RIKSDAGENS PROTOKOLL
1903. Första Kammaren. N:o 42.
Onsdagen den 29 april.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. in.
Herr statsrådet Odelberg aflämnade Kungl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner:
l:o) om anslag för Sveriges deltagande i världsutställningen
i S:t Louis år 1904: och
2:o) angående anvisande af medel till åtgärder för lindrande
af den uti de norra delarne af riket genom 1902 års felslagna
skörd uppkomna nöd.
Justerades protokollet för den 22 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
n:o 12, angående Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under andra, tredje, fjärde, femte, sjätte, sjunde, åttonde och
nionde hufvudtitlarna gjorda framställningar om anslag för bere¬
dande af dyrtidstillägg för år 1903 åt en del tjänstemän och
betjänte m. m.:
n:o 64, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anvisande af medel till bestridande af återstående kostnaden för
utgifvande af en statistisk handbok öfver Sverige;
n:o 65, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter arbetaren Per
Nilsson från Ströms socken af Jämtlands län;
n:o 66, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition i fråga om
användande under år 1904 af behållning å ett på extra stat för
är 1902 anvisadt anslag till åtgärder för att befrämja tillgodo¬
görandet af den i landets torfmossar befintliga bränsletillgång m. m.;
n:o 67, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
disposition af hufvudgården till förra skvadronschefsbostället
Vången n:o 1 i Jämtlands län för anordnande af en uppfödnings-
anstalt' för afvelshingstar;
Farstu Kammarens Prat. 1903. N:o 43.
1
N:0 42.
Onsdagen den 29 April.
■>
n:o 68, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande af en ny skogsskola i Norrland;
n:o 69, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning till Södermanlands läns landsting af ett jordområde
om 41,3 ar från kronohemmanen Gredby n:is 1 och 2 i
nämnda län;
n:o 70, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
öfverlåtande till landtförsvaret af vissa delar af indragna militie-
bostället Broby n:o 1 i Södermanlands län;
n-.o 71, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
öfverlåtelse till landtförsvaret af f. d. kronofogdebostället Lilla
Köpinge n:o 12, ett mantal, i Malmöhus län m. m.; och
n:o 72, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
ägobyte med Karlskrona stad;
bevillningsutskottets betänkande n:o 49, angående en inkomst¬
skatt för år 1904; äfvensom
sammansatta bevillnings- och lagutskottets utlåtande, n:o 2,
med anledning af väckt motion angående förnyad utredning af
kommu nalskattefrågan.
Föredrogos och lades till handlingarna statsutskottets näst-
lidne dag bordlagda memorial:
n:o 36, i anledning af Kungl. Maj:ts remiss med öfverlämnande
af förteckning öfver de för statsverkets räkning utarrenderade
egendomar;
n:o 37, med öfverlämnande till Riksdagen af förteckningar å
försålda kronoegendomar samt å inköp af mark för bildande af
kronoparker; och
n:o 38, i anledning af Kungl. Maj:ts remiss med öfver¬
lämnande af uppgifter rörande värdet af vissa statsverkets till¬
gångar vid 1901 års slut.
Föredrogs bevillningsutskottets under gårdagen bordlagda
memorial n:o 48, i anledning af återremiss af punkten 2:o) i
bevillningsutskottets memorial n:o 40 i anledning af dels kam¬
rarnas skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets betänkande
n:o 36, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående en särskild stämpelafgift för punsch m. m.,
dels ock återremiss af viss del af nämnda betänkande.
Herr Ca valli: Jag hemställer om återremiss till utskottet
af detta betänkande.
Onsdagen den 29 April.
3 N:o 42.
Efter härmed slutad öfverläggning visades förevarande me¬
morial åter till utskottet.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande sistlidne dag bordlagda ärenden, nämligen bankoutskottets
memorial n:is 7 och 8, första särskilda utskottets utlåtanden n:is
1 och 2 äfvensom tredje särskilda utskottets utlåtande nås 3
och 4.
Herr Annerstedt erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag
får hemställa, att tredje särskilda utskottets utlåtanden nås
1 och 2 måtte upptagas på kammarens föredragningslista ons¬
dagen den 6 maj, äfvensom att utlåtandet n:o 2 måtte uppföras
före utlåtandet n:o 1.
Denna hemställan bifölls.
Vid förnyad föredragning af konstitutionutskottets den 25 och
28 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 8, i anledning af
väckt motion om ändrad lydelse af § 45 regeringsformen, biföll
kammaren hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemställt.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 25 och 28
innevarande april bordlagda utlåtanden:
n:o 55, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anvisande för år 1904 af anslag till utförande af provisoriska
anordningar vid centralstationen och norra stationen i Stockholm
m. m., samt
n:o 56, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om anvisande
af medel till odlingslånefonden,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Föredrogs å nyo statsutskottets den 25 och 28 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 57, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kungl. Maj:t i fråga om räntenedsättning för vissa
från odlingslånefonden utlämnade lån.
Herr Kennedy: Med anledning af det slut, hvartill utskottet
kommit rörande min motion, synes det mig alldeles ändamålslöst
att upptaga kammarens tid med ytterligare redogörelser, hvarför
jag icke har något yrkande att göra.
Ifrågasatt
räntenedsätt¬
ning för vissa
odlingslån.
N:0 42.
4
Ifrågasatt
_plan till en
ny järnväg
Norrland.
Onsdagen den 29 April.
Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll hvad utskottet i nu föredragna utlåtande hemställt.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 25 och 28
innevarande april bordlagda utlåtanden:
n:o 58, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
pension åt aflidne stationskarlen Anders Nilssons änka och barn:
samt
n:o 59, i anledning af väckt förslag om eftergifvande af
staten tillkommande os. k. öfverränta å de till Hultsfred—Vester-
viks och Vestervik—Åtvidaberg—Bersbo järnvägsaktiebolag utläm¬
nade statslån,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande stats¬
utskottets den 25 och 28 i denna månad bordlagda utlåtande
n:o 60, i anledning af väckta motioner om uppgörande af plan
till förbättrade kommunikationer i en del af Norrland m. m.
Punkten a.
Herr Björklund: Sedan utskottet enhälligt afstyrkt bifall
till min motion, kan jag naturligtvis icke inlåta mig på den vansk¬
liga uppgiften att söka förmå kammaren att fatta ett från utskot¬
tets förslag afvikande beslut. Jag kommer därför icke att fram¬
ställa något yrkande.
När frågan icke kunnat på detta sätt föras fram, vågar jag
begagna mig af tillfället att uttala den förhoppningen, att rege¬
ringen måtte finna den så viktig, att regeringen tager den om
hand och bringar den, försedd med utredning, under Riksdagens
pröfning, och jag hoppas jämväl, att, när den så föreligger, Riks¬
dagen icke skall vägra anslå de medel, som erfordras för det
viktiga ändamålet.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan.
Punkten b.
Utskottets hemställan bifölls.
5 N:o 42.
Onsdagen den 29 April.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 25 och 28
innevarande april bordlagda utlåtanden och memorial:
n:o 61, i anledning af väckt motion om anvisande af medel
till uppförande af bostäder för i statens tjänst anställda arbetare,
betjänte och lägre tjänstemän i städerna eller dessas närhet,
n:o 62, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående en
väganläggning inom Norrbottens län mellan Arvidsjaurs kyrkostad
och Muskusselet i Arvidsjaurs socken, samt
n:o 63, med förslag till åtskilliga stadganden att införas i det
nya reglementet för riksgäldskontoret,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa betänkanden hemställt.
Vid förnyad föredragning af sammansatta stats- och banko¬
utskottets den 25 och 28 i denna månad bordlagda utlåtande och
memorial:
n:o 5, i anledning af väckt motion om användande för Riks¬
dagens bibliotek af de för riksgäldskontoret afsedda lokalerna i
det nya riksdagshuset, och
n:o 6, angående anvisande af ersättning åt utskottets .sekre¬
terare,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa betänkanden hemställt.
Ifrågasatt in-
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets den 25 och 28 inne- skränkning be¬
varande april bordlagda betänkande n:o 47, i anledning af väckt träffande rätt
motion om skrifvelse till Konungen i syfte, att medgifvande ej mark utskän-
må lämnas att å staten tillhörig mark utskänka brännvin eller ka brännvin
andra destillerade spirituösa drycker. »». m.
Herr Bildt: Då här föreligger en principfråga, torde det
ursäktas mig, om jag en stund tager kammarens tid i anspråk.
I den här af mig väckta motionen hade jag föreslagit en
skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan om den förändring i
gällande utskänkningsförordning, dels att icke nya utskänknings-
ställen å statens mark skulle inrättas, dels att de hittills varande
skulle i mån af möjlighet indragas. Gent emot detta har bevill¬
ningsutskottet anfört i hufvudsak det, att då antalet utskänknings-
ställen å kronans mark för närvarande vore ringa och endast ett
fåtal läge i närheten af kaserner, ansåg utskottet, att en undan¬
tagsbestämmelse icke skulle vara nödvändig. Utskottet har därvid
utgått från att det egentliga motivet till motionen skulle vara en
N:o 42.
Ifrågasatt in¬
skränkning be¬
träffande rätt
att å statens
mark iskän¬
ka brännvin
in. in.
(Forts.)
6 Onsdagen den 29 April.
önskan att förhindra utskänkning i kasernernas närhet. Det var
visserligen dessa förhållanden, som väckte min uppmärksamhet
på saken, men det är icke hufvudinnehallet i nnn motion, utan
det är att framhålla den principen, att utskänkningsrörelsen icke
borde kunna beredas några fördelar af det allmänna, vare sig af
stat eller kommun. Hvad som i det afseendet äger rum på det
kommunala området, och det i mycket stor utsträckning, har jag
icke berört i min motion, utan jag har endast berört hvad som
äger rum på statens mark.
Jag ber att få uttala min tacksamhet till bevillningsutskottet,
som har framställt en utredning i ärendet, som jag ensam natur¬
ligtvis icke mäktat åstadkomma, men utskottet har icke upptagit
själfva principen och icke heller yttrat sig öfver den. Denna
princip har däremot upptagits af en reservant inom utskottet, herr
Beckman, hvilken i sin reservation yrkat bifall till den första
leden af min motion, nämligen att några nya utskänkningsställen
icke skulle få inrättas. Jag tror, att också därigenom redan
mycket skulle vara vunnet, ty dessa utskänkningsställen äro dock
icke så få och genom sitt läge dessutom ganska viktiga; och vid
en granskning af dem inalles skall man finna, att åtskilliga prin¬
cipfrågor äro förbundna med deras inrättande. Sålunda hafva en
stor del af dem, som äro belägna i Stockholm, undergått en bety¬
dande utvidgning under de senaste aren. Och om jag börjar med
Operakällaren, så känna alla af dess historia, att det från böljan
var ett litet ställe. Nu disponerar denna källare öfver fyra gånger
så stort utrymme som förut, men det är icke nog med det; i
förrgår läste jag en notis i tidningarna, att det skulle byggas tak
öfver terrassen. De komma naturligtvis att sätta småbord ofvanpå
det taket, och sedan kommer det kanske att fortgå obehindradt
på det sättet, och det är ju detsamma som om man utvidgade
utskänkningsstället till tiodubbla arealen. Det är detsamma, som
om man inrättade nio nya utskänkningsställen. Det blir precis
samma sak.
Enahanda är förhållandet med det strax bredvid vid Kungs¬
trädgården belägna Blanchs kafé. För 30 år sedan fanns det
nästan uteslutande inom hus. Sedan utvidgades det mer och mer.
Nu hafva till och med träden inbyggts i verandan. När i en
framtid träden hafva dött ut, flyttar man verandan ut till nästa
trädrad, och så går man ännu längre. Därinvid har det uppstått
ett annat kafé, »kafé Viktoria». Huset äges egentligen af aktie-
bolaget »Nya Kasino». Såvidt jag vet bär detta aktiebolag icke
behof af något statsunderstöd. Här har trädgården utvidgats högst
betydligt. Till en början fanns den icke alls, numera går planen
i ett med Blanchs kafé. Det är således en betydlig utvidgning
som skett. Jag vet icke på hvad grund öfverståthållareämbetet
upplåter kronans mark till nytta för enskilde, men det lämnar
jag därhän.
Onsdagen den 29 April.
N:o 42.
Komma vi så till Djurgården, så se vi, att där finnes det en Ifrågasatt in-
betydlig mängd utskänkningsställen. Af de till enskilde i Stock-
holm utlämnade utskänkningsrättigheter är det 14 stycken, d. v. s. aft (i statrns
en sjättedel, som utöfvas på kronans mark. På Djurgården äro mark utskän-
dessa ställen tätt sammanträngda, hufvudsakligen kring Djurgårds- I" brännvin
slätten, och där kan man nästan undra, huruvida deras tillvaro m-
är i öfverensstämmelse med det ändamål, till hvilket Kungl. Djur- (Forts.)
gården är anslagen.
Sedermera finnes det åtskilliga på landsbygden, en del grup¬
perade kring Stockholm, och naturligtvis är det där, som man
finner de större, men det finnes äfven enstaka andra af mindre
betydelse. Jag skulle vilja fästa uppmärksamheten på det af
utskottet sist omförmälda såsom ett prejudikat. Så har statens järn¬
vägar på sitt område vid Åre en restaurang, som är ett utskänk-
ningsställe, dock endast tillfälligtvis. Jag påpekar, att detta inne¬
bär en början, och att det icke skulle vara lämpligt, om det kunde
längre utsträckas.
Såsom ytterligare bevis på huru dessa saker växa till vill jag
erinra om hvad utskottet här nämner angående den utskänknings-
rättighet af tillfällig natur, som finnes inom Dramatiska teatern.
Utskottet upplyser om att öfverståthållareämbetet meddelat denna
rättighet på grund af gällande brännvinsförsäljningsförordning den
24 maj 1895, § 13. Ser man då efter hvad som står i § 13, så
står där, att sådana tillfälliga rättigheter må meddelas vid hälso¬
brunn, där det finnes läkare — det kan icke vara förhållandet
här — på passagerarefartyg — det är icke heller förhållandet
här. Slutligen står det på andra ställen, där värdshusrörelse af
tillfällig natur kan vara af behofvet påkallad. Men så vidt jag
vet, är detta utskänkningsställe endast öppet under mellanakterna,
och det kan väl icke sägas, att värdshusrörelse där är af behofvet
påkallad. Det skulle, tror jag, mycket väl kunna ifrågasättas,
huruvida denna utskänkningsrättighet är laglig. Nu är det ju
bekant, att i planen för den nya dramatiska teatern ingår, att
den dramatiska liksom den lyriska konsten skall stödjas af en
källarrörelse. Där skall blifva en storartad restaurang. Således
är äfven detta en utvidgning. Emellertid hoppas jag, att det icke
skall blifva något af, då ett inom konsortiet inflytelserikt namn
jämväl står under den stora nykterhetsmotion, som herr Wal¬
denström väckt i Andra Kammaren. Så det kanske icke blir
något af, och det vore glädjande, om mina farhågor vore obe¬
fogade.
Jag tror mig emellertid här hafva kunnat påvisa, det en
betänklig utvidgning af utskänkningsrörelsen på kronans mark
äger rum, och att man icke längre borde låta den obehindradt
fortgå.
Bevillningsutskottet liar icke påvisat, att några olägenheter
skulle uppstå genom’ bifall till herr Beckmans reservation. Jag
N:o 42. 8
Onsdagen den 29 April.
Ifrågamtt in- tror, att man icke skall kunna häfda den principen, att utskänk-
mfa^erättnm^ Pa statens. mark är riktig och, håller man på den principen
att å statensatt dea ar oriktig, måste man ju också logiskt komma till att
mark utskän- söka få bort utskänkningen, äfven om tiden därtill ännu icke
lca brännvin skulle vara inne, hvarom jag icke vill yttra mig. I så fall bör
/«. m. man åtminstone icke vidga de utskänkningsrättigheter å kronans
( orts.) mark, som finnas,! tv då blir det i framtiden ännu svårare att få
bort dem. På dessa grunder yrkar jag bifall till herr Beckmans
reservation.
Friherre Trolle: Herr grefve och talman! Jag skall bedja
att endast med några få ord få beröra herr Bildts motion och
den behandling den rönt inom utskottet. Den ärade motionären
själf har ju uttalat sin tillfredsställelse med det sätt, på hvilket
utskottet mottagit hans motion, hvars behjärtansvärda och vackra
syfte icke nog kan betonas, men utskottet har icke dess mindre,
såsom herrarne finna, kommit att stanna vid ett afstyrkande af
motionen. Utskottet har låtit verkställa utredning af denna sak,
en utredning som ju äfven motionären är nöjd med, och af denna
framgick, att i stort sedt antalet utskänkningsrättigheter, hvilka
utöfvas på kronans mark, är ganska litet; och med undantag af
den utskänkning å kronans mark, som förekommer i Stockholm,
är det, så vidt utskottet kunnat finna, endast i Vaxholms stad
och vid Spångens gästgifvaregård i Kristianstads län, i närheten
af Ljungby hed, som dylik utskänkning äger rum i närheten af
kaserner eller lägerplatser. Att söka åstadkomma en undantags¬
lagstiftning för dessa få fall blefve dock föga effektivt, emedan
dess verkningar ganska snart skulle neutraliseras därigenom, att
i deras ställe på enskildt område utskänkningställen komme att
uppstå.
Ser man åter saken från mer allmän synpunkt, kunde utskottet
knappast fatta, att hvad herr Bildt i sin välvilja här önskar vore
utförbart, ty om det skulle ske, blefve det t. ex. icke längre möjligt
för stockholmarne att, när tiden för nuvarande rättigheter är ute,
på det gamla älskade Hasselbacken intaga sin punsch, icke heller
på Operakällaren, och själfva riksdagsmännen måste nöja sig med
att gå utom huset för att få till bästa af den varan — för att nu
icke tala om Vaxholms stad, där man komme i det egendomliga
predikamentet att i sådant fall alldeles sakna utskänkningsrättig¬
heter. Nu nämnde herr Bildt Åre turisthotell, framhållande, att
genom där beviljad utskänkningsrätt ett betänkligt prejudikat vore
gifvet. Herr Bildt bör dock i alla fall finna det mindre underligt,
att utskänkningsrörelse där öfvas; den är medgifven endast för
sommarmånaderna samt uteslutande för turister och kurgäster,
icke för ortens befolkning. Därom torde icke heller något vara
att säga, att, i en tid då allt utvecklar sig, då allt går framåt och
äfven turistströmmen ökas, på en ort sådan som den ifrågavarande
Onsdagen den 29 April.
9 N:o 42.
rätt till iskänkning medgifves. Dessutom hafva myndigheterna
ett ganska skarpt vapen att tillgripa. Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande kan nämligen vid utgången af tiden för utskänknings-
rättigheterna, hvilka icke meddelas för längre tid än 3 år, efter
vederbörlig anmälan, ifall omständigheterna därtill föranleda,
antingen inskränka rörelsen, alldeles upphäfva densamma eller,
om så finnes lämpligt, skilja innehafvaren af utskänkningsrättighet
från dess fortsatta utöfvande. Jag tror därför, att herr Bildts
farhågor i detta fall äro något öfverdrifna.
Nu säger herr Bildt, att hans princip är riktig, och att det
visar sig en tendens, att utskänkningsrättigheterna på kronans
område ökas. Ja, de ökas på det sätt, att, såsom han sade, eu
våning bygges till på operaterassen eller genom liknande föränd¬
ringar, såsom t. ex. å Blanchs kafé. Dessa måste dock liksom
allt annat följa med utvecklingen, men då inga flera nya utskänk-
ningsrättigheter komma till stånd, kan jag för min del icke inse,
att någon sådan tendens som den af talaren antydda skulle vara
för handen. Vid sådant förhållande har utskottet icke ansett
behöfligt att besvära Kungl. Maj:t med en skrifvelse i det syfte
herr Beckmans reservation, med hvilken herr Bildt instämt, pekar
på, och då jag inom utskottet delat denna mening, anhåller jag
om bifall till utskottets hemställan.
Herr von Mentzer: Brännvinsförsäljningsförordningen inne¬
håller, såsom kändt är, förbud för statens tjänstemän att utöfva
försäljning af brännvin, ett förbud, utgående från principen, att
samma tjänstemän icke få tillverka brännvin. När nu staten
uppställt detta förbud för sina tjänstemän och säger: det är icke
lämpligt, att de utskänka brännvin, men staten på samma gång
förbehåller sig rätt att själf göra det, så synes mig en sådan an¬
ordning hafva bismak af satsen, att om andra eller mina tjänare
göra något, som är ifrågasatt, är det olämpligt, men om jag själf
gör det, är det lämpligt. Är min uppfattning härvid riktig, tyckes
mig, att föreliggande motion varit värd ett annat uttalande från
utskottet, än den nu fått. Det kan ju här invändas, att det icke
är fråga för staten om att själf utöfva utskänkning, men hufvudsaken
är icke, att staten själf omedelbart utöfvar sådan verksamhet;
hufvudsaken är, att staten tillåter det ske på dess mark.
Vidare finnes i brännvinstillverkningslagen ett annat stad¬
gande, som jag härvidlag anser väl värdt beaktande. Det är det,
att brännvinstillverkning icke må äga rum på statens mark, som
icke innehafves under stadgad åborätt. Jag föreställer mig. att
samma skäl, som ligger till grund för detta stadgande af förbud
mot tillverkning af brännvin på statens mark, tala för den nu
framlagda motionen, och att därför konsekvensens makt fordrar, att
motionen vinner framgång.
Nu har bevillningsutskottet med erkännande af motionens
[fr äg uselt t in¬
skränkning be¬
träffande rätt
att it statens
mark utskän¬
ka brännvin
vi. in.
(Forts.)
N.o 42.
10
Onsdagen den 29 April.
Ifrågasatt in¬
skränkning be¬
träffande rätt
att å statens
mark atskän-
ka brännvin
in. in.
(Forts.''
behjärtansvärda syftemål dock icke kunnat tillstyrka densamma,
hufvudsakligen af'det skäl, »att det af motionären afsedda syfte¬
målet lämpligast skulle ernås genom en samverkan mellan veder¬
börande militärbefäl och de myndigheter, som hafva att hand¬
lägga fråga om beviljande af rättighet till utskänkning af sprit¬
drycker». Dessa senare myndigheter äro, bland andra, de kom¬
munala myndigheterna. De militära myndigheternas förhållande
till dessa kommunala myndigheter komme väl då icke precis att
te sig såsom en samverkan, utan som en anhållan från det mili¬
tära befälet till den kommunala myndigheten. Huruvida en dylik
anhållan vore lämplig eller icke, lämnar jag därhän, men gifvet
är icke, att utgången blefve den önskvärda. Afgörandet kan inom
den kommunala myndigheten ligga hos ett parti, som visst icke i
första hand har till syftemål hvad som öfverensstämmer med det
behjärtansvärda intresse, som här vunnit erkännande. Och det
är så mycket betänkligare, som kommunala myndigheter oftast icke
alls äro fria från intryck af den betydelse, som frågor af denna
beskaffenhet hafva i beskattningsafseende. Huruvida det är lämp¬
ligt och staten värdigt, att den i en sådan principfråga som denna
öfverlämnar afgöranderätten åt kommunala myndigheter, synes
mig vara i hög grad tvifvelaktigt. Jag skulle således vara mycket
benägen att helt och hållet gå med på motionen, men, såsom all¬
deles riktigt framhållits af en bevillningsutskottsledamot samt äfven
af reservanten i hans reservation, tala praktiska skäl för att här¬
vidlag inskränka sina fordringar. När nu motionen framkommit,
vill jag, med åberopande af hvad jag förut anfört, särskildt betona,
att ett afslag af densamma enligt mitt förmenande skulle inne¬
bära bland annat ett förklarande, att den i brännvinstillverknings-
förordningen förekommande föreskriften, att brännvin icke må
tillverkas å statens mark, är oriktig.
Herr grefve och talman, liksom motionären anhåller jag om
bifall till reservationen.
Herr Bildt: Friherre Trolle yttrade nyss, att därest utskänk¬
ning skulle förbjudas på kronans mark, komme ganska snart att
uppstå nya försäljningsställen på enskild mark i närheten däraf.
Vore detta påstående absolut riktigt under alla förhållanden, skulle
vi nu icke behöfva tala mycket om denna sak. Men just i afseende
å de största utskänkningsställena i Stockholm, just angående dessa
Blanchs kafé, Berns salong, Strömparterren tror jag icke påståendet
är giltigt, ty den mark de begagna är så dyrbar, att jag betviflar
möjligheten för dem att fortsätta affären, därest de icke genom
tillmötesgående af staten eller kommunen finge disponera mark
till ett så billigt pris. Det är häri jag tror sakens kärna och det
mest aktuella i afseende å denna motion är att finna.
Friherre Trolle: Herr grefve och talman! Jag måtte hafva
uttryckt mig mycket otydligt, då herr Bildt kunnat i mina ord
11 N:o 42.
Onsdagen den 29 April.
inlägga den mening han nu angaf såsom min. Jag säde., &tt
min tro skulle hans förslag icke blifva effektivt i de ta tall ut- trä^andl, rätt
skänkningsrättighet å kronans mark utöfvades i närheten åt läger- att g staten»
platser eller kaserner, tv på dessa få ställen skulle det blifva lätt mark utskäl¬
la finna möjlighet till rättighetens utöfvande på privat mark. 1 »an”nH
afseende å de af herr Bildt nämnda ställena i Stockholm åi jag (ports\
alldeles af herr Bildts mening, men af praktiska skäl är hans
förslag, hvad angår denna ort, outförbar!.
Herr Ca v all i: Den andre af de talare, som bär haft ordet
för att förorda eu vid betänkandet fogad reservation, angaf, att
han af teoretiska skäl helst skulle hafva tillstyrkt den i ämnet
väckta motionen, men af praktiska skäl ansåg sig böra hålla sig
till reservationen. Ja, det är nog i allmänhet så med dessa nyk-
terhetsmotioner, att det finnes för dem en teori och en praktik.
de mena så innerligt väl, men vill man så omsätta teorien i prak¬
tiken, så stöter man på många svårigheter. Jag tror, att den
behandling, som kommit motionen till del, ådagalagt riktigheten
af denna sats, och jag tillåter mig betvifla, att den talare, pa
hvilken jag syftar, har rätt däri, att konsekvensens makt fordrar
motionens godkännande, ty, mina herrar, när man vill främja
nykterheten, beror dess främjande icke på från hvilka ställen ut-
skänkningen äger rum, utan på sättet, huru utskänkningen är an¬
ordnad. Om händelsevis ett eller annat utskäukningsställe liggei
på kronans mark, så hvarken skadar eller främjar det nykter-
heten. Af utskottets betänkande framgår i huru få fall nyssnämnda
förhållande verkligen kan på nykterheten inverka, då Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i länen och öfverståthallareämbetet r
Stockholm nog taga hänsyn till alla på frågan inverkande omstän¬
digheter då antalet rrtskänkningsrättigheter bestämmes och dessa
myndigheter hafva i sin hand att, om ett utskänkningsställe be-
finnes ligga på olämplig plats, vidtaga ändring åtminstone vid ut¬
gången af den tid, som är medgifven för rättighetens utöfvande.
Jag tror således, att man af praktiska skäl icke bör med anled¬
ning af motionen vidtaga någon åtgärd och tillåter mig därför
hemställa om bifall till utskottets förslag.
Herr von Mentzer: Den siste högt ärade talaren antydde,
att det i reservationen framställda yrkandet skulle vara opraktiskt.
För min del kan jag icke se något opraktiskt i en föreskrift, att
hädanefter icke nya rättigheter till utskänkning å kronans mark
må meddelas. Jag finner det för min del ganska praktiskt och
utförbart. Det skulle vidare enligt hans förmenande vara utan
betydelse, huruvida utskänkning skedde från den ena eller andra
platsen. Denna hans mening kan jag icke heller dela, ty alldeles
gifvet är ju, att det skänkes ett betydelsefullt moraliskt stöd åt
den ena eller andra riktningen, om staten säger: jag vill föi min
N:o 42. 12 Onsdagen den 29 April.
Ifrågasatt in- del icke medgifva något sådant; för min del vill jag icke hafva
tl>asa ™d på den byken.
att å statens
mark ttskän- . Hf'.r Wieselgren: Det är ju fullkomligt sant hvad bevin¬
ga brännvin mngsutskottets ärade ordförande nyss anmärkte, att det, med hän-
m. m. syn till verkningarna på nykterheten, kan smälla ungefär lika
(Forts.) högt, om utskänkningsställena äro belägna på kronans eller på
enskildas mark; nykterheten beröres i själfva verket ej däraf.
Men det är dock ett faktum, att i 1855 års brännvinslagstiftning
lagstiftaren fastslagit,. att, jagså må säga, ett slags opinion i just
detta stycke, att det icke är staten värdigt att på något sätt taga
del uti brännvinets vare sig tillverkning eller försäljning, om jag
än icke vågar säga, att lagstiftaren däraf varit nödsakad draga den
konsekvens, som den ärade motionären genom sitt nu framlagda
förslag ansett sig böra påpeka.
Jag måste erkänna, att, då jag genomlästemotionen, jag frå¬
gade mig själf hvad förslaget egentligen hade att betyda i prak¬
tiken. Jag visste det icke, och åtskilliga andra, med hvilka jag
rådförde mig, visste det heller icke. Men om icke motionen åstad¬
kommit någonting annat, har den dock haft det goda med sig,
att vi numera kunna såga, att det är blott i ett ringa antal fall,
staten frångått den i 1855 års brännvinslagstiftning uttryckta
principen. Redan detta anser jag vara en stor praktisk fördel,
därför vi ha att tacka motionen; och för min del kan jag icke
finna annat, än att, vi då ju principen icke kan förnekas redan
äga en viss hemul inom vår lagstiftning, skulle kunna vara med
om den del af motionen, som upptagits uti reservationen. Jag
har således för min del inga betänkligheter vid att ansluta mig
till dem, som yrka bifall till reservationen.
Herr Cavalli: Jag måste rätta ett misstag, hvartill hen- von
Mentzer gjorde sig skyldig i referat af mitt anförande. Han upp-
gaf, att jag skulle hafva sagt, att reservationen vore opraktisk,
men detta år icke exakt. Jag sade, att herr v. Mentzer själf af
teoretiska^ skäl gillat motionen men af praktiska — icke opraktiska
— skäl gått med på reservationen.
Herr von Mentzer säde vidare, att staten borde gifva det mo¬
raliska stödet att icke på sin mark upplåta utskänkningsrätt. Men
mina herrar, kan icke staten skänka ett kraftigare moraliskt stöd
åt sina undersåtar, kunna de nog undvara jämväl detta stöd.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på föreliggande betänkande yrkats, dels
att utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock, att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, skulle antaga det förslag, som
innefattades i den vid betänkandet afgifna reservation.
Sedermera gjordes propositioner enligt dessa yrkanden, och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.
Onsdagen den 29 April.
13 N:0 42.
Föredrogs ånyo lagutskottets den 25 och 28 i denna månad Ifrågasatt
bordlagda utlåtande n:o 51, i anledning af väckt motion med för-
slag till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening nfrfva fast
för ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom. egendom.
Herr af Buren: Jag har vid åtskilliga tillfällen under före¬
gående riksdagar haft ordet i denna fråga, så att min ståndpunkt
icke torde vara för kammaren obekant, men frågans vikt för den
själfägande jordbrukareklassen i Norrland manar mig att ännu en
gång begära ordet och säga hvad jag har på hjärtat.
Vi hafva hört flera allvarliga varningsrop från Norrland emot
bolagsväldet och dess förvärf af hemmansfastigheter där uppe.
Det första varningsropet kom för 10 år sedan i form af ett utta¬
lande från Västerbottens läns landsting i en skrifvelse, som framhöll,
»att genom aktiebolagens fastighetsförvärf faran att inom kort
länets lappmarker skulle sakna en själfständig jordbrukande be¬
folkning vore så stor, att landstinget ansett det för sin oefter-
gifliga plikt att påkalla ett kraftigt och skyndsamt ingripande,
innan all utsikt till räddning vore slut.»
Detta var, såvidt jag vet, det första allvarsamma varnings¬
ropet från Norrland. Det andra varningsropet höjdes för 2 år
sedan, då denna fråga omständligt debatterades i båda kamrarne;
debatten slutade med en betydande majoritet inom Andra Kammaren
för den nu föreslagna åtgärden, hvaremot förslaget därom föll i
Första Kammaren efter en lång genomgående diskussion, som
räckte nära på hela dagen. Nu kommer det tredje varningsropet
från 35 motionärer från Norrland i Andra Kammaren, visserligen
icke biträdda af några norrlandsrepresentanter inom denna kam¬
mare, af det enkla skäl, att dessa, om ej alla, likväl de fleste äro
sågverksägare eller äro satta att bevaka sågverksägareintresset
i Norrland, men dessa 35 andra kammarledamöter äro satta att
bevaka jordbrukareintresset och hafva nu vunnit understöd utaf
den af Kungl. Maj:t tillsatta s. k. norrlandskommittén. Sannolikt
kommer också i Andra Kammaren att framträda eu ännu större
majoritet för det nu föreliggande lagförslaget än 1901, och frågan
gäller nu, huruvida Första Kammaren skall ännu en gång påtaga
sig ansvaret för frågans fall.
Jag afhörde för några dagar sedan ett föredrag, hvaruti
förekom en passus, som efter min uppfattning på ett förträffligt
sätt belyser denna frågas nuvarande läge, och denna passus hade
följande lydelse: »Ett större sällskap hade beslutit att ofvanför
Niagarafallet företaga eu roddfärd, men de varnades för detta
vågstycke, då strömmen var så stark. Detta oaktadt företogs
färden. Ett andra varningsrop hördes, men de aktade icke därpå,
utan svarade: vi ha starka armar, vi skola nog kunna hålla båten
klar mot land. Faran ökades. Det tredje varningsropet kom från
stranden. Nu insågo de sitt förtviflade läge och använde alla
N:o 42. 14
Onsdagen den 29 April.
Ifrågasatt
förbud för bo¬
lag att för¬
värfva fast
egendom.
(Forts.)
sina krafter för att rädda sig, men hvad hände, under kampen
för lifvet brast ena åran, båten fördes redlöst bort af den väldiga
strömmen, det var för sent».
Detta, det är för sent, det är detta, mina herrar, hvad som
kan inträffa, därest icke man vidtager några åtgärder i detta hän¬
seende. Det är detta för sent jag befarar skall inträffa, om man
icke, jag upprepar det ännu en gång, nu åtgör någonting i saken,
och här gäller det ju endast ett provisorium för att rädda den
själfägande jordbrukande befolkningen i Norrland. Jag läste i
går i en tidning om en petition till Konungen att vidtaga kraftiga
åtgärder för att något minska den oerhördt tilltagande emigrationen,
och det angafs åtskilliga medel i syfte att hindra eller att åtmin¬
stone något häjda densamma, men icke förekom det någonting i
afseende å Norrland i denna petition. Jag tror för visso, att om
ingenting annat åtgöres i denna sak, vore det dock ett verksamt
medel emot den fara, hvilken möter oss i denna betydliga emi¬
gration, att nu genast antaga den framlagda provisoriska lagen;
ty ingenting kan, synes mig, mera befordra emigrationen från
Norrland som det att förvandla själfägande bönder till ett prole¬
tariat af utfattiga arrendatorer.
Jag medgifver gärna, att den medicin, man föreslagit för att
bota det onda, icke är behaglig eller angenäm, men den är efter
min uppfattning ett nödvändigt ondt, som nu måste tillgripas.
Vi hafva ju t. ex., mina herrar, fått på senare tider dryga och
störa skatter för vårt försvar för att bevara vår neutralitet, vi
tycka icke mycket om denna ökade beskattning, men den är ett
nödvändigt ondt och som vi måste bära. På samma sätt med
denna förbudslagstiftning; vi måste försöka den.
Den af Kungl. Maj:t tillsatta kommittén säger sig urståndsatt
att kunna få något resultat af det arbete, som den har sig förelagdt,
därest icke en sådan lag kommer till stånd som den af reser¬
vanterna föreslagna. Kommittén säger: »I samma mån bolagens
hemmansförvärf fortgå, förminskas äfven utsikterna att kunna
åstadkomma något värdefullt i det syfte, som kommitténs uppdrag
omfattar. Och att utvecklingen fortfarande med snabba steg leder
frågan in i denna riktning, är ett lika kändt som naturligt för¬
hållande».
Vidare heter det: »En af de hufvudsakligaste förutsättningarna
för att kunna öka och stärka den jordbrukande befolkningen
inom Norrland och Dalarne är, att bolagens förvärf af hemman
ej fortgår på sätt och i den omfattning, som hittills ägt ruin».
Innan de af kommittén föranstaltade utredningar hunnit af-
slutas, skall emellertid, säger den, förloras en lång tid. »Och
om härunder bolagens hemmansköp få fortgå på enahanda sätt
som hitintills, måste det inträffa, att, när lagstiftningen ändtligen
står färdig att ingripa, föremålet för dess omsorger ytterligare på
många ställen helt och hållet eller till väsentliga delar upphört
Onsdagen den 29 April.
15 N:o 42.
att finnas till. Inför dessa utsikter har kommittén i känslan af
sitt ansvar funnit det oundgängligt, att man nu söker åtminstone^
i någon mån hejda den pågående utvecklingen i afvaktan på de
slutliga åtgärderna». Den enda utväg, som härför stod öppen,
ansåg kommittén vara ett tillfälligt förbud för vidare bolagsförvärf.
»Antagandet af en dylik tillfällig lag har kommittén sålunda efter
moget öfvervägande funnit utgöra en väsentlig betingelse, för att
dess arbeten skola leda till något resultat».
I afseende å de farhågor, som man hyst, att hemmansvärdena
därigenom skulle minskas i stället för att nu gå upp i höjden —
skogshemman komma nog alltid under hvad förhållanden som
helst att stiga i värde — säger kommittén: »Hemmansvärden,
som leda till, att bondeklassen säljer sig själf och försvinner,
kunna ej sägas vara något eftersträfvansvärdt för denna klass
såsom sådan eller för det allmänna».
Jag anhåller att få yrka bifall till den.afgifna reservationen.
Ifrågasatt
Urbild för bo¬
lag att för¬
värfva fast
egendom.
(Forts.)
Herr Andersson, Axel Gustaf: Då en liknande motion
behandlades vid 1901 års riksdag, begärde kammaren en utredning,
och denna utredning pågår nu. Det kunde då synas, som om
motionen skulle sakna allt fog, därest det icke under tiden blifvit
fullkomligt klart utan någon utredning, att förbudsvägen vore den
enda riktiga. Men i stället föreligger nu, att högsta domstolen
och samtliga i ärendet hörda Konungens befallningshafvande en¬
hälligt afstyrkt den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden. Det före¬
faller då, som om det af den föregående ärade talaren framhållna
ansvaret i ett afslag på motionen icke skulle vara så synnerligen
tungt; åtminstone känner jag mig mindre ängslig för det ansvaret,
än jag skulle känna mig för den af talaren utmålade färden utför
Niagara.
Jag är öfvertygad, att de fleste af oss i likhet med herr
af Burén besjälas af en liflig önskan, att den för jordbruk tjänliga
jorden i Norrland med nödig skog kunde förblifva i de egentliga
jordbrukarnes händer, men jag tror också, att det gifves mer
rättsliga medel att befrämja detta mål än det af motionärerna
föreslagna, såsom arrendelag, lag om jordens häfd, förbättrade
ägostycknings- och jordafsöndringslagar. Jag skulle kanske icke
ens vara en så afgjord motståndare till en lag i den riktning,
som här föreslagits, om jag hade den starka tro som herr af Burén
på den af honom omordade medicinen, men det har jag icke.
Äfven efter denna lags antagande skulle uppenbarligen kvarstå
samma behof af hemmansförsäljning, och livilka blefve väl köparne?
1 en del fall, såsom nu, personer af hemmansägareklassen, ofta
sågverksbolagens ställföreträdare, som köpte jorden, under det att
bolagen innehade penninginteckningar och sålunda när som
helst kunde ombyta innehafvare af jorden. Detta skulle emellertid
hos bolagens styrande lösa känslan af skyldighet att tillse jorden
N;o 42. 16
Onsdagen den 29 April.
Ifrågasatt
f örbud för bo¬
lag att för¬
värfva fast
egendom.
(Torts.)
och stödja sina arrendator-. I många fall skulle köparen blifva
någon af de många skogsköpande mellanhänderna, hvilka efter
att hafva försålt timret till sågverksägarne skulle kalhugga skogen
till pitprops eller härmed jämförligt virke, om än denna fara, jag
medgifver det, är mindre i de trakter, där en verksam skyddslag
för skogen finnes.
Här och i motionen har yttrats, att opinionen i bygderna
där uppe skulle med nödvändighet kräfva just denna lag. Ja, nog
veta vi, huru opinioner bildas. De nyss omnämnda mellanhänderna,
som tro, att .genom en sådan lag de säljande hemmansägarne
skulle blifva till dem utlämnade, hafva naturligtvis icke varit sena
att agitera för lagen, och den agitationen har icke fallit sig svår.
Med de kända fraserna om striden emellan kapitalet och folket
o. s. v. har man förstått att o utgifva frågan med ett skimmer af
modern liberalism, och vi veta hvilken verkan detta kan hafva
icke blott på okritiske, utan af olika anledningar på många andra.
Med modern liberalism menar jag då tvångströjans liberalism, den
hel- eller halfsocialistiska klasskampens vrångbild af liberalismen.
Har man sedan genom att framdraga berättelser om billiga skogs-
köp för 40 å 50 år tillbaka utan att beröra, huru alla värden
under dessa tiotal af år stegrats särskildt på detta område, lyckats
att få vissa strängar att vibrera, som stå i samband med ett
mycket, men icke väl beryktad! nationaldrag, och har man så
slutligen låtit reduktionstanken hägra i bakgrunden, då är det nog
icke så svårt att åstadkomma möten och drifva igenom nästan
hvilka resolutioner som helst. Och har det nu en gång börjat
blåsa starkt åt ett håll, är det så många, som vilja segla i den
vinden och som bjuda öfver hvarandra för att komma riktigt upp
i vinden. Så hafva idkarne åt vår trävaruhandtering, hvilken
dock lämnar hälften af vårt lands export, blifvit riktiga skadedjur,
hvilka kunna tillvitas snart sagdt hvad som helst.
Inom andra intressesfärer brukar hvar och en själf få svära
för sina gärningar, men om till och med ett underordnadt biträde
hos en sågverksägare företager sig någonting obefogad! eller
oriktigt, strax heter det om sågverksägarne: se, hurudana de äro.
Nyligen gjorde man till och med sitt bästa att utsprida den
visserligen enfaldiga, men icke desto mindre illvilliga berättelsen,
att sågverksbolagens agenter öfverallt i Amerika i egoistiskt syfte
utspridt ryktet, att det icke förekom någon nöd i Norrland.
Och dock behöfs det icke mycken erfarenhet för att veta, att
sågverksbolagen icke hafva några agenter i Amerika, och just
dessa samma sågverksbolag hafva, förutom de afsevärda belopp
de tecknat till lindrande af nöden i allmänhet i Norrland, i regeln
efter undersökning understöd! sina egna arrendator-, hvilket för
åtskilliga medfört utgifter af flera tiotusentals kronor. Men sådant
talar man icke om, det passar ju icke i stycke. Jag har härmed
velat beröra sättet, hvarpå denna agitation bedrifves, ett sätt, som
Onsdagen den 29 April.
17 N:o 42.
på hvar och en med rättskänsla borde verka motsatsen till
som åsyftats.
Det skulle kanske vara öfverflödigt att ingå på detaljer i den
af reservanterna föreslagna lagen. Dock kan jag icke underlåta
att något litet beröra ett stadgande. I 4 § står således: »Utan
hinder af hvad här förut är stadgadt äge bolag eller förening för
ekonomisk verksamhet förvärfva fast egendom från annan dylik
samfällighet, där den ej är sådan som i 5 § sägs»; och 5 § inne¬
håller, att »bank eller annan penninginrättmng så ock försäkrings¬
anstalt vare ej underkastad denna lags bestämmelser». Sålunda,
om en bank, som tagit såsom hypotek inteckningar i ett större
sågverk med tillhörande skogshemman, ser sig på grund af bolagets
obestånd nödd att inköpa fastigheterna, kan banken icke, efter
detta förslag, sälja sågverket och skogshemmanen på samma hand,
utan måste söka att sälja verket för sig och splittra hemmanen
på olika, svagare händer. Hvilken värdenedsättning, som på det
sättet skulle uppkomma, torde vara uppenbart. Banker således,
som i tilltro till Sveriges lag tagit hypotek, som de ansett fullt
tillräckliga för sin fordran, skulle utan egen förskyllan få dessa
hypotek nedsatta i värde, så att deras fordran icke blefve betäckt.
Endast att ett sådant förslag kan framkomma, kan tydligen i hög
grad rubba förtroendet till dessa hypotek. Och hvilken verkan
det skall hafva på den allmänna krediten, kunna herrarne lätt
tänka sig.
hvad Ifrågasatt
förbud för bo¬
lag att för¬
värfva fast
egendom.
(Forts.)
Det smakar icke så litet af öfvermod, ett öfvermod, som man
dock icke är ovan vid, då det säges i reservanternas motiv till
detta lagförslag: »Gent häremot framträder dels det stora mot¬
ståndet från dem, som tro sig hafva intresse af sakernas nuvarande
utveckling, och dels de många betänkligheterna från dem, som
af skilda anledningar och i olika afseenden stå främmande och
fjärran från de frågor, som här kräfva ett ingripande. Lag¬
utskottet bygger nu som förut väsentligen på denna grund». Det
är det gamla kända temat: ingen annan begriper något, vill
begripa något eller, kanske rättast, får begripa något. Jag skulle
dock vilja drista mig säga till de vise män, som tro sig från sin
kammare kunna reglera det praktiska lifvet: I veten icke hvad
I gören!
»Land skall med lag byggas», men icke öfverbyggas, och
framför allt bör lagen själf byggas på eu säkrare grund än eu
uppagiterad stämning.
Jag ber således, herr grefve och talman, att få yrka afslag
å motionen och bifall till utskottets hemställan.
Herr Berlin: Såsom ledamot af den s. k. norrlandskommittén
har jag biträdt kommitténs beslut att hos Kungl. Maj:t anhålla
om framläggande för Riksdagen af ett förslag till lag, lika lydande
med det nu föreliggande.
Första Kammarens Prof. 1903. N:o 4.2. 2
N:o 42. 18
Onsdagen den 29 April.
Ifrågasatt Den förste talaren har bland de skäl, som föranledt detta
förbud för,bo- kommitténs beslut, påpekat det, som äfven jag anser vara ett bland
0Värfva fast de viktigaste; kommittén har nämligen sökt att genom lagen finna
egendom, en utväg för att af kommitténs och därefter följande arbeten pa
(Forts.) en lagstiftning, i det syfte kommitténs uppdrag afser, något resultat
skulle kunna vara att vinna, och detta kunde ske endast under
förutsättning, att vid slutet af detta lagstiftningsarbete någonting
kvarstode af det, för hvilket man ville lagstifta. De farhågor,
som kommittén uti de af den förste talaren citerade ord uttalat,
hafva emellertid under den tid, som hittills förflutit, visat sig väl¬
grundade. Kommittén har nämligen funnit, att de missförhållanden,
som kommitténs lagförslag afsåg att motarbeta, allt fortfarande
utveckla sig i en ganska oroväckande grad, hvilket äfven framgår
af den statistiska utredning, om hvilken kommittén föranstaltat.
Den af kungl. statistiska centralbyrån år 1898 utgifna redogörelsen
angående sågverksaktiebolag, andra sågverksägare och bruksägare
tillhörande jordbruksfastigheter i de sex norra länen och Dalarne
utvisar, att dessa fastigheter vid 1895 års slut utgjorde i procent
af hela mantalet inom dessa län 18.2. Dit hade procenten stigit
från 1885, då den utgjorde 14.3. Nu visar den utredning, som
afslutats i och med år 1900, att procenten stigit till 21.9. Häraf
framgår, att utvecklingen under de fem år, som ligga emellan
1895 och 1900, varit nära dubbelt så stark som under
de tio år, hvilka ligga mellan 1885 och 1895. Det är af denna
utredning, som fortsättes, äfven tydligt, att denna utveckling är i
raskt framåtskridande. Detta om behöfligheten af den ifrågasatta
lagstiftningsåtgärden.
Beträffande själfva lagförslaget ämnar jag icke ingå i någon
pröfning af de skål, som blifvit för och mot detsamma anförda.
Jag vill endast anmärka, att, då här såsom en anledning, hvarför man
icke borde antaga lagen, af honom åberopats, att densamma skulle
ekonomiskt skada deras intressen, hvilka man ville gagna, där¬
igenom att, om man förbjöde bolagen att förvärfva skogsfastigheter,
dessas värden skulle komma att falla, detta antagande synes mig
tyda på en missuppfattning. Det förhåller sig nämligen icke sä,
att skogsfastigheternas värden skulle undergå någon minskning
genom att konkurrensen bolagen emellan upphörde, ty fastig¬
heterna såsom skogbärande hafva sitt värde kvar såsom sådana,
äfven om deras pris såsom handelsvara skulle komma att till¬
fälligtvis sjunka. För öfrigt finnes af allt, som blifvit mot denna
lagstiftning framhållet såsom för bondeklassen skadligt, icke något,
som de, hvilka saken närmast rör, haft så rika tillfällen att själfva
pröfva som just detta skäl, ty allt ifrån den stund, då frågan om
förbudslagstiftning väcktes, har väl ingen skogsspekulant i Norr¬
land underlåtit att, då han velat köpa ett hemman, underlätta
affären genom att säga: »Det är bäst, att ni säljer så fort som
möjligt, ty snart kommer en lag, som förbjuder bolagen att köpa,
19 N:o 42.
Onsdagen den 29 April.
och då har edert hemman icke något värde». Huru hafva då Ifrågasatt
bönderna besvarat dessa råd? Jo, med att begära denna lag; ty för bo-
äfven om man icke, såsom jag under mina resor i Norrland gjort,
hört denna önskan af bönderna själfva uttalas, kan man dock egendom.
sluta till befintligheten däraf genom den stora samstämmighet, (Forts.)
med hvilken deras representanter här i Riksdagen enat sig om
framläggande af föreliggande motion.
Jag har, som sagdt, förut uttalat mig om önskvärdheten af denna
lagstiftningsåtgärd; jag anser den nödvändig därför, att den kommer
att verka till att man åtminstone kan erhålla något resultat af
ett pågående, mycket viktigt lagstiftningsarbete. I fråga om de
yttranden från vederbörande Konungens befallningshafvande, som
den näst föregående talaren omnämnde, vill jag anmärka, att dels
icke alla afstyrkt lagförslaget, och dels att hvad i en del af dessa
yttranden blifvit anfördt, icke öfvertygat mig om att en dylik
åtgärd är olämplig.
Jag skulle nu på grund af hvad jag yttrat vara föranledd att
yrka bifall till motionon; men då en ärad talare förut har förordat
bifall till den af herr Zetterstrand m. fl. afgifna reservationen,
skall jag ansluta mig till detta yrkande.
Herr Hasselrot: Jag skall tillåta mig i kammarens minne
återföra, hvad den förste talaren påpekade, nämligen att ett lag¬
förslag i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det, som motio¬
närerna framlagt, väckts af norrlandskommittén och insändts till
Kungl. Maj:t, som däröfver hörde vederbörande myndigheter. Alla
Kung], Maj:ts befallningshafvande i de norrländska länen afstyrkte
eu sådan lagstiftning, och högsta domstolen yttrade sig enhälligt
mot både principen och flera särskilda bestämmelser i den före¬
slagna lagen. Den naturliga följden var då, att något lagförslag
från regeringen icke inkom till Riksdagen, i anledning hvaraf i
Andra Kammaren väcktes en interpellation, som besvarades af
dåvarande statsministern. Han yttrade därvid, att sådana anmärk¬
ningar blifvit gjorda mot förslaget, att det icke kunde framläggas
för Riksdagen utan en genomgående omarbetning; men då det
ansågs vara synnerligen önskvärdt, att åtgärder kunde snarast
möjligt vidtagas i syfte att motverka de öfverklagade missför¬
hållandena, hade försök gjorts att upprätta förslag till sådana
ändringar, hvarigenom åtminstone de väsentligaste anmärkningarna
undanröjdes. De sålunda inom justitiedepartementet anställda
försöken hade dock ej ledt till något tillfredsställande resultat
eller någon anordning kunnat utfinnas, hvarigenom med bibe¬
hållande af kommittéförslagets hufvudgrunder, därmed åsyftade
fördelar kunde i afsevärd mån vinnas, utan att minst lika stora
olägenheter i rättsligt, ekonomiskt och socialt afseende fram¬
kallades. Och då sålunda en provisorisk förbudslagstiftning på
N:o 42. 20
Onsdagen den 29 April.
Ifrågasatt grundval af kommittéförslaget syntes ej låta sig genomföra, hade
förbud för bo- statsrådet låtit frågan förfalla.
värfva fast Hvad regeringen sålunda icke fann möjligt hafva reservan-
egendom. terna i en tvär vändning trott sig lyckligen kunna åvägabringa genom
(Forts.) det förslag till ny lag, som de fogat till lagutskottets betänkande.
För min del tror jag icke, att de lyckats. En del nya bestäm¬
melser, som de fogat vid lagförslaget, afsedda att undanröja
anmärkningar, som af högsta domstolen framställts mot det gamla
förslaget, leda efter mitt förmenande till svårigheter i andra af-
seenden, större såvidt jag förstår än de olägenheter de vilja undan¬
röja. Detta är emellertid ej hufvudanledningen, hvarför jag yrkat
af slag å motionen och jämväl på reservanternas förslag, utan den
omständigheten att, om man hade anledning till en sådan provi¬
sorisk lagstiftning för flera år sedan, då man hade en lång tid
att afvakta ett beslut om definitiva åtgärder från norrlands-
kommittén, har denna anledning numera förfallit, då kommitténs
arbete lider mot sitt slut. Jag kan vid sådant förhållande icke
finna lämpligt eller riktigt att förorda en provisorisk förbuds-
lagstiftning, som alltid blir mer eller mindre bristfällig och leder
till mer eller mindre stora olägenheter, då man har att vänta
ett definitivt förslag efter jämförelsevis kort tid. Jag tillåter mig
på sådana skäl yrka bifall till lagutskottets hemställan.
Herr Andersson, Axel Gustaf: Jag vill endast mot den
ärade talaren på västerbottensbänken anmärka, att jag i mitt
anförande icke berörde värdefallet på hemmanen i allmänhet, ehuru
jag anser äfven ett sådant oförnekligt: jag talade om den värde¬
minskning, som skulle drabba bankernas hypotek, då de icke
kunde sälja på en hand sågverket och skogarne, om de nödgats
inropa dem på konkursauktion.
Den ärade talaren sade vidare, att de auktoriteter jag om-
förmält icke enhälligt afstyrkt detta förslag. Detta vågar jag
påstå, att de gjort; ett par af dem har visserligen ställt sig väl¬
villiga i motiveringen, det är allt, men de hafva dock afstyrkt
förslaget. Jag vidhåller mitt yrkande.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande föreliggande utlåtande yrkats, dels att
utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock att kammaren, med
afslag å utskottets hemställan, skulle antaga det förslag, som inne¬
fattades i den vid utlåtandet afgifna reservation.
Härefter gjorde herr talmannen propositioner jämlikt dessa
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr af Buren begärde votering, i anledning hvaraf upp¬
sattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande
lydelse:
Onsdagen den 29 April.
21 N:0 42.
Den, som bifaller hvad lagutskottet hemställt i sitt utlåtande
n:o 51, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
ftej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och antages det för¬
slag, som innefattas i den vid utlåtandet afgifna reservation.
Vid slutet af den häröfver anställda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 90
Nej — 24.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 25 och 28 innevarande
månad bordlagda utlåtande n:o 52, i anledning af väckt motion
med förslag till lag angående inskränkning i ägostyckningsför-
farandets tillämpning.
Herr Hägglund: Herr grefve och talman! Mina herrar!
Då denna fråga, såsom jag tror, så intimt och så djupt berör
Norrlands jordbrukareintressen, ber jag vördsamt att få upptaga
kammarens tid för några minuter.
Det mål, man trodde sig vinna i och med styckningslagen,
var mycket beaktansvärdt och för Norrland synnerligen önskvärd!
samt af behof påkalladt. Man trodde sig därigenom kunna vinna
möjlighet för de mindre bemedlade att få en egen torfva och ett
eget hem, under det man åt sågverksintresset bibehöll blott hvad
detta oundgängligen behöfde, nämligen skogen. Den mindre be¬
medlade, trodde man* skulle på det egentliga jordbruket få sin
näring och bärgning och, såsom sagdt, de stora industriidkarne
få sin utkomst, råvaran för sin handtering, från den egentliga
skogsmarken. Men, mina herrar, i all synnerhet i Norrland
är det mycket svårt att kunna reda sig på blott jordbruksnärin¬
gen. Man må arbeta huru flitigt, huru ihärdigt och huru klokt
som hälst, så, om icke jordbrukaren har så pass mycket skog,
att han har sitt husbehof från denna i fråga om husbygge och
vedbrand och dessutom mulbete för kreaturen, blir det platt
omöjligt för honom att i längden reda sig.
Erfarenheten har emellertid visat, att ägostyckningeti i Norr¬
land hufvudsakligen skett på sådant sätt och sker fortfarande i
stor skala på sådant sätt, att endast inägojorden afsöndras, ut-
Ifrågasatt
inskränkning
i ägostyek-
nings-
förfarandets
tillämpning.
N:a 42.
Onsdagen den 29 April.
Ifrågasatt
inskränkning
i ägostyck-
nings-
förfarandetx
tillämpning.
(Forts.)
22
styckas från skogsmarken. Därigenom blir jordbrukaren ställd i
en ännu sämre ställning än den lille torparen ute i skogskanten,
ty med torpet följer vanligen rättighet till skogsfång och mulbete.
Det är visserligen en sanning, att man, för att få den förste
köparen, en och annan gång måste bevilja jordägaren, den som
får den utbrutna inägojorden, rättighet till skogsfång och mulbete
på viss tid, högst 25 år, men ibland ett mindre antal år. Man
tror, att man därigenom skall kunna få — och får det också —
den förste köparen att tänka: nog går det bra i min tid, och stor
sak i huru det blir sedan. Jag anser dock, att staten icke har
rätt att tänka så. Jag ser saken mycket mörk, och jag förstår
icke, huru jordägarne, sedan dessa år hafva förrunnit, skola kunna
reda sig utan mulbete och utan skogsfång.
Det bör för öfrigt för hvar och en vara lätt att inse, att en
jordbrukare i Norrland icke kan reda sig, om han icke får skog
till husbehof, om han måste gå och köpa det dagliga behofvet af
vedbrand och mulbete till sina kreatur. Denna stora farhåga
delas också allmänt af allmogemännen däruppe i Norrland. Man
säger visserligen nu — vi hörde ju detta nyss till och med ifrån
norrlandsbänken — att bönderna i Norrland ledas af agitatorer
att fatta beslut, som icke öfverensstämma med deras intressen.
Jag tror dock, att vår norrlandsallmoge icke är så dum, utan den
känner nog, hvar skon klämmer. Och, mina herrar, om ägostyck -
ningslagen vore till den nytta och det gagn, man tänkt sig med
densamma, skulle det nog ligga nära till hands just för bönderna
att af bolagen köpa inägojorden såsom hem åt sina söner och
döttrar. De skulle ju därigenom kunna bereda dem en egen
torfva för en relativt liten penning.
Större delen af landtmätarekåren i Norrland har också nästan
enstämmigt delat samma farhågor, som bönderna däruppe uttalat,
och man må dock beträffande denna kår vara öfvertygad om
att den åtminstone äger en ej så liten sakkunskap i föreliggande
fråga, och framför allt bör man väl få anse, att landtmätarekåren
intager en fullt själfständig och opartisk ställning till frågan.
Då nu nästan samtlige landtmätare förklarat, att det är en
olycka för Norrland, om ägostyckningen får där fortgå på samma
sätt som nu, och då det vidare är kändt, att flere bolag i Norr¬
land inlämnat ansökan om ägostyckning till fram emot 300 hem¬
man hvardera, så böra väl alla dessa omständigheter mana Riks¬
dagen och denna kammare att bifalla den åtgärd, som blifvit af
motionären påyrkad.
Detta yrkande afser ju icke heller någonting så förskräckligt.
Det afser ju endast att, intill dess att norrlandskommittén hinner
komma med sitt förslag och råda bot för dessa olägenheter,
man skall inhibera ägostyckningslagen och i hvarje fall, att denna
undantagslag icke skall komma att räcka längre än till den 1
september 1906.
Onsdagen den 20 April.
23 N:o 42.
Skulle bolagen ostördt få verkställa ägostyckning enligt nu
gällande ägostyckningslag, tror jag, att, äfven om norrlandskom-
mittén kommer med ett aldrig så godt förslag, det i alla fall blir
att likställa detsamma med att komma med hö, sedan hästen
är död.
Jag är ingalunda afvogt stämd emot bolagen och deras
verksamhet, hvithet vore så mycket onaturligare, som jag själf
bedrifver sågverksrörelse och gjort det i närmare tjugu år. Men
jag önskar lifligt, att jordbrukarne och industriidkarne skola kunna
gå hand i hand, sida vid sida och verksamt understödja hvar¬
andra, så att icke den ene skall gå framåt på den andres be¬
kostnad.
Vi böra söka att bevara vår bondestam däruppe och om
möjligt föröka den, ty den utgör en kraftig motvikt emot de
många samhällsupplösande folkelement, som dels redan finnas där
och dels allt fortfarande flytta dit upp.
I sammanhang härmed vill jag betona, att den jordbruks¬
befolkning, hvilken arrenderar och brukar bolagshemman, har det
godt och bra, relativt taget. Så vidt jag kunnat undersöka för¬
hållandena, har detta sin grund och orsak däruti, att arrendet är
litet eller snart sagdt intet, att bolaget bygger och hjälper till
med underhåll af byggnaderna samt att dessa arrendatorer erhålla
fri vedbrand och bete för sina kreatur på hemmanets utmarker
äfvensom, hvad som icke är det minst viktiga, hafva företräde
till erhållande af mycket lönande skogskörsel’. Dessa arrenda¬
torer utgöra därför nu eu jämförelsevis förnöjd folkklass. Men
huru skall det gå, om de förvärfva inägojorden och få sköta den
utan skog? Jag tror, att de då blifva den mest oförnöjda klass,
som hittills någonsin funnits i vårt land.
För att påvisa, att allmogemännen i Norrland oupphörligt
ropa på att just denna ägostyckningslag nu skall inhibera^, ber
jag att här för Kammaren få läsa upp en liten bit af en mötes-
resolution, som är fattad af 150 allmogemän i Medelpad. I denna
resolution hafva många andra möten instämt i Västernorrlands
och Jämtlands län, och jag har här en hop dylika resolutioner
ifrån alla dessa möten, men jag skall icke trötta kammaren med
att läsa upp dem, då de gå i precis samma stil allesammans.
Den del af mötesresolutionen, som jag nu vill läsa upp — den
handlar för öfrigt om skogslagstiftningsfrågan — lyder sålunda:
»Slutligen vill mötet i sammanhang med dessa uttalanden hos
landets lagstiftande män på det allvarligaste bönfalla, att nu gäl¬
lande ägostyckningslag snarligen erhåller den förändrade lydelse —
åtminstone i hvad det afser de norrländska hemmanen — att en viss
för husbehofvet nödig del af skogsmarken icke får frånskiljas den
egentliga inägojorden, vare sig för alltid eller upplåtas för utverk¬
ning på viss tid, ty erhåller brukaren af inägojorden så mycket
af hemmanets skogsmark, som tarfvas för husbyggnad ocli ved-
L fråga natt
inskränkning
i äyostyck-
nings-
förfarandets
tillämpning.
(Forts.)
Nr:a 42.
‘24
Onsdagen den 29 April.
Ifrågasatt
inskränkning
i ägostifk-
nings-
fiirfarandets
tillämpning.
(Forts.)
brand, är det sannolikt att jordbrukaren kan existera, men utan
nödigt husbehofsvirke kan ingen i längden blifva besutten, föda
sig och sin familj på enbart jordbruket, i all synnerhet här i
Norrland». Jag tror därför, att man ginge en lifligt närd och
mycket rotfästad samt äfven, enligt min tanke, välbetänkt önskan
till mötes, om denna kammare ville skänka sitt bifall till motio¬
nen. Jag säger med afsikt motionen, ty jag vill icke vara med
orti en lagstiftning, som icke träffar alla lika. Reservanterna
synas mig vilja få sin lagbestämmelse riktad direkt emot bolag
och ekonomiska föreningar. De bestämmelser, som förefinnas uti
det af motionären framställda lagförslaget, träffa däremot alla
lika, ehvad de äro enskilde eller bolag.
Herr grefve och talman, jag tillåter mig yrka bifall till
motionen.
Herr Uppström: Den erfarenhet, som jag under min äm¬
betsverksamhet vunnit utaf ägodelningslagen, har ledt mig till
det fesultat, att jag icke kan förorda bifall till vare sig motio¬
närens eller reservanternas förslag. Jag vill emot såväl det ena
som det andra anmärka, att det åsyftade ändamålet att förhindra
afskiljandet af själfständiga jordbrukslägenheter utan skogstillgång
därigenom icke vinnes. Bolagen skola nämligen — jag föran-
ledes till detta yttrande närmast af hvad i motionen och reserva¬
tionen säges om skogsägarnes och sågverksägarnes påpasslighet
att under den tid, som norrlandskommittén behöfver för sin utred¬
ning, befria sig från befintlig inägojord — fortfarande vara i stånd
att oberoende af ett förbud mot ägostyckning härmed fortsätta;
och detta skola de kunna göra med begagnande af hvad i lag är
stadgadt i fråga om jordafsöndring, i hvilken del af lagstiftningen
någon ändring icke är ifrågasatt, äfvensom, om än i mindre grad,
af hvad som gäller om hemmansklyfning och ägoutbyte.
Rörande hemmansklyfningen gäller nämligen, såsom väl är
bekant, att i allmänhet jord får afsöndras till en femtedel af
hemmanets ägoområde; och tager man då i betraktande, huru
obetydlig del af ett norrlandshemman den odlade jorden omfattar
i förhållande till skogsmarken, så inses genast, att samma del i
de flesta fall kommer att falla inom den tillåtna femtedelen.
Vid vanlig hemmansklyfning kunna skiftesdelägarne vara
öfverens därom, att den ene låter på sin lott falla skogsmark
utöfver hvad därå efter delningsgrunden må belöpa mot det att
den ellef de andra behålla inägorna; och ehuru i fråga om skiftes-
läggflingen det är ämbetsmvndigheterna, hvilka beslutanderätten
tifikomiher, så förstår man lätt, att då parterna äro ense, förrätt-
ningsmännen kunna anse sig sakna anledning förordna på an¬
nat sätt.
Genom ägoutbyte, då öfriga förutsättningar därför äro för han¬
den, äro äfven två grannar i stånd att förvärfva — den ena af
Onsdagen den 29 April. 2"> N:o 42.
den andra — skog mot inägor. Visserligen må det vara sannt. Ifrågasatt
att vid ägostyckningar skogsmarken de flesta gånger till största inskränkning
delen stannat i bolagets händer, men jag anhåller få fästa upp- 1
märksatnheten därvid, att den del af skogen, som följt inägorna fp-farimdets
åt, ofta varit af afsevärdt omfång, likasom det äfven händt, då tillämpning.
ett bolag och en person af hemmansägareklassen låtit ägostycka (Forts.)
ett hemman, som de ägt gemensamt, att bolaget, som behöft
ökadt utrymme för såg eller brädgård, tagit på sin del en strand¬
remsa och det betydligaste af inägorna, men låtit den andre del¬
ägaren behålla det återstående af den odlade jorden samt nästan
all skogsmark. Det är slutligen äfven att märka, att ägostyck¬
ning jämväl ägt rum å hemman, däri bolag alls icke haft någon
del; allmogen föredrager understundom ägostyckning framför
jord afsöndring.
På grund af det nu anförda, då det föreliggande lagförslaget
icke skulle träffa dem, mot hvilka det är riktadt, men verka stö¬
rande på sådan verksamhet, hvilken man ej vill inskränka utan
hellre skydda, skall jag bedja att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Grefve Lewenhaupt: Jag kan för min del icke instämma
uti herr Hägglunds yrkande, emedan jag anser, att det ändamål,
för hvilket han Uppträda icke kan vinnas på den föreslagna
vägen. Jag tror, att jordbrukarnes i Norrland frihet att förvärfva
mindre lägenheter icke bör inskränkas eller regleras genom lag¬
stiftning. Förhållandena i denna landsdel bjuda på många olik¬
heter beträffande jordegendoms läge och i följd däraf begärlighet
för köpare likaväl som i södra Sverige. Uti stationssamhällen
och i trakterna kring städerna äfvensom nära större industri¬
anläggningar finnas ofantligt många personer, som med ett kapital
vilja förvärfva sig en egen torfva. De hafva naturligtvis icke
alla jordbruket såsom sin förnämsta förvärfskälla, utan de äro
arbetare i industriens tjänst och måste naturligtvis därför se till,
att de få lämpligt belägna bostäder till billigt pris i närheten åt'
arbetsplatsen. Därest nu eu lagändring infördes, som föreskrefve,
att vid ett hemmans styckning lägenheterna ovillkorligen skulle
hafva en del af skogen, skulle dylika afsöndringar mången gång ej
kunna äga rum; de blefve för dyra. Hufvudafsikten med motio¬
nen är nämligen, att de hemman, som skola utstyckas, må hafva
del i skogsmark. När det är fråga om mera aflägset belägna
trakter, är detta ju ock särdeles önskligt, då skogen i sådant fall
är en afseviird inkomstkälla, men det är icke tillämpligt öfver allt.
Om man går in på motionärens tankegång och söker reglera
förhållandena på det sätt, han yrkat, stöter man således redan
från början på en del praktiska svårigheter. Vissa intressen
komma att gynnas på bekostnad af andrås.
Hvad vidare beträffar reservanternas förslag, så går detsamma
N:o 42. 26
Onsdagen den 29 April.
Ifrågasatt
inskränkning
i ugostyck-
nings-
förfarandets
tillämpning.
(Forts.)
ut därpå, att den ägostyckning, som börjat och som varit till stor
fördel för den mindre bemedlade klassen, skulle upphäfvas för
någon tid beträffande bolag och ekonomiska föreningar. Det kan
väl ändock icke vara Riksdagens mening att upphäfva den lag,
som Riksdagen år 1896 beslöt antaga och hvilken obestridligen
underlättar för mindre bemedlade att förvärfva sig egna hem på
egen grund.
Jag ber därför att få ansluta mig till lagutskottets afstyr¬
kande hemställan.
Herr Andersson, Axel Gustaf: För min del vill jag icke
bestrida, att ändringar i ägostyckningslagen kunna vara lämpliga
och möjliga, men att suspendera en lag för en viss del af lan¬
det, därom vill jag icke vara med.
Då ägostyckningslagen tillkom, skedde detta i sammanhang
med ändringar i jordafsöndringslagen, ja, man kan säga, att ägo¬
styckningslagen och afsöndringslagen för närvarande komplettera
hvarandra. Det kan väl då icke vara rätt att suspendera den ena
delen utan att på samma gång taga i öfvervägande, hvilka ändrin¬
gar däraf kunna påkallas i den andra.
Jag tror för öfrigt i likhet med en föregående talare, att det
syfte, man vill vinna, icke kan nås genom en ändring endast i
ägostyckningslagen. Den, som därefter ville afsöndra inägojord,
skulle kunna använda jordafsöndringslagen lika bra, då det sålda
i allmänhet icke skulle uppgå till en femtedel af hemmanets areal.
Jag känner bolag, som hafva för princip att, då de ägostycka,
lämna äfven skogsmark, och dessa bolag skulle, om lagändringen
komme till stånd, hindras därutinnan, ty genom att i sådant fall
skog lämnades till inägojorden, skulle arealen blifva för stor.
Jag vill inskränka mig till att, med upprepande af det ytt¬
rande, jag i en annan fråga i dag här hade, att man icke bör
grunda lag på en uppagiterad stämning, yrka bifall till lagutskot¬
tets hemställan.
Friherre Palmstierna: Hvar och en förstår ju, att det är
eu fördel för en jordbrukare, som köper en afsöndring, att få skog
och mulbete med. Men å andra sidan är det naturligtvis en
mycket stor olägenhet för skogsägaren, om han ständigt skall
hafva intrång på sin skog. I så fall måste han ju underkasta sig
utsyning än här än där, äfvensom betande kreatur, hvarigenom
följden blir, att han icke kan sköta sin skog som han önskar.
Men egentligen är det en egenhet, som jag vill fästa kamma¬
rens uppmärksamhet på, nämligen att, så snart frågan är om Norr¬
land, talas det om bolagen och att staten skall ingripa samt att
dessa små bönder icke någonting begripa. Det är en märkvärdig
egenhet för Norrland. I det öfriga Sverige sköta sig de små jord-
brukarne mycket bra och behöfva icke statens mellankomst, utan
Onsdagen den 29 April.
27 N:o 42.
bedja blott att få vara i fred och sköta sig själfva. De se upp Ifrågasatt
så godt de kunna, och om någon blir lurad, så är detta för de 1 "”kränkning
andra en varning. Men i Norrland säga de: vi begripa ingenting; 1 “ninjl-
vi anhålla, att staten må vara förmyndare för oss. I det öfriga förfarandets
Sverige, när det är fråga om en afsöndring, där den ena parten tillämpning.
vill sälja och den andra köpa, så göra parterna upp affären så, (Forts.)
som hvar och en tror sig hafva fördel af. Men här är det endast
bolaget som skall sälja, som förstår någonting, men den andra
parten begriper ej, hur den skall köpa. Är det nu så, att en jord¬
ägare eller arrendator icke kan reda sig däruppe med blott inägor
utan måste hafva skogsmark dessutom, så är det ju naturligt, att
ingen människa köper på annat sätt, och då kunna ju icke bola¬
gen sälja huru de behaga. Man får väl ändock förutsätta, att
det är vanligt affärsförstånd å bägge sidor. Dessutom må man
ihågkomma, hvad också förut nämnts, eller att vi hafva en del
stationssamhällen och andra dylika platser, där folk vill köpa jord,
utan att de fästa sig vid om de få skog eller ej. Ty det är ju
icke alla egna hem, som skola vara försedda med jord och skog.
Många, som arbeta i sådana samhällen, arbeta icke så mycket i
jorden, utan förvärfva sitt uppehälle på annat sätt. Lagen torde
ju till stor del hafva tillkommit just med hänsyn till förhållandena
i Norrland och har verkat synnerligen väl i hela det öfriga Sve¬
rige. Och om man förutsätter, att de bägge parter, som skola
köpa och sälja, äfven i Norrland se upp, så torde lagen icke häller
vara farlig i Norrland.
Herr grefve och talman, jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med där¬
under förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i förevarande utlåtande hemställt samt vidare därpå, att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla den
i ämnet väckta motionen, och förklarades den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.
Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 25 Om utredning
och 28 i denna månad bordlagda utlåtande, n:o 15, rörande herr an9: rikets
J. Nyströms motion, n:o 43, angående skrifvelse till Konungen med
begäran om utredning, huru inom rikets officiella statistik må
kunna åstadkommas största möjliga enhet och planmässighet i
arbetet samt ökad skyndsamhet vid publikationen.
Herr Törnebladli: Utan all fråga kan man känna sig be¬
låten med att detta ärende har kommit på tal. Ty det förhåller
sig nog så, att ett och annat eller kanske rätt mycket är att göra
i afseende å vår officiella statistik. Den tarfva!- säkerligen, såsom
N:o 42. 28
Onsdagen den 29 April.
Om utredning också från flere håll blifvit betonadt, åtskilliga förbättringar, och
""officiella önskemål är nog också en större skyndsamhet. Den statistiska
JtntLtik. vetenskapen och framförallt den statistiska vetenskapens tillämp-
(Fortsj ning har Pa senare år tagit stark fart hos oss genom enskildes
bearbetningar af statistiskt material, i hvilket afseende jag sär-
skildt vill framhålla finansstatistiska undersökningar, som hafva
varit publicerade i Statsvetenskaplig tidskrift och som innehålla
förträffliga uppslag, förtjänta att fullföljas — åtskilligt annat i
andra tidskrifter och särskilda arbeten att förtiga. Det är också
tämligen tydligt, att fack mannainsikter böra få göra sig gällande
mer än nu, då statistiken i viss mån är ett hvad man med ett
mycket lätt förståeligt latinskt uttryck skulle kunna kalla mix¬
tum compositum. Jag går gärna in därpå, men vill dock fästa
uppmärksamheten å en sak. Om en skrifvelse aflåtes, hvilken,
om den, såsom man får hoppas, har sin verkan, naturligen skall
föranleda till en kunglig proposition i ämnet med ett mer eller
mindre vidtgående förslag, så torde det ej vara utan allt skäl att
framföra några varningar, att målet ej må vinnas med alltför stora
kostnader eller alltför stor apparat. Det händer så lätt, att när
Riksdagen uttalat en önskan om förbättring i visst afseende, denna
förbättring möjligen verkställes, men att den åtföljes af en något
stor utvidgning och något stora kostnader.
Hvad utskottets kläm beträffar, har jag mot densamma nästan
ingenting att erinra, emedan den är hållen i så pass allmänna
ordalag, att man gärna kan i det hela vara med därom. Men
det linnés ett och annat i motiveringen, som åtminstone skulle
tåla att belysas. Det är tabellkommissionens ställning till de andra
organen, hvilka ju i viss mån skulle blifva densamma underord¬
nade. Klart är ju såsom också i motionen betonas, att tabell¬
kommissionen skulle få en mera fackmässig sammansättning, men
om nu tabellkommissionen skall uppträda såsom ett kritiserande
och ledande organ — jag hänvisar i detta afseende till hvad som
står å sidan 13 af utskottets betänkande — jag skall ej trötta
kammaren med att läsa upp det — kan man då icke hysa far¬
håga för att de dubbla verksamhetsgrenar —• den mer underord¬
nade, som statistiska byrån m. fl. skulle utöfva, och den mer öfver-
otdnade, som tabellkommissionen skulle utöfva — skulle kunna
komma att, om icke strida mot hvarandra, dock föranleda till
meddelande och skrifverier, hvilka skulle komma att förlänga i
stället för att påskynda arbetet. Det är ju icke meningen, och jag
hoppas, att ett påskyndande må äga rum, men utan all farhåga
är jag icke i detta afseende, framför allt när det gäller den sta¬
tistiska årsboken, hvilken har en mycket stor betydelse därut-
innan, att den utkommer fort och hvilkens utgifvande, om den ut¬
vidgas för mycket — äfven härom förekomma vissa antydningar
— kanske i följd häraf och i följd af ändringar i öfrigt skulle
komma att något fördröjas, hvarigenom den samma skulle komma
Onsdagen den 29 April.
29 N o 42.
att förlora en del af sin egentliga verkan. Jag säger icke, att (hn utredning
det är nödvändigt, men det är ej alldeles omöjligt, att så sker. *
Vidare föreligger alltid den faran, som man från statsutskot- /taktik
tet är mycket bekant med och i allmänhet något rädd för — å (Korts)
båda sidorna af bordet — att omorganisationen af redan befint¬
liga verk — och i detta fall erkänner jag, att eu dylik behöfves
— kan komma att framkalla ett nytt ämbetsverk med vissa aflö-
ningar och andra därtill hörande utgifter, hvilka man vid skrif-
velsens aflåtande måhända ej förutsåg eller åtminstone icke ville
befrämja. Det är ju säkert, att genom eu omorganisation stati¬
stiken skulle blifva i någon mån bättre ordnad — dock med det
undantag, som jag nyss nämnde om dualismen — men kostna¬
derna för en ändamålsenligt genomförd statistik äro icke så små,
och därom hafva nog kammarens ledamöter redan blifvit erinrade
genom en nyligen till oss aflämnad kunglig proposition, där det
begäres ett anslag på omkring 26,000 kronor för fullbordande af
ett statistiskt verk, som ursprungligen efter en ganska fullstän¬
dig utredning beräknats kosta 30,000 kronor, men nu visar sig
kosta nära dubbla summan. Jag vill ingenting säga därom; det
är, så vidt jag vet, tillstyrkt af statsutskottet och detta med rätta,
men jag erinrar därom, på det man vid skrifvelsens aflåtande
måtte hafva klart för sig, att den kan blifva mycket bra till sin
verkan men den kan också komma att kosta åtskilligt, och att vi
således, när vi få den kungliga propositionen, måtte veta hvad
vi skrifvit.
Jag har intet yrkande att göra.
Herr Fahlbeck: Jag skall tillåta mig att med några ord
bemöta, hvad den siste ärade talaren anförde, i den mån som det
kan sägas utgöra en kritik af utskottets här framlagda förslag.
Han nämnde först, att det är möjligt, att mellan tabellkom¬
missionen och statistiska centralbyrån skulle uppstå en dualism,
ett motsatsförhållande, som möjligen kunde föranleda en massa
skrivelser, hvilka i sin ordning skulle fördröja arbetet. Det synes
mig dock icke antagligt, att vare sig det ena eller det andra bör
inträffa. Såsom utskottet tänkt sig kommissionens sammansättning,
skulle i densamma sitta som ordförande chefen för statistiska cen¬
tralbyrån och vidare en ledamot af samma byrå. Det är väl all¬
deles uppenbart, att redan därigenom samverkan och icke mot¬
satsförhållande är åvägabragt. Kommissionens uppgift måste ju
för öfrigt alltid blifva rådgifvande och kritiserande, i den mån
sådant är nödigt, men de skrivelser, som däraf bli en följd, lära
icke komma att beröra enskilda fall i hvarje års publikation, utan
uppställandet af allmänna schemata för de särskilda publikatio¬
nerna. Någon fara för att genom dessa skrifverier publicerandet
af årstrycket skulle försenas kan således ej gärna ifrågakomma.
Vidare anfördes det — och det var naturligtvis det vik-
N:o 42. 30
Onsdagen den 29 April.
Om utredning tigaste; det måste man ju medgifva — att kostnaderna för vår
Officiella8 statistik skulle i någon mån ökas. Det är otvifvelaktigt, att kost-
statistik. naderna för den ifrågasatta kommissionen, om man tänker sig,
(Forts.) ak densamma skulle få ersättning för sitt arbete — hvilket man
måste tänka sig — skulle komma att något öka utgifterna för
vår statistik, men nämnda kostnader kunna dock icke blifva syn¬
nerligen stora. Det är omöjligt att säga, huru stora de skulle
blifva, men jag tänker omkring 6,000 å 8,000 kronor, för år räk-
nadt. För öfrigt vill jag i sammanhang härmed nämna, att intet
med Sverige jämförligt land har offrat så litet på sin statistik
som vårt land. Må vi tänka på våra folkräkningar, hvilka kosta
mellan 40,000 och 50,000 kronor för hvarje gång. I våra när¬
maste grannländer, Norge och Danmark, hvilka ju äro betydligt
mindre än Sverige i afseende å folkantalet, gå dylika folkräk¬
ningar icke af för mindre än 200,000 å 300,000 kronor. I de
stora länderna springa kostnaderna upp till millioner för att icke
tala om Nordamerikas Förenta stater, där 1890 års folkräkning
kräfde öfver 261/2 millioner kronor. Och hvad som gäller i afse¬
ende på folkräkningen, gäller också mer eller mindre på flere
andra områden: vi offra mycket litet på vår officiella statistik.
Emellertid skall jag å andra sidan medge, att i ett afseende
besparingar kunna göras. Yi offra i vissa fall för mycket,
nämligen i fråga om tryck. Sålunda anser jag, att vår landt-
bruksstatistik, som nu år efter år upprepar ungefärligen samma
siffror, mycket väl kunde reduceras till 5- eller 10-års-publika-
tioner, då de också borde bli tillförlitligare och bättre än nu, och
utan de stora kostnader speciellt för tryck, som nu förekomma.
Detsamma skulle kunna sägas om Konungens befallningshafvandes
berättelser, hvilka till stor del icke äro annat än aftryck af förut
befintligt statistiskt tryck. Besparingar kunna således göras på
vissa håll för att något balansera ökade utgifter, men vill man,
att vår statistik skall följa med sin tid, så få vi offra något, och
hvad som här begäres, är dock högst minimalt.
Jag tillåter mig, herr grefve och talman, att yrka bifall till
utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, biföll kammaren
utskottets i föreliggande utlåtande gjorda hemställan;
och skulle, jämlikt § 63 mom. 3 riksdagsordningen, detta
beslut genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.
Ang. mot- Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 25
arbetande af oc}j 28 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 16, med anled-
ning af väckt motion om skrifvelse till Konungen angående åtgärder
domars sprid-mot smittosamma könssjukdomars spridning m. m.
ning.
Onsdagen den 29 April.
'il N:o 42.
Herr Dick son: Då jag begärt ordet, är det ej för att fram- Än9- “om¬
ställa något yrkande om ändring i utskottets hemställan och icke ar,)^ande af
heller för att rikta någon anmärkning mot utskottets motivering, lanssjuk-
Men i den till grund för utskottets hemställan liggande motionen domars sprid-
förekomma vissa tillvitelser mot polismyndigheterna. Dessa äro »»»//•
ogrundade, och jag anser, att de icke böra vara oemotsagda. (Forts.)
I själfva hemställan i motionen säges det, att den olagliga
reglementeringen af prostitutionen medför skydd för hvad 18 kap.
strafflagen och brännvinsförsäljningsförordningen belägga med
straff. Det skulle naturligtvis vara mycket oriktigt, om ordnings¬
makten skyddade hvad som belägges med straff, men detta är
emellertid ej förhållandet. Det här sagda utlägges sedan på ett
ställe i motionen sålunda: »Skörlefnad är i allmän lag, strafflagens
kap. 18, förbjuden; brott häremot är belagdt med straff. Hur är
det då möjligt, att skörlefnaden kan af samhället reglementeras,
d. v. s. organiseras, skyddas?» och på ett annat ställe: »Otukt,
skörlefnad och koppleri äro i lag vid strängt straff förbjudna.
Tolererandet och organiserandet af prostitutionen sker således i
trots af lagen». Den, som läser 18 kap. strafflagen, finner, att
endast vissa kvalificerade fall af otukt äro belagda med straff,
nämligen otukt mellan närskylda personer och åtskilliga andra,
men man finner också, att hvad som kallas lönskaläge eller sam¬
lag mellan ogifta personer är icke belagdt med straff annat än i
det fall, då mannen dömes att utgifva uppfostringshjälp till barn,
som är födt i följd af detta samlag. Det är klart, att de straff¬
bestämmelser, som finnas, icke alls äro tillämpliga på förevarande
fall; lönskaläge är ju som sagdt utan straff. Koppleri är straff¬
bart, när det kan bevisas, men det förekommer ej i det afseende,
hvarom här är fråga. Skörlefnad är endast straffbar, då det sker
i visst hus. Sådana finnas ej för närvarande; ty när sådana hus
inrättas, åtalas alltid deras innehafvare. Således finnes det ej
någon olaglighet i detta afseende som tolereras, ty här finnes
ingen straffbestämmelse att tillämpa, och således finnes intet skäl
att väcka åtal. Yttrandet är således obefogadt, men det är ägnadt
att framkalla oriktiga föreställningar om polismyndigheten.
På ett annat ställe i motionen nämnes, att det skyddas, som
i brännvinsförsäljningsförordningen är belagdt med straff, och
detta förklaras på sidan 20 så: »Det torde vara mera allmänt
kändt, att på ifrågavarande lastens nästen oafbrutet drifves en
betydlig, olaga utskänkning af vin och maltdrycker. Eu sådan
rörelse skulle ju polisen undertrycka, men hvad händer? Ungefär
kvartalsvis tillsändes i Stockholm innehafvarinnorna af dessa
under polisens skydd stående lönnkrogar stämningssedel, hvarå
de teckna sitt erkännande af lagbrottet. Sedan dömas de regel¬
bundet till 200 kronors böter per gång, kvartal efter kvartal.
Dessa böter äro således polisens skatt på den olofliga näringen, eu
N:o 42. 32
Ang. mot¬
arbetande af
smittosamma
könssjuk¬
domars sprid¬
ning.
(Forts, i
Onsdagen den 29 April.
skatt, som visserligen ej drabbar de skyldiga tungt, ty de hafva
en oskälig vinst på rörelsen, men är fullkomligt olaglig».
I motionen talas ju således om utskänkning af vin och malt¬
drycker, men i klämmen namnes brännvinsförsäljningsförordningen.
Detta är naturligtvis ett missgrepp, hvilket emellertid visat,
att författarne gått till verket med mindre ordningssinne.,!
Emellertid vill jag påpeka, att straffet för brott mot brännvins-
försäljningsförordningen är väsentligt mycket strängare är straffet
för olaga vin- och maltdrycksförsäljning, och det kan hända,
att detta är orsaken till att olaglig brännvinsförsäljning, så
vidt man vet, icke äger rum hos de prostituerade. Men att
olaglig försäljning af vin och maltdrycker äger rum, det vet
man nog; härför ådömas betydliga böter. Motionärerna med¬
gifva, att stämningar uttagas. Ja, stämning uttages ej i annat
fall, än när man har bevisning. Att skicka omkring civila poliser
för att å dylika ställen rekvirera öl och maltdrycker för att sedan
angifva försäljningen däraf och vittna om densamma är ju ytterst
olämpligt. Man har således ingenting annat att tillgå än ep an¬
gifvelse antingen från man eller kvinna — den, som har själfva
utskänkningen, gör naturligtvis ingen anmälan. När en dylik an¬
mälan kommer, utfärdas stämning. Antingen erkänner den till¬
talade eller också, om hon gör invändningar, anföres bevisning,
och därefter dömes till 200 kronors böter; således det högsta
belopp, som kan ådömas, ty polisen går till väga med all kraft.
Nu kallar man emellertid detta för skatt på en näring. Då skulle
man ju också kunna säga, att staten lägger skatt på brottslighet
i allmänhet, på den som misshandlar, snattar, ärekränker och
annat dylikt. Det är naturligtvis ett olyckligt uttryck.
Vidare säges det, att denna skatt »är fullkomligt olaglig».
De brottsliga dömas efter lag; mer kan man ju icke göra, men
detta kallas olagligt. Så säges det, att allt detta göres för att
få böter. Nu är det emellertid så, att i Stockholm inga böter
tillfalla någon af polismännen, utan de tillfalla antingen stads-
kassan eller polispersonalens pensionskassa; den största delen
går till staden. Det finns således alls icke någon direkt anledning
för polisen att vara böteshungrig. Hela framställningen är, såsom
herrarne finna, oriktig. Det hela är en tendens att stämpla allt
hvad polisen gör såsom orätt. Tolererar den och underlåter
att åtala, så är det orätt, och ser den till, att böter utdömas, så
är detta också olagligt.
Det talas också på sidan 22 om, att »utom de prostituerade,
de vid byrån registrerade,' finnes ett betydligt antal af sådana,
som idka skörlefnad, hvilka äro ålagda besiktning utan att vara
inregistrerade såsom prostituerade». Detta är alldeles oriktigt.
Man har ingen makt att ålägga andra än lösdrifverskor besikt¬
ning. Yttrandet är, som sagdt, oriktigt, och jag har ej vetat lämna
det oemotsagdt.
Jag har intet yrkande att framställa.
Onsdagen den 29 April.
33 N o 42.
Herr Tamm, Hugo: Det kan ej falla mig in att taga upp
någon diskussion om själfva sakförhållandet, då nu utskottet endast
har föreslagit en utredning, som jag för min del länge önskat
skulle ske. Det förekommer visserligen i utskottets motivering
ett, om jag så må säga, starkare betonande af den ena uppfatt¬
ningen i denna fråga — hvilken uppfattning efter min mening
för öfrigt naturligtvis är lika mycket värd och berättigad att
blifva föremål för utredning som den andra, hvilken jag länge för¬
fäktat — men då jag är öfvertygad om att vid denna utredning
Kungl. Maj:t kommer att upptaga frågan till behandling allsidigt,
såsom Andra Kammaren i sitt beslut kraftigt betonat och utskottet
i föreliggande betänkande också antydt, har jag intet annat yrkande
än om bifall att framställa.
i
Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll hvad utskottet i nu föredragna utlåtande hemställt;
och som Andra Kammarens i ämnet fattade beslut således
icke blifvit af Första Kammaren oförändradt antaget, skulle jämlikt
§ 63 mom. 3 riksdagsordningen ärendet till Andra Kammaren
återlämnas till förnyad behandling.
Herr talmannen tillkännagaf, att enligt mellan talmännen
träffad öfverenskommelse omröstningar jämlikt 65 § riksdags¬
ordningen komme att anställas vid kamrarnes sammanträden tis¬
dagen den 5 nästkommande maj.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet de under samman¬
trädet aflämnade kungl. propositionerna.
Justerades nio protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de under
dagen första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på
föredragningslistan till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 1,54 e. m.
In fidem
A. v. Krnsenstjerna.
Ang. mot¬
arbetande af
smittosamma
könssjuk¬
domars sprid¬
ning.
(Forts.)
Första Kammarens Prof. 1903. N:o 38.