RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1903. Första Kammaren. N:o 35.
Lördagen den 18 april.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Herr statsrådet Odelberg aflämnade Kungl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o) angående försäljning af tre till indragna hospitalshemman!
■Sund n:o 4 Södergård i Östergötlands län hörande lägenheter;
2:o angående försäljning af viss del af förra häradshöfdinge-
bostället Hammenhög n:o 31 om 3/s mantal i Kristianstads län;
3:o) angående försäljning af viss del af förra kronofogdebostället
1 mantal Fastarp n.o 3 Olof Larsgård i Hallands län; och
4:o) angående försäljning af till Kungsladugården Vall n:is 1—-4
i Gräfleborgs län hörande andel i vattenkraft m. m.
Upplästes följande två ingifna läkareintyg:
Att herr landshöfdingen m. m. C. Nordenfalk lider af katarrh
i luftvägarna och på grund däraf tills vidare är urståndsatt att in¬
finna sig i Stockholm, intygar
Löfstad per Norrköping den 16 april 1903.
H v. Unge.
Leg. läkare.
Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare herr P. Bondesson
i Svalöf, hvilken sedan sistlidne november månad lidit af upprepade
anfall af gallstenskolik och under den senaste veckan haft synner¬
ligen svåra dylika — särdeles natten emellan påskafton och påsk¬
dagen samt under sistförfluten natt — af mig dels på det allra be¬
stämdaste afrådes ifrån att under sitt nuvarande hälsotillstånd inställa
Fänta Kammarens Prof. 1903. N:o 35. 1
N:o 35. 2
Lördagen den 18 April.
sig till Riksdagens arbeten och dels tillrådes att ofördröjligen söka.
vård vid utrikes hälsobrunn (Wiesbaden och sedermera Carlsbad),
intygas på heder och samvete.
Teckomatorp den 15 april 1903.
Axel Joll. Ekdahl.
Med. doktor.
Justerades protokollet för den 11 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
n:o 6, angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte-
hufvudtitel, omfattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet;
n:o 48, i anledning af Riksdagens år 1902 församlade revisorers-
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte där¬
till hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1901;
n:o 49, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjunde hufvudtiteln gjorda framställning om beviljande af ett
anslag å extra stat för år 1904 till förstärkande af statskontorets
arbetskrafter m. m.;
n:o 50, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition, angående upp¬
låtelse till Eskilstuna stad af mark från Eskilstuna kungsladugård
och från kronohemmanen Gredby n:is 1 och 2 i Södermanlands län;
n:o 51, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtelse till Växjö hospital af mark från indragna hospitalshemmanet
"Y4 mantal Växjö hospitalsgård i Kronobergs län m. m.;
n:o 52, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af kronojord för framdragande af vissa elektriska led¬
ningar ; och
n:o 53, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af en till förra pukslagarebostället Skepperöd n:o 1 i Malmö¬
hus län hörande lägenhet; äfvensom
sammansatta stats- och lagutskottets utlåtanden:
n:o 2, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med för¬
slag till lag angående medling i arbetstvister, dels Kungl. Maj:ts i
punkten 36 under sjätte hufvudtiteln gjorda framställning om anslag
för beredande af ersättning åt förlikningsmän för medling i arbets¬
tvister, dels ock två i anledning af ofvannämnda proposition väckta
motioner;
n:o 3, i anledning af väckt motion om statsbidrag till aflönande
af lärare vid småskola eller mindre folkskola m. m.; och
Lördagen den 18 April.
8 N:o 35.
n:o 4, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande af ett nytt stift m. m. äfvensom tre i anledning af berörda
proposition väckta motioner, dels och Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse af §§ 2 och 5 i förordningen den
16 november 1863 angående allmänt kyrkomöte och till lag om ändrad
lydelse af § 3 i lagen den 26 oktober 1883 angående tillsättning af
prästerliga tjänster.
Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser:
dels till Konungen:
n:o 44, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående personalen vid statens järnvägar;
n:o 45, i anledning af dels Kungl. Maj:ts i statsverksproposi¬
tionen gjorda framställning om anslag för anläggning af vissa telefon¬
ledningar, dels ock Kungl. JVIaj:ts i särskild proposition framställda
förslag om beredande af lånemedel till fortsatt utveckling af statens
telefon väsende;
n:o 49, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för utvidgning och fördjupning af
Albrektsunds kanal, samt
n:o 50, i anledning af ej mindre Kungl. Maj:ts proposition om
anvisande af anslag för år 1904 till fortsättning af statsbanebygg-
naden från Göteborg öfver Uddevalla till Skee än äfven inom Riks¬
dagen väckta motioner i ämnet,
dels till fullmäktige i riksgäldskontoret:
n:o 46, angående beredande af lånemedel för fortsatt utveckling
af statens telefonväsende; och
n:o 48, angående löneförbättring åt vaktmästaren vid justitie-
ombudsmansexpeditionen,
dels och n:o 47, till Riksdagens justitieombudsman, angående
löneförbättring åt vaktmästaren vid justitieombudsmansexpeditionen.
Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet
protokollsutdrag, n:o 281, med delgifning af nämnda kammares beslut
öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 25, i anledning af åter-
remiss af afgifvet utlåtande rörande väckt motion om skrifvelse till
Konungen angående åtgärder mot smittosamma könssjukdomars sprid¬
ning m. m., beslöt Första Kammaren hänvisa detta ärende till sitt
tillfälliga utskott n:o 2.
N:0 35.
4
Lördagen den 18 April.
Fbrfattnings-
förslag ang.
ev, särskild
stämpelafgift
för för¬
säljning af
punsch.
Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 15 och 16 innevarande
månad bordlagda betänkande n:o 36, i anledning af dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning angående en särskild stämpel¬
afgift för punsch, dels och en i sammanhang med nämnda proposition
väckt motion.
Herr Ca v alli: Jag hemställer, att bevillningsutskottets före¬
varande betänkande måtte så föredragas, att först paragraferna före¬
dragas i nummerföljd och, där desamma äro uppdelade i moment,
momentvis, därefter rubriken och sist utskottets hemställan, samt att
vid föredragning af paragraferna dessa ej, utom i de fall, där sär¬
skild! yrkande därom framställes, måtte behöfva uppläsas.
Härtill lämnade kammaren sitt bifall.
Punkten 1.
Utskottets förslug till förordning i ämnet.
1 §
Herr Östberg: Herr talman! Då jag yrkat afslag å den kung¬
liga propositionen, har det icke varit af den grund, att jag ansett
olämpligt, att finare spritvaror blefve fördyrade utöfver hvad nu är
fallet. Det är ju Riksdagens redan en gång uttalade mening, att så
bör ske; och därom är intet att säga. Men däremot har jag ansett,
att det beskattningssystem, man här velat använda, icke är riktigt
och lämpligt. Då vid förra årets riksdag väcktes en motion om
särskild skatt å punsch och cigarrer, tog man att börja med detta
allenast som ett infall, ty denna beskattningsform hade ej förut varit
använd i Sverige. Resultatet blef emellertid, att Riksdagen för¬
klarade sig böjd för en dylik beskattning; och nu föreligger här i
sådaut hänseende en kunglig proposition, hvilken med vissa ändringar
tillstyrkts af bevillningsutskottet. Jag vill emellertid mot detta sätt
att iösa frågan i första rummet anmärka, att man riktat sig endast
mot punschen, men låtit andra starkare spritvaror, såsom arrak, konjak,
whisky och rom, stå oberörda af den föreslagna skatteförhöjningen.
Detta synes mig redan i och för sig innebära tillräckligt skäl att
icke antaga förslaget.
Emellertid kan mau med ännu mera skäl rikta anmärkningar
mot själfva den princip, man här velat tillämpa. Man har hittills i
vårt land haft stämpelskatt å varor blott i ett fall, nämligen i fråga
om spelkort, för hvilka stämpling länge varit föreskrifven; men jag
ber att få erinra herrarne om, huru denna skatt utfallit. Det är allt
för väl bekant, att man i vidstäckt omfattning kringgår dessa skatte-
bestämmelser och använder ostämplade kort af såväl svensk som ut¬
ländsk tillverkning. Och särskildt visade sig under några år, då
5 N:o 35.
Lördagen den 18 April.
skattens belopp böjdes, att lagen blef i synnerligt stor omfattning
elnderad. Detta exempel uppmuntrar således icke till efterföljd.
Jag vill vidare erinra, att man ej heller i utlandet funnit denna
stämpelskatt å varor lämplig. Visserligen lär den i Ryssland användas
rätt mycket — om förhållandena där har jag dock ej kännedom —
men i andra länder har man ej funnit sig tilltalad af denna skatte-
form. I Italien har man stämpelskatt å tändsticksaskar; och en så¬
dan skatt kan ju rätt bra genomföras, då skattebeloppet på hvar ask
blir så ringa, att äfven frestelsen att söka undandraga sig beskatt¬
ningen blir obetydlig. I Tyskland har man nyligen infört en dylik
skatt på mousserande viner. Anledningen till en särskild beskattning
af dessa dyrare viner är lätt att förstå; där finnes nämligen ingen
fabrikationsskatt på viner, och man har då förmodligen ansett en
stämpelskatt på varan vara den enda skatteform, som kunde tänkas.
Emellertid har jag hört sägas, att man redan funnit denna skatt
otillfredsställande. I går förevisades mig en tysk stämpel, som af-
tagits från en butelj, och denna stämpel presenterade sig i fullkom¬
ligt oskadadt skick — man kunde ej se, att den varit använd förut,
i annan mån, än att limningen på baksidan var borta. Det är, så
vidt jag förstår, en mycket enkel sak att taga bort dessa stämplar
utan att skada dem.
Olägenheten med denna skatteform är naturligtvis just den, att
det är så lätt att kringgå bestämmelserna. Det är ingen konst att
öfva kontroll vid serveringen på de stora restaurangerna i Stockholm,
men punsch säljes ju på många andra sätt. Man bör ej heller
glömma, att tillverkningen af punsch är en ofantligt enkel sak, som
mycket lätt kan skötas i hemmen med biträde af någon sakkunnig
person. I samma mån, som skatten å varan höjes, har man därför
att vänta sig en hembrygd i stor skala.
Slutligen vill jag erinra, att man kan hafva anledning befara,
att i många fall man helt enkelt kommer att underlåta åsätta varan
stämpel vid försäljning, ty det ligger ju både i säljarens och köparens
intresse att söka undandraga sig denna skatt. Visserligen är detta
en lagöfverträdelse; men man behöfver ej gå långt för att finna,
huru lätt vinstbegäret och begäret att undandraga sig beskattning för¬
anleda dylika öfverträdelser.
För min del anser jag det därför vara oklokt att gifva sig in
på ett skattesystem, sådant man här tänkt sig, och detta desto hellre
som det är den enklaste och naturligaste sak i världen att dock nå
den eftersträfvade skatteinkomsten, nämligen genom en höjning af
tullen å utländsk sprit. Riksdagen har i år höjt dessa tullsatser
med ett mindre belopp, men intet hinder finnes att ytterligare höja
desamma. Därigenom får man ej blott en rättvis beskattning, som
drabbar de särskilda slagen af spritvaror lika, utan man får äfven en
skattemetod, som verkar lättare och lättare kan kontrolleras. Då
man är tvungen att skaffa pengar, får man ju underkasta sig att gå
den väg, som är möjlig att gå för detta ändamål; men för min del
Författning s-
förslag ang.
en särskild
stämpelafgift
för för¬
säljning af
punsch.
(Forts.)
N:0 35. 6
Lördagen den 18 April.
Författnings-
förslag ang.
en särskild
stämpelafgift
för för¬
säljning af
punsch.
(Forts.)
kali jag ej tro det nu vara nödvändigt att gifva sig in på det här
föreslagna beskattningssystemet. Den beräknade inkomsten af skatten
skulle, enligt utskottets förslag, blifva tre fjärdedels million; och
detta belopp kunde väl äfven därförutan vinnas.
Jag förstår väl, att opinionen i denna kammare är för en stäm¬
pelskatt å punsch, och det lär väl därför knappt vara lönt att fram¬
ställa ett yrkande i annan riktning. Men det föreslagna beskattnings-
sättet synes mig innebära så många betänkligheter, att jag ej kan
underlåta att yrka afslag å såväl den kungliga propositionen som
utskottets hemställan.
Herr statsrådet Meyer: Herr talman! Det förhåller sig nog
så, som den förre ärade talaren antydde, att då under förlidet år
först uppstod fråga om att belägga cigarrer och punsch med accis,
tog man förslaget litet hvar från den skämtsamma sidan; och från
början var detsamma alldeles säkert föremål mera för skämt än för
allvarliga betraktelser. Men redan, då man tog frågan om hand i
bevillningsutskottet, fann man, att det ej blefve så lätt att komma
ifrån denna obehagliga skatteform, som man möjligen tänkt sig; och
alla måste ju erkänna, att punschen, om hvilken först blef tal, var
ett synnerligen lämpligt skatteobjekt. Utskottet föreslog också —
om jag mins rätt, alldeles enhälligt — en skrifvelse till Kungl.
Maj:t, och detta förslag godkändes af Riksdagen. Kungl. Maj:t har
naturligtvis då ej haft annat att göra än att först låta verkställa
en undersökning, huru man lämpligast skulle beskatta punschen, och
därefter för Riksdagen framlägga förslag i ämnet.
Nu visste man ju redan förut, att det skulle erbjuda många
svårigheter att finna ett lämpligt sätt för skattens uttagande; och de
sakkunnige, som tillsattes, fingo sig särskilt uppdraget att se till,
om de ej kunde finna något annat sätt för skattens uttagande än
genom denna stämpelbeläggning, som ju låg nära till hands. Det
visade sig emellertid omöjligt att finna något annat; och jag har
ej heller kunnat utfundera något, ehuru jag villigt erkänner, att
detta sätt att uttaga skatten genom stämpelbeläggning af varan är
långt ifrån tillfredsställande, särskild! därför att kontroll öfver skat¬
tens utgörande blir synnerligen svår att vinna. Det finnes knappt
annan möjlighet, än att kontrollen får utöfvas af allmänheten.
Nu anmärkte den föregående ärade talaren, att man borde afslå
förslaget, enär detsammma afsåg endast punschen och icke konjak,
rom, whisky, arrak eller andra därmed jämförliga varor. Men då
man ej kunnat utfundera något annat sätt för skattens upptagande
än genom en accis å varan, så ligger det i sakens natur, att denna ej
kan påläggas konjak, whisky, rom eller arrak, enär dessa spritvaror,
i motsats till punschen, vanligtvis serveras glasvis. I fråga om dem
finnes då absolut ingen annat utväg än att höja tullen i den klena
förhoppning, att inga andra sådana drycker konsumeras bär i landet
än de, som tillverkas i utlandet. Erfarenheten har dock visat, att,
7 N:0 35.
Lördagen den 18 April.
då tullarne höjas, detta leder till en ökad tillverkning inom landet
och staten således går miste om den beräknade inkomsten af den
höjda tullsatsen. Och hvad som gör det omöjligt att genom en höj¬
ning af arrakstullen komma åt pnnchen, är den omständigheten, att
— om jag icke är illa underrättad — redan nu inom landet kon¬
sumeras rätt mycket punsch, i hvilken arrak ingår högst obetydligt
eller icke alls. Det lär vara ett faktum, att man kan brygga punsch
utan arrak, blott genom tillsättande till spriten af en del essenser
och dylikt; och redan detta gör det omöjligt att vinna den sökta
inkomsten genom höjning af arrakstullen.
Hvad beträffar det föreslagna skattebeloppet, är detta uppenbar¬
ligen taget helt godtyckligt; det är en smaksak, om man vill sätta
skatten till 60 öre per liter, som Kungl. Maj:t föreslagit, eller stanna
vid det af utskottet föreslagna belopp, 30 öre. Man kan ju ej an¬
gifva något skäl, hvarför den ena siffran skulle vara riktigare än
den andra. Kungl. Maj:t har emellertid ansett, att om man nu skall
taga till skatt på punsch, bör den genast sättas så hög, att den ej
sedan behöfver höjas, utan från början utgör hvad man kan anse
vara skäligt.
Herr Wester: Jag har i denna fråga icke mycket att tillägga utöf¬
ver hvad herr statsrådet och chefen för kungl. finansdepartementet yttrat,
men ber att få särskildt fästa uppmärksamheten därå, att Riksdagen
två gånger hos Kungl. Maj:t hemställt om förslag till förordning för
punschskatt, oaktadt Riksdagen väl insett svårigheterna af att genom¬
föra en sådan skatt. Då vi nu nödgas införa en stämpelskatt, så
finnes det väl knappt någon artikel, som mera lämpar sig att börja
med än just punschen. Denna är ju en lyx och en öfverflödsartikel,
som utan ringaste olägenhet kan beskattas. Vi komma längre fram
under denna riksdag till frågan om beskattning af malt; och jag
undrar, huru det skulle taga sig ut, om Riksdagen afsloge den nu
begärda punschskatten, men -—- hvilket val blir nödvändigt -— anta¬
ger maltskatten. Man får därför icke, såsom den förste ärade talaren,
endast därför att vissa detaljanmärkningar kunna riktas mot förslaget,
yrka afslag å detta i dess helhet. Det finnes väl knappast någon
skatteform eller någon förordning i skatteväg, som icke rönt mot¬
stånd, svårigheter och anmärkningar vid dess genomförande; och så
är det äfven här. Men lyckligtvis äro de anmärkningar, som mot
detta förslag framställts, så föga betydande, att jag hoppas, det kam¬
maren icke skall, af hänsyn till dem, afslå förslaget. Det har an¬
märkts, att kontrollen blefve så otillfredsställande. Jag tror emeller¬
tid, att den kontroll, på hvilken man här kan räkna, är ganska
verksam, nämligen att allmänheten själf öfvervakar förordningens
efterlefnad. Detta brukar vara en mycket god kontroll, på samma
gång den ingenting kostar.
Jag anser därför förslaget böra antagas och ber för min del,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Författnings-
förslag ang.
en särskild
stämpelafgift
för för¬
säljning af
punsch.
(Fortg.)
N:o 35. 8
Lördagen den 18 April.
Författnings- Herr Cavalli: Jag har under loppet af de senare åren rätt
m särskild manSa ganger beklagat den lätthet, med hvilken Riksdagen låter sig
stämpelafgift förmås att affärda skrifvelser till regeringen. Genom dessa skrif-
för för- velser öfverflyttas från regeringen det ansvar, som bör åligga den-
säljning af samma för tagna initiativ — öfverflyttas dit, där detta ansvar ej hör
?Forts) bgga. Dessutom åtager sig Riksdagen på detta sätt vissa förpliktelser,
hvilka Riksdagen enligt min mening icke borde ikläda sig på förhand.
Jag vill icke bestämdt påstå, att hvad jag nu sagt kan helt
tillämpas på den skrifvelse, som vid förra årets riksdag afläts angå¬
ende punschskatt — att omdömet i någon mån gäller äfven denna
skrifvelse, är klart, då jag här uttalat detsamma.
Riksdagen begärde i sin skrifvelse en särskild skatt å punsch
och, om så kunde ske, äfven på andra därmed jämförliga alkohol¬
haltiga drycker; och resultatet har blifvit ett förslag från Kungl.
Maj:t om stämpelskatt å punsch, men icke på dessa andra drycker.
Vi ha nyss hört chefen för finansdepartementet förklara, att man ej
kunnat lägga denna skatt annat än å punsch, därför att alla dessa
andra drycker serveras glasvis. Ja, mine herrar, min praktiska
erfarenhet i den vägen är numera mycket begränsad, men fordom
hade jag erfarenhet i detta hänseende; och då serverades dessa dryc¬
ker visst icke endast glasvis, om än detta ofta var fallet.
Chefen för finansdepartementet yttrade, att det ej förvånade
honom, att förslaget mött motstånd, såsom nu af den förste ärade
talaren, enär detta vore en obehaglig skatteform. Nej, den är icke
obehaglig; tvärtom. Hvad som utgör förslagets största styrka och
hvad som gör, att jag efter någon tvekan skänker detsamma min
röst, det är, att vi därigenom öfvergå till en skatteform, som vi
måste mycket utvidga och som är en fördel att få införd, nämligen
stämpelskatt å konsumtionsvaror. Jag behöfver icke för denna kam¬
mares ledamöter och allra minst för herr finansministern omförmäla,
huru vidsträckt denna skatteform tillämpas inom andra länder, där
man nödgats söka efter inkomster för fyllande af statens växande
skattebehof.
Att man här nödgats ur förslaget utelämna andra drycker och
beskattat endast den svenska punschen, är efter min uppfattning ett
fel. Jag ber att få erinra dem af herrarne, som vistats i Ryssland,
att där finnes en stämpelskatt på alkoholhaltiga drycker i allmänhet
— där har det gått för sig. Själf känner jag ej i detalj de i Ryss¬
land gällande bestämmelserna om stämpelskatt på dylika drycker,
men det hade varit och är fortfarande mycket lätt för regeringen att
därom få kännedom.
Det finnes emellertid moment i denna skattelag, som synas mig
värda att uppmärksamma. Om herrarne noga läst denna förordning,
så finna ni, att den uppdelar den skattepliktiga allmänheten i två
klasser. Det finns personer, som ha rätt att använda denna dryck
utan att betala stämpelskatt, hvilket den stora allmänheten ej har.
Förordningen är nämligen så affattad, att punschtillverkare eller,
9 N:o 35.
Lördagen den 18 April.
som man vanligen säger, vinhandlande och innehafvare af sprit-
försäljningsrättighet, d. v. s. i vanligt tal källarmästare, har rättig¬
het ait »bjuda på» ostämplad punsch, men icke andra medborgare.
År detta rätt? Det är en småsak, säger man. Ja, för all del, det
kan man säga; men det är detsamma, som om man, för att öfverföra
frågan till ett annat område, skulle ge en tulltjänsteman rätt att
tullfritt införa varor för eget behof.
Jag har emellertid, såsom framgår af betänkandet, icke velat
bestämdt motsätta mig antagandet af detta förslag under förutsättning,
att det antages att gälla blott under ett år. Man kan då lätt af-
hjälpa de fel, som yppa sig eller, om sådant skulle visa sig omöjligt,
fundera ut något annat sätt att fylla det skattebehof, man här vill
tillgodose.
Hvad angår beloppet af skatten, kan man ju säga, att man lika
väl kan taga 60 öre litern som 30 öre, och att detta är en lämplig-
hetsfråga, beroende på hvad man tror sig kunna få in på det ena
och det andra sättet. Hvad som gjort, att jag inom utskottet röstat
för det lägre beloppet, har varit, dels att jag, på de skäl jag nu
anfört, varit tveksam inför förslaget i dess helhet och dels att jag
ansett lämpligt att börja i något mindre skala.
På de skäl, som af mig anförts, skall jag icke motsätta mig an¬
tagande af första paragrafen.
Friherre Kiingspor: Herr grefve och talman, mina herrari
Då jag tillhör antalet af dem, som deltagit i Riksdagens skrifvelse
om utredning af frågan rörande skatt på punsch, så vill jag först
lämna det erkännandet åt hvad som yttrats af herr finansministern,
att här verkligen gjorts en framställning från Riksdagens sida. Men
såsom andra talare före mig redan hafva påpekat, är det gifvet, att
icke alla framställningar, när man kommit till en utredning, visa sig
kunna medföra den goda tillämpning, som man tänkt sig. Således
måste man få känna med sig, att man har fullkomlig frihet att kri-
ticera en framställning, hvilken kommer i anledning af ett önskemål,
som man har haft.
Jag för min del har fortfarande den tanken, att en skatt på
punsch icke vore olämplig och att en mindre fördyring af denna
vara, som ju är en mycket stor konsumtionsartikel, skulle medföra
en inkomst till statskassan utan att behöfva väcka någon förargelse.
Men allt beror på det sätt, hvarpå allmänheten kommer i beröring
med skatten; det är därpå det beror, huruvida den blir dräglig eller
icke. För min del har jag tänkt mig, att hela skattläggningen skulle
kunna läggas hos tillverkaren. Hade detta skett, så skulle allmän¬
heten icke hafva haft ett spår till känning af det hela annat än i
afseende å priset. Jag måste väl emellertid böja mig för den upp¬
fattning, som gjort sig gällande inom kommittén och eljest, att detta
icke låter sig göra, ehuru visserligen det har synts mig, som om en
sådan skattläggning skulle vara mycket enkel.
Författnings-
förslag ang.
en särskild
stämpelafgift
för för¬
säljning af
punsch.
(Forts.)
N:0 35.
Författnings-
fanslag ang.
en särskild
stämpelafgift
för för¬
säljning af
punsch.
(Forts.)
10 Lördagen den 18 April.
Nu kommer det väl att gå så, som herr Cavalli nyss nämnde,
eller att en tillverkare kan undantaga eu viss del åt varan för sig
själ!'; men i det fallet hyllar jag icke herr Ca vallis uppfattning, att
denna sak skulle vara så särdeles betänklig. Ty jag vill fråga her-
rarne: om en tillverkare af punsch får besök af en kund och denne
vill smaka på de olika sorterna, skall då tillverkaren behöfva först
tappa varan på flaska och åsätta stämpel? Det är omöjligt att tänka
sig detta; han skulle för öfrigt icke göra det, utan för hvarje gång
blifva eu lagbrytare. Jag tror, att häri ligger en orimlighet, hvilken
kanske är större än den orimlighet, som herr Cavalli angifvit såsom
konsekvens af förslaget.
Om man således kan i förevarande afseende framställa eu an¬
märkning, så är detta dock icke hufvudanmärkningen. Denna gäller
det sätt, på hvilket allmänheten kommer i beröring med skatten.
Man skulle härigenom i viss mån hindra allmänheten från att komma
i besittning af en konsumtionsartikel, som man dock lagt an på att
göra för allmänheten tillgänglig. Man skulle icke som nu kunna få
ett glas punsch, som står på disken i serveringen på en teater; det
kunde icke ske med mindre en ny flaska sloges upp, och därefter
måste resten hällas tillbaka på en annan butelj för att ånyo stämpel-
beläggas. Detta blefve en svår tillämpning, som icke komme att
befordra det ändamål, som Riksdagen tänkt sig, nämligen att bereda
staten en inkomst, utan som möjligen skulle leda till att andra dryc¬
ker komme att användas i stället för punsch. Men härvid är att
beakta, att detta icke är afsedt att vara någon nykterhetsskatt, utan
att man i någon mån vill ockra på den allmänna smaken för att
bereda staten eu inkomst. Jag har därför, i likhet med herrar Ost¬
berg och Cavalli, känt mig mycket tveksam i afseende på lämplig¬
heten af skatten i den form den här skulle anordnas.
Hvad beloppet beträffar, vill jag göra en erinran mot hvad herr
finansministern yttrade därom, att det vore en smaksak, om skatten
bestämdes till 60 eller till 30 öre för liter. Jag tror i alla, fall, att
detta icke är någon smaksak. Den kommitté, som utredt frågan,
har gjort denna utredning på basis af en beskattning utaf 30 öre för
liter. Då säger herr finansministern, som är räknekarl: jag vill
hafva dubbelt så mycket, i stället för tre fjärdedels million en och
en half million, och därför bör skatten sättas till 60 öre. Men nu
är frågan den, huruvida en utredning, som gäller en konsumtions¬
artikel för allmänheten, fortfarande kan äga tillämpning, om skatten
sättes till dubbla beloppet. Svagheten i herr finansministerns kalkyl
ligger enligt min åsikt däri, att han antagit, att konsumtionen skulle
blifva densamma, om varan åsättes en så afsevärd skatt som 60 öre
för liter. Därför har jag för min del ansett, att tillräcklig utredning
icke funnits, för att Kungl. Maj:t skulle vara berättigad att fram¬
komma med ett förslag, i så hög grad skiljande sig från kommit-
terades som det, hvilket nu föreligger.
Såsom herrarne finna af hvad jag yttrat, anser jag med afseende
11 N:0 35.
Lördagen den 18 April.
å den grundståndpunkt, som utskottet intagit, att beloppet 30 öre Författnings
icke är olämpligt, utan tvärtom; men i afseende å sättet för skattens
uttagande ställer jag mig som reservant. När jag så gjort, har jag stämpelafgift
varit ganska tvifvelaktig, huruvida jag borde leda denna reservation för för¬
tal att yrka afslag eller att endast markera, att jag i det angifna säljning af
afseendet vore tveksam. Jag anser det emellertid för närvarande punsch.
vara från min ståndpunkt riktigast att yrka afslag. En sådan fråga
som denna tål vid att blifva grundligt undersökt, och den tid, som
Kungl. Maj:t haft för utredning, har icke varit synnerligen lång.
Och när frågan kommer fram till debatt första gången, kan det hända,
att vissa nya synpunkter göra sig gällande och att därigenom frågan
kommer i ett bättre läge och i ett sådant läge, att den kan utan
tvekan upptagas. Detta ligger som en förhoppning hos mig, då jag
biträder afslagsyrkandet. Jag vill emellertid samtidigt erkänna, att
det naturligtvis finne3 ett skäl, som gör, att man, trots alla olägen¬
heter, ändock är tveksam; det är, att, när man i hvarje fall vill
genomföra en maltskatt, allmänheten kan säga, att man vill drifva
fram en konsumtionsskatt på ett område, men hindra en sådan skatt
på ett annat. Jag är dock rädd för att den nu ifrågavarande kon-
sumtionsskatten kommer att verka på ett för allmänheten obehagligt
sätt och att icke medföra den fördel för statskassan, som är afsedd.
Grefve Hamilton: Herr talman! Jag vet icke, om jag
är den ende här i kammaren, som gjort den iakttagelsen, att när
något förslag ligger före i syfte att öka statens inkomster, röner för¬
slaget motstånd från ett visst håll, för så vidt icke detsamma hvilar
på tullar, vare sig dessa äro skyddstullar eller markerade finanstullar.
Såsom skäl för afslag anför man i vissa fall, att skatten kan vara
skadlig för näringarna, och i andra fall, att kontrollen icke kan blifva
effektiv, hvadan skattekällan icke kan inbringa de inkomster, som
man tänkt sig. Jag föreställer mig, att när statens utgifter kräfva,
att man skall uppdrifva dess inkomster, bör man se till, att man får
skattekällor, som äro bärkraftiga, och skatter, som icke äro allt för
betungande för de skattdragande. Såsom en sådan skatt vågar jag
framhålla just den ifrågasatta punschskatten, och jag vågar äfven
räkna den såsom en lyxskatt. Ty åtminstone från de breda lagrens
synpunkt är väl punschen icke någon nödvändighetsvara, och den,
som vill njuta af denna dryck, kan också vara i tillfälle att offra en
skarf på fosterlandets altare.
Hvad kontrollen beträffar, är det ju möjligt, att densamma till
en början icke kan blifva effektiv; men jag föreställer mig, att kon¬
trollen, sedan man vunnit erfarenhet, kan skärpas; och söker man
icke vinna erfarenhet genom tillämpning af lagen, så kommer man
ingen vart.
Det är också möjligt, att skatten icke kommer att inbringa de
inkomster, som man väntat; men om man icke kan få en hel million,
får man väl vara nöjd med en half.
N:0 35.
Författnings-
förslag ang.
en särskild
stämpelafgift
för för¬
säljning af
punsch.
(Forts.)
12 Lördagen deri 18 April.
Jag skulle helst velat biträda Kungl. Maj:ts förslag om beloppet,
men af opportunitetsskäl får jag naturligtvis finna mig i att biträda
utskottets förslag om en skatt af 30 öre. Däremot kan jag icke
anse lämpligt, att, såsom utskottet föreslagit, förorordningen skulle
gälla allenast för år 1904, ty då skulle Riksdagen komma att ånyo
pröfva lagen efter blott tre månaders erfarenhet, hvilket naturligtvis
är alldeles för litet. Jag ber därför, herr talman, att få i detta af¬
seende biträda herr Beckmans reservation, till hvilken jag således
yrkar bifall.
Herr Wieselgren: Jag instämmer med den förste ärade talaren
däri, att den skrifvelse, som Riksdagen i fjor aflat rörande denna
skatteform, antogs under en viss känsla af att det var något mera
roligt än allvarligt i densamma. Men jag vill för min egen del göra
ett undantag; ty jag kände den frågan såsom ganska allvarlig, och
jag hör ock till dem, som visst icke beklaga, att skrifvelsen kom att
afgå, om det också skedde med en viss fart. Det är ovillkorligen,
såsom redan blifvit anmärkt, här fråga om ett synnerligen lämpligt
skatteobjekt; ty ingen kan väl neka, att punschen för de bildade
klasserna spelar en likadan roll af öfverflödsvara, som brännvinet gör
för de lägre stånden- och de mindre bemedlade. Om det nu är så,
att vi under denna riksdag redan höjt skatten på denna de mindre
bemedlades öfverflödsvara, så förefaller det mig högst olämpligt, om
vi skulle afslå denna skatt, som föreslås med afseende å de mera
bemedlades.
Jag bär alldeles samma känsla som den näst föregående talaren,
att det skulle vara mig personligen behagligast att yrka bifall till Kungl.
Maj ds proposition, hvad angår skattens belopp; men af samma op¬
portunitetsskäl, som han åberopade, skall jag inskränka mig till att
icke opponera mig mot utskottets förslag i denna del, ehuru jag,
på samma sätt som han, i fråga om tiden för förordningens giltighet
instämmer i herr Beckmans med fleres reservation.
Herr Sjöcrona: Herr talman, mine herrar! Då herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet, såsom icke varande ledamot af
denna kammare, ej kunnat framställa yrkande om bifall till Kungl.
Maj:ts proposition och då hittills icke heller någon annan gjort detta,
skall jag tillåta mig att framställa ett sådant yrkande. Jag kan
nämligen icke finna de skäl, som utskottet anfört, vara fullgoda eller
öfvertygande.
Utskottet har i första rummet åberopat »farhågan för att genom
åsättandet af en högre afgift å punsch konsumtionen däraf skulle
minskas, men konsumtionen af skattefria, mera sprithaltiga drycker
ökas, till skada icke blott för statens finansiella intresse, utan ock
lör nykterhetssträfvandena». Det skulle väl egentligen vara whiskyn,
som komme att förtäras i större myckenhet, om denna punschskatt
blefve införd. Det tror jag dock icke. Det är en ren smakfråga,
13 N:o 35
Lördagen den 18 April.
om man vill dricka whisky eller dricka punsch, och den, som är van Författnings-
att föredraga whisky, har g-jort det länge och väl, allt sedan whisky försla9 ang.
började användas i vårt land Den, som återigen tycker om punsch Zmp£fL
och mar väl åt punsch — hvilken vara ju kallas för vår national- för för
dryck — han kommer att fortfarande dricka punsch, hädanefter som säljning af
hittills, vare sig punschskatten blir 30 eller 60 öre per liter. Om Punsch.
det således förhåller sig så, att konsumtionen blir densamma, så kan (Forts0
detta väl icke inverka på statens finansiella intresse, ty det är, som
sagdt, icke att antaga, att en minskning skall inträda på ena hållet,
hvilken kommer att uppvägas af en ökning på annat håll. Och om
eu minskning skulle i detta fall inträda, så vore det ingenting att
sörja öfver, ty detta skulle ju vara ett steg i nykterhetens intresse.
Det andra skälet är, att utskottet befarar, att punsch skulle
komma att bryggas i hemmen. Jag tror, att icke heller däri ligger
någon större fara. I min ungdom var det mycket vanligt, att man
bryggde punsch i hemmen, men man upphörde snart därmed. Det är
förenadt med ganska mycket besvär, och man kan i allmänhet icke
åstadkomma varan så billigt i hemmen, som den kan göra, hvilken
brygger i stora kvantiteter.
Näst föregående talare har redan erinrat om, att denna Riksdag
höjt brännvinsskatten, och vi veta ju alla, att därefter framkommit
både protester och klagomål öfver, att man höjt priset på en kon¬
sumtionsvara, den fattiges konsumtionsvara. Jag finner det vara
högst märkligt, att något sådant klagomål kunnat framkomma; men
det är ett faktum att så skett, och när detta är förhållandet, förefaller
det mig bra egendomligt, om vi nu skulle vara så ängsliga, när det
är fråga om en vara, som begagnas af de mera förmögna.
Slutligen vill jag erinra därom, att enligt utskottets förslag skulle
ju allt i denna förordning göras på försök, och då kan man väl för¬
söka med 60 öre lika väl som med 30 öre. Det är till och med
större skäl att försöka med 60 öre och se, huru det slår ut.
Jag tillåter mig yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag rörande
första punkten af den föredragna paragrafen; i utskottets hemställan
skulle således orden >30 öre» utbytas mot »60 öre».
Herr von Möller: Det är med en viss förvåning, som jag
iakttagit denna tystnad från regeringsbänken. Ingen af de kammaren
tillhörande statsråden har ännu vågat sig fram med ett yrkande på
hvad regeringen själ!' har föreslagit, utan man har iakttagit tystnadens
vältalighet.
Emellertid är det för mig en glädje att kunna instämma med
herr Sjöcrona. År det en lämplighetssynpunkt, huruvida man skall
taga 60 eller 30 öre, så får jag verkligen lof att säga, att jag för
min del anser det vara skäligen olämpligt att, när man beskattat
brännvinet, som ju kallas för den fattiges njutningsmedel, med 15
öre, belägga punschen med endast 30 öre i skatt. Jag erinrar mig
mycket väl, hurusom jag för många år sedan i en Kladderadatsch-
N:0 35.
Författnings-
förslag ang.
en särskild
stämpelafgift
för för¬
säljning af
punsch.
(Fort 8.)
14 Lördagen den 18 April.
kalender »Schulze nnd Muller in Schweden», löste: »Alle Schweden
trinken Punsch; trifft man einen Schweden, der keinen Punsch trinkt,
so ist es kein Schwede». Jag tror, att detta omdöme i det stora
hela slår rätt. Det är icke för intet, som man kallar punschen den
svenska nationaldrycken. Man bör då verkligen kunna på foster¬
landets altare offra en så obetydlig tribut som dessa 60 öre.
Den har dessutom mycket aristokratiska anor, ty en stor de! af
stockholmspunschen brygges ju i svenska riddarhuset och lagras i eu
viss, ännu större och högre byggnad; men icke förty, mine herrar,
tycker jag verkligen, att vi kunna våga oss på att beskatta det
svenska folket just i detta afseende.
Nu hafva anförts åtskilliga skäl, som redan äro till en del af
föregående talare bemötta, och, som herrarne se, upptager slutet af
betänkandet en mängd reservationer. Beträffande en af dessa, en
ganska utförlig sådan om afslag, kan jag icke neka till att det väckt
en viss förvåning, att den ene af de båda reservanterna ansett lämp¬
ligt yttra sig i denna fråga. Jag medgifver mycket gärna, att han
bör vara sakkunnig på området, men gent emot denna auktoritet står
eu annan, nämligen herr statsrådet och chefen för kungl. finans¬
departementet, som ju dessutom är från själfva Karlshamn och sålunda
väl äfven hör antagas hafva god erfarenhet om dessa saker.
Som sagdt, jag anser, att det vore ytterst olämpligt, om Första
Kammaren icke skulle bifalla hvad Kungl. Maj:t här har före¬
slagit.
Herr talman, jag förenar mig i herr Sjöcronas yrkande.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr tal¬
mannen yttrade, att beträffande nu föredragna paragraf vore fram¬
ställda följande yrkanden: l:o) att densamma skulle godkännas enligt
utskottets förslag utan förändring; 2:o) af herr Sjöcrona att paragrafen
måtte godkännas med den ändring, att orden »trettio öre» utbyttes
mot »sextio öre»; och 3:o) att paragrafen skulle afslås.
Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till
herr Sjöcronas yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf, och sedan till kontra¬
proposition dervid antagits paragrafens godkännande i oförändradt
skick, uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstnings-
proposition:
Den, som godkänner 1 § i bevillningsutskottets förslag till för¬
ordning angående en särskild stämpelafgift för försäljning af punsch med
den ändring, att orden »trettio öre» utbytas mot »sextio öre», röstar
Lördagen den 18 April.
15 N:0 35.
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes paragrafen enligt utskottets förslag utan
förändring.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
kafva utfallit sålunda:
Ja — 75;
Nej — 54.
2 och 3 §§.
Godkändes.
* §■
Mom. a).
Herr Cavalli: På grund af det beslut kammaren fattat vid
1 § kemställer jag, att 4 § måtte få den lydelse, som innefattas i
Kungl. Maj:ts proposition, d. v. s. att skattesatserna i mom. a) och
b) ställas i förhållande till den beslutade generella skattesatsen.
Efter härmed slutad öfverläggning och sedan jämväl mom. b)
föredragits, godkändes på gjorda propositioner mom. a) och b) af
motsvarande paragraf i Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.
j— 9 §§.
Godkändes.
10 §.
Herr Cavalli: Då jag nu icke känner, hvilket beslut Riks¬
dagen kan komma att fatta i fråga om 3 §, hemställer jag, att hela
10 § måtte återförvisas till utskottet.
Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, visades före¬
varande paragraf åter till utskottet.
11 och 12 §§.
Godkändes.
Författnings-
f ör&lag ang.
en särskild
stämpelafgift
för för¬
säljning af
punsch.
(Forte.)
N.o 35. 16
Lördagen den 18 April.
Författnings
förslag ang.
en särskild
stämpelafgift
för för¬
säljning af
punsch.
(Forts.)
Slutmeningen.
Grefve Hamilton: Med anledning af livad jag förut anfört
ber jag att få yrka bifall till slutmeningen, sådan den tinnes upp¬
tagen i Kungl. Maj:ts proposition.
Herr Ca vall i: Jag tillåter mig vördsamt till kammaren hem¬
ställa, om det verkligen kan vara skäl att bifalla det yrkande, som
grefve Hamilton nu framställt.
Det är ju onekligt — och ingen lärer kunna underkänna riktig¬
heten af det påståendet — att det finnes åtskilligt att tänka på vid
denna förordning. Skulle det under sådana förhållanden icke vara
skäl, att man toge den på försök? Därmed vore det icke någon
större olycka skedd, än att nästa år en ny proposition finge fram¬
läggas med iakttagande af de erinringar, som blifvit gjorda, i den mån
regeringen finner dessa erinringar befogade.
Jag tillåter mig därför föreslå, att utskottets hemställan beträffande
slutmeningen måtte af kammaren godkännas.
Grefve Hamilton: Jag föreställer mig, att den aktade ordföranden
i bevillningsutskottet yrkade bifall till utskottets förslag, därför att
ban antager, att under kommande år behöfva vidtagas ändringar i
förordningen, sedan man vunnit erfarenhet. Men jag hemställer,
huruvida det verkligen kan vinnas någon erfarenhet rörande lagens
verkan under endast tre månaders tid, ty Riksdagen måste naturligt¬
vis taga lagen under ompröfning i april eller maj. Och hvad kan
man hafva för erfarenhet af dess verkan, då den varit gällande endast
under januari, februari och mars. Befinnes det då, att lagen behöfver
ändras, kan det ju i alla fall ske, och därför synes det mig lämp¬
ligast, att den antages att gälla tills vidare.
Herr Cavalli: Det är så långt ifrån att grefve Hamilton hade
rätt, då han sade, att, om anmärkningar förekomma under den första
tiden af lagens tillämpning, ändringar i allt fall kunna göras, att
han glömde, att motionstiden är begränsad till tio dagar efter riks¬
dagens öppnande. Däremot kan Kungl. Maj,t väcka proposition, när
Kungl. Maj:t finner sådant lämpligt.
I hvarje fall har man efter tre månader alltid någon erfarenhet
om lagens verkan. I dag hafva vi absolut ingen. Jag hoppas, att
den vördsamma framställning jag gjort, att lagen måtte tagas på för¬
sök, icke måtte af Första Kammaren afslås.
Grefve Hamilton: Jag föreställer mig, att Kungl. Maj:t kom¬
mer att i förordningen föreslå de ändringar, som äro nödiga, och
Kungl. Maj:t kan komma med dylika förslag under hela riksdags¬
tiden. Det skäl, som den aktade ordföranden i bevillningsutskottet
anförde, eller att motionstiden går ut kort efter riksdagens början,
torde således enligt min mening vara af föga betydelse.
17 Ko 35.
Lördagen den 18 April.
Herr Wieselgren: Till hvad den siste ärade talaren nämnde
her jag endast få lägga, att bevillningsutskottet ju har motionsrätt
under hela riksdagen.
Herr C a valli: Jag får säga, att detta artar sig till en diskus¬
sion, som jag sannerligen icke hade väntat mig, och aldrig hade jag
trött mig från den siste talaren få höra, att bevillningsutskottet hade
motionsrätt i den nu föredragna punkten.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr tal¬
mannen, att beträffande slutmeningen i förevarande förslag yrkats, dels
att densamma skulle godkännas, dels ock, att kammaren måtte god¬
känna slutmeningen med den lydelse Kungl. Maj:t föreslagit.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jämlikt dessa
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på godkännande af
slutmeningen i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag vara med öfver¬
vägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som godkänner slutmeningen i bevillningsutskottets förslag
till förordning angående en särskild stämpelafgift för försäljning af
punsch, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej.
Vinner Nej, godkännes slutmeningen med den lydelse Kungl.
Maj:t föreslagit.
Vid slutet af den häröfver anställda omröstning befunnos röster¬
na hafva utfallit sålunda:
Ja — 71;
Nej — 54.
Rubriken :
Godkändes.
Utskottets i punkten gjorda hemställan.
Förklarades besvarad genom kammarens beslut vid föredragningen
af författningsförslaget.
Första Kammarens Prof. 1903. N:o 35.
Författnings1—
förslag ang.
en särskild
stämpelafgift
för för¬
säljning af
punsch.
(Forts).
2
N:o 35. 18
Punkten 2.
Lördagen den 18 April.
Utskottets förslag till förändrad lydelse af §§ 1 och 17 i förord¬
ningen angående villkoren för försäljning af brännvin och andra
brända eller destillerade spirituösa drycker den 24 maj 1895.
Godkändes.
Utskottets i punkten gjorda hemställan.
Förklarades besvarad genom kammarens förut fattade beslut.
Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 15 och 16 i denna
måuad bordlagda betänkande n:o 37 i anledning af Kungl. Maj:ts-
proposition med förslag till förordning angående vissa bestämmelser
rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge jämte
en i ämnet väckt motion.
Herr Cavalli: Jag hemställer, att bevillningsutskottets betän¬
kande n:o 37 måtte föredragas på det sättet, att paragraferna före¬
dragas i nummerföljd, därefter rubriken och sist utskottets hemställan,
samt därjämte att paragraferna icke behöfva uppläsas, såvidt icke
någon särskildt därom gör yrkande.
Denna hemställan bifölls.
Författnings-
förslag ang.
vissa bestäm¬
melser röran¬
de sjöfarten
och gränstra¬
fiken mellan
Sverige och
Norge.
Utskottets förslag till förordning i ämnet.
§ 1-
Godkändes.
§ 3.
Herr Cavalli: Jag har icke inom utskottet biträdt den hem¬
ställan, hvari utskottets förslag skiljer sig från den af Kungl. Maj:t
framlagda propositionen. Jag skall be att för kammaren få angifva
de skäl, hvarför jag anser, att man bör stanna vid de hittills och nu
gällande bestämmelserna i ämnet.
Bevillningsutskottet har hemställt, att den landgräns mot Norge,
där de större, i § 2 angifna spannmålskvantiteterna få tullfritt införas, må
utsträckas från Medskogens till Mitandersfors tullstation i Värmland.
Jag har här för de af kammarens ledamöter, som önska däraf taga
del, en liten karta, om man så vill kalla den, å hvilken landgränsen
är angifven. Utskottet har såsom skäl anfört, att man borde med¬
gifva rätt att medföra de större kvantiteterna på grund af den miss-
Lördagen den 18 April.
19 N:o 35.
växt, som förlidet år inträffade. Den frågan, huruvida ytterligare
lindring borde medgifvas, har varit föremål för pröfning af regeringen
på grund af särskilda framställningar, öfver hvilka vederbörande
myndigheter afgifvit yttranden, men regeringen har icke funnit skäl
biträda ansökningarna, och jag delar regeringens uppfattning därutin-
nan. Det är för resten en fråga, som jag tycker Första Kammaren
borde tänka på — om det kan vara skäl att utsträcka de bestäm¬
melser, som äro gifna i fråga om gränstrafiken mellan Sverige och
Norge, längre, än hvad som under en följd af år varit fallet; och
huruvida en tillfällig missväxt bör föranleda ändring, synes tvifvel¬
aktigt, så vida icke fullständigt ådagalägges, att de behofven icke
eljest kunna tillgodoses. Här gäller det helt enkelt en öfverflyttning
af landthandeln från Sverige till Norge, och jag ifrågasätter, huruvida
icke en inskränkning snarare borde äga rum, så att den frihet, som
för närvarande råder vid landgränsens södra del, icke längre borde
ifrågakomma. Jag syftar därvid på Bohuslänsgränsen, och jag tror
mig kunna uttala den uppfattningen, att jag icke skall motsägas af
Bohusläns landstings representanter, då jag påstår, att kommunika¬
tions- och andra förhållanden nu äro sådana, att detta undantag där
icke längre behöfves. Då frågan ställes på den ståndpunkten, bör
man undersöka, huruvida icke en inskränkning i bestämmelserna borde
äga rum och för visso icke en utsträckning. På dessa skäl har jag
biträdt Kungl. Maj:ts proposition, och jag tillåter mig hemställa, att
ur 2 § måtte uteslutas följande bestämmelse, som förekommer på 17
sidan i utskottets betänkande: »skolande emellertid tullfri införsel af
ofvan sist omförmälda myckenheter spannmål, omalen och malen, vara
medgifven äfven för det fall, att resan sker öfver den del af gränsen,
som är belägen mellan tullstationen i Medskogen och tullstationen i
Mitanderfors i Värmland.»
Herr Wester: Jag ber först att få tillkännagifva, att jag varit
förhindrad att deltaga i utskottets behandling af denna fråga. Af
hvad den föregående ärade talaren anförde, fäste jag mig särskildt vid
dessa ord: »såvida dessa bygder icke själfva kunna tillgodose sitt
behof af spannmål». Jag ber få intyga, att de kunna det icke.
Detta var, såvida jag rätt uppfattade talaren, hufvudmotivet, han
ansåg, dessa bygder, lika väl som andra, kunna tillgodose sig med
sitt behof af spannmål, men det kunna de förvisso icke. Dessa trak¬
ter, som ligga innanför gränsen mellan Medskogen och Mitandersfors,
äro bland de magraste bygder i vårt land; men icke nog med detta,
de höra också till de fattigaste. Denna fråga får därför icke betrak¬
tas såsom en tullfråga, utan snarare som en högst behjärtansvärd
fattigvårdsfråga. För dessa bygder är, såsom herrarne finna af det
betänkandet närslutna protokollsutdraget, afståndet icke mindre än 12
mil till närmaste stad, 8 mil till närmaste järnvägsstation och 3 mil
till handelsplats. Vid sådant förhållande kan jag icke finna, att en
jämförelse mellan gränshandeln i Bohuslän och denna del af Värm-
Författnings-
förslag ang.
vissa bestäm¬
melser röran¬
de sjöfarten
och gränstra¬
fiken mellan
Sverige och
Norge.
(Forts.)
N:o 35. 20
Lördagen den 18 April.
Författnings-
förslag ang.
vissa bestäm¬
melser röran¬
de sjöfarten
och gränstra¬
fiken mellan
Sverige och
Norge.
(Forts.)
land är berättigad. Såsom sagdt, här är fråga om trakter, som all¬
deles sakna nutidens kommunikationer och höra till de fattigaste byg¬
derna i hela vårt land, där nöden helt visst är lika stor, som för
närvarande längst upp i Norrland; sådana trakter må man väl ändå
icke rimligen neka den hjälp, som de skulle få genom beredande af
samma lättnader vid gränshandeln som i öfrigt är medgifven för
gränstrakter i Bohuslän och Värmland. På grund af dessa förhållan¬
den anhåller jag, herr grefve och talman, att tillsvidare få yrka bi¬
fall till utskottets förslag.
Herr Cavalli: Endast några ord! På grund af den vädjan
den siste ärade talaren gjorde till kammaren till förmån för någon del af
det län han representerar, vill jag fästa uppmärksamheten därpå, att för¬
hållandena i i dessa bygder icke någon mån äro förändrade utan precis
desamma, med hänsyn till kommunikationer och dylikt, som föregående
år. Hvarför skulle man då i år finna anledning att utsträcka dessa
undantagsförhållanden rörande gränstrafiken mellan Sverige och Norge?
Jag tror man kan låta förordningen vara sådan den är, men att ut¬
vidga området för densamma finner jag icke lämpligt.
Herr "YVester: Det är nu visserligen sannt, att inga ändrade för¬
hållanden här föreligga, annat än däri att sistlidna år var ett svårt
missväxtår för ifrågavarande trakter, men redan förutvarande förhål¬
lande, att lättnader vid gränstrafiken medgifvits endast å sträckan in¬
till Medskogens tullstation i stället för till Mitandersfors var ett miss¬
förhållande, som bör rättas, och då nu finnes särskild anledning till
rättelse i detta fall, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Östberg: Jag skall bedja att, med anledning af hvad här
sagts, få erinra om, att denna framställning rörande tullfrihet för
kortare tid, afseende gränsen mellan Medskogen och Mitanderfors, är
förordad af Konungens befallningshafvande i Värmlands län, och att
generaltullstyrelsen har förklarat sig icke hafva något att erinra mot
det föreslagna medgifvandet af tullfri införsel. Tvenne särskilda
framställningar hafva i detta syfte blifvit gjorda; den första gällde
sträckan Medskogen—-Hvitkärn och den andra, som skedde litet senare,
Hvitkärn—Mitandersfors, i fråga om hvilka båda myndigheterna för¬
klarade sig icke hafva något att erinra emot medgifvanden för tiden till
den 1 september 1903, och anfördes såsom skäl, att under förra året
inträffade missväxt i dessa trakter. Då motionen behandlades i ut¬
skottet, var ganska naturligt, att utskottet kände sig benäget att
lämna detta lilla medgifvande. Nu framhålles af utskottets ordförande
det mycket betänkliga i att medgifva undantag från en gällande för¬
ordning, och man må gärna erkänna det berättigade häri. Men rö¬
rande denna förordning föreligger det förhållandet, att den antages
endast för ett år i sänder, och framlägges för Riksdagen till pröfning
hvarje år. Det är ju då icke så farligt, att för ett år, sådant som
21 N:o 35.
Lördagen den 18 April.
det innevarande, undantagsvis lämna ett särskildt medgifvande för en Författnings-
nödställd kommun. Enligt min uppfattning var det vid sådana för- fö.r8^a9 af:P- ■
hållanden som i år svårt för utskottet att alldeles säga nej till denna ^dser 7oran-
bevekande framställning, och jag vill tillägga det, att jag icke tror de sjöfarten
ett sådant medgifvande som det föreslagna hvarken göra till eller och gränstra-
från, då vi hafva att upptaga frågan, huruvida öfver hufvud taget är •fi£en
skäl att göra inskränkningar i mellanrikshandeln, i stort sedt. För VeNorge°
min del tror jag således att, såsom frågan nu ligger, Första Kamma- (Forts.)
ren gärna kan lämna bifall till utskottets framställning i frågan. Men
jag vill tillägga, att jag icke anser det vara skäl att, såsom herr
Wester yrkar, utsträcka medgifvandet till hela nästa år, utan håller
jag mig till den af Konungens befallningshafvande i Värmlands län
föreslagna tiden, nämligen till den 1 september.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr tal¬
mannen yttrade, att i afseende på föreliggande paragraf yrkats, dels
att densamma skulle godkännas, dels ock, af herr Cavalli, att para¬
grafen måtte godkännas med uteslutande af det å sid. 17 i det tryckta
betänkandet förekommande stycke, som började med orden »skolande
emellertid» och slutade med »i Värmland».
Sedermera gjordes propositioner jämlikt dessa båda yrkanden, och
förklarades propositionen på godkännande af paragrafen i enlighet
med utskottets förslag vara med öfvervägande ja besvarad.
§ 3-
Godkändes.
Slutmeningen.
Herr Wester: Jag ber, att af denna punkt sista delen måtte
få utgå, nämligen: »dock att den här ofvan medgifna rätt till tullfri
införsel af de i förordningen omförmälda större myckenheterna spann¬
mål, omalen och malen, äfven för det fall, att resan sker öfver den
del af gränsen, som är belägen mellan tullstationen i Medskogen och
tullstationen i Mitandersfors i Värmland, skall gälla endast för tiden
intill den 1 september 1903.»
Herr Östberg: Jag anhåller få yrka bifall till utskottets för¬
slag i denna punkt oförändrad.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande förevarande del af författningsförslaget yrkats, dels att
densamma skulle godkännas, dels ock, af herr Wester, att slutme¬
ningen måtte godkännas med utelämnande af det stycke, som började
med orden »dock att» och slutade med »1903».
N:o 35. 22
Lördagen den 18 April.
Härefter gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på godkännande af
utskottets förslag vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som godkänner slutmeningen i bevillningsutskottets förslag
till förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och
gränstrafiken mellan Sverige och Norge, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes slutmeningen med den af herr Wester
föreslagna ändring.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 76;
Nej — 34.
Bubriken. j
Godkändes.
Utskottets i betänkandet gjorda hemställan.
Förklarades besvarad genom kammarens förut fattade beslut.
Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 15 och 16
innevarande april bordlagda memorial n:o 38, angående ändringar i
gällande tulltaxa, biföll kammaren hvad utskottet i detta memorial
hemställt.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bevillnings¬
utskottets den 15 och 16 i denna månad bordlagda betänkande n:o 39,
i anledning af väckt motion om ändring af tulltaxans bestämmelser
rörande kautschuk och guttaperka.
Lördagen den 18 April.
23 N:o 35.
Punkten 1. Ändring af
tulltaxans be-
Herr Almgren, Oscar: Jag beder att få yrka afslag å bevill-
ningsutskottets hemställan, och för detta afslagsyrkande kan jag icke Kautschukoch
anföra någon bättre motivering än den, som bevillningsutskottet själf Guitaperka.
den 12 februari anförde angående afslag å en då väckt motion om
tull på kaustikt kali m. m. Bevillningsutskottet yttrar:
»Ifrågavarande ämnen, hvilka användas inom åtskilliga industri¬
grenar i ej obetydlig mängd, torde för närvarande icke kunna fram¬
ställas i vårt land till så stor myckenhet, som för industriens behof
erfordras. Vid sådant förhållande och då de föreslagna tullsatserna
alltså skulle öka produktionskostnaderna för åtskilliga svenska indu¬
strigrenar, särskildt pappers samt tvål- och såpfabrikationen — något,
hvarom talrika, i anledning af motionen till utskottet inkomna pro¬
tester bära vittne — har utskottet funnit sig icke kunna biträda hvad
motionären föreslagit. Denna motivering passar till punkt och pricka
in på den nu föreliggande frågan. Inom landet kunna icke tillverkas
de kvantiteter, som behöfvas för åtskilliga industrigrenars behof af
kautschuk och guttaperka; lika litet kunna med afseende å kvaliteten
de artiklar framställas inom landet, som äro erforderliga för vissa behof.
Hvad angår att produktionskostnaden skulle ökas för åtskilliga svenska
industrigrenar, kan jag icke anföra bättre bevis än de protester, som
i stor mängd inkommit till bevillningsutskottet; det är nämligen icke
färre än 131 rederier, 28 mekaniska verkstäder och 121 fabriker af
hvarjehanda slag, som protesterat mot den ifrågasatta tullen. Att
dessa protester hafva ganska goda skäl för sig, därpå beder jag att
få anföra ett par enstaka exempel.
Det stora bolaget Separator använder för sina fabrikat för omkring
50,000 kronor kautschuk om året; och det är naturligt, att om dessa
tillbehör beläggas med tull, försvåras exporten för bolaget. Nu skulle
man kunna säga — och jag väntar mig den invändningen — att de
kunna erhålla restitution; men jag har i dag vid samtal med verk¬
ställande direktören erfarit, att detta skulle möta stora svårigheter.
Sålunda skulle den ökade kostnad, som blefve en följd af tullen, ovill¬
korligen drabba dessa fabrikat och försvåra afsättningen på utlandet.
Ett annat exempel, som gäller rederierna, är från bärgningsaktiebolaget
Neptun. Dess verkställande direktör har uppgifvit för mig, att under
fjolåret användes för bolagets behof slangar, som hittills varit tullfria,
men enligt detta förslag skulle beläggas med 40 öres tull pr kilogram,
i den myckenhet att tullafgiften för förlidet år skulle uppgå till
1,883 kronor. Detta är icke ett så obetydligt belopp, då man be
tänker, att det skulle erläggas för att gynna två eller tre små fabriker,
hvilka för öfrigt hafva en annan tillverkning, som nu bedrifves med
ganska god framgång, nämligen galoschtillverkningen.
Bevillningsutskottet har nu anfört, att den ifrågasatta tullen skulle
vara så måttlig, i medeltal endast uppgående till omkring 12 procent. Med
afseende å denna beräkning gäller såsom vanligt, att det beror på,
N:0 35. 24
Lördagen den 18 April.
Ändring af huru man beräknar, om man beräknar tullen på försäljningsvärdet
tulltaxans be- inom landet eller på varan vid dess införande till första tullplats.
* rörand^ Procenttalet ställer sig då väsentligt olika. Men därmed må vara huru
Kautschukoch som helst. Det är en gammal taktik att gå tillväga som nu skett;
Guttaperka. då eu motion om tullförhöjning första gången blifvit afslagen med
(Forts.) hänsyn till att den föreslagna tullen varit för hög, reducerar man,
såsom äfven i detta fall skeft, sina pretentioner och kommer igen med
hopp om framgång. Men efter något år sedan tullen beviljats kommer
man med en ny framställning: Man hade icke vunnit det resultat,
som man väntat af tullförhöjningen, utan man måste hafva den tull,
som först ifrågasatts, och i de allra flesta fall har Riksdagen hittills
åtminstone gått in på detta. Därigenom drabbas emellertid de öfriga
industrierna af en ständigt växande progressiv beskattning för tullän¬
damål; och hvar skall detta sluta, då man oupphörligt kommer med
förnyade framställningar om ökade tullar för vissa intressen?
På grund af hvad jag nu anfört beder jag att få yrka afslag å
bevillningsutskottets hemställan.
Herr Petri: Jag skall till en början fästa uppmärksamheten på,
att här har icke begärts någon förhöjning i hittillsvarande tullsats,
utan en ny tull på ett fabrikat, som hittills varit alldeles tullfritt.
Det förhåller sig med detta fabrikat som med åtskilliga andra inom
landet, att om det icke får något skydd, kan fabrikationen icke exi¬
stera; denna industri befinner sig ännu icke i det utvecklingsstadium,
att den kan förtjäna så mycket, att den utan något skydd kan fort¬
farande underhålla fabrikationen.
Den föregående ärade talaren framdrog såsom skäl för sitt af-
slagsyrkande en motivering bevillningsutskottet vid ett föregående till¬
fälle användt för afslag å en då begärd tull; men jag beder få fästa
uppmärksamheten på, att det är fråga om betydligt skiljaktiga artiklar.
Gummiindustrien är så pass betydande, att man icke gärna kan jäm¬
föra den med den industri han oberopade; och dessutom är denna
gummiindustri i den ställning, att den med något skydd kan utveckla
sig så, att den fullt kan tillfredsställa behofvet inom landet af dess
artiklar. Det är ju alldeles gifvet, såsom alltid sagts, att om man
höjer tullen för en industri, kommer detta att inverka på andra sådana,
och den föregående ärade talaren framdrog såsom exempel några dylika
fall. Han talade därvid om att Separator-bolaget skulle drabbas af
eu förhöjd beskattning af omkring 50,000 kronor, om den föreslagna
tullsatsen ginge igenom. Jag har icke varit i tillfälle att kontrollera
denna uppgift, och jag har icke skäl att misstänka, att den icke är
riktig, ehuru inom utskottet någon sådan framställning icke skett, —
Jag beder om ursäkt, jag refererade orätt; det var varor för 50,000
kronor, som den föregående talaren nämnde skulle drabbas af förhöj¬
ningen i tullen. — Om så skulle vara, är dock denna förhöjning allra
högst 10 proc., och 10 proc. af 50,000 kr. är 5,000 kronor. För ett
bolag sådant som Separator bör denna summa icke spela någon roll
25 N:o 35.
Lördagen den 18 April.
i jämförelse med de fördelar man har af att en svensk industri i detta
fall finnes.
Samme talare nämnde också, att Neptun-bolaget skulle drabbas
af stora utgifter. Det är ju möjligt, men jag föreställer mig, att
Neptun-bolaget kan undvika denna utgift, ty då bolagets verksamhet
lärer till stor del bedrifvas å utrikes ort, torde bolaget där kunna an¬
skaffa sina förnödenheter utan att besväras af denna tull.
Den ärade talaren sade också, att det är vanligt, att man vid en
första framställning om tull begär ett mindre belopp och att, när man
framdeles finner, att fabrikationen icke går såsom man önskat, begär
man en ökning af tullen, som vanligen af Riksdagen bifallits. Det
må vara att så varit fallet, men jag vågar påstå, att när sådana fram¬
ställningar gjorts och af Riksdagen bifallits, hafva de icke varit opå¬
kallade, utan de hafva varit framkallade af stort behof, och då anser
jag också rättvist, att de hafva bifallits. Jag tror icke, att vid den
sak, som nu är ifråga, finnes någon sådan baktanke, men jag har icke
velat underlåta att framställa min mening gent emot denna anmärkning.
Hvad beträffar protesterna, såg jag i tidningarna, att det var en
mångfald firmor, såsom den ärade talaren nämnde, bvilka protesterat
mot denna tull. Det är ju också alldeles klart, att alla, som drabbas
af en tull, protestera, men man måste likväl undersöka, om det i detta
fall finnes några verkliga skäl för protesten. Man bar därvid först
att taga i betraktande, att de flesta af de protesterande firmorna själfva
åtnjuta ett ganska väsentligt tullskydd och därför borde de tillämpa
den satsen, att »man skall själf lefva och låta andra lefva». Af den
beräkning, som finnes i utskottets betänkande sid. 13 angående åt¬
gången af gummivaror för de vanligast förekommande fabrikerna, kan
man finna, hvilken på det hela taget ringa omkostnad som skulle drabba
hvarje fabrik. Där står t. ex. upptaget, att en råsockerfabrik använder
i allmänhet för 3,000 kronor gummivaror. Om man beräknar, att
tullen förhöjer varans pris med 10 proc. — som väl torde vara me¬
deltalet för förhöjningen — skulle råsockerfabrikerna drabbas af en
årlig utgift af 300 kronor; och kan någon af berrarne tycka, att
en råsockerfabrik icke skulle kunna tåla denna förböjning för att
hjälpa en annan industri? Från råsockerfabrikerna, som använda för
omkring 3,000 kr. gummivaror, till mejerier, som använda för 25 kr.,
finnas i betänkandet upptagna åtskilliga fabriker och industrier, bvilka
begagna dylika varor till värden liggande emellan dessa båda belopp.
Om man beräknar 10 proc. på alla dessa siffror, blir det en så obe¬
tydlig förhöjning på hvar och en, att det icke bör spela någon roll.
.lag vill också fästa uppmärksamheten på nödvändigheten, att man
har en gummifabrikation inom landet. Det är en nödvändighetsvara,
som användes inom alla industrier, och man kan ju tänka sig att,
om också icke detta skäl skulle anses tillräckligt, förhållanden kunna
inträffa, som hindra import från utrikes ort; och jag hemställer, huru¬
vida icke detta för den svenska industrien, den svenska samfärdseln
och det svenska försvaret — som för flottan använder sådana ämnen
Ändring af
tulltaxans be¬
stämmelser
rörande
Kautschukoch
Guttaperka.
(Forts.)
N:o 35. 26
Ändring af
talltaxans be¬
stämmelser
rörande
Kautschuk och
Guttaperka.
(Forts.)
Lördagen den 18 April.
— skulle medföra olägenheter, som icke kunna fullt bestämmas? Jag
har därför den åsikten, att en svensk industri af dessa varor är nöd¬
vändig, liksom jag i allmänhet hyser den åsikten, att hvad som kan
också bör tillverkas inom landet, och att man därför bör understödja
all sådan inhemsk tillverkning.
Om jag således väger fördelarne och olägenheterna af den före¬
slagna beskattningen mot hvarandra, kan jag icke finna annat än
att fördelarne af att ingå på utskottets förslag äro så stora gent emot
de olägenheter, som däraf skulle uppstå, och dessa senare så obetyd¬
liga i förhållande till de olägenheter, som kunde förorsakas af att för¬
slaget nu förkastades, att jag på dessa skäl, herr talman, yrkar bifall
till utskottets hemställan.
Herr Almgren, Oscar: Jag begärde ordet med anledning af den
föregående talarens yttrande om den roll de af mig nämnda 50,000
kr. spelade på Separator-bolaget. Han rättade emellertid själf sin
uppgift, och jag behöfver därför icke återkomma till densamma. Men
som jag fått ordet, kan jag icke underlåta att tillägga något till hvad
jag nyss yttrade.
Angående Separator vill jag nämna, att det icke allenast var med
anledning af den utgift, som skulle drabba Separator-bolaget genom
den nya tullen, som verkställande direktören uttalade sig såsom han
gjorde, utan äfven på grund däraf, att han upprepade gånger försökt
använda det svenska fabrikatet för sina behof. Han hade varit lifvad
af det allra största intresse att få en fabrikation inom landet till stånd
i detta hänseende, men han hade måst uppgifva försöket, emedan
kvaliteten icke vore tillfredsställande.
Den föregående talaren nämnde, att då så många af dessa pro¬
testerande själfva voro i åtnjutande af tullskvdd, finge de underkasta
sig, att en del af de varor de använde också voro belagda med tull.
I afseende härå beder jag få fråga: är vår sjöfart på något sätt skyd¬
dad genom tull? Och det är dock den, som drabbas af de högsta tull¬
satserna; det är icke mindre än 131 redare, som undertecknat pro¬
testen.
Herr Petri hänvisade till siffror, som finnas aftryckta i betän¬
kandet från 1901 års bevillningsutskott. Jag hade då tillfälle att
fästa uppmärksamheten på, att dessa siffror voro alldeles för låga.
Detta har bevillningsutskottet själf erkänt, men fortfar dock med på¬
ståendet, att tullen icke skulle blifva så betungande för vederbörande,
då den för enstaka fabriker icke skulle uppgå till mera än det och det
beloppet; men beloppet blir i själfva verket mycket högre, och man bör
väl för öfrigt se saken äfven ur en större synpunkt. De protesterandes
stora antal, nära 300 st., visar dock att den sammanlagda summan
kommer att uppgå till högst afsevärda belopp; och hvarför skulle
dessa drabbas af en dylik utgift? Jo, för att gynna detta fåtal fabri¬
ker, som befinner sig i mindre goda omständigheter med afseende å
tillverkningen af ett fåtal artiklar — ty tillverkningen af deras hufvud-
27 N:o 35.
Lördagen den 18 April,
artikel bedrifves, såsom jag nämnt, med god framgång. Något Ändring af
som tyder därpå är bevillningsutskottets siffror angående importen och usfämmdSer
exporten af arbetad gummi och kautschuk; de visa, att importen har rörande
minskats och exporten ökats. Detta tyder väl icke på några otill- Kautschukoch
fredsställande förhållanden för denna industri. GUittaperka.
Hvad beträffar, att det skulle vara så nödvändigt, att just denna or
industri finnes inom landet för att man i händelse af krigsförhållanden
skall hafva tillgång till fabrikatet, får jag fästa uppmärksamheten på,
att om vi få krig, hafva vi lika stor svårighet att få råvaran, och då
äro vi icke mycket hjälpta med tullen. För öfrigt lär väl marinför¬
valtningen hafva så stort förutseende, att den förser sig med tillräckligt
rikhaltigt förråd i den vägen.
Med afseende å att bergningsaktiebolaget Neptun skulle kunna
förskaffa sig sina utensilier utomlands, får jag fästa uppmärksam¬
heten på, att dess verksamhet till största delen är förlagd inom landet;
således gäller för detta bolag detsamma som för de inhemska rede¬
rierna.
Detta är hvad jag ansåg mig hafva anledning att tillägga.
Herr Almström: Hela diskussionen är ju ett återupprepande af
hvad som många gånger blifvit sagdt och motsagdt i liknande frågor.
Det är den gamla striden mellan importörsintresset och tillverkare¬
intresset. De skäl, som nu anförts mot bevillningsutskottets förslag,
äro de gamla: varan fördyras genom tullen, och varan kan icke till¬
verkas af tillräckligt god kvalitet inom landet m. m. Hvad beträffar
varans fördyrande genom tullen beder jag få hemställa till min ärade
vän på stockholmsbänken, om icke erfarenheten efter 1892 ändå
visar, att sedan industrien fått höjda tullar varupriserna i de allra flesta
fall ändock gått ned. Särskilt i detta fall är jag fullkomligt öfvertygad,
att om de tullsatser, som nu äro ifrågasatta, vinna Riksdagens bifall, kom¬
ma de utländska fabrikanterna att sänka sitt pris, deras afsättning på vårt
land blir på grund däraf icke så begärlig som förut, och ökade tillfällen
till afsättning kunna härigenom beredas den inhemska industrien. Jag
kan härpå anföra ett specifikt exempel, nämligen galoschfabrikationen.
Då det var fråga därom, uttalade man sig mycket skarpt och fram¬
höll de svårigheter tullen på en del håll skulle medföra och det obil¬
liga uti att vilja höja priset på en sådan nödvändighetsvara. Huru
resulterade det? Jo, knappt var tullen införd och den utländska
varan fått en konkurrent i den svenska, förrän priset föll och blef
lägre än innan tullen åsattes.
Hvad kvaliteten angår, är det ju gifvet att inom hvilken indu¬
stri som helst och särskildt nu inom kautschuksfabrikationen, där det
tillverkas varor af olika slag och beskaffenhet, vissa artiklar, som icke
spela så stor roll och äro afsedda för särskilda ändamål, i regel icke
kunna tillverkas af så god kvalitet som i utlandet, där tillfälle finnes
att åstadkomma dem i större mängd än här är fallet.
Den ärade talarens på stockholmsbänken hänvisning till de pro-
N:o 35. 28
Ändring af
tulltaxans be¬
stämmelser
rörande
Kautschukoch
Guttaperka.
(Forts.)
Lördagen den 18 April.
tester emot kautschukstullen, som han omnämnt, har redan blifvit
bemött af en föregående talare. Det är ju alltid fallet, att när en
tullsats föreslås, komma äfven de näringar, som förut äro tullskyd-
dade och klaga öfver det lilla intrång, som sker. Men, säger herr
Almgren, rederinäringen är icke skyddad och det är dock 131 redare
och skeppskaptener, som protesterat. Med all aktning för dessa herrar
får jag lof att säga, att jag icke tror att de rätt kunna bedöma saken,
det är icke ens på sjökaptenernas, utan på maskinisternas bedömande
som affären beror, och ett för icke länge sedan förekommet fall i fråga
om leverans till statens fartyg gifver vid handen, att intyg från dem
ej alltid äro tillförlitliga. Det är nog icke redaren eller skeppsföra-
ren själf, som kontrollerar varans beskaffenhet, utan maskinisten.
Det är mycket möjligt, att Separator-bolaget skulle drabbas af
ett eller annat tusental kronor i ökade kostnader, men för en så
storartad affär lärer detta icke spela någon roll, äfven om den icke
begagnar sig af sin rätt att erhålla restitution, som icke medför an¬
märkningsvärda kostnader, endast något ökadt besvär, som visserligen
kan vara olägligt, men som den väl bör underkasta sig för att hjälpa
en industri på ett annat område.
Hvad Neptunbolaget beträffar, sade herr Almgren, om jag fat¬
tade honom rätt, att den kostnad, som skulle drabba detta bolag, upp-
ginge till 1883 kronor. Jag undrar, huru denna beräkning är verk¬
ställd; de skulle då använda varor för 17- å 18,000 kronor. Jag
undrar, om det kan vara riktigt; men om så är, beder jag få påpeka
den bestämda erfarenhet jag har, att, sedan den inhemska fabrikationen
kommit i gång, priset på den utländska varan i de flesta fall Dedgår,
så att någon anmärkningsvärd prisförhöjning icke torde vara att be¬
fara. Man kan då fråga: hvad hafva de inhemska fabrikanterna för
nytta af tullen? Jo, de få större afsättning, ty som jag redan nämnt,
för den utländske konkurrenten blir det icke så begärligt att fortfara
med sin försäljning inom landet, då han mister så stort belopp, som
tullen medför.
Herr Almgrens jämförelse mellan hvad bevillningsutskottet yttrat
om tullen på kaustikt kali och den nu ifrågavarande tullen är redan
besvarad af en föregående talare, och jag behöfver därtill icke lägga
mera, än att de båda industrierna arbeta under alldeles ojämförliga
förhållanden. Kautschuksfabrikationen fordrar icke så stora och
dyrbara anstalter som en tillverkning af kaustikt kali i så stor skala,
att den kan konkurrera med utlandet.
För tillfället har jag intet vidare att tillägga, utan beder att få
yrka bifall till bevillningsutskottets förslag, därvid påminnande om, att
det i landet införes för omkring 2 millioner kronor kautschuk och att
det väl kan vara värdt att för landet tillvarataga det arbete, som erfordras
för åstadkommande af en vara af sådant värde, hellre än att låta
våra arbetare gå sysslolösa eller emigrera, såsom för närvarande eger
rum i ej ringa skala.
29 N:0 35
Lördagen den 18 April.
Herr Almgren, Oscar: Då jag blifvit direkt uppkallad, måste
jag besvära kammaren med att yttra några ord.
Herr Almström frågade mig, om jag icke ville medgifva, att
erfarenheten visat, att, sedan en tullsats, högre eller lägre, blifvit
införd, priset på varan efter någon tid återgått till ett belopp, som
ej vore högre än före tullens införande. Han var nog försiktig att,
såsom herr Cavalli vid ett föregående tillfälle, använda uttrycket »i
de flesta fall». Jag skulle vilja säga i enstaka fall. I de fästa fall
tror jag vi hafva en annan erfarenhet från utlandet; om man ser
saken i stort, tror jag, att i de länder, där, såsom i Schweiz och
England, lägre tullar äro införda, prisen på de flesta artiklar äro
väsentligt lägre äu i de protektionistiskt sinnade länderna. Detta
tror jag är ett obestridt faktum.
Herr Me lin: Jag tror, att det icke skulle mycket gagna, att vi
frihandlare här i kammaren yttrade oss i den föreliggande frågan,
hvars slutliga utgång får blifva beroende af den gemensamma vote¬
ringen, men det fälldes ett yttrande af herr Almström, som jag i
egenskap af redare icke gärna kan med tystnad förbigå. Jag ber att
få förklara, att det är ett stort misstag att tro, att de större redarne,
särskildt de redare, som här protesterat, i sitt omdöme låta sig ledas
af sina maskinister — det skulle verkligen vara ett bedröfligt förhål¬
lande, om rederirörelsen så bedrefves.
Emellertid spela i själfva verket stora belopp in i fråga om
denna tull. När man då besinnar, att under alla de år, som gått, då
sjöfartsnäringen varit på tal inom Riksdagen, man bra litet tillgodosett
densamma, och då man väl känner, huru omöjligt det är att under
nu rådande förhållanden idka rederirörelse med någon förtjänst, synes
det mig, som om billigheten fordrade att denna näring icke ytterli¬
gare blefve betungad.
Jag anhåller att få yrka afslag å utskottets hemställan.
Herr Almström: Jag finner icke, att den siste talarens protest
vederlagt hvad jag nyss yttrade. Jag tror att den saken är ganska
lätt att förstå. Jag hemställer till den ärade talaren, huruvida han
själf förstår sig på dessa artiklar och om ban tror att hans sjökap¬
tener göra det. Då det gäller att använda dessa kautschuk- och gut-
taperkavaror, är det väl ytterst på grund af maskinisters utlåtanden
som afgörandet beror. Hos dem finnes åtminstone någon sakkunskap,
men om herrar redare och sjökaptener själfva skulle afgöra dessa
saker, tror jag att det blefve ännu sämre beställdt.
Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i nu föredragna punkt hemställt samt vidare på afslag därå,
Ändring af
tulltaxans be¬
stämmelser
rörande
Kautschulcoch
Guttaperlca.
(Forts.)
N:o 35
30
Lördagen den 18 April.
och förklarades den förra propositionen, hvilken förnyades, vara med
öfvervägande ja besvarad.
Punkten 2.
Utskottets hemställan bifölls.
Angående
ändrade be¬
stämmelser
om aftal
rörande nytt¬
janderätt till
fastighet i
stad.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 15 och 16 innevarande månad
bordlagda utlåtande n:o 47 i anledning af väckta motioner angående
vissa ändringar i gällande bestämmelser om aftal rörande nyttjande¬
rätt till fastighet i stad m. m.
Herr Törnebladh: Utskottet har utan vidare afstvrkt de båda
föreliggande motionerna. Häremot finnas dock reservationer anförda,
och i en af dessa göres hemställan om aflåtande af en skrifvelse.
Såsom kammaren väl vet, är jag för min del icke någon synnerlig
vän af skrifvelseförslag, men i detta fall synes mig, som om saken
vore af så pass allvarlig beskaffenhet, att den väl tål vid en närmare
utredning, och en särskild anledning att nu lägga fram saken för
regeringen synes mig ligga däruti, att de motioner, hvilka i ämnet
afgifvits, innefatta högst väsentliga bidrag till frågans lösning och i
alla händelser uppslag till närmare undersökning.
Det är för kammarens ledamöter väl bekant att bostadsförhål¬
landena i åtskilliga städer, i synnerhet de större och kanske allra
synnerligast i hufvudstaden, gifva anledning till mycket missnöje,
många klagomål och många mer eller mindre fromma önskningar.
På möten och i pressen har man dryftat möjligheten att lösa bostads¬
frågan, och mången finnes, som tror att detta kan ske i ett slag.
Detta är naturligtvis en fullständig missuppfattning. Det är en ganska
svår fråga denna, hvilket äfven af utskottet framhållits, men ju svå¬
rare frågan är desto viktigare är det ock att man allvarligt griper sig
an med saken; ty man kan icke begära, att kommunerna skola vare
sig i fattigvårdsform eller medelst direkta omkostnader tillhandahålla
bostäder åt alla, som däraf äro i behof, på sätt en och annan synes
föreställa sig. Åtskilliga vägar finnas, på hvilka målet möjligen skulle
kunna uppnås, och en af dessa vägar är otvifvelaktigt en uti ett eller
annat afseende förändrad lagstiftning. Förändringen kan genomföras
på olika sett. Motionären herr Östberg har anvisat ett sätt, herr
Hedlund ett annat, men båda öfverensstämma de därutinnan, att möj¬
ligheten att erhålla inteckning i byggnad skulle kunna utvidgas. Jag
skall visst icke här ingå i någon direkt framställning häraf, det ligger
icke för mig och hör icke till mitt område, men hvad jag bestämdt
vill framhålla är, att det för stadskommunerna skulle vara af stor
vakt, att möjlighet beredes att icke med eganderätt försälja sina be¬
tydliga tomtinnehaf utan att kunna upplåta dem med bibehållen utsikt
31 N:o 35.
Lördagen den 18 April.
till andel i den värdestegring, som här blifvit påpekad. Det är nog Angående
sant, att man i stadskommuner i större skala och kanske företrädes-
vis i Stockholm tillgripit utvägen att förvärfva tomter för stadens om affai
räkning på det att staden vid stadsplanens uppgörande skall blifva rörande nytt-
i tillfälle att leda och ordna det hela. För min del beklagar jag att janderätt till
så är förhållandet, ty det har i själfva verket gifvit större eller mindre *
anledning till spekulation och hvad man plär kalla tomtjobberi. Men (Forts.)
stadskommunerna äro härvidlag tämligen oskyldiga. Den som bär
skulden till uppkomsten af detta förkållande och dess vidare utveck¬
ling är i själfva verket Sveriges regering, som 1874 på administrativ
väg utfärdade en byggnadsstadga, hvilken så godt som tvingade kom¬
munerna att slå in på denna spekulationens väg, eftersom expropria-
tionsförhållandena icke blifvit behörigen ordnade. Följderna af denna
stadgas utfärdande hafva framträdt just i form af denna tomtspekula¬
tion. Om nu städerna måst tillgripa denna utväg, är det äfven på¬
tagligt, att de, för tillgodoseende af en klok hushållnings kraf, också
måste sälja dessa tomter till någorlunda skäliga priser, så att icke
tungan för hardt drabbar städernas invånare, men därmed ökas också
svårigheten att tillgodose behof vet af uppförande af billiga bostäder.
Hufvudstaden har en ganska betydlig, jag kan nästan säga kolossal
areal af tomter i sin hand, af hvilka åtskilliga äro inköpta till ganska
låga priser. Om nu staden skulle sälja dessa tomter motsvarande
billigt, skulle det ingalunda komma den ringare och ekonomiskt min¬
dre väl situerade befolkningen till godo, ty naturligtvis skulle detta
endast blifva ett välkommet föremål för spekulationslustan. Denna
spekulation skulle emellertid kunna förekommas genom upplåtelse af
tomter för länge tid — åtminstone vore det alltid ett försök att göra.
Utan tvifvel inverka äfven åtskilliga andra förhållanden på bostäder¬
nas dyrhet och knappa tillgång. Sålunda borde äfven hyresaftalens
beskaffenhet göras till föremål för en förändrad lagstiftning, så att
icke folk kunna kastas ut på gatan när som helst, då, såsom det un¬
derstundom händer, ett hus byter ägare ett par gånger i
samma månad. Allt detta hör till förhållanden, som väl tåla vid att
närmare skärskådas, och jag tror icke på hållbarheten af det skäl,
utskottet anfört, att den föreslagna reformen nämligen skulle motverka
den stämning, som i våra dagar gör sig gällande i fråga om anskaf¬
fande af egna hem åt befolkningen. Tv under nu rådande förhål¬
landen i storstäderna låter det sig svårligen göra för den fattigare
befolkningen att där förvärfva egna hem. Men jag föreställer mig,
att om man kunde komma till en större frihet med hänsyn till upp¬
låtelserna, skulle härigenom beredas en relativ trygghet åt denna
befolkning, hvilken har svårt att med sina små tillgångar inköpa
tomter med full eganderätt. Hvad jag nu haft äran andraga gifver
mig anledning att uttala mina sympatier för den ifrågasatta skrifvel-
sen, men jag skall icke göra något yrkande af det skäl, att i en af
reservationerna förekomma några ord, hvilka ingifva mig en viss för¬
hoppning, att den föreliggande frågan skulle kunna lösas utan att Riks-
N o 35.
Angående
ändrade be¬
stämmelser
om aftal
rörande nytt¬
janderätt till
fastighet i
stad.
(Forte.)
32
Lördagen den 18 April.
dagen nu behöfver aflåta någon skrifvelse i ämnet. På sidan 20 i
betänkandet förekommer följande i herr Lindhagens reservation:
»Till sist bör framhållas, att då lagberedningen enligt sitt upp¬
drag för närvarande är sysselsatt med revision af jordabalken och dit¬
hörande författningar, tål frågan äfven af den anledningen ej något
uppskof. Det är nämligen synnerligen angeläget att i sammanhang
med nämnda revision må komma under öfvervägande de lagstiftnings¬
åtgärder, som påkallas af de större städernas bostadsfråga.»
Nu är det ju möjligt, att lagberedningen af sig själf eller på
uppmaning från högre ort kan komma att taga frågan i närmare
öfvervägande och såsom lämpliga föreslå andra åtgärder, för hvilket
fall det naturligtvis måste vara onödigt att Riksdagen nu aflåter någon
skrifvelse. Och det är till och med möjligt att man redan nu skulle
kunna få veta af den i kammaren närvarande ärade ordföranden i
lagberedningen hvad vi i detta fall hafva att af beredningen vänta
och hoppas. Jag gör sålunda icke nu något yrkande, utan har endast
velat uttala mina sympatier för frågans snara behandling.
Herr Fahlbeck: Såsom af betänkandet framgår, har jag reser¬
verat mig mot detsamma, men in blanco, och det icke endast af den
anledningen, att jag hade åtskilligt att anmärka med hänsyn till det
slut, hvartill utskottet kommit, utan äfven därför, att det var ett och
annat uti motionärernas framställning, som jag icke kunde biträda.
Saken är emellertid af den vikt, att jag tillåter mig att för en stund
taga kammarens tid i anspråk för densamma.
Motionärerna hafva hvar för sig väckt förslag om, att inteckning
skall få meddelas i hus, uppförda på ofri grund, vare sig i form af
förlagsinteckning eller som vanlig fastighetsinteckning. Häremot har
utskottet anmärkt, att det icke påvisats något behof för denna sak.
Det är dock själfklart, att behofvet af en sådan anordning icke fin¬
nes, därför att de nuvarande förhållandena göra det fullständigt lön¬
löst att söka få inteckningar i hus på ofri grund. Om däremot den
föreslagna lagändringen för tomtupplåtelser i stad blefve genomförd,
skulle helt visst behofvet i fråga omedelbarligen framträda — det är
på sätt och vis en cirkelbevisning, som i detta fall användes. Men
jag skall icke uppehålla mig vidare med denna sak. Det är beträf¬
fande de båda andra motionerna, som jag något närmare vill utlåta
mig-
Herr Ostberg har sålunda motionerat om ändring i lagen angå¬
ende nyttjanderätts bestånd i afseende å det planlagda området i
städerna. Såsom det nu är ställdt, gifves lega till sådan tomt endast
på 10 år, icke, såsom med hänsyn till städernas icke planlagda om¬
råden samt jord å landet, på 50 år. Herr Hedlund har i sin motion
önskat, att nyttjanderätten må kunna regelbundet hvart 10:de år eller
oftare förnyas i akt och mening, att städerna skulle kunna på detta
sätt tillgodogöra sig det stigande jordvärdet genom motsvarande steg¬
ring i afgälden. Detta är motionernas innehåll, men deras syfte är
33 N.o 35.
Lördagen den 18 April.
härmed icke uttömdt. Syftet i herr Östbergs motion är att söka en Angående
lösning af arbetarbostadsfrågan i våra städer; detta är den alldeles
afgörande synpunkten för denne motionärs framställning. Äfven berr *ftal
Hedlund bar detta syfte för ögonen, men tillika och ännu mera det, rörande nytt¬
ja åt städerna måtte beredas andel i det stigande tomtvärdet eller janderätt till
med andra ord den stigande jordräntan. fastighet i
Lagutskottet, som framför allt vänder sig emot de så uttalade (Forts)
syftena uti dessa motioner, anför mot berr Östbergs uppfattning af
bostadsfrågan, att det af honom föreslagna medlet sannolikt icke
skulle kunna stort verka, enär anledningen till bostadsnöden hufvud¬
sakligen är att söka uti den starka tillströmningen från landsbygden.
Jag vill gifva utskottet rätt härutinnan. Helt visst kan bostadsfrågan
icke lösas genom det af herr Östberg anvisade medlet. För denna
fråga existerar icke någon generell och enda lösning, många sätt och
utvägar måste därför tillgripas. Men såsom ett medel bland andra
är otvifvelaktigt den af herr Östberg förordade lagändringen att be¬
trakta, ehuruväl icke af den betydelse, som han anser. Hvad utskot¬
tet anför mot herr Hedlund är först och främst, att städerna redan
nu få del af värdestegringen i och med den ökade taxeringen. Men
det är väl uppenbart, att denna andel i fastighetens stigande värde
är ytterst obetydlig, och långt mindre än den rimligen borde vara.
Vidare ådagalägger utskottet, som man ju lätt kan förstå, en föga
vänlig stämning mot berr Hedlunds något avancerade åskådning i
fråga om jordräntan och det allmännas rätt till densamma. Ehuru
jag för min del lifligt sympatiserar med den grundtanke, som ligger
bakom motionärens framställning i denna del, anser dock äfven jag
vårt land ännu icke vara moget för densamma.
Om jag sålunda beträffande båda motionärernas framställningar
och de syftemål, som dessa afse att förverkliga, icke kan uttala ett
obetingadt gillande, så hindrar detta mig dock icke från att på det
varmaste ansluta mig till grundtanken i dessa motioner eller den
tanke, som ligger bakom de ärade motionärernas närmast uttalade
syften, den nämligen att städerna böra bibehålla sina reglerade tomter
och öfver hufvud taget sina jordar. Såsom förhållandena nu äro,
måste städerna för att återfå de penningar, för bvilka de inköpt jorden,
eller öfver hufvud göra dessa sina tillgångar fruktbärande, sälja den¬
samma; de kunna vanligen icke utan att afbända sig jorden tillgodo¬
göra sig någon afkastning däraf. Och härmed är man inne på den
i vår kommunala historia så utomordentligt viktiga frågan om den
gemensamma egendomens behandling i vårt land, en fråga, som upp¬
tager ett af de märkligaste kapitlen uti nämnda historia. Såsom
bekant hafva icke blott städerna utan äfven landtkommunerna under
äldre tider fått sig tillagda eller genom urminnes häfd innehaft stora
jordområden. Särskildt hvad de förra beträffar är ju allmänt kändt,
huru de fiugo, då de nyanlades, af konungarne donerade sådana jordar.
Detta inträffade mest under 1600-talet. Under loppet af 1700-talet
och senare inträdde en annan uppfattning dels beträffande kronans
Första Kammarins Plåt. 1903. N:o 35. 3
N o 35.
Angående
ändrade be¬
stämmelser
om aftal
rörande nytt¬
janderätt till
fastighet i
stad,
(Forts.)
34 Lördagen den 18 April.
egendom i allmänhet, hvilken uppfattning fick sitt uttryck i de s. k.
skatteköpen af kronohemman, dels särskild! i fråga om städernas
jordar och det sätt, på hvilket dessa skulle bibehållas eller förvaltas.
Städerna hade fått sina jordar till allmänt och gemensamt bästa, men
i detta fall betraktades de enskildas bästa som det gemensamma
bästa. Anledningen härtill var tvåfaldig. Å ena sidan hade kom¬
munerna och städerna få gemensamma behof, och de, som funnos,
tillgodosågos af jord- och husägarne. A andra sidan behärskades
tiden af fysiokraternas och Adam Smiths läror, enligt hvilka icke det
allmänna utan den enskilde borde äga jord och drifva rörelse. Följ¬
den häraf blef jordområdenas uppdelning på de enskilda tomterna
och numren i städerna, likasom efter hemmantal på landet. Det är
på detta sätt, som de stora mängder af kommunaljord, som förut
funnos, afhändts kommunerna. Denna utveckling, som fortgått under
loppet af ett århundrade, var fullbordad vid midten af 1800-talet,
hvarefter nästan ingenting återstod af den förr stora gemensamma
egendomen.
Emellertid, tiderna hafva förändrats, framför allt i afseende å
behofven. Såväl städernas som landtkommunernas behof hafva vuxit
oerhördt och fått en helt annan omfattning än förut. Sålunda kräfver
numera skolväsendet betydliga summor och likaså många andra nya
inrättningar; äfven de gamla behofven för kyrka och prästerskap
samt fattigvården hafva med tiden vuxit betydligt. Men då behofven
ökas, måste man ock tillse, huru de skola fyllas, och för närvarande
hafva kommunerna näppeligen någon annan utväg att härvid tillgripa
än den direkta beskattningen. Om däremot våra städer och landt-
kommuner nu vore ägare till den egendom, som de ursprungligen fått
sig tillagd, hade de däruti ägt en inkomstkälla, som skulle kunna i
hög grad bidraga till att lindra skattebördan och trygga särskilt,
städerna mot alltför stark skuldsättning. Under intrycket häraf hafva
också, såsom bekant, en del städer sökt återvinna den jordegendom,,
som tidigare frånhändts dem, och detta är så långt ifrån att vara ett
uttryck af socialistiska tendenser, att det tvärt om svarar emot hela
utvecklingen, såväl den reela i det växande behofvet, som den teore¬
tiska i åsikter och åskådningar. Likväl kunna under nuvarande för¬
hållanden, på sätt förut påpekats, städerna icke tillgodogöra sig denna,
egendom annorledes än genom att åter afyttra den, för så vidt den
är indelad i tomter eller i mån af städernas utveckling blir så inde¬
lad. Ty ingen kan bygga på ofri jord, hvars förhyrande skall för¬
nyas efter 10 år. Följden blir alltså att städerna, som sagdt, måste
ånyo afhända sig sin egendom. Någon rimlig anledning att numera
bibehålla denna bestämmelse om den tioåriga legotiden kan jag för
min del icke heller finna. Den infördes såsom ett undantag från
den allmänna lagens tidigare stadganden om femtio-års legoaftal, därför
att städerna behöfde få sina områden reglerade och planlagda. Men
så vidt jag vet äro dessa områden nu till största delen planlagda,.
35 N:o 35
Lördagen den 18 April.
hvadan detta icke längre kan utgöra en anledning till upprätthållande Angående
af det ifrågavarande lagstadgandet. ändrade be-
Emellertid afstyrker utskottet förslagen och afstyrker just den ^om^aftal
sida af saken, som är det väsentliga uti motionärernas förslag, och rörande nytt,-
detta hufvudsakligen därför, att utskottet finner tanken om kommunal janderätt till
jordbesitming socialistisk med vidtgående konsekvenser. Visserligen fastighet i
erkänner utskottet, att det numera förekommer en rörelse i sådan (Forts)
riktning, men utskottet synes vara af den uppfattning, att det är bäst,
om icke det allmänna utan de enskilde äro fastighetsägare. Detta
samma resonemang fördes af Riksens Ständer på 1820-talet och
vållade då, att Sveriges skogar utskiftades och därmed mångenstädes
ruinerats. Men om det också stämde med åskådningarna för hundra
år sedan, så lämpar sig detta betraktelsesätt icke för vår tid. Fram¬
för allt förstår jag icke, då man säger, att förslagen innefatta soci¬
alism, ty i så fall voro också våra förfäder de värsta socialister. Om
vi gå tillbaka till vårt svenska folks äldre lagstiftning, så var gemen-
samhetsegendom något mycket vanligt och har varit det ända intill
senaste tider. Det är sålunda ej några socialistiska tendenser, som
inneligga uti här berörda förslag och lagändringar, utan blott afsikten
att bereda kommunerna möjlighet att praktiskt samt på ett lämpligt
sätt tillgodogöra sig sina innehafvande jordar. Ser man emellertid
på hela utvecklingen af denna sak, kan man säga, att den liknar en
Penelopeväf, där den ena generationen bygger upp och den andra
rilver ner. Ty först tilldelade man städerna och landtkommunerna
gemensam egendom, så följde en period, då den afhändes dem för
att nu åter aflösas, såsom det synes, af en, då man vill återförvärfva
åt städerna, hvad de ägt, och möjligen förskaffa dem ännu mera.
Men detta sträfvande gäckas af lagen om det tio-åriga legoaftalet.
Hvad man köper i en tid måste snart åter försäljas. Det hela är,
som sagdt, en Penelopeväf, med hvilken vi alltjämt möda oss. Det
vore dock skäl att sluta härmed och bereda städerna tillfälle att
bibehålla sin jord samt draga nytta icke blott af dess värdestegring,
utan af allt, som följer med fastighetsinnehaf.
På nu anförda grunder får jag alltså yrka afslag å utskottets
hemställan och skulle kunna förorda bifall till herr Östbergs förslag
i hans motion, n:o 4. Dock finner jag det mera lämpligt att
instämma uti herr Lindhagens reservation med en liten ändring i
formuleringen. Herr Lindhagen hemställer i sin reservation: att
Riksdagen i anledning af förevarande motioner ville i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t föranstalta därom,
att vid pågående revision af jordabalken måtte snarast möjligt tagas
i öfvervägande, huruvida för ofvan angifna ändamål dels nyttjanderätt
till regleradt tomtområde må kunna i vissa fall upplåtas under andra
villkor än nu är medgifvet och dels äganderätt till byggnad å sådan
mark må kunna i civilrättsligt afseende själfständigt skiljas från
äganderätten till själfva marken och därigenom inteckning i byggna¬
den möjliggöras. Orden »för ofvan angifna ändamål» skulle jag vilja
N:o 35. 36
Lördagen den 18 April.
Angående stryka, då jag finner lämpligare, att vederbörande kommuner må
ttämmelsJr sjä^va bestämma ändamål och uppgift för sin egendom — därom
om aftal behöfva vi icke uttala oss. Jag tillåter mig således yrka bifall till
rörande nytt- herr Lindhagens reservation med uteslutande af de af mig anförda
janderätt till orden.
fastighet i
(Forts.) Herr Leman: Syftet i de båda motioner, hvilka varit föremål
för utskottets behandling, är ytterst behjärtansvärdt — syftet att i
de stora städerna afhjälpa bostadsbristen — men då jag oaktadt
detta behjärtansvärda syfte deltagit i lagutskottets afstyrkande ut¬
låtande, anser jag mig böra helt kort motivera orsaken därtill.
Jag har den öfvertygelsen, att i synnerhet i de stora städerna
upprättandet af s. k. egna hem för arbetarebefolkningen eller öfver¬
hufvud taget för mindre bemedlade personer icke kan lyckas, vare
sig därigenom att de få äganderätt till marken eller därigenom att
de få en längre tids besittningsrätt, och jag skall förklara skälet för
denna min åsikt och gifva exempel för densamma från Göteborg.
År 1870 beslöt styrelsen för sparbanken i Göteborg att begagna
bankens öfverskottsmedel på det sätt, att den inköpte en stor del
tomter för att där uppföra bostäder åt arbetare, hvilka skulle erhålla
dessa bostäder med äganderätt. Jag anmodades då af styrelsen att
uppgöra ett förslag. Den tidens litteratur var på detta område ej
synnerligen rik; man hade emellertid det s. k. Miihlhausen-systemet,
och i detta ingick, att den, som erhöll en sådan byggnad, skulle
erlägga en viss grundpenning, några hundra kronor eller mera, allt
efter byggnadens storlek m. m. Byggnaderna uppfördes så, att de
innehölio två lägenheter om två rum och kök i hvarje lägenhet.
Af dessa skulle den blifvande ägaren själf bebo den ena och hyra
ut den andra. Betalade han därefter under en viss följd af år till
sparbanken den till lindrigt belopp fixerade hyran såväl för den egna
lägenheten, som för den, hvilken skulle uthyras, så ansågs därigenom
köpeskillingen amorterad. Försiktigt nog var det ej tillåtet att
amortera den på allt för få år utan, om jag mins rätt, på en tid af
minst 11 år, och efter kalkylen skulle det åtgå högst 16 år. Hvar
och en, som då erlagt — utom grundpenningen, hvilken, efter hvad
jag vill minnas, var 400 kronor —- hyra för sin lägenhet efter en
ganska låg uppskattning och dessutom inbetalt hvad den andre
hyresgästen erlagt, han skulle blifva ägare till huset. Sparbanken
byggde på detta sätt en hel del utmärkta stenhus. Af det ganska
stora tilloppet af sökande valdes just sådana arbetare, som kunnat
spara ihop dessa 400 kronor, enär man ville uppmuntra dem till
vidare sparsamhet. Men hurudant har förhållandet hlifvit sedermera?
Icke ett enda af dessa hus finnes för närvarande kvar i arbetarnes
händer. Spekulationen kom; byggnaderna lågo från början aflägset,
men hafva sedermera kommit temligen inom stadens område, och
numera hyras dessa hus ut för ganska dryga hyror. Detta är ett
exempel, och jag har sett det återupprepa»^ på andra håll. Det
37 N:o 35.
Lördagen den 18 April.
hjälper ej; man kan ej sätta hämsko å spekulationen. Det går på
samma sätt som med bönderna i Norrland; för en tillfällig vinst
sälja de sin skog. I Göteborg råder ingen bostadsbrist — jag be¬
klagar att jag ej tog med mig en nyss utkommen broschyr inne¬
hållande utredning härom — och hvarför? Jo, där har man slagit
in på en annan väg. Där hafva vi, bland andra, den s. k. Dickson-
ska stiftelsen, hvilken grundats af Robert Dickson den äldres arfvingar.
Denna stiftelse använder sina medel till att bygga hus för arbetare,
och dessa uthyras mot en skälig hyra. I den mån, som influtna
hyresbelopp därtill förslå, uppföras alltjämnt nya hus. Dessutom
hafva vi äfven aktiebolag t. ex. Göteborgs arbetarebostadsaktiebolag,
hvilket beräknar ringa ränta på de pengar, som användas till hus-
byggnader för uthyrning till arbetare. På sådant sätt stanna husen
i händerna på stiftelsen eller bolaget och blifva ej spekulationsföremål.
Jag har i tidningarne sett, att här i Stockholm ett bolag gått in
till stadsfullmäktige med begäran att mot låg ränta erhålla lån af
penningar, afsedda att användas för uppförande af arbetarbostäder.
Det är den vägen, som jag anser, att de stora städerna böra beträda,
nämligen att lämna lån mot låg ränta samt till billigt pris försälja
tomter åt stiftelser eller bolag, hvilka ej vilja gagnera, utan hvilka,
åtnöjande sig med en måttlig ränta på sina pengar, vilja inköpa och
med arbetarbostäder bebygga lämpliga tomter. På det sättet kan det
gå i Stockholm liksom i Göteborg att dessa bolag uthyra lägenheter
till billigt pris; och då har man säkerhet, att byggnaderna ej komma
att användas i spekulationsändamål. Sker ej sålunda, så kommer
ofta icke ens den första generationen att hafva nytta af bostäderna,
ty andra komma, som vilja köpa fastigheterna; den tillfälliga vinsten
lockar ägaren att sälja och så har ändamålet förfelats.
Jag har nu angifvit de skäl, hvarför jag för min del ställer mig
ytterst tveksam mot tanken att i storstäderna upplåta »egna hem»
med äganderätt. Ingen af motionärerna har emellertid talat om
äganderätt, utan båda förutsätta något annat, nämligen längre eller
kortare tids besittningsrätt. Hvad beträffar herr Ostbergs motion,
som förutsätter, att man skulle kunna upplåta besittningsrätt för en
följd af år, högst 50, har jag ingenting att invända mot själfva
grundtanken däri. Hvad som emellertid, bland annat, kan invändas
däremot är — och det har utskottet också sagt — att det kan vara
svårt för en byggnadsnämnd att t. ex. år 1904 bestämma, om en
tomt behöfves för reglering före år 1954; men denna svårighet skulle
dock kunna öfvervinnas. Men, mina herrar, äfven om så sker,
blifver enligt min åsikt resultatet nästan precis detsamma som om
tomter upplåtas med äganderätt. Om en arbetare får åt sig upplåten
nyttjanderätten till en tomt på billiga villkor och får hjälp att bygga
samt berättigas inteckna byggnaden —- hvilket ju skulle kunna med-
gifvas så är han dock alltid utsatt för den frestelsen att en
spekulant medelst en hög köpeskilling lockar honom att sälja bygg¬
naden och öfverlåta besittningsrätten. Man lär nämligen aldrig kunna
Angående
ändrade be¬
stämmelser
om aftal
rörande nytt¬
janderätt till
fastighet i
stad.
(Forts.)
N:o 35. 38
Lördagen den 18 April.
Angående förmena ens den förste innehafvaren af en dylik byggnad att sälja
ändrade be- (fenaamma. För öfrigt om en dylik arbetare dör och byggnaden till-
^om^aftad faller aflägset boende slägtingar, så måste ju dessa sälja den.
rörande nytt- Ändamålet vinnes lika litet med herr Hedlunds motion, enligt
janderätt till hvilken villkoren skulle göras om hvart tionde år. Detta skulle
fastighet i föranleda det största trassel. Man må gärna taga bort ökningen i
(Forts) jordräntan, som kommunerna skulle få, tv den hufvudsakliga vikten
i denna fråga ligger ej på de stora kommunernas ekonomiska fördel,
och vid sådant förhållande finnes ej heller skäl att stipulera så kort
besittningstid som tio år. Efter hvart tionde år kan kommunen ju
bestämma, att innehafvaren skall betala ökad grundlega; — i motio¬
nen förutsättes nämligen, att nytt aftal skall träffas hvart tionde år.
Men, om innehafvaren då ej kan eller vill betala den ökade grund-
legan? Ja, då får han flytta huset, eller ock måste kommunen gifva
lösen för byggnaden. Stridigheter och bråk kunna i sådant fall ej
undvikas. På nu anförda skäl, anser jag, att det stora syftemål,
som motionärerna hafva, icke kan vinnas äfven om arbetare få af
kommunen arrendera jord på billiga villkor, utan jag upprepar hvad
jag förut påpekat, att nämligen motionärernas syfte ej kan nås på
annat sätt än genom stiftelser eller genom bolag, hvilka bildas
med det allmännyttiga ändamål, att bygga eller förvärfva fastigheter,
för att mot lindrig hyra uthyra dem till mindre bemedlade personer.
Med den åsikt jag har därom att, äfven utan allt afseende på
frågan om »egna hem», det skulle vara lämpligt att utsträcka tiden
för hyresaftal om stadsfastighet samt att undersöka, huruvida och
under hvilka villkor inteckning i byggnad å annans mark må kunna
medgifvas, skulle jag ej hafva något väsentligt att invända mot herr
Lindhagens reservation, om därifrån uteslutas de af herr Fahlbäck
anmärkta ord; men då reservationen synes mig gå något utom motio¬
nernas ram samt då jag vet, att lagberedningen såsom ett första
arbete upptagit frågan om ordnande af arrende- och hyreslagstift-
ningen, — hvarom beredningens ordförande, som nyss begärt ordet,
torde lämna kammaren närmare meddelande, — anser jag för min
del, någon skrifvelse till Kungl. Maj:t i den af herr Lindhagen an-
gifna riktning icke vara behöflig.
Jag vill slutligen endast i anledning af hvad den förste talaren
nämnde därom, att en af orsakerna, hvarför de stora kommunerna
hafva blifvit tvungDa att inköpa så många tomter, ligger i byggnad¬
stadgan af år 1874, tillägga, att jag tror, att en ytterligare orsak till
tomtköpen är bristen på en stadsplanelag. Oaktadt Riksdagen nu
två gånger skrifvit till Kungl. Maj:t i den frågan, så hvilar detta
för de stora städerna så enormt viktiga ärende fortfarande på rege¬
ringens bord, och detta vållar, att många stadskommuner måste, för
att ej enskilde personer skola i spekulationssyfte inköpa för reglering
af gator m. m. behöfliga tomter, inköpa betydligt mer tomter än som
eljes vore nödvändigt.
Jag tillåter mig yrka bifall till lagutskottets hemställan, ehuru
Lördagen den 18 April.
39 N:o 35.
jag, som sagdt, för min del icke har något väsentligt att invända
emot en skrifvelse i det syfte, som herr Lindhagen uttalat, med den
förändring i skrifvelsen, som herr Fahlbeck föreslagit. Men min
öfvertygelse är, att med en sådan skrifvelse vinnes dock icke hvad
motionärerna åsyftat.
Herr Afzelius: Det enda positiva yrkande, som här gjorts, är
om bifall till den af reservanten föreslagna skrifvelsen. Den skulle
gå ut på en hemställan till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t ville vid
den pågående revisionen af jordabalken taga i öfvervägande de här
behandlade frågorna. Denna revision är uppdragen åt lagberedningen.
Det är då för herrarne säkerligen alldeles naturligt, att jag för min
del här icke kan eller vill uttala någon personlig mening om hvad
som kan eller bör göras i denna sak. Men då ett par talare adres¬
serat sig särskildt till mig, anser jag mig ändock kunna säga så
mycket, att vare sig herrarne i dag stanna vid en skrifvelse eller
vid det negativa resultat, till hvilket lagutskottet kommit, så är det
gifvet, att denna fråga skall af lagberedningen tagas under allvarligt
öfvervägande. Jag underskattar icke de svårigheter, som lagutskottet
framhållit och som af ett par talare pointerats, men jag tror ändå
icke, att jag undervärderar hvad lagutskottet sagt, om jag för min
del säger: det kan ej vara det sista ordet i denna fråga.
Herr Östberg: Det förslag, som jag tillåtit mig framlägga i'
min motion n:o 3 har i själfva verket ganska anspråkslösa dimen¬
sioner. Det är fråga om den förändring af lagen angående nyttjande-
rättsaftal i stad, att upplåtelsetiden må kunna utsträckas från 10 till
50 år. För att motivera ett sådant förslag behöfver man endast
hänvisa till, att detta stadgande måste betraktas såsom ett undantags-
stadgande. Före år 1857 hade man rättighet i stad likaväl som på
landet att upplåta sitt hus och sin tomt på hvilken tid man be¬
hagade. Vid nämnda tid skedde emellertid en inskränkning af denna
rättighet i sammanhang med ordnandet af inteckningsväsendet. Emel¬
lertid kan man fråga: hvarför skall egentligen en sådan inskränkning
förefinnas för stad utöfver hvad som gäller för landet? Jag kan
omöjligen erkänna, att numera någon annan betänklighet mot ut¬
sträckning af aftalstiden i detta fall finnes än den, som kan före¬
finnas på grund af stadsregleringsförhållanden. Det är ju påpekadt,
att bär kunna finnas svårigheter, och det är ju också i motionen
beaktadt. Det må erinras, att uti England särskildt, men äfven i
andra land rättighet till längre upplåtelse än 10 år finnes medgifven,
och då kan man ju med fullt skäl yrka på, att ett sådant undantag,
som nu finnes i vår lag, måtte borttagas. Utskottet erkänner också,
att detta är principiellt riktigt, och förklarar på 17:de sidan, att
några principiella betänkligheter icke kunna göra sig gällande mot
att utsträcka denna tid, och utskottet säger tillika, att detta i visst
afseende skulle vara gagneligt.
Angående
ändrade be¬
stämmelser
om aftal
rörande nytt¬
janderätt till
fastighet i
stad
(Forts.)
lf:0 35. 40
Lördagen den 18 April.
Angående Men hvarför har då utskottet helt och hållet afvisat mitt förslag?
andrake be- J0, därför att utskottet anser, att denna lagändring icke skulle vara
*om^ftal tillfyllestgörande medel att lösa den stora bostadsfrågan i dess
rörande nytt- helhet. Ja, jag har nu aldrig haft någon föreställning om, att man
janderätt till däraf skulle kunna vänta så stora verkningar. Men jag har trott,
^stad* 1 att •den i vissa fall> det ma vara att de icke skulle vara sa många,
(Forte.) * vissa kommuner skulle kunna gifva uppslag till och föranleda för¬
sök till frågans lösning, och det vore väl ej för mycket begärdt, att
lagstiftningen skulle kunna medgifva en lättnad i sådant syfte, då
denna lättnad, denna lagändring kan fullt motiveras äfven på andra
grunder. Utskottets motivering är sådan, att det ser ut, som om
jag skulle hafva begärt, att städerna eller kommunerna i allmänhet
ej skulle framdeles kunna få sälja sin egendom, utan att det skulle
införas tvång för kommunerna att ständigt uthyra sina tomter för
längre tid. Det kan naturligtvis ej hafva varit meningen, och jag
medger gärna, att utskottet kan hafva rätt, då utskottet säger, att
det föreställer sig, att i allra flesta fall den, som vill uppföra en
kyggcmd, skall föredraga att köpa tomt. Det kan ej betviflas, att
så är fallet. Men man kan ej heller förneka, att många fall äfven
i stad skulle kunna inträffa, då upplåtelse på viss tid vore lämplig
i likhet med hvad det är på landsbygden, såsom vi väl veta.
Det må tillåtas mig att något, utöfver hvad en föregående talare
gjort, inlåta mig på en granskning af utskottets motivering. Här
framhålles, att åsikterna gått i den riktningen, att fast egendom bäst
tillgodogöres i enskild hand. .Ta, kronan har sålt sin skog, och all-
männingar, som tillhört kommuner, hafva skiftats. Det är alldeles
riktigt, att utvecklingen gått i den riktningen. Men jag vill fråga:
kan detta af någon anses vara en fördelaktig utveckling ? Det är
också så, att där kommunerna hafva upplåtit ofria tomter till be¬
byggande, har det uppkommit en sträfvan att till dessa tomters inne¬
hafvare försälja de rättigheter staden har. Ja, det kan man ej så
mycket undra på, ty där hafva tomternas hyror varit bestämda till
jämförelsevis små belopp, så att det varit en rätt enkel affär, men
icke trodde jag, att det för städerna vore ofördelaktigt att vara i
tillfälle att kunna vid upplåtelser betinga sig en ekonomisk fördel.
Utskottet framhåller, att det förhållandet, att tomten tillhör en
och åbyggnaderna en annan, medför synnerliga olägenheter för såväl
den ene som den andre. Jag förstår ej, hvad utskottet här syftar
på. Jag tror ej, att det förhåller sig så; i synnerhet tror jag icke,
att detta förhållande varit till någon olägenhet för städerna.
Det är naturligt, att jag ej kan anse, att utvecklingen gått i
rätt riktning eller att det kan vara rätt, hvad utskottet säger, att
motionärernas förslag går i motsatt riktning mot hvad erfarenheten
hittills visat vara det lämpliga och riktiga. Det kan vara en ut¬
skottets åsikt, men det är ingalunda visadt, att den metod, som på
senare tid blifvit följd i afseende å kommunernas ägande tomter,
skulle äfven för framtiden vara den enda riktiga.
Lördagen den 18 April.
41 N:o 35.
Det vore nog fördelaktigt, om, såsom herr Leman anförde,
filantropiska bolag kunde taga saken om hand, inköpa tomter, upp¬
föra hus och uthyra dem billigt o. s. v. Men för huru många
kommuner står den utvägen till huds? Det lär ej vara att lita på,
att den utvägen skall lösa bostadsfrågan, och för öfrigt vill jag
fråga: hvilka garantier har man, för att dessa bolag, som i dag äro
filantropiska, äfven komma att blifva det framdeles, och att således
detta system kommer att upprätthållas?
Då utskottet talar om, att man skulle i städerna söka genomföra
egna-hems-idéen och att motionerna härvidlag gå i en annan riktning,
så får jag säga, att tanken på egna hem för arbetarne i de stora
städerna icke kan vara annat än rena luftslott. Det finns ingen
möjlighet att genomföra den tanken, och jag tror ej heller, att det
finns några önskningar i det fallet från arbetarnes egen sida. Det
ligger i allt för öppen dag, att ett sådant system skulle strida mot
allt hvad ekonomi heter.
Man ser, att utskottet äfven gått in på talet om den socialistiska
grundtanke, som skulle ligga bakom förslaget. Ja, jag får säga, att
jag icke längre vet, hvad det egentligen menas med socialism. Jag
har en tid trott, att jag förstod det, men utvecklingen går så, att
de gamla definitionerna icke längre stå sig. Då staten i våra dagar
köper in betydande skogsmarker rundt om hela landet, månne detta
är socialism? Eller då staten nu pålägger arfsskatt i ökad skala?
I England utgår arfsskatten med kolossala belopp — kan man anse,
att socialistiska principer tillämpas i ett sådant land som England?
Nej, här gäller endast den principen, att man vill ställa det
allmänna intresset framför det enskilda intresset, och den grundsatsen
tror jag bör bibehållas, vare sig jag kallar den socialism eller icke.
Det är ju redan framhållet, att man här ej åsyftar några om-
störtningär, och jag tror sannerligen icke, att hvad jag föreslagit,
nämligen utsträckning af tiden från 10 till 50 år, skulle kunna ägna
sig till att sätta samhället i någon fara.
Men om jag nu lämnar å sido alla dessa arbetarebostads- och
dylika frågor, så skulle jag i allt fall vilja hemställa, huruvida man
ej ganska väl hade kunnat i och för sig bifalla det lilla förslag, jag
framställt. Jag hade verkligen trott, att utskottet skulle gå in på
detsamma, och jag hade tänkt göra ett yrkande i den vägen. Men
då det upplysts, att dessa frågor komma under behandling i lag¬
beredningen, så har jag egentligen icke skäl att göra något yrkande.
Om jag nu öfvergår till den följande motionen beträffande in¬
teckning i hus å annans grund, så är det alldeles säkert, att behof
i detta afseende förefinnes äfven på landet, där man redan nu har
en längre upplåtelsetid. På huru många ställen är det icke för¬
hållandet, att arbetare och andra personer bygga hus på annans
grund — de kunna ej få köpa mark — men någon möjlighet till
inteckning finnes ej. Här föreligger således gifvetvis ett ganska
stort behof. Vid bruk och industriella samhällen på landet före-
Angdende
ändrade be¬
stämmelser
om aftal
rörande nytt¬
janderätt till
fastighet i
stad.
(Forts).
N:o 35. 42
Angående
ändrade be¬
stämmelser
om aftal
rörande nytt¬
janderätt till
fastighet i
stad.
(Forts.)
Lördagen den 18 April.
kommer ofta, att jordägare gärna upplåta tomter, men de sälja icke.
Där skulle det helt säkert vara långt fördelaktigare att bereda möj¬
lighet till inteckningssäkerhet än att genom borgenslån söka skaffa
pengar för att uppföra hus.
Jag har i min motion talat om förlagsinteckning. Ja, jag har
gjort det därför, att jag ansett, att fastighetsinteckning icke kunde
ifrågakomma, då fråga är om hus på annans grund. Då jag yrkat
på förslagsinteckning, har detta icke den innebörd, att jag velat, att
inteckning i byggnad å annans mark skall få alldeles samma natur
som en förlagsinteckning i maskiner och andra lösören, ty en förlags¬
inteckning kan ju arrangeras på många sätt. Jag har därmed ej
velat antyda annat, än att jag ej vågat sätta i fråga en vanlig fastighets¬
inteckning. Jag vill således framhålla, att äfven här föreligger ett
verkligt behof, som — det hoppas jag lifligt — måtte så snart som
möjligt blifva tillgodosedt.
Herr Hasselrot: Endast några få ord skall jag be att få till-
lägga till hvad herr Leman yttrat till försvar för utskottets hemställan.
Jag tillåter mig då gent emot den siste ärade talaren — den
ene af motionärerna — påpeka, att den åtgärd, som han ifrågasatt,
nämligen att en stadstomt skulle få upplåtas på 50 år i stället för,
såsom nu, på 10 år, icke är så oskyldig och icke skulle hafva så
ringa påföljd, som han förmenar. Genom den nuvarande bestämmel¬
sen, att sådan upplåtelse endast får ske på tio år, är det naturligtvis
omöjliggjordt för arrendatorn att bebygga tomten, hvilket icke kan
ske annat än i samband med eganderätt eller med en utsträckt nytt¬
janderätt. Det är också hufvudändamålet med hans motion, att ett
bebyggande i vidsträckt skala skall kunna äga rum å tomter, som
äro upplåtna på viss tid. En sådan åtgärd —- nämligen att bebyg¬
gande af tomter sker annat än i sammanhang med äganderätt till
jorden — anser jag vara allt annat än lycklig och lämplig.
Motionären undrar, hvarifrån lagutskottet fått sin uppfattning
härutinnan, att något sådant skulle leda till åtskilliga olägenheter och
svårigheter. Jag ber därvidlag endast att få hänvisa till hvad han
själf säger, då han redogör för hufvudgrunderna för motionen. Då
upplåtelsen af tomten är inskränkt till en tid af högst 50 år, måste
man naturligtvis tänka sig, att, då tiden är utlupen, ny uppgörelse
skall äga rum mellan jordägaren och husägaren. Vidare ifrågasättes
det, att husägaren först och främst skall vara inskränkt till att bygga
inom viss tid och efter fastställd ritning samt att under upplåtelse¬
tiden någon väsentligare ombyggnad icke få ske annat än mot be¬
stämd tillåtelse af jordägaren. Slutligen skulle, därest ny öfverens¬
kommelse icke träffades, jordägaren inlösa de å tomten uppförda
byggnaderna. Allt detta skulle gifvetvis medföra stora svårigheter
och gifva anledning till många rättegångar. Af erfarenheten från
andra länder, där sådant ägt rum, vet man bäst, hvilka olägenheter
däraf skulle följa.
43 N:o 35.
Lördagen den 18 April.
För min del tror jag, att den utveckling varit riktig, som i vårt Angående
land ägt rum, då man nämligen gjort allt, hvad man kunnat, för att
förena äganderätt och nyttjanderätt. Jag tviflar på, att den fördel, orn a^ai
som ligger däruti, att man slipper att betala tomten, är så stor, att rörande nytt-
den uppväger de olägenheter, som måste följa med den förnyade janderätt till
upplåtelse, som skall äga rum, då nyttjanderättstiden är slut. Jag ^asf^et i
tror således, som sagdt, att man vinner mycket litet med en sådan (Fortå.)
åtgärd som den, motionären ifrågasatt, men däremot genom en sådan
utsätter sig för en hel del risker.
Nu är det ju i alla fall förhållandet, att hela denna sak, allt,
som rörer jordabalken, kommer att tagas under ompröfning af lag¬
beredningen under den närmaste framtiden, och det är ju icke tänk¬
bart annat, än att dessa frågor där komma att blifva grundligt be¬
handlade. Visar det sig då lämpligt och riktigt, att upplåtelse af
tomt kan ske för längre tid, kommer naturligtvis lagberedningen att
därom framställa förslag, utan att -Riksdagen nu aflåter en skrifvelse.
De nuvarande förhållandena äro dock icke, så vidt utskottet förstått,
så pass trängande eller de framställda förslagen så tillfredsställande,
att de kunnat gifva anledning till en skrifvelse.
Jag tillåter mig således att yrka bifall till lagutskottets afstyr¬
kande hemställan.
Herr Lundberg: Jag har egentligen begärt ordet för att ut¬
tala en emot herr Fahlbecks uppfattning stridande åsikt om möjlighet
för städerna att skaffa sig inkomster af sin jord och särskildt af
sina byggnadstomter.
Herr Fahlbeck nämnde, att i afseende härå ingen annan utväg
funnes för städerna än att sälja sina tomter. Vi hafva emellertid
ett urgammalt rättsinstitut här i Sverige, grundadt mera på häfd än
på skrifven lag, enligt hvilket städerna äga att emot tomtören upp¬
låta tomter till bebyggande. Dessa upplåtelser lagfaras såsom vanliga
köp, och uti de å tomten uppförda hus erhålles, icke förlagsinteck-
ning, medförande endast förmånsrätt i konkurs, utan verklig inteck¬
ning, medförande sakrätt.
Det finnes ett af våra större stadssamhällen, nämligen Galle,
som i mycket stor utsträckning begagnat sig af denna rätt. Enligt
en uppgift, som jag erhållit af Gäfle stads representant i denna kam¬
mare, har Gäfle stad af tomtören, grundande sig på sådana upp¬
låtelser, hvarom jag nu nämnt, en årlig inkomst af mellan 70,000
och 80,000 kronor. Upplåtelserna äro icke heller gjorda mot en för
all framtid fixt bestämd afgäld, utan emot den afgäld, som vid upp¬
låtelsen var bestämd eller framdeles kunde blifva bestämd. Gäfle
stad har således möjlighet att med stigande tomtvärden äfven öka
afgälden och därigenom förskaffa sig del uti de förhöjda värdena å
tomterna.
Då vi alltså redan hafva ett rättsinstitut, som fullt motsvarar
önskningarne i de föreliggande motionerna, synes det mig olämpligt
N:0 35. 44
Lördagen den 18 April.
Angående
ändrade be¬
stämmelser
om aftal
rörande nytt¬
janderätt till
fastighet i
stad.
(Forts.)
att besvära Kungl. Maj:t med begäran om ny lagstiftning i detta
ämne.
För min del tillstyrker jag därför bifall till lagutskottets hem¬
ställan.
Herr Fahlbeck: Blott ett par anmärkningar. Utaf den högt
ärade ordföranden i lagutskottet anfördes, att åtskillnaden mellan
äganderätten till grunden och till bostaden skulle medföra så många
tvister, att det skulle vara förenadt med våda att upprätta ett sådant
rättsinstitut, som det berr Östberg föreslagit, och hvilket för öfrigt
ligger till grund för båda motionärernas framställningar.
Jag tror icke, att faran därför är synnerligen stor.
Det finnes ett land, uti hvilket städernas jord och tomter till god
del innehafvas af enskilde. Jag syftar på England, där det är regel,*
att stora kvarter upptagas af hus, byggda på ofri grund; och att där
ingen olägenhet försports af detta förhållande, är allmänt bekant.
Säkerligen skulle det äfven i vårt land låta sig göra att finna ett
sätt och en form, hvarigenom en sådan ordning skulle blifva fullt
betryggande.
Sedermera anfördes af den siste ärade talaren, att vi redan äga
ett rättsinstitut af ifrågavarande slag uti tomtören, och att detta
institut i Galle nått en betydlig utveckling. Ja, jag har hört talas
därom, men då jag icke är jurist och icke känner dessa förhållanden,
vet jag ej rätt, huru det bör bedömas. Det synes mig dock vara
uppenbart, att detta system icke kunnat tillämpas öfverallt i städerna,
ty antagligen hade så skett, om sådant varit möjligt, eller om man
ansett det vara med sin fördel förenligt.
Detta exempel från Gäfle bestyrker emellertid min uppfattning
om vikten och betydelsen af att städerna behålla sin jord. Gäfle
stad har 70,000 å 80,000 kronor i årlig inkomst af sina mot tomt¬
ören upplåtna fastigheter, och en liknande inkomst borde hvarje stad
kunna äga.
Slutligen har det sagts, att det icke vore nödigt att här aflåta
en skrifvelse, enär frågan otvifvelaktigt inom kort torde förekomma
inom lagberedningen. Ja, det är sant, att man icke i otid skall be¬
svära regeringen med skrivelser; men det är skillnad på skrifvelse
och skrifvelse, och i detta fall föreställer jag mig, att en skrifvelse
icke skulle vålla regeringen något besvär och arbete. Det är väl
detta, som gör, att man drager sig för att allt för ofta anlita denna
utväg. I förevarande fall torde dock, som sagdt, en skrifvelse endast
föranleda en remiss till lagberedningen utan att påbörda regeringen
något ytterligare arbete.
Jag tillåter mig därför vidhålla mitt yrkande om bifall till herr
Lindhagens reservation med uteslutande af de ord, jag nyss nämnde.
Herr Östberg: Jag har begärt ordet med anledning af den
näst siste talarens yttrande. Han nämnde, att vi redan hafva ett
45 N:0 35
Lördagen den 18 April.
rättsinstitut, som medgifver kommunerna rätt att upplåta tomter emot
tomthyra. Ja, detta rättsinstitut hafva vi haft sedan gammalt, och
det finnes kvar i Gäfle samt äfven i Stockholm, där vi hafva en massa
ofria tomter. Jag har dock fått den föreställningen, att det icke
vidare går för sig att upplåta tomter på detta sätt. Det är visser¬
ligen svårt för mig att gent emot en jurist göra ett bestämdt uttalande
i denna fråga, men jag vågar tro, att den kungl. förordningen af den
24 april 1889 förbjuder all sådan upplåtelse på längre tid än 10 år,
och att således städerna icke med laglig verkan kunna upplåta tomter
på obestämd tid emot tomtören och icke heller på bestämd tid, såvida
den sträcker sig utöfver de nämnda 10 åren.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen i enlighet med de yrkanden, som därunder framställts,
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt samt vidare därpå att kammaren, med afslag å utskottets
hemställan, skulle bifalla herr Lindhagens vid utlåtandet fogade
reservation med den af herr Fahlbeck under öfverläggningen föreslagna
ändring, att orden »för ofvan angifna ändamål» skulle utgå.
Härefter gjordes propositioner jämlikt dessa yrkanden, och för¬
klarades propositionen på bifall till utskottets hemställan, hvilken
förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.
Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 15 och
16 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 10, i anledning af
väckt motion om skrifvelse till Konungen angående rätt för elever,
som utexaminerats från de tekniska elementarskolorna, att antagas
till reservofficersvolontärer vid armén.
Herr Svedelius: För min ringa del kan jag icke finna, att
utskottet anfört några talande skäl emot, att Första Kammaren skulle
biträda Andra Kammarens beslut i frågan. Däremot synes det mig,
att Andra Kammaren på ett fullt tillfredsställande sätt motiverat
sitt beslut, och jag ber därför att få anföra något af denna moti¬
vering.
Det säges sålunda i den af Andra Kammarens utskott åväga-
bragta utredningen: »Syftet med motionärens ifrågavarande framställ¬
ning är uppenbarligen mycket behjärtansvärdt. Det är ett kändt och
erkändt faktum, att såväl vid armén som vid flottan behofvet af reserv-
befäl är särdeles stort. De volontärer, som enligt nu gällande bestäm¬
melser anmäla sig, motsvara icke på långt när det behöfliga antalet af
reservofficerare. Enligt af utskottet inhämtade upplysningar torde det
kunna antagas, att för närvarande endast en obetydlig del af det för
armén beräknade och för dess krigsduglighet nödvändiga reservbefälet
förefinnes. Det är sålunda obestridligen i hög grad önskvärdt att
Angående
ändrade be¬
stämmelser
om aftal
rörande nytt¬
janderätt till
fastighet i
stad.
(Forts).
Om ändrade
bestämmelser
angående be¬
hörighet att
antagas till
reservofficers-
volontär.
N:0 35. 46
Om ändrade,
bestämmelser
angående be¬
hörighet att
antagas till
reservofficers-
volontär.
(Forte.)
Lördagen den 18 April.
om möjligt bereda ett större antal lämpliga personer, än som med
nu gällande bestämmelser kan ske, tillfälle att kunna, derest de hafva
håg och fallenhet, anmäla sig för fyllande af de betydliga luckorna
bland reservofficerarne.»
Första Kammarens utskott har icke heller med ett enda ord
bemött detta påstående om behöfligheten af att öka möjligheterna för
erhållande af ifrågavarande reservofficersaspiranter, utan har utskottet
tvärtom instämt uti hvad reservanterna inom Andra Kammarens utskott
hafva uttalat, och ber jag därför att få uppläsa hvad de säga. De
»bestrida ingalunda, att bestämmelserna i kungl. kungörelsen af den 14
mars 1902 angående sättet för officers- och reservofficersvolontärers
antagning och utbildning snart nog kunna behöfva vidgas; men enär
denna kungörelse är alltför ny, för att någon nämnvärd erfarenhet
af dess verkningar ännu kunnat vinnas, och enär möjligen behöfliga
ändringar däraf torde böra sättas i sammanhang med den af Riks¬
dagen i skrifvelse den 6 maj 1899 hos Kungl. Maj:t gjorda fram¬
ställning om inrättande af en under offentlig kontroll ställd och af
viss kompetens åtföljd afgångsexamen för lärjungar, som vid 15—16
års ålder önska sluta sin skolgång, samt enär det ingalunda är utredt,
att vidgningen i förevarande afseende bör inskränkas till de tekniska
elementarskolor, hvarom nu är fråga», så hemställa de om afslag.
Således hafva äfven reservanterna, med hvilka utskottet instämt, be¬
tonat behöfligheten af att åtgärder vidtagas i berörda afseende.
Då jag nu finner, att utskottet äfven citerar ett föregående ytt¬
rande, »att det borde så ställas, att reservofficerarne icke måtte
komma att anses som en sämre klass officerare, utan att fordringarne
i fråga om deras allmänbildning borde så vidt möjligt hållas uppe
på samma nivå som de fast anställda officerarnes», och då jag vidare
sammanställer detta med den kungl. förordningen af den 14 mars
1902 angående sättet för officers- och reservofficersvolontärers antag¬
ning och utbildning, hvilken stadgar, att vederbörande aspirant skall
hafva aflagt mogenhetsexamen eller genomgått sjökrigsskolans sjätte
landklass — när jag sammanställer detta, säger jag, vill det synas,
som om utskottet skulle hafva den föreställningen, att dessa elever,
som genomgått fullständig treårig kurs vid en teknisk elementarskola,
skulle ha erhållit en väsentligt sämre utbildning i humanistiskt hän¬
seende och ett lägre kunskapsmått i allmänhet än de, som aflagt
maturitetsexamen.
Detta vågar jag för min del bestämdt bestrida, och jag ber att
äfven i detta hänseende få hänvisa till utskottets inom Andra Kam¬
maren utredning i frågan. Detta utskott anför, att, »enligt hvad ut¬
skottet från sakkunnigt håll inhämtat rörande de från de tekniska
elementarskolorna utgående eleverna, torde dessa unge män, hvilkas
medelålder vid utträdet ur skolan uppgår till omkring 21 år, i regel
få anses innehafva en allmänbildning, hvilken icke i afsevärd grad
skiljer sig från en nyblifven students och väl kan jämnställas med
den allmänbildning, flertalet af de från handelsskolorna, landtbruks-
N:o 35. 48
Om ändrade
bestämmelser
angående be¬
hörighet att
antagas till
reservofficers-
volonlär.
(Forts.)
Lördagen den 18 April.
skolorna, hvilkas alumner gemenligen torde i fråga om allmänbild¬
ning stå tillbaka för dem, som genomgått teknisk elementarskola.
Men icke nog härmed. Äfven från åtskilliga militära båll hafva
uttalanden gjorts, som synas mig till fullo bevisa befogenheten uti
att äfven lämna de från tekniska elementarskolor utgående elever
samma rätt som dem, hvilka aflagt maturitetsexamen. Ett sådant
bevis är framfördt af utskottet i Andra Kammaren, som härom säger,
att »regementschefen för kungl. Karlskrona grenadierregemente, öf¬
verste C. Lemchen--på anförda skäl förklarar sig anse, att de från
de tekniska elementarskolorna utgående unge männen höra anses
hafva en tillräcklig grad af allmänbildning för att kunna antagas
såsom reservofficersvolontärer. Och han tillägger, att han anser, att
den verksamhet, de i det allmänna lifvet vanligen få, gör dem lämp¬
liga som befäl, och att, om utexaminerade elever från de tekniska
elementarskolorna finge antagas såsom reservofficersvolontärer, armén
därigenom komme att tillföras många dugliga reservofficerare.»
Jag har äfven att anföra ett uttalande ifrån annat håll i samma
syfte, nämligen från den person, som i 10 år varit lärare i gymnastik
och vapenföring vid Örebro tekniska elementarskola, löjtnant Bäck¬
ström, hvilken säger, »att man i afseende på lämpligheten till reserv¬
officer i allmänhet måste sätta de från tekniska skolan utexaminerade
eleverna framför de från karolinska skolan utgångna» — han har
nämligen tidtals varit lärare på båda hållen — »dels på grund af en
mera praktisk utbildning och dels i följd af högre medelålder.» Och
han fortsätter sålunda: »Utan svårighet kan äfven, om så skulle anses
nödigt, vid tekniska skolan på 3 år medhinnas den militärkurs,
hvartill 4 år anslagits vid de högre allmänna läroverken.» Upplys¬
ningsvis kan nämnas, att vid Örebro tekniska elementarskola funnos
vid förra terminens början bland andra »en elev, som hade aflagt under¬
officersexamen vid Boden-Karlsborgs fästningsartilleri, 2 som hade
aflagt korporalsexamen såsom värnpliktige och 4 som redan hade
fullgjort sin värnplikt.»
Det kan väl vara sant, att tekniska elementarskolornas elever i
vissa ämnen icke besitta de kunskaper, som måste ägas af dem,
hvilka aflagt maturitetsexamen, men i stället äro deras kunskaper i
andra viktiga ämnen, såsom nyss anfördes, utan tvifvel större. För
min del tror jag, att omdömet om dem, som aflagt maturitetsexamen,
i regel måste vara, att de äga mera humanistiska, för ämbetsmanna¬
banan lämpade kunskaper, men däremot att de, som genomgått ett
sådant tekniskt läroverk, hvarom nu är fråga, hafva mera af de kun¬
skaper och den allmänbildning, som motsvara hvad som erfordras i
det militära lifvet såsom befäl. Och min personliga erfarenhet om
elever från tekniska .elementarskolor är sådan, att jag känner en
mängd därifrån utgångne unge män, som sedan på kort tid uti det
allmänna lifvet förvärfvat en god och framstående ställning och där¬
igenom väl visat, att de besitta allmänbildning och kunskaper, som
47 N:o 35.
Lördagen den 18 April.
skolorna eller, med hänsyn till marinen, navigationskolorna utgående
eleverna besitta.»
I den nyssnämnda kungl. förordningen raedgifves nämligen, att
äfven för åtskilliga andra, som icke aflagt maturitetsexamen, tillfälle
dock kan beredas att blifva reservofficersvolontärer, nämligen för dem,
som genomgått högre afdelningen af Chalmers tekniska läroanstalt i
Göteborg, Frans Scbartaus praktiska handelsinstitut i Stockholm, ett¬
åriga fackkursen af Göteborgs handelsinstitut äfvensom landtbruks-
institutet vid Alnarp eller Ultuna.
I Andra Kammarens motivering förekommer ytterligare följande:
»De ynglingar, som utgå ur de tekniska elementarskolorna, ’ega’ i
regeln en mognare och mera omfattande syn på det praktiska lifvet,
en större och vidsträcktare praktisk utbildning, som väl kan anses
uppväga deras underlägsenhet i vissa läroämnen. Enligt utskottets
mening bör vid bedömandet af en ung mans lämplighet till reserv-
officersvolontär afseende fästas ej blott vid hans rent teoretiska ut¬
bildning, hvilken ofta gör honom föga skickad för det praktiska
lifvets värf, utan lika mycket vid hans praktiska allmänbildning och
intressen, hans vana och förmåga att på egen hand taga sig fram i
lifvet. Och i dessa afseenden lära de elever, som utgå ur de tek¬
niska elementarskolorna, på grund af deras i allmänhet mognare lef-
nadsålder samt rent praktiska yrkesriktning, i regeln vara öfverlägsna
dem, som nyss aflagt studentexamen.
Men äfven i teoretisk allmänbildning torde de elever, som ge¬
nomgått de tekniska elementarskolorna, öfver hufvud taget icke kunna
anses underlägsna flertalet af de unge män, som redan enligt nu gällande
bestämmelser äga rätt att antagas till reservofficersvolontärer.»
Jag instämmer fullständigt uti dessa uttalanden och ber att
ytterligare få påpeka hvad Andra Kammarens utskotts längre fram
säger, nämligen:
»I ett för en blifvande officer så viktigt läroämne som mate¬
matik stå de tekniska skolornas elever fullt i jämnhöjd med och i
vissa afseenden till och med framför nyblifna studenter, i det att i
dessa skolors kurser matematik ingår i högre mått än vid maturitets¬
examen. Vid flertalet tekniska elementarskolor meddelas sålunda
numera undervisning i öfverstå klassen äfven uti differential- och
integralkalkyl. Dessa lärjungars teoretiska allmänbildning torde så¬
ledes ingalunda kunna sägas vara ringa, utan måste enligt utskottets
åsikt erkännas vara i det hela jämförlig med de ynglingars, som redan
nu få söka sig in som reservofficersvolontärer.»
Och vidare säges: »Det torde sålunda vara obestridligt, att de
tekniska elementarskolornas utgående elever väl lämpa sig för att an¬
ställas såsom reservofficersvolontärer, och att vid en jämförelse mellan
dessa elever och de skolors elever, hvilka redan nu äga sådan rätt,
de förra böra i fråga om teoretisk allmänbildning och praktisk lämp¬
lighet kunna fullt jämnställas med t. ex. utgående elever från han¬
delsskolorna eller landtbruksinstituten, för att icke tala om navigations-
Om ändrade
bestämmelser
angående, be¬
hörighet att
antagas till
reservofficers-
volontär.
(Forts.)
49 N:o 35.
Lördagen den 18 April.
berättiga dera till det bästa förtroende och i allo motsvara de for¬
dringar man äger rätt ställa på en officer.
Då det således icke kan förnekas, att behof af reservofficers-
aspiranternas ökning förefinnes, och då det icke heller synes mig
kunna bevisas, att de elever, som utgå från de tekniska läroanstal¬
terna, äro underlägsna dem, som enligt gällande stadgande aro till
sådan anställning berättigade, så tillåter jag mig, herr grefve och
talman, hemställa, att kammaren måtte, med utslag å utskottets
framställning, fatta sitt beslut i enlighet med det af Andra Kam¬
maren redan fattade.
Herr Säve: Äfven jag skall tillåta mig yrka, att kammaren be¬
hagade instämma i Andra Kammarens beslut. .lag gör detta af flera
skäl. Jag gör det dels därför, att jag anser, att allt, som göras kan,
bör göras för reservofficersinstitutionens utbildning. Det förhåller sig
nämligen så, att vi hafva flera årsklasser af beväringsungdom, som af
brist på befäl icke kunna införas i de vanliga truppförbanden. Detta
är i själfva verket en synnerligen stor misshushållning. Men jag gör
det äfven därför, att den kungl. kungörelsen från förlidet år, som den
siste ärade talaren omnämnde, och hvilken innehåller villkoren för att
kunna antagas som reservofficersvolontär, är synnerligen ofullständig
och väl behöfver en komplettering.
Hvad skall man t. ex. säga därom, att bland de fackskolnr, hvilkas
elever enligt denna kungörelse äro berättigade att antagas till reserv-
officersaspiranter, såsom handelsinstituten m. fl., den tekniska högskolan
icke finnes upptagen. Nu är det visserligen sant, att de unge män, som af-
lagt maturitetsexamen, tillerkännas denna kompetens; men det är icke
absolut nödvändigt att hafva aflagt maturitetsexamen för att blifva elev
vid tekniska högskolan. Elev vid tekniska högskolan kan äfven den
blifva, som genomgått en teknisk elementarskola och kompletterat sina
kunskaper med betyg i ett och annat ämne från ett elementarläroverk.
Jag är alldeles öfvertygad om, att tekniska högskolan får eu
ganska god förstärkning af elever från de tekniska elementarskolorna,
och för {ifrigt är det i och för sig något orimligt i en bestämmelse,
som utesluter från reservofficerskadrerna elever, som utgått från tek¬
niska högskolan. Här är det nu visserligen icke fråga om tekniska
högskolan, utan det är fråga om de tekniska elementarskolorna, och
hvad dem beträffar, så är min uppfattning densamma, som den siste
ärade talarens, nämligen att de insikter och den allmäubildning, som
bibringas dessa skolors elever, äro fullt jämförliga med för att icke
säga öfverstigande den allmänbildning, som meddelas i flera af de i
den kungl. kungörelsen uppräknade fackskolorna. Men oafsedt detta
och äfven om så skulle vara, att något skulle felas i deras allmän¬
bildning, som anses böra kompletteras, så kan detta hjälpas med en
bestämmelse därom, att de tekniska skolornas elever erhålla tillåtelse
att undergå en kompletteringspröfning i det ena eller andra ämnet
vid ett högre elementarläroverk. Sådana kompletamina äro föreskrifna
Första Kammarms Prof. 1903. N:o 35. 4
Om ändrade
bestämmelser
angående be¬
hörighet att
antagas till
reservofficers-
volontär.
(Forts.)
Nio 35. 50
Om ändrade
bestämmelser
angående be¬
hörighet att
antagas till
reservofficers
volontär.
(Forte.)
Lördagen den 18 April.
i andra fall. Om t. ex. en yngling, som aflagt mogenhetsexamen på
latinlinien, vill vinna inträde vid tekniska högskolan, så får han kom¬
plettera i vissa ämnen på reallinien vid ett högre allmänt läroverk,
och hinder torde ej finnas att använda denna metod äfven här.
Det finnes dock ytterligare ett skäl, och detta är för mig be¬
stämmande. De, som gå in som elever vid tekniska elementarskolor,
göra det därför, att de hafva gifna praktiska anlag, och undervisningen
är där särskildt afsedd att utveckla dessa anlag.
Efter slutad kurs gå de ut i det allmänna lifvet i akt och me¬
ning att blifva arbetsledare, och de blifva i sinom tid satta i tillfälle
att föra ett slags befäl och lära sig att leda andra. Dessa skolors
elever få med ett ord en sådan praktisk utbildning, som bör göra dem
särdeles lämpliga för att utbildas till truppförare.
Det har möjligtvis förr funnits ett skäl, som talat emot, att ele¬
verna vid de tekniska elementarskolorna i detta fall skulle likställas
med lärjungarne vid de högre allmänna läroverken, nämligen att under¬
visning i militäröfningar hittills icke varit föreskrifven såsom obligatorisk
vid de tekniska läroanstalterna. Men genom en kungl. kungörelse ifrån
i fjol är denna undervisning emellertid nu äfven obligatorisk i de
tekniska elementarskolorna, till följd hvaraf de, som hädanefter komma
att gå ut ifrån dessa, under tre år fåttjundervisning i militäröfningar.
Detta är återigen icke förhållandet med dem, som fått sin ut¬
bildning vid landtbruksskolorna och handelsinstituten.
Herr Björlin: Det kan ju icke vara annat än glädjande att se
dessa motioner, som framkomma i medkammaren gång efter annan,
afseende att förbättra 1901 års härordning. Att önskniugsmålet att
skaffa tillräckligt befäl för armén därvidlag icke skall vara uteglömdt,
ligger ju nära till hands. Kammaren erinrar sig förmodligen från 1901
års diskussion i fråga om härordningen svårigheten att få tillräckligt
reservbefäl för dessa stora massor värnpliktige, som utbildas och komma
att utbildas år från år, och för hvilka det i organisationen icke fanns
fasta kadrer. På samma gång som öfningsdagarne för de äldre års¬
klasserna af andra uppbådet värnpliktige afslogs, afslogos ju äfven
kadrerna af fasta officerare för dessa reservister. Och utan dessa fasta
stödjepunkter för befälskadrerna lärer detväl icke blifva möjligt attkomma
stort längre, äfven om vi få ett betydligt ökadt antal reservofficerare.
Å andra sidan är det ju gifvet, att äfven deu armé, som man
mobiliserar blott af första uppbådet, behöfver ett större antal officerare
än det, som för närvarande kunnat åstadkommas. Och härvid spelar
det naturligtvis eu stor rol, hur reservofficersinstitutionen fungerar
och hvilken tillförsel af rekryter, som kan beredas densamma.
Detta är att se saken i stort, d. v. s. såsom en integrerande del af
arméorganisationen. Att, på sätt motionären önskar, få antalet reservoffi¬
cerare ökadt har utskottet icke heller på något vis velat motsätta sig.
Utskottet tvärtom hänvisar till reservationen, och i reservationen står,
såsom kammaren nyss hörde den första ärade talaren läsa upp, att
51 N.o 35
Lördagen den 18 April.
det nog i framtiden vore behöfiigt att vidga bestämmelserna för anta¬
gande af dessa reservofficerare.
Men nu finnes det också en, om man så får säga, lägre synpunkt
att se saken ifrån och det är hänsynen till den allmänbildning, som
bör fordras hos dessa reservofficerare. Då kan man ju hysa olika åsikter
om hvar gränsen rätteligen bör sättas. Kungl. Maj:t har nu bestämt
denna gräns på det sätt, som synes af Andra Kammarens utskotts
betänkande. Man kunde ju tänka sig, att denna gräns borde sättas
något lägre. Utskottet har icke heller haft för afsikt att lägga några
hinder i vägen härför. Det är icke motivet, hvarför utskottet icke
ansett sig kunna tillstyrka ett instämmande i Andra Kammarens be¬
slut. Men för utskottet har det däremot varit bestämmande, att det
varit så nyligen som förra året, som Riksdagen skref om samma sak,
sedan särskilda utskottet vid 1901 års riksdag skrifvit om samma
sak. År 1901 skref nämligen Riksdagen och framhöll, att alla utvä¬
gar borde anlitas för att fylla behofvet af reservofficerare för hären,
och då upptogs äfven frågan om hvilken allmänbildning som skulle
fordras hos reservofficersaspiranter. I fjol skref statsutskottet på sidan
85 i sitt utlåtande: »Utskottet delar till fullo den af särskilda utskottet
vid 1901 års riksdag uttalade mening, att alla lämpliga utvägar böra
anlitas för att fylla behofvet af reservofficerare vid hären». Därför
slutar utskottet i fjol på följande sätt: »Under sådana förhållanden
och då utskottet i allt fall är öfvertygadt, att Kungl. Maj:t har sin
uppmärksamhet fästad på åtgärder för beredande åt hären af behöflig
tillgång på dugligt reservbefäl samt härvid icke underlåter att taga
under öfvervägande de olika utvägar, som må befinnas ägnade att bidraga
till denna viktiga frågas lösning, får utskottet hemställa, att ifråga¬
varande motion icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.»
Vid de efterfrågningar, som utskottet nu gjort i departementet,
har utskottet funnit, att denna fråga i hela sin vidd fortfarande ligger
där under behandling, och att, såsom utskottet jämväl meddelat i sitt
utlåtande, resultatet det sista året lofvar det bästa för framtiden så
till vida, som antalet reservofficersaspiranter är stadt i stigande.
Hvad beträffar den andra synpunkten, eller huruvida några åt¬
gärder böra vidtagas för att bestämma kompetensen för dessa, med
hänsyn till de läroverk, från hvilka reservofficerare skulle få tagas,
så föreställer jag mig, att det är något för hastigt att så kort efter
1902 års kungl. beslut börja på att ändra dessa bestämmelser. Det
förefaller mig, som om det vore ett genomgående drag i den svenska
arméorganisationens historia, detta ständiga ändrande och lappande.
Jag föreställer mig, att det skulle vara mycket fördelaktigare, om re¬
geringen finge någon tid på sig att i lugn och med noggrannhet ut¬
reda sådana förhållanden som det ifrågavarande och sedan på grund
af denna utredning framkomma med förslag till en organisation, som
man kunde hoppas få räcka några år och utveckla sig. Jag erinrar
mig, herr grefve och talman, att jag läst en berättelse om hurusom
i engelska parlamentet, då det just var en dylik arméorganisations-
Om ändrade
bestämmelser
angående be¬
hörighet att
antagas till
reservofficers-
volontär.
(Forts.)
N:o 35. 52
Lördagen den 18 April.
Om ändrade
bestämmelser
angående be¬
hörighet att
antagas till
reservofficers-
volontär.
(Forts.)
fråga före, en talare yttrade, att han kände en nation, som aldrig
kunde låta en organisation växa i fred, utan som liknade barnen i
det afseendet, att när de planterat en planta, så rycka de genast upp
den för att se om den slagit rot. Jag föreställer mig, att om vi här
gå till väga på samma sätt och aldrig låta någon organisation få växa
i fred, utan ändra och ändra den år från år, så blifva vi också en
likadan nation att uppställa såsom ett varnande exempel.
Då ]ag är öfvertygad, att denna fråga utgör föremål för lvungl.
Maj:ts uppmärksamhet — hvilket ju är gifvet, då Riksdagen skrifvit
därom till Kungl. Maj:t—-så hemställer jag, huruvida icke kammaren,
i enlighet med vanligt praxis att icke skrifva för ofta i samma sak,
ville bifalla hvad tillfälliga utskottet föreslagit.
Herr Nysröm, Carl: I likhet med den förste talaren anser
jag, att Andra Kammarens utskott haft goda skäl samt klara och
tydliga ord i sitt utlåtande. Detta har ju också Första Kammarens
utskott i själfva verket erkänt, så att man kunde tro, att detta utskott
skulle komma till det slut, att det hemställde om instämmande i
Andra Kammarens beslut. Detta har emellertid utskottet icke gjort,
utan i första rummet fäst afseende vid ett resonemang, som jag myc¬
ket väl känner igen. Jag minnes det från den tid, då reservofficers-
institutionen infördes. Man sade då. att det framför allt gällde att
hålla nivån uppe, att vi skulle akta oss för att reservoflicerarne hlefve
en sämre klass af officerare, att reservofficersinstitutionen hlefve en
räddningsinstitution för misslyckade och efterblifna ofticersaspiranter,
att den hlefve, såsom jag då med ett uttryck från konstvärlden kal¬
lade den, en »salon des refusös». Eller ock framkastades en annan
farhåga, nämligen att kåren skulle komma att utgöras af dels personer,
som icke dugde till officerare, men dock antogos till reservofficerare,
och dels af ynglingar, som aldrig ämnat blifva officerare och som
ingalunda misslyckats på något af de förberedande stadierna, utan
tvärtom måste anses såsom unga krafter, mycket dugliga och antag¬
liga för tjänsten. Kåren skulle då komma att bestå af två element,
kasserade ofticersaspiranter och unga friska krafter bredvid hvarandra.
Hvar och en kan tänka sig, att det icke skulle blifva något godt
resultat af en sådan blandning. »Blandad!» sällskap anses ju i all¬
mänhet såsom dåligt sällskap. Men här är det alls icke fråga om
någonting sådant. Ingen kan väl vilja påstå, att dessa 21 års yng¬
lingar, som utgått från de tekniska skolorna och som hafva goda
kunskaper i naturhistoria, matematik, kemi, fysik, teckning och språk
m. m., fira några misslyckade subjekt. Nej, de äro tvärtom ovanligt
dugliga ofticersaspiranter. Hvarför då stänga vägen för dessa? Jag
tror, att de utgöra ett alldeles förträffligt reservofficersmaterial, och i
fråga om behofvet af ökade officerskrafter utgår jag från samma an¬
tagande, som ligger till grund för båda utskottens betänkanden, nära
ligen att det behöfves äfven goda reservofficerare för att kunna till¬
godogöra oss landets ökade stridskrafter. Finnes icke detta behof,
53 N:0 35.
Lördagen den 18 April.
ja, då är det icke värdt att tala om hela saken, men jag tror, att
detta behof förefinnes; och i sådant fall kunna dessa elever utgöra
en icke föraktlig kontingent.
Nu har utskottets ordförande sagt oss, att då vi så nyligen skrif¬
va om saken, så skola vi lämna den i fred och icke såsom barnen
rycka upp ärtan för att se, om den vuxit. Men detta förslag afser
icke att göra ändringar. Vi hafva skrifvit, att alla möjliga åtgärder
böra vidtagas för att skaffa flera och bättre reservofficerare. Om vi
nu komma och säga: se här är en sådan utväg, så är ju detta icke
någon ändring eller något uppryckande. Det är endast en erinran,
en fingervisning, ett tillägg. Denna anvisning kan mycket väl stå
tillsammans med det redan fattade heslutet, och jag kan icke tro, att
Kungl. Maj:t blir vidare olycklig, om Kungl. Maj:t får detta lilla
appendix till den förra skrifvelsen. Kungl. Maj:t gör nog ingenting
annat än erkänner, att den klass, som det här är fråga om, är väl¬
kommen som reservofficerare.
Jag yrkar bifall till Andra Kammarens beslut.
Grefve von Rosen: Då flere talare redan yttrat sig i frågan,
skall jag fatta mig kort.
Det synes framgå såsom ett obestridligt faktum, att behofvet af
reservofficerare är synnerligt stort och att reservbefälet för närva¬
rande är betydligt lägre till antal än hvad beräknadt varit. Det
tyckes vidare vara konstateradt, att dessa ynglingar eller unge män,
om hvilka det är fråga, i afseende å allmänbildning väl kunna jämn¬
ställas med dem, som aflagt maturitetsexamen, i det de visserligen
hafva ett något mindre kunskapsmått i vissa ämnen, men däremot
högre kunskaper i sådana ämnen, som äro särskilt af vikt för office¬
rare. Det är sålunda möjligt, att de t. ex. i historia och geografi
och äfven i språk kunna något mindre, men däremot hafva de så
mycket större insikter i åtskilliga andra ämnen, såsom matematik,
fysik och kemi, och innehafva dessutom en viss erfarenhet i praktiska
ting.
Om nu så är, att behofvet af reservofficerare är utredt och att
det också visats, att man här bar eu kategori, som lämpar sig mycket
väl för att utöfva officersbefäl, så tyckes det ju vara skada att utestänga
den därifrån. Härför hafva egentligen åberopats två skäl. Det ena
är, att den författning, som innehåller bestämmelserna i det föreva¬
rande ämnet, är så ny. Ja, om det vore fråga om eu mängd änd¬
ringar i en stor organisation, så skulle det skälet kunna gälla; men
när det endast är ifrågasatt att göra ett litet tillägg till de katego¬
rier, som förut finnas i gällande författning upptagna, så är det en
så enkel åtgärd att göra detta tillägg, att det vore synd att låta saken
därför falla
Ett annat skäl, som anförts mot förslaget, är, att man borde
vänta till dess Ifiroverksreformen blifvit genomförd. Man vet dock
icke, när detta kan komma att ske, och det är obehöfligt att låta en
Om ändrade
bestämmelser
angdendc be¬
hörighet att
antagas till
reservofficers-
volontär.
(Forts.)
N:o 35. 54
Lördageft den 18 April.
Om ändrade
beMömm elan-
an gående be¬
hörighet att
antagas till
reservofficers-
volontär.
(Fort».)
så lätt ordnad angelägenhet vänta på en till den grad svårlöst fråga
som en läroverksreform.
Jag förenar mig i det yrkande, som framställts af herr Svedelius.
Friherre Palmstierna: Jag tror, i likhet med ordföranden i
utskottet, att det är en ganska riktig princip, som framhållits af 1901
års försvarsutskott, nämligen att dessa reservofficerare böra hafva
så stor allmänbildning, att de såvidt möjligt kunna hållas uppe på
samma nivå som de fast anställda officerarne. Det har visserligen
sagts här, att detta icke är mycket att fästa sig vid, men jag tror,
att det är ganska viktigt för bevarandet af det allmänna anseende
och den allmänna respekt, som det är nödvändigt, att officerarne
hafva. Efter mitt förmenande är en viss allmänbildning ganska vik¬
tig äfven därför, att reservofficerarnes utbildningstid naturligtvis blir
mycket kort. Det hehöfs en viss vana att snabbt fatta saker och
ting, eu viss allmänbildning, för att de på denna korta tid skola hinna
lära sig hvad de behöfva kunna. En kortare utbildningstid kan ju
hjälpas genom längre öfning sedermera, men äfven öfningstiden blir
för reservofficerarne, med den organisation dessa nu hafva, gifvetvis
mycket kort. Således: för att reservofficerarne verkligen skola duga
någonting till, tarfvas en icke obetydlig allmänbildning.
Det är visserligen mycket sannt, att det fattas reservofficerare,
och att det vore mycket önskligt att få ytterligare ett stort antal
sådana, men under förutsättning att de äro goda officerare. Det är
nämligen icke blott numerären det gäller, utan man måste äfven se
till kvaliteten. Andra Kammarens utskott säger, att de flesta af
eleverna i dessa lägre tekniska skolor genomgått fem klasser i all¬
mänt läroverk, och att de andra kommit från folkskolor af ena eller
andra slaget eller därmed jämförliga läroanstalter. Den skolunder-
byggnad, de förut fått, är sålunda ganska knapp, men det har redan
blifvit framhållet, att den bildning, som förvärfvas i de tekniska
elementarskolorna, kan vara lika stor som t. ex. elevernas vid våra
landtbruksinstitut.
Då emellertid Kung!. Maj:t nästlidet år utfärdat bestämmelser
angående reservofficersvolontärers antagning m. m. och därvidlag gått,
om jag så får säga, ganska lågt ned, synes det mig, som om man
tills vidare skulle kunna afvakta rasultatet däraf. Här är också
anfördt, att man torde kunna beräkna, att reservofficerarnes antal
årligen ökas med icke mindre än 50. Vid detta förhållande, och då
Kungl. Maj:t så nyligen som i fjor utfärdat bestämmelser i ämnet,
lär man icke, innan man änuu sett, huru det kommer att ställa sig
med utbildningen af redan antagna reservofficersvolontärer, som icke
aflagt mogenhetsexamen, böra ånyo skrifva till Kungl. Maj:t i saken.
Detta är skälet, hvarför jag nu yrkar bifall till utskottets hem¬
ställan.
Lördagen den 18 April.
55 N:0 35.
Herr Svart/: .lag skall tillåta mig att uttala min anslutuing
till den af den förste talaren och åtskilliga andra här anförda mening.
Särskild! vill jag taga fasta på ett yttrande, som fälldes af den siste
högt ärade talaren, att han för sin del ansåge det synnerligen önsk-
ligt, att man kunde få flere reservofficerare, under förutsättning att
de vore goda. Det är således fråga om huruvida den klass, som nu
skulle beredas tillträde till reservoffieerskursen, kan anses vara af den
beskaffenhet, att af dess medlemmar kunna blifva dugliga reservofficerare.
För min del har jag dels af Andra Kammarens tillfälliga uttkotts
motivering, dels af upplysningar, som jag för öfrigt inhämtat, lätt
den uppfattning, att de teknsiska elementarläroverkens afgående elever
skulle tillföra reservofficersinstitutiouen synnerligen värdefulla krafter.
Det har här talats om, att allmänbildningen är mindre hos de
tekniska elementarläroverkens afgående elever än hos dem, som nu hafva
tillträde till reservoffieerskursen. Detta påstående har ju förut blifvit
bemött. .Tåg skall därför icke vidlyftigt ingå därpå, utan endast och
allenast be att få erinra om följande. Bland dem, som nu hafva
tillträde till reservoffieerskursen, äro de, som genomgått Alnarps eller
Ultima landtbruksinstitut eller Göteborgs handelsinstitut eller, ifråga
om anställning vid flottan, någon af rikets navigationsskolor. För
inträde vid dessa anstalter fordras icke någon insikt i historia och
geografi. Det fordras ej heller insikt i historia för inträde vid Schar-
taus handelsinstitut, hvarifrån, liksom från Chalmers tekniska läro¬
anstalt, tillträde till reservoffieerskursen ju äfven är medgifvet. I
svenska språket lämnas i de tekniska elementarläroverken samma un¬
dervisning som i Chalmers tekniska läroanstalt och vid landtbruks-
instituten i Ultuna och Alnarp. I främmande språk genomgås faktiskt
i de tekniska elementarläroverken ungefär samma kurser som i Chal¬
mers tekniska läroanstalt, och meddelas ej undervisning däruti vid
landtbruksinstituten. Det vill alltså synas mig, som om med afseende
å fordringarna på allmänbildniug de lärjungar, som afgå från de
tekniska elementarläroverken, skulle kunna hafva berättigade anspråk
på att anses likställda med dem, som afgå från öfriga nu omnämnda
iäroanstalter. Beträffande de tekniska elementarläroverkens afgående
elevers mogenhet och utbildning i jämförelse med abiturienternas
från de allmänna läroverken, skall ]ag tillåta mig meddela ett uttalande af
läraren i svenska, tyska och engelska språken vid tekniska elemen¬
tarskolan i Norrköping, hvilken tillika är lärare vid allmänna läro¬
verket därstädes. Denne, som väl känner bägge skolornas lärjuugar,
har förklarat sig anse, »att tekniska skolans elever vid afgången från
skolan icke en hårsmån stå efter nyvordna studenter i vetenskaplig
mogenhet och allmänbildning.» Detta uttalande af en person, som i
egenskap af lärare haft tillfälle att bedöma situationen inom båda
skolorna, torde väga ganska tungt.
Går jag så öfver till frågan om den speciella lämpligheten för
militäryrket, har därom redan af den förste talaren anförts ett ut¬
talande af eu lärare i gymnastik och militäröfningar vid tekniska
Om undrade
bestämmelser
angående be¬
hörighet att
antagan till
renervoffieers-
välan tär.
(Forts.)
N:o 35. 5K
Om ändrade
bestämmelser
angående be
bärighet att
antagas till
reservofficers
volontär.
(Forts.)
Lördagen den 18 April.
skolan i Örebro. .lag skall be att få komplettera detta genom att
meddela ett intyg från gymnastikläraren vid Malmö tekniska elemen¬
tarläroverk, major Berling. Han säger: »Därom anmodad, lår jag
härmed som min åsikt uttala, att ynglingar, som fullständigt genom¬
gått tekniskt elementarläroverk, halva utmärkta förutsättningar att
kunna blifva dugliga reservofficerare.» I samma riktning går ett ut¬
talande af gymnastikläraren vid tekniska elementarskolan i Norrköping,
löjtnant Otto Almström. Han anser, med den kännedom han vunnit
vid ledandet af teknisternas gymuastiköfningar, att tekniska skolans
elever skulle kunna blifva synnerligen dugliga reservofficerare, och att
härvid äfven väger tungt i vågskålen teknisternas framtida verksam¬
het och ställning såsom arbetsledare och souschefer, hvilka äro vane
att leda och kommendera underordnade arbetare.
Vidare vill det synas mig, som om Kung!. Maj:t själ!' erkänt,
att eleverna från de tekniska elementarskolorna äro ett synnerligen
godt material till reservbefäl, dag kan annars icke förstå meningen
med följande, som står att läsa i instruktionen för militäröfningarnas
bedrifvande vid de högre allmänna läroverken, folkskoleläraresemi¬
narierna och de tekniska elementarskolorna af den 12 augusti 1902:
»militäröfningarna vid de högre allmänna läroverken, folkskolelärare¬
seminarierna och de tekniska elementarskolorna afse att förbereda
och grundlägga lärjungarnes kommande värnpliktsutbildning, så att
de för ändamålet lämpliga bland dem sedermera under tiden för
värnpliktens fullgörande eller under den ytterligare tid, som kan
därtill erfordras, må kunna utbildas till reservbefäl.» När man på
detta sätt i instruktionen inryckt, att militäröfningarna i skolan
hafva till syftemål, att lärjungarne skola kunna så småningom ut¬
bildas till reservbefäl, förstår jag icke, huru man kan hafva någonting
att invända emot, att äfven de hinder af annan art, som för när¬
varande finnas för att de skola kunna blifva reservbefäl, undanröjas.
På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, ber jag att få
instämma i det af herr Svedelius först framställda yrkandet.
Herr Björlin: Jag vill icke söka bemöta den siste ärade tala¬
rens anförande i fråga om lämpligheten af att eleverna vid de tek¬
niska skolorna få blifva reservofficerare, ej heller hvad den ärade
ledamoten på södermanlandsbänken sade i detta ämne. .lag vill
endast hålla mig till den punkt, som jag förra gången jag hade
ordet särskildt påpekade, nämligen det besynnerliga i, om Riksdagen
skulle taga initiativ i alla små organisationsfrågor rörande armén,
och om icke detta skulle kunna anförtros åt Kungl. Maj:t, sedan
Riksdagen två år å rad skrifvit i samma sak. Det är denna syn¬
punkt, som jag ber att ännu en gång få särskildt betona. Det är
någonting för mig så främmande, att sådant kan ega rum, att jag
inom utskottet ansett det icke ens borde kunna komma i fråga att
frångå den praxis, att, när tvenne riksdagsskrifvelser om en sak
57 N:0 35.
Lördagen den 18 April.
ligga oalgjorda på Konungens bord, Riksdagen icke dess mindre
skall skrifva om igen — här tre år å rad — och upprepa ett och
detsamma. Så stor organisationsförmåga får man väl ej heller förut¬
sätta hos Riksdagens kamrar, att Riksdagen i hvarje detaljfråga
rörande arméorganisationen kan förbehålla sig initiativet.
Jag ber ännu eu gång att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr tal¬
mannen, att i afseende å föreliggande utlåtande yrkats, dels att hvad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock att kammaren, med
afslag å utskottets hemställan, skulle biträda Andra Kammarens i
ämnet fattade beslut.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad Första Kammarens tillfälliga utskott
hemställt i utlåtandet n:o 10, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och biträder
Andra Kammarens i ämnet fattade beslut.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 44;
Nej — 43.
Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga ut¬
skotts den 15 och 16 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 11, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen angående
anskaffande vid de regementen och lägerplatser, som däraf äro i
saknad, af nödiga samlingslokaler, jämte bokförråd och skrifmaterialier
för de värnpliktige, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande
hemställt.
Om ändrade
bestämmelser
angående be¬
hörighet att
antagas till
reservofficers-
volontär.
(Forts.)
Första Kammarens Prof. 1903. N:o 35.
5
N:o 35. 58
Lördagen den 18 April.
Angående Föredrogs å nyo Första Kammarens den 15 och 16 innevarande
kompetensvill- apr;i bordlagda utlåtande n:o 12 i anledning af väckt motion om
lokomotiv- skrifvelse till Konungen angående kompetensvillkoren för lokomotiv-
personalenvid personalen vid järnvägarna m. m.
järnvägarna.
m. m. Herr Björlin: Genom ett kartongblad, som blifvit utdeladt,
bar tillkännagifvits, att de tre orden »genom sakkunnige män» i
början af motionens kläm icke ingått i Andra Kammarens beslut.
Detta kartongblad kom icke till utskottets kännedom, och på den
grund blef nämnda förhållande icke nppmärksammadt vid förevarande
betänkandes uppsättande. Jag får därför vördsamt hemställa, att
dessa tre ord måtte borttagas ur klämmen, så att, därest Första
Kammaren biträder hvad Andra Kammaren beslutit, klämmarne i
båda kamrarnes beslut måtte blifva lika.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad ut¬
skottet i föreliggande utlåtande hemställt, sedan det anmärkta felet i
redogörelsen för den af Andra Kammaren beslutade skrifvelsen i
ämnet rättats genom uteslutande af orden »genom sakkunnige män».
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet de vid samman¬
trädets början aflämnade kungl. propositionerna.
Justerades sju protokollsutdrag för denna dag.
Kammaren åtskildes kl. 3,40 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1903.