RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1903. Första Kammaren. N:o 18.
Onsdagen den 25 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Herr statsrådet von Friesen aflämnade Kungl. Maj:ts nedan-
nämnda nådiga propositioner till Riksdagen:
1:°) angående pension å allmänna indragningsstaten för rege-
mentsintendenten vid Skånska dragonregementet Carl von Geiier •
och J ’
2:o) angående pension å allmänna indragningsstaten för extra
sadelmakeriarbetaren vid Stockholms tygverkstäder O. F. K.
Tiberg.
Justerades protokollet för den 18 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtande n:o 26, angående såväl Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar om anslag till
nya byggnader och anläggningar vid statens redan trafikerade
järnvägar som ock inom Riksdagen väckta motioner i ämnet-
äfvensom
bevillningsutskottets betänkanden:
n:o lo, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om vissa
ändringar i förordningen angående bevillning af fast egendom
samt af inkomst den 3 december 1897;
Första Kammarens Frat. 1903. N:o 18. 1
N:o 18. 2
Onsdagen den 25 Februari.
n:o 16, i anledning af vackt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t rörande borttagande eller nedsättning af tullen å alkohol¬
fria viner; och
n:o 17, i anledning af väckt motion rörande ändring i tullen
å gjutna hjulnaf och delar därtill.
Upplästes ett från Andra Kammaren ankommet protokolls¬
utdrag, n:o 101, utvisande, att nämnda kammare biträdt det be¬
slut, Första Kammaren för sin del fattat om tillsättande af ett
särskilt utskott för behandling af Kungl. Maj:ts nedannämnda
propositioner:
l:o) med förslag till ecklesiastik boställsordning; och
2:o) med förslag till förordning om ecklesiastika byggnads-
lånekassor.
Herr talmannen yttrade, att han, efter öfverenskommelse
med herr talmannen i Andra Kammaren, finge föreslå, att Första
Kammaren ville besluta att vid det sammanträde, som komme
att hållas nästa lördag, företaga val af dels ledamöter och supple¬
anter i Riksdagens särskilda utskott n:o 3, dels ock elektorer
och suppleanter för anställande af föreskrifna val af fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret jämte suppleanter för Riks¬
dagens fullmäktige i nämnda bank och kontor.
Detta förslag antogs.
Föredrogos, men bordlädes å ny o på flere ledamöters be¬
gäran lagutskottets under gårdagen bordlagda memorial och ut¬
låtanden n:is 26—28.
Ang. ansvars- Föredrogs å nyo sammansatta stats- och bankoutskottets den
frihet för 21 och 24 innevarande februari bordlagda utlåtande n:o 1, i an-
atgärder vid ledni af verkställd granskning af fullmäktiges i riksbanken
derna pa Hd- och fullmäktiges i riksgäldskontoret åtgärder för utförande af
geandsholmen. det dem gemensamt lämnade uppdrag i fråga om uppförande a
Helgeandsholmen af riksdags- och riksbankshus.
Onsdagen den 25 Februari. 3 j,-:o
Herr Lithander: Herr grefve och talman, mine herrarlhw,?. ansvars-
Det är naturligtvis icke för att framställa den ringaste invänd- afriliet för
ning mot den föreslagna dechargen, som jag tagit mig friheten åt^r.der vid
begära ordet; ej heller har jag för afsikt att uttala någon som
helst erinran med afseende å riksdagshuskommittéens åtgöranden geandsholmen.
liied byggnaderna på Helgeandsholmen. Skulle något därvid (Forts.)
sägas, vore det väl naturligast att till riksdagshuskommittéen
framföra ett uppriktigt tack för det mödosamma uppdrag, som
kommittéen omfattat med sådant nit, ett uppdrag, som ju är full¬
komligt olönadt och ingalunda i allo angenämt.
Hvad jag däremot vill tillåta mig att gifva uttryck åt är
mm egen liksom många andra ledamöters af Riksdagen mening,
att arbetet bedrifves med en tämligen oförklarlig långsamhet.
Jag säger oförklarlig, därför att det ju måste vara för den ut¬
omstående rätt underligt, att för detta arbete kräfves så ofantligt
många år. I synnerhet sedan de svåra grundläggningsarbetena
redan för länge sedan äro färdiga, trodde man väl ändå, att
husens uppförande och inredning icke skulle kräfva så ofantligt
lång tid. Det är ju icke underligt, om man gör sina reflexioner
1 detta afsende, då man ju sett, hurusom samtidigt med riks-
dagsbyggena uppförts mycket stora byggnader i Stockholm. Så
är t. ex. fallet med Operahuset, som påbörjades mycket senare
än riksdagshuset, men för flera år sedan är färdigt. Likaså
Centralpalatset, Skånebanken och den stora bankbyggnad, som
är uppförd, där det Bondeska palatset var beläget, samt sist,
men icke minst, det störa posthuset. Alla dessa byggnader på¬
börjades senare än riksdagshuset, men äro dock färdiga en del
redan sedan flera år tillbaka.
Hvari nu orsakerna till detta ligga, har man — jag upp¬
repar det svårt att förstå. Jag är fullkomligt viss om, att
det ingalunda beror på riksdagshuskommittéen. Men det är egen¬
domligt med statens byggnader, att de skola taga så ofantligt
mycket längre tid än byggnader i allmänhet. Riksdagen har
med stor beredvillighet lämnat ett stort anslag utöfver det först
begärda, och det meddelades då, visserligen icke här i kammaren
men man och man emellan, att man skulle med säkerhet komma
att inflytta år 1905. Ja, därmed ha ju Riksdagens ledamöter
tätt nöja sig, och jag vill blott uttala den förhoppningen att
icke någon öfverraskning måtte inträffa år 1905, utan att vi då
T™f ^ flytta, in i don nya byggnaden. Ty nu börjar man
att bhiva litet orolig. Det kan icke förnekas, det känna vi alla,
att man ofta hör uttalas en viss missbelåtenhet med det långa
dröjsmålet. b
Jag har intet yrkande att göra.
Herr Boström, Filip: Jag är delvis förekommen af den
lörcgåonde ärade talaren. Jag har naturligtvis i likhet med I10-
N:o 18.
Ang. ansvars¬
frihet för
åtgärder vid
riksbyggna-
derna på Hel¬
geandsholmen
(Forts.)
4 Onsdagen den 26 Februari.
nom icke någon som helst erinran att göra mot sammansatta
stats- och bankoutskottets förslag om decharge för herrar full¬
mäktige, ty jag är alldeles öfvertygad om, att Riksdagen i sm
■ helhet med den största tacksamhet beviljar en sådan för det
• svårlösta, otacksamma och lönlösa arbete, som herrar byggnads*
kommitterade bland fullmäktige nu under 15 år haft för tull-
görande af det uppdrag, som blifvit dem lämnadt med anledning
af Riksdagens beslut om dessa byggnader. ,
När jag i år genomläste fullmäktiges utlåtande till stats- och
bankoutskotten med redogörelse för de utgifter, som under ar
1902 förekommit för dessa byggen, så fäste jag mm uppmärk¬
samhet vid, att en så pass stor summa som 61,000 kronor hade
under år 1902 utgått till ritkontoret. Med anledning därat tiar
jag anhållit att få en tablå uppgjord öfver de olika posterna i
de kostnader, som under dessa 15 år utgått för de ifrågavarande
bvggena. Jag finner af denna tablå, att kostnaderna för ritkon¬
toret hafva under de näst föregående åren uppgått till omkring
40 000 kronor, under det att samma kostnader år 1902 sprungo
upp till 61,000 kronor. Jag hade för min del tänkt mig, att
kostnaderna för dessa ritningar, hvilka uppenbarligen måste vara
synnerligen vidlyftiga, skulle hafva varit större under den tid,
då hela byggnadsplan uppgjordes och för detta ändamål större
arbetskrafter erfordrades. Nu vet jag mycket väl, att till kost¬
naderna för riksdagshuset hafva under de senaste aren kommit
kostnaderna för riksbankshuset och att därvidlag äfven ritningarna
spelat in; men det synes mig ändå ganska anmärknmgsvärdt,
att man på ett år kunnat konsumera 61,000 kronor för ritkon¬
toret, ty för en sådan summa får man dock en oändlig mängd,
låt vara aldrig så väl utförda, ritningar. Då jag nu ser herr ord¬
föranden bland bvgguadskommitterade här närvarande, tillåter
i ao- mig att till honom ställa en vördsam förfrågan, huruvida
man har att emotse, att denna post kommer att för framtiden
till beloppet minskas. . .. ... .....
Den tablå öfver utgifterna, som jag erhållit, ar för ofritt
synnerligen intressant att studera, men jag vill icke vidare trötta
kammaren med några siffror. .
När jag åtföljde sammansatta stats- och bankoutskottet pa
dess vandring genom de olika lokalerna i riksdagshuset, ^ väckte
det min uppmärksamhet, att så mycket af arbetet ännu återstår
ofullbordadt. På grund af den framställning, som herrar full¬
mäktige afgåfvo till Riksdagen förlidet år, hade man inom Riks¬
dagen tänkt sig, att Riksdagen skulle kunna dit inflytta i janu¬
ari 1905. Jag tror för min del, att utsikterna härtill icke aro
synnerligen stora. Jag medgifver visserligen, att ett dröjsmål
har åstadkommits genom den motion, som mom Andra Kam¬
maren väckts af herr Höjer, och i hvilken föreslås, att riksgalds-
kontorets lokal skall utrymmas för biblioteket och att riksgälds-
Onsdagen den 26 Februari. 6 ^;o ja
kontoret skall bibehållas i sin nuvarande byggnad. Men jag Ang. ansvars-
hoppas och tror, att det sammansatta utskottet snart skall komma Jrihet M
in med sitt förslag i detta ämne och att sålunda denna anled- “^kilman*
ning till dröjsmål icke skall länge fortfara. Jag tror emellertid, derna pa Hel
att arbetena måste bedrifvas med större styrka, om det skall geand sholmen.
vara möjligt att på den korta tid, som återstår, få dem färdiga. (Forts.)
På samma gång tillåter jag mig att vända mig till herr
Törnebladh med en vördsam förfrågan, i hvilket läge brofrågan
för närvarande befinner sig. Jag vet, att för en tid sedan detta
förslag remitterades från Kungl. Maj:t till väg- och vattenbygg¬
nadsstyrelsen, men jag har mig icke bekant, om det ligger där
ännu eller om man har att snart vänta en definitiv lösning på
denna fråga, hvilket naturligtvis är af synnerligt stor vikt för
att få hela den yttre planeringen verkställd i behörig tid. Hvad
den saken beträffar, finnes här i Stockholm så mycket arbetsfolk,
att detta arbete lätt nog kan blifva utfördt; värre är det med in¬
redningen, af hvilken mycket mera återstår, än jag hade tänkt mig.
Jag tillåter mig vördsamt hemställa, att herr Törnebladh
ville gifva mig upplysningar i de hänseenden, jag nu angifvit.
Herr Törnebladh: Herr talman, mina herrar! De båda före¬
gående talarne hafva gifvit uttryck åt en viss oro öfver att riks¬
dagshusets byggande har fordrat så lång tid. Jag ber att då i
första rummet få hänvisa till den redogörelse, som förra året,
i sammanhang med begäran om ökadt anslag, lämnades för
arbetets gång, och de hinder, som stått i vägen för dess på¬
skyndande. Då emellertid detta synes icke vara i fullt friskt
minne,^ skall jag tillåta mig rekapitulera det viktigaste af hvad
som då af fullmäktige anfördes.
Bland annat framhölls då, att arbetet, som egentligen skulle
hafva börjat 1889 eller 1890, icke kunde effektivt påbörjas förrän
år 1895, emedan inom Riksdagen under tiden framkommo åt¬
skilliga ändringsförslag, som föranledde dels ändringar i ritningarna
och dels uppskof, enär man var osäker, huru med ärendet skulle
gå. De ritningar, som nu ligga till grund för arbetet, stadfästes
i slutet af år 1894. Först 1895 kunde man således påbörja
arbetet enligt dessa. Men icke nog därmed; äfven sedan fram¬
kommo ändringsförslag. Kungl. Maj:ts dom i afseende å strand¬
regleringen utfärdades icke förrän i slutet af 1896; alltså blef den
sidan af arbetet icke möjlig att sätta i gång förrän 1897. Man
kan således säga, att ifrån det beslutet fattades, till dess ett på
alla håll fullt effektivt arbete kunde sättas i gång, hade förflutit
eu tid af omkring 9 år.
Sedan dess har man försökt att gå till väga så fort man
har kunnat. Det är mycket lätt för kammarens ledamöter att
förstå, att ett så allvarsamt arbete som grundläggningen -— den
påbörjades dock tidigaro — för riksdags- och riksbankohusen med
N:o 18. 6 Onsdagen den 25 Februari.
Ang. ansvars- den strandreglering och de kaj anläggningar, som nu bedrifvas
frihet för oc}j hvilka fordrat åtskilliga överenskommelser, äfven på sista
åtgärder vid icke kun(]e för mycket forceras utan att man riskerade
derna pa Hel- arbetets solida beskaffenhet och utseende för framtiden.
geandsholmen. Ritkontoret eller dess chef har en ganska ansvarsfull upp-
(Forts.) gift, nämligen att på alla håll söka företräda det estetiska in¬
tresset, under det att kommittén och dess öfriga biträden skola
i viss mån tillgodose de praktiska intressena. Herrarna känna
mycket väl, att under en byggnads fortgång de estetiska och
praktiska intressena understundom hafva litet svårt att förlika
sig med hvarandra, men ett sådant nationalverk som detta måste
man ju vara mycket angelägen att icke påskynda så, att utse¬
endet eller prydiigheten skulle på något sätt förlora, allra helst
som man dagligen eller åtminstone månatligen i pressen påminnes
om sina skyldigheter i detta afseende. Därför har man också
varit angelägen att åt ritkontoret lämna de krafter, som det
ansett sig behöfva, på det att icke genom någon försummelse
från den ledande kommittéens sida ritkontoret skulle blifva allt¬
för öfveransträngdt eller hindradt att lämna ritningar i rättan
tid. Detta har varit ett särskildt skäl att äfven år 1902 bibehålla
hvad som ansetts vara för ritkontoret nödigt.
Jag kan dock i detta fall lugna med att summan 61,000
kronor ^måste tagas med någon modifikation. I dessa 61,000
kronor ingå först och främst 13,000 kronor, som afse modell¬
beställningar hos skulptören T. Lundberg för den stora, krönande
gruppen, hvilken skall vara färdig år 1904. Lundberg utför
detta arbete, för att det skall gå fort, i Italien, livilket också i
det hela blir billigare. Vidare ingå där åtskilliga andra utgifter
för modeller och hvad därtill hörer, ritmateriel och sådant, upp¬
gående till närmare 8,000 kronor, samt vissa poster för administra¬
tionen af arbetet, dagsverkslistor, kontrollerandet af arbetskost¬
naderna och dylikt, hvilket går till 3,000 kronor eller något mera
och icke hör till ritningarna. Vidare ingå i den anförda summan
arfvoden till ritkontorets chef och till eu af kommittéens adjunge¬
rade ledamöter samt till den närmast under chefen stående
arkitekten, hvilken dock tyvärr har på egen begäran i dagarna
lämnat kontoret, enär han skolat ägna sig åt arbeten på annat
håll. Det är således tämligen gifvet, att utgifterna detta år
komma att minskas med åtminstone en del af denna arkitekts
aflöning, men däremot kan jag alls icke svara för, att utgifterna
öfver hufvud taget komma att för aret nedsättas. Man har
nämligen att räkna med kostnaderna för de modeller, som ut¬
föras af Lundberg. Men detta är en särskild sak; dessa modeller
afse den krönande gruppen, de blifva ganska dyrbara och måste
vara det, om gruppen skall blifva af någon verkan.
Således låter det förklara sig, att ritkontoret år 1902 har
kostat litet mera än eljest, då man nämligen under ritkontoret
Onsdagen den 25 Februari.
7 N:o 18.
bär fört en del saker, såsom modeller och annat, hvilka ju kunna -Ang. ansvars-
föras på annat håll, men också lika väl kunna uppföras på sätt
nu skett. aSeggZ
Hvad vidare beträffar arbetet för framtiden, vill jag nämna, derna pa Hel-
att samtidigt med det att fullmäktige ingingo till Riksdagens geandsholmen.
kamrar med begäran om anslag, uppgjordes en tablå och en (Forts.)
plan för, huru arbetet skulle komma att utföras under åren 1902,
1903 och 1904. Jag har den planen här i min hand, den är
mycket specificerad. Af densamma visar det sig, att allt hufvud-
sakligt är koncentreradt på åren 1902 och 1903, under det att
för år 1904 återstå väsentligen endast af slutande arbeten. Jag
skall icke trötta herrarna med att ur denna plan läsa upp något
längre utdrag; jag vill blott framhålla, att man tänkt sig, att de
arbeten, som äro uppförda för år 1904 — de äro icke synner¬
ligen många, inalles blott sex poster -— till större delen skola
vara färdiga under sommaren 1904, vissa till och med på våren.
För år 1903 äro posterna icke heller många; de äro till antalet
blott 13, och bland dessa ingå 2 beställningsposter. Däremot
äro dessa senare poster koncentrerade på 1902; för detta år
upptager planen 22 särskilda poster, hvaribland 9 beställnings¬
poster. Det är gifvet, att beställningarna måste blifva ganska
många år 1902; år 1903 äro de blott 2, och för år 1904 före¬
komma icke alls några beställningar. De 9 beställningsposterna
äro redan utförda så till vida, att beställningar skett. Hvad
öfriga arbeten angår, äro enligt en redogörelse, som jag icke skall
trötta herrarna med att uppläsa, men som jag med nöje skall
lämna den ärade interpellanten, de flesta af dem så väsentligt
undangjorda, att endast helt obetydligt återstår. Det är sant,
att den högst väsentliga posten trapptornsbeJcröning har först för
några veckor sedan blifvit klarerad; men det är en mycket all¬
varsam sak, beträffande hvilken man ansett sig böra anlita biträde
af sakkunniga för att granska hvad som i detta afseende blifvit
uPPgj°r(it. Emellertid är beslut redan fattadt; beställningar hafva
gjorts och aftal träffats.
Hvad åter angår vissa andra poster, har man funnit sig
böra dröja något. Så har t. ex. i fråga om gårdarnas asfalte-
ring, som skulle hafva utförts under år 1902, man ansett sig
icke kunna göra detta arbete under det året, utan velat vänta,
till dess marken satt sig något mera. Detta är således en ren
försiktighetsåtgärd.
Beträffande riksgäldskontoret hade man hoppats, att i dess
lokal ritkontoret skulle kunnat inflytta våren 1903, hvilket hade
varit till fördel i åtskilliga afseenden; men för närvarande har
man ju, i afvaktan på den föreliggande motionens utgång, måst
afstå från att pådrifva inredningen för riksgäldskontoret. Äfven
från andra håll hafva framkommit förslag och framställningar,
som föranledt därtill, att man icke velat verkställa vissa arbeten,
N:o 18. S
Onsdagen den 25 Februari.
Ang. ansvars- förrän det blifvit alldeles klart, om förslagen skulle kunna vinna
at^ärdJ^vid n^§°* afseende.
‘\-iksbyggna- Jag har all anledning att tro, att, såsom arbetet hittills har
derna på Hel- gått och med den lifliga önskan, som inom kommittéen råder,
geandsholmen. att fullgöra det i rätt tid, det icke skall möta något hinder för
(Forts.) Riksdagen att inflytta under 1905, allra helst som, efter hvad
jag redan nämnt, beräkningarna för år 1904 skett så, att man
där har en respittid. Men ingen kan svara för framtiden; ingen
kan svara för, att arbetet blir färdigt på beräknad tid. Det kan
uppstå oförmodade händelser, arbetsinställelser och annat; och
för hvarje gång som ett nytt förslag framkommer om förändring
af den ursprungliga anordningen, för hvarje sådan gång för-
dröjes arbetet betydligt, icke blott därigenom att det särskilda
arbetet ej kan utföras, utan därför att arbetena stå i ett sådant
sammanhang till hvarandra, att, om ett visst arbete icke kan
utföras i rätt tid, äfven andra arbeten komma att däraf lida; af
detta hafva vi daglig erfarenhet.
Jag har likväl alls icke någon anledning att tro, att hinder
skall möta för Riksdagen att inflytta år 1905, men säkert är det
naturligtvis icke. Jag tror dock icke, att denna fråga står annor¬
lunda nu, än fallet var i fjol, om man blott kan få tillräckliga
krafter och inga särskilda svårigheter uppkomma.
Hvad broarna angår, så äro anbud redan lämnade på den
södra, mindre bron; och arbetena å densamma torde kunna på¬
börjas ganska snart. I fråga åter om den större bron ligger
ärendet hos Kung], Maj:t; och fullmäktige hafva därvidlag icke
dröjt, för länge, ty det är snart ett år, sedan deras förslag ingick
till Kungl. Maj:t. Det torde emellertid icke tillhöra vare sig
fullmäktige eller kommittéen att hos väg- och vattenbyggnads¬
styrelsen eller hos Kungl. Maj:t söka påskynda behandlingen af
ärendet, för hvars noggranna pröfning myndigheterna torde hafva
anledning att taga sig god tid. Denna norra bro har emellertid
intet att skaffa med riksdagshusets färdigblifvande, och det har
knappast heller den södra, enär man från annat håll beredt sig
tillträde till byggnadsplatsen.
I afseende å byggnadsplatsens planering har det nyligen
uppdragits åt arkitekten att i samråd med en sakkunnig man
så fort som möjligt afgifva förslag å därför erforderliga åtgärder.
Basarens hyresgäster komma enligt fattadt beslut att uppsägas
till afflyttning den 1 oktober 1903 eller möjligen någon senare
dag af samma år eller å dag i januari eller februari år 1904.
För sin del har kommittéen beslutat att hädanefter samman¬
träda hvar vecka, i stället för, såsom förut, hvar annan eller
hvar tredje vecka just i syfte att kunna närmare kontrollera
den uppgjorda planen, på det att, åtminstone från dess sida,
intet må lämnas oförsökt för att få byggnadsföretaget afslutadt
å utlefvad tid.
9 N:o 18.
Onsdagen den 25 Februari.
Herr Boström, Filip: Jag tillåter mig att till den förre Ang. ansvars-
talaren frambära min tacksamhet för de upplysningar, han i an- för
ledning af min interpellation lämnat. Det svar, som af honom ät?drder vid
afgifvits i fråga om kostnaderna för ritkontoret, är fullt upply- delnapå Hel¬
nande; och därvidlag finnes ej alls något att anmärka, sedan man geandsholmen.
hört anledningen till den höga siffran. (Forts.)
Hvad själfva byggnadsfrågan angår, instämmer jag på det
fiffigaste i den af den ärade talaren uttalade förhoppning, att
intet hinder måtte uppstå för arbetenas gång, utan Riksdagen
kunna år 1905 inflytta i den nya byggnaden.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan.
Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 21 och 24 i denna Höjning af
månad bordlagda betänkande n:o 10, i anledning af väcktatwUen «
motioner om förhöjning af tullen å förhydnings-, press- och takpapp. slags PaPP-
Herr Almgren, Oscar: Herr grefve och talman! Mine
herrar! Utgången af denna fråga i denna kammare är natur¬
ligtvis gifven; men jag anser det dock vara i sin ordning, att
åtminstone en eller annan gång här uttalas de sakskäl, som äro
bestämmande för minoriteten inom bevillningsutskottet.
Förhållandet är, att ifrågavarande motion är särslcildt ägnad
att väcka uppmärksamhet; herrar motionärer hafva nämligen här
lyckats slå rekord. Jag kan icke från min riksdagsverksamhet
minnas, att någonsin förut en motion framkommit, som afsett
att fyrdubbla eu redan bestående tullsats. Detta skulle emellertid
här blifva fallet. Bevillningsutskottet har godkänt de skäl, som
af motionärerna anförts, nämligen dels att importen af denna
vara vore så stor och i sådan stegring, att en gräns borde sättas
därför, och dels att den nuvarande tullsatsen vore alldeles för
obetydlig. Hvad importen beträffar, äro emellertid de siffror,
som därom anförts, i viss mån vilseledande, enär man nämligen
under rubriken »förhydnings-, press- och takpapp» sammanfört
olika sorter papp, ehuru man här afser att skydda blott en viss
del af dessa pappvaror, nämligen takpappen. Granskar man .
närmare dessa siffror öfver importen, finner man, att af här upp¬
tagna 2,600,000 kilo 1,100,000 kilo förskrifva sig från England
och Holland; och det är bevisligt, att denna import icke utgöres af
sådan takpapp, som frågan här närmast gäller. Vidare uppgår
importen från Tyskland till 1,152,000 kilo; och äfven denna im¬
port torde endast till någon mindre del omfatta artikeln takpapp.
En annan del kommer från Finland; och denna finska vara fil¬
med den svenska jämförlig i fråga om kvaliteten, medan den
tyska däremot är sämre.
N':o 18. 10
Höjning af
tullen å vissa
slags papp.
(Ports.)
Onsdagen den 25 Februari.
Nu säger utskottet, att den nuvarande tullsatsen är så låg,
att man måste sätta en gräns för den stigande importen. Denna
tullsats är emellertid icke så låg, om man, såsom sig bör, beräk¬
nar dess procenttal i förhållande till varans värde vid ankomsten
till första svenska tullstation. Motionärerna utgå åter från varans
försäljningsvärde inom landet och komma naturligtvis då till helt
andra siffror. Enligt uppgifter, som blifvit mig lämnade från
fullt tillförlitligt håll, skulle den af motionärerna föreslagna tull¬
satsen i afseende å den tyska varan utgöra 35 % af värdet, för
den finska varan åter 20—25 %; och detta måtte väl tyckas vara
en något hög tullsats för en vara, som utgör ett så viktigt bygg¬
nadsmaterial.
Jag ber särskildt att få fästa uppmärksamheten därå, att i
våra dagar mycket ifras för beredande af egna hem. Regeringen
är till och med sysselsatt med en utredning därom, huru för
sådant ändamål lån skola kunna lämnas på fördelaktiga villkor.
Man skulle således å ena sidan lämna lån på statens bekostnad
för att understödja denna verksamhet, men å andra sidan, genom
att fördyra detta byggnadsmaterial, göra det svårare för de mindre
bemedlade att nå fram till det önskade målet.
Det har vidare sagts, att de tyska tullförhöjningarne skulle
för Riksdagen utgöra en anledning att nu vidtaga en höjning
äfven i dessa tullar. I detta afseende tillåter jag mig hänvisa
till hvad reservanterna från Andra Kammaren därutinnan yttrat.
Det vore ju önskligt, att den utredning, som Riksdagen i detta
hänseende begärt, först blefve vidtagen, innan man på ett en¬
staka område beslutar en förändring. Det är att hoppas, att
äfven i detta afseende måtte bibehållas den status quo, vid
hvilken man på många håll anser sig böra tills vidare fasthålla.
Jag yrkar afslag å utskottets hemställan.
Herr Petri: Herr grefve och talman! Mine herrar! Den
föregående ärade talaren nämnde, att motionärerna slagit rekord,
i det att de begärt tullsatser, som skulle vara fyra gånger högre
än de nuvarande. Ja, det är rätt mycket, det medgifver jag;
men betraktar man saken närmare, tror jag, att därmed ej är
så farligt. Man måste komma i håg, att tullen på takpapp för
närvarande är ett öre per kilo; och om den då i stället sättes
till fyra öre, blir det ungefärligen 20 % af varans nettopartivärde.
Detta är en tullsats, som i fråga om industrialster alls icke är
ovanlig, så vidt jag minns rätt; här finnes ett flertal både industri¬
alster och till och med lifsförnödenheter, som draga ännu högre
tull än 20 % af värdet. Det är sant, att papp är en nöd¬
vändighetsartikel, som är behöflig för hvar och en, och man säger,
att det då vore orätt att fördyra en dylik vara. Men just emedan
det är en nödvändighetsvara, anser jag det vara skäl att söka
skydda densamma, så att tillverkning däraf fortfarande må kunna
Onsdagen den 25 Februari.
11 N:o 18.
äga rum inom landet och vi icke alldeles öfverlämnas åt ut- Höjning af
landets godtycke i den delen. Skulle icke här en förändring af tnljen a OTSSa
tulltaxan komma till stånd, lärer antagligen den fabrikation, som s PaPp-
inom landet drifves i denna bransch under mycket tryckta för- or s';
hållanden, komma att upphöra; och då blir utländingen alldeles
enväldig på den marknaden. Om sådant blir till fromma vare
sig för landet i dess helhet eller för den enskilde, vill jag emeller¬
tid lämna åt herrarne själfva att bedöma.
Det låter, som jag nämnde, något högt, då man säger, att
tullen här skulle blifva 4 öre i stället för ett öre per kilo; men
jag ber att få påpeka, att hela denna tull dock icke gör mera
än omkring V* öre per kvadratfot takpapp och ungefär */io öre
per kvadratfot förhydningspapp. Det är då icke svårt att räkna
ut, att särskildt för en mindre, men äfven för en medelstor
byggnad blir prisförhöjningen, äfven om priset skulle stiga med
tullens hela belopp, dock så oväsentlig, att den ej alls bör in¬
verka å kostnaden för uppförande af ett hus.
Det säges, att man bör vänta med denna fråga, till dess
man får se resultatet af Riksdagens skrifvelse till Kungl. Maj:t
om reglerande af de förhållanden, som kunna tänkas inträda
till följd af de tyska tullförhöjningarna. Ja, det är ju ett skäl,
som kan synas hafva fog för sig; men jag ber att få påminna
om det gamla ordspråket: »medan gräset växer, dör kon». Först
och främst vet man icke, om någon sådan utredning, som Riks¬
dagen begärt, kommer från Kungl. Maj:t, och ej heller vet man,
när den kommer. Så mycket lär väl emellertid vara visst, att
icke kommer den till innevarande års Riksdag. I följd af det
prisfall, som under de sista tre, fyra åren ägt rum inom denna
bransch och utgör ända till 20 %, arbeta emellertid fabrikerna
så tungt, att, efter hvad åtminstone mig meddelats, fråga är om
att nedlägga hela fabrikationen. Hvad detta skulle betyda, synes
af den tablå, som uppgjorts af reservanterna från Andra Kam¬
maren; det skulle spela en ganska stor roll till nackdel för vår
handelsbalans och till minskad användning af svenskt arbete och
svenska materialier — således eu mycket förlustbringande för¬
ändring.
Man kan ju tycka, att det är underligt, att icke den svenska
industrien i denna bransch, där råvaran finnes inom landet, kan
upptaga konkurrensen med utlandet. Ja, hittills har den det gjort
och därför nödgats att, ehuru den svenska varan är långt bättre
i kvalitet än det mesta af hvad från utlandet införes, följa den
utländska varans pris så långt som möjligt. För närvarande
arbeta våra fabriker därför utan förtjänst. Men det finnes äfven
andra skäl, som göra, att i synnerhet den tyska varan kan
konkurrera på den svenska marknaden, nämligen att råvaran till
denna takpapp, lumpen, är mycket billigare i folkrikaro länder
än hos oss. Här gäller nämligen lumpen 50 kronor per ton, men
N:o 18. 12
Onsdagen den 26 Februari.
Höjning af
tullen å vissa
slags papp.
(Forts.)
i Tyskland ej mera än ungefär 30 kronor per ton. Nära nog,
om ej fullt lika stor, är skillnaden i pris på gasverkstjäran, som
hufvudsakligen användes till att dränka in pappen med. Därtill
kommer, att utlandets stora tillverkning med dess stora marknad
öfver hela världen har mycket större möjlighet att leverera ett
billigt fabrikat genom att dess förvaltningskostnad blir billigare.
Den svenska industrien har i det afseendet svårt att följa med,
kanske till stor del därför att den saknar direkta kommunika¬
tioner med de transmarina länderna.
Skulle nu så vara, att Riksdagen afslår denna tullförhöj¬
ning, återstår således för den svenska fabrikationen intet annat
än att antingen nedsätta varans kvalitet till likhet med den från
Tyskland importerade varan, hvilket ju vore skada, eller ock
nedlägga fabrikationen till stor förlust på många håll. Jag ber
därför att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr C av alli: Hade den förste talaren inskränkt sig till
att diskutera den fråga, som här föreligger, skulle för visso jag
icke hafva besvärat kammaren med att yttra mig i frågan, utan
nöjt mig med att tyst instämma i hvad som anförts af den ta¬
lare, som nyss slutade. Men den förste talaren ansåg lämpligt
att i denna just icke så stora fråga draga in ett par saker, som
rörde frågan ur synpunkten af skyddssystemets principer. Det
är ganska förvånande att från denne representant för industrien
höra det uttalande, att man genom förhöjning af tullsatsen å eu
vara, som fabriceras inom landet i stor myckenhet, därigenom
ovillkorligen fördyrar varan. Erfarenheten borde dock ha lärt
honom, att så för visso icke alltid är förhållandet; och jag behof -
ver härutinnan ej för honom anföra några exempel, ty han kän¬
ner dem ändå.
Den ärade talaren rådde oss vidare att afvakta den utred¬
ning, som Riksdagen begärt i fråga om verkningarne af de tyska
tullsatserna i förhållande till vårt lands industri. Jag skulle vara
den ärade talaren tacksam, om jag finge veta, hvilken dag Riks¬
dagen fattat det beslutet. Riksdagen går nämligen i dag att
fatta beslut i den frågan; och om, som jag hoppas, Riksdagen
bifaller bevillningsutskottets hemställan och en skrifvelse kom¬
mer till stånd — icke ha vi hans understöd att tacka för, att
den affattas i ordalag, uttryckligen begärande, att utredningen må
blifva så allsidig som möjligt. Nu inser jag mycket väl, att,
huru denna skrifvelse än affattas, regeringen skall låta vara sig
angeläget, med det lefvande intresse, som den hyser för näring-
arne, att reda ut saken på bästa sätt; men, som sagdt, icke har
man från den sida, som den ärade talaren tillhör, underlättat
den begärda utredningens allsidighet.
Talaren ansåg lämpligt yttra, att utskottet här slagit ett re¬
kord, då det hemställt om höjning af tullen till fyrdubbla be-
Onsdagen den 25 Februari.
13 N:o 18.
loppet. Men om alla kammarens ledamöter läst bevillningsut¬
skottets betänkande så väl som talaren, så veta de, att de siffror,
det här gäller, äro ett öre och fyra öre. Det är således icke
stora siffror, man rör sig med; äfven om man höjt tullen med
blott ett öre, hade det varit en fördubbling, och redan detta hade
ju låtit mycket bra såsom exempel på rekord, då man icke
angifver de siffror, det gäller.
Men om någon slagit rekord, är det talaren själf; ty nog
har jag hört talet om underlättande af egna-hemssträfvandena
dryftas i alla former; men knappast hade jag väntat att få höra
den inblandas här. Hvem som slagit rekordet öfverlämnar jag
åt herrarne att bedöma; och å bevillningsutskottets vägnar till¬
erkänner jag gärna talaren denna ära.
Men hvad jag nu sagt tror jag mig hafva bemött den förste
talarens allmänna yttranden. Att jag för min del yrkar bifall
till utskottets förslag, är själffallet.
Herr Almgren, Oscar: Jag ber att få bemöta ett par
yttranden af den siste ärade talaren. Han förebådde mig, att
jag uppgifvit, att Riksdagen fattat beslut om att begära en ut¬
redning angående de tyska tullsatsernas verkningar. Ja, det före¬
faller mig, som om Riksdagen det gjort. Kamrarne hafva varit
eniga om klämmen, och endast i fråga om motiveringen återstår
det att fatta beslut; beslutet kan således i själfva verket sägas
vara fattadt.
Vidare förvånade sig den ärade talaren öfver, att jag som
erfaren fabrikant ej skulle hafva funnit, att vid tullförhöjningar
priset inom landet dock småningom sänkts till den nivå, att det
ej kunde sägas hafva stigit på grund af tullen. Ja, därvidlag
ber jag att få begagna det uttryck, som den ärade talaren själf
använde för att bemöta mig; han sade nämligen: »icke alltid».
Detta ber jag att för min del få betona. Någon gång har det
händt, men långt ifrån alltid, att priset åter fallit till sin ur¬
sprungliga nivå.
Herr Cavalli: Endast ett par ord. Jag är verkligen djupt
rörd öfver den stora framgång jag vunnit, då den siste talaren
gaf mig rätt i en tullfråga. Jag vill tillägga, att, då talaren nu
yttrade sig i anledning af min erinran om, att beslut ännu ej
fattats rörande utredning i anledning af de tyska tullsatserna,
sade han, att, då man enats om klämmen och blott motiveringen
återstode, beslut »kan sägas vara fattadt» — jag hör mycket noga
på hvad herr Almgren säger. Ja, herr Almgren; beslut »kan
sägas» vara fattadt, men det är icke fattadt, ty därom går kam¬
maren att fatta beslut under nästa punkt på föredragningslistan.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jämlikt därunder
Höjning af
tullen å vissa
slags papp.
(Forts.)
N:o 18. 14
Onsdagen den 25 Februari.
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad ut¬
skottet i föreliggande betänkande hemställt samt vidare på afslag
därå; och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.
Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 21
och 24 innevarande månad bordlagda memorial och betänkanden:
n:o 12, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträf¬
fande vissa delar af motiveringen till bevillningsutskottets be¬
tänkande n:o 4, i anledning af väckta motioner om skrifvelse
till Kungl. Maj:t i fråga om åtgärder, som kunna föranledas af
beslutade tullförhöjningar i främmande länder,
n:o 13, i anledning af väckt motion om beskattningsort för
inkomst af elektriska ledningar, som beröra två eller flera kom¬
muner, och
n:o 14, i anledning af väckt motion om ändring af § 2
mom. 1 brännvinstillverkningsförordningen m. m.,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 21 och 24
i denna månad bordlagda memorial n:o 3, angående afskrifning
af osäkra fordringar vid riksbankens afdelningskontor i Malmö,
Jönköping, Karlstad, Linköping, Luleå, Umeå och Visby, biföll
kammaren hvad utskottet i detta memorial hemställt.
Om revision Föredrogs å nyo lagutskottets den 21 och 24 innevarande
ludd1 februari bordlagda utlåtande n:o 23, i anledning af väckta motio-
Syrkesfara ner om skrifvelse till Kungl. Maj:t rörande revision af lagen an-
m. m. gående skydd mot yrkesfara m. m.
Herr Almström: Lagutskottet har detta år förfarit nådigare
med herr Bergströms motion än i fjol och har i sitt utlåtande
till densamma fogat den af herr Roos väckta motionen om ut¬
redning och bestämmande af åtskillnaden mellan handtverk och
fabriker.
Det synes mig, som om med revision af lagen angående
skydd mot yrkesfara kunde hafva anstått ett eller annat år, och
att, om revision vore nödig, den icke borde tillkomma på grund
Onsdagen den 25 Februari.
15 N:o 18.
af enskild motionärs yrkande, utan efter utlåtande af själfva Om revision
fabriksinspektionen. Man kan ju icke begära af eu enskild mo-
tionär, som icke är yrkesman — han må besitta huru stor skick- Syfkesfara
lighet som helst att föra pennan — att han skall vara så inne m. m.
i industriella förhållanden, att han med någon auktoritet kan (Forts.:
yttra sig om dem. Men detta oaktadt, då saken nu en gång
blifvit bragt å bane, och då, om den folie i år, den antagligen
snart skulle återkomma, skall jag icke motsätta mig densamma.
Jag skall således icke yrka af slag på lagutskottets förslag, utan
i stället begagna tillfället att påpeka några förändringar, som
vid en revision af lagen kunna vara nödiga. Jag önskar få dem
antecknade till protokollet, för att de må ihågkommas.
Motionären utgår i sin motivering i allmänhet därifrån, att
yrkesinspektörerna hafva för liten befogenhet och att det område,
inom hvilket de verka, är för inskränkt, att det finnes åtskilliga
andra handteringar än de i lagen upptagna, som behöfva komma
under inspektion. I det sista fallet kan jag gifva honom rätt,
och denna fråga var, då lagen utarbetades, under öfverläggning,
men det befanns, att en utsträckning af området skulle med¬
föra så stora praktiska svårigheter, att den måste öfvergifvas.
Hvad däremot inspektörernas befogenhet beträffar, kan jag icke
dela hans åsikt, och jag skall strax återkomma därtill.
Motionären påpekar äfven, att det behöfves mer utsträckta
bestämmelser beträffande arbetarnes skyddande mot yrkesfara.
Jag tror nog, att det kan finnas en eller annan punkt, i hvilken
ändring kan beliöfvas. Jag vill påpeka, att särskildt i fråga om
föreskrifter för påläggande af maskinremmar några föreskrifter
torde kunna lämnas. Det kan väl i alla händelser icke förnekas,
att af de olycksfall, som inträffa, den allra största delen är be¬
roende på begången oförsiktighet, på försummadt iakttagande
af lämnade föreskrifter, på försummelse att begagna de skydds-
inrättningar, som redan kunna finnas.
Motionären anför flera exempel på fall, där personer blifvit ska¬
dade eller dödade i maskinerier, men jag tror, att, om man granskar
dessa uppgifter närmare, man skall finna, att åtminstone ett par
af dem vållats af oförsiktighet från den persons sida, som haft
att sköta maskineriet. Jag är öfvertygad, att icke någon syn¬
nerligt större effektivitet af lagen skulle i verkligheten vinnas
genom förändrade bestämmelser om maskineriets inrättande och
dylikt. Något kunde vinnas, men icke synnerligen mycket. Men
däremot skulle man vinna åtskilligt, ifall man kunde införa större
försiktighet vid begagnandet af detsamma. I vår lag stadgas
ganska högt ansvar för arbetsgivare, som försummar att vidtaga
de anordningar, som äro af nöden för arbetarnes skyddande un¬
der arbetet, men arbetaren själf har intet ansvar, om han miss¬
vårdar do skyddsmedel, som finnas. Det är endast och allenast
i § 13 påbjudet, att: »Arbetande skola låta sig angeläget vara att,
!f:o 18. 16
Onsdagen den 26 Februari.
Om revision
af lagen ang.
skydd mot
yrkesfara
m. in.
(Forts.)
i hvad på dem ankommer, medverka till uppnående af det med
denna lag åsyftade ändamål och förty ställa sig till noggrann
efterrättelse de föreskrifter och uppmaningar, hvarom i näst¬
föregående § 4 mom. sägs».
Det är helt simpelt en uppmaning till arbetarne att följa
föreskrifterna och iakttaga försiktighet; men det finnes icke något
stadgande om ansvar, ifall de brista härutinnan.
Ser man på den engelska lagen, som väl tjänat till förebild
för den svenska, så äro bestämmelserna där helt annorlunda. I
§ 140 säges, att om en förseelse mot denna lag blifvit begången,
för hvilken ägare af fabrik eller verkstad är ansvarsskyldig, och
om den begåtts af någon ställföreträdare (»agent»), tjänare, ar¬
betare eller annan person, då skall denne ställföreträdare, tjä¬
nare, arbetare eller andra person vara skyldig att utgifva samma
vite, som om han varit ägare.
Så stränga bestämmelser kunna väl svårligen med de höga
viten, som drabba svenska arbetsgifvare, som ej följa gifna före¬
skrifter, tillämpas på arbetarne, men nog skulle det lända till
betydligt större effektivitet af lagen, ifall lämpligt ansvar stad¬
gades för arbetare, som försumma att begagna sig af de inrätt¬
ningar, som anbringats till skydd för honom och hans kamrater
och som därigenom kan ådraga icke blott sig själf, utan äfven
sina kamrater skador eller möjligen förlust till lifvet. Hvad nu
sagts af ser icke det fall, då han själf träffas af olyckan; han
straffas då genom sitt lidande hårdare, än förseelsen förtjänar,
utan hvad jag här afser är att genom ansvarsbestämmelser skar¬
pare fästa arbetarnes uppmärksamhet på nödvändigheten af att
de uppmärksamma gifna föreskrifter och att försumlighet och
ohörsamhet i detta fall icke kunna tålas.
Motionären har påpekat åtskilliga detaljer, som han anser
borde kunna införas i lagen, såsom t. ex. förbud mot inköp af
maskiner, som ej äro försedda med skyddsanordningar. Lag¬
utskottet har förklarat sig anse ett sådant stadgande vara oprak¬
tiskt, och däri instämmer jag. Skyddsmedlen anbringas nog i
regel lämpligast, sedan maskinerna kommit på sin plats.
Motionären har vidare ifrågasatt, huruvida icke föreskrift
angående en normaldräkt borde stadgas. För min del får jag
säga, att det skulle vara synnerligen nyttigt, om så kunde ske,
men dels torde detta ännu vara för tidigt, dels torde i alla
händelser initiativet härutinnan böra lämnas åt den enskilda
företagsamheten.
Vidare säger motionären, att det skulle vara mycket nyttigt,
om vid uppförandet af nya fabriker anläggarne vore skyldiga att
inhämta fabriksinspektörens råd i fråga om de skyddsinrättningar,
som böra anbringas. Jag tror, att det vore att gå för långt, och
att det bör lämnas åt arbetsgifvarne själfva att bedöma, huru-
Onsdagen den 25 Februari.
17 N:o 18.
vida de anse, att sådan hjälp af fabriksinspektören är nödig Om revision
och nyttig. ' «/ la9m an9-
I motionärens motivering förekommer allt emellanåt orden Syrkesfara
»tredskande arbetsgivare», och att det är genom »tredska från m. m.
arbetsgifvarnes sida» som nödiga försiktighetsmått icke vidtagas. (Forts.)
Jag tror, att man bör med mycken försiktighet upptaga hvad i
detta fall yttrats af motionären på grund af lösryckta yttranden
af yrkesinspektören. Man kan icke fälla något omdöme om
betydelsen af sådana yttranden utan att de läsas i samman¬
hang med relationen af hela den sak, i hvilken de blifvit utta¬
lade. Det är naturligt, och det behöfver man icke sticka under
stolen med, att det tinnes arbetsgivare, som ogärna rätta sig
efter inspektörernas anvisningar, men jag tror, att hvad här kallas
»tredska» i de flesta fall härrör från en ganska naturlig obe¬
nägenhet hos arbetsgivare, som är hemmastadd i sitt yrke, som
känner dess behof och hvad som kan vara nödigt att där göra,
en obenägenhet hos honom, säger jag, att följa föreskrifter från
en inspektör, som — han må vara hur teoretiskt skolad som
helst — dock omöjligen kan besitta yrkesinsikt i alla de olika
yrken, han har att inspektera.
Jag vill i sammanhang härmed påminna, att det förekommit
fall, där inspektör icke blott gifvit föreskrifter af den art, att de
måste återkallas, utan äfven gjort försök att öfverskrida gränsen
för sin befogenhet, i det att han särskilt i ett fall utfärdat
tryckta cirkulär, i hvilka arbetsgivaren med påpekande af påföljden
af en § i strafflagen anmodats att vidtaga anordningar på ett
område, där yrkesinspektören då icke hade rätt att påbjuda sådana.
Då det uppstår tvist mellan yrkesinspektören och arbets¬
givare, har arbetsgivaren rättighet att påkalla biträde af en
inom det området för ändamålet tillsatt nämnd eller af fabriks-
eller handtverksförening. Nu är det så, att i allmänhet finnes
icke i vårt land sådana fabriks- eller handtverksföreningar och
icke heller sådana permanenta nämnder, som i lagen afses. Därför
står också arbetsgifvaren ganska rättslös mot yrkesinspektören.
Rättvisan synes mig fordra, att, om tvist uppstår mellan arbets¬
gifvaren och inspektören om riktigheten och lämpligheten af de
föreskrifter, som inspektören vill meddela, arbetsgifvaren må
hafva rättighet att påkalla tillsättandet af en nämnd, utsedd
både af honom och inspektören, för att afgifva yttrande, innan saken
dragés inför domstol eller kommer till Konungens befallnings¬
hafvande. Domstolen och Konungens befallningshafvande kunna,
såsom saken vanligen ligger, endast döma i blindo. o De måste
såsom regel hålla sig till inspektörens uppfattning. Åtminstone
har det i allmänhet varit så. Införandet af en sådan bestäm¬
melse i lagen skulle ovillkorligen vara till synnerligt gagn både
för arbetsgifvaren och myndigheterna.
Jag kommer nu till förslaget om bestämmande af skillnaden
Första Kammarens Prof. 1908. N:o 18. 2
N:o 18. 18
Om revision
af lagen ang.
skydd mot
yrkesfara
m. m.
Forts.)
Onsdagen den 25 Februari.
emellan handtverk och fabriker. Jag har suttit i två kommittéer,
där man behandlade denna fråga utan att kunna komma till
enighet, och af motionen synes, att samma är förhållandet med
inspektörerna. Det är nästan lika många förslag, som det är
inspektörer; och jag tror icke heller, att det är möjligt att upp¬
draga någon fullt riktig gräns mellan dem. Emellertid stadgar
nu gällande lag olika föreskrifter för handtverk och fabriker,
och det är, om lagen ej skall ändras, nödvändigt att få någon
gräns dem emellan uppdragen — den må nu vara teoretiskt
eller praktiskt riktig eller oriktig, en skillnad måste finnas, om
lagen skall kunna tillämpas. Detta är också ett af skälen till,
att jag icke vill motsätta mig lagutskottets förslag. Skulle nu
Riksdagen besluta att bifalla detta och saken komma under utred¬
ning af en af Kungl. Maj:t tillsatt kommitté, så vill jag begagna
tillfället att uttala den önskan, att denna kommitté måtte vid
utarbetandet af föreskrifterna tänka på nödvändigheten af att
man icke genom antagandet af alltför långt gående s. k. huma¬
nitära bestämmelser hindrar eller försvårar själfva arbetet, och
jag tror äfven, att det skulle vara till gagn, om såväl kommittéen
under sitt arbete som inspektörerna vid utöfvandet af sina
befattningar ej förglömde de föreskrifter för inspektörernas till-
vägagående vid utöfningen af inspektionen, som finnas angifna
i motiveringen till lagutskottets yttrande vid 1889 års riksdag,
då lagen antogs. Jag tror, att om det tänktes något mera på
dem, skulle åtskilliga tvister och obehag kunna undvikas. Det
säges där: »I Kungl. Maj:ts förslag har genom 3 §:ns affattning
uttryckligen framhållits, att inspektörerna i främsta rummet
skola gå vederbörande yrkesidkare till hända med upplysningar
och råd. Utskottet finner för sin del detta vara synnerligen
välbetänkt. De föreskrifter, som i det föreliggande förslaget inne¬
hållas, skulle, enligt utskottets tanke, endast ofullständigt med¬
föra det med dem åsyftade ändamål, om icke inspektörerna före¬
trädesvis vinnlägga sig om att på öfvertygelsens väg bibringa
såväl arbetsgivare som arbetare insikt om nyttan och nödvän¬
digheten af samma föreskrifters efterlefnad. Det synes därför
nödvändigt, att inspektörerna vid utöfvandet af sin befattning
tillvägagå med takt och varsamhet; att icke så höga fordringar
ställas på arbetslokaler och anordningar, att arbetet onödigtvis
försvåras eller fördyras eller onödig kostnad vållas; att, där syn¬
nerlig fara ej är för handen, behöfliga förbättringar må efter
hand vidtagas, med vederbörlig hänsyn till yrkesidkarens för¬
måga att utföra dem; samt att inspektörerna städse ihågkomma,
att arbete, äfven under mindre gynnsamma förhållanden, är att
föredraga framför arbetsbrist.»
Jag skall icke motsätta mig motionens antagande och kom¬
mer kanske i tillfälle att under öfverläggningen ytterligare säga
några ord.
Onsdagen den 25 Februari.
19 N:o 18.
Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, biföll kam¬
maren hvad utskottet i nu föredragna utlåtande hemställt.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 21 och 24 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 24, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kungl. Maj:t om upphörande af den s. k. indigenats-
r ätten.
Herr Sörensson: Då jag är reservant mot utskottets förslag,
anser jag mig böra yttra några ord i frågan.
Det kunde i och för sig icke vara så mycket att anmärka
mot en utredning, då utskottet i sin kläm anhållit, att utredning
må ske, huruvida den s. k. indigenatsrätten må kunna upphäfvas,
men i själfva slutledningen kommer utskottet till den åsikten,
att denna rätt skall kunna upphäfvas, och att det således skall
framläggas förslag därtill. Man tager således för gifvet, att ut¬
redningen skall leda därhän, att den s. k. indigenatsrätten upphäfves.
Indigenatsrätten innebar ursprungligen, att en präst icke
ägde söka anställning annorstädes än inom det stift, där han var
född. Den bestämmelsen bröts redan år 1876 i så måtto, att
då fick en präst rättighet att inträda i hvilket stift han ville,
oberoende af hvar han var född. Vidare har lagen angående
tillsättning af prästerliga tjänster af år 1883 gifvit församlingarna
rätt att kalla fjärde profpredikant från hvilket stift de önska.
Nu hafva således församlingarna frihet att kalla, och den enskilde,
som vill blifva präst, har frihet att ingå i hvilket stift han vill.
Därmed, synes mig, borde alla parter vara tillfredsställda, men
i våra dagar skall man hafva frihet utan något slags gränser.
Nu vill man också hafva ansökningsfrihet — rättighet att söka
öfver hela Sverige. Och så säger man, att detta är i öfverens¬
stämmelse med hvad andra ämbetsmän hafva. Men man tager
icke i betraktande den olika ställning, som prästen har i försam¬
lingen mot alla andra ämbetsmän och som gör det så önskvärdt,
att hans ansökningsrätt inskränkes.
Det är icke nog med att man får höra prästen predika och
att han kan predika, kanske också sjunga rätt bra. Jag vet mer
iin ett sorgligt exempel på att en församling, utan att det minsta
känna en sådan präst, valt honom på grund af att man hört
honom en enda gång, och sedan har det uppstått stort missnöje.
Hvad prästen skall kunna uträtta beror i högst väsentlig grad
på hans personliga ställning till församlingen och att ett godt
samförstånd råder mellan församlingen och dess själasörjare.
Nu är jag öfvertygad om, att det egentligen icke finnes
bland prästerna någon synnerligen liflig önskan att få söka öfver
hela Sverige, och denna önskan kommer att blifva ännu mindre,
Ifrågasatt
upphörande
af den s. k.
indigenats¬
rätten.
N:o 18. 20
Ifrågasatt
upphörande
af den s. k
indigenats-
rätten.
(Ports.)
Onsdagen den 25 Februari.
sedan det nya förslaget, som snart kommer under Riksdagens
pröfning, till lönereglering för prästerna kommit att i en eller
annan form godkännas. Jag kan icke tänka mig, att det kan
vara något så särdeles begärligt för en prästman från nordliga
Sverige att komma till Skåne eller tvärtom, och skulle det vara
så, finnes det alltid utvägar för närvarande att kunna nå det
målet. Men det möter ofantligt stora svårigheter att upphäfva
den del af indigenatsrätten, som ännu är kvar, nämligen rätten
att söka endast inom det stift, som man tillhör. Först och främst
komme upphäfvandet att för stiftsstyrelserna medföra mycket
stora svårigheter. Om en biskop en tid på året finner, att han
icke behöfver och icke kan bereda plats åt flera obefordrade
prästmän inom sitt stift, men han efter någon tid blir af med
fem, sex stycken, kan det vålla mycket obehag, och han kunde
icke veta detta på förhand, då han icke kunde beräkna, huru
många skulle gå öfver till andra stift. Återigen kan motsatsen
inträffa, att han tager in nya prästerliga krafter, emedan han
anser sig behöfva dem, och så efter någon kort tid har han ett
sådant öfverflöd, att han icke kan använda dem. Det blir således
mycket stora, om icke oöfvervinneliga, svårigheter för stiftschefen
och stiftsstyrelsen i detta hänseende.
Vidare" kan jag icke tänka mig, att man skall kunna bibe¬
hålla det nuvarande sättet för utseende af själasörjare, om denna
indigenatsrätt skall upphäfvas. Nu hafva, såsom vi känna, sedan
urminnes tid i Sverige församlingarna rätt att välja sina själa¬
sörjare, och äro de eniga, så, efter den erfarenhet jag har, tagel-
Kungl. Maj:t hänsyn till detta, och i de flesta fall — i 99 på
100 — få de den präst, som de enhälligt valt till sin själasörjare.
Men huru skall detta gå till, om prästerna få söka öfver hela
Sverige? Församlingen kan verkligen icke taga kännedom om
alla dessa präster och veta, huruvida de sökande passa eller icke.
Man har sagt, att det kommer upplysningar från andra konsistorier,
men vi veta, att dessa officiella upplysningar äro bundna af
lagens föreskrifter, och det kan vara åtskilligt att anmärka, som
man icke kan säga på detta sätt. Jag kan icke tänka mig, att
det kan vara lämpligt att införa ett slags skvallersystern mellan
kosistorierna, hvarigenom meddelades enskilda underrättelser om
den och den personen. Vill man upphäfva denna rätt för för¬
samlingarna att välja prästmän och låta det vara som i Dan¬
mark, Norge och äfven delvis i Tyskland, då kan det gå, men
jag betvifla!- högeligen, att de svenska församlingarna äro villiga
att afstå från sin urgamla rättighet att välja sina själasörjare.
På dessa nu anförda skäl ber jag, herr grefve och talman,
att få yrka af slag å utskottets hemställan.
Flerr Törner: Jag har redan vid tvenne föregående riks¬
dagar uttalat min åsikt i föreliggande fråga samt angifvit skälen
21 N:o 18.
Onsdagen den 25 Februari.
därför, och jag skall därför icke trötta kammaren med att åter¬
upprepa dem. Jag ber blott att få nämna några ord med an¬
ledning af hvad föregående talare anfört.
Den högt ärade talaren påstod, att den s. k. indigenatsrätten
delvis afbrutits därigenom, att hvar och en, som börjar prästerlig
tjänstgöring, har rättighet att ingå i hvilket stift han vill. Denna
rättighet har han väl dock icke så obetingadt. Han har rättig¬
het att hos styrelsen i det stift, där han önskar vinna inträde,
göra ansökning därom, men huruvida han får en dylik ansök¬
ning beviljad, är dock ovisst. Jag har åtminstone fattat det så,
att det beror i första hand på stiftschefen, huruvida en dylik
begäran må beviljas.
Nog må man medgifva, att det är egendomliga förhållanden,
då endast inom denna ämbetsmannakår födelseorten skall vara
bestämmande i afseende å själfva ansökningsområdet, så att den,
som är född i Skåne eller Blekinge, skall genom denna födelse
i praxis hafva en viss rättighet att framför och med uteslutande
af dem, som äro födda utom denna periferi, söka pastorat inom
det stift, ifrågavarande provinser tillhöra, under det att t. ex.
den, som är född i Småland, skall vara inskränkt till sökande af
endast de pastorat, som faktiskt äro ekonomiskt sämst situerade.
Detta förefaller mig såsom en oegentlighet, och önskligt vore ju,
att denna oegentlighet undanröjdes. Nu erkänner jag mycket
gärna och villigt, att en förändring i detta hänseende mötes af
många svårigheter, men jag tror icke, att svårigheterna på långt
när äro så stora, att de icke skulle kunna undanröjas, och, så¬
som jag äfven tror, uppvägas de mycket väl af de fördelar, som
skulle kunna vinnas genom ändringen. Den föregående talaren har
sagt, att genom intyg, genom från domkapitlen i de olika stiften
förskaffade underrättelser upplysning skulle kunna vinnas om
kvalifikationer och personliga egenskaper hos de präster, hvilka
icke tillhöra det stift, där de söka, men att detta vore odiöst.
Tv först och främst skulle på detta sätt vunna upplysningar
icke kunna anses hafva så stor betydelse, när de erhållits genom
officiella intyg, hvilka äro bundna vid vissa formaliteter; för
det andra skulle härigenom utbildas ett skvallersystern. Hvad
först nämnda del beträffar, anser jag, att officiella intyg böra
vara af sådan art, att af dem fullt tillförlitliga upplysningar vin¬
nas. Hvad det andra eller skvallret beträffar, vet jag visser¬
ligen, att detta, här liksom på andra områden, spelar sin roll,
men om man på privat väg skaffar sig upplysningar rörande do
sökande till prästerliga befattningar, anser jag det icke vara
något förkastligt.
Jag vill icke längre uppehålla mig vid denna fråga, men
slutar därmed, att nu rådande prästbrist, som jag tror i vissa
stift kommer att blifva större och större, delvis skulle undan¬
röjas, om indigenatsrätten upphäfdes. För närvarande finnes i
Ifrågasatt
upphörande
af den s. k.
indigenats¬
rätten.
(Forts.)
N:o 18. 22
Onsdagen den 25 Februari.
Ifrågasatt
upphörande
af den s. k.
indigenats-
rätten.
(Forts.)
vissa stift rik tillgång på prästkandidater, under det bristen i
andra stift är så stor, att öfver 80 ä 90-åriga kyrkoherdar icke
äro i stånd att finna biträden. Denna svårighet skulle undan¬
röjas genom indigenatsrättens upphäfvande. Jag får sålunda
yrka bifall till lagutskottets hemställan.
Herr Billin g: Det är icke tilltalande att uppträda i samma
fråga riksdag efter riksdag, men hvad skall man göra, då samma
fråga alldeles oförändrad återkommer? Den nu föreliggande kom
först fram sporadiskt på 1870-talet, vid 1877 och 78 årens riks¬
dagar, fick sedan hvila i 9 år, men har å nyo framträdt i detta
nya århundrade, och nu tyckes det vara meningen att taga upp
den hvarje riksdag för att så småningom trötta ut Riksdagen,
så att man slutligen säger: låt oss en gång i världen blifva af
med denna fråga! Man har redan tröttat ut lagutskottet; därom
bär lagutskottets betänkande det allra tydligaste vittnesbörd. Ty
det se herrarne af betänkandet, att lagutskottet — och här tänker
jag verkligen särskildt på dess ärade ordförande — vill icke säga,
att det anser den ifrågasatta reformen hälsosam. Det säger icke
en gång, att det anser den vara möjlig. Vill man läsa lagut¬
skottets betänkande ärligt, finner man det innehålla, fast icke
uttryckligen uttala, ungefär detta: låt oss en gång i världen be¬
fria oss från denna fråga. Låt oss lägga densamma hos Kungl.
Maj:t; kanske Kungl. Maj:t lägger den hos en kommitté och
kanske denna kommitté ligger bra länge på den, och så äro vi
fria från den för lång tid. Det är det ena; och det andra, som
ligger i lagutskottets betänkande, är: låt oss äfven här bevisa
den allmänneliga kärlek lagutskottet har till motionären, gifva så
mycken lifskraft som möjligt åt motionen och hålla densamma
vid lif genom att förorda en skrifvelse samt motivera den så,
att äfven dess motståndare blifva belåtna. Jag tackar lagutskottet
för den vänlighet det visat emot mig genom att söka göra mig
belåten med motiveringen. En annan sak är, huruvida man på
sådana grunder bör skrifva till Kungl. Maj:t.
Jag vill icke tillåta mig att vidare ingå på denna fråga:
jag vill blott uttala några mycket korta satser. Först och främst
detta: hänvisningen till likformighet är för mig icke något bin¬
dande, knappast tilltalande, emedan jag vet, att likformighet är
en abstraktion, ett nödvändigt ondt, som inom vissa gränser icke
kan undgås, men dock i alla fall egentligen är ett ondt, därför
att lifvet aldrig någonsin är likformigt. Det är därför alldeles
icke i och för sig önskvärdt att få in likformighet i ordningen
och lagen, utan de böra, så vidt möjligt är, smyga sig efter de
verkliga förhållandena, och det är icke sagdt, att former, som
passa på ena området, passa lika väl på det andra. För öfrigt,
då den siste talaren ändå prisade den härliga likformigheten,
vill jag gentemot honom nämna, att om man fordrar likformig-
Onsdagen den 25 Februari.
23 N:o 18.
het i begynnelsen, bör den äfven finnas i fortsättningen, och jag
vet icke, att i allmänhet vid några tjänster, där vederbörande
kommuner äro med om tillsättningen, sådana anordningar, som
här föreslås, äro vidtagna.
I förbigående vill jag gentemot den siste talaren göra en an¬
märkning för att rätta ett af honom begånget misstag. Han
sade, att födelseorten vore bestämmande för det stift, där en
prästman kunde få befordran. Det är ju icke födelseorten, som
numera bestämmer, i hvilket stift en prästman bör ingå. Jag
hänvisar exempelvis endast till det stift talaren bäst känner till,
Växjö stift; han torde veta, huru många dit inkommit, som icke
äro födda inom stiftet.
För mig är hufvudsaken, att jag är lifligt öfvertygad och
efter mycket noggrant öfvervägande i denna sak öfvertygad,
att denna förändring omöjligt kan genomföras utan en fullständig
omhvälfning af alla hittills gällande grunder för befordran till
prästerliga lägenheter, och för det andra, att hela den anord
ning, som inom kyrkan är nödvändig med afseende på det extra
ordinarie prästerskapet, icke kan bibehållas, om denna lagändring
vidtages. Jag kan icke begära, att herrarne skola hafva reda på
denna sak och vill därför säga ett par ord härom, för att man
må kunna sätta sig in i frågan. Kyrkolagen föreskrifver på mycket
goda grunder, att flera präster icke må vigas, än som kunna med
prästerliga tjänster betros; d. v. s. man må icke viga s. k. derin
ragantes, hvilka icke hafva någon bestämd syssla. Det får icke
gå präster utan bestämd befattning. Följden är, att man måste
i ett stift hafva så många präster, som det finnes prästerliga
befattningar att uppehålla. Detta kan vara ganska svårt att
genomföra i praktiken; domkapitlet är, såsom man torde finna,
skyldigt att skaffa hvarenda prästvigd tjänstgöring. År an¬
talet tjänstgörande präster i ett stift för litet, har man svårigheter,
men behofvet kan fyllas på det sätt, att man anmodar samma
präst att sköta tvenne befattningar. Aro prästerna för många,
blifva svårigheterna icke mindre. Hvar skall man finna den be¬
fattning, som domkapitlet är skyldigt att anskaffa för den präst¬
vigde? Svårigheter uppstå lika väl, då här är för mycket som
för litet. Låt oss tänka oss, huru det skulle bli, om det genom¬
fördes, som nu föreslås skola komma till stånd; hvad skulle
följden blifva? Uppenbarligen att ett domkapitel omöjligen kunde
ens för mycket kort tid beräkna, huru många präster det både.
Om då från ett annat stift präster blefve befordrade dit, t. ex.
till Lunds stift, blefve de där för många; befordrades de därifrån
till andra, blefve de för få. Jag vill icke säga, att den nya ord¬
ningen icke skulle kunna genomföras, men jag säger bestämdt,
att den icke kan genomföras utan fullständig omhvälfning af
den prästerliga befordringslagen och af allt, som hittills, så länge
kyrkan funnits, gällt angående prästvigning. Vi hafva icke och
Ifrågasatt
upphörande
af den s. k.
indigenats-
r ätten.
(Forts.)
\:o 18. 24
Onsdagen den 25 Februari.
Ifrågasatt
upphörande
af den s. k.
indigenats-
rätten.
(Forts.)
vilja icke inom kyrkan hafva, såsom i de centrala ämbetsverken,
en hel del unga personer, som gå och vänta på att få något att
göra. Vi kunna och vilja icke hafva det så ordnadt bland präs¬
terskapet.
Förra riksdagen sade jag, att jag icke hade något emot en
skrifvelse, detta på grund af min öfvertygelse, att den begärda
utredningen skulle ådagalägga omöjligheten af hvad man ville
genomföra. Det sade jag då, och jag är icke rädd för skrifvelsen
nu heller. Jag yrkade icke bifall i fjol, och jag vill icke heller
nu göra det, i stället yrkar jag i år afslag. Då kunna herrarne
fråga, hvarför jag i år är bestämdare än i fjol. Detta kommer
sig däraf, att jag sedan i fjol tagit frågan i mycket allvarlig om¬
pröfning, och jag har icke blott blifvit befäst i den öfvertygelse,
jag då uttalade, utan fått för mig fastslaget och alldeles klart,
att sådana förändringar, som här föreslås, icke böra genomföras.
Och icke blott detta. Ärendet har varit föremål för undersökning
och ompröfning af dem, som häruti hafva största erfarenheten,
och det har efter undersökningen bland dem varit en alldeles
enhällig mening om omöjligheten att genomföra detta utan att
omhvälfva hela den ordning, som hittills gällt rörande befordrings-
väsendet inom svenska kyrkan.
Jag är, såsom sagdt, visst icke rädd för denna undersökning,
men på de grunder jag anfört, och då jag icke anser, att man
bör skrifva till Kung! Maj:t och begära utredning i en fråga,
endast därför att man är trött på densamma, och äfven i sådant
fall, då man själf icke tror på någon egentlig nytta af en ut¬
redning, anser jag mig i dag böra yrka afslag på utskottets
hemställan.
Herr Hasselrot: Det är nog, om icke alldeles, dock i huf¬
vudsak så, som den sista ärade talaren yttrade beträffande till¬
komsten af detta lagutskottets betänkande. Det är, såsom kam¬
maren nog finner, ovanligt, att ett utskott, utan att uttala någon
bestämd mening i en fråga, dock förordar en skrifvelse till Kungl.
Maj:t om utredning, och anledningen därtill är naturligtvis också
den, som den siste talaren antydde; det är ett tillmötesgående
mellan olika, skilda meningar, som åstadkommit ett sådant utta¬
lande. För egen del står jag i hufvudsak på samma ståndpunkt
som den förste ärade talaren och herr Billing. Jag är för min
del öfvertygad om, att stiftsbandet, i den form, hvaruti det för
närvarande finnes, verkar fördelaktigt. Jag har lyckan lefva i
ett stift, där förhållandena mellan prästerskapet och befolkningen
är synnerligen godt och förtroendefullt, och jag anser, att detta i
viss och rätt betydlig mån beror därpå, att prästerskapet och
folket har enahanda uppfattning, lefver och lefvat under likar¬
tade förhållanden samt känner hvarandra närmare och bättre, än
förhållandet blefve, om präst och församlingsbor icke hade ge-
Onsdagen den 25 Februari.
26 N:o 18.
mensam hemort. Men trots jag har denna uppfattning, kan jag
icke heller neka till, att goda skäl finnas för den andra. Detta
har många gånger påpekats, och talaren på växjöbänken har i
dag framfört skälen för denna mening. Om resultatet af den
ifrågasatta utredningen, såsom biskop Billing är öfvertygad om
och som äfven jag tror kommer att visa olämpligheten af en
förändring, har han ju vunnit ett ytterligare stöd för sin upp¬
fattning. Jag förstår och skattar högt en konservativ uppfatt¬
ning, men har mera svårt att förstå en sådan konservatism, som
motsätter sig utredning i ett fall som detta, där meningarne äro
och på göda grunder äro så skilda; och tillåter jag mig yrka
bifall till utskottets hemställan.
Herr Sjöcrona: Det har ju i alla tider ansetts såsom eu
mycket god taktik eller, om det så skall kallas, en god strategisk
plan att söka uttrötta sina motståndare, och det vill synas mig,
som om motionären, såsom biskop Billing antydde, velat begagna
sig af denna metod, då han, sedan liknande förslag två å tre
gånger af slagits på 70-talet, framkommer med precis samma
förslag, som nu tre riksdagar å rad, 1900, 1901 och 1902, blifvit
af Första Kammaren afslaget. Detta utan att, så vidt jag kunnat
finna, motionären vederlagt något af de skäl, som anförts mot
förslaget, eller han i öfrigt visat, att något förhållande inträffat,
som skulle kunna tänkas åstadkomma, att man nu ginge in på
hans åsikt. Mig synes, att han, om icke af annat skäl, af en
viss grannlagenhet mot Första Kammaren, kunnat låta frågan
vara i ro ett eller annat år.
För öfrigt vill jag fästa uppmärksamheten därpå, att under
denna riksdag inträffat något, som enligt min uppfattning innebär
ett särskild! skäl för att icke bifalla det af lagutskottet förordade
skrifvelseförslaget. Kung! Maj:t har, i sammanhang med propo¬
sition om ändrad stiftsindelning, afgifvit proposition om ändring
i just samma paragraf, som här är i fråga. Om Riksdagen nu
bifaller sistnämnda proposition, skulle således samma Riksdag
först antaga förändrad redaktion af ifrågavarande paragraf ocli
samtidigt skrifva om ytterligare ändring af densamma. Detta
synes mig icke vara riktigt konsekvent. Då denna fråga förra
året förevar här i kammaren, tillät jag mig att, så fullständigt
jag förmådde, bemöta de skäl, som hafva åberopats och nu åter¬
igen anföras till stöd för detta förslag. Jag får bekänna, att
man i så måtto lyckats med denna uttröttningsmetoden, att det
verkligen bjuder mig emot att nu åter upprepa precis detsamma,
jag sade i fjol. Dess bättre behöfver jag icke göra det, ty före¬
gående talare, herrar Billing och Sörensson, hafva sagt ungefär
detsamma. Endast om en omständighet vill jag påminna, och
tillåter jag mig därför fästa uppmärksamheten därpå, att, om
det nu skulle anses såsom en fördel för prästerskapet att söka
Ifrågasatt
upphörande
af den s. k,
indigenats-
rätten.
(Forts.)
Jt:o 18. 26
Ifrågasatt
upphörande
af den 8. k.
indigenats-
rätten.
(Ports.)
Onsdagen den 26 Februari.
tjänster öfver hela riket, man väl bör vänta med den ifrågasatta
lagändringen, till dess man vet, att prästerskapet själft önskar er¬
hålla denna förmån. Men det är icke ens uppgifvet, ännu mindre
ådagalagdt, att hos prästerskapet mer allmänt någon önskan gör
sig gällande, att detta s. k. indigenatsband må upplösas.
Jag vill icke vidare trötta kammaren med något längre an¬
förande, utan ber att få yrka afslag.
Herr Hasselrot: Jag tillåter mig yttra ett par ord med
anledning af den siste ärade talarens anmärkning i formellt hän¬
seende. Han påpekade, att Kung! Maj:t i sin proposition rörande
stiftsindelningen föreslagit ändring i just ifrågavarande paragraf,
och att det således icke kunde vara lämpligt att samtidigt skrifva
och ifrågasätta annan ändring i densamma. Jag hoppas nu
för min del lifligt, att Kung! Maj:ts förslag i denna del icke
vinner Riksdagens bifall, och att således det hinder icke skall
föreligga, som den ärade talaren ifrågasätter, men äfven om mot
förmodan detta skulle vara fallet, har det många gånger skett,
att Riksdagen i samma skrifvelse, där det ifrågasatts viss lydelse
af någon paragraf — detta skedde t. ex. i fjol vid behandlingen
af bevisningslagen — samtidigt begärt, att Kungl. Maj:t ville taga
i öfvervägande, om icke ändring af samma paragraf i annat af¬
seende vore lämplig. I formellt hänseende finnes således icke det
af den ärade talaren påpekade hindret för att bifalla utskottets för¬
slag — Ännu endast ett par ord. Den ärade talaren accentuerade
starkt, att man borde vänta med en förändring, till dess präster¬
skapet själft uttalade, att det önskade en sådan. Om en sådan
förändring komme till stånd, blir ju ingen präst tvingad att an¬
vända den ökade befordringsrätt, han därigenom skulle få; endast
den, som själf så finner för godt, behöfver använda denna rätt.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i
enlighet med därunder framställda yrkanden propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemställt
och vidare på afslag därå, samt förklarade sig anse den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Hasselrot begärde votering, i anledning hvaraf upp¬
sattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition af föl¬
jande lydelse:
Den, som bifaller hvad lagutskottet hemställt i sitt utlåtande
n:o 24, röstar
Onsdagen den 25 Februari.
27 N: o 18.
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.
Vid slutet af den häröfver anställda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 42;
Nej — 64.
Föredrogs å nyo och lades till handlingarna lagutskottets
den 21 och 24 innevarande månad bordlagda memorial n:o 25,
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut angående lagutskottets
utlåtande n:o 8, öfver väckt motion om ändring af 15 § kon¬
kurslagen.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 20 och 21 i denna månad Om revision
bordlagda utlåtande n:o 20, i anledning af väckta motioner med af gällande
förslag till lag angående ändrad lydelse af 9 kap. 1 § giftermåls-
balken m. m. jjgg rätts¬
liga ställning.
Herr Boström, Filip: När jag tillät mig att i denna ärade
kammare väcka ett förslag om, att den för trettio år sedan den
ogifta 21-åriga kvinnan medgifna rättigheten till myndighet
skulle utsträckas äfven till den gifta kvinnan, insåg jag mer än
väl, att detta förslag i denna ärade kammare skulle komma att
mottagas med mycken tvekan från åtskilliga håll. Jag stärktes
i denna min uppfattning, när jag å nyo genomläste 1898 års
första kammarprotokoll vid det tillfälle, då fråga om förändring
af åtskilliga paragrafer i giftermålsbalken här debatterades.
Många olika meningar uttalades då, och många varningens ord
höjdes mot lämpligheten af då föreslagna förändringar; och
denna mening tog sig ett det skarpaste uttryck i följande ord:
»Allt, som åsyftar att fråntaga mannen hans ekonomiska måls¬
manskap, leder till sönderrifvande af äktenskapets enhet och till
införande af split och missnöje och anledningar därtill». Jag
vill nu visst icke säga, att en så långt drifven tvekan genomgår
utskottets motivering till den af detsamma föreslagna skrifvelsen;
men nog kan man läsa mellan raderna i denna motivering, att
utskottet helst hade sett, att donna fråga ännu en tid fått hvila,
N:o 18. 28
Onsdagen den 25 Februari.
Om revision men att, när den nu blifvit väckt, man på grund af den otill-
af fjällande fredsställande och osammanhängande lagstiftningen i detta hän-
rörande9 seende icke kunde undgå att komma med ett skrifvelseförslag i
hustrus rätts- ämnet, ett skrifvelseförslag, som man dock ville göra så oskyldigt
liga ställning, gom möjligt. Jag tillåter mig emellertid att till lagutskottet
(Forts.) framföra mitt tack för det sätt, hvarpå utskottet behandlat
motionen; ty utan tvifvel har genom det skrifvelseförslag, lag¬
utskottet här framlagt, frågans lösning kommit ett steg närmare.
Hvad säger nu kvinnan om den förändring, som här är
i fråga?
Jo, naturligtvis finnas många, som aldrig allvarligt tänkt
sig in i den, och som, om en fråga till dem framställdes, skulle
förklara förändringen obehöflig; men den tänkande, den allvar¬
liga, den om sitt eget värde rädda kvinnan, hon gifver svaret
på ett annat sätt, hon säger enstämmigt: låten oss få behålla
den rätt vi släppte, när vi gifte oss, och ni skolen få se, att
resultatet icke kommer att visa någon tendens till samhällsupp-
lösning, utan tvärtom att bandet mellan makarna och de olika
familjemedlemmarna härigenom kommer att stärkas! Jag kan
så mycket mer uttala, att denna mening är enstämmig, som jag-
under dessa dagar från olika trakter af landet, senast i denna
dag från Göteborg, mottagit resolutioner, som visa, att en sådan
uppfattning, som jag här antydt, är allmän. Det hjälper icke,
att kvinnan besitter intelligens och kunskaper, det hjälper icke,
att hon genom aflagda examina såsom gift utöfvar en verksam¬
het, som är för samhället, i dess helhet välsignelsebringande och
nyttig, hon står dock kvar på den gamla ståndpunkten. Modern,
som i många år varit sina barns hjälp och stöd och sett söner
och döttrar uppnå myndig ålder, denna moder finner, att hon,
sina tjänare inberäknade, är den enda medlemmen af familjen,
som fortfarande är omyndig. Man kan väl ändå säga, att hon
såsom moder har en för samhället synnerligen viktig mission att
fylla. Den ogifta kvinnan, som haft förmånen att, innan hon
ingick i det äkta ståndet, själf disponera sin förmögenhet, finner,
då hon inträder i detsamma, att hon härvidlag har förlorat sin
rätt, och att hon endast har att vända sig till sin man för att
med hans goda minne erhålla hvad hon behöfver så i ett som
annat hänseende. Själfva nödvändigheten för henne att behöfva
begära, hvad hon sålunda behöfver, är för henne nedsättande,
så mycket mera som man kan enas om, att det sätt, hvarpå hon
förstår att använda sina medel för välgörande och allmännyttiga
ändamål, kanske vida öfverträffar mannens. Huru ofta händer
det icke, att en kvinna, som vid äktenskapets ingående satt in en
stor förmögenhet, snart märker, att den decimerats, utan att hon
blifvit hörd, och utan att hon haft vetskap om, i hvilken ut¬
sträckning detta skett!
Men för min del tror jag, att denna förändring har en ännu
Onsdagen den 24 Februari.
29 N:o 18.
större betydelse, när man tänker på den fattiga klassen. Månne 0m revision
icke man skulle kunna tänka sig, att genom de bestämmelser, a/ Sällande
som i giftermålsbalken förefinnas, de fria förbindelserna blifva flera rörande*
och icke färre, än de skulle behöfva blifva? Jag tänker mig enhustrus rätts¬
innig kvinna, som lefver i ett sådant förhållande med en man ställning.
och med honom framfödt barn, och att hon, när fråga väckes, (Forts.)
om de skola ingå giftermål med hvarandra, ryggar tillbaka af
fruktan, att det lilla bo, hon med sitt arbete släpat ihop, skall
på grund af gällande stadganden med afseende å mannens måls¬
manskap komma att spolieras och hon därigenom råka i nöd
och elände. Jag föreställer mig, att så kan vara förhållandet.
Och tänker man på de uppgifter, som af den ärade talaren på
stockholmsbänken, herr Afzelius, för några dagar sedan i hans
briljanta anförande om oäkta barns arfsrätt lämnades om det
störa antal oäkta barn, som inom landet finnes, vågar jag antaga,
att en af anledningarna till detta stora antal kan vara det för¬
hållande, jag här antydt. Jag talar naturligtvis icke härvidlag
om förhållandena på landet, utan om förhållandena särskildt här
i hufvudstaden och i de större städerna.
Man skulle, om man antoge det förslag, som nu föreligger,
icke gifva sig ut på det okända; ty redan 1888 antog Norge och
1899 Danmark en lag, som medgaf den gifta kvinnan myndighet
i likhet med den ogifta, och jag har icke hört, att några ledsam¬
heter eller obehag i socialt hänseende uppstått på grund af dessa
lagbestämmelser.
Här har man nu att välja på de tre skrifvelseförslag, som
återfinnas i lagutskottets föreliggande betänkande. Jag kan natur¬
ligtvis icke tillåta mig att yrka bifall till motionen, då jag finner,
att de af utskottet anförda och af den i utskottet sittande ene
reservanten delvis medgifna anmärkningar mot stiliseringen af
densamma äro hallbara. Men då kan jag för min del icke annat
än hålla på den redigering af skrifvelsen, som af herr Lindhagen
här föreslagits — ett skrifvelseförslag, som nyss i Andra Kam¬
maren utan votering antogs, då intet enda annat yrkande ens
blifvit där framställdt. I förhoppning, att eu sådan skrifvelse
skulle kunna antagas äfven i denna kammare, tillåter jag mig
att i detta mitt yrkande uttala den förhoppning, att regeringen
måtte snarast möjligt verkställa den utredning, som på grund af
densamma är erforderlig, och att den svenska Riksdagen därefter
må medgifva den gifta kvinnan samma rättighet, som samma
Riksdag för trettio år sedan gifvit hennes ogifta syster.
Jag tillåter mig sålunda yrka afslag å lagutskottets skrifvelse¬
förslag och bifall till herr Lindhagens reservation.
Herr Afzelius: Herrarne skola icke af mig vänta något
djupare ingående på denna fråga i någon egentlig sakdebatt.
Det finnes mycket riktigt och tilltalande, mycket, som jag om-
N:o 18. 30
Onsdagen den 25 Februari.
Om revision fattar med gammal sympati i hvad motionärerna, reservanterna
af gällande ocp (jen sigte talaren sagt. Men jag anser icke anledning före-
1<H,ritande9 ligga att i dag inSå Pa en sådan sakdebatt,
hustrus rätts- Att 1898 års lag har sina brister, sina stora brister, var ali¬
bin ställning, deles icke fördoldt för oss, som voro med och verkade för att
(Forts.) den skulle i Riksdagen vinna framgång. Det är, kan man säga
om denna lag, en halfhetens lag; jag tillät mig då om densamma
yttra, att den icke tänkte tankarne till slut. Att man går
tillväga med försiktighet vid lagstiftning, är nog på sin plats,
det är på sin plats framför allt, då det gäller ett så grannlaga
område som familjerätten. Men jag trodde då och jag tror ännu.
att man 1898 var alltför försiktig, att man gick till väga med
obehöflig räddhåga.
Då så är, då lagen är bristfällig, skola vi då icke gorå om
den, göra något bättre, tänka tankarne, om icke till slut, så åt¬
minstone en godt stycke längre på väg? Jag har nyligen haft
särskild anledning att öfverväga och besvara denna fråga. När
lagberedningen skulle träda i verksamhet, mötte frågan: hvad
bör i främsta rummet blifva föremål för lagberedningens arbete ?
Och det var då naturligt, att uppmärksamheten fästes vid gifter-
målsbalken. Eu stor del af denna balk — jag skulle vilja kalla
den den egentliga familjerätten, den, som handlar om äktenskaps
ingående och upplösning, trolofning etc. — hör till de mest för¬
åldrade partierna i vår lagstiftning, där möta vi också en hel
labyrint af småförfattningar, härstammande från olika tider, åter¬
speglande olika åskådningssätt. Det är synnerligen svårt äfven
för den rättskunnige — jag vill icke tala om allmänheten, om
lekmannen — att där trefva sig fram. Det var därför naturligt,
att man tänkte på att taga itu med detta parti. Men då frågade
man sig: är det lämpligt att taga denna del utan att på samma
gång taga den andra delen, den förmögenhetsrättsliga ? Och sva¬
ret blef: nej, detta är icke lämpligt. Men å andra sidan: det är
alltför tidigt att omarbeta 1898 års lag, den trädde i kraft den
1 januari 1899, den har således tillämpats blott fyra år; därmed
måste man vänta. Till följd däraf blef arbetet på giftermåls-
balken icke taget i främsta rummet, utan ämnet blef, såsom her-
rarne veta, ett annat. Riktigheten af denna uppfattning att
det icke kan vara lämpligt att efter fyra år börja att göra om
en lag — föreställde jag mig vara höjd öfver allt tvifvel, och jag
bibehåller fortfarande denna uppfattning. Jag tror verkligen
icke, att man bör göra vår allmänna lag till ett experimentalfält,
som man plöjer upp då och då för att så om eller så upp. Jag
tror, att lagstiftaren får lof att visa sitt eget verk en större re¬
spekt än så, om han för detta verk vill begära någon respekt af
andra. . . „
Nu frågar man mig: är det icke på samma sätt här ? Här
vill man ju taga ut en punkt, eu mycket viktig punkt, en kar-
Onsdagen den 25 Februari. 31 N:o 18.
dinalpunkt af samma lagstiftning och göra om den. Är icke Om revision
detta också för tidigt? af gällande
Jo för visso; men här tillkommer något annat: i denna punkt
är 1898 års lagstiftning absolut oklar, den är oviss; mellan rätts- hustru» rätte-
lärd e, mellan domare förekomma ständiga tvister om, huru långt W9a ställning.
denna lag menar, att hustruns rättsliga myndighet skall sträcka (Forts.)
sig. Jag har själf i högsta domstolen flera gånger deltagit i af¬
görande af denna tolkningsfråga, då den afgjorts med fvra
röster mot tre. 1898 års lag är i detta fall osäker; och osäker
rätt föder naturligtvis osäker rättsskipning. Men rättsskipningens
säkerhet är det viktigaste och främsta af allt.
Att i denna punkt föreligger rättsosäkerhet, att denna bör af-
hjälpas, att behofvet däraf är hvad jag vill kalla trängande, står
för mig klart; och vid sådant förhållande anser jag mig, trots
min motvilja att röra vid eu så ny lag, icke kunna motsätta
mig en sådan framställning, som den lagutskottet gjort. En
längre gående hemställan anser jag däremot i sakens nuvarande
läge vara hvarken behöflig eller berättigad. Jag ber således att
få yrka bifall till lagutskottets förslag.
Herr Säve: Det torde vara få områden, på livilka lag¬
stiftningen har arbetat så långsamt och kommit till så föga till¬
fredsställande resultat som på det, som omfattar rättsförhållandena
mellan makar. Jag har frågat mig, hvad anledningen kan vara
härtill, och jag har icke kunnat gifva mig något annat svar än
det, att så länge vi så segt fasthålla vid den uppfattning af
mannens målsmanskap öfver kvinnan, som ligger till grund för
1 § af 9 kap. giftermålsbalken, blir det omöjligt att föra fram
lagstiftningen på detta område eller att genomföra sådana refor¬
mer,^ som skulle kunna upphäfva de missförhållanden, som faktiskt
förefinnas och hvilka blifva allt kännbarare i samma grad som
den företrädesvis lidande parten kommit eller kommer till insikt
om, att de innebära verkliga orättvisor. Att skulden till alla de
svårigheter, som här möta lagstiftaren, företrädesvis ligger i måls¬
manskapet, fick jag klart för mig af förhandlingarna öfver hit
hörande frågor vid 1898 års riksdag. Den siste högt ärade
talaren har helt nyss, såsom vi hört, framhållit betydelsen af den
lagstiftning, som då ägde rum, och han har, liksom äfven lag¬
utskottet i sitt betänkande, framhållit det olämpliga uti att nu
föra fram lagstiftningen vidare, då Riksdagen för så kort tid
sedan uttalat sig och nya lagar stiftats. Men jag beder att få
vördsamt fråga honom och lagutskottet: hvad var det, som Riks¬
dagen i själf va verket fattade beslut om 1898, och hvad var
anledningen till de lagpropositioner, som då framlades? Jo, anled¬
ningen var Riksdagens eget uttalande 1884! Jag ber att få fästa
herrarnes uppmärksamhet på detta uttalande, öfvortygad om, att
det är åtskilliga i kammaren, som glömt det. Riksdagen framhöll
N:o 18. 32
Onsdagen den 25 Februari.
Om revision häri fem punkter rörande rättsförhållandena mellan makar, öfver
af gällande ^vilka den hos Ivungl. Maj:t begärde att få lagförslag. I fjorton
rörande3 hela år fick Riksdagen vänta på dessa lagförslag. Ändtligen
hustrus rätts■ kommo de, det skedde 1898, men de behandlade endast tre af
liga ställning. (]e utaf Riksdagen framställda fem punkterna. I eu af de två
(Forts.) punkter, på hvilka Riksdagen icke fick svar, en synnerligen
viktig punkt, hade Riksdagen yrkat på rätt för gift kvinna »att
själf förvalta den egendom, som vore hennes enskilda tillhörig¬
het, utan att behöfva genom äktenskapsförord förbehålla sig sådan
rätt». Hvarför fick då icke Riksdagen svar på sin begäran i
denna del? Jo, man hade funnit, att Riksdagens begäran åsyftade
att rubba mannens rätt att förvalta makarnes egendom, hvilken
rätt vore en följd af grundsatsen om mannens målsmanskap
öfver hustrun, en grundsats, som icke finge rubbas. Och detta
underströks äfven under debatten i Första Kammaren af en talare,
som med skärpa framhöll, att »de båda rättsinstituten, mannens
målsmanskap och kvinnans fria förvaltning af egendomen, äro
oförenliga».
Kan man nu verkligen begära, att Riksdagen skall vara nöjd
med den lagstiftning, som vidtogs, låt vara så nyss som för fem
år sedan? Den kan det ej, så länge den ej fått den vackra tanke,
som ligger framhållen i äktenskapsförordet, utvecklad och ut¬
sträckt till verkligt skydd för alla gifta kvinnors egendom. Man
kan säga — och häruti har herr Afzelius utom all fråga rätt —
att Riksdagen kan nöja sig med den lagstiftning, som skedde i
afseende å de tre punkterna, men icke vill man därför, att lag¬
stiftningsarbetet skall hvila med afseende å de två återstående.
Det är en särskild omständighet, som kommit mig att tänka
på förhandlingarna i denna fråga 1898, och det är lagutskottets
kläm. Det är ju alldeles uppenbart, att om vi finge en lag i
öfverensstämmelse med Riksdagens begäran 1884 i den af mig
nyss citerade punkten, skulle detta innebära en väsentlig rubbning
af grunderna för de nuvarande bestämmelserna med afseende å
mannens målsmansrätt och egendomens förvaltning. Nu bär
däremot lagutskottet framhållit i sin kläm, att Riksdagen skulle
skrifva till Kungl. Maj:t och anhålla »att Kung! Maj:t täcktes
taga i öfvervägande, i hvad mån gällande lagstiftning om hustrus
rättsliga ställning kan böra blifva föremål för jämkning eller för¬
tydligande, i syfte att, utan väsentlig rubbning af de grunder, hvar¬
på denna lagstiftning hvilar, hustrus rättsställning måtte blifva
mera klart och följdriktigt bestämd». Antager sålunda Riksdagen
denna lagutskottets kläm, har Riksdagen sagt, att den icke vill
veta af någon väsentlig rubbning af de grunder, hvarpå den nu¬
varande lagstiftningen hvilar. 1884 ville Riksdagen hafva en så
beskaffad väsentlig rubbning, fastän den ej fick hvad den önskade;
nu uttalar Riksdagen, att den icke vill hafva någon sådan rubb¬
ning. Observeren icke de af kammarens ärade ledamöter, som
Onsdagen den 25 Februari.
33 N:o IS.
med större intresse omfattat kvinnosaken, att här ligger en farlig Om revision
punkt i lagutskottets uttalande? Tager man den, har man på gällande
samma gång angifvit, att man vill hafva en retrograd lagstift- rörande^
ning; man ställer sig såsom rent reaktionär i denna betydelse-hustrus rätts-
fulla fråga. Det är tydligt, att jag under sådana förhållanden liga ställning.
och med den ståndpunkt jag intager i kvinnofrågan icke kan (Forts.)
vara med om lagutskottets kläm.
Ej heller kan jag vara med om lagutskottets motivering. Jag
vill emellertid nu endast fästa uppmärksamheten på hvad lag¬
utskottet anför på sid. 10: »Lagstiftningen om mannens och
kvinnans inbördes ställning i äktenskapet har efter grundlig och
omsorgsfull förberedelse helt nyligen varit föremål för Riksdagens
pröfning, och någon anledning till väsentligare rubbning af de
grundsatser, hvarpå denna lagstiftning hvilar, förefinnes icke enligt
utskottets uppfattning.» Det ligger något vilseledande i detta,
ty målsmansfrågan var icke föremål för Riksdagens pröfning
1898, och hvad »anledningen till väsentligare rubbning af nu
gällande grundsatser» beträffar, så kan det ju vara godt och
val, att lagutskottet för sin del icke finner någon sådan, men om
lagutskottets ärade ledamöter skulle vända sig till dem, som haft
tillfälle att reflektera öfver målsmanskapet, så skulle de nog få
höra, att här förefinnes anledning. Dessa olyckliga kvinnor t. ex.,
som den förste talaren fäste uppmärksamheten på, dessa kvinnor
inom arbetsklassen, hvilka ingått illegitima förbindelser med
arbetare och icke vilja afsluta dem med giftermål, de skulle nog
svara oss, om vi till dem ställde den frågan, hvarför de icke
vilja detta: »nej, vi våga icke, därför att det finnes något som
kallas mannens målsmanskap»; och ej underligt, ty detta måls¬
manskap utöfvas inom denna klass på ett brutalt sätt. Och
vill man vända sig till dessa bildade kvinnor inom de bättre
lottade samhällsklasserna, som verkligen tänkt öfver kvinnofrågan,
så skulle nog äfven de svara, att här finnes anledning, ty det
är alldeles gifvet, såsom den förste talaren framhöll, att det
måste vara förödmjukande för en kvinna med ett ädelt sinne
att vara beröfvad de medborgerliga rättigheter, som ligga i en
i lag erkänd myndighet, helst denna myndighet förut tillkommit
henne, innan äktenskapet ingicks. Det måtte vara mycket hårdt
för den gifta kvinnan att känna sig i saknad af dessa med¬
borgerliga rättigheter, hvilka tillkomma hennes söner, som hon
uppfostrat till medborgare, kanske till lagstiftare, och då på arten
af denna uppfostran i främsta rummet skall bero, huru de skola
utvecklas, som kanske en gång skola framträda i det offentliga
bland ledarne af nationens oden, allt under det hon själf är i
saknad af en myndighet, som däremot inför lagen tillkommer
hennes döttrar.
Det har många gånger sagts, att den skandinaviskt-germanska
rasen städse visat aktning för kvinnan, och man har däruti velat
Första Kammarens Frot. 1903. N:o 18. 3
N:o 18. 34
Om revision
af gällande
lagstiftning
rörande
hustrus rätts¬
liga ställning.
(Forts.)
Onsdagen den 25 Februari.
se något berömvärdt hos denna ras. Jag tror, att det berömmet
är tämligen oförtjänt. Jag kan sluta därtill af den gamla lag¬
bestämmelsen, som är äldro till och med än våra skrifna land¬
skapslagar: »gånge hatt till och hufva från». Att lagbudet är
urgammalt finna herrarne af allitterationen. Närmast hade det
afseende på arfskiften; brodern tog hela arfvet, systern fick ingen
del däri. En af Sveriges mest framstående män, den andre,
hvilken, såvidt jag vet, tog kvinnosaken om hand — den förste var
Erik den Helige — Birger Jarl, ändrade detta så tillvida som han
påbjöd, att syster skulle ärfva hälften mot broder. Mina herrar,
äfven detta var orättvisa, och denna orättvisa i lagstiftningen
blef bestående i 600 år, ända till 1845, då det genomdrefs, att
syster skulle taga arf lika med broder. Ingenting kunde väl
tvekas mera billigt och rättvist, och ändock var motståndet mot
denna lagförändring stort, På svenska riddarhuset sades det:
skola vi gifva till våra magar och taga ifrån våra söner? Må¬
hända hade detta ridderskapets och adelns motstånd mot reformen
varit mindre, om man på den tiden kunnat höja sig till den
tanken, att hvad man gaf till döttrarna, det skulle de få behålla,
om förvaltningsrätten likasom äganderätten lagligen tillerkändes
dem inom den nya familj, i hvilken de med giftermålet inträdde.
Den gamla lagbestämmelsen upphäfdes alltså 1845, men den kom
tillbaka igen, då det bestämdes, att ogift kvinna skulle vara myndig
vid 21 års ålder. Den ogifta kvinnan blef således myndig vid
samma ålder som mannen. De ingå äktenskap med h\arandia.
Mannen är fortfarande myndig, men hans myndighet utsträcka
nu öfver kvinnan, som efter äktenskapets ingående förlorar sm
myndighet och ställes under mannens målsmanskap. Där hafva
vi således fått igen det gamla lagbudet: »gånge hatt till och
hufva från». _
Jag hoppas, att den. dag ej ma vara alltför långt atiägsen,
då det blifver klart och tydligt fastslaget i vår lag, att hufyan
har samma rätt som hatten, och i den förhoppningen vill jag
förena mig med den förste ärade talaren i hans yrkande om
bifall till herr Lindhagens reservation.
Herr Trygger: Efter de lysande anföranden, vi hört, till
förmån för en skrifvelse i den ena eller andra riktningen, är det
pinsamt att uppträda, på sätt jag nu måste göra, med yrkande
om afslag å alla skrifvelseförslag, synnerligast då jag i afseende
å själfva principfrågan hyser alldeles samma åsikter som de
herrar, hvilka talat för en skrifvelse. Äfven jag vill på alla sätt
stärka den gifta kvinnans rättsliga ställning och gifva henne allt
hvad hon skäligen kan begära. Att jag dock icke kan vara med
om något af de här framställda skrifvelseförslagen beror därpå,
att man där vill en sak, men begär eu annan sak. Om man
förut ej vetat detta, så fick man genom den nästföregående
Onsdagen den 2o Februari. 35 jjJ0
ärade talarens yttrande^ full klarhet härutinnan. Hela hans ar- Om revision
gumentation gick därpå ut, att det nuvarande förhållandet är af 9ällanr^
sorgligt, framför allt därutinnan, att den gifta kvinnan beröfvas laVstiftn™9
möjligheten att själf disponera öfver sin förmögenhet, hvilken husfru" vätts-
hennes man, utan att hon kan sätta sig däremot, fullständigt liga ställning.
kan spoliera, Om herrarne vilja taga närmare kännedom om de (Forts.)
olika skrifvelseförslagen, framför allt utskottets, heter det ock där:
»Utan väsentlig rubbning af de grunder, hvarpå denna lagstift¬
ning hvilar». Äfven den Lindhagenska reservationen begär ut¬
tryckligen, att, med bibehållande af mannens allmänna förvalt¬
ningsrätt öfver makarnas bo, hustrun skall förklaras myndig.
Herrarne torde alltså finna af den siste talarens anförande, liksom
ock af den förste talarens yttrande, att de vilja en sak, men de
begära icke hvad de vilja. Och hvarför begära de det icke?
Jo, tvifvelsutan af det skäl, som herr Afzelius förklarade vara
för sig bestämmande, att det vore väl tidigt att redan nu ifråga¬
sätta en förändring i 1898 års lag, som reglerar makarnas för¬
mögenhetsförhållanden. Man begär därför någonting annat än
hvad man egentligen åstundan Hvad är det då man denna
gång syftar åt?
Låtom oss först se till, hurudan den lagstiftning är, som för
närvarande gäller. Är den gifta kvinnan myndig eller är hon
omyndig? Hvilket är förhållandet mellan å ena sidan mannens
målsmanskap öfver hustrun och a andra sidan en förmyndares
förmynderskap öfver sin myndling? Mina herrar, såvidt jag
förstår, äro bada dessa saker species af en högre enhet. De äro att
anse såsom olika slag af målsmanskap i vidsträckt mening. För¬
mynderskap är ett slag, mannens målsmanskap öfver hustrun
eller hvad vi kalla målsmanskap i inskränkt mening är ett annat
slag. Och hvarutinnan äro de då olika? Jo, olikheten beror på
de olika ändamålen med målsmanskapet i de olika fallen. Vid
förmynderskap är ändamålet, att, när en person saknar förmåga
att själf vårda sin person eller egendom, åt en annan skall öfver-
låtas vården däraf, och förmynderskapet kan vara olika i olika
fall. Är den omyndige under 21 år, ingår äfven i förmynder¬
skapet omsorgen om dennes uppfostran; är han öfver 21 år, afser
förmynderskapet i regel endast skötseln af förmögenheten! Be¬
träffande däremot mannens målsmanskap har detta till ändamål
att bevara familjens enhet och tillgodose dess intressen, och detta
målsmanskap sträcker sig så långt, som detta ändamål kräfver.
Angående hvad som fordras för bevarande af denna enhet
kunna ju meningarna vara delade. Vår lag ställer sig på den
ståndpunkten, att det kräfves två saker: först och främst, att
mannen i regeln innehar förvaltningen af makarnas förmögenhet,
och för det andra, att mannen äger en viss rätt att bestämma
öfver hustruns person. Om man nu skrede till att uttryckligen
förklara hustrun myndig, fruktar jag, att man i stället för klarhet
N:o 18. 36 Onsdagen den 26 Februari.
Om revision och reda i lagstiftningen införde oklarhet och oreda. Det blefve
af gällande ^å angeläget att undersöka, i hvad mån denna myndighetsför-
la9rfrande9 ^låring influerade på hustruns ställning i öfrigt. Jag tror för
hustrus rätts- min del, att de, som vilja förklara hustrun myndig och samtidigt
liga ställning, upphäfva mannens målsmanskap, mer eller mindre medvetet
(Forts.) hafva sett frågan endast från en sida, nämligen ur förmögenhets-
synpunkt, och jag befarar, att de ej vidare tänkt sig in uti
hustruns ställning i andra afseenden. Eller skulle det verkligen
kunna vara meningen, att, såsom lagutskottet antyder, mannen ej
skulle äga bestämma, hvar hustrun skall hafva sin boningsort?
Skulle man vilja upphäfva mannens målsmanskap ända därhän,
att, när mannen bodde i Malmö, hustrun skulle utan vidare äga
slå upp sitt hemvist i Göteborg? Jag tror, att man bör betänka
sig något, innan man beslutar sig för att gå så långt.
Hvad därefter angår min egen ståndpunkt i denna fråga,
är den följande. Den sidan af mannens målsmanskap, som af-
ser makarnas förmögenhet, tror jag kan inskränkas mera än hvad
som skedde genom 1898 års lag. Ty därmed af sågs egentligen
endast att hindra mannen att förstöra hustruns förmögenhet,
medan man samtidigt sökte förekomma, att hustrun förstörde
densamma. Men man tog däremot ej tillräcklig hänsyn till
hustruns intresse att oberoende af äktenskapsförord kunna själf
få äga och förvalta den egendom, hon infört i boet. Denna sida
af målsmanskapet borde därför lämpligen underkastas inskränk¬
ning. Men jag frågar: finnes verkligen något skäl att i öfrigt
inskränka detta? Kan man påvisa något, som skulle kunna med
fog åberopas såsom skäl för att hos Kung! Maj:t begära utred¬
ning i riktning af inskränkning af mannens målsmanskap i öf¬
rigt? Eller skulle man redan nu vilja i afseende å makars för¬
mögenhetsförhållanden påkalla en ändring i nu gällande, så ny¬
ligen stiftade lag? Skulle verkligen härför kunna åberopas
någon fullgiltig grund? Jag betviflar det, och jag tror för min
del, att det är bäst att något se tiden an, så att man kan taga
frågan i hela dess vidd under ompröfning.
Här har talats så mycket om att hustrun vore den enda inom
familjen, som till sin grämelse kände sig omyndig. Men, mina
herrar, den gifta kvinnan är icke omyndig. Hon står under
mannens målsmanskap, men omyndig är hon icke. Den sorgen
kan hon alltså slå bort. I dess ställe finner jag något, som bör
kunna fylla henne med stolthet. Hvarför inskränker hon sin
personliga handlingsfrihet genom att under nuvarande lagstift¬
ning ingå äktenskap? Jo, hon gör det i familjens intresse.
Och jag kan icke finna annat än att, då man särskildt i våra
dagar är beredd att inskränka medborgarnes handlingsfrihet
för det gemensamma bästa och i det allmännas intresse, så
att det snart icke finnes något område, där icke den personliga
handlingsfriheten möter en lagparagraf, så bör man ej förvånas
Onsdagen den 25 Februari.
37 N:o 18.
öfver att familjen, detta samhälle, på hvilket staten dock ytterst Om revision
hvilar, kan kräfva, att hustrun för dess skull afstår något af sitt gällande
personliga oberoende. Min mening är ingalunda att offra hustruns firande 3
intressen för familjens, utan de offer, som familjen nödvändigt lmstrus rätts-
måste af henne kräfva, blefve henne rikligt ersätta i andraga ställning.
afseenden. (Forts.)
Till sist kommer jag till en sak, som törhända varit den
hufvudsakliga anledningen till denna frågas framkomst.
Det är utan tvifvel så, att många finnas, hvilka intressera
sig lifligt för kvinnans kommunala och politiska rösträtt, och
dessa föreställa sig, att den gifta kvinnans myndighetsförklaring
vore enda medlet för vinnande af denna rätt åt henne. Jag vill
då nämna, att dessa båda frågor ej stå i något nödvändigt sam¬
band med hvarandra, åtminstone ej för den, som fått klart för
sig, att den gifta kvinnan icke är omyndig, utan hennes ställ¬
ning, såsom varande under mannens målsmanskap, är någonting
annat än omyndighet. Och hvad särskildt den kommunala röst¬
rätten angår, tror jag det svårligen kan förnekas, att hustrun, för
så vidt hon har enskild egendom under sin förvaltning, ägor
rättighet att uppföras till bevillningstaxering och sålunda jämväl
kan få rösträtt i kommunens angelägenheter. Skulle denna tolk¬
ning af kommunallagarne vara oriktig — låtom oss då ändra
dessa lagar och gifva kvinnan kommunal rösträtt, men må vi
icke aflåta någon skrifvelse om ändringar i afseende å gift kvinnas
ställning inom äktenskapet, hvilken i själfva verket skulle gå
vida längre än hvad de afsett, som äro skrifvelsens upphofsman.
På grund af hvad jag nu anfört, anhåller jag att få yrka
afslag å såväl utskottets hemställan som å reservanternas förslag.
Herr Lem an: Om man vänder sig till menige man med
den frågan: hurudan är den gifta kvinnans ställning i Sverige,
är hon myndig eller omyndig, tror jag, att flertalet skola bedja
att få betänka sig och sedan efter någon tvekan skola svara, att
hon är omyndig. Vänder man sig åter till de rättslärde och till
doktrinen, så är lika visst, att flertalet skola förklara, att de anse
gift kvinna vara myndig. Så besvaras frågan t. ex. af professor
Winroth, docent Hellner och professor Kallenberg. Den senare
säger: »Den svenska äktenskapslagstiftningen gifver nu ej längre
anledning till tvifvelsmål beträffande spörsmålet, huruvida hustru
är att anse såsom myndig eller ej. Hustru är städse myndig.
Hon är det, oafsedt om hon ännu uppnått myndighetsåldern,
och äktenskapet länder följaktligen, om detta ej är förhållandet,
så långt ifrån till en inskränkning af hennes rätt, att denna
tvärtom utvidgas».
Hvad afser då nu utskottet med sitt skrifvelseförslag? Visser¬
ligen icke någon förändring i nu bestående förhållanden, utan
utskottet önskar endast, att lagstiftaren skall draga ut konsekven-
N:o IS. 38
Onsdagen den 25 Februari.
Om revision serna af lagen i hvad den är otydlig, så att det, som ej finnes
lagstiftning tydligt och klart stadgadt, må blifva fullt tydligt och redigt i
rörande3 uttryckt. Ingenstädes förekommer i vår lag utsagdt, att gift
hustrus rätts- kvinna är myndig. Talaren på stockholmsbänken har ju äfven
liga ställning, upplyst oss om, att till och med inom högsta domstolen mening-
(Forts.) ärna varit mycket divergerande angående hennes mvndighets-
ställning samt om hennes rätt att tala och svara vid domstol.
Af utskottsbetänkandet framgår, att såväl i Norge som Danmark,
hvilka båda länder ju stå oss mycket nära, man uttryckligen
har prononcerat den gifta kvinnans myndighetstillstånd. Jag
tillåter mig att komplettera denna upplysning med den erinran,
att äfven Finland har liknande bestämmelser i detta ämne. Så
heter det t. ex. i lagen den 15 april 1889 om makars egendoms-
och gäldsförhållanden: »Hustru råde öfver hvad hon genom eget
arbete kan förvärfva. Genom äktenskapsförord må henne till¬
läggas makt att råda öfver sitt enskilda fasta och lösa gods, och
galle det förord äfven egendomens afkomst. Är hustrus arbets¬
förtjänst eller afkomst af enskildt gods, hvaröfver hon råder, i
annan egendom förvandlad, varde ock den af hustru förvaltad.
Hustru äger söka och svara, då saken angår egendom, hvaröfver
hon råder».
Och sedermera förekommer den bestämmelsen: »Hustru må
ej utan mannens samtycke göra gäld, utan så är, att hon råder
öfver sitt fasta gods eller efter behörig anmälan drifver näring.
I dessa fall svare hon ock i mål, som sådan gäld rörer».
Går man nu vidare till lagen angående förmynderskap den
19 augusti 1898, så säges där: »Den, som ej fyllt 21 år, vare
omyndig och hafve förty ej makt att själf förestå sin egendom.
Dock äge omyndig, som fyllt 15 år, råda öfver det han eller
hon genom eget arbete förvärfvar». Så heter det slutligen:
»Gifter sig man eller kvinna före 21 års ålder, upphöre omyndig¬
heten». Där är det alltså tydligen utsatt i lagen, att gift kvinna
vid hvad ålder som helst är myndig. Vidare är det tydligen
uttryckt, att därest någon af makarna skulle anses böra försättas
i omyndighetstillstånd, då må »framför andra den omyndiges
make förordnas, om det finnes lämpligt». Och så slutar förord¬
ningen med det stadgande, att »kvinna må ej mot sin vilja till
förmyndare förordnas». Dessa bestämmelser äro ju till största
delen öfverensstämmande med andemeningen i vår egen nu gäl¬
lande lagstiftning. Och uti denna har utskottet ej velat göra
någon ändring. Utskottet har ej heller, såsom den siste talaren
förmenade, begärt någonting annat än hvad utskottet velat. Ut¬
skottet har endast önskat, att det måtte komma att stå klart
fram för det allmänna rättsmedvetandet och framför allt för våra
domare, hurudan och hvilken den gifta kvinnans rättsliga ställ¬
ning är enligt svensk lag. Och jag vill erinra om hvad talaren
på stockholmsbänken yttrade, då han bestämdt förklarade, att
39 N:o 18.
Onsdagen den 25 Februari.
här är icke fråga om någon betänklig rubbning i nu bestående Om revision
förhållande. Äfven ber jag med afseende å dem, som vilja gå
mycket längre, att få påpeka, att det finnes ej något enda land, rörande
där ej mannens målsmansrätt i någon form är lagstadgad, och hustrus rätts-
detta är ju ock äktenskapets natur —- det måste så vara. Och liga ställning.
den har utskottet ju ej heller tänkt taga bort. Man har blott (Forts.)
velat närmare fixera gränserna för denna rätt inom ramen af
nu gällande lag.
Slutligen och med anledning däraf, att en talare yttrat, att
man kommit fram med förslag i syfte att på den vägen kunna
bereda kvinnan kommunal och politisk rösträtt, vill jag blott
påpeka gent emot honom, att hvad särskildt den kommunala
rösträtten beträffar, så är det stadgadt, att gift kvinna skall för
inkomst taxeras tillsammans med sin man, hvaraf följer, att om
på annat sätt förfares, eller att gift kvinna påföres särskild be¬
villning, så sker detta i strid med gällande bevillningsförordning.
Det är alltså omöjligt att på den vägen nå fram till kommunal
rösträtt för gift kvinna, enär därtill fordras, att hon skall vara
påförd särskild bevillning. Denna fråga har sålunda ej heller
något samband med den andra frågan, utan den kraf ver sin
lösning på ett helt annat sätt.
Oaktadt mina sympatier visserligen gå vida utöfver hvad
jag nu haft äran yttra, torde dock klokheten fordra, att man
här först tager ett steg, som kan vara ägnadt att bringa reda
och klarhet i denna oklara fråga, och jag får därför hemställa,
att kammaren måtte bifalla utskottets skrifvelseförslag.
Herr Dickson: Då det yttrats ganska vidt gående åsikter
i afseende å den föreliggande frågan, anhåller jag att få upptaga
några af dem till bemötande.
Inom äktenskapet finnes, såsom bekant, dels gemensam och
dels enskild egendom, och det är väl ej meningen att härutinnan
göra någon ändring. Föreskrifter om egendoms gemenskap är
en bestämmelse, som måste anses vara tillkommen i hustruns
intresse, då hon därigenom får del i hvad som förvärfvas af
mannen. Och finnes nu gemensam egendom, bör väl äfven denna
gemensamma egendom lyda under gemensam förvaltning, och
det vore väl ej att tillråda, att både mannen och hustrun på en
gång hade denna förvaltning om hand. En sådan anordning
tror jag lätteligen skulle sätta egendomen i fara och vara till föga
gagn, och man kunde ej gärna vänta sig någon reda och ord¬
ning inom en dylik förvaltning. Hustrun har emellertid möjlig¬
het att genom äktenskapsförord förvara åt sig rätt att själf råda
öfver sin enskilda egendom, öfver hvilken hon jämväl äger för¬
valtningsrätten och som hon också, om hon så behagar, kan låta
inteckna. Äfvenledes har hon laglig rätt att råda öfver egendom,
som hon själf förvärfvat. Hustrun kan ock göra gäld, hvari-
N:o 18. 40
Onsdagen den 25 Februari.
Om revision genom hon hinder den egendom, öfver hvilken hon råder, och
af gällande pon pan rörande sådan egendom och gäld själf föra talan. Men
a\rörande3 den, som sålunda kan ingå gäld och föra talan, är naturligtvis
hustrus rätts- myndig, om också myndigheten i vissa andra hänseenden kan
liga ställning, vara inskränkt. Att nu denna för hustrun blifvit genom äkten-
(Forts.) skåpet i viss mån begränsad, är ju naturligt. Då kvinnan gifter
sig, måste hon ju t. ex. afstå från sitt namn och antaga man¬
nens, hvars stånd och villkor hon måste följa. Därutinnan har
väl ingen ifrågasatt någon ändring. Vidare följer ju af äkten¬
skapets ingående, att makarna skola hafva gemensam bostad och
att någon af dem skall bestämma, hvar de åtminstone lagligen
hafva sin boplats, och detta bör väl vara öfverlämnadt åt man¬
nen. Men stort längre går väl knappt mannens målsmansrätt
enligt gällande lag, undantagandes att mannen i tvifvelaktiga
fall kan få föra talan utan fullmakt af hustrun, men däruti
ligger ju ej något för hustrun ofördelaktigt.
Hvad nu angår hustruns förvaltningsrätt öfver henne en-
skildt tillhörig egendom, så vill jag mot herr Leman anmärka,
att gift kvinna, som själf förvaltar sin fasta egendom, är äfven
för densamma bevillningstaxerad och kan sålunda äfven tala och
rösta därför, hvilket förhållande ju äfven i viss mån vittnar om
den myndighet hon kan äga.
För öfrigt ansluter jag mig i hufvudsak till den uppfattning,
herr Trygger uttalat, och jag tror icke, att man nu med fördel
skulle kunna genomföra några förändringar uti lagens stadganden
i 9 kap. giftermålsbalken.
Jag vill nu mot lagutskottets andra skäl äfven yttra några
ord. Det talas om att hustru, som lefver i äktenskap med sin
man, ej får idka näring, med mindre mannen därtill lämnar sitt
medgifvande och ikläder sig ansvar för hustruns förbindelser.
Jag hoppas, att man ej har för afsikt att härutinnan få någon
förändring. Ty om tvenne makar lefva tillsammans och hustrun
önskar att ensam drifva handel eller idka någon näring, utan
att mannen ikläder sig ansvar för de förbindelser hon därvid in¬
går, leder sådant lätt till det största skoj. Räkningar utfärdas
t. ex. å hustrun för levererade varor. De blifva ej guldna, och
när leverantörerna eller fordringsägarne påkalla likvid af mannen,
så saknar denne all kunskap om gälden och vägrar att ur egen¬
domen, som är gemensam och står under hans förvaltning, be¬
tala räkningarna — och där stå nu leverantörerna utan likvid.
Jag tror ej det vore skäl att härvidlag vidtaga några ändringar
i gällande bestämmelser.
På grund af hvad jag nu anfört och andra talare före mig,
anhåller jag att få yrka anslag å utskottets hemställan.
Herr Berg, Lars: Det kan icke vara min afsikt att nu för¬
söka ingå i någon saklig utredning af denna fråga, hvartill jag
Onsdagen den 25 Februari.
41 N:o 18.
saknar nödiga fackinsikter, men med anledning af hvad som här Om revision
yttrats har jag velat och ansett mig pliktig att säga några ord. afsäljande
Frågan är nämligen icke endast en juridisk fråga, utan ännu ,-^ande9
mer en social och en etisk. lmstrus rätts
Den gifta kvinnans ställning sammanhänger så nära såväl liga ställning
med statens som med familjens och barnens intressen, att hvarje (Forts.)
folkrepresentant, som skall deltaga i lagstiftningen härom, måste
känna sig förpliktigad att uttala sin mening, i synnerhet om han
såsom jag har en motsatt mening emot den lagutskottet har ut¬
talat, en mening, som säkerligen endast delas af en minoritet
inom denna kammare.
Här har med rätta framhållits, att den största tvekan och
olikhet i åsikter råder om hvad lagen stadgar, om svensk gift
kvinna är omyndig eller myndig. Utskottet säger, att bland de
rättslärde råder eu allmän mening därom, att kvinnan blir i.
med och under äktenskapet myndig, ehuru utöfningen därutaf
är inskränkt, så länge mannen lefver, och att detta klarligen be¬
visas därutaf, att, så fort äktenskapet upplöses, hon inträder i sin
fulla myndighets rättigheter. Detta är för mig en juridisk para¬
dox, som ju kunde vara intressant, om man icke visste, att en
gift kvinna förlorar det mesta af eu myndig människas sj an¬
ständighet, så fort hon inträder i äktenskap, och så länge hon
lefver, såvida hon icke blir änka, då hon återfår de rättigheter,
som hon förlorade genom att inträda i äktenskapet.
Fn ärad talare har nyss yttrat, att den gifta kvinnan icke
vore i något större behof af full myndighet, då hon i många
fall hade en hel del rättigheter, nota bene att hon under juridiska
formaliteter lyckades få sig dem tillförsäkrade enligt 1898 års
lag, men häremot är att märka, att dessa formaliteter dock icke
äro kända för större delen af vårt folk. Det förhåller sig näm¬
ligen så, att hela denna fråga är så invecklad, att pluraliteten
af folket icke känner till den, och det är därför som det kan
vara skäl att med några ord påminna om, att om än många
jurister äro eniga om, att svensk lag i princip förklarar den gifta
kvinnan myndig, och ehuruväl lagutskottet och herr Hasselrot
påstå, att hon i de flesta hänseenden i teorien är en myndig
medborgare, så förhåller det sig i verkligheten alldeles tvärtom
så, att hon enligt lag icke har rätt att förfoga öfver sin egen
förmögenhet; hon har icke behörighet att mottaga uppdrag och
sysslor, ledamotskap uti styrelser och kommunala föreningar eller
förvaltningar.
Det blefve för långt att uppräkna alla inskränkningar i den
gifta kvinnans sj anständighet, men de svåraste, som lederar mitt
samvete mest, må jag nämna: hon får ej ingå aftal eller rättsliga
förbindelser, icke tala eller svara i egen sak, hon står under
mannens husbondevälde, och därmed är hon viljelös, trälbunden
i allt, som rör makarnas Barnlif. Hvad finns då kvar af hand-
N:o IS. 42 Onsdagen den 25 Februari.
Om revision lingsfrihet och myndighet? Teorier och fraser. Hon har icke
■af gällande hener rätt att bestämma sin vistelseort! En högjuridisk talare
^rörande9 sade’ att (let vore llöSst orimligt, om kvinnan skulle få välja sin
hustrus rätts- vistelseort och bestämma hvar hon skulle uppehålla sig, om hon
liga ställning, skall få bo i Malmö, då mannen bodde i Göteborg. Ja, det må
(Forts:) nu vara, men så farligt torde saken icke ställa sig, ty hon för¬
löper dock icke hemmet så ofta, som mannen gör, särskildt i de
lägre folklagren. Skall det vara så, att mannen har rätt att för¬
bjuda hustrun att välja annan vistelseort, vill jag framhålla så¬
som den enklaste rättvisa, att äfven hustrun får rätt att för¬
bjuda sin förlupne man att välja en annan vistelseort, än deras
gemensamma bostad, denna må nu kallas mantalsskrifningsort
eller annat.
Den gifta hustrun får icke heller, som den siste ärade talaren
framhöll, drifva näring och yrke utan mannens medgifvande och
borgen, och det tyckte han vara obestridligen rättvist och synner¬
ligt samhällsbevarande. Det skulle således vara rätt och billigt,
att en kvinna med en försupen, halfidiotisk man, som icke lämnar
ott öre till hemmet, skall vara beröfvad rättighet att bidraga till
sitt och sina barns underhåll, fastän hon eljest därtill är skicklig
och förmögen. Nej, det får hon nu icke, och detta skulle vara
högsta rätt!
Enligt 1898 års lag har verkligen, såsom ofvan berördes, den
svenska gifta kvinnan myndighet, för så vidt vissa formaliteter
blifvit iakttagna i äktenskapsförord, uti arf eller testamente, som
särskildt förbjuda mannen att taga befattning med hennes egen¬
dom, hvilken hon således äger själf förvalta.
Det sades också af en hög jurist nyss, att hon utan alla
dessa formaliteter i ett enda fall är en myndig medborgare utan
förbehåll och formaliteter, nämligen därutinnan — tänk hvilka
stolta rättigheter — att hon får suveränt disponera öfver sin in¬
komst af eget arbete.
Detta är sant, ehuru med en betänklig inskränkning. Om
man ser denna bestämmelse i sömmarne, kommer man till klarhet
därom, att därest hon förvandlar sin förtjänst till bohag, eller
om hon därför köper föda och kläder till sina barn, mannen kan
komma och förvandla dem till brännvin på krogen. Hvad hon
genom eget arbete förvärfvat är således icke hennes längre, än
hon håller de kontanta medlen i sin hand.
Trots alla dessa oftaberörda juridiska teorier kan man så¬
ledes icke — åtminstone då man icke har den äran att höra till
fackmännen -—- påstå, att svensk lag väl skyddar svensk gift
kvinnas personlighet och människovärde. Den ställer henne utan
handlingsfrihet på ett lägre plan än andra medborgare, i ett
underdånighetsförhållande, och man måste, då man inser detta,
fråga sig: År det förenligt med rättvisa, är det rimligt, att våra
egna mödrar och hustrur skola förlora sin myndighet i äkten-
Onsdagen den 25 Februari.
43 N:o 18.
skåpet, och att de skola ställas i en osjälfständigare och mera Om revision
beroende ställning än deras kvinnliga tjänarinnor och deras till Halande
myndiga år komna döttrar? År det klokt och är det nyttigt för ritande9
samhället, att lagen beröfvar hvarje gift kvinna — äfven de hustrus rätts-
ädlaste, bästa och rikaste — hennes handlingsfrihet, hennes förut liga ställning.
väl och utmärkt utöfvade myndighet, att man liksom straffar (Forts.)
henne för det steg hon tagit in uti äktenskapet, som är så viktigt
äfven för samhället, liksom med förlusten af medborgerliga rättig¬
heter? Om man svarar, såsom jag vill, nej på denna min fråga,
då är det väl tämligen tydligt, i hvilken riktning ett förslag till
förändring bör gå, oberoende af de formalistiska fiktioner och
juridiska teorier, hvilka jag lämnar helt och hållet åt deras värde,
men som i en sådan fråga som denna icke få vara uteslutande
bestämmande ett steg längre än formen kräfver, men icke i af¬
seende å innehållet.
Denna fråga är så gammal, att det enligt min tanke till och
med vidlåder oss en viss försummelse däri, att vi icke hafva löst
den förr. Yi måste sålunda snart ställa våra hustrur och mödrar
på samma plan som öfriga myndiga kvinnor och göra dem
någorlunda likställda med männen, och vi måste erkänna —
livilket jag för min del åtminstone gör — att den svenska gifta
kvinnan förtjänar en värdigare ställning, så att hon med den
ansvarskänsla, som endast själfständigheten kan föda, förmår att
fostra och väl fostra kommande generationer, på hvilkas förmåga,
sans och måtta fäderneslandets frihet beror.
Det kunde kanske vara skäl för mig att nu sluta, men jag
kommer att tänka på ett löfte, hvars sanning historien bekräf¬
tar, att nemligen endast den människa och det folk skall det väl
gå och skall länge lefva på jorden, som hedra fader och moder.
I den delen hafva vi såsom folk, det påstår jag, försummat och
syndat mycket emot våra — emot det fria svenska folkets ännu
i verkligheten omyndiga mödrar. De hafva blifvit stående uti
en underdånighetsställning, och det är därför på tiden, att vi
emot dem skipa rättvisa.
Ett sätt härför har nu af motionärerna föreslagits. Talrika
svårigheter hafva emot deras förslag rests af fackkunskapen,
men jag pekar på det faktum, att andra civiliserade folk, folk
med större liflighet i känslor, med större rikedomar, där intres¬
senas motsatser äro långt starkare, och där en dubbel myndighet
i äktenskapet är farligare än hos oss, hafva dock vågat sig på
att gifva den gifta kvinnan myndighet, och erfarenheten har
där visat, att äktenskapen därigenom höjas och ställningen för¬
bättras. Här är ju icke tal om att röra vid egendomsgemen-
skapen eller upphäfva mannens målsmanskap, icke därför, att
man anser detta vara utopier, utan därför att man anser sig
böra gå försiktigt till väga, gå steg för steg i en så viktig fråga
som denna. Det bör väl då icke kunna finnas några hinder
>:o 18. 44
Onsdagen den 25 Februari.
Om revision eller råda någon tveksamhet om att åtminstone besluta en skrif¬
ta gällande Velse till Kungl. Maj:t med begäran om en utredning och angifva
rörande 1 hvad riktning man vill ga.
hustrus rätts- Utskottet är mycket tvifvelaktigt, huruvida allt detta kan
liga ställning, vara lämpligt eller lyckligt utan inskränkning. Det talas äfven
(Forts.) på ett ställe om, att det skulle strida emot äktenskapets harmoni
och äktenskapets idé och allt sådant. Det har äfven anmärkts
i handlingarna, att äktenskapet är ett slags bolagsförhållande,
men i ett bolag är väl ändå ingen ensam bestämmande, i ett
bolag finnes väl icke en enda despotisk vilja, under det att de
andra skola lyda, utan i ett bolag bestämmes hvars och ens
afgörande rätt efter den insats, som han har gjort i den gemen¬
samma affären. Och hvad äktenskapet beträffar frågar jag, hvem
har väl gjort den största insatsen? Jag tror icke många skola
kunna förneka, att kontrahenterna gjort åtminstone lika stora
insatser. Jag för min del påstår, att kvinnan har gjort och gör
mångdubbelt större insats i äktenskapet än mannen, och därför
bör hon också, så vidt med dess idé är förenligt, ha en så fri
och värdig ställning som möjligt.
Jag skall icke uppehålla kammaren med att ytterligare
diskutera utskottets förslag, ehuru det kunde vara frestande.
Utskottet har med juridisk talang formulerat en kläm, där det
talas om bristen på kodifiering, klarhet och följdriktighet in. m.,
som bör upphjälpas, och det är allt godt och väl, men där står
ingenting om innehållet och riktningen af det lagförslag, som
begäres.
Den, som verkligen vill vinna någon effektiv förändring i
anmärkta afseende, kan svårligen förena sig med utskottet, ty
Kungl. Maj:t skulle af denna skrifvelse icke få någon ledning
om hvad han skall göra. Under det han skulle låta linjera upp
den gällande lagens orediga gränser för att få dem klara och
räta, kan det ju lika gärna hända, att det skäres af, som att
det lägges till något i hustruns myndighet. Men detta synes
vara från utskottets synpunkt tämligen likgiltigt, endast bestäm¬
melserna blifva följdriktiga och klara samt lätta att tolka.
Under sådana förhållanden anser jag mig böra taga afstånd från
utskottets förslag, och ehuru jag icke fullt är på det klara med,
hvilket af de andra skrifvelseförslagen, som är det bästa, så synes
mig dock herr Lindhagens vara det tydligaste, och därför, herr
talman, ber jag att uti rättvisans och pliktens namn få yrka
bifall till detta skrifvelseförslag samt afslag å utskottets hemställan.
Herr Hasselrot: Här har blifvit sagdt så mycket för och
emot i denna fråga, att jag egentligen icke har något nytt att
tillägga, utan endast ber att med ett par ord få försöka klargöra
lagutskottets ställning till frågan.
Jag ber då till en början att få fästa kammarens uppmärk-
45 N:o 18.
i
Onsdagen den 25 Februari.
samhet därå, att motionärerna icke hafva ifrågasatt någon för- Om revision
ändring i afseende å gift kvinnas nuvarande Jörmögenlietsrättsliga af gäldande
ställning. Hvad flera talare därvidlag anfört är därför något, roande'9
som faller alldeles utanför motionens ram, och lagutskottet har hustrus rätts-
icke haft någon anledning att därmed sysselsätta sig. liga ställning.
Hvad motionen egentligen innebär är ett upphäfvande af (Forts.)
målsmanskapet, ett uttryckligt förklarande af kvinnans mvndig-
het och likställighet med mannen i alla afseenden, och det är
detta, lagutskottet har tagit sig friheten afstyrka. Däremot har
lagutskottet funnit lämpligt att hos Kungl. Maj:t begära förty d-
liganden i nu gällande lagstiftning om hustrus rättsliga ställning.
Ett par talare hafva ansett, att hvad lagutskottet sålunda
föreslagit är så obetydligt, att de hellre yrkat afslag än de velat
förorda lagutskottets förslag att, äfven om man icke ville slopa
målsmanskapet, begära förtydligande * af lagens bestämmelser.
Jag skall då be att få erinra därom, att det särskildt är tvenne
bestämmelser, som för närvarande därutinnan leda till oreda.
För det första är det oklart, om gift kvinna äger rätt att föra talan
inför rätta äfven i sådana mål, som röra sådan egen egendom,
hvaröfver hon har förvaltningsrätt. Det är nämligen uttryckligen
bestämdt i lagen, att kvinnan har förvaltningsrätt icke endast,
såsom herr Berg sade, öfver den egendom, hon själf genom
arbete förvärfvat, utan äfven öfver all sådan egendom, hvartill
hon genom äktenskapsförord eller i annan laga form tillerkänts
dylik rätt. Tvifvelaktigt är dock, på grund af felaktig eller
otydlig formulering af lagen, om hon i dessa delar äfven får
tala vid domstol, och det är angeläget, att detta blir utredt.
Gent emot talaren på malmöbänken ber jag få säga, att det
jämväl synes mig vara angeläget, att en inskränkning sker uti
den bestämmelse, som finnes_ i näringsfrihetsförordningen. Om
hustrun fått en fabriksanläggning eller en handtverksrörelse,
hvaruti hennes förmögenhet ligger, och som hon själf får för¬
valta, kan det då vara lämpligt, att mannen det oaktadt skall
hafva rättighet att lägga hinder i vägen för hennes utöfvande
af verksamheten? Alla olägenheter och otydligheter, som kunna
följa af de nuvarande bestämmelserna, böra, enligt mitt för¬
menande, undanröjas och rättas.
Att däremot, såsom flera talare förordat, taga bort måls¬
manskapet och ställa hustrun i alla afseenden likställd med
mannen, det förefaller mig mer än vågadt. Något sådant har
intet land försökt. Under någon form och i vissa afseenden måsto
alltid något målsmanskap, eller hvad man vill kalla det, finnas.
Man säger visserligen, att hustrun befinner sig uti en sämre
ställning än till och med hennes tjänare och barn, då dessa äro
myndiga. Enligt min mening icke i en sämre utan i en annan
ställning, och detta är något, som följer af hvarje förening. Vid
en förening mellan två stater få do båda i någon mån uppgifva
N:o 18. 46 Onsdagen den 25 Februari.
Om revision sill själfbestämningsrätt; ett lagligt bolag förutsätter, att någon
af gällande gp.pi teckna firman eller vara verkställande direktör, och uti ett
'“ST äktenskap, som utgör en förening mellan tvenne makar, förut-
husirus rätts- sättes nödvändigt, då de båda icke komma öfverens, att någon
liga ställning, af dem skall äga bestämmanderätten. Någon skall väl ändock
(Forts.) bestämma makarnas lagliga bostad, eller, om man också vill ga
så långt att låta enhvar afgöra detta, så att hustrun må få rätt
att bo t. ex. i Göteborg, äfven om mannen bor i Stockholm,
skall väl ändock någon i händelse af olika meningar hafva rätt
bestämma, hvar barnen skola bo, hvar de skola gå i skola o. s. v.?
Detta är målsmanskapet. Vill man nu bestämma det så, att
hustrun i vissa fall skall utöfva målsmanskapet, så är jag öfver-
tygad om att detta ofta nog kunde vara lämpligare, då många
äktenskap finnas, där hustrun bättre än mannen förstår att utöfva
målsmanskapet. En af dem bör dock hafva rätten att bestämma,
och det går ej an, att målsmanskapet helt och hållet upphör,
så att båda makarna stå alldeles själfständiga gent emot hvar¬
andra i saker och förhållanden, som röra gemensamma ange¬
lägenheter.
Då nu en förändring i denna riktning icke blifvit ifrågasatt,
måste man väl för närvarande vidhålla den ståndpunkten, att
mannen, åtminstone i alla de frågor, som icke beröra hustruns
personliga ställning och hennes förvaltningsrätt, får föra talan i
deras ostridigt gemensamma angelägenheter, och sa långt har
lagutskottet gått, men icke längre.
Herr Moberg: Det yttrades häromdagen af en ärad talare
på norrlandsbänken i en annan fråga, att om också vår tid icke
utmärkte sig för synnerlig ridderlighet mot kvinnan, så bemö¬
dade den sig dock att göra henne rättvisa. Ja, däri hade den
ärade talaren mycket rätt. Men frågan kan just blifva, om ej
bristen på ena sidan kan förklaras af de många bemödandena
på den andra sidan. Ty i samma mån som lagstiftaren ideligen
vinnlägger sig om att tillgodose alla de anspråk, som tid efter
annan framställas för att tillvarataga kvinnans rätt, som det
heter, i rättsligt, socialt och politiskt hänseende, så att det inga¬
lunda vidare må heta, att mannen är skapelsens herre, ännu
mindre herre i sitt hus, i samma mån varder helt naturligt den
känslan förhärskande hos mannen, att kvinnan ej längre är det
svaga väsen, som han är satt att skydda och hjälpa; liksom det
synes mig tämligen gifvet, att den makt, som hon tillförene öfver
honom ägt genom vapen, om hvilka jag ej behöfver i denna
kammare orda, varder allt mer och mer förslöad genom de andra
vapen, som lagstiftaren sätter henne i händerna till kamp mot
mannen. Huruvida hon nu vinner mer genom hjärtats än ge¬
nom lagens vapen, det vill jag här lämna osagdt; men så myc¬
ket torde man i allt fall böra vara ense om, att det är särdeles
Onsdagen den 25 Februari.
47 N:o 18.
angeläget, att lagstiftaren i sin omsorg att tillvarataga kvinnans Om revision
rättigheter icke förbiser hvad för honom dock är angelägnast att ®/ fiende
vårda, nämligen bibehållandet af äktenskapets idé, som, om man rörande3
också icke vill betrakta den ur gammaltestamentlig synpunkt, lnistnis rätts-
dock fortfarande måste anses vara att befordra en lycklig sam- liga ställning.
manlefnad man och kvinna emellan till deras egen fromma och (Forts.)
till samhällets båtnad och bestånd. Ett af vår tids förnämsta
lyten, enligt den syn jag har på tingen, är den oerhörda löslig¬
het, som gör sig gällande i fråga om äktenskapets helgd; och om
också i första rummet orsaken härtill måste sökas i det allt mer
och mer omkring sig gripande lättsinnet, som hotar att ödelägga
alla bättre begrepp om moral, så vågar jag likvisst hålla före, att alla
de bemödanden, som oupphörligen göras att lösa de yttre band,
som sammanhålla makarne, gifva lättade tillfällen för detta lätt¬
sinne att under allehanda skyddande förklädnad tränga sig in i
äktenskapet och störa dess frid och dess lycka. Det är ock där¬
för jag tillåtit mig uttala den åsikten, att det är särdeles ange¬
läget, då man ger sig in på lösningen af frågor inom den vik¬
tiga äktenskapsrätten, att tillse, att dessa frågor lösas så, att
slutligen af äktenskapet ej varder något annat öfrigt än en för¬
ening, visserligen till släktets förökelse, men ej till dess uppfostran.
Den fråga, som nu här föreligger, synes mig, om den ej
rätt beaktas och skärskådas från alla sidor, kunna varda af ödes¬
diger beskaffenhet. Lika välbetänkt, lika rätt som det varit att
genom lagstiftning bereda makan tillfälle att skydda den egen¬
dom, som hon infört i boet, liksom ock hvad hon genom eget
arbete kan under äktenskapet förvärfva, lika betänksam, synes
det mig, bör man å andra sidan vara, då det gäller att utsträcka
denna rätt därhän, att kvinnan varder fullmyndig i äktenskapet
utan annan inskränkning än den, som ligger däri, att mannen
är förvaltare af det gemensamma boet. I realiteten, herr grefve
och talman, kan jag efter mitt förstånd icke fatta, huru dessa
båda rättigheter, kvinnans fullmyndighet inom äktenskapet och
mannens målsmanskap öfver det gemensamma boet, låta sig för¬
enas, ty det synes mig alldeles uppenbart, såsom också här blifvit
förut påpekadt, att den ena rätten måste komma i ovillkorlig kolli¬
sion med den andra. Om t. ex., såsom lagutskottet i ett annat
sammanhang förutsatt, kvinnan skulle såsom fullmyndig —
hvilket ju också vore gifvet — äga rätt att oberoende af man¬
nen bestämma sin vistelseort, och hon ej äger egna tillgångar
att bestrida kostnaderna för den egna bostaden eller för resor
jorden rundt,-så måste väl ovillkorligen varda följden, att man¬
nen med det gemensamma boets egendom måste bestrida kost¬
naderna därför. Då frågar jag, mina herrar: hvad blir då kvar
af mannens förvaltningsrätt, då han ju i verkligheten endast har
att betala hvad hustrun depenserar? Jag tycker, att ställningen
i så fall blifver ungefär den, att — om man tager en jämförelse
X:o 18. 48 Onsdagen den 25 Februari.
Om revision från ett bolag — hustrun blir deu så kallade verkställande direk-
af gällande ^ören mannen blir kassören.
rörande9 Jag förstår mycket väl de känslor, som besjäla de kvinnor,
hustrus rätts- hvilka i medvetandet af sitt eget värde och sin förmåga att fylla
liga ställning, sina uppgifter, både sådana de nu äro och sådana de skulle
(Forts.) varda, om de blefve fullmyndiga, känna det band, som lagen
genom bestämmelser, som inskränka deras myndighet, lägger på
dem, vara nedsättande för deras värde. Men om de ville be¬
sinna, att den myndighet de åstunda kan för många af deras
systrar, som ej äro lika väl utrustade å hjärtats och hufvudets
vägnar, varda till fördärf, till fördärf för dem själfva, till för¬
därf för deras män, till fördärf för deras hem, så skulle de med
jämnmod finna sig i den uteblifna myndighetsförklaringen, af
hvilken de för öfrigt nog icke äro i så synnerligt stort behof, helst
som de densamma förutan nog veta att den behöriga myndig¬
heten utöfva.
Med det sagda har jag ingalunda velat motsätta mig en
skrifvelse i det syfte, som lagutskottet uttalat. Frågan är af
stor vikt, och min aktning för den ärade motionär, som har
framburit densamma, gör mig gärna villig att biträda en dylik
hemställan; och det kan ju mycket väl hända, att, när förstån¬
digare män än jag få tillfälle att taga frågan om hand, den kan
lösas på ett sätt, så att mina tvifvelsmål om lämpligheten af den
ifrågasatta reformen varda häfda. Men medgifvas måste dock,
att, särskildt med hänsyn till den, som det synes mig, mycket
oklara ställning till frågan, som lagutskottet intagit och som äfven
återfinnes i lagutskottets kläm, Kungl. Majt:s uppgift varder ganska
vansklig. Men Kungl. Maj:t är ju mycket van vid att från Riks¬
dagen få mottaga skrivelser, där det dunkelt tänkta gifvit sig
uttryck i det dunkelt sagda, och det kan väl därför vara att
hoppas, att något godt kan komma af ett beslut om en skrif¬
velse, sådan som lagutskottet föreslagit; men väl må vederbö¬
rande vid närmare öfvervägande af den viktiga frågan beakta,
hvarthän man genom den ifrågasatta reformen kan komma och
om densamma med alla sina konsekvenser är önskvärd.
Herr grefve och talman, jag yrkar bifall till lagutskottets
förslag.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr
talmannen yttrade, att i afseende på föreliggande utlåtande yr¬
kats: l:o) att hvad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) att
kammaren skulle bifalla det förslag, som innefattades i den af
herr Lindhagen och friherre Bonde vid utlåtandet afgifna re¬
servation; och 3:o) att utskottets hemställan skulle afslås.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet
med dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på
49 N:o 18.
Onsdagen den 26 Februari.
bifall till utskottets hemställan, hvilken förnyades, vara med
öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf herr talmannen hem¬
ställde, huruvida kammaren ville till kontraproposition därvid
antaga afslag å utskottets hemställan eller godkännande af det
under 2:o) här ofvan omförmälda yrkande; och förklarade herr
talmannen sig anse de härå afgifna svaren hafva utfallit med
öfvervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga afslag.
Herr Berg, Lars, begärde votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och anslogs en
så lydande omröstningsproposition:
Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående
lagutskottets utlåtande n:o 20 antager afslag å utskottets hem¬
ställan, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering
antagits bifall till herr Lindhagens och friherre Bondes vid ut¬
låtandet afgifna reservation.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 86;
Nej — 17.
Härefter uppsattes, justerades och anslogs för hufvudvote¬
ringen en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som bifaller hvad lagutskottet hemställt i sitt utlåtande
n:o 20, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Första Kammarens Prat. 1903. N;o 18.
4
N:o 18.
Ifrågasatt
internering <
alkoholister
SO Onsdagen den 25 Februari.
Vinner Nej, af slås utskottets hemställan.
Vid slutet af den häröfver anställda omröstningen befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 51;
Nej — 48.
Föredrogs ä nyo lagutskottets den 20 och 21 innevarande
*Anånad bordlagda utlåtande n:o 21, i anledning af väckt motion
' om skrifvelse till Konungen angående internering af alkoholister.
Herr Hasselrot: Jag kan för min del, oaktadt jag är reser¬
vant i denna fråga, instämma med utskottet däri, att syftet med
framställningen är i hög grad behjärtansvärdt. Det är nämligen
för kammaren väl bekant, att alkoholismen är så utbredd och
antalet af alkoholister i vårt land så stort, att allt hvad som
lämpligen kan göras för deras förbättring måste anses synner¬
ligen angeläget och klokt. Nu har därtill kommit, att utskottet
formulerat sitt förslag så försiktigt, att däremot egentligen ingen¬
ting är att säga. Det har endast begärts en utredning, huruvida
och i hvad mån ifrågasatta föreskrifter må kunna meddelas, och
att, i fall utredningen därtill gifver anledning, Kungl. Maj:t skall
framlägga förslag till lagstiftning i ämnet. Men om man försöker
tänka sig närmare in i frågan, så kommer man — åtminstone
har jag gjort det — till den slutsats, att något lämpligt förslag
härutinnan, som ej går längre, än statens rätt och förmåga sträcka
sig, icke lärer kunna framställas. Det ligger först och främst
för min uppfattning något mycket motbjudande däri, att man
skulle mot en persons vilja, utan någon egentlig förbrytelse,
kunna internera honom, och detta icke blott för en kort tid, utan
minst i 18 månader, kanske 2 år å 3 år. Sådant skulle ju ske
visserligen också i det allmännas intresse, men hufvudsakligen
till den enskildes och hans familjs eller närståendes nytta. Det
anses vara för honom fördelaktigt att komma från denna sjuk¬
dom, och därför tager staten och sätter in honom på en relativt
lång tid. För mig synes det tvifvelaktigt, om staten verkligen
kan anses hafva rätt därtill.
Nu gifves det visserligen länder, där sådan lagstiftning
existerar, nämligen i några kantoner i Schweiz och i några stater
i Amerika samt i viss mån men först sedan år 1900 i England
och Norge. Någon erfarenhet hafva vi emellertid ej af denna
senare lagstiftning. Därtill kommer frågan om de stora kost¬
naderna. Det är ju icke någon liten affär, hvarom här är fråga.
Onsdagen den 26 Februari.
61 Nso 18.
Man måste ju tänka sig, att därest staten skall lagstifta i en ifrågasatt
dylik fråga, måste det finnas anstalter, där sådana personer, om internering af
hvilka här är tal, skola kunna vistas en så lång tid, som här alkoholister.
ifrågasättes, och det lär ej vara tänkbart, att, på samma gång (Forts.)
staten skulle döma en person att sättas in på en förbättringsanstalt,
staten skulle säga: det skall du betala själf. Personen i fråga
kanske icke har så synnerligen god råd, och man vet ju ej på
förhand, om han verkligen får nytta af den kur, han skall
undergå. Under sådana förhållanden måste staten eller kommunen
träda emellan. Men då staten under nuvarande förhållanden
har att sörja för att anskaffa platser åt de sinnessjuka i vårt
land, hvilket är förenadt med stora kostnader, och dessutom har
att bestrida kostnaderna för många andra viktiga likartade sociala
frågor, så synes det mig mindre välbetänkt att kasta sig in på
en så vidlyftig sak som att tvångsvis internera dessa många
alkoholister.
Nu säger man kanske, att det är ju ej så farligt, då här
är blott fråga om en utredning. Men det är dock den skillnaden
mellan denna utredning och många andra, att denna kommer
att blifva både mycket besvärlig och mycket dyrbar. Och då
man såsom jag har den uppfattningen, att ett praktiskt och
nyttigt resultat antagligen däraf icke kan vinnas, synes det lämp¬
ligare att afböja en sådan utredning äfven i den form, hvari
frågan nu föreligger.
Jag tillåter mig därför yrka afslag å utskottets hemställan.
Herr Hedenstierna: Jag tillåter mig att i största korthet
bemöta den ärade reservanten samt söka klargöra mina och äfven
lagutskottets åsikter. Ifrågavarande motion går ut på att bereda
lämplig vård åt alkoholister eller s. k. vane-drinkare, och frågan
härom är en bland de uppgifter, som i vår tid påkalla statens
ingripande och börja spela in med stor och öfverväldigande
kraft. Staten har, säger man, då dryckenskapen hotar att för¬
gifta kommande släktens lif, rättighet att söka förekomma den
folkröta, som ligger i alkoholismen och som mer och mer tager
fart och vinner insteg hos allmänheten, samt att jämväl söka i
tid rädda dessa olyckliga, hvilka kunna anses ej vara sig själfve
mäktiga. År alkoholismen, såsom man förutsätter, en sjukdom
af den beskaffenhet, att den sjuke, ehuru han väl inser det onda,
ändock ej äger kraft eller förmåga att skydda och bevara sig
själf, då är han att anse såsom omyndig och otillräknelig, och då
bär staten skyldighet att räcka honom en räddande hand och se
till, att en sådan stackars varelse likaväl som de vansinnige
eller med andra svåra sjukdomar behäftade sättes in å vårdanstalt
för att om möjligt botas. Man har bär uppgifvit, att antalet
alkoholister skall vara ganska stort, kanske 50,000 personer.
Detta må nu vara öfverdrift; men är antalet stort, så är det
N:o 18. 52 Onsdagen den 26 Februari.
Ifrågasatt också en skyldighet att i tid vidtaga åtgärder mot det onda, så
intonering af a(-(- f]et ej växer oss öfver hufvudet. Af försök, som skett att
alkoholister. internera dylika vane-drinkare, har man funnit, att omkring en
(Forts.) tre(]-jedel botats, att en tredjedel förbättrats och att endast den
återstående tredjedelen har ansetts obotligt sjuka. Man frågar
sig då: kan det ej vara skäl, att staten gör så pass mycket i lag¬
stiftningsväg, att den försöker att rädda hvad räddas kan och
förekomma de sjukas återfall, när de äro på god väg att räddas?
Lagar i detta syfte hafva, såsom reservanten nyss nämnde
och såsom motionen äfven framhåller, blifvit antagna i en del
främmande länder. Hos oss är saken ej alldeles ny. Vi hafva
här i Riksdagen haft motioner i detta syfte flere gånger förut,
och särskilt har herr Waldenström gjort hemställan om anslag.
En sådan motion bifölls på så sätt, att Riksdagen beviljade ett
anslag af allmänna medel för att understödja de olyckliga. Detta
var är 1893. Det första anslag, som Riksdagen beviljade, ut¬
gjorde 2,000 kronor. 1894 års Riksdag beviljade äfven detta an¬
slag, och 1895 års Riksdag höjde det till 3,000 kronor. Dessa
anslag hafva utgått till en vid »Sans Souci» i närheten af Upp¬
sala inrättad enskild vårdanstalt, där åtskilliga personer undergått
behandling, ehuru man då ännu ej hunnit få tillräcklig erfaren¬
het om saken. Sedermera hafva inrättats ytterligare några vård¬
anstalter. Men till följd däraf, att det icke funnes någon möjlig¬
het att tvinga dessa vane-drinkare, hafva dessa anstalter icke
blifvit tillräckligt uppmärksammade.
Lagutskottets åsikt är nu, att om det skall blifva någon
effektivitet med en sådan här lag, bör det föreskrifvas, att dessa
vanedrinkare skola kunna mot sin vilja interneras, men lag¬
utskottet har uttryckligen betonat, att det ej vill vara med om att
internera hvilken drinkare som helst, utan att endast efter en
genomgående och grundlig undersökning samt efter domstols
beslut och läkares hörande tvångsinternering skulle kunna komma
i fråga. Då jag nu anser tiden vara inne, att någonting göres,
och den befarade kostnaden för vårdanstalter väl ej skall komma
att blifva större än sakens vikt klöfver, får jag ansluta mig till
lagutskottets skrifvelseförslag, till hvilket jag yrkar bifall.
Herr Törnebladh: Till livad den förste talaren yttrat ber
jag att få lägga några reflexioner af mera allmän art.
Riksdagen torde väl veta, hvad det betyder att aflåta en
skrifvelse. Riksdagen har många gånger blifvit erinrad om att
så och så har Riksdagen skrifvit, men när sedan frågan kommit
tillbaka, har det icke varit så säkert, att man velat kännas vid
allt, som skrifvits. Jag behöfver icke taga mer än ett exempel:
det förekommer i dessa dagar, och frågan har öfverlämnats till
ett särskilt utskott. Jag menar, hvad som är skrifvet om skogs-
53 N:o 18.
Onsdagen den 25 Februari.
vården. Men i den frågan har det dock under många år, ja, Ifrågasatt
snart sagdt ett hälft sekel, föregått diskussioner och utredningar. ™tern*ring af
Hur är det åter med den sak, som i dag föreligger till Riks- a ° 0 is e''
dagens pröfning? Har den föregåtts af en långvarig utredning? 0
Nej, saken är alldeles ny, och det är icke ens säkert, att det
gäller hvad den föregående talaren angaf såsom en »lämplig»
vård åt alkoholister. Tv det är icke gifvet, att den vård, som
nu föreslås, den tvungna vården, är den lämpliga eller den
lämpligaste. Jag tror därför, att Riksdagen bör betänka sig,
innan den aflåter en skrifvelse med så allmänt syfte som denna
och som skulle gifva regeringen så mycket att tänka på och
utreda, därför att den utredning, som föreligger i motionen och
utskottets betänkande, är långt ifrån tillräcklig.
Nu kan man visserligen icke begära, att en motion eller
ett utskottsbetänkande skall kunna gifva en fullständig utredning
af eu hel fråga. Men så mycket kan man dock begära, att den
utredning, som förelägges och på grund af hvilken Riksdagen
skall fatta beslut, skall vara i någon mån fix och bestämd. Hur
är det här? Allt är så sväfvande som möjligt. Först och främst
begreppet alkoholist. Finnes det här någon definition på hvad
alkoholist är? Därom kan det vara mycket olika åsikter, till och
med bland dem, som i sista hand skulle pröfva det hela, näm¬
ligen läkarne. Äro herrarne säkra på att läkarnes åsikter i det
fallet öfverensstämma med hvarandra? De skulle ändå få ganska
mycket att säga. För öfrigt äro de exempel, som äro hämtade
från utlandets lagstiftning, så beskaffade, att man finner, att ut¬
landet sökt lösa frågan på många olika sätt och att man icke
liar kunnat komma till någon enighet om hvilket som är det
rätta. Jag skall i det fallet icke trötta herrarne i vidsträcktare
mån än genom att hänvisa till hvad som står i motionen om
de olika försöken i utlandet, och jag tror, att citatet från de
australiska staternas lagstiftning gärna kunde ha varit borta, tv
de australiska staterna äro sannerligen icke några modellstater
i fråga om lagstiftning.
Där finnes ju också åtskilligt annat i betänkandet, men det
talar lika mycket mot som för motionen. Jag skall endast erinra
om förhållandena i Frankrike och Belgien.
Vidare har utskottet i sin motivering uttalat önskemål både
åt det ena och det andra hållet. Utskottet säger visserligen på
ett ställe, att interneringen skulle föregås af en fullständig under¬
sökning och bero på domstols beslut, men på ett annat ställe
säger utskottet: »Det skulle därför möjligen vara önskvärdt,
om lagstiftningen kunde gå längre och medgifva ett ingripande
tvångsvis äfven i andra fall, och man torde alltså icke böra helt
och hållet afvisa tanken därpå, äfven om, såsom utskottet redan
framhållit, viigande skid kunna anföras mot eu sådan lagstift-
Nso 18. 54
Onsdagen den 26 Februari.
Ifrågasatt ning». Behöfver jag mer än läsa upp detta citat för att visa,
internering af saken icke är mogen och icke varit mogen ens i utskottet?
alkoholister. Kommer jag så till de ekonomiska följderna af denna skrif-
(Forts.) ve]se> gom sedermera skulle leda till en lagstiftning — ja, då
kunna herrarne mycket väl förstå, att det kan blifva allvarsamt,
om det är sant, att det linnes 50,000 alkoholister — jag vid¬
håller fortfarande, att jag icke riktigt vet hvad därmed menas
men skall det ligga ett motiv i det stora antal, som behöfver
botas, så få vi allt bereda oss på ett stort antal anstalter. Nu
är jag icke säker, om ej de, som skulle mot sin vilja interneras,
skulle blifva tvungna att vara kvar ganska länge, och i sådant
fall skulle anstalterna behöfva tilltagas i större omfattning.
Vi hafva nu att sörja för flera hospital och måhända också
flera sanatorier. Låtom oss hålla fast vid detta, låtom oss icke
i första hugget på grund af någon tillfällig stämning, som upp¬
arbetats, besluta en skrifvelse, som kan föra till ganska betänk¬
liga konsekvenser i ekonomiskt afseende och i fråga om den
personliga friheten, hvilket jag anser vara det förnämsta. Hvilka
svårigheter och missbruk skulle icke i det afseende! kunna upp¬
komma !
Jag yrkar af slag å utskottets hemställan.
Herr von Men t z er: Det är naturligtvis fåfängt för mig att
taga till orda i detta fall, men då jag ej delar den åsikt, som
.nu senast här blifvit uttalad, anser jag det vara en skyldighet
mot mig själf att framhålla de skäl, som göra, att jag står på
en annan ståndpunkt än den nästföregående ärade talaren.
Det har sagts, att den lagstiftning, som nu är ifrågasatt, är
eu nyhet inom den svenska lagstiftningen. Jag kan icke se saken
fullkomligt på det sättet. Vi hafva ju nämligen förut lag¬
bestämmelser om internering af sinnessjuka, af lösdrifvare, af
vanartade barn o. s. v.; och skulle man endast internera på de
skäl, som skrifvelseförslagets motståndare framhållit, d. v. s. från
sträfflagssynpunkt. eller när brott är begånget mot staten, skulle
ju icke några blott sinnessjuka eller lösdrifvare eller vanartade
barn kunna med våld kvarhållas i anstalterna. Jag vill icke här¬
med säga annat, än att de personer, som nu äro i fråga, endast
i viss mån kunna likställas med de sinnessjuka, om hvilka det
redan finnes i lag medgifvet, att de få interneras; och det är så
långt ifrån, att jag kan se saken så, att den nu ifrågasatta lagen
skulle strida mot förutvarande lagstiftning, att jag tvärtom tycker,
att den står i full öfverensstämmelse med hela den anda, som,
såvidt jag vet och har mig bekant, ligger till grund för vår
strafflagstiftning. Det är nämligen förbättringsidén, förbättrings-
teorien, som ligger till grund därför, och det är väl icke annat
än förbättring, som här afses med interneringen.
Mot lagen har mycket ifrigt och kraftigt anmärkts, att den-
55 Jf:o 18.
Onsdagen den 25 Februari.
samma skulle göra ett obehörigt ingrepp i vissa personers frihet. Ifrågasatt
Ja, det finns ju många olika meningar om hvad som menas med Ornering af
frihet; men jag kan icke låta bli att tycka, att det är en underlig cdkokohster-
frihet, att en person skall hafva rättighet att förstöra sig själ!' (Ports-)
och de sina och sin och deras förmögenhetsställning; och för
resten vill jag hemställa, huruvida det icke är möjligt, att man
i ifvern att försvara friheten kan glömma, att man äfven har
skyldighet att försvara vissa personers rättighet till frid, rättighet
att hafva sin ställning okränkt. Jag syftar härmed på drinkarens
eller alkoholistens olyckliga familj
Man har vidare förespeglat de stora kostnader, som äro att
förvänta, om det skulle komma till en sådan lagstiftning som
den nu ifrågasatta. Jag tror icke, att det för närvarande gäller
mera, än att domstolen skall hafva rättighet att förklara, att en
person må insättas i alkoholasyl. Det kan icke skäligen resolveras,
att han ovillkorligen skall insättas, utan endast att han må in¬
sättas. Och jag skulle icke rygga så synnerligen mycket tillbaka
för äfven vissa utgifter från statens ”sida i denna riktning, då
jag kommer ihåg, huru mycket staten dock tager emot af bränn-
vinsmedel, och då jag kommer ihåg, till huru lyckliga resultat
man redan kommit genom alkoholisters särskilda behandling.
»Saken är icke mogen», heter det; »saken är icke mogen
ännu». Ja, fråga dem, som stå närmast drinkarne, fråga deras
hustrur och deras familjer, om icke de ännu anse den vara
mogen!
Det skulle äfven blifva tvifvelaktigt, hvad som menas med
alkoholist. Ja, det kan ju vara tvifvelaktigt redan nu, hvad som
menas med sinnessvag. Det förhållande, att icke absolut enig¬
het kan vinnas i de särskilda fallen, kan ju icke hjälpas. Men
när en eller två läkare vitsorda saken, är den ju klar i ena
fallet, och då skulle den väl också kunna vara klar i det andra.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till lagutskottets
hemställan.
Herr Leman: De bifallsrop, som följde talaren på stock¬
holmsbänken, hafva gjort situationen alldeles klar för mig, om
den icke varit det redan förut; och skälet, hvarför jag begärt
ordet, är därför icke, att jag hyser förhoppning att få med mig
en enda röst af majoriteten, men jag vill icke synas feg, utan
då jag varit med om utskottets betänkande, vill jag i största
korthet förklara till protokollet, hvarför jag varit det.
Jag har biträdt utskottets hemställan, emedan jag anser, att
den i det schweiziska strafflagsförslaget förekommande, af ut¬
skottet återgifna bestämmelsen är ganska nyttig och sund. Den
lyder: »Om en vane-drinkare dömes till fängelse för eu tid af
högst ett år, kan domstolen efter läkares hörande låta intaga
honom i en kuranstalt för drinkare, sedan han aftjänat straffet.
Nso 18. 66 Onsdagen den 26 Februari.
Ifrågasatt Domstolen bestämmer tillika, att han skall lösgifvas ur anstalten,
internering afs4 snart han blifvit botad; efter två års vistelse å anstalten skall
alkoholister. han i aUa händelser lösgifvas. Likaså kan en vane-drinkare,
(Forts.) gom på grund af 0tillräknelighet blifvit frikänd, af domstolen
interneras i en drinkareanstalt».
Nå mina herrar, I skratten åt denna nyhet i lagstiftningen.
Här i kammaren får man ej komma med något nytt. Det skall
då åtminstone vara mycket gammalt nytt. Det är emellertid
min bestämda öfvertygelse, att, om en sådan begränsning iakt-
tages som i det schweiziska lagförslaget, saken omsider skall slå
igenom. Och detta blefve ej så farligt för den personliga frihe¬
ten, som talaren på stockholmsbänken tycktes föreställa sig. Jag
vill visst icke vara med om, att administrativ myndighet skulle
få bestämma om internering, utan anser, att endast domstol,
efter att först hafva hört läkares utlåtande, skall äga att därom för¬
ordna. Men då blifver interneringen ett straff, kan man saga.
Nåväl, straffet har två karaktärer: dels innebär det en varning,
dels är det afsedt att vara förbättrande eller kurativt. Om vane-
drinkarne, som nu sitta af några dagars fängelse, få veta, att
det kan hända dem, om de förstöra sina familjers frid och lycka,
att de blifva inspärrade på en kuranstalt, tror jag, att, om icke
alla, så dock åtskilliga låta sig afskräckas; och ehuru det visser¬
ligen icke är säkert, att alla de, som blifva insatta, förbättras,
är ju dock möjlighet icke utesluten, att icke åtskilliga skulle
utgå botade ur anstalten. Och härmed vore ju ej så litet vunnet.
Herr talman! Jag skall icke uppehålla tiden längre, utan
slutar med att yrka bifall till lagutskottets förslag.
Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr
vice talmannen, som för en stund öfvertag^ ledningen af för¬
handlingarna, i enlighet med de yrkanden, som under öfver¬
läggningen förekommit, propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i förevarande utlåtande hemställt samt vidare på afslag
därå; och förklarade herr vice talmannen sig anse den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr von Mentzer begärde votering, i anledning hvaraf upp¬
sattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition af föl¬
jande lydelse:
Den, som bifaller hvad lagutskottet hemställt i sitt utlåtande
n:o 21, röstar
Ja;
Onsdagen den 25 Februari.
57 Nso 18.
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej; afslås utskottets hemställan.
Vid slutet af den häröfver anställda omröstningen befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 19;
Nej — 64.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 20 och 21 i
denna månad bordlagda utlåtande n:o 22, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående ändrad lagstift¬
ning rörande hyresaftal, biföll kammaren hvad utskottet i detta
utlåtande hemställt.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet de vid samman¬
trädets början aflämnade kungl. propositionerna.
Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade:
Jag tillåter mig hemställa, att kammaren behagade besluta, att
antalet suppleanter för de elektorer, som om lördag skola utses
för att anställa val af fullmäktige i riksbanken och riksgälds-
kontoret, skall utgöra tio.
Detta förslag antogs.
Justerades fem protokollsutdrag för denna dag.
Första Kammarens Frat. 1903. N:o 18.
5
N:o 18. 58
Onsdagen den 25 Februari.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de under
dagen första gången bordlagda ärenden skulle sättas främst på
föredragningslistan till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 3,30 e. m.
In fidem
A. v. Krusmstjerna.
Fredagen den 27 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.
Herr statsrådet Odelbar g aflämnade Kungl. Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen, angående upplåtelse till Eskilstuna
stad af mark från Eskilstuna kungsladugård och från krono-
hemmanen Gredby n:is 1 och 2 i Södermanlands län.
Justerades protokollet för den 20 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets memorial
n:o 18, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande bevill¬
ningsutskottets betänkande n:o 10 i anledning af väckta motioner
om förhöjning af tullen å förhydnings-, press- och takpapp.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 25 innevarande februari bordlagda utlåtande
n:o 26, äfvensom bevillningsutskottets samma dag bordlagda
betänkanden n:is 15—17.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den under sam¬
manträdet aflämnade kungl. propositionen.
Justerades ett protokollsutdrag för denna dag, hvarefter
kammaren åtskildes kl. 2,37 e. m.
In fidem
A. v. Krmenstjerna.