, samt hushållsbiljetter för en resa fram och åter
mellan tvenne stationer och afsedda att bereda statens järnvägars ordinarie
tjänstemän och betjänte fria resor för deras hos dem boende hustrur,
barn och tjänare samt under vissa villkor fri transport af förnödenheter
och effekter. Berörda reglemente innehölle därjämte eu mängd detalj¬
bestämmelser särskildt om de fribiljetter, som tillkomme statens järnvägs¬
trafiks personal.
Efter reglementets utfärdande hade emellertid, enligt hvad reviso¬
rerna inhämtat, tillkommit ytterligare ett slags stående fribiljetter, de
s. k. skandinaviska, grundande sig på öfverenskommelse mellan stats-
järnvägarnas och vissa enskilda järnvägars i Sverige, .Norge och Dan¬
mark förvaltningar, hvarjämte inrättats tillfälliga fri biljet ter, hvilka på
grund af öfverenskommelse mellan järnvägsstyrelsen och förvaltningarna
för vissa enskilda järnvägar i Sverige gällde saväl a sistnämnda järnvägar
som å statsbanorna.
Såsom ofvan nämnts, utfärdades jämväl af järnvägsstyrelsen fribiljetter
efter bemyndigande af chefen för civildepartementet. Revisorerna hade tagit
del af åtskilliga af de under revisionsåret utfärdade skrivelser, hvarigenom
dylika fribiljetter medgifvits, och hade funnit anmärkningsvärd^ att det .i
ifrågavarande skrifvelser icke alltid bestämts, till hvilken vagnsklass fri¬
biljett skulle utfärdas, samt att järnvägsstyrelsen i ett fall anmodats alt
lör uppgifven person utlärda fribiljett »att tills vidare gälla».
8
Riksdagens Skrifvelse N:o 101.
som i nämnda afseende fördes hos styrelsen, upptoges jämväl de fribiljetter,
som utfärdats efter bemyndigande af chefen för civildepartementet.
Revisorerna, som icke velat framställa någon erinran mot beviljandet
af s. k. hushallsbiljetter, hade ansett sig böra framhålla, att den öfver ut¬
lämnade stående fribiljetter för revisionsåret upprättade förteckning, till
hvilken revisorerna haft tillgång, syntes gifva vid handen, att dylika bil¬
jetter under nämnda tid blifvit i vidsträckt mån utdelade. Af tillgängliga
handlingar hade revisorerna vidare trott sig finna, att icke alltid de fram¬
ställda anspråken på fribiljett varit så berättigade, att de icke efter en
närmare undersökning af förhallandena kunnat afböjas. Härjämte hade
revisorerna af förekommen anledning velat ifrågasätta, huruvida icke före¬
skrifter borde meddelas i syfte ätt person, som tilldelats stående fribiljett
å statens järnvägar, icke ägde att vid resa å dessa järnvägar för fullgörande af
allmänt uppdrag uppbära fribiljetten motsvarande ersättning för resekostnad.
En uppgift angående under år 1901 gällande stående fribiljetter för
resor a statens järnvägar, utvisande dels de särskilda slagen af dylika
biljetter, dels ock de olika kategorierna af de personer, som åtnjutit de¬
samma, hade blifvit revisorerna tillställd och utvisade densamma, att af
s. k. skandinaviska fribiljetter, hvilka gällde under innehafvarens
tjänstetid, både under året varit gällande
82 för tjänstemän vid statens järnvägar,
44 » » » enskilda »
270 » > » utländska »
att af stående fribiljetter, gällande under helt ar och å alla statsbane-
linjer, både under året utfärdats
217 för tjänstemän vid statens järnvägar,
57 » » » enskilda »
262 » » » utländska »
90 » läkare » statens »
33 » andra personer, såsom representanter för in- och
utländska resebyråer m. fl.,
att af stående fribiljetter, gällande under helt år å vissa statsbanelinjer
eller under viss del af året å alla eller vissa statsbanelinjer, hade under
året utfärdats
2,402 för tjänstemän eller betjänte vid statens järnvägar eller
dessas skolpliktiga barn. Af hela detta antal hade
235 utfärdats af generaldirektören eller vederbörande
ledamot i järnvägsstyrelsen samt 2,167 af vederbörande
afdelningsföreståndare vid distrikten;
38 för tjänstemän vid enskilda järnvägar,
10 » » » utländska »
9
Riksdagens Skrifvelse N:o 101.
28 för tillförordnade läkare vid statens järnvägar,
341 » andra personer, däraf 284 ensamt för funktionärer vid
telegrafverket (arbetsledare, reparatörer och dylika).
Det stora antalet af sistnämnda slags biljetter berodde därpå, att dessa
biljetter i regeln förnyades för hvarje kvartal eller, hvad skolbarn anginge,
för hvarje termin.
Slutligen hade revisorerna, som delade 1887 års statsrevisorers upp¬
fattning om lämpligheten af inskränkning i fråga om beviljandet af fri¬
biljetter, velat med afseende å de förändrade förhållanden, som inträdt,
sedan de om fribiljetter å statens järnvägar nu gällande hutvudsakliga före¬
skrifterna utfärdats, uttala önskvärdheten däraf, att ifrågavarande bestäm¬
melser underkastades en genomgående omarbetning i syfte att beviljandet
af fria resor å järnvägarna i möjligaste mån inskränktes.
Järnvägsstyrelsen har i ett den 17 januari innevarande år öfver revi¬
sorernas omförmälda framställning afgifvet utlåtande anfört, att de nu gäl¬
lande grunderna för utfärdandet af fribiljetter för resor å statens järnvägar
fastställts genom Eders Kungl. Maj:ts bref den 8 september 1882, hvarige¬
nom dåvarande styrelsen för statens järnvägstrafik bemyndigats att i vissa
särskildt uppräknade fall till den utsträckning, styrelsen funne lämplig, ut¬
färda biljetter till fria resor å statens järnvägar.
Genom berörda kungl. bref bestämdes därjämte, att, därest fråga före-
komme om beviljande af fria resor å statsbanorna i andra än omförmälda
fall, det skulle tillkomma chefen för Eders Kungl. Maj:ts civildepartement
att efter hemställan från trafikstyrelsen därom besluta.
På grund af sistberörda bestämmelse hade därefter fribiljetter för
andra personer än dem, åt hvilka styrelsen jämlikt merberörda kungl. bref
ägde utfärda dylika biljetter, utgifvits endast efter vederbörligt medgifvande
från bemälte departementschef; och hade styrelsen noggrant iakttagit att,
i hvarje fall, där styrelsens rätt att utfärda fribiljetter icke varit fullt klar
och oomtvistelig, göra framställning hos departementschefen.
Därest, såsom revisorerna påpekat, i vissa fall i de från departements¬
chefen aflåtna skrifvelser icke bestämts, till hvilken vagnsklass fribiljett
skulle utfärdas, hade styrelsen utställt biljett till den klass, till hvilken
styrelsen med hänsyn till gällande praxis i jämförliga fall ansett biljetten
böra utgifvas.
Beträffande hvad revisorerna ifrågasatt därom, att föreskrifter borde
meddelas i syfte att person, som tilldelats stående fribiljett a statens järn¬
vägar, icke skulle äga att vid resa å dessa järnvägar för fullgörande af
allmänt uppdrag uppbära fribiljetten motsvarande ersättning för resekostnad,
tillkomme utfärdandet af dylik föreskrift, mot hvars lämplighet styrelsen
Bill. till Riksd Prof. 1,903. 10 Samt. 1 Afd. 1 Band. 14 Hlift. 2
10
Uiksdayem Skrifvelse N:o 101.
icke hade något att erinra, icke järnvägsstyrelsen, som icke heller kunde
öfver föreskriftens efterlefnad utöfva någon som helst kontroll utom hvad
anginge statens järnvägars egna tjänstemän, för hvilkas resor i tjänsten
dylik bestämmelse redan tillämpades.
De stående fribiljetter, styrelsen utställt för tjänstemän vid utländska
järnvägar, hade utlämnats dels i enlighet med det bemyndigande, styrelsen
i sadant fall erhållit i ofvan berörda kung], bref den 8 september 1882,
dels i öfverensstämmelse med den internationella kutym, jämlikt hvilken
järnvägsförvaltningar sinsemellan utväxlade visst antal dylika biljetter.
Styrelsen ansåge sig böra därvid särskild! fästa Eders Kung! Maj:ts
mårksamhet därå, att de fribiljetter, som hit öfverlämnades från utländska
banförvaltningar, mera användes än de biljetter, som härifrån utlämnades
till de utländska förvaltningarna. Förstnämnda slags biljetter användes
nämligen i afsevärd utsträckning för de funktionärer vid den svenska stats-
baneförvaltningen, som af styrelsen antingen beordrades att deltaga i de
flera gånger årligen återkommande internationella konferenser af olika slag,
vid hvilka ärenden rörande Sveriges trafikförbindelser med utlandet af-
handlades, eller ock undfinge tjänstledighet för att i utlandet göra iakt¬
tagelser i yrket eller för idkande af språkstudier, hvilka senare i samma
man som trafiken tillväxte mellan Sverige och utlandet påkallades för be¬
hörigt utbildande af de tjänstemän, hvilka hade att för de svenska järn-
vägarnes del omhänderhafva ifrågavarande trafik.
Nyssberörda konferenser förekomme åter jämförelsevis sällan på svenskt
område, och föranledde sålunda, att endast undantagsvis utländska järn¬
vägstjänstemän hitreste, och mera sällan förekomme ock, att utländska
banförvaltningar beordrade dem underlydande tjänstemän att för idkande
af yrkesstudier hitresa.
Beträffande slutligen revisorernas uttalande om önskvärdheten af en
omarbetning af bestämmelserna rörande utfärdandet af fribiljetter, hvilken
omarbetning skulle åsyfta, att beviljandet af fria resor å järnvägarna måtte
i möjligaste man inskränkas, ville styrelsen anmäla, att styrelsen, som hade
en omredigering af de för styrelsen och styrelsens underlydande myndig¬
heter gällande allmänna reglementen och instruktioner under utarbetande,
jämväl hade en dylik omarbetning af gällande fribiljettsreglemente under
behandling; anseende styrelsen sig emellertid icke ännu kunna inför Eders
Kungl. Maj:t angifva, i hvilken omfattning en inskränkning i beviljandet
af fribiljetter för resor å statens järnvägar borde äga rum.
1 likhet med revisorer^ anser Riksdagen, att en inskränkning i be¬
viljandet af fribiljetter för resor å statens järnvägar bör1, i den mån så ske
11
Riksdagens Skrifvelse N:o 101.
kan, åvägabringas samt att af sådan anledning en omarbetning af gällande
bestämmelser angående fribiljetter bör verkställas. På sätt revisorerna
ifrågasatt, torde äfven föreskrifter böra meddelas därom, att person, som
tilldelats stående fribiljett å statens järnvägar, icke må äga att vid resa å
dessa järnvägar för fullgörande af allmänt uppdrag uppbära fribiljetten
motsvarande ersättning för resekostnad.
Enligt hvad järnvägsstyrelsen i ofvannämnda utlåtande meddelat, är
visserligen en omarbetning af det utaf styrelsen utfärdade fribiljett sregle¬
mentet under behandling. Denna handläggning af ärendet torde emellertid
icke komma att sträcka sig till berörandet af de genom kungl. brefvet den
8 september 1882 fastställda grunder för fribiljetters utfärdande. Med af¬
seende härå får Riksdagen anhålla, att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga i
öfvervägande, huruvida icke de af Eders Kungl. Maj:t den 8 september
1882 fastställda grunder för utfärdande af fribiljetter för resor å statens
järnvägar må underkastas en omarbetning i det syfte, Riksdagen här ofvan
angifvit.
Medicinalstyrelsens redovisning öfver de till hospitalsväsendet
anslagna medel.
Sedan 1897 års Riksdag, med bifall till Eders Kungl. Majrts därom
gjorda framställning, för utvidgning af Göteborgs hospital i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med uti statsrådsprotokollet den 14 januari 1897 åbe¬
ropade ritningar på extra stat för år 1898 anvisat en summa af 64,865
kronor, hade, enligt hvad revisorerna erinrat, Eders Kungl. Maj:t den 28
maj 1897, med fastställande af omförmälda ritningar, uppdragit åt medicinal¬
styrelsen att gå i författning om utförande af nämnda arbeten för hospi¬
talets utvidgning äfvensom dess förseende med centraluppvärmning och
elektrisk belysning. Därjämte hade Eders Kungl. Maj:t ställt ofvanberörda
af Riksdagen beviljade anslag till medicinalstyrelsens förfogande för det
därmed afsedda ändamål samt bemyndigat medicinalstyrelsen att för ut¬
förande af de öfriga arbetena, mot behörig redovisning, använda högst
100,135 kronor af förslagsanslaget till hospitals underhåll.
Medicinalstyrelsen, som under år 1898 utan åsyftadt resultat på entre¬
prenad utbjudit ifrågavarande arbete, hade i skrifvelse till Eders Kungl.
Maj:t den 28 september 1900 anmält, att det Unge anses som en afgjord
sak, att den af Eders Kungl. Maj:t och Riksdagen beslutade utvidgningen
af Göteborgs hospital efter den sedan våren 1897 inträdda stegringen af
alla byggnadskostnader icke kunde utföras för den ursprungligen beräk¬
12 Riksdagens Skrifvelse N:o 101.
nade summan, utan kräfde vida större belopp, hvarjämte medicinalstyrelsen
framlagt en förändrad plan för ifrågavarande utvidgnings- och förbättrings¬
arbeten vid hospitalet. Enligt berörda plan, därtill ritningar den 4 juli
1900 uppgjorts, skulle arbetena kräfva tillsammans en summa af 276,500
kronor eller 111,500 kronor utöfver den förut för om- och tillbyggnad
åt ifrågavarande hospital anvisade summan; och hade medicinalstyrelsen
hemställt, att Eders Kungl. Maj:t täcktes dels till Riksdagen aflåta propo¬
sition om ett ytterligare anslag af 72,435 kronor till nybyggnader vid
hospitalet, dels ock utaf förslagsanslaget till hospitals underhåll utöfver
förut anvisade 100,135 kronor ställa till medicinalstyrelsens förfogande
39,065 kronor för de föreslagna förändringarnas utförande. I enlighet
med berörda hemställan hade Eders Kungl. Maj:t aflåtit proposition till
1901 års Riksdag, som för utvidgning af Göteborgs hospital i hufvud¬
saklig öfverensstämmelse med omförmälda år 1900 uppgjorda ritningar
pa extra stat för år 1902 anvisat, utöfver förut för hospitalets utvidgning
anslaget belopp, en summa af 72,435 kronor.
Den 9 sistlidne april hade medicinalstyrelsen med byggmästaren
G. S. Hallström afslutat kontrakt om verkställande för eu summa af
170,000 kronor af vissa till ifrågavarande byggnadsföretag hörande ar¬
beten; och vore vid revisorernas besök på platsen desamma under ut¬
förande.
Under erinran, att 1902 års Riksdag i skrifvelse angående regleringen
af utgifterna under riksstatens fjärde hufvudtitel framhållit nödvändig¬
heten af att vid byggnadsföretag, för hvilka entreprenadsystemet i större
eller mindre utsträckning anlitades, en sakkunnig platskontroll anord¬
nades såväl för öfvervakande af själfva arbetets utförande som för pröf¬
ning af materialiernas beskaffenhet, hade revisorerna velat omförmäla, att,
enligt hvad vid revisorernas besök å hospitalet meddelats, någon person
icke blifvit utsedd att för det allmännas räkning å platsen utöfva tillsyn
öfver nu ifrågavarande omfattande byggnadsarbete, öfver hvilkets utförande
ingen annan kontroll alltså lärer förekommit än den, som af den hos
medicinalstyrelsen anställde, biträdande arkitekten utöfvats vid dennes till¬
fälliga besök å hospitalet.
Medicinalstyrelsen, som den 9 januari innevarande år häi-öfver af-
gifvit infordradt utlåtande, har däruti hufvudsakligen anfört, att hvad
anginge gällande bestämmelser för kontroll å byggnadsföretag för statens
räkning, så stadgade Eders Kungl. Maj:ts förordning angående statens
upphandlings- och entreprenadväsende med mera den 17 november 1893
i § 36, att den, som för statens räkning träffat aftal om arbete, vore
berättigad att öfver utförandet däraf själ! eller genom annan sakkunnig
13
Riksdagens Skrifvelse N:o 101.
och i öfrigt lämplig person öfva kontroll. Någon föreskrift, under
hvilka förhållanden särskild, ständig kontrollant skulle antagas, funnes
däri icke. Emellertid hade, beträffande de allmänna bestämmelser, hvilka
jämlikt § 7 af samma förordning skulle utöfver dess egna föreskrifter
iakttagas vid, bland annat, kontroll å arbete, Eders Ivungl. Maj:t genom
kungörelser den 4 juli 1889 och den 22 december 1893 förordnat, att dy¬
lika föreskrifter skulle utfärdas af öfverintendentsämbetet. Ur ämbetets
till åtlydnad häraf offentliggjorda bestämmelser inhämtades, att, »om ett
byggnadsarbete är af större omfattning eller af den beskaffenhet, att stän¬
dig tillsyn erfordras för att bevaka statens rätt i fråga om materialiernas
godhet, konstruktionens soliditet och ett oklanderligt utförande i öfrigt,
anställes en byggnadschef». Om däremot »förhållandena icke medgifva
anställning af byggnadschef, antingen till följd af bristande medel eller
af den anledning att lämplig person å orten saknas, eller om föremålet
för kontrollen är af beskaffenhet, att under viss tid levererade materialier
eller utfördt arbete är för pröfning tillgängligt och således kan på en
gång bedömas, verkställes kontrollen genom en eller flera tillfälliga besikt¬
ningar» .
Vid ifrågavarande byggnadsarbete vid Göteborgs hospital ställde sig
förhållandena på följande sätt. För att undvika rubbning i sjukvårdens
jämna gång och inskränkning under byggnadstiden uti det så ytterst väl
behöfliga platsantalet på hospitalet hade styrelsen, i öfverensstämmelse med
den plan för utvidgningens utförande, som angifvits i styrelsens under¬
dåniga skrifvelse den 28 september 1900, nödgats indela arbetet i olika
perioder. Sålunda färdigbyggdes först en del lokaler, så att de kunde
mottaga patienterna från andra afdelningar, innan dessa utrymdes för att
i sin ordning ombyggas och så vidare. Härigenom tog hela till- och om¬
byggnaden i anspråk vida längre tid, än eljest vore behöflig, och ehuru
företaget i dess helhet vore ganska omfattande, komme allenast en mindre
del däraf att samtidigt vara under arbete. En kontrollant med fackutbild¬
ning och med skyldighet att ständigt vara tillstädes hade på denna plats
helt visst icke kunnat erhållas mot lägre årslön än 3,500 kronor, hvilken
aflöning icke skulle stått i rimligt förhållande till arbetets omfattning. Eu
på platsen sig städse uppehållande kontrollant syntes af dessa anledningar
icke böra anställas. Däremot hade styrelsen för afsikt att söka anställa
en i Göteborg bosatt arkitekt med uppgift att tidt och ofta besöka bygg-
nadsplatsen och hade också vidtalat lämplig person, arkitekten E. Thorburn,
som redan börjat sin verksamhet genom att å styrelsens vägnar meddela
spekulerande byggnadsentreprenörer nödiga upplysningar. Denne arkitekt
hade emellertid anhållit om entledigande från uppdraget vid samma tid,
14
Riksdagens Skrifvelse N:o 101.
som de sist infordrade anbuden på byggnadsarbetet till medicinalstyrelsen
inkommit. Äfven andra göteborgsarkitekter visade sig med anledning af
hospitalets för dem obekväma läge obenägna att åtaga sig kontrollant-
skapet. Då härtill korame, att anbuden vore icke obetydligt högre, än
man väntat, och det sålunda för medicinalstyrelsen blefve nödvändigt att
så mycket som möjligt inskränka öfriga utgifter för byggnadsarbetet, så
hade kontrollen anordnats på nedan angifna, minst kostbara sätt.
Vidkommande de höga anbuden anfördes, att byggnadsarbetet vid
Göteborgs hospital ingalunda varit lockande för byggnadsentreprenörer.
Arbetet både ej mindre än fyra gånger blifvit utbjudet på entreprenad,
de två sista gångerna, sedan ritningarna blifvit omarbetade och byggnads-
anslaget högst väsentligt höjts. Orsaken till detta för byggnadsarbetet
ogynnsamma förhållande läge väsentligen i det långa afståndet (8 km.)
emellan hospitalet och närmaste lastageplats, Göteborg, samt däri, att lands¬
vägen, som den enda kommunikationsleden, städse vore i dåligt skick,
hvilket förhållande naturligtvis högst betydligt ökade byggnadskostnaden,
dä alla de tunga byggnadsmaterialierna, såsom tegel, trä- och järnbjälkar,
kalk med mera, måste transporteras med fordon på denna dåliga väg.
Detta missförhållande hade, som nämndt, orsakat, att vid den slutliga
kontraktsuppgörelsen med byggmästaren G. S. Hallström om ifrågavarande
arbete ej så mycket återstått af byggnad san slaget, att särskild kontrollant
utan nödtvång borde anställas.
Kontrollen hade därför med stöd af öfverintendentsämbetets sist åbe¬
ropade anvisning anförtrotts hufvudsakligen åt medicinalstyrelsens egen
arkitekt hollntendenten A. Kumlien och hade af honom utöfvats, icke, så¬
som Riksdagens revisorer på platsen fått sig meddeladt, »vid dennes till¬
fälliga besök å hospitalet», utan hade det skett vid för ändamålet särskildt
aflagda besök å byggnadsplatsen. Sålunda hade Kumlien personligen af¬
syna! och godkänt allt det tegel, som användts vid byggnadsarbetet, likaså
all sand och kalk, bestämt pålarnes längd, groflek och antal, hvarjämte
han varit närvarande vid profpålningen och vid sina besök på det om¬
sorgsfullaste synat de utförda arbetena, som han hittills alltid funnit vara
verkställda med sakkunskap och största omsorg. Någon anmärkning mot
vare sig materialier eller arbete hade icke heller af revisorerna framställts.
Vidare hade genast en afskrift af byggnadskontraktet tillställts veder¬
börande hospitalsdirektion, som redan förut fått sig en omgång ritningar
tillsänd, på det att hospitalets tjänstemän skulle komma i tillfälle att i
detalj följa arbetet. Särskildt hade sysslomannen, som vore med bygg¬
nadsarbeten ganska förtrogen, blifvit anmodad att dagligen tillse detsamma
och att hålla kontrollanten i ständig kännedom om arbetets fortgång med
15
Riksdagens Skrifvelse N:o 101.
mera. Tid efter annan hade äfven rapporter från sysslomannen ingått
direkt till styrelsens arkitekt.
Slutligen hade styrelsens ordförande hittills en gång och dess referent
för hospitalsärenden en gång på olika tider besökt Göteborgs hospital med
anledning af de där pågående arbetena. Då det komme till så grannlaga
detaljer som värme-, vatten- och afloppsledningar, skulle styrelsen, på van¬
ligt sätt, anlita fackkunniga personer för utöfvande af särskild kontroll
öfver dessa arbeten.
Af det anförda ansåge medicinalstyrelsen framgå, att styrelsen vid
anordnandet af kontrollen öfver byggnadsarbetena vid Göteborgs hospital
sökt iakttaga behöflig sparsamhet utan att åsidosätta hvad styrelsen funnit
vara stadgadt-eller eljest af nöden för tillvaratagandet af statens rätt
och bästa.
Såsom revisorerna jämväl erinrat, har Riksdagen i skrifvelse till Eders
Kungl. Maj:t den 15 maj 1902 framhållit nödvändigheten af att vid bygg¬
nadsföretag, för hvilka entreprenadsystemet i större eller mindre utsträck¬
ning komme att anlitas, en sakkunnig platskontroll måtte anordnas såväl
för öfvervakande af själfva arbetets utförande som för pröfning af mate-
rialiernas beskaffenhet, enär endast genom en noggrann sådan tillsyn säker¬
het kunde beredas för byggnadernas soliditet och framtida bestånd.
I öfverensstämmelse med den af Riksdagen sålunda uttalade åsikt
hyser Riksdagen den mening, att en sakkunnig platskontrollant bort an¬
ställas vid nu ifrågavarande omfattande byggnadsarbete, för hvilket kost¬
naden beräknats uppgå till en summa af 276,500 kronor. Det öfvervakande,
som, enligt hvad medicinalstyrelsen angifvit, utförts af sysslomannen vid
hospitalet, men hvarom något uppdrag, enligt hvad Riksdagen inhämtat,
icke lärer blifvit honom af styrelsen lämnadt, synes, enligt Riksdagens
förmenande, icke hafva varit tillfyllestgörande, enär sysslomannen, i saknad
af sådant uppdrag, icke ägt befogenhet att göra sin mening gällande i
fråga om byggnadsarbetets utförande. Ett noggrannare öfvervakande af
ifrågavarande byggnadsföretag synes i öfrigt vara af så mycket större
behof påkalladt, som, enligt hvad af eu annan utaf revisorerna gjord fram¬
ställning framgår, hospitalsdirektionen, hvilkens sammanträden i regel hållas
i Göteborg, ytterst sällan lärer besöka hospitalet och den tillsyn öfver
arbetena, som möjligen skulle kunnat utöfvas af direktionens ledamöter,
sålunda icke är att påräkna.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och med afseende å vikten
af att effektiv kontroll anordnas vid de byggnadsarbeten, som för statens
räkning på entreprenad utföras, får Riksdagen anhålla, att Eders Kungl.
16 Riksdagens Skrifvelse N:o 101.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke en kontrollant må anställas
lör att a statens vägnar öfvervaka de pågående byggnadsarbetena vid
Göteborgs hospital samt, därest en sådan kontrollants anställande befirmes
erforderligt, därom lämna vederbörande förständigande.
Statskontoret.
I fråga om de af räntmästaren Fahle Fougberg föröfvade förfalsk¬
ningar af statskontorets assignationer på riksbanken hafva revisorerna
gjort följande framställning.
»Vid den jämförelse af räntekammarens bankräkning med riksban¬
kens räkenskaper, som, efter det räntmästaren Fahle Fougberg den 24
juni innevarande år aflidit, verkställdes den 8 därpåföljande augusti,
upptäcktes, att statskontorets assignation n:o 682 af den 4 sistlidna
juni, som i räntekammaren bokförts med 9,000 kronor, lydde å 90,000
kronor, till hvilket belopp den jämväl blifvit upptagen i riksbankens
räkenskaper.
I anledning häraf uppdrog statskontoret åt två tjänstemän inom
verket att ofördröjligen göra erforderlig utredning och därom till stats¬
kontoret inkomma med berättelse. Vid den undersökning, som sålunda
verkställdes och som bestod däruti, att de å räntekammaren från in¬
gången af år 1886, då räntmästaren Fougberg tillträdde räntmästare-
tjänsten, förda räkenskaper öfver såväl statskontorets assignationer å
dess räkning i riksbanken som ock å samma räkning verkställda in¬
sättningar jämfördes med riksbankens motsvarande räkenskaper, befanns,
att å tre särskilda under åren 1887 och 1888 dagtecknade assignationer,
som icke voro i statskontoret bokförda, utbetalts tillsammans 30,862 kronor
81 öre samt att genom inlösen i riksbanken af 13 assignationer, hvilka
genom ändring af summorna kommit att vid företeendet i banken lyda
å högre belopp än de, hvarå assignationerna af statskontoret utfärdats,
under tiden från den 23 oktober 1888 till den 5 juni 1902 utbetalts
323,000 kronor mera, än som från statskontoret utassignerats, däraf 45,000
kronor under revisionsåret.
Det sammanlagda beloppet af hvad från statskontorets räkning i
riksbanken för mycket utbetalts under denna tid skulle alltså uppgå till
353,862 kronor 81 öre. En af förste revisorn i statskontoret M. Rystedt
gjord uträkning, hvilken varit för revisorerna tillgänglig, angifver emeller¬
tid berörda brist uppå till 362,899 kronor 69 öre; och lärer, sedan
ytterligare en af Fougberg förändrad assignation numera i riksbanken
upptäckts, den sistnämnda siffran kunna antagas vara den riktiga.
17
Riksdagens Skrifvelse N:o 101.
Af tillgängliga handlingar hafva revisorerna inhämtat,
att, på grund af den för statskontoret gällande, den 31 december
1879 utfärdade arbetsordning, räntmästaren själf minst en gång hvar
tredje månad med hvarandra jämfört sin egen journal öfver insättningar
och assignationer samt riksbankens räkning däröfver;
att det enligt instruktionen för statskontoret af den 8 december 1876
åligger ämbetsverkets utgiftsbyrå att uppsätta anvisningarna å från denna
byrå utanordnade utgiftsbelopp samt att dem expediera medelst deras
öfverlämnande till räntmästaren och att enahanda föreskrift är gifven för
inkomst-, fond- och stämpelbyrån beträffande assignationer, som afse ut¬
gifter, hvilkas ombesörjande åligger denna byrå, men att redan från och
med det, att den nya instruktionen den 1 januari 1877 trädde i kraft,
nämnda bestämmelse på sådant sätt tillämpats, att en amanuens anställts
å räknekammaren såsom representant för de båda byråerna, hvilken
amanuens för dessas räkning uppsätter och expedierar anordningarna; samt
att, enligt hvad i en den 19 sistlidne september i omförmälda sak
afgifven polisrapport meddelas, Fougberg själf utskrifvit samtliga ofvan-
nämnda förändrade assignationer.
Häraf synes framgå, att de i gällande instruktion och arbetsordning
utfärdade föreskrifter för uppsättandet och expedierandet af assignationer
inom statskontoret icke vederbörligen iakttagits.
I förenämnda polisrapport meddelas vidare, att verificerandet inför
kammarrätten af statskontorets innestående behållning i riksbanken skett
genom ett bankbesked, utfärdadt af vederbörande tjänsteman i riksbankens
hufvudkontor; och då detta bankbesked utvisat annat belopp, än behåll¬
ningen enligt räntekammarens riktigt uppgjorda hufvudbok borde vara,
hade Fougberg i nämnda bankbesked med sin egen stil skrifvit en för¬
klaring, gående ut på, att ett större eller mindre antal assignationer varit
vid årsskiftet utelöpande, hvilka assignationers belopp delvis varit finge¬
rade med ungefär de förskingrade beloppen.
I sammanhang härmed få revisorerna meddela, att enligt lämnade
upplysningar vid räntekammarens hufvudbok bifogas årligen en af ränt¬
mästaren upprättad uppgift om den mellan statskontorets och riksbankens
räkenskapsföringar vid räkenskapsårets slut befintliga skiljaktighet i af¬
seende å statskontorets hos riksbanken innestående behållning, hvilken
skiljaktighet kan bero på dels att af statskontoret utfärdade assignationer
icke blifvit före räkenskapsårets slut i riksbanken till inlösen företedda,
dels att bevis om i riksbanken eller dess afdelningskontor insatta belopp
icke blifvit i statskontoret under samma räkenskapsår bokförda och dels
att af länsstyrelserna utfärdade assignationer blifvit af riksbanken eller
Bill, till Rilcsd. Vrål. 1903. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. U Haft. 3
18
Riksdagens Skrifvelse N:o 101.
dess afdelningskontor under året inlösta, hvjlka assignationers belopp först
påföljande året i statskontoret bokförts. Åt dessa skiljaktigheter, hvilka
synas hafva blifvit i Fougbergs förenämnda vid hufvudboken fogade upp¬
gift konstruerade för att dölja förfalskningarna och hvilka skiljaktigheter
gifvetvis äga lika stor betydelse som inkomst- och utgiftsposterna, synas
vederbörande revisorer i kammarrätten icke hafva ägnat någon upp¬
märksamhet.
I en till Kung]. Maj:t den 26 sistlidne september aflåten skrifvelse
har statskontoret anmält, att ämbetsverket, med anledning af hvad i om-
förmälda hänseende iörekommit, ansett sig böra vidtaga åtskilliga för¬
ändringar i arbetssättet å räntekammaren samt inkomst- och utgifts-
byraerna i syfte att åstadkomma en fortgående och mera ingående kontroll
af kassarörelsen.
Därjämte har statskontoret, enligt hvad i samma skrifvelse vidare
meddelats, uppdragit åt förste revisorn M. Rystedt att utarbeta och till
statskontorets pröfning framlägga förslag till nytt formulär för ränte¬
kammarens hufvudbok.
Enligt kungl. bref den 26 september innevarande år har Kung!
Maj:t, sedan för Kungl. Maj:t blifvit erinradt, att nuvarande föreskrifter
om sammanförande i statskontoret af de olika ämbetsverkens räkenskaper
icke mer syntes fullt tillfredsställande, särskilt med hänsyn till behöflig-
heten af att en i möjligaste män fullständig kontroll öfver s tatsräk en s kap en
måtte kunna vinnas, uppdragit åt presidenten m. in. friherre A. L. E. Åker-
hielm, generaldirektören in. m. grefve H. Hansson Wachtmeister och full¬
mäktigen i riksbanken m. in. friherre B. K. J. Langenskiöld att afgifva
yttrande om de ändringar i nu gällande bestämmelser rörande bokföringen
i statskontoret, hvilka kunde anses påkallade, äfvensom framställa förslag
om sådana ändringar i de särskilda ämbetsverkens bokföring, som kunde
föranledas af en föreslagen ändrad och utvidgad bokföring i statskontoret.
Hvad sålunda förekommit hafva revisorerna velat för Riksdagen om¬
förmäla; och föreställa sig revisorerna, att ytterligare utredning om i hvad
mån de begangna förfalskningarna underlättats genom försummadt iakt¬
tagande af gällande kontrollföreskrifter, icke kommer att uteblifva. »
Beträffande . denna framställning har statskontoret i infordradt utlå¬
tande af den 8 januari innevarande år anfört följande.
I anledning af revisorernas uttalanden ansåge statskontoret sig endast
hafva att utlåta sig beträffande det, som ginge ut på att vid uppsättandet
och expedierandet af statskontorets assignationer gällande föreskrifter
skulle hafva blifvit eftersatta. Da statskontoret redan vid sin den 26 sep¬
19
Riksdagens Skrifvelse N:o 101.
tember 1902 till Eders Kung! Maj:t aflåtna och i revisorernas berättelse
omförmälda skrifvelse angående de upptäckta förfalskningarna fogat polis¬
rapporten och för egen del meddelat en utförlig redogörelse \ ämnet, hade
statskontoret nu icke något vidare att tillägga, än att, såsom revisorerna
upplyst, efter det statskontorets nyssnämnda skrifvelse aflåtits ytterligare
en förfalskad assignation upptäckts, hvarigenom summan af de förfalskade
beloppen uppginge till 362,899 kronor 69 öre och således förklarade skilj¬
aktigheten mellan statskontorets och riksbankens räkenskaper; och da stats¬
kontoret därjämte dels i samma skrifvelse, dels ock i skrifvelse af den
20 november 1902 redogjort för de förändrade åtgärder i fråga om assig-
nerino-sväsendets anordnande och kontrollen öfver kassan, hvartill de upp¬
täckta assignationsförfalskningarna ansetts gifva anledning, ville statskon¬
toret nu inskränka sig till ett åberopande af innehållet i ämbetsverkets
nyssnämnda skrivelser, af hvilka äfvensom af Eders Kungl. Maj:ts den o
december 1902 till statskontoret aflåtna bref angående anvisande åt me¬
del till ökning af arbetskrafterna inom statskontoret styrkta afskrifter
blf°SKammarrätten har med anledning af revisorernas ifrågavarande ytt¬
rande i utlåtande af den 9 sistlidne januari anfört, att då kammarrätten
på omild af sin ämbetsställning icke borde i nu förevarande ärende ut¬
tala &si^ angående det sätt, hvarpå vederbörande i ämbetsverket anställde
revision stjänstemän fullgjort sin granskningsplikt i det hänseende, hvarom
nu vore fråga, hade kammarrätten uppfattat den kungl. remissen såsom
allenast åsyftande dels att införskaffa möjligen erforderlig ytterligare ut¬
redning rörande sättet för redovisandet af ifrågavarande medel och den
o-ransknino- denna redovisning i kammarrätten undergått och dels att be¬
reda den revisionstjänsteman, hvilken haft att granska de statskontorets
räkenskaper, som jämväl vant föremål för Riksdagens ofvanbemälte revi¬
sorers behandling, tillfälle att i ärendet afgifva yttrande.
I öfverensstämmelse med denna uppfattning hade kamm an ätten in
fordrat yttrande från revisorn C. H. von der Burg, som granskat stats¬
kontorets räkenskaper för år 1901, samt från sin revisionsafdelnmgs tredje
k0ntRevisoren von der Burgs yttrande, till hvilket revisionsafdelningens
tredje kontor hänvisat, är af följande lydelse. . .
»Det har icke ens uppgifvits, att räntmästaren tillgripit eller brustit
i redovisning af allmänna medel, som varit honom anförtrodda, utan de
tillgripna penningarne hafva statt under kurujl. statskontorets f Öl vältning
och" varit på dess räkning i riksbanken insatta, ett förfaringssätt, som väl
20
Riksdagens Skrifvelse N:o 101.
allmänt ansetts innebära en fullt betryggande garanti jämväl mot med¬
lens disponerande af obehörig person.
. Enligt vid kungl. statskontorets räkenskaper fogade bankattester ut¬
gjorde kungl. statskontorets fordran i riksbanken vid räkenskapsårets in-
gang kronor 15,191,082: 51, men enligt kungl. statskontorets räkenskaper
allenast kronor 14,289,177: 40, således enligt officiella intyg ett öfverskott
i riksbanken af kronor 901,905: 11. Till förklarande däraf, att enligt
bankbevisen större belopp mnestått å kungl. statskontorets räkning i riks-
banken än kungl. statskontorets verkliga fordran, innehåller en anteckning
vid 1900 ars räkenskaper, att detta öfverskott bestått af »i riksbanken
utelöpande assignationer». Vid 1901 års slut utgjorde behållningen i riks¬
banken enligt intyg från banken kronor 13,157,166: 85, hvaremot enligt
räkenskaperna kungl. statskontorets fordran hos riksbanken vid samina
tidpunkt utgjorde endast kronor 12,881,912: 85. Äfven här förekommer
således, att a kungl. statskontorets räkning i riksbanken innestått större
belopp än kungl. statskontorets verkliga fordran, och skulle öfverskottet,
kronor 275,254: —, motsvara skillnaden mellan de »vid 1901 års slut i
riksbanken utelöpande assignationer» och »i afdelningskontoren affärda
men i kungl. statskontoret utelöpande dragningar».
De kungl. statskontorets räkenskaper, som lämnas till kungl. kam¬
marrätten för granskning, innehålla icke någon vidare redogörelse för
kungl. statskontorets transaktioner med riksbanken än summarisk uppgift
a de under kungl. statskontorets förvaltning ställda medel, som vid räken¬
skapsårets början och slut varit i riksbanken innestående. Det har ålegat
revisionen att vid granskningen af räkenskaperna tillse, det utbalanserad
behållning blifvit styrkt genom bankbesked och inventeringsinstrument,
hvaremot det legat utom revisionens befogenhet att verkställa den kontroll’
som endast genom behörig inventering och undersökning af kungl. stats¬
kontorets bankräkning kunnat åstadkommas, och hvarförutan tilfgreppen
icke kunnat upptäckas. Revisionen har haft att lita till ofvannämnda
bankbevis och räkenskaperna bifogadt utdrag af protokollet angående
verk ställa och af ^ kungl. statskontoret utan anmärkning lämnad inventerino*.
Visserligen innehåller protokollet icke uttryckligen, att behörig kontroll å
kungl. statskontorets anvisningsrörelse vid inventeringen ägt rum; men
det har desto mindre kunnat antagas, att den i 12 § af kungl. statskon¬
torets instruktion föreskrifna kontroll blifvit i en så väsentlig del åsido¬
satt, som inventeringen i dylikt fall varit utan ändamål.
Styrkt afskrift af de anmärkningar, som under granskning af ifråga¬
varande räkenskaper uppkommit, får jag härmed vördsamt öfver!ämna »T
Vid granskning inom kammarrätten af statskontorets räkenskaper för
21
Riksdagens Skrifvelse N:o 101.
år 1901 hafva framställts två anmärkningar, af hvilka den första, som
berör nu ifrågavarande ämne, har följande lydelse:
»Vid jämförelse mellan kungl. statskontorets räkenskaper och de vid
i räntekammarens hufvudbok» fogade bevis från riksbanken befinnes, att
vid 1901 års slut kungl. statskontorets i riksbanken innestående behållning
enligt bankens bevis uppgått till kronor 13,157,166:85, under det samma
behållning enligt kungl. statskontorets räkenskaper utgjort allenast kronor
12,881,912:85; men enligt en vid räkenskaperna fogad utredning skulle be¬
hållningen i banken dels ökas med kronor 169,985:03, utgörande beloppet
af »i afdelningskontoren aflörda, men i kungl. statskontoret utelöpande
dragningar», dels ock minskas med kronor 445,2o9:03, utgörande summan
af de »vid 1901 års slut i riksbanken utelöpande assignationer».
Enär vid en, på grund af föreskriften i § 12 af nådiga instruktionen
för kungl. statskontoret den 31 december 1901 verkställd och i kungl.
statskontoret enligt räkenskaperna bifogadt utdrag ai dess protokoll samma
dag anmäld inventering icke lärer hafva förekommit någon undersökning
rörande de af räntmästaren mottagna anvisningar och ej heller rörande
andra kontanta medel än den s. k. handkassan, samt vid sadant förhållande
riktigheten af ofvan omförmälda utredning icke kan anses styrkt, begäres
upplysning, huruvida de i samma utredning lämnade uppgifter åro med
verkliga förhållandena öfverensstämmande eller, därest desamma i ett eller
flere afseenden äro felaktiga, uppgift å felens storlek och beskaffenhet».
Sedan kammarrätten med skrifvelse den 18 december 1902 till. stats¬
kontoret öfverlämnat ofvan berörda två anmärkningar samt därvid an¬
modat statskontoret att infordra och till kammarrätten insända veder-
börandes förklaringar öfver anmärkningarna, har statskontoret, i skrifvelse
den 29 januari innevarande år beträffande den första anmärkningspunkten
anfört, att af det öfverlämnade anmärkningsmemorialet inhämtats, att af
de båda anmärkningarna åtminstone den ena afsage den hufvudredogörelse
för statskontorets kassaförvaltning, som benämndes räntekammarens hufvud¬
bok och enligt den för statskontoret gällande instruktion skulle upprättas
af räntmästaren, hvilken tjänsteman ensam vore för nämnda redogörelses
riktighet ansvarig; och vore den räkenskap, hvarom nu vore fråga, upp¬
rättad och underskrifven af den under förlidet ar aflidne räntmästaren
Fahle Fougberg. De framställda anmärkningarna hade emellertid varit
utställda till förklaring af nuvarande räntmästaren i statskontoret F. af
Sillén, hvilkens i anledning däraf afgifna, å anmärkningsmemorialet teck¬
nade förklaringar bifogats statskontorets nu ifrågavarande skrifvelse; och
ansåge sig statskontoret till hvad dessa förklaringar innehölle böra för
egen del anföra följande.
22
Riksdagens Skrifvelse N:o 101.
I den första anmärkningspunkten hade begärts upplysning, huruvida
de i räntmästaren fougbergs vid hufvudboken fogade utredning lämnade
uppgifter till förklarande af den skiljaktighet i afseende å beloppet af
statskontorets i riksbanken innestående behållning vid räkenskapsårets slut,
som förefunnes mellan ett af riksbanken härom meddeladt besked och
nämnda hufvudbok, »äro med verkliga förhållandena öfverensstämmande
eller, därest desamma i ett eller flere afseenden vore felaktiga, uppgift å
felens storlek och beskaffenhet».
Utan att fästa sig vid det egendomliga förhållande, att en revision
begärde upplysning hos den räkenskapsförare, hvars uppgifters riktighet
skulle af revisionen kontrolleras, huruvida samma uppgifter vore med
verkliga förhållandet öfverensstämmande, ville statskontoret meddela, att
statskontoret redan under september månad 1902 hos Eders Kungl. Maj:t
gjort anmälan, att i afseende å ämbetsverkets giroräkning hos riksbanken
vissa skiljaktigheter mellan statskontorets och riksbankens räkenskaper
uppdagats samt att dessa skiljaktigheter berodde på förfalskningar af åt¬
skilliga statskontorets a riksbanken utställda assignationer, hvarom polis¬
undersökning hållits; och hade denna undersökning lämnat det resultat,
att ofvanbemälde Fougberg måste antagas hafva gjort sig skyldig till dessa
förfalskningsbrott, till följd hvaraf också i Fougbergs nu pågående urarfva-
konkurs bevakning ägt rum för den fordran, som statsverket i anledning
af meranämnda förfalskningar skulle kunna anses äga i Fougbergs dödsbo.
Räntmästaren af Sillens förklaring öfver nu omförmälda anmärknings-
punkt är af följande lydelse:
»Ehuru jag, som den 12 september 1902 utnämndes till räntmästare
i kungl. statskontoret, icke kan anse mig ansvarig för en af min företrädare
för år 1901 afgifven räkenskap, finner jag mig dock, i anledning af mot¬
stående anmärkningspunkt, böra hänvisa till en af förste revisorn in. m.
M. Rystedt den 20 september 1902 i ämnet afgifven utredning, hvilken
härmed bifogas.»
Härefter hafva från kammarrättens revisionsafdelning afgifvits följande
påminnelser.
»l:o. Kungl. statskontoret finner det egendomligt, att revisionen begär
en upplysning hos den räkenskapsförare, hvars uppgifters riktighet skall
af revisionen kontrolleras. Härvid är emellertid att erinra, dels att an¬
märkningen i fråga utställts till förklarande af vederbörande, men alls icke,
såsom kungl. statskontoret synes föreställa sig, till förklarande af den rä¬
kenskapsförare, hvars uppgifter skola kontrolleras, dels att det vid räken-
skapsgranskning alltjämt förekommer, att upplysningar på begäran lämnas
af vederbörande räkenskapsförare och beledsagas af yttrande från hans
23
Riksdagens Skrifvelse N:o 101.
öfverordnade, dels ock slutligen, att i nu förevarande fall begärd utredning
omöjligen kunnat åstadkommas annat än hos kungl. statskontoret. Att re¬
visionen icke utställt anmärkningen till förklarande af den statskommissarie,
som haft att genom de i 12 § af kungl. statskontorets instruktion föreskrifna
inventeringar utöfva kontroll öfver räntmästaren, har sin förklaring i § 1
af den för kungl. kammarrätten gällande instruktion, enligt hvilken det
ligo-er utom kungl. kammarrättens befogenhet att begära någon som helst
förklaring från en ledamot i ett af rikets f. d. kollegier. Att för framtvin
gande af en sådan förklaring tillgripa den i kungl. kammarrättens instruk¬
tion anvisade utvägen, handlingarnas öfverlämnande till justi ti ekanslero-
ämbetet, ansåg revisionen icke erforderligt, då den antog, att kungl.^ stats¬
kontoret skulle låta sig angeläget vara att i detta fall prestera en åtmin¬
stone i formellt hänseende tillfredsställande förklaring. Så har emellertid
ej skett, utan förklaringen har af kungl. statskontoret aflordrats den ^ efter
Fougberg tillsatte räntmästaren, som lämnat upplysning om dagen, då han
till sysslan utnämndes, samt hänvisat till en af annan tjänsteman inom
verket afgifven promemoria rörande storleken af det belopp, Fougberg till¬
gripit. På besvarande af den i anmärkningen framställda fragan, huruvida
eller i hvad mån den vid räkenskapen fogade s. k. konklusionen vore orik¬
tig, har däremot hvarken den af kungl. statskontoret utvalde förklaranden
eller kungl. statskontoret själft inlåtit sig, ej heller har med ett enda ord
bemötts hvad i anmärkningen anförts därom, att inventering hos rant-
mästaren icke verkställts i sådan omfattning, som kungl. statskontorets in¬
struktion föreskrifver. De vid räkenskapen fogade bankbesked utvisa kungl.
statskontorets fordran hos riksbanken den 31 december 1901, men räken¬
skapen har icke afslutats med samma dag, utan omfattar äfven senare träns
aktioner med riksbanken. Genom ett sadant förfaringssätt maste uppkomma
eu skillnad mellan det i räkenskapen utbalanserade beloppet af kungl.
statskontorets fordran hos riksbanken och samma fordran sådan den i
verkligheten var. Att utanför det redovisande verket ingå i granskning
af denna skillnad är fullkomligt ändamulslöst, da all för en dylik glansk¬
ning erforderlig materiel finnes hos det redovisande verket. När t. ex.
räntekammarens hufvudbok under benämningen utelöpande assignationer
(= till innehafvare! ställda, vid anfordran betalbara anvisningar å kungl.
statskontorets räkning med riksbanken) meddelar en lång lista af nakna
siffertal, är det helt enkelt ogörligt att utom kungl. statskontoret förvissa
sig om riktigheten af de uppgifna posterna; man kommer i fråga om
dem icke längre än till antaganden, grundade pa de . särskilda posternas
storlek. Kontrollerandet af dessa poster måste ske vid de inventeringar,
finnas föreskrifva i 12 § af kungl. statskontorets instruktion. Vid
som
24
Riksdagens Skrifvelse N:o 101.
en sådan inventering, som faller utom revisionens befogenhet att verk¬
ställa, åligger det inventeringsförrättaren att bland annat undersöka ej
mindre nummer, antal och valör af de till räntmästaren lämnade assigna-
ti o ner na,, än äfven huruvida desamma biifvit af riksbanken inlösta eller,
där så ej skett, finnas i förvar hos räntmästaren. Denna undersökning åter
förutsätter med nödvändighet tillgång till kungl. statskontorets räkning
med riksbanken, hvadan, om inventering i behörig ordning ägt runp
Fougbergs förfalskningar af assignationerna i och med detsamma skulle
hafva upptäckts och icke kunnat, såsom nu skett, fortgå under många
ar. Fn sådan inventering däremot, som hos räntmästaren ägt rum och
som helt enkelt lärer hafva bestått däri, att inventeringsförrättaren upp¬
räknat den s. k. handkassan, 10,000 kronor, utan att fästa någon upp¬
märksamhet vare sig vid räkningen med riksbanken, därå millioner kronor
innestatt, eller vid de till hundratusentals kronor uppgående assignatio¬
nerna, kan uppenbarligen under inga förhållanden betraktas annat än som
en ren meningslöshet. Tack vare ett sådant sedan gammalt användt och
för Fougberg väl känd! sätt att inventera, har det för honom varit lätt
att dölja tillgreppen, och någon fara för upptäckt vid räkenskapernas
granskning löpte han ej, enär upptäckten helt enkelt icke kunde göras vid
räkenskapsgranskningen hos kungl. kammarrätten, ett förhållande, som
ytterligare belyses i närlagda af undertecknad von der Burg den 31 de¬
cember 1902 afgifna yttrande.
För att räkenskapen skall kunna i hvad beträffar utbalanserad behåll¬
ning kontrolleras, erfordras,
att i kungl. statskontoret behörigen iakttagas de i 12 § af dess in¬
struktion meddelade föreskrifter om inventering,
samt att föreskrift meddelas därom, att inventering och afsilning af
kungl. statskontorets räkenskaper skall äga rum just vid den tidpunkt, då
redovisningsperioden utlöper.
Då emellertid skälig anledning förefinnes antaga, det erforderliga före¬
skrifter för vinnande af framtida rättelse i berörda hänseenden komma
att utfärdas, anser sig revisionen icke böra framställa något yrkande.»
Savidt Riksdagen kunnat inhämta, har statskontorets ofvan omför-
mälda den ^26 september 1902 till Eders Kungl. Maj:t aflåtna, af stats¬
revisorerna aberopade skrifvelse med anmälan om räntmästaren Fougbergs
försnillningar och de förändringar i arbetssättet inom statskontoret, som
ämbetsverket ansett sig böra vidtaga för åstadkommande af eu fortgående
och mera^ ingående kontroll å kassarörelsen, icke föranledt någon särskild
åtgärd från Eders Kungl. Maj:ts sida, och af hvad ofvan meddelats fram¬
25
Riksdagens Skrifvelse N:o 101.
går, att ^vederbörande revisor i kammarrätten icke ansett sig böra fram¬
ställa något yrkande rörande den i anmärkningsväg väckta frågan om
sättet för verkställande af den i § 12 af instruktionen för statskontoret
af den 8 december 1876 föreskrifna inventering.
Da vid sadant förhållande maste antagas, att vidare åtgärder i före-
nämnda ärenden icke komma att vidtagas och att följaktligen den af
revisorerna förutsatta ytterligare utredning om, i hvad mån de af Foug-
berg begangna förfalskningarna underlättats genom försummadt iaktta¬
gande af gällande kontrollföreskrifter, icke kommer att utan åtgörande
Iran Riksdagens, sida blifva avägabragt, föranledes Riksdagen, som velat
uttala den mening, att en mera ingripande revision torde hafva kunnat
förebygga dessa förfalskningars upprepande, anhålla, att Eders Kungl. Maj:t
täcktes lata verkställa utredning, om och i hvad mån vederbörande tjänste-
mans försummelse att iakttaga gällande föreskrifter må hafva möjliggjort
ofvannämnda förfalskningars föröfvande.
Vid den af revisorerna verkställda granskningen af statsverkets räken¬
skaper hade,, enligt hvad i revisionsberättelsen vidare meddelas, revisorerna
funnit, att^ i många fall mer eller mindre betydande belopp varit vid
räkenskapsårets slut hos vederbörande redogörare innestående, utan att
vid räkenskapen varit fogadt intyg om kassabehållningens befintlighet.
Med anledning häraf hade revisorerna velat framhålla önskvärdheten af
att en. allmän föreskrift meddelades därom, att vid räkenskapsårets slut in-
\entering skulle äga rum hos alla dem, som till redovisning emottaga
allmänna medel, samt att vid räkenskapen skulle biläggas eu öfver denna
inventering i behörig ordning upprättad handling, "utvisande, att den
kassabehållning, som enligt räkenskapen bort finnas, blifvit vederbörligen
iöretedd. °
I häröfver afgifvet gemensamt utlåtande af den 12 januari inne¬
varande år Julfva statskontoret och kammarrätten, efter infordrande af
yttranden från kammarrättens revisionsafdelnings samtliga kontor, hufvud¬
sakligen anfört, att. ämbetsverken, lika med Riksdagens revisorer, anså^e
det vara af vikt för kontrollen öfver allmänna kassors och fonders för¬
valtning, att inventering vid räkenskapsårets slut, ägde rum hos hvarje
redogörare för verk eller inrättning, hvars räkenskap för granskning in-
gmge till kammarrätten, och att den i räkenskapen upptagna kassabehåll-
ningens befintlighet genom ett i behörig ordning affattadt inventerums-
mstrument vederbörligen styrktes. För åtskilliga förvaltande myndigheter
ll/li. till Jliksd. Prut. 1.903. 10 Sami. 1 Afd. 1 Hand. 14 Haft,. "
26
Riksdagens Skrifvelse N:o 101.
hade, såsom ock i de bifogade yttrandena blifvit erinradt, i särskilda för¬
fattningar bestämmelser meddelats angående kassainventering, om än de¬
samma icke alltid afsett att konstatera kassabebållningen vid räkenskaps¬
årets utgång och icke heller eljest fullt motsvarade de af Riksdagens
revisorer nu ifrågasatta. I en del fall hade äfven kammarrätten, med
föranledande af anmärkningar, som vid räkenskapsgranskningen framställts
af kammarrättens revision, anmodat vederbörande myndighet att vidtaga
anordningar i det af Riksdagens revisorer angifna syftet.
Att behof af föreskrifter i ämnet, utöfver de nu gällande, förelåge,
syntes emellertid vara af erfarenheten ådagalagdt. På den närmare ut¬
redning, som, i händelse den nu föreliggande framställningen vunne afse¬
ende, torde komma att af Eders Kungl. Maj:t anbefallas, finge dock bero,
huruvida dessa föreskrifter borde inrymmas i en allmän författning, eller
om, med afseende å rådande skiljaktigheter i de medelförvaltande myn¬
digheternas organisation och de olika anordningar för inventeringen, som
däraf kunde påkallas, särskilda föreskrifter borde meddelas för en hvar
eller för grupper af de ifrågavarande myndigheterna, hvilka ock, i den
mån så kunde befinnas erforderligt, först borde lämnas tillfälle att yttra sig.
Då det af revisorerna i förevarande ämne framställda förslag, hvilket
blifvit af ämbetsverken förordadt, synes vara ägnadt att afhjälpa en nu
förefintlig brist i redovisningen af och kontrollen öfver allmänna kassors
och fonders förvaltning, får Riksdagen anhålla, att Eders Kungl. Maj:t,
täcktes, efter verkställd utredning i ämnet, utfärda föreskrifter om, att
inventering skall vid räkenskapsårets slut äga rum hos hvarje redogörare
för verk eller inrättning, hvars räkenskap för granskning skall öfverlämnas
till kammarrätten, samt att den i räkenskapen upptagna kassabehållningens
befintlighet skall styrkas genom ett i behörig ordning- affattadt inventerings-
instrument, hvilket bifogas räkenskapen.
Stockholm den 16 maj 1903.
Med undersåtlig vördnad.
Stockholm, Ivar Hreggströrns boktryckeri A. B., 1903.