RIKSDAGENS PROTOKOLL
1903. Andra Kammaren. N:o 58.
Lördagen den 9 maj.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ 1.
Till en början föredrogs bankoutskottets memorial n:o 9, i
fråga om ändringar i bankoreglementet.
Punkterna l:o)—5:o).
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Efter föredragning häruppå af punkten 6:o) begärdes ordet af
Herr Hammarlund, som yttrade: Jag tillåter mig hemställa,
att, där icke någon särskilt det begär, paragraferna icke måtte
uppläsas, utan endast utskottets inledande hemställan.
Denna herr Hammarlunds hemställan blef af kammaren
bifallen.
Punkterna 6:o)—24:o).
Hvad utskottet hemställt bifölls.
§ 2.
Förslag till
Härefter förelåg till afgörande sammansatta banko- och lag- lag ang. soli-
utskottets betänkande n:o 1, i anledning af dels Kungl. Maj:ts d'lrj>llca hanJc-
propositioner nås 67 a och 67 b med förslag till lag angående '°ag m' m‘
solidariska bankbolag m. m., dels ock åtskilliga i ämnet väckta
motioner.
I propositioner nås 67 a och 67 b hade Kungl. Maj:t före¬
slagit Riksdagen att antaga vid propositionerna fogade förslag till
1) lag angående solidariska bankbolag,
2) lag angående bankaktiebolag,
3) lag angående industriförlagsbanker,
Andra Kammarens Prat. 1903. Klo 58.
]
N:o 58.
o
Lördagen den 9 Maj, e. m.
Förslag till
lag ang. soli¬
dariska bank¬
bolag in. m.
(Forts.)
4) lag angående tillsyn å vissa penninginrättningar, som
drifva sin rörelse utan af Konungen stadfäst reglemente,
5) lag angående ändrad lydelse af 1 § i lagen den 27 maj
1898, innefattande särskilda bestämmelser om vissa aktiebolag,
som drifva lånerörelse,
6) lag angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och
sparbanks konkurs,
7) lag om ändrad lydelse af 8 § i lagen den 18 juli 1887
angående handelsregister, firma och prokura, samt
8) lag angående ändrad lydelse af 55 § i lagen den 28 juni
1895 om handelsbolag och enkla bolag.
Dessa propositioner hade hänvisats till lagutskottet, som efter
öfverenskommelse med bankoutskottet öfverlämnat desamma till
behandling af sammansatt banko- och lagutskott.
Till utskottet hade därjämte öfverlämnats nedannämnda inom
Andra Kammaren väckta motioner, i hvilka framställts följande
yrkanden, nämligen
af herr V. L. Moll, n:o 179,
l:o) att första stycket af 9 § i förslaget till lag angående
solidariska bankbolag måtte erhålla följande lydelse:
Bankbolag skall bestå af minst trettio hufvudlottägare. De
skola vara svenska medborgare. Dessa bolagsmän skola insätta
bolagets grundfond och ansvara för uppfyllandet af alla bolagets
förbindelser, en för alla och alla för en, dock med den inskränk¬
ning, att uttaxering till fyllande af brist i bolagets tillgångar ej
för någon lott må öfverstiga två gånger lottens belopp;
2:o) att 79 § i lagen angående solidariska bankbolag äfven¬
som 72 § i lagen angående bankaktiebolag måtte erhålla följande
lydelse:
Den af Konungen förordnade bankinspektören äge, där han
så pröfvar nödigt, sammankalla styrelsen. Jämväl må bankinspek¬
tören, på uppdrag af chefen för finansdepartementet, sammankalla
extra bolagsstämma, där styrelsen icke efterkommer af honom
framställd begäran om utfärdande af kallelse till sådan stämma.
Bankinspektören må närvara vid bolagsstämma och vid af honom
utlyst styrelsesammanträde samt i öfverläggningarna deltaga;
3:o) att förslaget till lag angående industriförlagsbanker icke
måtte af Riksdagen bifallas; samt
4:o) att den i ofvannämnda under 1), 2), 4) och 5) upptagna
lagförslag bestämda tiden för ifrågavarande lagars trädande i kraft
framflyttades till den 1 januari 1906;
af densamme, n:o 180,
l:o) att 8 § i förslaget till lag angående solidariskt bank¬
bolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs måtte erhålla
följande lydelse:
Visar sig vid den värdering, hvarom i 6 § sägs, eller seder-
Lördagen den 9 Maj, e. m.
3 N o 58.
mera under konkursens fortgång, att bolagets tillgångar icke förslå Förslag till
till betäckande af bolagets kända gäld jämte kostnaderna för boets bank
utredning och konkurssakens behandling, skola gode männen eller bolag0m^n '
sysslomännen, med iakttagande af den i 9 § af lag angående solida- (Forts)
riska bankbolag för lottägarnes ansvarighet stadgade inskränkning,
ofördröjligen å hufvudlottägarne, i förhållande till det antal lotter
en hvar af dem enligt förteckningen öfver bolagets delägare inne¬
har, uttaxera det till fyllande af bristen i bolagets tillgångar erfor¬
derliga belopp jämte en tiondedel därutöfver. Är någon af hufvud¬
lottägarne veterligen i konkurstillstånd, skall uttaxeringen ske
allenast å öfrige hufvudlottägare, samt
2:o) att den i ofvannämnda under 6)—8) upptagna lagförslag
bestämda tiden för ifrågavarande lagars trädande i kraft fram¬
flyttades till den 1 januari 1906;
af herr P. P. Waldenström, n:o 191,
dels att Riksdagen måtte godkänna § 27 i Kungl. Maj:ts förslag
till lag angående solidariska bankbolag samt § 24 i förslaget till
lag angående bankaktiebolag med den ändring, att i mom. 1 orden
»och silfver» utginge,
dels ock att Riksdagen måtte godkänna § 29 i Kungl. Maj:ts för¬
slag till lag angående solidariska bankbolag samt § 26 i förslaget
till lag angående bankaktiebolag med den ändring, att i mom. 2
orden »styrelsen dock---utgång» borttoges;
af herr G. A. Lindhagen, n:o 197,
att Riksdagen i anledning af Kungl. Maj:ts proposition n:o 67 a
måtte besluta:
l:o) att i förslaget till lag om solidariska bankbolag 1 §
1 mom. skulle erhålla följande lydelse:
De, som, i ändamål att genom vald styrelse drifva bankrörelse,
vilja stifta bolag med personlig ansvarighet för delägarne, skola
därom hos Konungen göra ansökning med bifogande af fullständig
bolagsordning,
samt i följd häraf i 97 § måtte införas föreskrift af innehåll,
att för bankbolag, som börjat sin verksamhet före lagens trädande
i kraft, skulle fortfarande gälla hvad hittills varit stadgadt, dock
att den i 10 § 3 mom. af Kungl. Maj:ts förslag meddelade be¬
stämmelse skulle å sådant bolag äga tillämpning;
2:o) att i förenämnda lagförslag 10 § 1 och 2 mom. skulle
utgå; samt
3:o) att i skrifvelse till Kung], Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t, i .sammanhang med den utaf innevarande års Riks¬
dag begärda revisionen af aktiebolagslagen, efter verkställd utred¬
ning jämväl taga i öfvervägande angelägenheten af en förbättrad
lagstiftning för enskilda bankinrättningar i enlighet med i motionen
angifna grunder samt för Riksdagen framlägga de förslag härom,
hvartill förhållandena föranledde.
N:o 58. i
Lördagen den 9 Maj, e. m.
Förslag till
lag ang. soli¬
dariska bank-
bolag m. m.
(Forts.)
Utskottet hemställde:
l:o) att Riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förslag
till lag angående solidariska bankbolag icke kunnat oförändradt
antagas, ville för sin del besluta en lag angående solidariska bank¬
bolag af den lydelse, bilagan litt. A vid betänkandet utvisade;
2:o) att Riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förslag
till lag angående bankaktiebolag icke kunnat oförändradt antagas,
ville för sin del besluta en lag angående bankaktiebolag af den
lydelse, bilagan litt. B vid betänkandet utvisade;
3:o) att det af Kungl. Maj:t framlagda, vid betänkandet såsom
bilaga litt. C fogade förslag till lag angående industriförlagsbanker
icke måtte vinna Riksdagens bifall;
4:o) att Riksdagen måtte antaga med Kungl. Maj:ts förslag i
ämnet öfverenstämmande
lag angående tillsyn å vissa penninginrättningar, som drifva
sin rörelse utan af Konungen stadfäst reglemente,
lag angående ändrad lydelse af 1 § i lagen den 27 maj 1898,
innefattande särskilda bestämmelser om vissa aktiebolag, som
drifva lånerörelse,
lag angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och
sparbanks konkurs,
lag om ändrad lydelse af 8 § i lagen den 13 juli 1887 angå¬
ende handelsregister, firma och prokura, samt
lag angående ändrad lydelse af 55 § i lagen den 28 juni 1895
om handelsbolag och enkla bolag,
af den lydelse, bilagan litt. D vid betänkandet utvisade;
5:o) att Riksdagen med anledning af herr Lindhagens motion
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t, i sammanhang med den utaf innevarande års Riksdag be¬
gärda revision af aktiebolagslagen och den däraf påkallade omarbet¬
ning af förevarande lagstiftning rörande solidariska bankbolag och
bankaktiebolag, efter verkställd utredning taga i öfvervägande
angelägenheten af en förbättrad lagstiftning för vissa andra solida¬
riska bankbolag än dem, å hvilka den nya lagen angående solida¬
riska bankbolag vunne tillämpning, äfvensom i hvad mån i sam¬
band därmed en granskning jämväl i andra afseenden af lagstift¬
ningen rörande bankbolag måtte af den förebragta utredningen
påkallas;
6:o) att herr Molls motion måtte anses besvarad genom
utskottets här ofvan under l:o)—4:o) gjorda hemställanden;
7:o) att herr Waldenströms motion måtte anses besvarad
genom hvad utskottet här ofvan under l:o) och 2:o) hemställt;
samt
8:o) att herr Lindhagens motion måtte anses besvarad genom
utskottets här ofvan under l:o) och 5:o) gjorda hemställanden.
Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning,
begärdes ordet af
Lördagen den 9 Maj, e. m. 5 N:o 58.
Herr Lindhagen, som yttrade: I afseende å sättet för före- Förslag till
dragningen af föreliggande betänkande tillåter jag mig hemställa:
att betänkandet föredrages punktvis, dock så, att punkten 3 hoiag m m_
föredrages före punkten 2; (Forts.)
att de olika lagförslagen föredragas paragraf vis;
att vid behandlingen af 1 § i första lagförslaget diskussionen
må röra sig om förslagen i dess helhet;
att af lagförslagens §§ icke uppläsas andra än de, i fråga om
hvilka ändring af utskottsförslaget eller beträffande hvilka eljest
uppläsning begäres; . .
att, för den händelse utskottets förslag skulle komma att i vissa
delar af den ena eller andra kammaren återförvisas, utskottet lämnas
öppen rätt att vid ärendets förnyade behandlig i afseende å de
bestämmelser, hvilka blifvit med eller utan ändring af den ena
eller andra kammaren godkända, föreslå sådana jämkningar, som
af ifrågasatta ändringar i återförvisade delar kunna föranledas.
Yrkandet, att punkten 3 måtte föredragas före punkten 2, är
föranledt däraf, att uti det under punkten 2 förekommande lag¬
förslag förekommer en paragraf, hvars definitiva lydelse är bero¬
ende af det beslut, kammaren kommer att fatta under punkten 3.
Hvad herr Lindhagen sålunda hemställt blef af kammaren
bifallet.
Punkten In).
1 §■
För denna paragraf hade utskottet i likhet med Kungl. Maj:t
föreslagit följande lydelse:
De, som, i ändamål att drifva bankrörelse, vilja stifta bolag
med personlig ansvarighet för delägarne och som åstunda att
försäkra sig om tillgodonjutande af de rättigheter, denna lag med-
gifver, skola därom hos Konungen göra ansökning med bifogande
af fullständig bolagsordning.
Stiftarne skola vara här i riket bosatta svenska medborgare
och till antalet minst tio.
Finnes sådant bankbolag vara för landet nyttigt, pröfvar
Konungen bolagsordningens öfverensstämmelse med denna lag
samt lag och författningar i öfrigt, så ock om och i hvad mån
därutöfver, med hänsyn till vidden och beskaffenheten af bolagets
rörelse, särskilda bestämmelser må erfordras.
Stadfästes bolagsordningen, meddelar Konungen tillåtelse till
bankrörelsens drifvande (oktroj) under en tid af högst tio år och
därutöfver intill slutet af då löpande kalenderår.
Bankbolag skall, på sätt nedan sägs, registreras.
Vid paragrafen hade afgifvits reservation af herrar Lindhagen,
Hammarlund, friherre Bonde, Moll och Segerdahl, hvilka yrkat,
att första momentet af paragrafen måtte erhålla denna lydelse:
N:o 58. «
Lördagen den 9 Maj, e. m.
Förslag till
lag ang. soli¬
dariska hank¬
bolag m. m.
(Forts.)
De som, i ändamål att genom vald styrelse drifva bankrö¬
relse, vilja stifta bolag med personlig ansvarighet för delägarne,
skola därom hos Konungen göra ansökning med bifogande af full¬
ständig bolagsordning.
Sedan utskottets förslag till paragrafen blifvit uppläst, begär¬
des ordet af:
Herr Lindhagen, som yttrade: Då enligt kammarens be¬
slut diskussionen vid denna punkt får röra sig om lagförslagen
i sin helhet, så skall jag be att med några ord få yttra mig om
desamma. Jag föreställer mig nämligen, att i denna brådska
många af kammarens ledamöter icke varit i tillfälle att ännu stu¬
dera betänkandet, och det kan ju därför vara lämpligt, att jag i
största korthet redogör för hvad frågan egentligen gäller och
hvilka utgångspunkter, som varit grundläggande för utskottets
förslag och reservanternas framställningar i vissa punkter.
Anledningen till förevarande lagstiftningsarbete har varit af-
skaffandet af de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt. För dessa
banker gällde nämligen förut 1874 års kungörelse, och då denna
kom ur kraft genom sedelutgifningsrättens afskaffande, blef det
nödvändigt att för dessa enskilda banker skaffa en annan lag,
som utfyllde den lucka, som uppstått i bestämmelserna för dessa
banker i deras nya verksamhet. För detta ändamål tillsattes en
kommitté, som hade till sin förnämsta uppgift att tillgodose detta
ändamål, och denna kommitté utarbetade ett förslag till lag om
solidariska bankbolag, hvilket skulle ersätta 1874 års kungörelse
angående enskilda banker med sedelutgifningsrätt. Denna lag är
det i första rummet nya i detta lagförslag.
Vidare finnes i betänkandet behandlad en lag angående bank¬
aktiebolag. Detta förslag afser icke något nytt, ty allt sedan
1886 har det funnits en särskild lag angående bankaktiebolag,
och det nu föreliggande förslaget skiljer sig från densamma vä¬
sentligen endast därutinnan, att det upptager 1895 års aktie¬
bolagslags bestämmelser i de delar, där den nya aktiebolagslagen
skiljer sig från den gamla. Vidare har enligt kommitténs upp¬
drag denna lagstiftning blifvit bragt till största möjliga öfverens¬
stämmelse med den nya lagen om solidariska bankbolag.
Slutligen föreligger ett förslag till lag rörande industriförlags-
banker. Detta är ett alldeles nytt lagförslag; någon lag af mot¬
svarande beskaffenhet hafva vi icke förut haft. Kommittén hade
nämligen i uppdrag att taga i öfvervägande nödvändigheten af
ändringar uti banklagstiftningen, som stodo i samband med dess
egentliga uppgift, och detta har föranledt kommittén att
föreslå en lag rörande industriförlagsbanker. Upphofvet till denna
lagstiftning har varit, att de nuvarande bankerna enligt såväl
gällande lagstiftning som den lagstiftning, som nu föreslås, icke
få handla med aktier. För att fylla denna lucka i deras verk-
Lördagen den !> Maj, e. m.
7 N:o 58.
samhet har man ansett, att det skulle bildas ett nytt slag af Förslag till
banker, som Unge handla med aktier. Detta förslag har utskottet bank-
afstyrkt. bolag m. m.
De öfriga lagförslagen afse ingenting nytt i sak, endast att (Forts.)
formellt ändra några lagar hufvudsakligen i följd däraf, att namnet
enskilda sedelutgifvande banker fallit bort och ersatts med namnet
solidariska bankbolag.
Vid behandlingen af § 1 i lagförslaget rörande solidariska
banker gäller det då att tillse, i hvad mån denna nya lagstiftning
kan anses vara väl afpassad.
Här möta oss två stora frågor. Den första, om och i hvad
mån den obegränsade solidariska ansvarigheten för dessa banker
borde bibehållas. Det har nämligen från många håll ifrågasatts,
huruvida tiden icke nu vore inne att afskaffa den, och det har
ansetts, att man icke borde låta detta tillfälle gå sig ur händerna
för att genomföra denna välbehöfliga reform. Den andra frågan
gäller den nya lagstiftningens omfattning. Enligt själfva rubriken
till lagen skall den omfatta alla bolag, som drifva solidarisk bank¬
rörelse, men såsom man finner af lagförslaget, omfattar det visst
icke alla sådana bolag, och vid sådant förhållande riktas natur¬
ligen tanken på, om och i hvad mån det är en brist, att dess
innehåll icke motsvarar själfva rubriken på lagen.
Slutligen gäller det att öfverväga, om lagens affattning och
formulering är väl funnen. Man finner nämligen, att det är två
parallellt löpande lagar, hvilkas flesta paragrafer äro fullständigt
lika, och det kan då ifrågasättas, huruvida icke denna lagstiftning
borde samarbetas till en enda lag rörande bolag, som drifva bank¬
rörelse, hvarigenom man möjligen kunde erhålla en bättre öfver¬
blick öfver ämnet i dess helhet.
Nu är det klart, att om man i dessa afseenden finner några
afsevärda brister, bör man icke antaga lagförslaget, utan upp¬
skjuta det för närmare öfvervägande. En anledning till ett så¬
dant förfarande skulle också kunna ligga däri, att den kommitté,
hvars arbete ligger till grund för detta lagförslag, endast hade
till uppdrag att ersätta den lagstiftning, som förföll genom de
enskilda sedelutgifvande bankernas upphörande och därför ej haft
anledning öfverblicka ämnet i hela dess vidd. Och särskild! de,
som anse, att den obegränsade solidariska ansvarigheten för banker
nu bör afskaffas, — för dem skulle ingen annan utväg stå öppen
än att nu yrka afslag på det hela.
Flere utskottsledamöter från Andra Kammaren lutade först
åt det hållet, att det kanske vore lämpligt, från deras synpunkt
sedt, att ett uppskof ägde rum för närmare ingående på dessa
frågor. Men vid närmare öfvervägande inom utskottet hafva alla,
kan jag säga, för det första kommit till det resultat, att det för
närvarande knappast torde kunna påkallas, att man upphäfver
rättigheten för de enskilda bankerna att drifva bankrörelse under
N:o 58. 8
Lördagen den 9 Maj, e. m.
Förslag till
lag ang. soli¬
dariska bank¬
bolag m. in.
(Forts.)
solidarisk ansvarighet. Och ehuru anmärkningar kunna framställas
mot lagens omfattning och dess affattning samt man sålunda
äfven från den synpunkten kunde motivera ett uppskof, har ut¬
skottet likväl äfven i det afseendet beslutat sig för att
tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag såsom ett slags provisorium.
Det finnes nämligen en viss anledning, att man kan enligt vår
uppfattning antaga lagförslaget såsom ett slags provisorium.
Det behöfves nämligen ovillkorligen redan nu en lagstiftning
för de enskilda bankerna, då de hafva förlorat sin sedelut-
gifningsrätt. Och å andra sidan vet man, att då Riksdagen
skrifvit och begärt en revision af aktiebolagslagen, kommer
detta, då tiden är inne, ovillkorligen att påkalla en revision af
dessa lagar, som vi nu skulle gå att antaga. Då har det före¬
fallit ganska naturligt, att Riksdagen nu, för att afhjälpa det före¬
fintliga behofvet, skulle antaga denna lagstiftning såsom ett slags
provisorium mer eller mindre, hur man tager saken -— och skrifva
till Kungl. Maj:t och begära en närmare utredning i andra afse¬
ende^ i hvilka utredning hittills icke förebragts. Och när sedan
lagen kommer tillbaka till Riksdagen i följd af Riksdagens begä¬
ran om en revision af aktiebolagslagen, skulle äfven denna full¬
ständiga utredning kunna föreligga och lagen vara omarbetad i
det syfte, som angifvits i den mån det kunnat ske. Därför har
också utskottet med anledning af i ämnet väckt motion hemställt
om en skrifvelse till Kungl. Maj:t i sådant syfte.
Jag vill nu endast be att i största korthet få angifva några
synpunkter rörande dels den solidariska ansvarigheten och dels
rörande lagens omfattning.
Mot den obegränsade solidariska ansvarigheten har man
anmärkt, att det är från rättslig synpunkt ett oting att tänka sig,
att i en bank, där det finnes en mängd små delägare, som icke
deltaga i förvaltningen och icke hafva reda på den, dessa skola
svara för alla bankens förbindelser. Och det är egentligen en
abnormitet, om man tänker sig och menar, att dessa verkligen
skulle tagas ut af hvarje delägare. Därför, när det inträffade ett
stort bankfallissemang i Skottland, som bragte ruin öfver många
till följd af den solidariska ansvarigheten, började man äfven här
i landet hysa fruktan. Och i 1881 års banklagskommittés betän¬
kande finner man därför i mycket svarta färger utmålade vådorna
för allmänheten af den obegränsade solidariska ansvarigheten;
och i följd däraf tillstyrkte kommittén att begränsa den hufvud¬
sakligen i den riktning, herr Moll nu i sin motion föreslår. Denna
farhåga delades då äfven af representanter för de enskilda ban¬
kerna; och man finner, att från detta håll åt dessa farhågor äfven
gåfvos uttryck här i Riksdagen. Och ännu så sent som 1896 har
bankinspektören själ! sagt, att han i allo delar dessa betänklig¬
heter, som uttalats af 1881 års kommitté.
Nu har emellertid plötsligt stämningen bland de enskilda
9 N o 58.
Lördagen den 9 Maj, e. m.
bankerna vändt sig och de fordra att fortfarande få utöfva sin Filning till
verksamhet med obegränsad solidarisk ansvarighet Detta beror ,
naturligtvis därpå, att man kommit att tänka på, att det här bola!/ in. in.
galler en fördel för dessa banker, då de på detta sätt möjligen ^orts.)
kunna få större kredit, och man har vidare åberopat, att under dessa
bankers 70-åriga tillvaro ha de väl fyllt sitt ändamål och icke
på något sätt gifvit anledning till sådana farhågor, som man hyst
beträffande dem. Och slutligen har man äfven åberopat 1889
års lag, som innehåller vissa bestämmelser, i syfte att den solida¬
riska ansvarigheten icke skall kunna på något ruinerande sätt
göras gällande gentemot de särskilda delägarne.
Hitintills har man emellertid, när denna fråga kommit före,
endast tänkt på de sedelutgifvande bankerna och huru det skulle
gestalta sig för dem, när deras sedelutgifningsrätt upphör. Det
föreliggande lagförslaget innebär däremot, att man nu måste tänka
icke blott på dessa banker, utan på bolag i allmänhet, som drifva
solidarisk bankrörelse. Därigenom har frågan förts in på ett
vidare område, ty utom de enskilda bankerna finnes det en hel
del bankinrättningar, som drifva solidarisk bankrörelse; det finnes
särskildt två typer, som därvidlag äro anmärkningsvärda, nämligen
folkbanker och kommanditbolag.
Då uppställer sig naturligtvis den frågan: tänker man att för¬
bjuda eller väsentligen inskränka den obegränsade solidariska
ansvarigheten, skall man då låta ett sådant förbud eller en sådan
inskränkning drabba öfver hela linien ? Ingen människa har väl
emellertid ännu med allvar framkastat, att vid idkande af bankrörelse
såsom näring skulle kunna alldeles förbjudas, att den utöfvas
under de former och under det ansvar, som handelsbalken före-
skrifver för handelsbolag, nämligen under solidarisk ansvarighet.
.lag tror icke, att tiden är mogen för någon åtgärd i den rikt¬
ningen. Jag tror icke heller, att det skall leda till några vådor,
om man tills vidare låter de enskilda bankerna fortsätta med sin
rörelse på samma sätt som förut. Det finnes väl knappast några
grundade skäl att särskildt för dem införa en undantagslagstift¬
ning. Detta har åtminstone efter närmare öfvervägande blifvit
utskottets uppfattning uti denna fråga.
Men å andra sidan — och nu kommer jag till den punkt,
där reservanterna skilja sig från utskottet — måste man, om man
vill se denna fråga objektivt, erkänna, att den solidariska bank¬
rörelsen dock måste anses tillhöra en föråldrad banktyp och att
i framtiden det bör och äfven kommer att blifva så, att de soli¬
dariska bankerna hos oss liksom i utlandet allt mer och mer
öfvergå till aktiebolagsformen, såvida man icke väljer den form,
som också anses vara vid ägnad för bankrörelse, nämligen sådan
solidarisk bankrörelse, som består af några få delägare, som äro
solidariska, och ett flertal kommanditärer, som endast ha samma
ansvar som aktieägare i ett bolag, således en blandad form al
N:o 58. 10
Lördagen den 9 Maj, e. m.
Förstäf) till aktiebolag och solidariskt bolag. Men har man sålunda den upp-
fattningen, att den nu föreslagna lagstiftningen mera får anses
bolag m. m. som ett provisorium, gäller det också att nu icke fastslå den
(Forts.) solidariska ansvarigheten som en alldeles särskildt förmånlig och
praktisk form för bankrörelse, lämplig för alla tider, såsom ut¬
skottet nu synes vilja göra, utan då bör man framhålla, att man
bibehåller den tills vidare och hoppas, att den med tiden skall
upphöra, och vidare bör då lagstiftningen icke förhindra en
sådan öfvergång till aktiebolag, utan snarare uppmuntra den. I
anledning häraf ha några reservanter från Andra Kammaren af-
gifvit en reservation mot den motivering, som utskottet anför i
fråga om den obegränsade solidariska ansvarigheten, och vid § It
skall någon utaf oss kanske yrka, att kammaren ville antaga
denna paragraf, men med ogillande af utskottets motivering i fråga
om den obegränsade solidariska ansvarigheten. På så sätt har
man icke bundit sig genom något oöfverlagdt uttalande i detta
afseende. Vidare vill jag särskildt omnämna, att dessutom tre
reservanter föreslagit, att 1 och 2 mom. i 10:e paragrafen måtte
utgå. Vi ha ansett det vara en gifven följd af vår förenämnda
uppfattning i fråga om den obegränsade solidariska ansvarigheten,
att man icke bör fastslå denna såsom något a priori förträffligt,
utan endast som en öfvergångsform till något bättre i framtiden;
men då 1 och 2 mom. i § 10 stå i strid med en sådan uppfatt¬
ning, ha vi ansett, att de borde utgå, hvarför äfven andra
skäl tala.
Jag vill nu öfvergå till att yttra något om lagens omfattning.
Uti rubriken står, såsom jag nämnde, att lagen skall afse solida¬
riska bankbolag. Men den gör faktiskt icke detta i flera viktiga
afseenden, och därför har, som jag nyss nämnde, utskottet före¬
slagit en skrifvelse till Kungl. Maj:t för att bland annat få utredt,
om och i hvad mån andra solidariska bankbolag skola kunna
komma in under denna lag eller i sin verksamhet regleras af
densamma.
Men dessutom svarar innehållet i denna författning icke mot
rubriken, så till vida att den icke ens påbjuder, att vissa bolag
nödvändigt skola falla under lagen. Lagen säger nämligen, att
endast de bankbolag, som åstunda att försäkra sig om tillgodo-
njutandet af de rättigheter, som lagen gifver, skola gå in under
lagen. Detta är en egendomlig bestämmelse, ty det är klart, att
denna lagstiftning är i främsta rummet tillkommen icke för att
bereda bankerna några rättigheter, utan för att kontrollera deras
verksamhet.
Därför är det enligt reservanternas uppfattning önskligt, att
en ändring härutinnan kommer till stånd, så att lagen får ett
positivt innehåll, d. v. s. så, att vissa slag af banker redan nu åläg¬
gas att gå in under lagen. Då förslaget afser, att bankerna skola
drifva sin rörelse genom en särskild styrelse, ha vi ansett det
11 N o 58.
Lördagen den 9 Maj, e. m.
vara riktigast att föreslå, att redan nu alla sådana solidariska j^ör(^3
bankbolag, som drifva sin rörelse genom en vald styrelse, skolad3rixk„ lxin]c.
falla under denna lag. På det sättet skulle man träffa dem, som bolag m. m.
lagen just afser att träffa, nämligen sådana bankrörelser, där det (Forte.)
finnes ett flertal delägare, som sköta affären genom en vald sty¬
relse. Detta öfverensstämmer för öfrigt med ordalagen i 1874
års kungörelse samt med det förslag i detta syfte, som 1881 års
bankkommitté afgaf. Äfven den kommitté, som utarbetat detta
förslag, har också helst velat få in under lagen alla dessa bolag,
men den har sökt vinna målet genom att på omvägar tvinga deui
därtill. Den har nämligen föreslagit, att endast de, som gå in
under denna lag, skulle få använda ordet »bank» i sitt firmanamn,
och kommitterade ha trott, att detta skulle vara tillfyllestgörande.
Det är emellertid ganska svårt att förstå, hvarför man icke lika
gärna tagit den form, som reservanterna nu föreslagit, nämligen en
positiv föreskrift i lagen. Om anledningen till, att så ej skett,
får man ingen upplysning i motiveringen, men under hand får
man veta, att orsaken var den, att det ansågs så synnerligen
svårt att definiera ordet »bankrörelse». För att kunna föreskrifva,
att vissa bolag skola rätta sig efter lagen, måste lagen, förmenar
man, beskrifva hvad som menas med bankrörelse, men detta har
kommittén själf dock fullständigt uppgifvit. I förslaget till lag
om bankaktiebolag talas endast om bolag, som drifva »bank¬
rörelse», och kommittén gifver ingen definition på ordet »bank¬
rörelse». Här i lagen om solidariska bankbolag säger kommittén
också uttryckligen, att de, som drifva »bankrörelse» och åstunda
att komma in under lagen, skola göra det.
Det finnes också en hel del andra exempel på, att en lag
icke upptager någon definition på själfva den verksamhet, som
den afser, utan att lagtillämpningen därvidlag får vara afgörande.
Så är t. ex. förhållandet med den lag om försäkringsrörelse, som
nyligen antagits; i den förekom icke någon definition på försäk¬
ringsrörelse o. s. v.
Utskottet har i själfva verket icke haft något att invända
mot reservanternas förslag. Utskottet har sagt, att deras förslag
mera skenbart än verkligt skiljer sig från Kungl. Maj:ts förslag.
Det är väl ändå en viss skillnad dem emellan. Med reservan¬
ternas förslag får man en ordentlig och normal form på lagen,
och vidare måste alla sådana bolag, som verkligen ha en styrelse
— och måste ha det, därför att det är så många delägare —
ovillkorligen gå in under lagen, hvilket de icke behöfva göra
enligt Kungl. Maj:ts och utskottets förslag, blott de icke ha ordet
»bank» i sitt förnamn.
Enligt min uppfattning har reservanternas förslag också en
annan fördel, i det att man med detsamma vinner något, som
både kommittén, Kungl. Maj:t och utskottet anser vara synner¬
ligen önskligt, nämligen förhindrandet af nya solidariska bank-
N o 58. 12
Lördagen den 9 Maj, e. m.
Förslag till institutioners uppkomst utanför den nya banklagstiftningen. Där-
dariska bank- iSenora att man säger, att bolag, som drifva sin rörelse genom
bolag m. m. vald styrelse, skola ställa sig lagen till efterrättelse, hindrar man
(Forts.) uppkomsten af nya sådana små folkbanker, hvilkas verksamhet
blifvit så mycket klandrad. De måste nämligen då gå in under
lagen. På det sättet tillgodoser man ju ett obestridligt önskemål.
Slutligen anmärker utskottet mot reservanternas förslag, att
om det af dem förordade stadgandet .skall kunna blifva effektivt,
fordras det kriminella ansvarspåföljder för dem, som tredskas att
gå in under lagen, oaktadt de drifva bankrörelse genom vald
styrelse. Reservanterna ha emellertid ansett det vara alldeles
obehöfligt att i detta fall införa några kriminella påföljder, de ha
trott det vara alldeles tillräckligt med de större civila påföljder,
som tills vidare finnas. Om ett behof i detta afseende, mot för¬
modan, skulle visa sig, är det ju tids nog, att denna fråga tages
under öfvervägande nästa gång, denna lagstiftning här föreligger,
på sätt, som utskottet i sitt skrifvelseförslag förutsatt.
På grund af hvad jag nu anfört, tillåter jag mig, herr tal¬
man, att yrka bifall till första paragrafen i det förevarande lag¬
förslaget, sådan denna paragraf blifvit af reservanterna formu¬
lerad.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Meyer: Det
må nog vara så, som den föregående ärade talaren sade, att den
tid varder kommande, då man icke längre vill veta af några
banker med solidarisk ansvarighet. Men både Kungl. Maj:t,
utskottet och reservanterna äro ju alldeles ense om, att den tiden
ännu icke är kommen. Måste vi bibehålla denna typ, bank med
solidarisk ansvarighet, så är det alldeles uppenbart, att då den
gamla kungörelse, enligt hvilken hittills de solidariska bankernas
eller de s. k. enskilda bankernas verksamhet reglerats, har blifvit
otidsenlig och olämplig, till följd däraf att sedelutgifningsrätten
för dessa banker upphört, måste vi försöka skaffa någon annan
lag, som reglerar denna verksamhet. Därom äro också utskottet
och reservanterna ense med Kungl. Maj:t, men under det att
Kungl. Maj:t har velat gifva bolagen frihet att gå in under lagen,
om de så vilja, vilja reservanterna, att alla bolag, som drifva
bankverksamhet, skola gå in under lagen. Den föregående ärade
talaren motiverade detta därmed, att man stiftar icke en lag för
att bereda de enskilda bankerna några enskilda förmåner ocli
rättigheter, utan för att skaffa kontroll öfver dem. Vidare sade
den ärade talaren, att man icke skulle, genom att gifva dessa
banker särskilda förmåner och rättigheter, göra dem obenägna att
öfvergå till den banktyp, som lian ansåg vara förmånlig för fram¬
tiden, nämligen bankaktiebolagstypen. Jag vill påpeka, att de
rättigheter, som tillförsäkras de solidariska bankerna enligt den
nu förslagna lagen, egentligen icke bestå i någonting annat än
13 N:o 58.
Lördagen den 9 Maj, e. m.
det, att de fä kalla sig »bank». Detta är en ganska värdefull fFörslag till
rättighet, ty ordet »bank» ingifver ett ganska stort förtroende friska bank-
hos allmänheten. Vidare innehåller lagförslaget en synnerligen ,)l)!a!/ m.
stor förmån för de enskilda bankernas delägare. I den händelse (Forts.)
en solidarisk bank skulle göra konkurs och lottägarne följaktligen
blifva tvungna att skjuta till penningar, sker detta pro rata parte,
d. v. s. man kan icke vända sig till hvilken som helst af lott¬
ägarne för att få ut sin fordran hos banken. Detta är ju en
fördel, som man bereder lottägarne. Jag föreställer mig emel¬
lertid, att alla äro ense om, att lottägarne verkligen böra ha
denna fördel. Det är ju alldeles obehöflig! att bibehålla eu full¬
ständigt obegränsad ansvarighet, på så sätt obegränsad, att man
kan vända sig till hvilken som helst af lottägarne med hur stor
fordran som helst.
Om Riksdagen antager reservanternas förslag, skulle endast
vissa slag af banker få existera, nämligen endast sådana bank¬
bolag, som ha vald styrelse, samt minst 200,000 kronors grund¬
fond, och de skulle lyda under lagen. Däraf skulle följa, att man
icke under några förhållanden skulle kunna bilda en mindre folk¬
bank med vald styrelse, så vida den icke hade en grundfond af
minst 200,000 kronor. Jag delar nog fullkomligt den uppfatt¬
ningen, att man icke bör uppmuntra bildandet af små banker,
men att alldeles taga och strypa dem, det tycker jag i alla fall,
att man icke bör göra. Det kan ju hända, att det på ett eller
annat ställe förefinnes ett verkligt, legitimt behof af eu dylik
bank med mindre än 200,000 kronors grundfond, och då menar
jag, att möjlighet att tillgodose ett sådant bör finnas.
Jag ber att få framhålla, hvad innebörden i detta lagförslag
egentligen är. Det afser först och främst att komplettera bestäm¬
melserna i 1874 års lag, hvilka, som jag nämnt, blifvit alldeles
föråldrade. Om det skulle inträffa, att hela lagförslaget faller på
grund af skiljaktiga beslut kamrarne emellan, skulle följden däraf
således blifva den, att vi finge söka reda oss, så godt vi kunde,
med 1874 års lag. Det skulle nog icke vara så alldeles omöjligt,
att det skulle kunna gå för sig, men icke skulle det vara lyckligt
i något afseende.
Vidare innehåller det nu föreliggande lagförslaget den förän¬
dringen, att vissa bestämmelser, som hitintills alltid blifvit intagna
i bankernas bolagsordningar, nu ha blifvit öfverflyttade till denna
lag. Äfven detta skulle man kunna hjälpa sig förutan, om nu
förslaget skulle falla genom kamrarnes skiljaktiga beslut.
Men så kommer något nytt, och det är, att genom denna
lag skulle vi få en vida starkare kontroll öfver bankerna, än hvad
vi för närvarande ha. Kungl. Maj:t skulle därigenom få eu makt,
som Kungl. Maj:t nu saknar, att vid behof ingripa mot eu bank.
Det är visserligen sant, att Kungl. Maj:t redan nu har rättighet
att beröfva en bank koncession, men det är väl obehöfligt att
N:o 58. U
Lördagen den 0 Maj, e. m.
Förslag till
lag ang. soli¬
dariska hank¬
bolag m. m.
(Forts.)
saga, att den makten kan Kungl. Maj:t aldrig våga begagna annat
än i sådana förtviflade fall, att det redan är för sent, d. v. s. i
sådana fall, där banken icke kan räddas.
Såsom herrarne ha sig nogsamt bekant, har Första Kamma¬
ren antagit utskottets förslag uti alla dess delar. Om nu denna
kammare fattar ett annat beslut, fruktar jag, att hela frågan där¬
med har fallit för denna gång. Och då stå vi på den gamla stånd¬
punkten och gå miste om den förbättrade kontrollen, och det
vill synas mig, som om enbart den omständigheten bör tala till¬
räckligt för att icke denna kammare skall genom att fatta ett
annat beslut än Första Kammaren vedervåga hela lagen. Jag
delar fullkomligt den förste ärade talarens uppfattning, att hela
denna lag, hur nödvändig den för närvarande än må vara, endast
är en provisorisk lag, men den måste, tager jag för gifvet, för¬
blifva provisorisk under flera år, därför att det icke kan komma
i fråga att ändra den förrän i sammanhang med att aktiebolags¬
lagen undergått den omarbetning, hvarom Riksdagen i år skrifvit
till Kungl. Maj:t. Jag är öfvertygad om, att Kungl. Maj:t vid
utarbetande af ett nytt förslag skall komma att taga nödig hän¬
syn till alla de anmärkningar och önskemål i detta afseende, som
blifvit framställda här i kammaren, i reservationer och i motioner.
Jag vill därför ännu en gång hemställa till herrarne, huruvida
det icke är skäl att bifalla Kungl. Maj:ts förslag, och jag ber
herrarne betänka sig, så att vi icke riskera att genom skiljaktiga
beslut kamrarne emellan gå miste om de obestridliga fördelar,
som denna lag erbjuder. Jag ber herrarne betänka detta så
mycket mera, som jag tror, att icke ens reservanterna själfva
skulle vilja påstå, att det skulle förorsaka så synnerligen stora
olägenheter, ifall deras förslag icke för närvarande skulle gå
igenom.
Herr Lindhagen: Blott några få ord. — 1 sak anförde
herr statsrådet hufvudsakligen endast det, att man icke borde
förmena små folkbanker med vald styrelse och med mindre aktie¬
kapital än 200,000 kronor att uppstå. Om detta är lämpligt eller
icke, därom har jag icke någon sakkunskap, men jag litar på
hvad kommittén, Kungl. Maj:t och utskottet själfva sagt i det
afseendet. De ha uttalat, att det vore önskvärdt, om man kunde
förhindra uppkomsten af nya solidariska penninginstitutioner utan¬
för den nya banklagstiftningen.
Enligt båda förslagen liksom enligt gällande lag om bank¬
aktiebolag skall bankbolags grundfond utgöra minst 1,000,000
kronor, men får sänkas till 200,000 kronor, när det gäller smärre
banker med uppgift att tillgodose lokala behof. Men mindre
grundfond har man ansett ett nytt bankbolag i allmänhetens in¬
tresse icke böra äga. Äro Kungl. Maj:ts och kommitténs på denna
uppfattning byggda förslag oriktiga, kunna reservanterna åtmin-
15 N:o 58.
Lördagen den 9 Maj, e. m.
stone icke förebrås, att de litat på denna uppfattning, som herr Förslag till
statsrådet nu synes vilja frångå, fastän den återfinnes i den kungl. friska iMnlc-
propositionen. bolag m. m.
Herr statsrådet sade, att det skulle vara synd, om denna lag ,Forts. i
skulle falla. Det är icke alls reservanternas afsikt att få förslaget
att falla, utan tvärtom vilja vi göra allt, hvad vi kunna för att
få det att gå igenom, hvilket det nog under alla förhållanden
kommer att göra. Jag medgifver gärna, att reservationen icke
innebär någon stor fråga. Den viktigaste af de hemställanden,
som gå utöfver Kungl. Maj:ts proposition, innefattas i skrifvelsen.
Om mot förmodan skulle inträffa, att reservanternas förslag
i denna del skulle antagas af Andra Kammaren, skulle det blifva
synnerligen lätt att i en sammanjämkning erbjuda Första Kam¬
maren att biträda Andra Kammarens beslut i denna del, liksom
det ofta händer, att ena kammaren i sammanjämkningsväg utan
vederlag får biträda den andras beslut beträffande en paragraf i
ett större lagförslag. Utskottet säger nämligen, att skillnaden
mellan reservanternas förslag och Kungl. Maj:ts endast är »sken¬
bar», så att jag tror icke, att Första Kammaren lär hafva något
emot att antaga reservanternas förslag, ehuru den förut antagit
Kungl. Maj:ts. Äfven Andra Kammaren skulle mycket väl kunna
biträda Första Kammaren i dess redan fattade beslut, ty större
är, som sagdt, icke frågan. Det är emellertid otacksamt att vara
reservant i en lagfråga, då man icke kan blifva i tillfälle att,
fastän man anser sig ha rätt, debattera en fråga därför, att kanske
lagförslaget i sådant fall icke skulle kunna gå igenom — något,
som man icke alls behöfver befara med hänsyn till detta lag¬
förslag.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Meyer: Jag är
naturligtvis den föregående ärade talaren synnerligen tacksam för
hvad han nu yttrade. Han förklarade, att om reservationen blir
antagen i denna kammare, skulle man först och främst söka sam-
manjämka frågan, i det man skulle inbjuda Första Kammaren att
biträda Andra Kammaren i dess beslut. Vidare sade den ärade
talaren, att om detta icke skulle gå, ville han göra allt hvad han
kunde för att få denna kammare att biträda Första Kammarens
beslut. Jag är den ärade talaren synnerligen tacksam härför,
men jag anser, att, i synnerhet som den ärade talaren själf medgaf,
att denna fråga icke vore så särdeles viktig, man icke ens borde
löpa den risken. Vi veta icke, huru det kan komma att gå i en
blifvande sådan sammanjämkning. Antåg, att Första Kammaren
afböjer Andra Kammarens inbjudan att biträda dess beslut. Då
kanske den där gamla vanliga frågan kommer upp igen: skall
Andra Kammaren böja sig för Första Kammarens beslut? Och då
kan det hända, att icke ens den föregående ärade talarens stora
inflytande kan räcka till att få denna kammare att böja sig.
N:o 58. 16
Förslag till
lag ang. soli¬
dariska bank-
bolag m. m.
(Forts.)
Lördagen den 9 Maj, e. m.
Jag tror därför, herr talman, att, då det här i alla fall icke
gäller någon stor fråga, det är säkrast, att kammaren genast bi¬
träder utskottets förslag.
Herr Lindhagen: Herr statsrådet har alldeles missuppfattat
mig. Jag har endast uttalat för min egen del, hvad jag tror,
att vi reservanter skulle verka för i utskottet — hur det sedan
går i kamrarne, kan jag icke veta. Men anser herr statsrådet,
att det är oriktigt, att vi i det afseendet ha några välvilliga af-
sikter, skall jag återkalla hvad jag sagt och endast säga, att jag
håller på reservationen, och sedan får det gå hur som helst.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr
talmannen i ämnet framställt propositioner, blef utskottets förslag
till paragrafen af kammaren godkändt.
2—8 §§.
Utskottets förslag godkändes.
9 §.
För denna paragraf hade såväl utskottet som Kungl. Maj:t
föreslagit följande lydelse:
Bankbolag skall bestå af minst trettio hufvudlottägare. De
skola vara svenska medborgare. Dessa bolagsmän skola insätta
bolagets grundfond och ansvara för uppfyllandet af alla bolagets
förbindelser, en för alla och alla för en.
Den ansvarighet för bolagets förbindelser, hvilken enligt denna
§ åligger hufvudlottägare utöfver hans andel i grundfonden, må
ej af bolagets borgenärer göras gällande i annan ordning, än som
i lagen angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och spar¬
banks konkurs stadgas rörande solidariskt bankbolag.
Vid paragrafen hade fogats reservation af herr Moll, som
ansett, att första momentet i nämnda paragraf bort lyda sålunda:
Bankbolag skall bestå af minst trettio hufvudlottägare. De
skola vara svenska medborgare. Dessa bolagsmän skola insätta
bolagets grundfond och ansvara för uppfyllandet af alla bolagets
förbindelser, en för alla och alla för en, dock med den inskränkning,
att uttaxering till fyllande af brist i bolagets tillgångar ej för
någon lott må öfverstiga två gånger lottens belopp.
I fråga om denna paragraf anförde:
Herr Moll: Herr talman! Såsom herrarne behagade finna
af utskottets utlåtande, har jag tillåtit mig att vid den nu före-
17 N:o 58.
Lördagen den 0 Maj. e. m.
varande 9:de paragrafen reservera mig och yrka bifall till para- Förslag till
grafen formulerad så, som jag i en af mig afgifven motion före-
slagit. Jag ber med anledning häraf att få ytti’a några ord m m
rörande denna paragraf. (Forts.)
I oktober 1901 tillsatte Kungl. Maj:t den kommitté, hvars
utlåtande ligger till grund för de lagförslag, som nu här före¬
komma till behandling. När denna kommitté tillsattes, yttrade
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet till statsråds¬
protokollet:
»Flera enskilda sedelutgifvande banker ämna, enligt hvad
med bestämdhet blifvit uttaladt, bibehålla delägarnas personliga
ansvarighet äfven sedan de nu gällande oktrojera^ med år 1903
gått till ända». Af detta yttrande synes framgå, att frågan om
den solidariska ansvarigheten var afgjord redan på förhand. När
utgångspunkten var sådan, är det ju icke att undra öfver, att
ingen utredning rörande lämpligheten af den solidariska ansvarig¬
hetens bibehållande, inskränkning eller afskaffande blifvit förebragt.
Dylik utredning saknas också helt och hållet i Kungl. Maj:ts
proposition. Denna brist förefaller så mycket mera anmärknings¬
värd, som uppfattningen inom finansdepartementet af den solida¬
riska ansvarighetens nödvändighet och lämplighet ända tills för
ganska kort tid sedan varit en helt annan än den uppfattning,
som kommit till synes i den nu föreliggande kungl. propositionen.
Till bevis för detta mitt påstående tillåter jag mig att anföra
ett yttrande till statsrådsprotokollet af chefen för finansdeparte¬
mentet den 22 januari 1898 vid föredragning af förslag till lag
om enskilda banker, som afstått från sedelutgifningsrätt. Detta
yttrande lyder: »Då Eders Kungl. Maj:t till 1897 års Riksdag
aflat proposition med beslag till lag för Sveriges riksbank, förut¬
sattes att de enskilda banker, som före utgången af sina löpande
oktrojer komme att afstå sin sedelutgifningsrätt, i sammanhang
därmed komme att ombilda sig till bankaktiebolag.---Man
antog nämligen, att bankdelägarnes personliga ansvarighet icke
skulle bibehållas längre än sedelutgifningsrätten.--— Sedan
lagen för Sveriges riksbank den 12 sistlidne maj kungjorts, har
emellertid inträffat, att eu enskild bank anmält sig ämna afstå
från sin sedelutgifningsrätt med bibehållande af delägarnes per¬
sonliga ansvarighet, och man har under hand sport, att äfven
andra enskilda banker ämna under den närmaste tiden afsåga
sig sedelutgifningsrätten, men låta med öfvergången till bank¬
aktiebolagsformen anstå, vare sig ända tills de gällande oktrojerna
med år 1903 gå tillända eller ock till någon tidpunkt dessför¬
innan».
1 samma riktning yttrade sig finansministern ännu så sent
som den 19 januari 1901, vid föredragning af förslag till vissa
ändringar i lagen om Sveriges riksbank.
Få månader innan den kommitté tillsattes, på hvars utlåtande
Andra Kam mu rens Prat. VJOH. N:o BK 2
N:o 58. 18
Försitta till
lag ung. soli¬
dariska bank¬
bolag in. m.
(Forts.)
Lördagen den !) Maj, e. m.
nu föreliggande lagförslag äro byggda, tog man således inom
finansdepartementet för gifvet, att samtliga enskilda banker skulle
öfvergå till aktiebanker, hvilket ju vill säga detsamma som att
man ansåg den solidariska ansvarigheten obehöflig. Äfven ifråga
om den solidariska ansvarighetens farlighet eller ofarlighet har
uppfattningen inom finansdepartementet nyligen undergått en
grundlig förändring.
I ett utlåtande af den 10 december 1896 till chefen för
finansdepartementet yttrar bankinspektören följande: »Man här¬
med afseende å delägarnes i enskilda sedelutgifvande banker soli¬
dariska ansvarighet med rätta erinrat, att sådan ansvarighet vore
olämplig i fråga om bolag, där den egentliga ledningen måste
anförtros åt ett fåtal delägare, utan möjlighet för de öfriga att
öfver dessas görande och låtande utöfva annat än en mera eller
mindre ofullständig kontroll: under lugna tider förblefve denna
ansvarighet en död bokstaf, för hvars betydelse ytterst få gjort
sig reda, hvaremot den i upprörda tider mäktigt bidragit att upp¬
skrämma sinnena, öka förvirringen och oron samt, där den måste
tillämpas, mångdubbelt öka de lidanden, en banks betalnings-
inställelse medför». Oaktadt 1889 års beprisade lag då hade varit
i kraft flera år, kvarstod således bankinspektören ännu vid slutet
af år 1896 vid den mening, 1881 års kommitté uttalat rörande
den solidariska ansvarighetens vådor. Detta var 1896, men nu
har man, såsom af den kungliga propositionen framgår, kommit
till den öfvertygelsen, att den solidariska ansvarigheten, tack vare
1889 års lag, blifvit någonting helt annat.
Af hvad jag sålunda tagit mig friheten anföra framgår otve¬
tydigt, att uppfattningen inom finansdepartementet rörande den
solidariska ansvarighetens behöflighet och farlighet på sista tiden
undergått en djupgående förändring. Under dylika förhållanden
vill det synas som om frågan om den solidariska ansvarigheten
hade bort göras till föremål för någon utredning. Så har emel¬
lertid icke skett.
Först när de föreliggande lagförslagen företogos till granskning
inom högsta domstolen synes denna fråga hafva blifvit satt under
debatt. Och detta med det resultat att två af domstolens sju i
behandlingen deltagande ledamöter uttalade sig för den solidariska
ansvarighetens borttagande, två för dess begränsning.
Chefen för finansdepartementet har uppenbarligen haft ganska
svårt att komma förbi 1881 års kommittébetänkande samt högsta
domstolens kritik.
För att förtaga verkan af 1881 års kommittéutlåtande har
man påstått, att den solidariska ansvarigheten genom 1889 års
lag blifvit någonting helt annat. I rak strid med detta påstående
står emellertid bankinspektörens förut omnämnda uttalande af
år 1896.
Gent emot högsta domstolen har man framhållit, att om »vid
Lördagen den 9 Maj, e. m.
19 N:o 58.
en banks insolvens förluster äro oundvikliga, så innebär det väl
för öfrigt ingenting, som strider mot rättskänslan, att delägarne
taga på sig dessa förluster, så att de, som i banken insatt pen¬
ningar, i hvarje fall få igen sitt; ty de, som ingå såsom delägare
i en bank och särskild! en solidarisk bank, veta eller böra åt¬
minstone veta, att de tagit del i en affär, som väl under goda
tider lämnar god afkastning, men icke är riskfri, hvaremot in-
sättarne, som anförtro banken sina penningar mot en måttlig
ränta och därigenom bereda möjlighet till en relativt hög vinst¬
utdelning till delägarne, böra kunna påräkna, att deras penningar
till dem återvända vid förfallotiden».
Här ha emellertid vederbörande förbisett, att, om detta
resonemang är riktigt, så äger det precis lika stor giltighet för
aktiebanker som för enskilda banker, hvaraf följer att banker
utan solidariskt ansvarige delägare alls icke borde få finnas till.
Utskottet yttrar i frågan om den obegränsade solidariska
ansvarighetens bibehållande eller förändring:
»Hvad först angår frågan, huruvida de för hufvudlottägare i
enskilda banker nu gällande bestämmelser om den obegränsade
solidariska ansvarigheten böra bibehållas eller förändras, så är
tydligen för bedömande af denna fråga den hittills vunna erfaren¬
heten om verkningarna af samma bestämmelser af synnerlig be¬
tydelse. Erfarenheten från ungefär tre fjärdedels sekel gifver då
vid handen, att denna obegränsade ansvarighet aldrig behöft tagas
i anspråk».
Här åberopar sig utskottet uteslutande på den erfarenhet, vi
haft här i landet. Hvarför ej taga hänsyn äfven till utlandets
•erfarenhet. Där talar erfarenheten ett helt annat språk. Kan
någon tro, att de praktiska engelsmännen skulle hafva fullständigt
öfvergifvit denna af dem tidigare allmänt använda banktyp utan
giltiga skäl? Böra vi icke söka att i tid tillgodogöra oss utlandets
erfarenhet, hellre än att invänta en egen, kanske mycket kost¬
sam sådan?
Men livad kan nu vara anledningen till det omslag, finans¬
departementets uppfattning af den solidariska ansvarigheten nyligen
undergått?
På den frågan söker man förgäfves svar i den kungl. propo¬
sitionen. Men anledningen lärer vara att söka däri, att den soli¬
dariska ansvarigheten nyligen vid tvenne tillbud till bankolyckor
visat sig hafva i hög grad underlättat svårigheternas besegrande.
Här bör då erinras, att vid det ena af dessa två fall veder¬
börande banks ställning ej var sämre än att efter mycket rikliga
afskrifningar femtio procent af grundfonden fanns' i behåll. 1
det andra fallet erhöllo lottägarne i den bank, som befann sig i
svårigheter, för sina lotter fyrtio procent i lotter i en annan bank,
hvilkas kursvärde var sådant, att lottägarne i själfva verket hade
öfver sjuttio procent af grundfonden i behåll. Det kan natur-
Fiirslug till
lag ang. soli¬
dariska bank-
bolag in. »t.
(Forts.)
N:o 58. 20
Löndagen den 9 Maj. e. m.
Förslag till
lag ang. soli¬
dariska bank-
bolag m. in.
(Forts.)
ligtvis icke falla mig in att bestrida att icke den solidariska an¬
svarigheten underlättat de regleringar, genom hvilka de ifråga¬
varande banksvårigheterna utjämnades.
Men att allenast den af dessa förhållanden framkallade stäm¬
ningen mäktat åstadkomma det inom finansdepartementet och på
andra håll försiggångna omslaget till förmån för den solidariska
ansvarighetens bibehållande, synes mig i hög grad förringa värdet
af detta omslag. Hade vid något af de ifrågavarande tillbuden
till bankkatastrofer ställningen varit så förtviflad, att den soli¬
dariska ansvarigheten behöft anlitas, då hade stämningen blifvit
en motsatt, därom kan man vara förvissad. Jag hemställer, huru¬
vida det kan vara lämpligt, att Riksdagen i sitt lagstiftningsarbete
låter påverka sig af dylika tillfälliga stämningar.
Mitt yrkande på den solidariska ansvarighetens begränsning
är grundadt på öfvertygelse därom, att en obegränsad solidarisk
ansvarighet innebär en farlig och osund princip. För min ringa
del håller jag före, att man bäst tillgodoser det allmännas in¬
tressen genom att ställa bankväsendet på en så vidt möjligt
är sund basis. För vinnande af detta mål bör den oinskränkta
borgensförbindelse för bankens alla förpliktelser, som ligger i
den obegränsade solidariska ansvarigheten, afskaffas. Bankerna
böra stå på egna ben, ej stödja sig på delägarnes borgens¬
förbindelser. I händelse af panik har denna borgensförbindelse
föga värde. Då har den bank, som äger den bästa port¬
följen, det vill säga en portfölj, som kan rediskonteras, bästa
utsikt att reda sig, oberoende af om det är en aktiebank eller
solidarisk bank. Vid dylika tillfällen fordra de, som skola träda
hjälpande emellan, realsäkerhet och fästa föga vikt vid mer eller
mindre okända i många fall insolventa delägares solidariska an¬
svarighet.
Då härtill kommer, att den nuvarande tidpunkten med an¬
ledning af sedelutgifningsrättens nära förestående fullständiga upp¬
hörande erbjuder ett synnerligen lämpligt tillfälle till den soli¬
dariska ansvarighetens begränsning — ett så lämpligt tillfälle
har icke förekommit sedan de enskilda bankerna började sin verk¬
samhet samt kommer kanske aldrig åter — så tillåter jag mig
yrka bifall till min reservation.
Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Meyer: Af
den föregående talarens anförande kan man, enligt mitt förmenande,
icke draga någon annan slutsats än den, att man icke bör bibehålla
något slag af solidarisk ansvarighet, och jag har redan förut sagt,
att jag visst icke vill bestrida riktigheten af denna uppfattning.
Kanske komma vi att inom en icke alltför långt aflägsen framtid
öfvergifva den solidariska banktypen och öfvergå till uteslutande
aktiebanker. Men om man skall bibehålla solidariteten, hvilken
ju alltid, såsom vi hafva alldeles klart för oss, medför risk
Lördagen den 9 Maj, e. m.
21 N:o 58.
— ty ingen har sagt, att den icke skulle göra detta — anser Förslag till
jag för min del, att det vore vida bättre att bibehålla den obe-
gränsade än att tillämpa den begränsade ansvarigheten. Om man /lo!ag m m
nämligen har den obegränsade ansvarigheten, kan man, då man (Forts.)
naturligtvis icke kan uttaga någonting af de lottägare i en bank,
som ingenting äga, hålla sig till de andra, som hafva någonting.
I ett af de fall, som den föregående talaren omnämnde, då en
bank stod på mycket dåliga fötter, så att det kunde befaras, att
den skulle gå ikull, inträffade det förhållandet, att det icke fanns
så synnerligen många kapitalstarka lottägare i banken, men att
en person, som olyckligtvis hade några få lotter i banken, var
mycket kapitalstark. Han ansvarade med hela sin förmögenhet
för bankens förbindelser, endast därför att han hade lotter i
banken för några tusen kronor. Detta gjorde, att han fick anstränga
sig för att hålla banken uppe, till dess man hunnit ordna förhål¬
landena, så att en katastrof kunde undvikas. Hade denne man
icke varit ansvarig med hela sin förmögenhet, hade han säkert
icke underkastat sig ett sådant obehag och ett så oerhördt arbete
för att rädda ett belopp, som för honom var ganska obetydligt.
Här anfördes vidare, att de två banker, om hvilka den före¬
gående talaren yttrade sig och som fått afveckla sina affärer, i
det den ena ombildats och den andra öfverlåtit sin rörelse på en
annan bank, fått i behåll den ena 50 procent och den andra 70
procent af grundfonden. Här förhöll det sig emellertid så, att dessa
banker, tack vare den solidariska ansvarigheten, fingo nödig tid för
att omorganisera sina affärer. Hade de icke fått tid härtill, utan
i stället måst göra konkurs, är det alldeles säkert, att 50 procent
hos den ena och 70 procent hos den andra icke skulle hafva
räddats. Särskilt anser jag, att det för de mindre lottägarne är
synnerligen förmånligt, att ansvarigheten icke är begränsad, ty
då den icke är begränsad, blir det de stora lottägarne, som få
vidtaga nödiga åtgärder för att skaffa penningar. Skulle åter
ansvarigheten vara begränsad till endast 2 gånger lotternas belopp,
så finge banken söka taga ut penningar af alla lottägarne. Skola
vi därför hafva den solidariska ansvarigheten, så synes det mig.
att, i likhet med hvad utskottet nästan enhälligt ansett, vi böra
hafva obegränsad ansvarighet, såsom för närvarande är förhållandet,
dag hoppas därför, att kammaren äfven i detta fall skall antaga
utskottets förslag.
Friherre Bonde: Herr Lindhagen framhöll redan i början
af diskussionen, att reservanterna ämnade vid § 9 framhålla, att
de önskade en förändring i den motivering, som utskottet begagnat
för förordandet af Kungl. Maj:ts förslag. Herr Moll har sedan
framställt ett annat yrkande i enlighet med den af honom afgifna
reservationen. Nu hafva, såsom herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet nyss anförde, alla inom utskottet utom herr
N:o 58.
Lördagen den 9 Maj, e. m.
Förslag till
lag ang. soli¬
dariska bank-
hala g in. in.
i Korts.':
Moll enat sig om att förorda Kungl. Maj:ts förslag. Vi ha näm¬
ligen funnit, att, om den solidariska ansvarigheten skall bibehållas,
den bör bibehållas obegränsad och icke begränsad på det sätt
herr Moll föreslagit, emedan den då helt och hållet skulle förlora
sin betydelse. Skulle herr Molls förslag godkännas, då bäfver
hela denna lag om solidariska bankbolag onödig. I så fall är det
väl bättre, att i bankaktiebolagslagen intages en bestämmelse om
att aktieägarne skola ansvara för något belopp utöfver det inbetalade
aktiekapitalet, på sätt som vi veta förhållandet är i vissa försäk¬
ringsbolag, diir endast en del inbetalas och återstoden utgöres
utaf ansvarsförbindelser af aktieägarne. Då vinnes ju det mål,
herr Moll med sitt förslag åsyftat.
I likhet med herr Lindhagen tror jag, att de solidariska bank¬
bolagen utgöra en banktyp som man får hoppas, att de inom en icke
alltför långt aflägsen framtid må kunna undvaras. I andra länder
såsom t. ex. i England och Tyskland har man helt och hållet
afskaffat de solidariska bankerna. Såsom af föregående talare
framhållits, har man bär i Sverige förut varit mycket afvogt stämd
mot denna bankform, och 1881 års bankkommitté förordade ju
också dess upphäfvande. Jmnu så sent som när det föreliggande
förslaget granskades i högsta domstolen, förklarade flera ledamöter,
att solidariteten borde upphöra att existera. Kungl. Maj:t har
likväl nu ansett, att den borde bibehållas och därför föreslagit
en särskild lag för solidariska banker. Orsaken härtill har ju,
såsom af herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
framhållits, varit, att, när de sedelutgifvande bankernas sedelutgif-
ningsrätt komme att upphöra, man måste söka en form, under
hvilken dessa banker kunde fortsätta sin verksamhet. Man kunde
nämligen icke tvinga dem att genast öfvergå till aktiebolagsbanker,
emedan därför fordrades ett tillskott i deras fonder, hvilket
kanske på många håll skulle blifva ganska svårt att anskaffa.
Men deras bibehållande har icke ensamt betingats af denna
omständighet utan äfven af andra. Det har nämligen, såsom af
den föregående talaren framhölls, vid ett par tillfällen då enskilda
banker kommit i trångmål visat sig, att, om icke den säkerhet
funnits, som den solidariska ansvarigheten innefattade, dessa bankers
verksamhet icke ostördt skulle kunnat fortgå utan att en katastrof
med därmed stora olyckor såväl för insättarne som för aktieägarne
själfva förmodligen inträffat. Däremot kan nog invändas, att, om
icke solidariteten funnits, dessa enskilda banker troligen icke
skulle kommit i den prekära ställning, hvari de råkat. Ja, det
måste alltid medgifvas, att solidariteten för vissa enskilda banker
ofta medfört en något osund kredit. De ha nämligen byggt för
mycket på denna solidaritet och därigenom skaffat sig en kredit,
som de måhända icke förtjänat samt sålunda kommit in i vågsamma
affärer, som medfört de brydsamma förhållandena.
Nu har utskottet i den motivering, som anförts för bibehål-
Lördagen den 9 Maj, e. in.
d! N:o 58.
landet af solidariteten, framhållit dennas utmärkta egenskaper och Förslag till
sagt, att erfarenheten från ungefär tre fjärdedels sekel gifvit vid darilkatMnb
handen, att den obegränsade ansvarigheten aldrig behöfts tagas i boiag rn m
anspråk, och att det torde knappast kunna påvisas, att några som (Forts.)
helst olägenheter af dessa bestämmelser hittills uppstått. Ja, det
kan nog vara sant, men just den omständigheten, att så många
röster höjts mot denna solidaritet, visar dock, att man förut icke
ansett denna bankform vara den bästa.
Vidare yttrar sig utskottet ytterst förmånligt för att denna
solidaritet skall bibehållas. Vi reservanter ha emellertid ansett,
att denna ampla apologi för solidariteten varit olämplig, när man
hyser den tanken, att denna bankform, så fort förhållandena det
medgifva, bör öfvergifvas. Vi hafva därför ansett det vara önsk-
ligt, att motiveringen för bifall till denna paragraf ändras därhän,
att den blifver ungefärligen öfverensstämmande med hvad herr
Lindhagen i sin motion och äfven här under diskussionen yttrat,
då han framhållit, att man icke borde anse solidariteten vara
något, till hvilket man borde sträfva, utan att den helt och hållet
bör betraktas såsom ett provisorium, endast tillkommet för att
bereda de enskilda bankerna tillfälle att kunna fortsätta sin rörelse
ostörda af de besvärligheter, som en omorganisation till aktiebolags-
banker genom grundfondernas förhöjning skulle komma att för¬
orsaka.
Det är dessa skäl som föranledt oss reservanter att yrka på
godkännande af ifrågavarande paragraf, men med ogillande af den
utaf utskottet begagnade motiveringen, och i stället på antagandet
af en motivering ungefärligen öfverensstämmande med den moti¬
vering, som herr Lindhagen i sin motion föreslagit.
Jag anhåller, herr talman, om proposition på detta mitt yrkande.
Herr Hammarskjöld: Herr talman, mina herrar! Det är
ett ganska hårdt omdöme om den obegränsadt solidariska ansvarig¬
heten, som herr Moll fällt såväl i sin motion som ännu mera i
sin reservation, då han säger, att den innebär en obehöflig, för¬
åldrad, skadlig och osund princip. Jag skall för min del be att
få säga, att jag icke alls kan godkänna detta omdöme, och jag
skall bjuda till att gifva skäl för min åsikt.
Herr Moll har förklarat, att erfarenheten från utlandet särskilt
vittnar om, att den obegränsadt solidariska ansvarigheten medför
de allra största vådor, och däraf har han dragit den slutsatsen,
att den skulle göra detsamma äfven i vårt land. För min del
menar jag, att erfarenheten från utlandet icke kan jämföras med
vår egen erfarenhet, därför att förhållandena äro så vidt skilda.
Jag skall be att få göra en liten jämförelse med förhållandena i
England, där intill år 1857 alla banker voro solidariska. Enligt
svensk lagstiftning måste grundfonden i en enskild bank med
solidarisk ansvarighet vara minst en million kronor. 1 England
N:o 58. 24
Lördagen den 9 Maj, c. m.
Förslag till fanns icke någon sådan bestämmelse. Enligt svensk lag skall
danska tonic- ^enna gr.undfond vara till fullo inbetald, hvilket ej behöfde ifråga-
bolat^m. 'in. komma i England. Enligt svensk lag skall det finnas minst 30
(Forts.) lottägare, hvarigenom den solidariska ansvarigheten fördelas på
ett ganska stort antal händer. I England behöfde antalet lott¬
ägare ej vara större än 6. Enligt svensk lag fordras oktroj, som
skall förnyas hvart tionde år. Ingen sådan inskränkning fanns
i engelsk lag. Enligt svensk lag kan eu lottägare icke utan bolags¬
stämmans medgifvande få sälja sin sista lott, hvarigenom före-
bygges, att i kritiska tider någon lottägare skulla kunna draga
sig undan det ansvar, som han en gång iklädt sig. I England
fanns icke någon sådan bestämmelse. Enligt svensk lag skola
15 procent af vinsten läggas till reservfonden. Något sådant
fanns icke stadgadt i England. Enligt svensk lag är det bestämdt,
att banken icke får köpa eller belåna egna aktier. I England
fanns ingen inskränkning i detta hänseende. Enligt svensk lag
skall hvarje bank publicera sina rapporter och således underkasta
sig full offentlighet för sina handlingar. Sådant förekom icke i
England. I Sverige är visst bokföringssätt i lag bestämdt.
Detta var ej förhållandet i England. Enligt svensk lag skall
banken upplösas, om reservfonden och 10 procent af grundfonden
gått förlorade. I England fanns ingenting motsvarande. Och
slutligen hafva vi en mycket noggrann bankinspektion, hvilket
icke är förhållandet i England.
Efter denna jämförelse har jag rätt att fråga, om man kan
jämställa solidarisk ansvarighet enligt engelsk lagstiftning med
solidarisk ansvarighet enligt svensk lag, och jag tror, att jag har
full rätt att säga, att de icke kunna nämnas på en gång. Men
därmed anser jag också, att det stöd, som motionären velat hämta
af erfarenheten från utlandet i fråga om obegränsad solidarisk
ansvarighet, helt och hållet har bortfallit.
Nu säger motionären, att den obegränsade solidariska ansvarig¬
heten är obehöflig. Men hvarför hafva då 24 enskilda banker i
Sverige nu begärt att få behålla den solidariska ansvarigheten ?
Den är ju icke någon rättighet för dem, utan är väl mer att
betrakta såsom ett onus. Men detta onus vilja bankerna behålla,
därför att de mycket väl inse, att därigenom skyddas icke endast
allmänhetens utan äfven deras egen säkerhet. För öfrigt är ju
här icke fråga om att införa någon nyhet, utan frågan gäller endast
att låta bankerna behålla en tillvarelseform, som de hafva haft i
70 år, och det kan väl icke vara skäl att förbjuda dem att få
ansvara för hvad de själfva vilja. Det har sagts, att denna bank-
typ skulle vara skadlig, men hvad vittnar då de 70 årens erfaren¬
het om? Jo, den vittnar om, att under dessa 70 år ingen enda
bank har behöft anlita denna obegränsade ansvarighet. Om vi
tänka oss, att under brydsamma tider en bank skulle råka i
svårigheter, så är det klart, att de, som hafva penningar insatta
Lördagen den 9 Maj, e. m.
2Ö
N:o 58.
i banken, fråga sig själfva och fråga andra, huru pass tilltro de
kunde hafva till bankens soliditet. Skulle då banken vara en
sådan, som reservanten vill hafva den till — således att ansvarig¬
heten skulle begränsas till två gånger banklottens belopp — skulle
väl allmänheten antagligen resonera som så: ibland delägarne i
banken finnes en hel mängd, som icke har någon stor förmögenhet
att ansvara med, och det finns kanske ett mindre antal, som har
den förmögenhet, att man kan räkna på att af dem utfå de belopp,
som de ansvara för. Och allmänheten skulle nog ej känna sig
fullt säker, när den ej kände till, huru pass stora belopp som
dessa lottägare skulle skjuta till för att rädda banken; och i alla
händelser, äfven om vi antaga, att det funnes ett större antal för¬
mögna lottägare, skulle dessa icke vara skyldiga att skjuta till
större belopp än som svarade mot två gånger deras banklotters
belopp. Det kunde då hända, att detta belopp ej räckte till för
att rädda banken; men vore däremot ansvarigheten obegränsad,
skulle allmänheten ha fullkomligt klart för sig att, huru det än
ginge, skulle den ej löpa någon risk. Det blefve således ingen
panik, ingen rusning till banken, utan allmänheten visste att, om
den blott hade tålamod, skulle den få sina pengar igen. Jag skulle
kunna gifva reservanten rätt i hans önskan om ansvarighetens
begränsning, jag skulle nämligen kunna gifva honom rätt i teorien,
men i praktiken anser jag, att en dylik ansvarighet ej håller streck
på samma sätt som den obegränsade.
Hvad är orsaken till att våra enskilda banker med solidarisk
ansvarighet åtnjuta ett så ofantligt stort förtroende i utlandet?
Jo, orsaken är just den obegränsade ansvarigheten. Detta är eu
banktyp, som man kan säga utländingen afundas oss. Skola vi
nu förkasta den blott därför att den är svensk, när den af bank¬
män anses vara den säkraste af alla banktyper, som existera?
Det har här talats om 1881 års bankkommitté och att den¬
samma enhälligt fördömde den obegränsade ansvarigheten. Den
kommittén var helt vist uppskrämd af de erfarenheter, man då
nyligen hade gjort i fråga om Yadstenabanken; men äfven om
man ser på förhållandet med denna bank, hvars fall väckte
mycken oro, kan man icke säga, att den någonsin bragte lott-
ägarne i fara. Den banken gjorde aldrig konkurs, utan så snart
bankens obestånd hade blifvit kändt — detta hade, såsom vi
veta, uppkommit därigenom, att bankens verkställande direktör
hade begått betydliga falsarier — sammanträdde lottägarne och
sammansköto det belopp, som för tillfället behöfdes; och när sedan
banken i lugn och ro fått afveckla sina affärer, återfingo lott¬
ägarne, om jag minnes rätt, 17 procent af aktiekapitalet, det vill
säga äfven i detta fall, det värsta, som bär i landet är kändt,
behöfde ingen uttaxering göras.
Men innan 1889 års lag angående bankers konkurs hade till¬
kommit, kun de verkligen ganska mycket obehag vara förenadt
Förslug till
Ing ang. soli¬
dariska bank¬
bolag m. m.
(Forts.)
N:o 58.
20
Lördagen den 9 Maj, e. m.
Förslag till
lag ang. soli¬
dariska hank-
bolag in. m.
(Forts.)
med den solidariska ansvarigheten. Då kunde, om eu bank
inställde sina betalningar, hvilken person som helst, som innehade
bankens sedlar, gä med dem till hvilken lottägare som helst och
säga till honom: betala eller gå i konkurs. Något sådant kan,
sedan 1889 års lag tillkommit, icke vidare ske, ty nu skola först
bankens tillgångar värderas, och endast i det fall, att det då brister
någonting, skall uttaxering ske.
Det står på våra riksbanksedlar såsom devis eller motto:
Hinc robur et securitas, som ju betyder: härifrån komma styrka
och trygghet. Hvad nu riksbanken beträffar, har det i gångna
tider visat sig, att det icke alltid varit så helt med den där styrkan
och tryggheten. Men jag skulle vilja använda dessa ord såsom
motto för de enskilda bankernas obegränsade ansvarighet, ty det
är framför allt denna obegränsade ansvarighet, som har gifvit
de enskilda bankerna den styrka och det förtroende, som de äga
i in- och utlandet. Vill nu kammaren försvaga detta förtroende,
vill kammaren försämra det anseende, som våra banker äga, ja,
då må den antaga herr Molls förslag, men jag tror, att detta
skulle vara ett mycket oklokt steg. Och i motsats mot motionären
skall jag be att få sluta med att säga att, då den obegränsade
solidariska ansvarigheten icke är obehöflig, icke föråldrad, icke
skadlig och icke osund, utan tvärtom efter mitt förmenande utgör
den förnämsta orsaken till vårt svenska bankväsens styrka, anhåller
jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag, äfven
— i motsats mot den föregående ärade talaren — med gillande
af motiveringen.
Häruti instämde herrar Persson i Killebäckstorp och Vahlquist.
Herr Moll: Den senaste ärade talaren yttrade, att man icke
får anställa någon jämförelse mellan svenska och engelska bank¬
förhållanden, därför att förhållandena här och i England äro sä
olika. Jag medger villigt, att de äro olika. Såsom bekant finnes
hvarken i England eller i flertalet andra länder någon särskild
banklagstiftning sådan som vår, utan bankerna äro underkastade
den vanliga bolagslagstiftningen, hvilken dock, särskild! hvad
England beträffar, innehåller en del specialbestämmelser rörande
bankverksamheten.
Här har i den kungl. propositionen och af herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet, äfvensom af den senaste ärade
talaren, talats mycket om 1889 års lag angående enskild banks
konkurs. Denna lag har framhållits såsom innebärande mycket
stora fördelar för de enskilda bankerna och deras delägare.
Jag vill ingalunda bestrida, att så är fallet. Förhållandet är
emellertid, att 1889 års svenska lag är skrifven efter mönstret af
den engelska bolagslagen, hvilken gäller äfven för bankerna. De
engelska bankerna åtnjuta följaktligen de fördelar, som vi hafva
Lördagen den 9 Maj, e. in.
N o 58.
här i Sverige enligt 1889 års lag. Val är det sant, att i England förslag till
icke finnas så detaljerade bankföreskrifter som hos oss rörande l''!l.
publicitet, grundfondens minimibelopp, afsättning till reservfond ho]ag"m m~
m. m. Men äfven i stora engelska banker med talrika solidariska (Forts)
delägare, ordnad bokföring, stora grund- och reservfonder, ha
katastrofer inträffat, som medfört ruin för en stor del af bank¬
delägare. Under sådana förhållanden tillåter jag mig att beteckna
denna banktyp såsom innebärande en osund princip; det är också
just med anledning af inträffade katastrofer, som man i England
efter hand öfvergått från den solidariska banktypen till aktiebolags-
typen, hvilken nu är därstädes fullständigt genomförd.
Den senaste ärade talaren yttrade vidare, att det före 188!)
års lag var så beställdt, att en fordringsägare, då en enskild
bank inställde sina betalningar, knnde gå till hvilka delägare som
helst i banken och fordra betalning. Jag tror icke, att det förhöll
sig riktigt så. Frågan, hur den solidariska ansvarigheten skulle
i dylikt fall tillämpas på delägarne, var i själfva verket lika
gammal som de enskilda bankerna. Den hade stått på dagord¬
ningen redan sedan midten af 1830-talet, och under de strider,
som utkämpades om denna fråga, stodo mot hvarandra två partier,
af hvilka det ena förfäktade den åsikten, att fordringsägarne i händelse
af betalningsinställelse hade rätt att, så som den senaste ärade
talaren yttrade, gå till hvem som helst af lottägarne och kräfva
betalning, medan däremot det andra partiet bestred att så väl¬
förhållandet, samt ansåg, att den hos banken befintliga bristen
först måste genom utredning fastställas, innan delägarnes ansvarig¬
het kunde göras gällande.
Denna fråga blef emellertid aldrig af domstol afgjord; den
blef afklipp! genom 1889 års lag. Följaktligen har man icke rätt
att säga, att förhållandena före 1889 voro sådana, att man kunde
vända sig mot hvilken bankdelägare som helst och kräfva betal¬
ning. Att man icke inom bankkretsar uppfattade den solidariska
ansvarighetens tillämpning på det sättet, framgår af de yttranden,
som de enskilda bankerna afgåfvo öfver 1881 års kommittéutlåtande,
livilket äfven inneslöt förslag till den lag, som år 1889 blef en
verklighet. Särskilt var det eu af de stora enskilda bankerna,
.som energiskt opponerade sig mot en sådan lag. Denna bank
yttrade med anledning af kommitténs förslag till lag om enskild
banks konkurs: hellre än att komma under en dylik lag vilja
bankdelägarne säkerligen underkasta sig den allmänna konkurs¬
lagen.
Vidare yttrade den ärade talaren, att den begränsade soli¬
dariska ansvarigheten — om jag fattade honom rätt — skulle
blifva tämligen betydelselös. Att den har mindre värde än den
obegränsade ansvarigheten är gifvet, men alldeles betydelselös är
den dock icke. Vore den det, skulle 1881 års kommitté säker¬
ligen icke hafva inlåtit sig på vågstycket att föreslå den solidariska
N:o 58. 28
Lördagen den 9 Maj, e. m.
Fördag till
lag ang. soli-
danska bank-
bolag m. in.
(Forts.)
i
ansvarighetens begränsning till endast eu gång lottens belopp.
Jag vågar följaktligen tro, att jag icke föreslagit något så synner¬
ligen farligt, när jag satt solidaritetens begränsning till tvä gånger
lottens belopp, d. v. s. till dubbelt så mycket som 1881 års
kommitté. Bankkommittén var för öfrig! icke ensam om denna
åsikt, utan den stora majoriteten af banker anslöt sig till kommitténs
förslag. Jag kan icke finna annat än, att när en gång lottens
belopp ansågs vara tillräckligt år 1881, så, om icke nu tvä gånger
lottens bolopp anses vara tillräckligt, borde dåra! följa, att bankernas
ställning försämrats sedan dess. Jag tror icke att så är förhållandet;
det har från intet håll sagts och torde ej med fog kunna sägas.
Emellertid skall jag sluta med att uttala min tacksamhet för
det yttrande, som herr statsrådet och chefen för finansdeparte¬
mentet fällde, då han betecknade det föreliggande lagförslaget
som ett provisorium. Under sådana förhållanden har man anled¬
ning att hoppas, att denna lag när den inom några få år åter
kommer att upptas till behandling i Riksdagen, måtte bli så affattad,
att den motsvarar de fordringar, man ställer på en tidsenlig bank¬
lagstiftning.
Vidare anfördes ej. Efter det herr talmannen framställt
propositioner på de yrkanden, som under öfverläggningen före¬
kommit, godkände kammaren utskottets förslag såväl till 9 § som
till motiveringen för samma paragraf.
Efter föredragning af 10 § begärdes ordet af
Herr Lindhagen, som yttrade: Vid denna paragraf är visser¬
ligen fogad en reservation af tre af utskottets ledamöter, men
då paragrafen står i nära sammanhang med § 9, i hvad den rör
den solidariska ansvarigheten, och då kammaren vid antagandet
af 9 § föredragit att ej göra något särskildt uttalande om denna
ansvarighet, tjänar det ingenting till att yrka bifall till reserva¬
tionen. Därför har jag intet yrkande att göra vid den nu före
dragna paragrafen.
Vidare anfördes ej. Utskottets förslag godkändes.
11—26 §§; öfverskriften till I kap.; 27—29 §§; öfverskriften
till II kap.; 30—48 §§; öfverskriften till III kap.; 49—63 §§;
öfverskriften till IV kap.; 64—76 §§; öfverskriften till V kap.;
77—88 §§; öfverskriften till VI kap.; 89—91 §§; öfverskriften
till VII kap.; 92—97 §§; öfverskriften till VIII kap.; ingressen
samt rubriken.
tltskottets förslag godkändes.
Lördagen den 9 Maj, e. m.
29 N o 58.
Utskottets i punkten l:o) gjorda hemställan
förklarades besvarad genom de af kammaren fattade, här
ofvan omförmälda beslut.
Punkten 3:o).
Kungl. Maj:ts i denna punkt omförmälda förslag till lag
angående industriförlagsbanker var af följande lydelse:
Lag
angående industriförlagsbanker.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
De, som vilja stifta bankaktiebolag i ändamål att jämte bank¬
rörelse drifva handel med aktier, skola söka Konungens stadfästelse
å bolagets ordning; och gälle för sådant bolag till efterrättelse
lagen om bankaktiebolag den........med de afvikelser,
som föranledas af hvad i denna lag är stadgadt.
2 §•
Bankaktiebolag, hvarom i denna lag förmäles, skall i firman
begagna ordet industriförlagsbank; och skall firman därjämte
utmärka bolagets egenskap af aktiebolag. Grundfonden må för
sådant bankaktiebolag icke understiga fem millioner kronor.
3 §.
Industriförlagsbank må icke från allmänheten inlåna penningar
till belopp, som öfverstiger bolagets egna fonder.
4 §•
Industriförlagsbank må icke drifva handel med eller såsom
pant mottaga egna aktier.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1904.
Vid punkten hade afgifvits reservation af herrar Leman,
Grundberg, Dieden, Wijk och Segerdahl, hvilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka Riksdagen att antaga Kungl. Maj:ts ofvan omförmälda
förslag.
I fråga om denna punkt anförde
Herr Segerdahl: Detta lagförslag innehåller en nyhet i
vår lagstiftning, och som det ofta har gått med nyheter vid deras
Förslag till
lag ang. soli¬
dariska bank¬
bolag m. m.
(Forts.)
N o 58. 80
Lördagen den 9 Maj, e. m.
För slaf) till
lag ang. soli¬
dariska bank¬
bolag in. m.
(Forts.)
första framträdande, har det gått med detta förslag; det har rönt
det ödet att icke vinna erkännande. Utskottet har afstyrkt det¬
samma, men några reservanter, bland livilka jag är en, hafva för¬
ordat förslaget. Och jag ber nu att med några ord få angifva
hvilka synpunkter, som för reservanterna varit bestämmande i
denna fråga.
Enligt vår gällande lagstiftning är det förbjudet för banker
att idka handel med aktier, hvaraf följer att det också är dem
förbjudet att uppträda såsom aktieemissionsanstalter i egentlig
mening. Skälet härtill är naturligtvis den fara, den risk, som
anses ligga i aktiehandeln. Skulle denna riskabla rörelse förenas
med bankrörelsen, som också i sig själf är riskabel, skulle, har
man ansett, risken bli alltför stor. Följden häraf har emellertid
blifvit, att hela denna verksamhet, hela denna rörelse ligger i
händerna på enskilda personer, handelsbolag eller vanliga aktie¬
bolag. och denna verksamhet undandrager sig till följd häraf all
kontroll.
Nu har man emellertid genom erfarenheter från utlandet fått
insikt om, att stöiTe penninginrättningar, väl skötta, kunna vara
industrien till mycket gagn och till ett starkt stöd.
I vårt södra grannland ha uppstått några mycket stora affärs¬
företag, som för oss alla äro väl kända; och man anser, att den
utveckling, dessa företag nått, skulle de icke ha kunnat nå, därest
de icke åtnjutit stödet af en där varande stor bankinrättning, som
stiftats just i afsikt att underlätta industriella företag. Och Tysk¬
lands industri har under de sista decennierna gjort ett kolossalt
uppsving, något, som för oss alla är väl bekant. Detta tillskrifver
man till väsentlig del den hjälp, som industrien fått utaf större
penninginrättningar.
Nu har den kommitté, som utarbetat förslag till de lagar,
som vi här behandla, ansett, att äfven i vårt land boi’de inrättas
några särskilda penninginrättningar, som kunde vara industrien
till gagn. Kungl. Maj:t har accepterat detta förslag och framlagt
ett lagförslag angående industriförlagsbanker. Den lag, som skulle
komma att gälla för vanliga bankaktiebolag, skulle till alla delar
gälla för dessa industriförlagsbanker, men dessutom skulle några
särskilda bestämmelser fastställas för dem. En sådan är, att
aktiekapitalet icke skulle få understiga fem millioner. Det har
nämligen ansetts, att, om dessa inrättningar skola bli till något
afsevärdt gagn, måste de bakom sig ha en stor grundfond, ett
stort aktiekapital. En annan bestämmelse i denna lag skulle
vara, att dessa banker icke skulle få drifva inlåning från allmän¬
heten till obegränsadt belopp, utan vara bundna af dessa fonders
storlek, så att de icke skulle få inlåna från allmänheten mera än
sammanlagdt det belopp, hvartill dessa bankers egna fonder i
hvarje särskilt fall uppginge. Därigenom skulle den fara, som
kan ligga i bankrörelsen, väsentligen minskas. Det har varit
:si N: o 58.
Lördagen den !) Maj, o. m.
ifrågasatt att rent af förbjuda dessa banker att inlåna något från
allmänheten. Men därigenom skulle de förlora sin karaktär af
banker, och då hade man icke någon anledning att dra dem in
under banklagstiftningen med den kontroll, som denna medför.
En tredje särskild bestämmelse, som skulle gälla för dessa
banker, skulle vara att de skulle bära ett särskildt namn, hvari¬
genom de skulle vara lätt igenkänliga för en hvar. De skulle heta
»industriförlagsbanker». Detta namn är, såsom anmärkts, icke
synnerligen lyckadt, då det icke tillräckligt tydligt anger den
verksamhet, dessa banker skulle drifva, men namnet betyder ju
icke så mycket. Det väsentliga är den verksamhet, som ban¬
kerna skulle idka, så, äfven om namnet är oegentligt, har det
här ingen betydelse.
Nu har man undrat, hvilken nytta dessa banker skulle göra.
Det har sagts, att den solida industrien icke skulle ha någon
svårighet att få sina legitima lånebehof fyllda. Härom äro dock
meningarne ganska delade, ty svårigheter ha mången gång före-
funnits för industriella företag att komma till stånd, företag,
hvilka, då de kommit i gång, visat sig gå mycket bra.
Dessa banker skulle naturligtvis vara försedda med en sak¬
kunnig styrelse, en styrelse, som kunde bedöma både tekniska
och kommersiella frågor; och om sakkunskapen någon gång bruste,
skulle det vara lätt för en styrelse i sådana banker med de re¬
surser, hvaröfver den förfogade, att i det särskilda fallet kunna
skaffa sakkunnigt biträde.
Genom denna sakkunskap, som skulle stå dessa banker till
förfogande, skulle industriella företag redan vid deras första fram¬
trädande kunna få en så sorgfällig pröfning, att, i fall de icke
inom sig bore fröet till framgång, de skulle bli undertryckta,
under det däremot, om de ansåges vara företag, som komme att
bära sig, de lättare skulle kunna erhålla behöfligt kapital.
Utskottet säger, att något trängande behof af denna bankart
icke visat sig, och utskottet har därför afstyrkt förslaget såsom
för tidigt väckt. Men det är nog så, att dessa banker skulle
kunna göra mycket godt, om de komme till stånd; ty det har
varit icke så få svårigheter för industriella företag att uppbringa
erforderligt kapital för sin verksamhet. Och man vet, att, äfven
om de lyckats skaffa kapital, detta mången skett under så svåra
villkor, att företagen på denna grund icke kunnat bära sig.
Man har emot den nya bankarten åberopat erfarenheter från
utlandet, att dessa banker skulle vara så farliga, att de skulle
föra så stora ekonomiska olyckor med sig, i fall de skulle komma
i konkurs. Men man har glömt att mellan dessa banker i ut¬
landet och den bankart, som man föreslagit att införa här, råder
en väsentlig olikhet, i det att de utländska bankerna icke varit
underkastade kontroll, under det att däremot industriförlagsban-
kerna skulle bli underkastade ganska skarp kontroll. De skulle
Förning till
lag ann. «oli-
ilarixka bank-
bolag m. in.
(Forts.)
N:o 58.
Förslag till
lag ang. soli¬
dariska bank¬
bolag in. in.
(Forts.)
:52 Lördagen den 9 Maj. e. m.
lyda under den kontroll, som gäller för bankaktiebolag i all¬
mänhet; de skulle vara nödsakade att publicera sina balansräk¬
ningar och sina styrelse- och revisionsberättelser, de skulle vara
nödsakade att månatligen afge rapporter öfver sin verksamhet,
och dessa rapporter skulle granskas af ombud, utsedde af veder¬
börande Konungens befallningshafvande. I den årliga revisionen
skulle deltaga en af Konungens befallningshafvande utsedd revisor;
de skulle vidare lyda under bankinspektören, som när som helst
skulle kunna komma och begära att få se, huru en sådan bank förval¬
tades. Under sådana förhållanden vore väl den risk, som skulle
ligga i denna art af bankrörelse, icke synnerligen stor. Och då
man vet, att den rörelse, som dessa banker skulle idka, drifves
redan nu, fastän på ett sådant sätt att den är fritagen från all
kontroll, hemställer jag till herrarne, om det icke vore bra mycket
bättre, om man kunde ordna saken så, att åtminstone någon del
af denna rörelse komme under kontroll.
Herr talman, på grund af hvad jag anfört ber jag att få
yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
Med herr Segerdahl instämde herr Wijk.
Herr Moll: Herr talman! Genom den starka begränsning
af dessa bankers inlåning från allmänheten, som är i det kungl.
förslaget förutsatt, skulle dessa banker redan genom själfva sin
organisation vara hufvudsakligen, om icke uteslutande, hänvisade
till aktieemissionsaffärer. Ty att de med denna stora begränsning
skulle kunna på området för vanliga bankaffärer konkurrera med
de vanliga bankerna, därtill finnes ju ringa utsikt. Att en väl
skött emissionsanstalt skulle vara till gagn både för anstalten sjålf
och den industriella utvecklingen, är otvifvelaktigt. Men då bör
denna affär, såsom i utlandet sker, drifvas vid sidan af vanlig
bankrörelse, snarare såsom en birörelse. Att grunda banker
sådana, som de nu ifrågasatta, med hufvudsakligt ändamål att
syssla med aktieemissionsaffärer och bolagsgrundande, vore ett i
högsta grad riskabelt företag, som redan från början hade stora
utsikter att misslyckas.
Dessa aktieemissionsaffärer och grundande af nya bolag äro
affärer som i långt högre grad än vanlig bankverksamhet äro
underkastade konjunkturväxlingar. Vid stigande konjunkturer äro
dylika affärer ofta synnerligen inkomstbringande. Men vid ned¬
gående konjunkturer afstannar denna affärsverksamhet nästan
fullständigt. Följden häraf skulle blifva häftiga fluktuationer i
bankernas inkomster och deras nettovinst.
Föreliggande statistiska uppgifter rörande de större emis-
sionsbankerna i Berlin visa, dels att dessa bankers emissionsverk-
samhet ingår med relativt liten del i bankernas hela rörelse, dels
att inkomsten af denna emissionsverksamhet är synnerligen väx-
Lördagen den 9 Maj, e. m. 33
lande. År 1897 utgjorde hos några af de större emissionsbankerna
i Berlin vinsten på emissionsaffärerna 25 procent af bankernas hela
bruttovinst, år 1899 17 procent och år 1900 endast 7 procent. Detta
visar, dels att ifrågavarande banker till hufvudsaklig del drifva
vanliga bankaffärer och dels att vinsten på emissionsaffärerna
är underkastad mycket stora fluktuationer. Det vore mycket lätt
att anföra många afskräckande exempel på, hvartill det kan
leda, då bankerna alltför djupt inlåta sig på emissionsaffärer.
Nu säger man, att sådana banker, hvarom här är fråga,
•skulle äga synnerligen goda förutsättningar att kunna bedöma
nya företags blifvande bärighet. Men därvid bör man erinra sig,
att ett stort antal af våra industriella anläggningar grundats under
protektion af våra förnämsta banker eller deras ledare utan att
detta visat sig innebära någon som helst garanti mot felaktiga
beräkningar rörande företagens bärighet, Talrika exempel skulle
kunna anföras både från in- och utlandet på industriella företag,
som kommit till världen under hög bankprotektion, men det
oaktadt på ganska kort tid mer eller mindre fullständigt miss¬
lyckats.
Men, som sagdt, detta hindrar icke, att väl skötta emissions-
banker kunna vara till gagn. Då få de emellertid icke genom
själfva sin organisation vara hänvisade till att hufvudsakligen
sysselsätta sig med handel med aktier och grundande af bolags-
företag. Den lämpligaste formen för emissionsbanker torde vara
att finna i kommanditaktiebolagstypen. I dylika bolag äro, som
bekant, styrelsens medlemmar solidariskt ansvariga för hela rörel¬
sen, under det att kommanditdelägarne hafva samma ansvarighet
som delägarne i vanliga aktiebolag. Denna banktyp har i utlandet
kommit till stor användning och lämpar sig särskilt för sådana
banker, som behöfva friare verksamhetsfält.
Det är att hoppas, att Kungl. Maj:t, när denna fråga en gång
återkommer till Riksdagen efter förutgången utredning — ty jag
tillåter mig fästa uppmärksamheten därpå, att någon utredning
rörande de föreslagna industriförlagsbankerna finnes icke alls
förebragt — att, säger jag, Kungl. Maj:t då må finna anledning
att för Riksdagen framlägga ett förslag till sådan ändring i bank¬
aktiebolagslagen, att banker i form af kommanditaktiebolag må
kunna bildas. Ty detta är den lämpligaste typen för banker
sådana, som industriförlagsbankerna äro afsedda att blifva.
Att i det outredda skick, hvari denna fråga för närvarande
befinner sig, och under ett fullständigt missvisande namn —- ty
det erkännes allmänt, att det för dessa banker föreslagna namnet,
industriförlagsbanker, icke är lyckligt funnet, utan synnerligen
olämpligt — antaga det nu föreliggande lagförslaget, det torde
vara ganska oklokt. Jag tillåter mig därför, herr talman, att
yrka bifall till utskottets hemställan i denna punkt.
Andra Kammarens Vrot. 1903. N:o OS. 3
N:o 58.
Förslag till
lag ang. soli¬
dariska bank¬
bolag m. m.
(Forts.)
N:o 58. 34
Lördagen den 9 Maj, e. m.
Förslag till
lag ang. soli¬
dariska bank¬
bolag m. in.
(Forts.)
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet M e y e r: Denna
lag har redan genom Första Kammarens beslut fallit. Jag skall
därför icke länge upptaga kammarens tid
Jag vill endast nämna, att då, som bekant, det här i vårt land
är bank förbjudet att drifva handel med aktier, det enligt mitt
förmenande förefunnits ett behof att få bankinrättningar, som äro
i tillfälle att drifva handel med dylika papper, detta hufvudsak¬
ligen till industriens tjänst. Industriella företag grundas och
industriaktier emitteras oupphörligt. Men just den omständigheten,
att det icke finnes någon bank, som får lof att syssla med dessa
saker, gör, att det i många fall startas företag, som komma i hän¬
derna på personer, hvilka man helst skulle se icke blifvit i till¬
fälle att befatta sig med slika affärer. Och om man nu skulle
kunna få en banktyp af detta slag, som verkligen vore väl skött
och stode under kontroll -—- och det skulle de här föreslagna ban¬
kerna göra — skulle detta icke allenast vara till gagn för indu¬
strien, utan i vida större mån än för närvarande utgöra en garanti
för, att icke så många omöjliga företag komme till stånd, som
nu är fallet.
Vidare anfördes ej. Efter af herr talmannen framställda
propositioner å de under öfverläggningen gjorda yrkandena biföll
kammaren utskottets hemställan.
Punkten 2:o).
Utskottets förslag till lag angående bankaktiebolag.
1—23 §§; öfver skriften till I kap.; 24—26 §§; öfver skriften
till II kap.; 27—45 §§; öfver skriften till III kap.; 46—59 §§;
öfverskriften till IV kap.: 60—69 §§; öfverskriften till V kap.;
70—80 §§• öfverskriften till VI kap. samt 81 §.
Utskottets förslag godkändes.
82 §.
För denna paragraf hade utskottet i likhet med Kungl. Maj:t
föreslagit följande lydelse:
Bryter någon mot hvad i 12 § 2 mom. eller 15 § 2 mom. finnes
stadgadt eller underlåter styrelseledamot att iakttaga föreskrift,
som i 18 §, 62 §, 63 § 2 mom., 64 § eller 65 § är meddelad,
straffes med böter från och med fem till och med fem hundra
kronor.
Lag samma vare om likvidator, som ej fullgör hvad honom
enligt 66 § åligger.
Lördagen den 9 Maj, e. m.
35 N:o 58.
I fråga härom yttrade
Herr Lindhagen: Genom ett förbiseende af utskottet har
§ 82 icke blifvit rättad med hänsyn till den ändring, som utskottet
föreslagit beträffande den 18:e paragrafen. I följd af den sist¬
nämnda ändringen bör § 82 i första stycket efter orden »som i
18 §» äfven innehålla följande: >1, 2 eller 4 mom.»
Jag ber att få yrka bifall till den föredragna paragrafen
med den förändrade lydelse, som jag nu föreslagit.
Vidare anfördes ej. Kammaren godkände utskottets förslag
till paragrafen med den ändring, som af herr Lindhagen under
öfverläggningen föreslagits.
83 §; öfver skriften till VII kap.; samt 84—89 §§.
Utskottets förslag godkändes.
90 §.
Kungl. Maj:t hade för denna paragraf föreslagit följande lydelse:
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1904.
Rättigheter och skyldigheter, som dessförinnan uppkommit,
skolao bedömas efter äldre lag.
A bankaktiebolag, hvars verksamhet grundas på tillåtelse,
meddelad före nämnda dag, och i hvars ordning icke meddelats
föreskrift om skyldighet för bolaget att underkasta sig de bestäm¬
melser, hvilka för bankaktiebolag varda i allmän författning stadgade,
skola bestämmelserna i denna lag icke äga tillämpning, så vidt
de afse ämnen, rörande hvilka blifvit i bolagsordningen särskildt
stadgadt, utan gälle därutinnau hvad bolagsordningen innehåller,
dock att i fråga om ändring i bolagsordningen, om det sätt, hvarpå
bolaget skall företrädas och dess firma tecknas, om likvidation,
om registrering, om tillsyn och om ansvar, denna lag gäller till
efterrättelse.
Enligt utskottets förslag skulle denna paragraf erhålla följande
lydelse:
Denna lag---äldre lag.
Å bankaktiebolag, hvars verksamhet grundas på tillåtelse,
meddelad före nämnda dag, skola bestämmelserna i denna lag icke
äga tillämpning, så vidt de afse ämnen, rörande hvilka blifvit i
bolagsordningen särskildt stadgadt, utan gälle därutinnan hvad
bolagsordningen innehåller, dock att i fråga om ändring i bolags¬
ordningen, om det sätt, hvarpå bolaget skall företrädas och dess
firma tecknas, om likvidation, om registrering, om tillsyn och om
ansvar, denna lag gäller till efterrättelse.
Förslag till
lag ang. soli¬
dariska bank¬
bolag m. m.
(Forts.)
N:o 58. 56
Lördagen den 9 Maj, e. m.
Förslag till
lag ang. soli¬
dariska bank¬
bolag m. m.
(Forts.)
Vid paragrafen var fogad reservation af herrar Lindhagen,
S. J. Sandqvist, Hammarlund, friherre Bonde och Segerdahl.
I fråga om denna paragraf anförde
Herr Hammarlund: Herr talman! Det är egentligen skada
att störa den rörande endräkt, som hittills rådt i fråga om denna
lag. Jag hyser emellertid den uppfattningen, att utskottet här
visat allt för stort tillmötesgående gentemot de äldre bolagen,
och denna min uppfattning har inom utskottet blifvit delad af
fyra ledamöter från denna kammare och en från Första Kammaren,
hvilka ansett, att Kungl. Maj:ts proposition bort, beträffande denna
90:de paragraf, oförändrad bifallas.
Kungl. Maj:t har varit så förtänksam, att vid beviljande eller
förnyande af oktroj åt banker har under senare åren inryckts den
bestämmelsen, att bankerna skulle vara skyldiga att underkasta
sig de nya bestämmelser, hvilka för bankaktiebolag varda i allmän
författning stadgade.
Denna 90:de paragraf gäller den föreliggande lagens tillämp¬
ning å de äldre bankbolagen. Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle
paragrafen få följande lydelse: »A bankaktiebolag, hvars verk¬
samhet grundas på tillåtelse, meddelad före nämnda dag, och i
hvars ordning icke meddelats föreskrift om skyldighet för bolaget
att underkasta sig de bestämmelser, hvilka för bankaktiebolag
varda i allmän författning stadgade, skola bestämmelserna i denna
lag icke äga tillämpning, så vidt de afse ämnen, rörande hvilka
blifvit i bolagsordningen särskildt stadgadt, utan gälle därutinnan
hvad bolagsordningen innehåller, dock att i fråga om ändring i
bolagsordningen, om det sätt, hvarpå bolaget skall företrädas och
dess firma tecknas, om likvidation, om registrering, om tillsyn
och om ansvar, denna lag gäller till efterrättelse.» Utskottet
återigen vill, att orden »och i hvars ordning» etc. t. o. m. »i
allmän författning stadgade» skola utgå, så att äfven om Kungl.
Maj:t gjox-t ett sådant villkor som det ifrågavarande vid bevil¬
jande af ny oktroj, skall en bank ändock icke vara skyldig att
ställa sig denna nya lag till efterrättelse. Detta anser jag emeller¬
tid vara en allt för stor eftergift gentemot de äldre bolagen.
Utskottet motiverar denna eftergift därmed, att uti bolags¬
ordningar för äldre bankaktiebolag finnas bestämmelser angående
innehafvareaktier, och att den nya lagens stadganden om registre-
x-ing o. s. v. icke skulle kunna tillämpas i fråga om dessa innehaf¬
vareaktier. Men vid detta lagförslags glanskning i högsta dom¬
stolen har ingen anmärkning gjorts emot den af Kungl. Maj:t
föreslagna lydelsen af paragrafen, utan man har där, helt naturligt,
förmodar jag, ansett, att den i början af paragrafen inryckta
bestämmelsen, att »rättigheter och skyldigheter, som dessförinnan»
— d. v. s. före den 1 januari 1904, då lagen skall träda i kraft
Lördagen den 9 Maj, e. m.
37 N:o 58.
— »uppkommit, skola bedömas efter äldre lag», innebära ett
tillräckligt skydd för innehafvarne af dessa aktier. Den rättighet,
som en enskild person nu har att få utdelning å sina innehaf-
vareaktier skall han allt fortfarande ha, äfven om Kungl. Maj:ts
förslag antages.
Nu har emellertid utskottet här gått så långt, att det vill
införa en generell bestämmelse, att äldre bankbolag icke skola
vara skyldiga att i annat än några få viktiga saker ställa sig den
nya lagen till efterrättelse. Utskottet har icke nöjt sig med att
göra undantag för innehafvareaktier, utan föreslår, som sagdt, ett
mycket allmänt och vidsträckt undantag.
För min del ber jag att beträffande den föreliggande paragrafen
få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag. Det invändes måhända,
att om denna kammare antager Kungl. Maj:ts förslag i denna del,
skulle det möta svårigheter att få till stånd en sammanjämkning.
Jag tror emellertid icke, att några sådana svårigheter kunna
komma att uppstå, ty en sammanjämkning skulle ju ligga helt
nära till hands. Man inrycker endast här i denna paragraf den
bestämmelsen, att den nya lagen icke bör äga tillämpning å
innehafvareaktier i äldre bolag, men ser till, att lagen i öfrigt till-
lämpas i så stor utsträckning, som är möjligt.
Herr talman! I förhoppning, att en sammanjämkning här
skall kunna åstadkommas, och då det är af vikt, att enhetlighet
i denna lagstiftning, såvidt möjligt är, kominer till stånd, ber jag
att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag i fråga om den nu
förevarande paragrafen.
Vidare anfördes ej. Efter af herr talmannen i ämnet fram¬
ställda propositioner godkände kammaren Kungl. Maj:ts förslag till
paragrafen.
Öfverskriften till VIII kap.; ingressen och rubriken.
Utskottets förslag godkändes.
Den af utskottet i punkten 2:o) gjorda hemställan förklarades
besvarad genom de af kammaren fattade, här ofvan omförmälda
beslut.
Punkten 4:o).
Hvad utskottet hemställt i fråga om
lag angående tillsyn å vissa penninginrättningar, som drifva
sin rörelse utan af Konungen stadfäst reglemente,
lag angående ändrad lydelse af 1 § i lagen den 27 maj 1898,
innefattande särskilda bestämmelser om vissa aktiebolag, som drifva
lånerörelse, och
Förslag till
lag ang. soli¬
dariska bank¬
bolag m. m.
(Forts.)
N o 58. 38
Lördagen den 9 Maj, e. m.
I fråga om
nedsättning
af priset å
apoteksvaror.
lag angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och spar¬
banks konkurs, blef af kammaren bifallet.
Efter föredragning häruppå af utskottets hemställan rörande
lag om ändrad lydelse af 8 § i lagen den 18 juli 1887 angående
handelsregister, firma och prokura, begärdes ordet af
Herr Lindhagen, som yttrade: Sedan utskottet afgaf sitt
betänkande rörande denna lag, har det upptäckts, att Riksdagen helt
nyligen i sammanhang med lagstiftningen angående försäkrings¬
väsendet antagit en af Kungl. Maj:t därvid föreslagen, ändrad
lydelse af den nu föreliggande paragrafen, hvarigenom 3:e momentet
af densamma fått en annan lydelse, än hvad det här har. Då
Riksdagen emellertid till äfventyrs icke bör vid samma riksdag
antaga tvenne olika lydelser af en och samma paragraf, hem¬
ställer jag, att kammaren måtte besluta, att detta lagförslag
återremitteras till utskottet, på det att utskottet måtte blifva i
tillfälle att taga frågan i närmare öfvervägande.
Vidare anfördes ej. Den föreslagna lagen visades åter till
utskottet.
Utskottets hemställan rörande lag angående ändrad lydelse
af 55 § i lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och enkla bolag
blef af kammaren bifallen.
Utskottets i punkten 4:o) gjorda hemställan förklarades be¬
svarad genom de af kammaren fattade, här ofvan omförmälda beslut.
Punkterna 5:o)—8:o).
Hvad utskottet hemställt bifölls.
§ 3.
Härefter föredrogs och godkändes Andra Kammarens tredje
tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 37, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående utredning, huru lättnader i
kostnaderna för laga skifte må kunna beredas skiftesdelägarne m. m.
§ 4.
Slutligen förelåg till afgörande Andra Kammarens andra till¬
fälliga utskotts utlåtande, n:o 39, i anledning af väckt motion an¬
gående skrifvelse till Kungl. Maj:t i fråga om nedsättning af pri¬
set å apoteksvaror.
I en af herr A. A. N. Reuterskiöld inom Andra Kammaren
väckt motion, n:o 188, som till utskottet öfverlämnats, hemställde
motionären, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t an¬
hålla, det täcktes Kungl. Maj:t verkställa utredning, huruvida icke
Lördagen den 9 Maj, e. m.
159 N:o 58.
apoteksvarornas nuvarande pris borde nedsättas, äfvensom vidtaga [ fråga om
de åtgärder, hvartill en sådan utredning kunde gifva anledning.
Utskottet hemställde dock, att herr Reuterskiölds ifråga- apoteksvaror.
varande motion icke måtte till någon Andra Kammarens åtgärd (Forts.)
föranleda.
Utskottets hemställan upplästes, hvarefter ordet lämnades till
motionären
Herr Reuterskiöld, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Då jag afgaf min nu förevarande motion, gjorde jag det med full
vetskap om att den skulle röna det öde, som den nu fått inom
det utskott, som behandlat densamma; jag visste det nämligen
på grund af de uttalanden, som utskottet gjort beträffande några
föregående motioner i ämnen, som äga mer eller mindre samman¬
hang med det nu föreliggande.
Emellertid får jag nu till utskottet frambära mitt tack för
det sätt, hvarpå det behandlat min motion, och den uppmärksamhet,
de ägnat densamma, hvilken utskottet, enligt dess utsago, har
funnit vara i mycket behjärtansvärd. Fullt lika sympatiskt har
utskottet ej yttrat sig angående de motiver, hvilka legat till grund
för min motion. Utskottet säger nämligen på ett ställe, att mina
uppgifter äro »uppenbara öfverdrifter», på ett annat ställe, att de
äro oriktiga, och på ett tredje ställe, att de äro i allmänhet syn¬
nerligen ovederhäftiga. Jag skall då be att få ingå på ett bemö¬
tande af hvad utskottet anfört.
Jag har i min motion anfört några exempel för att visa, hvilka
priser apoteksvarorna betinga i jämförelse med de priser, som
apotekarne själfva betala vid inköpet af dessa varor. Härvid vill
jag förutskicka den upplysningen, att jag har varit i tillfälle att
erhålla instruktionsapoteket Nordstjärnans härstädes priskurant
på droger och jämföra denna priskurant med medicinal taxan.
Det bland ifrågavarande exempel, som utskottet först kritiserar,
är det, som angår ett ämne, hvilket jag kallat för lysol. Jag har
då sagt, att detta ämne kan i droghandeln köpas för 60 å 75
öre per kilogram, under det att medicinaltaxa!! bestämmer priset
för samma kvantitet till 2 kronor 10 öre. Denna min uppgift
förklarar utskottet vara i flere afseenden felaktig. Utskottet säger:
»Preparatet, som icke finnes upptaget i medicinaltaxan, betingar
--» och så vidare. Ja, jag kan ju gärna medgifva att själfva
detta namn lysol ej förekommer i medicinaltaxan. Men själfva
ämnet finns dock där upptaget, ehuru det fått en benämning på
apotekarelatin, hvilken utskottet sedan öfversätter med ordet
»kresolsåpa». Utskottet medgifver, att denna vara kan hos svensk
fabrikant köpas för 60 öre per kilogram, och erkänner likaså, att
medicinaltaxans pris på samma ämne är 2 kronor 10 öre.
Härefter tillägger utskottet: »Härvid är emellertid att märka,
N:o 58. 40
Lördagen den 9 Maj. e. m.
I fråga om
nedsättning
af priset å
apoteksvaror.
(Forts.)
något, som motionären förbisett, att kresolsåpa är ett s. k. hem¬
preparat, d. v. s. måste tillverkas hemma å apoteket, och att det,
enligt gällande föreskrift, alltså ej får inköpas från fabrik annat
än under »tvingande omständigheter». (Hvilka dessa tvingande
omständigheter äro. det har utskottet icke omtalat.) Utskottet
har således, som sagdt, medgifvit, att vid vissa tillfällen ifråga¬
varande preparat, som i droghandel köpes för 60 öre per kilogram,
enligt medicinaltaxan får af apotekarne debiteras med 2 kronor
10 öre. Förutsatt nu, att inga »tvingande omständigheter» före¬
ligga, och att alltså apotekarne måste själfva tillverka detta pre¬
parat: hvad kosta då de ingredienser, som ingå i detsamma? Jo,
de kosta i minut 50 öre per kilogram och i parti mellan 30 och
40 öre. Om således apotekarne måste hemma å apoteken bereda
detta preparat, i stället för att till pris af 60 öre köpa det i eu
droghandel, så ha de för själfva arbetet med preparatets beredande
en ersättning af, låt oss säga, i medeltal 25 öre pr kilogram, och
då kan det väl ej sägas, att de göra någon förlust genom att nöd¬
gas hemma på apoteket tillverka preparatet.
Sedan talar utskottet om »en annan oriktighet», till hvilken
jag skulle hafva gjort mig skyldig. Jag har uppgifvit, att ingre¬
dienserna till veterinärfarmakopéns karlsbadersalt kosta apotekaren
15,5 öre per kilogram och att försäljningsvärdet för samma kvantitet
är 1 krona 40 öre. Inom parentes vill jag säga, att utskottet
omnämnt, det någon veterinärfarmakopé icke längre existerar.
Detta är också fullkomligt riktigt, den existerar icke längre; men
den har funnits och sedermera blifvit sammanslagen med den
allmänna farmakopén. Det är således endast ett ordrytteri, hvar¬
till utskottet härvid gjort sig skyldigt, ty i farmakopén står nu
detta karlsbadersalt upptaget och angifves vara afsedt för veterinär¬
bruk. — Nu säger utskottet, att jag »beräknat ingrediensernas
pris efter en komposition på kristalliserade salter, som hvarken
får, ej häller på långliga tider har användts vid beredning af
karlsbadersalt», och i stället säger utskottet, att preparatet skall
framställas af vattenfria salter. Men i sin, i bihanget till Svensk
författningssamling för år 1902 under n:o 113 intagna, kungörelse
angående ändringar i gällande medicinaltaxa säger emellertid
medicinalstyrelsen: »När Sal Carlsbadense factitium föreskrifves
för djur, skall detsamma expedieras enligt formeln Ed. VIII, men
med renade salter i stället för rena, hvarjämte priset beräknas
efter i taxan infördt pris på Sal Carlsbadense ad us. vet.» Detta
innebär just detsamma, som jag anfört, det är kristalliserade saker,
och icke dessa vattenfria saker, som utskottet vill skola användas.
Härefter vänder utskottet sig mot hvad jag anfört rörande
den s. k. pro labore-taxan. Jag har sagt, att numera får apo¬
tekaren en ersättning af 20 öre för blandning af en dekokt eller
infusion med andra, fasta ämnen, och jag har därvid tillagt, att
denna ersättning strukits ur äldre taxor »kanhända på grund däraf,
Lördagen den 9 Maj, e. m. 41 N:o 58.
att till och med apotekaren under en period funnit den oskälig», i fråga om
Detta påstående är endast delvis riktigt, säger utskottet. Påstå- n*
endet är dock fullt riktigt, ehuru det visserligen är sant, att det apoteksvaror.
tinns andra saker, som tagits bort i den nya taxan, såsom t. ex. , Forts, i
den särskilda ersättningen för pulverisering, som förr måste betalas
med 1 öre för 20 gram.
Sedan anmärker utskottet på min beräkning af sublimat- och
klorzinklösningar. Jag har i min motion sagt, att en sublimat-
lösning af 10 centigram sublimat och 50 gram vatten äro värda
enligt gamla taxan 29 och enligt nya 45 öre, likaså att en klor-
zinklösning af 5 centigram klorzink och 15 gram vatten helt
plötsligt med nya taxans tillämpande steg från 24 till 45 öre.
Nu säger utskottet, att »ingen förståndig människa torde väl köpa
dessa lösningar i sådana små kvantiteter, som motionären upp-
gifver». Om herrarne någon gång haft ondt i ögonen och då
gått till apoteket för att få en flaska ögondroppar, ha Ni då fått
en hel liter med Er hem från apoteket? Jag skulle knappast tru
det. Och om Ni fått ondt i ett finger och behöfver sublimat,
inte ha Ni då fått hem en hel liter sublimatlösning eller, som
utskottet förutsätter, 1—5 liter? Och ändå tror jag, att herrarne
vilja gå och gälla för förståndigt folk. Utskottet säger här, att
den vanliga föreskriften ifråga om dessa lösningar är 1,000 — 5,000
gram. Ja, det är det, när det är fråga om desinfektion och sådant,
men är det fråga om det, tror jag sannerligen icke, att en för¬
ståndig människa stoppar flera literbuteljer i fickan och köper
sublimat- eller klorzinklösning i dem, utan man köper väl
sublimat- eller klorzinkpulver lagom för en större kvantitet
vatten och löser upp dem, när man kommit hem, eller också
får man dem upplösta på apoteket i en mindre flaska för att
sedan späda ut detsamma. Det finnes en hel del läkare här i
kammaren, och jag undrar, om någon af dem skrifvit ut recept
på en 2,000—3,000 gram klorzinklösning för enskildt behof. Det
.skulle åtminstone räcka en god tid. Jag har haft ondt i ögonen
mycket i mina dagar, men aldrig har jag fått en hel liter ögon¬
droppar i taget.
Sedan anför utskottet flera exempel för att visa, att mina
uppgifter äro synnerligen ovederhäftiga. Utskottet säger, att
smärre prisförhöjningar ägt rum för små kvantiteter, men att
j»riset för de stora kvantiteterna snarare har minskats. Ja, detta
är mycket sant, det är just för de små kvantiteterna, som användas
i dagligt bruk, som priset höjts, under det att priset för de stora
kvantiteterna, som mycket sällan förekomma utom i sjukhus och
dylikt, icke ökats, utan snarare blifvit nedsatta. Jag har härmed
velat visa, att mina uppgifter kanske icke äro fullt så oveder¬
häftiga, som utskottet velat påskina.
Jag ber nu att något litet få granska utskottets motiver för
sitt afslagsyrkande.
N.o 58. 42
Lördagen den 9 Maj, e. m.
I fråga om
nedsättning
af priset å
apoteksvaror.
(Forts.)
Först bär utskottet eu mycket uttömmande historik öfver
apotekareväsendets uppkomst och utveckling, och där visar utskottet,
att apotekarne bilda, kan jag säga, ett skrå, det enda, som finns
kvar — ja, det är sant, sotarne göra dem den äran stridiga; men
dessa äro de enda skrän, som finnas kvar, sedan näringarna hlifvit
gjorda fria.
Utskottet säger sedan, att medicinalstyrelsen utfärdat en efter
af Kungl. Maj:t fastställda grunder bestämd taxa, den s. k. medi-
cinaltaxan, och »att medicinaltaxans ändamål är att så bestämma
priserna å medicinalier, att allmänheten icke måtte nödgas betala
dessa nödvändighetsvaror till högre pris, än skäligt är>. Ja, det
är fullkomligt riktigt, men såsom jag påvisat, är detta icke alltid
fallet.
Vidare säger utskottet på sid. 8: »Af lätt begripliga skäl
kommer naturligtvis en medicinaltaxa alltid att blifva något mera
gynnsam för de större och centralt belägna apoteken än för de
små och mera aflägset liggande, alldeles som förhållandet är med
alla andra handelsföretag. För att fylla de kraf, som ofvan angif¬
va tillkomma hvarje medicinaltaxa, måste emellertid densamma
i främsta rummet lämpas efter de mindre landsortsapotekens ställ¬
ning, hvilkas försäljningssumma är mycket obetydlig, och hvilkas
redan därigenom ringa inkomst än ytterligare förminskas af att
de sällan äro i tillfälle att införskrifva sina varor direkt, utan
måste taga dem ur andra eller tredje hand, transportera dem
långa vägar och sålunda vidkännas ökade kostnader och betydlig
risk, men likafullt sälja dem efter enahanda taxa som apotekarne
i de större städerna». Jag undrar, om det förhåller sig så med
den saken. Jag tror icke, att apotekarne, ej ens å de mindre
apoteken, äro så dåliga affärsmän, att de köpa sina varor i andra
eller tredje hand, utan de taga nog i de flesta fall sina varor
från droghandlarne här i Stockholm, Nordstjärnan och Vasen.
Att det är dessa, som förse apotekarne med medikamenter i
första hand, däri styrkes jag så mycket mer utaf eu annons, som
stått att läsa i tidskriften Hygima och hvilken är af följande lydelse:
»Till herrar läkare å lasarett och sjukhus. Hänvisande till de
cirkulär, vi förut tillställt herrar läkare vid de allmänna sjuk¬
vårdsinrättningarna med anbud om leverans af medicin och för-
bandsvaror, få vi härmed ytterligare påpeka våra särskildt billiga
.priser, omkring 50 procent under apotekens priser. En afsevärd
besparing kan härmed vinnas. Som hela vårt lager är under-
kastadt vanlig apoteksinspektion, äro alla våra varor af bästa
beskaffenhet, de i Ph. Svec. Ed. VIII upptagna enligt dess ford¬
ringar. Vid större rekvisition levereras varorna frakt- och eni-
ballagefritt. Kärl debiteras till särskildt låga priser och återtagas,
där de ej äro originalkärl, till 60 procent, felfria tomlådor till 70
procent af debiteradt värde franco här. Apoteket Vasen, Stock¬
holm». Jag förmodar, att denna affär, utom till läkare och sjuk-
Lördagen den 9 Maj, e. ni.
43 N:o 58.
hus, äfven levererar varor till apotekarne, som ju kunna draga I fråga om
fördel af att få varorna fraktfritt. Men om så är, är nog hvad
utskottet sagt, att apoteksvarorna måste transporteras langa vägar nf;()tej{Smrur^
för stor kostnad, icke så farligt, som det ser ut. (Forts.)
Sedan talar utskottet om de olika taxor, som i detta afseende
hlifvit utfärdade. Utskottet säger, att »dessa föreskrifter» — näm¬
ligen medicinal taxorna — »hvila sedan länge på den grund, att
apotekaren för att kunna upprätthålla den »handel i smått», som
är utmärkande för apoteksrörelsen, bör tillgodonjuta en handels¬
vinst af 100 procent vid minutförsäljning, efter det kostnaderna
för frakt, tull, assurans m. in. tillagts varornas inköpspris. Inköps¬
priset beräknas efter senaste priskuranter från de förnämsta
drogaffärerna och för preparat och droger af allra bästa kvalitet».
Om mediciualstyrelsen följer våra svenska drogaffärers pris,
d. v. s. de pris. som Nordstjärnan har — Nordstjärnan är ett
instruktionsapotek och borde väl därför vara det förnämsta —
eller utländska drogaffärers pris. vet jag icke, men säkert är, att
prisen i medicinaltaxan blifvit bra mycket för högt tilltagna. Jag
har anledning att antaga, att de priskuranter, som medicinalstyrelsen
gått efter, är o de, som utgifvas från dessa större drogfirmor i utlandet
och att medicinalstyrelsen aldrig tagit hänsyn till de extra pris¬
kuranter, som komma ut en gång i månaden och som upptaga
betydligt lägre pris än de andra och efter hvilka väl apotekarne
för det mesta betala sina varor. Är så förhållandet, hafva apote¬
karne en vinst af mycket mer än 100 procent.
Sedan säger utskottet, att mina »anmärkningar rikta sig alltså
icke mot apotekarne själfva, utan mot Kungl. Maj:t, som för något
mer än ett år sedan bestämt de grunder, enligt hvilka apoteks¬
varorna nu skola taxeras, samt mot den myndighet, som tillstyrkt
Kungl. Maj:t att godkänna dessa grunder». Ja, det är väl klart,
att jag icke kan attackera apotekarne, därför att de följa den
taxa, som de ha tillåtelse att använda, utan mina anmärkningar
måste rikta sig mot den myndighet, som har tillstyrkt Kungl.
Maj:t att antaga denna taxa.
Utskottet meddelar sedan eu historik öfver den nya medicinal-
taxans tillkomst. Anledningen därtill är att söka på många håll,
men det tycks egentligen vara apotekaresocietetens direktion, som
först kommit in med en anhållan att få apoteksvarornas pris för-
höjdt. Det skulle kunna vara ett särskilt kapitel att tala om
detta. Jag tror, att man kan säga, att »societet» i detta fall är
ett finare ord för hvad man i vanligt fall kallar fackförening,
och denna fackförening är en mycket sträng organisation, med
en direktion, som regerar med hårdhandskarne. Denna direktion
kommer in med förslag till ny taxa, ett par af dess medlemmar
tjänstgöra såsom taxerevisorer, och när det skall sättas upp förslag
till besättande af apotek, höres denna direktion. Jag tror, att den
talar väl mycket i egen sak, och medicinalstyrelsens öra tyckes
N:o 58, 44
Lördagen den 9 ilaj, e. m.
I fråga om
nedsättning
af priset a
apoteksvaror.
(F orts.)
den också ha — jag kan icke hjälpa, att jag tror det. Denna
direktion har nu sagt, att orsaken till en förhöjning af apoteks¬
varornas pris vore den, att den nya farmakopén uppställt nya
kraf på vidlyftiga vetenskapliga undersökningar af dessa varor.
Men tro herrarne verkligen, att en apotekare, som sitter ute på
landsbygden, gör några vidlyftiga vetenskapliga undersökningar
af sina varor? Nej, förlåt mig, att jag icke tror, att han gör
några sådana undersökningar. Därtill har han hvarken tid eller
den erforderliga underbyggnaden. Vidare säges det, att apotekarne
måste skaffa sig nya dyrbara instrument. Jag betviflar verkligen
det. Möjligt är ju, att de stora apoteken här i Stockholm göra
det — det vill jag icke bestrida — men de små apoteken ute
på landsbygden, om hvilka utskottet talar, bry sig nog icke om
några sådana där instrument, och det är ju hufvudsakligen för
deras skull, som taxan icke kan nedsättas.
1 anledning af denna skrifvelse från apotekaresocieteten
företog nu — säger utskottet — medicinalstyrelsen, »med tillhjälp
af särskildt tillkallade sakkunnige personer» en granskning af
förslaget. Jag har verkligen icke lyckats få reda på, hvilka dessa
sakkunniga personer voro, men det skulle vara roligt att få reda
därpå. Jag undrar, om det var desamma, som revidera taxan en å
två gånger om året, ty i så fall är det två mycket framstående
apotekare här i Stockholm.
Sedan ingick medicinalstyrelsen till Kungl. Maj:t med detta
nya förslag, och därvid yttrade medicinalstyrelsen följande: »Behof-
vet af dessa ändrade bestämmelser har framträdt dels såsom följd
däraf att vissa nya principer införts i den af Eders Kongl. Maj:t
den 12 sistlidne augusti gillade åttonde editionen af svenska
farmakopén, hvarigenom bland annat apotekens inkomst å »prm-
paranda» kommer att minskas, på samma gång som ökade fordringar
ställas på biträdenas yrkesskicklighet». Jag undrar, om examens-
fordringarne ökats för apotekarne på senaste tiden, det känner
jag icke till, det är ju möjligt, men jag tror, som sagdt, icke, att
så är förhållandet. Vidare anförde medicinalstyrelsen, att arbets¬
personalens löner högst betydligt stigit under senare tider. Men
så låter det icke, när man hör de obefordrade farmaceuternas
tal, ty de skrika öfver, att de ha för litet att lefva på.
Denna prisförhöjning, som nu trädde i kraft den 1 januari
i fjol, skulle — säger medicinalstyrelsen — »åstadkommas å ena
sidan genom medgifvande af en något högre beräkningsgrund för
varupriset än den nu tillämpade, å andra sidan genom förhöjning
af ersättningen för arbetet i laboratoriet och vid recepturen».
Ökningen af varupriserna skulle ske på sådant sätt, att om
apotekaren har ett grundpris för t. ex. 10 gram, så får han vid
försäljning af ett gram dela grundpriset icke med 10, utan med
8, hvarigenom han alltså gör en vinst af 12'/2 procent. När
vidare i den gamla taxan varor i små partier upptogos till ett
45 N:o 58.
Lördagen den 9 Maj, e. m.
pris af 2, 3 ;i 4 öre, så är enligt den nya taxan det lägsta priset 1 mn
5 öre. Om jag således går in på ett apotek och ber att få litet
socker och litet vatten på det, måste jag betala 5 öre för sockret apoteksvaror.
och 5 öre för vattnet. Förut var det lägsta priset på en vara 2 (F0rts.)
öre, men om man tog så, att det blef bråkdelar af ett öre, beräk¬
nades det till blott ett öre. Nu är det minsta, man får betala,
5 öre, och hvad det betyder, kunna herrarne förstå, om herrarne
tänka på, huru många gånger man måste blanda ihop små
kvantiteter af flera ämnen.
Men denna höjning komme att i någon mån motverkas af
att s. k. rabattpris införts. Ja, det är nog mycket bra, då man
kommer och köper t. ex. ögondroppar litervis. Då får man rabatt,
det är sant, men det är så sällan det förekommer. Och hvar
förekommer det? Jo, det är naturligtvis de stora sjukhusen och
dylika anstalter, som köpa stora kvantiteter, men allmänheten
köper sällan medicin kilogramvis eller litervis. Dessa prisned-
sättningar, som uppgå till 30 procent, om man köper ett helt
kilogram, skulle nu mest drabba de stora apoteken i städerna
och i minsta mån apoteken på landsbygden. Jag undrar emellertid,
om det icke förhåller sig tvärtom. Om man bor i stad, kan man
ju gå in på ett apotek och köpa ett visst läkemedel, så ofta man
vill, och jag tror icke, att läkarne i sådant fall skrifva recept
på så stora kvantiteter, men om man bor på landet och kanske
har två eller tre mil att åka för att komma till närmaste apotek,
kan man ju tänka sig, att det är fördelaktigt att köpa i stora
kvantiteter. Dä blir det emellertid apoteken på landsbygden,
hvilka skulle gynnas, som blifva missgynnade på grund af den
nämnda omständigheten.
Vidare säger utskottet: »Att emellertid apoteksvarornas pris
i och för sig måste anses för högt, är utskottet så mycket mera
villigt att erkänna, som utskottet redan vid ett föregående tillfälle, i
anledning af motionen n:o 134 angående förändrande af medikaments-
förråden och filialapoteken till själfständiga apotek, uttalat samma
omdöme, men därifrån och till påståendet, att priset är för högt
i förhållande till varornas och rörelsens säregna beskaffenhet, de
jämförelsevis dryga omkostnaderna och de uppdrifna fordringarna
på medikamentshandeln, är steget mycket långt». Hvad menar
man med, att ett pris är för högt? Jo, att jag säljer en vara
dyrare, än jag verkligen behöfver göra, om jag tar i betraktande,
hvad jag själ? betalat för råvaran och därtill lägger omkostnaderna,
ersättning för arbetskostnaderna, ersättning för arbetet och den
skäliga vinst jag skall hafva. Nu säger utskottet först, att det
är villigt att erkänna, att priset i och för sig är för högt, men
sedermera säger det, att det icke är för högt i förhållande tdl
varornas beskaffenhet med mera. Är det någon logik i detta?
Det kan åtminstone icke jag inse. Hade utskottet sagt, att det
erkände, att priserna vore höga, skulle jag hafva kunnat gå in pa
N:o 58. 4t!
Lördagen den 9 Maj, e. in.
I fråga om
nedsättning
af priset å
apoteksvaror.
(Forts.)
dess resonemang, men nu säger utskottet först, att priserna äro för
höga och sedan, att de icke äro för höga. Jag får bedja utskottet
vara snällt och själf förklara hvad det menar därmed, jag kan icke
begripa det.
Sedan säger utskottet: »En del apotekare i städerna och å
större knutpunkter å landsbygden hafva visserligen inkomster,
som väl skulle tåla vid en afprutning, men samma är förhållandet
för visso med många andra affärsmän; de, som drifva affärer i
stor skala, kunna med omtanke och god skötsel af affären förtjäna
afsevärda förmögenheter, de små affärsmännen däremot liksom
de, som ej förstå rätt sköta sin ekonomi, få nöja sig med en knapp
bergning». Hvad blir emellertid följden, om en vanlig affärsman
icke förstår att sköta sin ekonomi? Jo, att han måste göra
konkurs. Och icke är det väl vanligt, att, om det börjar gå dåligt
för en affärsman, allmänheten kommer och säger: Nu skola vi
köpa edra varor till något högre pris, så att ni slipper att göra
konkurs. Men om en apotekare sköter sig dåligt, skall medicinal-
taxan sättas upp icke obetydligt för att han skall kunna reda sig
i hvarje väder och vind. Detta är verkligen något egendomligt.
Utskottet säger vidare: »Vid omräkningen år 1901 af de
svenska apotekens omsättningssummor i och för deras påläggande
af afgifter till apotekaresocietetens kassa befunnos nämligen icke
mindre än 67 apotek, hufvudsakligen belägna på landsbygden,
hafva en omsättning, icke öfverstigande 9,000 kronor». Ja, det är
icke stor omsättning, det medgifver jag, men jag undrar, om i
denna omsättningssumma är inberäknad inkomsten af allt hvad
apotekarne sälja bredvid egentliga läkemedel; de sälja, i synnerhet
på landsbygden, stomatol, vademecum, tandborstar och litet af
hvarje, och jag undrar, om inkomsten af detta är medräknad, då
omsättningssumman uppgifves till 9,000 kronor. Då apoteks-
innehafvarne skola uppgifva omsättningssumman, taga de nog
reda på, att de icke upptaga inkomsten af annat, än hvad som
hör under medicinal taxan.
Jag skall nu bedja att få granska utskottets beräkning af
omkostnadsprocenten. Enligt denna beräkning uppgå aflöningarna
till 25 procent af omsättningen, hyra, amortering, bränsle, lyse
m. m. till 15 procent och varuinköpen till 35 å 45 procent. Om
man nu lägger ihop detta, blir det 75 å 85 procent af omsätt¬
ningssumman, som utgöra omkostnader. Nu är det ett kändt
faktum, att en rätt stor del af de svenska apoteken äro utarren¬
derade — inom parantes sagdt, är detta visst icke tillåtet, men
det lär gå för sig med medicinalstyrelsens goda minne — och
den vanliga arrendesumman för dessa utarrenderade apotek lär
vara cirka 25 procent af omsättningssumman; den kan uppgå till
30 procent och kan ibland gå ned till 20 procent, men utgör i
allmänhet 25 procent. Nu säger utskottet, att omkostnaderna
uppgå till 75 å 85 procent af omsättningssumman. Om jag då
Lördagen don 9 Maj, o. m.
47 N:o 58.
arrenderar ett apotek och måste betala 25 procent i arrende, så I fråga om
skulle detta i bästa fall lämna mig + 0, och i sämsta fall finge jag
lägga till 10 procent af omsättningssumman. Det vore sålunda en apoteksvarm-.
dålig affär att arrendera ett apotek, och jag tror, att det till och med (Forts.)
vore en bättre affär i våra dagar att arrendera ett landtbruk.
Vidare säger utskottet: »Kunde en lämplig utväg angifvas,
genom hvilken en afsevärd prisnedsättning i apoteksvarorna åstad¬
kommes, utan att därför de många små apoteken behöfde indragas,
skulle utskottet emellertid med största beredvillighet tillstyrka
denna».
Ja, utskottet har själf omtalat en utväg, och det skulle vara,
»att staten på ett eller annat sätt skulle lämna bidrag till de
apotek, där omsättningen vore så ringa, att en försvarlig inkomst
icke kunde beredas apotekaren, därest den nuvarande taxan ned-
sattes». Analogt härmed lämnar staten bidrag till extra provin¬
sialläkares aflöning på sådana trakter, där de icke kunna lefva på
inkomsten af sin praktik, så att äfven om jag tror, att berörda
utväg icke precis skulle vara att rekommendera, är den likväl
icke omöjlig att tänka sig. Jag har äfven tänkt mig ett annat
sätt. Vore det icke möjligt, att de större apoteken i städerna,
hvilka skära guld med täljknifvar, skulle kunna bidraga till en
fond på samma sätt, som sker beträffande prästlönereglerings-
fonden. De goda pastoraten få ju lämna penningar för att där¬
med aflöna fattiga komministrar på annat håll. Vore det icke
möjligt, att apotekarne skulle kunna göra på samma sätt. Jag
tror, att det finnes apotek, som mycket väl skulle kunna tåla vid
en dylik åderlåtning. Jag har i alla fall i min motion endast
begärt en skrifvelse till Kungl. Maj:t med hemställan, att Kungl.
Maj:t måtte utreda frågan, och jag antar, att, om det blott en
gång kommer så långt, att Kungl. Maj:t får frågan om hand, det
nog finnes möjlighet för att få ett förslag i detta afseende fram-
lagdt för Riksdagen.
Nu kommer jag till en annan passus i utskottets utlåtande,
och jag tror, att icke jag ensamt kommer att omnämna denna,
utan jag har mig bekant, att läkarne själfva ämna hålla utskottet
räkning för hvad det här sagt. Utskottet säger nämligen: »Där¬
emot anser sig utskottet icke kunna här med tystnad förbigå
några omständigheter, som tvifvelsutan i väsentlig grad medverkat
till uppkomsten af de af motionären omordade klagomålen från
allmänhetens sida öfver apoteksvarornas dyrhet. I forna tider,
medan ännu medicinen för fattige sjuke på landsbygden ersattes
af medicinalfonden, fanns en föreskrift för läkarne att vid alla
rekvisitioner och föreskrifter af läkemedel för de mindre bemed¬
lade skulle »all den hushållning iakttagas, som med ändamålets
vinnande kunde förenas, särskild! i afseende på medikamenternas
form och förvarande». Denna förståndiga grundsats, som icke i
någon mån behöfde föranleda en mindre effekt af de föreskrifna
N:o 58. 48
Lördagen don 9 Maj, e. m.
I fråga om
nedsättning
af priset å
apoteksvaror.
(Forts.)
läkemedlen, har nu småningom råkat så godt som i glömska hos
läkarne, oaktadt fortfarande anvisningar finnas i tryck tillgängliga,
utgifna med särskild hänsyn till läkemedlens prisbillighet. I stället
tyckes en del läkare nu för tiden täfla i att föreskrifva så dyr¬
bara medihamentsformer som möjligt». Under det jag hållit på
med utarbetandet af min motion, har jag talat med åtminstone
ett tiotal läkare, och jag har ännu icke funnit någon, som icke
beklagat sig öfver, att det i närvarande stund är absolut omöjligt
för dem att skrifva billiga recept. Jag vill äfven säga herrarne,
att jag från läkare erhållit påtryckning att framkomma med denna
min motion. Huru skulle det för öfrigt inverka, om en läkare
sade: Här hafva vi ett slags dålig medicin för de fattige och häl¬
en bra medicin för de rike? Jag tror, att detta i längden skulle
blifva något obehagligt för läkarne. Om jag stode såsom ombud
för läkarne, skulle jag med den största indignation tillbakavisa
den beskyllningen, ty vår svenska läkarekår är i alla afseenden
så aktningsvärd, att jag icke tror, att utskottet haft anledning att
kasta en sådan beskyllning i ansiktet på den.
Sedermera har utskottet, efter hvad jag tror, velat skämta
litet med Riksdagen, då det säger: »Såsom en annan omständig¬
het, hvilken äfvenledes torde vara värd att i detta sammanhang
beakta, vill utskottet vidare påpeka den bland allmänheten fler¬
städes ännu rådande föreställningen, att medicinen måste vara
dyr för att göra någon verkan». När jag läste detta första
gången, tänkte jag: »Hvad i all rimlighets namn tänker utskottet
på, som kommer fram med något sådant. Är det verkligen me¬
ningen, att det vill framdraga något sådant — gamla gummor bruka
hafva sådana där åsikter —- till försvar för den höga medicinal-
taxan, och är det utskottets mening, att medicinen skall vara dyr,
för att folk skall tro, att den gör verkan? Ja, då tror jag verk¬
ligen att det är bra, som det är.
Utskottet säger vidare: »Dessutom vänder sig allmänheten
alltför ofta till apoteken för anskaffande af varor, hvilka icke
skulle behöfva där inköpas, och som på annat håll kunde erhållas
till betydligt billigare pris». Nu har utskottet hela tiden ända
till inemot slutet sagt, att det är så rysligt synd om apotekarne
och att de behöfva all hjälp i världen — ja, det menar nu icke
de stora apoteken, utan de små apoteken på landsbygden — och
så kommer utskottet nu på slutet och säger, att om allmänheten
vore klok, läte den bli att gå till apoteken och köpa någonting
där. Denna sak tror jag är den allvarsammaste af allt, som utskottet
sagt. Det är ju kändt för litet hvar, att på senare tider uppstått
kemikalieaffärer, där varor utbjudits under fullkomligt samma be¬
nämning som på apoteken. Ja, i sådana affärer hafva till och
med anställts examinerade apotekare, men där säljas varorna till
hälften eller tredjedelen af det pris, de betinga på apoteken, och
dessa affärer stå icke under den kontroll, som apoteken göra.
49 N:o 58.
Lördagen den 9 Maj, e. m.
Detta gör, att de kunna lura på allmänheten hvad skräp som 1 frd?a om
helst. Jag vet, att apotekarne och medicinalstyrelsen gjort allt ,ujdsättning
för att städja denna handel och att de till och med hafva åtalat apoteksvaror
innehafvarne däraf, men dessa bry sig icke mycket därom, ty det (ports.
högsta, de kunna få bota, är 12 kronor 50 öre, och det kunna de
ju gorå hvarje dag och ändå förtjäna mycket bra. Nu säger
emellertid utskottet till slut: Allmänheten är bra dum, som köper
på apoteken, den skall låta bli att köpa där och i stället köpa
hos de andra. Vore jag apotekare, skulle jag be Gud bevara mig
för mina vänner i Andra Kammarens andra tillfälliga utskott.
Ja, nu är det slut på utskottets utlåtande. Ja, det vill säga, det
har afstyrkt min motion också.
Mina herrar, här talas mycket om, att Riksdagen pålägger
svenska folket indirekta skatter, och att dessa i första hand trycka
på den arbetande befolkningen. Det är nog också sant i många
afseenden, men en fördel hafva dock dessa indirekta skatter, som
påläggas, och det är, att hvad som genom desamma inflyter
kommer statsverket till godo — och sålunda indirekt äfven all¬
mänheten, som betalar dessa skatter.
Här är det nog också en indirekt beskattning, men den är ej
tillkommen på sätt grundlagen stadgar, att »svenska folket äger
sig själf beskatta», utan den är tillkommen på grund af förord¬
ningar, som Kungl. Maj:t i administrativ väg utfärdar; och denna
beskattning drabbar den skattdragande just vid det tillfälle, då
han har allra svårast att betala sin skatt — då han är sjuk och
i nöd. Ej heller kommer denna skatt allmänheten till godo; den ham¬
nar nog i själf va verket i ett fåtals — apotekarnes — plånböcker.
Den, som, i likhet med mig, allt ifrån barndomen haft inblick
i arbetarebefolkningens lif, vet nog, huru det ser ut, då sjuk¬
domen börjar träda in i kojan hos arbetaren. Om vi tänka oss
en familjefar, som kanske icke kan förtjäna ett öre till sitt och
sin familjs uppehälle, huru blir det för honom, när läkaren kommer
och säger: här är ett recept; tag det och gå till apoteket, om ni
vill bli frisk? Arbetaren skickar sin sista krona; och när han
får hem medicinen, vet han, att den icke är värd mer än kanske
25 öre. Tro herrarne, att denne man känner sig så fasligt vän¬
ligt stämd mot apotekaren? Tro herrarne, att, om man låter ett
sådant förhållande, som nu råder, opåtaldt fortfara, denne man
anser, att svenska Riksdagen behandlar honom på sätt rättvisa och
billighet kräfva? Nej, jag tror det ej.
Detta sista har varit det motiv, som förmått mig att väcka
den förevarande motionen. Och det är på grund af hvad jag nu
anfört, som jag, herr talman, ber att få yrka afslag å utskottets
hemställan och bifall till min motion.
Herr Th orsson: Herr talman, mina herrar! Efter den kritik,
som motionären ägnat utskottets utlåtande, kunde det icke synas
Andra Kammarens Prat. 1903. Nio 5H. 4
N:o 58. 50
Lördagen den 9 Maj, e. m.
I fråga om
nedsättning
af priset rf
apoteksvaror.
(Forts.)
vara mycket att tillägga. Men det förekommer i utlåtandet ett
par ord, som jag anser böra ytterligare beröras och genom hvilka
ställes i utsikt, att staten skulle ingripa för att därigenom göra
möjligt att sänka priserna å apoteksvaror.
Under utskottets bemötande utaf motionen har det tydligt
framgått, att 1920 skulle de apoteksprivilegier, som sedan länge
varit rådande, upphöra, och staten skulle än mer börja att
bestämma öfver apoteken och deras skötsel. Staten har ju redan
nu i visst hänseende skyldighet att sörja för, att äfven uti
glesare bebyggda trakter af landet det placeras sådana inrätt¬
ningar, genom hvilka allmänheten kan blifva i tillfälle att skaffa
sig medicin. Mig förefaller det också då helt naturligt, att, om
staten sålunda har en viss skyldighet att sörja för att apoteks¬
varor finnas att tillgå, staten äfven bör i så måtto reglerande
ingripa i fråga om apoteksvarorna och deras pris, att inkomsten
af de mera gifvande apoteken användes för att täcka förlusterna
vid de mindre gifvande.
Man anför kanske häremot, att då skulle vi få än flere
tjänstemän i staten, som skulle pensioneras. Men om jag förstått
utskottets utlåtande rätt, så framkommer där en annan synpunkt,
nämligen att efter år 1920 skulle apotekarne fortfara med inbe¬
talning till den fond, som nu är upprättad för att lösa in de om¬
talade apoteksprivilegierna, och därigenom åstadkomma sin pen¬
sionering. Då hafva vi ju här ett slags statstjänstemän, som
skola tillförsäkras pension med skyldighet att efter vissa år af¬
träda från apoteksverksamheten, men denna pension taga de nu
igen i ett förhöjdt pris på varan och afsätta så till fonden det
kapital, som erfordras för att denna skall blifva bärkraftig. Om
man tänker på saken från den synpunkten, menar jag, att man
härvidlag beskattar de sämst ställda i samhället, de sjuka; och
faktum är ju, att sjukdomen träffar väl till större procentantalet
de fattigaste i samhället, än den träffar de mera burgna. De
fattiga i samhället hafva ju icke till följd af sin verksamhet till¬
fälle att så sköta om sin kropp, att de därigenom kunna freda
sig för sjukdom, utan än genom en och än genom en annan om¬
ständighet blifva de utsatta för sjukdomens faror. Och förr eller
senare blir det det allmänna, som får lof att taga hand om dessa
personer.
Då man det vet, är det alldeles riktigt och klokt, att staten
tager steget fullt ut och öfvertager hela apoteksrörelsen. Ty det
kan väl icke vara riktigt, såsom man här säger, att staten skall
träda emellan för att understödja de minsta apoteken för att
därigenom sänka varans pris. Man kan ju nämligen under alla
omständigheter icke uppdraga någon bestämd gräns här, utan de
apotek, som placeras i de mest folkrika trakterna i landet, i de
större landssamhällena och i städerna, skola under alla förhållan¬
den komma att skörda mer, än skäligt är, äfven om förändrade
Lördagen den 9 Maj, e. m.
51
N:o 58.
anordningar komma till stånd. Jag för min del anser, att staten I fråga om
bor taga hela denna verksamhet under sin domvärjo. nedsättning
Beträffande den anmärkning, som utskottet här har uttalat,
att allmänheten begagnar sig af apoteken äfven i sådana fall, när 1
deri icke därtill är tvungen, får jag säga, att det finner jag vara en
mycket vacker handling utaf allmänheten, att den vänder sig till
apoteken för att få den medicin, som den behöfver, just därför
att allmänheten har större garanti för att den medicin, som den
sålunda erhåller, har den renhet, som är nödvändig, för att icke
medicinen skall skada mera, än den gagnar. Detta är alltså något,
hvarför, enligt min mening, allmänheten icke bör klandras, utan
allmänheten bör tvärtom uppmuntras och vid alla tillfällen upp¬
manas att hämta sin medicin just från sådana anstalter, där man äger
rätt att fordra, att varan skall vara tjänlig och af god beskaffenhet.
Hvad sedermera beträffar den af utskottet gjorda anspelningen
på att läkarne skulle utskrifva dyr medicin, hyser jag icke samma
uppfattning i denna fråga som motionären, när han säger, att
billig medicin är liktydig med dålig medicin. Tv det kan nog gifvas
tillfällen, när en billig medicin kan hafva lika goda verkningar
som en dyr medicin. Jag vill ej här i någon mån kasta någon
beskyllning på läkarekåren, ty det äger jag icke någon befogenhet
till. Men det är märkvärdigt i alla fall, att det finnes läkare på
platser, där mer än ett apotek finnes, hvilka rent af uppmana
sina patienter att gå till det och det apoteket och lösa ut medi¬
cinen. Ställer man detta i samband med den dyra medicinen,
kan man ju nästan draga den slutsatsen, att läkaren skulle hafva
någon viss procent af apotekare på den receptmängd, han expe¬
dierar till apoteken. Jag vill ej utkasta detta såsom en beskyll-
ning, men när något dylikt, som nu skett, framkommit från ett
utskott — eller åtminstone kan man läsa det mellan raderna —
ligger det nära till hands att tro, att här ligger det något bakom.
Jag ber i alla fall, herr talman, att få yrka bifall till
motionen därför, att en utredning i hithörande frågor är af ytterst
stor vikt.
Häruti instämde herrar Branting och Larsson i Västerås.
Herr Wawrinsky i Saltsjöbaden: Herr talman, mina herrar!
Da jag nu gar att a utskottets vägnar bemöta de erinringar, som
motionären framställt emot det föredragna betänkandet, ber jag
•att till en början få säga, att jag icke kommer att följa den
ärade motionärens exempel, d. v. s. att uppträda såsom muntra¬
tionsråd, ty därtill är den föreliggande frågan alldeles för allvarsam,
äfven om motionären själf synes hafva tagit den på skämt. Vidare
ber jag att få vända mig till min värderade kamrat, motionären,
med en försäkran, att om under mitt anförande ett eller annat
skarpt ord skulle komma att fiillas. detta icke är direkt riktadt
N:o 58. >-
Lördagen den 9 Maj. e. m.
I fråga om
nedsättning
af priset o
apoteksvaror.
(Forts.)
mot honom, utan mot den eller de personer, som inspirerat motionen.
Det enda, jag för min del skulle vilja förebrå motionären själf, är
att han tyckes mig hafva handlat oförsiktigt, då han litat sig till
auktoriteter för att få denna motion till stånd. Det är i allmän¬
het farligt att lita på auktoriteter, i synnerhet om man icke är i
stånd att bedöma riktigheten af deras yttranden, men ännu farligare
måste det ju vara, då auktoriteterna i själfva verket icke äro några
auktoriteter, hvilket uppenbarligen här varit förhållandet, ty, såsom
jag nu skall be att få visa, de uppgifter, som motionären fått
sig meddelade och som blifvit återgifna i motionen, äro knappast
i någon punkt öfverensstämmande med riktiga förhållandet.
Efter detta öfvergår jag nu till granskning af motionens inne¬
håll, och skall jag då börja med hvad motionären yttrar strax i
början af sin motion, nämligen att på grund af den nya medi-
cinaltaxans tillkomst eu betydande förändring i apoteksvarornas
pris åstadkommits, och att denna förändring i många fall vore
liktydig med en prisstegring. Ja, det är ju möjligt, att så är
förhållandet — men om det är sant, är det en sanning, som tål
vid en mycket stark modifikation. Med anledning af motionärens
berörda yttrande har jag tagit mig friheten att göra en jämförelse
mellan den taxa, som gällde omedelbart innan de nya grunderna
kommo till stånd, och den taxa, som tillämpades år 1902, med
afseende å de preparat, som äro gemensamma för båda taxorna.
De uppgå till ett antal af 558. Af dessa preparat hafva 244
stigit i pris, under det att 211 sjunkit i pris samt 103 äro oför¬
ändrade. Men dessa siffror betyda naturligtvis icke så mycket.
Ty det är alldeles uppenbart, att om bland de preparat, som
stigit i pris, just skulle finnas de kuranta varorna, och om å andra
sidan de preparat, som sjunkit i pris, skulle vara mindre kuranta,
så blefve i alla fall slutresultatet en betydande stegring. ° Af det
öfverslag jag gjort framgår emellertid, att så icke är förhållandet;
jag skall naturligtvis bland de preparat, som jag gått igenom,
icke nu taga fram sådana, hvilkas namn herrarne icke i allmänhet
förstå, utan endast sådana mera allmänna preparat, som herrarne
allesammans torde känna till. Enligt den gamla taxan kostade
exempelvis 100 gram blysocker 80 öre; efter den nya kosta
de 20 öre. Enligt gamla taxan kostade 100 gram klorzink 1 krona
35 öre, efter den nya 35 öre. Mandelolja kostade enligt gamla
taxan 2 kronor 15 öre per 100 gram, och efter den nya 1 krona
15 öre. Zinkoxid kostade enligt gamla taxan 1 krona 35 öre
för 10 gram, men efter den nya endast 5 öre. 100 gram järnvitriol
kostade enligt den gamla taxan 1 krona 80 öre och efter den nya
20 öre. Fäldt svafvel 45 öre per 10 gram, nu 5 öre o. s. v. Jag
skulle kunna hålla på ännu längre, men det torde icke vara
behöfligt. Nu vill jag, å andra sidan, medgifva, att det finnes
en del kuranta varor, som samtidigt hafva stigit i pris. Jag har
för min del blott velat påpeka denna sak för att herrarne måtte
Lördagen den 9 Maj. e. m.
•Vi N:o 58.
förstå, att det ingalunda är så lätt att säga, huruvida verkligen
någon prisstegring i allmänhet inträdt, enär detta beror på, huru¬
vida de särskilda läkemedlen, i afseende å hvilka priset ökats
eller nedsatts, användas i större eller mindre utsträckning, och
därom har hvarken herr Reuterskiöld eller någon annan verkställt
någon undersökning, emedan en sådan skulle vara ytterst besvärlig
och icke medföra motsvarande nytta. Den sanning, som möjligen
kan ligga i herr Reuterskiölds påstående, att en prisstegring å
apoteksvarorna inträdt från och med i fjol, är således i hvarje
fall åtminstone en obevisad sanning.
Herr Reuterskiöld har påstått, att utskottet icke haft skäl
för sin uttalade mening, att hans uppgifter i motionen äro fel¬
aktiga och ovederhäftiga, och detta tvingar mig naturligvis att
upptaga hans anmärkningar till besvarande. Jag vill därmed följa
motionens egna uppgifter. Hvad då först beträffar motionärens
påstående om priset å lysol, så är det ju för hvarje fackman
uppenbart, att motionären i sin okunnighet om den fråga, han gett
sig in på, blifvit narrad af en namnlikhet, i det han förblandat
lysol med rå lysol eller som den äfven benämnes kresolsåpa,
och det är dock en högst väsentlig skillnad mellan dessa båda
preparat. Den laboration, som erfordras för tillverkning af farma-
kopéns lysol, är dessutom ganska invecklad, och om herr Reuter¬
skiöld vill se efter i beskrifningen öfver detta preparat, skall han
finna, att det erfordras rätt dyrbara anordningar för att tillverka
lysol.
Jag öfvergår nu till nästa punkt i motionen. Herr Reuterskiöld
uppgifver där bland annat, att renad bomull skulle betinga ett
pris af 6 kr. för kilogram å apoteken. Detta påstående är dock
nästan detsamma som att beskylla apotekarne för bedrägeri, ty
priset är ingalunda 6 kronor utan 4 kronor 20 öre för kilogram,
och tager en apotekare 6 kronor, så gör han sig skyldig till ett
förfarande, för hvilket han kan ställas till laga ansvar. Redan
denna uppgift är således oriktig. Men herr Reuterskiöld gör sig
här skyldig till äfven en annan felaktighet. Det är visserligen
sant, att medicinaltaxa!! medgifver ett pris å renad bomull af
4 kronor 20 öre per kilogram, men såsom herr Reuterskiöld själf
längre fram i motionen anmärkt, finnes det en s. k. tilläggstaxa,
som apotekarne äfvenledes äro förbundna att följa, och i denna
tilläggstaxa finnes renad bomull upptagen till betydligt billigare
pris. I denna tilläggstaxa upptagas nämligen äfven en del af
farmakopéns preparat, hvilkas pris, uträknade efter de allmänna
grunderna för bestämmande af prisen å apoteksvaror, skulle
blifva så dyra, att apotekarne icke vilja sätta dem så höga, utan
sänkt dem ganska betydligt. Hvad nu särskildt farmakopéns
renade bomull beträffar, så ber jag först få påpeka, att denna
vara, som af apotekarne inköpes från förbandsaffärerna, enligt en
priskurant, som jag här har från en af dessa affärer, kostar visst
[ fråga om
nedsättning
af priset ä
apoteksvaror,
(Forts.)
N:o 58. 54
Lördagen den 9 Maj, e. m.
I fråga om
nedsättning
af priset a
apoteksvaror.
(Forts.)
icke 1 krona 30 öre per kilogram, som motionären oriktigt upp-
gifver, utan 1 krona 80 öre per kilogram i parti och 3 kronor
per kilogram i minut. Det finnes visserligen också en vara till
ett pris af 1 krona 30 öre per kilogram, men denna kunna apo-
tekarne icke använda sig af, ty den duger ingalunda för det
afsedda ändamålet. Se vi nu efter i handköpstaxan, skola vi
finna, att 100 gram kostar 50 öre, men att sedermera priset sänkes,
så att 500 gram kostar 1 krona 60 öre och 1 kilogram 3 kronor,
således i senare fallet precis samma pris som i förbandsaffären.
Nu är det visserligen sant, att apotekaren köper bomull efter ett
partipris af 1 krona 80 öre för kilogram och säljer den efter ett
minutpris af 3 kronor, men har han icke samma rätt som
fabrikanten att taga detta pris? T hvarje fall är motionärens upp¬
gift oriktig, att apotekspriset på renad bomull är 4 kronor 20
öre — 6 kronor per kilogram, då preparatet säljes efter de mycket
lägre pris. som upptages i handköpstaxan. Äfven i detta afseende
äro alltså motionärens uppgifter åtminstone värda det milda om¬
dömet: ovederhäftiga.
Härefter komma vi till karlsbadersaltet, om hvilket motionären
säger, att apotekarne bereda sig en vinst af ungefär 800 procent.
Jag medgifver gärna, att det finnes salter, motsvarande till namnet
ingredienserna i karlsbadersaltet, hvilka icke betinga högre pris
än motionären uppgifvit, men hade motionärens sufflör varit hemma
i sina stycken, så skulle han vetat, att dessa salter kan apotekaren
icke använda, utan han måste för att kunna hålla preparatet
användbart begagna de betydligt dyrare vattenfria salterna, enär,
om han skulle begagna sig af de billigare, kristalliserade salterna,
det icke skulle dröja länge, innan de flöte tillsammans till en kaka
alltihop. Utom farmakopén finnes det för apotekarne en annan
lag, nämligen nödvändighetens lag, som äfven måste följas, och
den senare lagen gör, att priset å karlsbadersaltet måste blifva
högre, än det motinären låtit förleda sig att uppgifva.
Nu kommer jag till en egendomlig passus i motionen, då
motionären talar om de Blaudska järnpillerna (»formen saccharata:»).
Dessa äro liksom de tabletter, om hvilka äfven talas i motionen, eu
lyxform af medicin, som sannerligen icke folk i allmänhet använder.
En disponent på ett järnbruk kan ju hafva råd att slösa bort
sina pengar på en sådan medicin, men så är nog icke förhållandet
med många. Då man t. ex. köper medicin i tablettform, får man
nämligen för hvarje tablett betala 1öre extra till apotekaren
för hans arbete, d. v. s. för 10 stycken 15 öre. Jag anser nu
visserligen, att detta pris på tabletter ingalunda i och för sig kan
anses vara för dyrt, ty apotekaren måste, för att kunna tillverka
dessa tabletter, skaffa sig rätt dyrbara apparater, och tabletterna
äro dessutom ytterst bräckliga, så att de lätt falla sönder, den
ena efter den andra, hvarigenom de ej kunna säljas, men om
såväl dessa tabletter som de Blaudska pillerna, »formen saccharatse»,
Lördagen den 9 Maj, e. in.
nä N;o 58.
gäller, såsom jag nyss nämnde, att de utgöra lyxmedicin, som kan / fråga om
användas af rikt folk, medan däremot fattiga eller mindre bemed-
lade få använda de i farmakopén upptagna preparaten, hvilka „poteksvaror.
äro mycket billigare. För öfrigt synes det mig vara eu smaksak, (Forte)
huruvida järnpiller skola vara sockrade eller icke; den ena vill
hafva dem sockrade, den andra icke. Om vi nu emellertid återgå
till motionärens uppgifter, så säger han, att dessa piller betinga
hos drogisten ett pris af 3 kronor per kilogram, men hos apotekaren
28 kronor per kilogram. Jag skulle helst vilja antaga, att denna
senare siffra är ett skriffel. Herr Reuterskiöld har visserligen
satt ett tankstreck framför detsamma, men uppgiften bevisar
dock i allt fall eu hög grad af tanklöshet. Jag har nämligen
tagit mig friheten att efter tilläggstaxan räkna ut, hvad dessa
piller kosta. De piller, som finnas upptagna i medicinaltaxan, äro
nämligen icke den dyra pillerform, som motionären ansett lämp¬
ligt begagna för sitt ändamål. Priset å här ifrågavarande
piller är för 100 stycken 80 öre, för 1,000 stycken skulle priset
alltså blifva 8 kronor, men som apotekaren måste lämna 30
procents rabatt å de större kvantiteterna, afgår från detta pris 2
kronor 40 öre. Återstår således 5 kronor 60 öre för 1,000
piller. För 2,000 piller blir följaktligen priset 11 kronor 20 öre.
Enär det emellertid går 2,600 piller på 1,000 gram eller ett kilogram,
får man således lägga till 100 piller till ett pris af 80 öre. Man
kommer då upp till ett plus af 12 kronor per kilogram. Detta
är emellertid —■ jag hoppas, att äfven motionären finner sig manad
att medgifva detta — något helt annat än de 28 kronor som motio¬
nären uppgifvit. »Handelsvinstens storlek är lätt att uträkna»,
herr Reuterskiöld, men erbjuder jag gärna min hjälp, om de
enkla räknesätten möjligen göra herr motionären för mycket
hufvudbry.
Äfven med risk att trötta kammaren ber jag att i sammanhang
härmed få berätta något om s. k. humbugsmedicin. Herrarna
hafva nog alla sett annonserna i tidningarna om Williams piller.
Dessa piller, som säljas i stor myckenhet till en lättrogen all¬
mänhet, äro ingenting annat än vanliga Blaudska piller. Till eu
början innehöllo de äfven något litet stryknin, men sedan detta
påvisats genom en undersökning af professor Mörner i Uppsala
och fabrikanten underrättats därom, tog han bort giftet, och nu¬
mera äro Williams piller alldeles lika sammansatta med Blaudska
pillerna, ehuru kantiga, dåliga och ojämna i kompositionen. Dessa
piller kosta i handeln 2 kronor 65 öre pr ask med 40 piller i hvarje ask.
Går man till medicinaltaxan, så är det lätt att räkna ut, att dessa
piller å apoteken endast skulle kosta 35 öre. Således betalar allmän¬
heten dessa Williams piller, tack vare de braskande annonserna,
med 2 kronor 30 öre extra för att få dåligt tillredda piller i stället
för goda, som skulle erhållas på apoteken. Räknar man, enligt
motionärens exempel, ut hvad priset för dessa piller gör pr kilo-
N:o 58
56
Lördagen den Ö Maj. e. m.
I fråga om
nedsättning
af priset ä
apoteksvaror.
(Forts.)
gram — ty motionären tyckes ju taga in piller kilovis — så finna
vi. att Williams piller kosta icke mindre än 132 kronor 50 öre
pr kilogram, då de på apoteken icke kosta mer än 12 kronor pr
kilogram. Jag undrar, huru många procents handelsvinst detta
blir, herr Reuterskiöld. Yi behöfva emellertid icke gå så långt
som till utlandet för att finna hur dyr patentmedicinen är, utan
vi kunna mycket väl hålla oss till vårt eget land. Vi hafva här
hos oss en humbugsmedicin, kallad salubrin, som också puffas för
i oerhörd grad i alla tidningar. Detta salubrin beredes hufvud¬
sakligen af vanlig sprit, ättiksyra och litet ättiketer, och för denna
ganska värdelösa blandning tages ett pris, som är mer än dubbelt
så högt som det, hvartill blandningen skulle kunna försäljas å
apoteken, om den fick tillverkas där, hvilket emellertid numera
icke är förhållandet. Härförutom är väl att märka, att Kung!.
Maj:t varit nog välvillig att bevilja fabrikanten restitution af sprit¬
skatten, hvilken förmån apotekarne icke hafva, såsom herrarna
torde veta, hvilket gör att fabrikantens handelsvinst blir ännu
oskäligare, men säkerligen behöfver han nog denna extra intäkt
af allmänheten för att kunna betala annonskostnaderna, som lära
gå till flera tiotusental kronor om året.
Jag har velat berätta detta för att visa, att allmänheten själf
icke är så förfärligt rädd för att betala för mycket för sin medicin.
Ty ehuru allmänheten blifvit upplyst om de Williamska pillernas
ringa värde, så hjälper det icke. Det går t. o. m. så långt, att
när dessa piller icke expedieras på apoteken utan efter läkares
recept, så gå folk upp till läkare och erlägga 1 kr. för att få
ett recept på dessa piller och betala således 3 kr. 65 öre för en
ask piller, som man på ett apotek kunde få för 35 öre.
Om jag nu efter denna afvikelse skulle återgå till motionärens
lilla kåseri, så får jag såsom slutomdöme om hans sagolika pris¬
beräkningar uttala, att jag icke tror, att utskottet sagt för mycket,
då det påstått, att hans uppgifter äro ovederhäftiga, tv jag har
knappt kunnat upptäcka en enda beräkning, som är riktig och
vederhäftig. Något, om också icke mycket bättre blir förhållandet,
när motionären kommer till den s. k. pro labore-taxan. Jag vill
nu icke uppehålla herrarne något längre med att bemöta, hvad
motionären i detta afseende säger, ty såsom herrarne finna, äro
de flesta af hans anmärkningar redan bemötta i utskottets ut¬
låtande. En sak vill jag dock anmärka, som icke står i utskottets
betänkande. Motionären säger, att förr tillverkade man 100 piller
för 52 öre, men numera kostar det 70 öre. Detta är riktigt, men
som vanligt glömmer motionären en viktig sak. Förr i världen
fick apotekaren nämligen äfven taga särskildt betaldt för s. k.
konspergeringsämne, hvartill för sådant folk som den ärade motio¬
nären ofta togs ett preparat, som kostade 25 öre. Läggas dessa
25 öre till priset på pillerna, blir slutsumman 77 öre. Enligt nya
pro-labore-taxan kosta samma piller i beredning 70 öre i ett för
Lördagen den 9 Maj, e. m,
N:0 58.
■ u
allt. Äfven i detta fall är således priset snarare billigare nu
än förr.
Det var vidare ett synnerligen egendomligt meddelande
motionären lämnade angående sublimatlösningarna. Jag har också
utöfvat praktik i mina dagar, fastän det nu är länge sedan, men
jag har aldrig vågat mig på det experimentet att skrifva sublimat
till ögondroppar, och jag vågar påstå, att motionären icke heller
har användt detta gift i den styrka, som står i motionen, ty då
skulle han nog icke hafva sina ögon i behåll. Däremot vet jag,
trots motionärens tvärsäkra påstående, att sublimatlösningar i
styrka af 1 på 1,000 till 5,000 så godt som dagligen expedieras
på apoteken.
Motionären nämnde vidare, att utskottets uppgift, att priset
på små kvantiteter skulle hafva såsom regel bibehållits oförändradt,
under det att priset på de stora kvantiteterna sänkts, icke vore
riktig. Så är emellertid förhållandet i alla fall, trots förnekandet.
Om motionären gör sig besvär att för en gång se igenom de
taxegrunder, han så ogeneradt kritiserar, skall han finna, att det
är endast på ett par ställen, som priset på småkvantiteter höjts,
medan i allmänhet ingen förändring däri skett. De stora kvanti¬
teterna ha däremot alla sjunkit i pris.
Hvad som härefter yttras i motionen i mellersta stycket å
sidan 23 synes mig, likasom förhållandet är med en annan ännu
fulare insinuation å sidan 21, bra litet häntyda på gentlemannen.
Dylika uttalanden anser jag det emellertid vara under min vär¬
dighet att besvara; de må stå för motionärens egen räkning.
T stället öfvergå!’ jag till hans påstående, att personalen å
apoteken icke under senare år fått någon löneförhöjning. Han
talar äfven i sin motion om att farmaceuternas lönevillkor be¬
höfva förbättras. Att farmaceuterna äro missnöjda vet jag så
mycket mera, som jag för närvarande är ledamot af en löne-
regleringskommitté, som skall försöka förbättra deras ställning.
Jag ber dock att få bestrida motionärens påstående, att farma¬
ceuternas lönevillkor icke förbättrats, och vill, såsom bevis på
motsatsen, anföra några uppgifter från ett af hufvudstadens apotek.
Enligt en uppgift, som jag fått från detta apotek, fanns där år
1886 fyra examinerade apotekare och tre farmacie kandidater.
Ännu i dag är personalens antal oförändradt, eller fyra apotekare
och tre farmacie kandidater. År 1886 uppgick denne apotekares
lönekonto till 10,500 kr., d. v. s. för hvarje biträde i medeltal
1,500 kronor; 1902 uppgick samma konto enligt afgifven själv¬
deklaration till 17,200 kronor, eller i det närmaste 2,500 kronor
i medeltal på hvarje biträde. Det har således stigit med nära
7,000 kronor på dessa få år, och hvarje biträde har i medeltal
erhållit 1,000 kronors löneökning. Då är det hårdt, och äfven
något djärft af en utomstående, som icke bättre satt sig in i apo-
teksförhållandena än motionären gjort, att påstå, att någon löne-
I fråga om
nedsättning
(tf priset å
apoteksvaror.
(Forts.)
N:o 58.
1 fråga om
nedsättning
af priset å
apoteksvaror.
(Forts.)
•>8 Lördagen den 9 Maj, e. m.
förhöjning icke inträdt. Jag anser för öfrigt, att medicinalstyrelsens
uppgifter i detta afseende hafva bättre vitsord än motionärens,
då styrelsen i sin skrifvelse till Kungl. Maj:t angående taxeför-
höjningen påpekar, att lönerna höjts högst betydligt, sedan förra
taxegrunderna kommo ut, nämligen från 1,500 å 1,700 till omkring
2,500 kronor för examinerade apotekare samt från 1,100 ä 1.300
till 1,800 kronor för icke examinerade apotekare. Emellertid äro
de examinerade apotekarne visst icke nöjda med dessa löner på
2,500 kronor. Därför är också en kommitté tillsatt för att med
anledning af den höjda taxan tillse, huruvida icke någon löne¬
förhöjning må kunna tillkomma dessa apotekare. Motionären för¬
vånar sig öfver, att de icke redan fått 17 procents löneförhöjning.
Men jag vill då påpeka, att nya taxan gäller från den 1 januari
1902 och att vi nu räkna början af 1903; apotekarne liksom andra
affärsmän önska väl se först, huru affären utvecklar sig, innan de
öka biträdenas löner.
I utskottets betänkande äro åtskilliga förhållanden omnämnda,
hvilka föranleda, att allmänheten får betala medicinen dyrt.
Motionären har skarpt angripit utskottet därför. Han beklagar,
att, som han säger, utskottet angripit läkarekåren. Jag sitter själ!"
i utskottet och har ingen anledning att angripa läkarne, men vill
dock vitsorda, att hvad utskottet säger om läkarne i detta fall
har sin riktighet. Ty nu för tiden är bruket sådant, att det
duger icke att skrifva t. ex. Blauds jäi-npiller, utan det skall vara
socker omkring dem; det duger icke att taga antifebrin annat än
i tabletter; kinapulver ges i oblatei-, ja, inte ens ricinolja kan före-
skrifvas annat än i kapslar. Denna onödiga lyx fördyrar medika-
menterna. Och äfven på annat sätt slösas onödigt. Jag hörde
t. ex. här om dagen en apotekare beklaga sig öfver, att en läkare
skrifvit ett onödigt dyrt recept åt en sjuk. Det var då endast
fråga om ett gurgelvatten för halsen. Den sjuKe hade gått till
en läkare och fått recept å en lösning af klorsyradt kali. Det
kostade 60 öre. Hade läkaren i stället utskrifvit medlet i fast
form, hvaraf den sjuke sedan kunnat taga en tesked och själf
lösa upp det i en tredjedels liter vatten, hade det gjoiå samma
nytta, men endast kostat 15 öre. Utskottet har också framhållit,
att förr i världen voro läkarne ålagda att iakttaga sparsamhet.
Läkemedlem blefvo icke sämre för det, som herr Reuterskiöld
sade, men de blefvo billigare, och detta därför att de gåfvos i
billigare form.
Det barnsliga skämt, herr Reuterskiöld i öfrigt tillät sig
rörande utskottets yttranden, och hvilket synes mig bättre hafva
passat sig å annan plats än i denna sal, lämnar jag åt sitt värde.
Jag vill till sist endast påpeka, att skälet, hvarför jag i
utskottet motsatt mig en minskning af apoteksvarornas plus, icke
varit det, att icke läkemedlen på de stön-e apoteken kunde tåla
vid en afprutning; utan helt enkelt, att de praktiska förhållandena
Lördagen den 9 Maj, e. m.
59 N:o 58.
icke nu medgifva någon sänkning. Saken är nämligen den, att
på senare åren en massa småapotek på landet hafva blifvit in¬
rättade på grund af enträgna framställningar från vederbörande
kommuner bos Kungl. Maj:t. Detta har beviljats, ehuru man vetat,
att många af dessa nya apotek icke kunnat få större omsättning
än 7, 8 å 9 tusen kronor om året. Jag har också för min del
verkat för dessa apoteks upprättande, emedan jag trott det vara
bättre för allmänheten att få medicinen i tid, ehuru den fått be¬
tala några öre mera för densamma, än att få den billigare, men
kanske 2, 3 dagar för sent. Detta har varit skälet, hvarför jag
icke kunnat vara med om det förslag, som den ärade motionären
framställt, ty jag har känt det som en skyldighet att söka uppe¬
hålla dessa små apotek, livilka icke tåla vid en nedsättning i
taxan. För min del tror jag, att om herrarna önska få en lägre
taxa, linnes nog intet afgjordt hinder därför; men herrarna kunna
då äfven vara öfvertygade om att därigenom går landsbygden
förlustig en stor del af sina apotek, och med säkerhet blir det
inga nya vidare annat än på folkrika orter inrättade.
Jag yrkar alltså bifall till utskottets hemställan.
Herr Åkerlund: Jag bär mycket svårt att förstå, huru det
hänger ihop med denna sak. Herr Wawrinsky sitter själf i till¬
fälliga utskottet, och detta utskott har förklarat, att den nya
taxan tillkommit för att öka intäkterna för de små apoteken. Nu
söker herr Wawrinsky visa, att det finnes ingen ökning alls i
denna taxa. Hvad tjänade då denna ändring af taxan till?
Nu vill jag öfvergå till saken. Om i enlighet med utskottets
uppfattning det var nödvändigt för åtskilliga små apotek, att man
såg till, att de fingo bättre ställning, så borde man väl först tagit
i öfvervägande, om icke detta kunnat ske på något bättre sätt
än genom höjning af taxan; att denna är höjd, erkännes i ut¬
skottets betänkande. Men jag vet ej, om det är så ofantligt
viktigt att tillgodose ens dessa små apotek. Så snart ett nytt
apotek inrättas eller ett gammalt blir ledigt, är det alltid en stor
massa sökande. Men, som sagdt, behöfva de små apoteken till¬
skott för att icke fara illa, har jag intet däremot, blott det icke
blir på detta sätt, att hela den svenska allmänheten därigenom
beskattas.
Utskottet tyckes utgå hufvudsakligen därifrån, att man skall
vara mån om de små apoteken; och synes därför också tro, att
det är detta, som förestafva! apotekaresocietetens styrelses fram¬
ställning om förhöjd taxa. Måhända är det så — det känner jag
icke till — att de små apoteken äro eu sorts kommissionsaffärer
för de större; och då är det naturligt, att dessa äro rädda om
dem. Annars vore det besynnerligt, om det endast varit omsorg
för de mindre lyckligt lottade ämbetsbröderna, som förestafva!
framställningen, helst i apotekaresocietetens styrelse ingalunda
I fråga om
nedsättning
af priset ä
apoteksvaror.
(Forts.)
N:o 58. <iO
Lördagen den 9 Maj, e. m.
I fråga om
nedsättning
af priset ti
apoteksvaror.
(Forts).
sitter någon enda innehafvare af ett litet apotek i landsorten,
utan uteslutande hufvudstadsapotekare. Det är förvisso ingen
konst att begära fördelar för andra, då man, såsom utskottet för¬
klarar, själf skördar den största fördelen; utskottet säger ju, att
de stora apoteken skörda vida större vinst af den nya taxan än
de små; och det ligger också i sakens natur.
Jag har sökt gå igenom taxan. Jag förstår den icke; men
jag har dock funnit, att de stora partiernas pris i allmänhet hafva
satts ned, och likaså prisen på en del varor, som icke så ofta före¬
komma, Men en god del af sådana varor, som användas i dag¬
ligt medicinskt bruk, synnerligast i sjukvården i privata hem,
hafva icke fått prisnedsättning; och det är om dem det är fråga.
För mig gäller emellertid icke frågan så mycket den nya
förhöjningen af medicinaltaxan, som vidtagits, utan den gäller,
att Kungl. Maj:t må se till, huruvida icke hela vår medicinaltaxa
är för hög, och huruvida icke priset å dessa nödvändighetsvaror
för hela Sveriges folk kan sänkas. Och jag kan icke förstå, hvar¬
för utskottet satt sig emot, att en sådan skrifvelse ingår till Kungl.
Maj:t med begäran om utredning. Huru det hänger tillsammans
med de omtalade priskuranterna, efter hvilka apotekarna göra sina
inköp och enligt hvilka grundprisen å medicinalier sättas, känner
jag naturligtvis ej, men skulle desamma upptaga bruttopris, å
hvilka vid partihandel stor rabatt lämnas, så blir det icke 100
procent vinst, som tillgodoräknas, utan vida mera. Detta har herr
medicinalrådet måhända bäst reda på
Det är också så, säger utskottet, att allmänna inrättningar,
sjukhus och dylikt i följd af taxeförändringen hafva fått billigare
pris å apoteksvaror än förut. Det hafva de nog, men allmänna
inrättningar underhållas dels af staten och dels af kommuner, och
då kan det just kvitta, om det kostar litet mer eller mindre. Det
är sjukvården i allmänhet och de små, den fattiga allmänheten,
det gäller, herr Wawrinsky! Jag befarar verkligen, att såväl
herrar apotekare som kungl. medicinalstyrelsen — trots utskottets
försäkran —- alltför mycket betrakta dessa apoteksinrättningar
från ren affärssynpunkt och därför icke gjort sig reda för eller
betänkt samma institutioners hufvudsakliga ändamål, som väl bör
vara att. till billigaste pris förse olyckliga medmänniskor med full¬
goda läkemedel.
Motionären har naturligtvis icke tilltrott sig kunna afgöra,
huru man bör åstadkomma en sänkning i priset å läkemedel i
allmänhet, utan har därför föreslagit en framställning härom till
Kungl. Maj:t, och den vill jag också vara med om.
Den, som i likhet med mig under mesta delen af sitt lif
vistats i en stor stad som denna och såväl där som ock på landet
haft tillfälle se, huru synnerligen ofta under svåra tider de fatti¬
gas sista paltor bäras till låneanstalten för anskaffande af medel
till sjukvård och medicin, den kan svårligen, om han har hjärta
Lördagen den 9 Maj, e. m.
Öl N:o 58.
i bröstet, tacka apotekaresocietetens styrelse för att den hos 1 'V^n °m
medicinalstyrelsen och Kungl. Maj:t lyckats drifva igenom denna priset*å
höjning i taxan, som utskottet också medger i verkligheten skett, apoteksvaror.
Då svenska folket, såsom motionären säger, äger rätt att sig (Forts.)
själf beskatta, men i detta fall blifvit undanhållen denna sin rätt,
så är det väl icke för mycket, att svenska folkets representanter
till den, som tagit denna beskattning om hand, gå in med en
vördsam begäran, att han ville se till, att prisen på dessa nöd¬
vändighetsartiklar, som samtliga medborgare i vårt land behöfva,
då de befinna sig i den största nöd de kunna komma här i lifvet,
icke må hållas så höga, att till sjukdomen äfven ekonomiskt
elände i ofantligt många fall måste följa. Jag ber få yrka bifall
till motionen.
Herr von Scbéele: Herr talman, mina herrar! Det kan
icke falla mig in att här gå in på den medicinska sidan af saken.
Den framstående medlem af läkarekåren, som vi haft lyckan äga
som medlem i vårt utskott, har också själf förklarat, att han toge
på sig ansvaret för hvad utskottet i detta hänseende i sitt betän¬
kande yttrat. Men lika visst som jag icke vill sysselsätta mig
med denna sida af saken, känner jag det vara min plikt att yttra
några ord ur en synpunkt, som han icke ville beröra. Det är
lätt att förstå, att, om någons omdömesförmåga och hederskänsla
blifva angripna, denne icke vill försvara sig själf, när angreppet
är uppenbarligen obefogadt, och detsamma gäller nog äfven an¬
grepp på den kår, man tillhör. Så mycket mer måste då den
det vederbör finna sig uppfordrad att åtminstone afgifva en all¬
varlig gensaga, och det är detta, som jag känner mig förpliktad
att göra. Uti hvad motionären nu behagat säga ligger en insinua¬
tion, att medicinalstyrelsen vid taxans uppgörande antingen brustit
uti förstånd att bedöma saken eller också varit i komplott med
apotekarna för att söka bereda dem en oberättigad fördel. Ja,
han har gått därhän i dristighet att göra utskottet skyldigt till ett
liknande förfaringssätt mot läkarekåren, då det i slutet af sid. 16
helt enkelt visat sitt deltagande för de fattiga genom att beklaga
»glömska hos läkarne» af den föreskrift, som fordom mer än nu
iakttogs i afseende på bruket af den s. k. pharmcicopea pcm-
perum. Jag protesterar mot motionärens tillvägagående i bägge
dessa stycken. Här har helt nyligen blifvit förklaradt af en
medlem i kammaren, som är van att angripa oordningar och
icke skyr att blotta missförhållanden, att med ett enda undantag
det för honom under hela hans långa riksdagsverksamhet. icke
funnits ens anledning till någon misstanke mot Sveriges läkare
för bristande plikttrohet.
Jag ber eder, mina herrar, vara förvissade om att, hvad
vidkommer medkänslan för de fattiga och sjuka, vi i utskottet
icke stå tillbaka för hvarken motionären eller någon annan af
N:o 58. 62
Lördagen den 9 Maj, e. ra.
I fråga om
nedsättning
af priset å
apoteksvaror.
(Forts.)
våra kamrater här i kammaren. Vi hafva haft 15 utlåtanden att
afgifva, och jag tror, att intet af dem eller ens alla tillsammans
gjort oss så mycket bekymmer som detta. Vi voro samlade gång
på gång till principdebatt, enär det var så motbjudande att af¬
styrka motionen, hvars syfte af oss alla erkändes vara godt och
behjärtansvärdt trots den massa fel, som ingen kan bestrida att
motiveringen vimlar af. Att förkasta själfva saken allenast där¬
för, kunde ju dock icke falla oss in; utan hvad som framför allt
bestämde utskottet att afstyrka denna motion, som åsyftar en i
och för sig så önskvärd sak, var omöjligheten för oss att utfinna
något antagligt skäl för tillstyrkan däraf under nuvarande förhål¬
landen. Detta hoppas jag ock af utskottets motivering klart nog
framgår.
Jag vill då till slut uppvisa några oriktigheter, som blifvit
begångna såväl af den nästföregående talaren som af motionären
i deras anföranden.
Den siste ärade talaren sade, att den talare, som uppträdde
först från utskottets sida, hade förklarat, att någon prisstegring
i medicinaltaxan icke ägt rum, och det syntes honom egendomligt,
att man då behöfde på sätt som skett uppträda till försvar där¬
för. Något sådant har naturligtvis icke blifvit af medicinalrådet
Wawrinsky yttradt, såsom vi alla kunna vitsorda, utan han har
uppvisat, att ökningen i medicinaltaxan icke är sådan, som mo¬
tionären påstått. Och jag betviflar, att någon kan bestrida full¬
giltigheten af denna bevisning.
Motionären åter yttrade sig i ett par andra afseenden, som
icke voro af medicinsk natur, på ett sätt, som röjer stark tro på
kammarens förmåga att så här vid Riksdagens slut, då hopade
ärenden af skiljaktig natur tränga till hastigt afgörande, hålla till
godo med mycket hårdsmälta födoämnen för tanken. Ty nog är
det ett tankeexperiment, som öfvergår vanliga människors intel¬
lektuella matsmältningsförmåga, att hvad utskottet sid. 15 sagt
om apoteksvarornas pris såsom »för högt i och för sig», utan att
vara »för högt i förhållande till dessa varors och rörelsens säregna
beskaffenhet», skulle innebära en orimlighet, men kunna äfven af
motionären godkännas, om blott bestämningen för framför högt
på bägge ställena utginge. Som om icke meningen blefve all¬
deles densamma, vare sig man bibehåller detta »för», lika med
»alltför», eller låter det utgå! Om man skall köpa bomull, kan
man köpa den antingen på ett apotek eller i en bod. Naturligtvis
kan priset sägas vara i och för sig för högt, då man på apoteket
får betala några ören mera än i boden, helt enkelt därför att
bomullen för medicinskt ändamål måste vara ren. Och skall man
hafva medicinen uppblandad med vatten, så blir än mer priset
för detta i och för sig för högt, då man kan taga vatten ur sin
brunn för ingenting; men sådant duger ju icke, emedan apoteks-
vattnet måste vara renadt, och för att åstadkomma den erfor-
Lördagen den 9 Maj, e. m.
H3 N:o 58.
derliga reningsprocessen fordras både tid och apparater, som kosta l fråga om
penningar. ”/“rf”!
Vidare skämtade motionären med att det af utskottet sagts, apoteksvaror.
att »kunde en lämplig utväg angifvas, genom hvilken en afse- (Forts.)
värd prisnedsättning i apoteksvarorna åstadkommes, utan att där¬
för de många små apoteken behöfde indragas, skulle utskottet
emellertid med största beredvillighet tillstyrka denna. Såsom en
sådan utväg har inom utskottet varit på tal, att staten på ett
eller annat sätt skulle lämna bidrag till de apotek, där omsätt¬
ningen vore så ringa, att en försvarlig inkomst icke kunde beredas
apotekaren, därest den nuvarande taxan nedsattes. Oafsedt att
stora ekonomiska och principiella hinder torde möta förverk¬
ligandet af ett sådant förslag, har utskottet i allt fall icke kunnat
närmare ingå på denna fråga, då motionen icke därtill gifver
någon anledning. Efter år 1920, då staten kommit i besittning
af apoteksprivilegierna, kan emellertid frågan lämpligen återupp¬
tagas och då med större utsikt att vinna det i motionen åsyftade
resultatet, eftersom det då ligger i statsmakternas händer att
efter godtfinnande lagstifta i ämnet.» Bättre vore det, menade
motionären, att följa föredömet från den ecklesiastika världen,
där, säger han, de större pastoraten få, för att göra en utjämning
i löneförhållandena, betala till en fond, hvarifrån de små försam¬
lingarna få hjälp. Det är icke så. Det finns ingen punkt, som
församlingarna äro mera känsliga på, än att deras eget präster¬
skap skall åtnjuta till fullo den från dem utgående lönen. Löne-
regleringsfonden har bildats företrädesvis af medel, som influtit
från de stora skogarna i Norrland, som visserligen församlingarna
där uppe påstått vara deras, men hvilket staten å sin sida bestridt.
Dessutom har denna fond till en mindre del kommit till stånd
genom indragning af vissa s. k. mensalhemman, till hvilka för¬
samlingarna icke förmått styrka sin äganderätt.
Slutligen har motionären gjort sig lustig öfver hurusom här
blifvit i utskottets betänkande nämnda »några omständigheter,
som tvifvelsutan i väsentlig grad medverkat till uppkomsten af
de af motionären omordade klagomålen från allmänhetens sida
öfver apoteksvarornas dyrhet. Det gifves exempel på att man
själf bereder sig ökade kostnader, som icke bero på medicinal-
taxan, utan på den fördomen hos somliga, att det skulle vara
fördelaktigt att få en medicin, som är dyr. Jag tycker, att man
borde hålla utskottet räkning för att det på sådant sätt vidhjärtadt
redogjort för flera samverkande orsaker till den klagan, som höjes
öfver medicinaltaxan och ingalunda har sin grund allenast i denna
taxa själf. Och så kommer motionären och förklarar, att utskottet
sagt sig önska en hög medicinaltaxa för att bereda folk nöjet att
få köpa sina apoteksvaror dyrt! Jag yrkar på, herr talman, att
kammaren behagade godkänna det slut, hvartill utskottet kommit,
dels därför att dess hemställan synes utan gensägelse fullgiltig!
N:o 58.
1 fråga om
nedsättning
af priset å
apoteksvaror.
(Forts.)
^ Lördagen den 9 Maj, e. in.
motiverad, dels emedan det vore en vanära för kammaren att
låta motionärens motivering såsom dess egen komma till med-
kammaren, hvilket ju blefve följden af bifall till motionen, för
hvilken ingen annan motivering finns.
Herr Wallis: Jag ber att få yttra några få ord.
Det är nog icke det ringaste tvifvel, att det är en högst
beklaglig sak i synnerhet för de fattiga, att läkemedlen skola vara
så dyra här i landet. Men tänker man efter, hvarpå detta beror,
finner man, att det beror därpå, att vi i flere hundra år med
afseende å läkemedlen, deras beredning och kvalitet hyllat en
princip, som vi äfven under samma tid ha hyllat med afseende
å läkareutbildningen. Denna princip har varit mycket sträng,
och som herrarne finna af utskottets betänkande, är det visst
icke alla länder som i det hänseendet följt vårt exempel, utan
det är tvärtom relativt få länder som gjort det. I en hel del
andra länder, där man uppställt mindre fordringar å apotekarnes
utbildning och där kontrollen öfver apoteksvarorna är mycket
mindre fordrande än hos oss, kan man tillhandahålla allmänheten
medicinalier till ett väsentligt billigare pris än hos oss. Följden
af våra stränga fordringar å apotekareyrkets utöfvare och af den
noggranna kontrollen i afseende å läkemedlens fabrikation och
beskaffenhet har blifvit den, att dessa yrkesutöfvare måst begära
högre inkomster än hvad apotekarne åtnjuta i andra länder, där
fordringarna och kontrollen icke äro så stora. För att apotekarne
skola kunna få dessa högre inkomster, måste här apoteksvarorna
betalas högre, det är enda sättet att åstadkomma en ordentlig
aflöning åt dem. Vi ha härvidlag, som sagdt, tillämpat samma
princip som i fråga om läkarnes utbildning. Denna är ju så
ofantligt mycket större och mer tidsödande än i andra länder,
och det är också därför, som vi svenskar betala läkarearbetet
högre, än hvad utomlands är det vanliga. Ni kunna vara full¬
komligt öfvertygade därom, mina herrar, att till följd af de långa
studiekurserna för läkande här i Sverige, å en 12 år eller så,
betala vi i medeltal mera för läkarearbetet än man gör i England,
Frankrike, Tyskland, Amerika, m. fl. länder, där kursen uppgår
till endast en 3, 4, 5 å 6 år.
Såsom herrarne veta, är det på detta område två principer,
som stå stridande mot hvarandra och som båda ha sina förfäktare.
Det är alldeles gifvet, att i ena fallet får man en billigare vara,
i det andra fallet åter tror man, att man får en bättre och säkrare
vara. Vi höra nu till dem, som anse, att i fråga om läkarnes
och apotekarnes utbildning måste man uppställa de strängare
villkoren. Om vi vore beredda på att i det afseendet slå in på
en annan väg, är jag öfvertygad om att det vore icke för oss
någon stor konst att, såsom i Amerika och England, få betydligt
billigare apoteksvaror. Men så länge som vi icke vilja omfatta
Lördagen den 9 Maj, e. m.
65 N:o 58.
en ny princip härvidlag, måste vi underkasta oss att betala det
pris å apoteksvarorna, som vi för närvarande betala. Jag tror
äfven för min del, att vi måste vara beredda på att då och då,
vid revision af medicinaltaxa!!, få de förutvarande prisen höjda.
Anledningen därtill är icke den, att priset å råmaterialierna har
ökats. Det är nu visst en 18 år mellan den sista och den nu¬
varande medicinaltaxans utfärdande, och såsom vi hörde nyss af
den sakkunnigaste ledamoten i kammaren i detta hänseende, har
under denna tid priset på somliga råmaterialier stigit, på andra
åter sjunkit. Det är ständiga fluktuationer å varumarknaden, och
det gäller endast att följa med dessa fluktuationer och de faktiska
förhållanden, som för tillfället föreligga. Men det är en annan
faktor, som spelar eu betydande roll i fråga om den färdiga varans
värde, och det är arbetskostnaden. Denna stiger af sig själft
alltjämt. Af den erfarenhet, som jag har från andra områden,
speciellt försäkringsväsendets, vill jag alldeles bestämdt påstå,
att arbetsvärdet stigit högst väsentligt under de båda sista tiotalen
år, och det torde nog alla i kammaren kunna intyga, arbetet har
stigit i värde öfver hela linjen. Orsaken härtill är att söka i de
höga lefnadskostnaderna. Öfverallt höras klagomål öfver dyr tid
och öfver de ökade utgifterna. Människorna kunna omöjligen
skaffa sig medel att bestrida dessa större utgifter utan högre
inkomster. Arbetsförtjänsterna stiga öfverallt, således äfven i
afseende på apoteksarbetet. Det kan icke råda det ringaste tvifvel
om att medicinalstyrelsen har rätt i sitt utlåtande, där den påvisar,
att detta skett äfven med afseende å apoteksarbetet. Det är dess¬
utom icke bara dessa utgifter, som stigit, utan apotekarna få äfven
betala mer för hyror och dylikt, och därför måste också den färdiga
varans pris få lof att ökas, i fall icke hela näringen skall komma
på underbalans.
Så länge vi därför vidhålla detta stränga kontrollsystem och
dessa störa fordringar på apotekarnas utbildning, som vi för
närvarande afse det vara riktigt att göra, kan jag för min del
icke fatta, huru vi skola få denna taxa sänkt, utan jag är alldeles
öfvertygad om att den kommer att i en framtid återigen höjas
för så vidt arbetslönerna stiga. En annan sak är däremot, huru¬
vida vi icke skulle taga i moget öfvervägande, om det ej vore
skäl att öfvergå till ett annat system, icke allenast i afseende på
apoteksväsendet, utan äfven beträffande läkareutbildningen. Den
saken anser jag vara af ytterligt stor vikt att debattera, ty jag
tror, att vi i båda dessa hänseenden äro inne på en farlig väg, och
herrarna veta ganska väl, att i afseende å läkarutbildningen göras
för närvarande mycket starka ansträngningar att i det afseendet
komma till bättre resultat.
Om man likväl ännu icke fått klart för sig — och det för¬
modar jag att kammaren icke fått — att vi böra ändra själfva
principerna, de principer som vi hittills hyllat för bedrifvandet
Andra Kammarens Prat. 1903. N:o öH. 5
I fråga om
nedsättning
af priset å
apoteksvaror.
(Forts.)
N:o 58 66
I fråga om
nedsättning
af priset å
apoteksvaror.
(Forts.)
Lördagen den 9 Maj, e. m.
af apoteksväsendet, då synes mig verkligen för närvarande vara
öfverflödigt att skrifva till Kungl. Maj:t om minskning af apoteks¬
varornas pris. Af detta skäl, herr talman, yrkar jag bifall till
utskottets hemställan.
Herr Collvin instämde häruti.
Herr Reuterskiöld: Gentemot herr Wawrinskys råd, att
jag skulle vara försiktig i att vända mig till auktoriteter, vill jag
svara, att då jag icke själ! är någon auktoritet på apotekare¬
området och aldrig i mina dagar velat gifva mig ut för att vara
det, så har jag vändt mig till en apotekare, som har ett mycket
stort apotek. Han har gått igenom mina uppgifter och förklarat
dem vara riktiga.
Vidare säger herr Wawrinsky, att hvarken han eller jag äro
i stånd till att matematiskt uträkna, om apotekarna ha höjt eller
sänkt priserna. Ja, så långt gå icke mina teoretiska kunskaper,
det erkänner jag. Men praktiskt vet jag det, ty jag vet, hvad
det vill säga att betala medicin för två stora bruk; utgifterna
där ha under det senaste året höjts väsentligt, fastän det är
samma läkare och icke alls några speciella sjukdomar härjat.
Gentemot utskottets ärade ordförande, som sade, att jag
såsom exempel anfört prästlöneregleringsfonden och att detta icke
kunde stå i paritet med detta ämne, på grund af att bidrag från
pastoratslönerna ej få användas till utjämning, så vill jag blott
nämna ett exempel härpå, fastän jag visserligen icke vet, om det
gäller prästlöneregleringsfonden eller biskopslöneregleringsfonden.
Om jag ej misstager mig allt för mycket, hade förre innehafvaren
af biskopsstolen i Lund cirka 70,000 kronor i lön, men när han
afgick, tog man bort ungefär hälften däraf och lade den till en
regleringsfond. Jag undrar, om det icke skulle kunna sägas, att
detta bidrag tagits af lönen.
Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.
Herr von Schéele: Jag vill blott och bart lämna en upp¬
lysning. Biskopslöneregleringsfonden är något helt annat än präst¬
löneregleringsfonden. De hafva intet med hvarandra att göra.
Den förra har kommit till på det af motionären nämnda sättet,
att man minskat lönen för biskopar, som ansetts ha för stor sådan,
och reglerat deras lön till hvad som ansetts vara det rätta måttet,
så vidt detta låtit sig göra. Hvad vidkommer biskopen i Lund,
så kunde man där blott delvis förfara så, som Riksdagen önskat,
emedan en stor del af hans lön är af donationsnatur, hvadan den
måste vara kvar, så länge biskop i Lund finnes. Ur denna biskops-
löneregleringsfond tages emellertid utfyllnad för sådana syften,
som till den nya biskopsgården i Hernösand, den nyss försig¬
gångna reparationen af ärkebiskopens bostad i Uppsala och nu i
Lördagen den *9 Maj, e. m.
67 N:o 58.
fråga om nya biskopsstiftet i Luleå, hvarjämte det ifrågasatts, att
biskoparne vid viss ålder skola kunna därur få pension, för att
icke de värf, som dessa ämbetsmän ha att sköta, måtte behöfva
tidtals ligga nere eller vanvårdas.
Ofverläggningen var härmed afslutad. I enlighet med de
yrkanden, som därunder förekommit, gaf herr talmannen propo¬
sitioner dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag
därå och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och
fann herr talmannen den förra propositionen vara med öfvervä¬
gande ja besvarad. Som votering likväl begärdes, blef nu upp¬
satt, justerad och anslagen följande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller andra tillfälliga utskot¬
tets hemställan i utskottets förevarande utlåtande n:o 39, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets berörda
hemställan bifallit den i ämnet väckta motionen.
Omröstningen utföll med 57 ja, men 68 nej; och hade kam¬
maren alltså afslagit utskottets hemställan och bifallit den i äm¬
net väckta motionen.
Detta beslut skulle jämlikt 63 § riksdagsordningen genom
utdrag af protokollet delgifvas Första Kammaren.
§ 5.
Afgåfvos följande nya motioner, nämligen af:
herr S. Nordström i Höglunda, n:o 201, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition angående ändrade bestämmelser rörande trafi¬
kerandet af järnvägen Gellivare—Riksgränsen äfvensom angående
beviljande åt Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag och aktiebo¬
laget Gellivare malmfält af ett lån å 20,000,000 kronor m. m.; och
herr G. W. Roos, n:o 202, jämväl i anledning af Kungl. Maj:ts
berörda proposition.
Dessa motioner blefvo på begäran omedelbart hänvisade till
statsutskottet.
§ 6.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades hen1 A. Ekman
under den 11 maj.
I fråga om
nedsättning
af priset å
apoteksvaror.
(Forts.)
N:0 58. 68
Lördagen den 9 Ma], e. m.
§ 7.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtande n:o 11, angående regleringen af ut¬
gifterna under riksstatens tionde hufvudtitel, innefattande anslagen
till pensions- och indragningsstatema;
bevillningsutskottets betänkanden och memorial:
n:o 54, angående tillverkning och beskattning af maltdrycker;
n:o 55, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
kostnadsfritt tillhandahållande af stämplar för stämpelbeläggning
af vissa vid häradshöfdingen R. E. Eckerströms död å Södra Ros¬
lags domsagas kansli kvarliggande handlingar;
n:o 56, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
bevillningsutskottets betänkande n:o 29, i anledning af väckt mo¬
tion rörande ifrågasatt tullfrihet för majs och högre skatt för
brännvin, tillverkadt af vissa utländska råämnen;
n:o 57, i anledning af kamrarnas beslut rörande viss ändring
i §§ 1 och 17 i förordningen angående villkoren för försäljning
af brännvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker
den 24 maj 1895; och
n:o 58, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
bevillningsutskottets betänkande n:o 51, i anledning af väckta
motioner rörande tullen å sirup och melass m. m.;
sammansatta bevillnings- och lagutskottets memorial n:o 8,
angående anvisande af ersättning åt utskottets kanslipersonal;
lagutskottets utlåtanden:
n:o 54, i anledning af väckt motion i fråga om lagbestäm¬
melser rörande dels kommunernas öfvertagande af vissa företag,
dels villkoren för dylika företags öfverlåtande å enskilda; och
n:o 55, i anledning af väckta motioner om ändrade bestäm¬
melser rörande skogselds släckning; samt
Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtanden:
n:o 40, i anledning af väckt motion om vidtagande af åtgärder
för det unionella försvarets ordnande m. m.; och
n:o 41, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående unionella förhållanden.
§ 8.
Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till
Riksdagens skrifvelse, n:o 88, till Konungen, i anledning af Kungl.
Lördagen den 9 Maj, e. m. 69 N:o 58.
Maj:ts proposition angående ändrad lydelse af § 9 mom. 3 i tull-
taxeunderrättelserna.
§9.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 12,9 på natten.
In fidem
Herman Palmgren.
Andra Kammarens Prat. 1903. N:o 58.
6