RIKSDAGENS PROTOKOLL
1903. Andra Kammaren. N:o 55.
Onsdagen den 6 maj.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ I-
Ilerr talmannen anmälde till fortsatt handläggning första och Ang. en
andra punkterna af bevillningsutskottets betänkande n:o 49, an- inkomstskatt
gående en inkomstskatt för år 1904; och lämnades därvid, enligt^”' ar
förut skedd anteckning, ordet till: (Forts.)
Herr Månsson, som yttrade: Herr talman, mina herrarl
Jag både liksom herr Höjer icke tänkt att begära ordet och yttra
mig i denna fråga, ty bevillningsutskottet har ju varit, kan man
säga, enigt om att afstyrka den kungl. propositionen. Jag trodde
därför, att här i kammaren icke skulle blifva någon mera lång¬
varig debatt i ämnet. Då emellertid här blifvit gjorda en hel
del uttalanden, som jag ansett i någon mån böra bemötas, har
jag begärt ordet.
Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet yttrade,
att vi representanter för jordbruket här i kammaren hufvudsak¬
ligen sett denna fråga ur ensidig jordbrukssynpunkt. Han nämnde
också, att vi borde besinna, att vi sitta här som lagstiftare och
borde se frågorna mera ur det allmännas synpunkt. Däremot
ber jag få invända, att jag tror vi göra just så, som han ansåg
vi borde göra, d. v. s. jag tror, att vi så mycket som möjligt
taga hänsyn till det allmänna och stora hela. Men denna reform
afser ju egentligen landsbygden, hvilket man finner däraf, att
denna nya skatt skulle träffa jordbruksfastigheter med ett taxe¬
ringsvärde af 5,000 kronor. Men den gäller icke endast jord¬
bruket och jordbruksfastigheter, utan äfven många andra mindre
fastigheter, som på många ställen i vårt land utgöra det öfver¬
vägande antalet. Och om man tänker på de höga priser, som
nu råda på byggnadsmaterial och de höga arbetspriserna, förstår
man, hvilket värde själfva byggnaden vid eu sådan fastighet har
Andra Kammarens Prat. 1903. N:o 55. 1
N:o 55. 2
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
Ang. en
inkomstskatt
för år 1904.
(Forts.)
i förhållande till själfva jordens värde — det blir ofta inte myc¬
ket öfver af dessa 5,000 kronor till jordbruk. Och hvad ägarne
af dessa små jordbruksfastigheter beträffar, så kunna de icke —
såsom herr finansministern trodde — föda sig och sin familj på
dem. Och då man beskyller oss för att tala från jordbruksin¬
tressets synpunkt, så vore det ömkligt, om också andra och bland
dem icke minst herr finansministern hade reda på, huru förhål¬
landena i detta hänseende verkligen äro på landet. Man skulle
då hafva funnit, att dessa små fastighetsägare icke under dessa
förhållanden kunna föda sig och sin familj på fastigheten, utan
de måste nog för sin utkomst syssla med hvarjehanda annan
verksamhet.
Nu har man här anställt en hel del jämförelser, som jag
skall be att få fortsätta. Jag tänker därvid på, huru olika kapi¬
talet och dessa fastigheter blifvit beskattade. Såsom det nu är,
kan jag hafva ett kapital af 20,000 kronor, ja, ända till 25,000
kronor och vara fri från inkomstskatt. Men dessa små jord¬
bruksfastigheter med ett taxeringsvärde af 5,000 kronor skulle
erlägga skatt med 300 kronor. Man säger, att detta är rätt, ty
man tror, att ägarne kunna lefva på fastigheten. Men, som jag
nyss visat, är detta icke riktigt resoneradt.
Jag skall se denna fråga från en annan sida. Man kan
tänka sig, att dessa fastighetsägare utarrendera fastigheten, då de
icke anse sig kunna sysselsätta sig med den. De utarrendera
den för t. ex. 300 kronor; det blir den inkomst de hafva däraf.
Jämföra vi nu med denne fastighetsägare den kapitalist, jag nyss
talade om, som var ägare till 20,000 kronor, så finna vi, att
denne kapitalist erhåller 1,000 kronor af sitt kapital och slipper
betala skatt, då däremot fastighetsägaren måste betala skatt för
sina 300 kronors inkomst. Kan det vara riktigt att vara med
om en lagstiftning, som leder till detta resultat? Kan det vara
rimligt att taga ett sådant steg? Det har förvånat mig, att något
sådant kunnat sättas i fråga.
Men icke nog härmed. Om man ser på författningen, så¬
dan den nu är, kan en person hafva 80,000 å 90,000, ja, ända
till 100,000 kr. och, under förutsättning af 4 procents afkastning
af kapitalet, ändå få åtnjuta ett skattefritt afdrag af 400 kronor,
medan den lille nyss omnämnde jordägaren skulle få betala fullt
för den lilla inkomsten af 300 kronor, som han har af sin fastig¬
het, och detta äfven då han inget annat har att lefva af. Kan
det vara riktigt att gå till väga på detta sätt?
Nu har herr finansministern åberopat Riksdagens skrifvelse
från fjoråret och omnämnt den i den kungl. propositionen. I
denna skrifvelse ansåg sig Riksdagen böra ifrågasätta, huruvida
icke ojämnheter i skattetungan borde undanröjas medelst en
skatt å förmögenhet. Vidare erinrade Riksdagen, »att genom
den antagna inkomstskatteförordningen ingen åtskillnad vid be-
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
3 N:o 65.
skattningen gjordes mellan å ena sidan inkomst af fast egendom
och kapital samt å andra sidan inkomst af arbete och att en
rättelse i detta förhållande kunde vinnas därigenom, att skatte¬
plikten bestämdes att inträda tidigare för inkomst af fast egendom
och kapital än för inkomst af arbete». Härtill har nu finansmi¬
nistern svarat, »att några mera genomgripande förändringar torde
emellertid så mycket mindre böra ifrågasättas, som ännu all er¬
farenhet saknas om verkningarna af den nya skattens tillämpning».
Ja, det är sagdt här i kammaren, att man ville ha en sådan
större erfarenhet. Men i afseende på den nu föreslagna skatten
säger finansministern, att man kan nöja sig med den erfarenhet,
som redan finnes, och att vi själfva kunna räkna ut verkningarna
af skatten. Endast för mera genomgripande förändringar, säger
herr finansministern nu, skulle man afvakta denna erfarenhet.
Han anser sålunda detta förslag icke genomgripande, men de,
som drabbas däraf, anse det genomgripande. Det synes mig, som
om, ifall man rättar sig efter Riksdagens skrifvelse i ena fallet,
man också borde rätta sig därefter i det andra och sålunda taga
kapitalet med. Men så har icke skett, utan dessa små fastig¬
hetsägare ha fått sitta emellan.
Så har man talat om, att man hellre borde taga detta steg
mot de små jordbrukare än att åsätta konsumtionsskatter.
Detta anser man skulle blifva så rättvist. Men jag vill hem¬
ställa, om icke sådana personer som dessa små fastighetsägare
också skulle drabbas af konsumtionsskatter, t. ex. af en ölskatt,
under förutsättning, att man icke pinar dem så, att de icke
kunna skaffa sig en butelj Öl. Men i annat fall är det väl så,
att äfven de skulle drabbas däraf.
Så har man här talat om grundskatterna. Visserligen har
man endast snuddat vid den saken, men det synes i alla fall, att
man velat ha fram den. Man tycker, att vid grundskatternas
afskrifning jordbrukarne blefvo befriade från en så stor skatte¬
börda, att de nu borde kunna tåla denna skatt. Men jag ber då
att få säga, att det är långt ifrån alla grundskatter, som äro af-
skrifna.
Gud ske lof, att så många af dessa sekelgamla orättvisor äro
borta, men det finnes andra och flere andra kvar ännu. Vill
man vara så god att se på de utgifter, som jordbrukarne ha,
skall man finna, hvilken skillnad det är mellan utskylderna af
jordbruks- och annan fastighet t. ex. med afseende på präster¬
skapets löner. Själf har jag den största erfarenhet därom. Jag
har ett hemman, som gifver mig ungefär dubbelt så stor inkomst
som en kvarn jag äger. Men från hemmanet utgå åtminstone
10 ä 12 gånger så stora utskylder till prästerskapets aflöning som
från kvarnen. Vidare hvila å jordbruksfastighet utgifter för
tings- och fånghus samt för vägars underhåll o. s. v.
Nu sades det, att propositionen icke föranledts af behof vet
Ang. en
inkomstskatt
för år 1904.
(Forts.)
N:o 55. 4
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
Ang. en
inkomstskatt
för år 1904.
(Forts.)
af nya skatter, och således skulle denna skatt påläggas därför,
att den är rättvis. Man kan icke annat än förvåna sig däröfver.
Från början trodde åtminstone jag, att man letat med ljus och
lykta efter nya skatteobjekt för att få debet och kredit att gå
ihop. Men då så icke var förhållandet, hade man väl bort fästa
mera afseende vid Riksdagens nyssberörda skrifvelse och hvad
där yttras om kapitalet och förmögenheten. Jag undrar, huru
många af denna kammare icke anse, att, därest rättelse skall ske,
den bör drabba äfven annan inkomst än af jordbruksfastighet
och särskildt inkomst af kapital. Jag medgifver, att skillnad
bör göras mellan inkomst af arbete, å ena sidan, och inkomst af
kapital och fastighet, å den andra, men hvarför inkomst af ka¬
pital skall vara fri, under det inkomst af jordbruksfastighet skall
beskattas, kan jag icke begripa.
Det nämndes af en talare, som för resten yrkade bifall till
den kungl. propositionen, fastän han famlade litet på målet och
trodde, att denna kammare skulle taga utskottets förslag, att en
sammanjämkning i bevillningsutskottet kunde vara lämplig. Men
en sådan må väl icke komma till stånd, med mindre utskottet
vill med sin motionsrätt väcka förslag om en skatt på kapitalet.
Då kan det bli skäl att tänka på saken, men att nu endast lägga
skatt på inkomst af mindre jordbruksfastigheter, anser jag vara
en orättvisa.
Med stöd af hvad jag nu anfört, skall jag, herr talman, an¬
hålla att få yrka bifall till utskottets förslag.
Med herr Månsson förenade sig herrar Sjöberg, Lindgren i
Islingby, Karlsson i Mo, Pettersson i Tjärsta, Mallmin, Ericsson
i Afberga, Olsson i Älfdalsåsen, Petersson i Dänningelanda, Peters¬
son i Snällebo, Danielsson, Jansson i Edsbäcken, Andersson i Löf-
hult, Carlsson i Norra Smedstorp, Persson i Killebäckstorp och
Johansson i Berga.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Meyer:
Herr talman! Den föregående ärade talaren har sökt gendrifva
hvad jag förut i dag anfört. Om jag nu i min ordning skulle
söka gendrifva hvad han anfört, skulle jag få upprepa hvad jag
en gång förut i dag sagt. Detta är alldeles onödigt, så mycket
mer som det nu är alldeles klart för en hvar af oss, att frågans
öde är afgjord här i kammaren. Då vi således allesammans
veta, hur det kommer att gå, skulle jag anse det vara ett all¬
deles onödigt slöseri med tiden att upprepa hvad jag sagt.
Det var icke heller därför jag begärde ordet, utan med an¬
ledning af en anmärkning mot ett yttrande, som jag i dag på
förmiddagen fällde. Jag erkänner fullkomligt, att. detta mitt ytt¬
rande mycket väl kunde gifva anledning till det missförståndet,
att jag velat uttala en beskyllning mot denna kammares landt-
5 N:o 55.
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
mannarepresentanter, att de skulle tillgodose, om icke sina egna, . Ang. m
så dock sina valmäns intressen. Jag erkänner det, ty jag ut- l2r°™ slga04:
tryckte mig mycket illa. Det vill jag emellertid förklara, att en (porta \
sådan tolkning af mitt yttrande är alldeles oriktig. Och jag hop¬
pas, att mina gamla kamrater åtminstone skola känna mig all¬
deles för väl för att tro, att jag skulle kunna vara kapabel att
komma fram med en sådan obefogad beskyllning.
Herr Jonsson i Hökhult: Då jag läste den kungl. propo¬
sitionen i föreliggande fråga och fick se förslaget om, att inkomst¬
skatt från jordbruksfastighet skulle inträda redan vid 300 kronors
inkomst och däremot först vid 1,000 kronors inkomst af annat
beskattningsföremål, därvid jämväl bevillningsfritt afdrag skulle
kunna medgifvas för 800 kronor, men afdrag icke ske från dessa
300 kronor, som skulle komma att skatta för hela beloppet, kunde
jag icke tillbakahålla min förvåning och måste tänka, att denna
skatt endast vore en orättvisa, särskildt beträffande kapitalet,
som borde skatta såväl då det ligger i fastighet som då det är
deponeradt i aktier eller annorledes.
Finansministern sade på förmiddagen, att han trodde, att
dessa små fastigheter voro för lågt taxerade. Jag tror icke, att
så är fallet. Han trodde vidare, att dessa små fastighetsägare
icke kunde lefva på en så obetydlig inkomst. Ja, de få nu ofta
söka sin inkomst från annat håll, och den, som rör sig bland
dem, märker nog, hvilket sträfsamt lif de få föra och hvilken
tarflig kost de få nöja sig med för att kunna existera och betala
sina utgifter både till stat och kommun. Och när man ser detta,
kan man icke tiga, utan vill uttala sin protest mot en sådan
beskattning. Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
har i statsrådsprotokollet anfört, att de större jordbruksfastig¬
heterna äro ofta högre taxerade än de mindre jordbruksfastig¬
heterna. Jag tror icke, att så är förhållandet, utan tvärtom att
de mindre ofta äro högre taxerade. I regel ligger ju köpesum¬
man till grund för taxeringen å sådana fastigheter, som gå i
handeln, och vid taxeringen beräknas också de fastigheter, som
ligga däromkring, enligt det värde, som de öfriga anses ha i
förhållande därefter. Konkurrensen i afseende å de mindre
fastigheterna är också alltid större än i afseende å de större jord¬
bruksfastigheterna. På grund däraf tror jag, att de större jord¬
bruksfastigheterna ofta äro lägre taxerade i förhållande till värdet.
Tänker man sedan på brukningskostnaden, ställer den sig
alltid högre för de mindre fastigheterna än för de större. På
de större kan man ju hjälpa sig med maskiner af mångahanda
slag, och arbetet kan därigenom bedrifvas både fortare och ratio¬
nellare. På de mindre fastigheterna däremot kan man icke åstad¬
komma att inköpa dyrbara maskiner och på det sättet hjälpa
sig i afseende å brukningskostnaden.
N:o 55. 6
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
. Anff- en På grund af hvad jag nu anfört, skall jag be att få yrka
afslaS a ^en kungl. propositionen och bifall till utskottets
(Forts.) ' förslaS'
Herr Söderberg: Herr talmani Den föreliggande frågan
är enligt min åsikt en af de mest svårlösta frågor, som före¬
kommer i vår lagstiftning. Sedan Riksdagen i hufvudsak antog
det förslag till ny härordning, som Kungl. Maj:t år 1901 fram¬
lade, uppstod naturligtvis i sammanhang därmed också frågan
därom, huruvida man skulle kunna genom en rättvis beskatt¬
ning upptaga de stora summor, som erfordrades för att betäcka
de med den nya härordningen förenade utgifterna. Därför har
också Riksdagen skrifvit till Kungl. Maj:t med begäran därom,
att förslag måtte framläggas för Riksdagen om en lämplig be¬
skattning, som träffar de mer bärkaftiga af vårt lands invånare.
I fjol framlade Kungl. Maj:t detta förslag till inkomstskatt, denna
provisoriska inkomstskatteförordning. Nu, innan man ens hunnit
att pröfva denna nya inkomstskattelag, framkommer Kungl.
Maj:t med samma förslag, men har ansett sig böra utsträcka
detta, till en del, till en annan samhällsklass, nämligen de mindre
jordbrukarna, som förut hafva gått fria från denna inkomstskatt.
Kungl. Maj:t har nu gått ned till en beräknad inkomst af 300
kronor. Jag blef icke litet förvånad däröfver, men jag tänkte
därvid, att de små hemmansägarna och jordbrukarna i vårt land
äro en mycket foglig och stillsam samhällsklass. De hafva i
regel alltid betalt sina utskylder till stat och kommun. De be¬
finna sig också i den ställning, att utaf dem kan det uttagas
intill det sista öret, under det att många kapitalister och inkomst¬
tagare kunna gå fria därifrån. Men den, som har en egendom,
besitter, brukar och äger den, kan ej undgå att betala sin skatt.
Det är alldeles omöjligt; och skulle de söka att draga sig undan,
kommer utmätningsmannen och blandar sig i den saken. De
kunna icke undandraga sig.
Nu är ju frågan den, såsom också under hela dagen här
blifvit omdebatteradt, huruvida dessa små verkligen böra komma.
in under den kategori, som bör betala inkomstskatt. Jag anser, att
man har gått väl långt. Inom bevillningsutskottet var det icke
en enda röst, som höjde sig till förmån för det kungl. förslaget
i denna del. Bevillningsutskottet var enigt därom att afstyrka
den kungl. propositionen, men vi se utaf några reservanter, att
de på grund af en motion, framburen af friherre von Schwerin,
framlagt, reservationsvis, ett förslag, som har till ändamål, att
de större jordbrukarne skulle få deklarera för sina inkomster.
Men man har icke medtagit alla jordbrukarne, utan man har
gått ned till dem, som hade en beräknad inkomst af 2,000 kro¬
nor. Därunder skulle de befrias. Utaf uppgifter, som lämnades
till utskottet af vissa jordägare från Södra Sverige, framgick det
V Nso 55.
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
tydligt, att deras beräknade inkomst var mycket för hög, mång¬
dubbelt för hög.
Jag hemställer, om icke också herr Cavallis reservation dock
bör anses innebära en orättvisa gent emot dessa små jordbru¬
kare, i afseende å hvilka icke har föreslagits, att de själfva
skulle deklarera. För dessa små, som hade en beräknad inkomst
under 2,000 kronor, skulle deras inkomster beräknas efter 6
procent af taxeringsvärdet. Jag hemställer, huruvida det kan
vara rättvisa uti detta.
Emellertid anser jag, att den nu föreliggande frågan bör
blifva föremål för en grundligare utredning, och att, när nästa
förslag framlägges för Riksdagen, regeringen bör, enligt min
mening, gå rättvisare till väga, än den nu gjort, så att också
kapitalet blir föremål för beskattning i likhet med jordbruks¬
fastigheterna.
På dessa skäl och de skäl, som för öfrigt af många talare
här i dag hafva framställts, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.
Ang. en
inkomstskatt
för år 1904.
(Forts.)
Herr Jansson i Krakerud: Jag begärde ordet med anled¬
ning af hvad en ärad talare på stockholmsbänken yttrade:
Han kände sig något oangenämt berörd af, att jag sade,
att jag ansåg den föreslagna inkomstskatten vara en straffskatt
på jordbruket. Om den ärade talaren vill se efter på sidan 19
i utskottsbetänkandet, skall han finna, att enligt Kungl. Maj:ts
föreliggande proposition den, som har 1,400 kronors inkomst af
kapital, skall betala en skatt af 6 kronor, då däremot den, som
har en till 1,400 kronor beräknad inkomst af fastighet, skall få
betala 14 kronor i skatt. Nu har, så vidt jag vet, hvarken jag
eller någon annan klagat öfver, att den föreslagna skatten är
alltför högt tilltagen, utan såväl jag som de allra flesta, som
yttrat sig emot Kungl. Maj:ts proposition, hafva anfört, att det
borde blifva likställighet mellan beskattning af kapital, som är
placeradt i fastighet, och beskattning af annat kapital. Jag tror
således, att man icke bör göra oss hemmansägare den beskyll¬
ningen, att vi, därför att vi äro mycket representerade här i
kammaren, endast bevaka värt eget intresse. Om det t. ex. före-
låge ett skatteförslag, som ålade den ärade talaren att betala en
skatt af 14 kronor, under det att en annan person i ungefär
samma ställning skulle betala endast 6 kronor i skatt, tror jag
verkligen, att äfven han skulle uppträda och begära likställighet,
och jag skulle för min del icke beskylla honom för att göra det
i eget intresse, utan jag skulle säga, att det gjorde han i rätt¬
visans intresse. Han anförde därjämte, att han ansåg, att jord-
brukarne borde betala denna skatt, därför att t. ex. en fastighet,
som är taxerad till 5,000 kronor, skulle lämna en inkomst af
300 kronor, och med hänsyn till det arbete, som nedlades på
N:o 55. 8
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
Ang. en
inkomstskatt
brukning af en dylik fastighet, ansåg han, att denna beräkning
för år 1904 var r*ktig- J&g ber emellertid att få nämna, att detta måtte
J (Förtal bero på okunnighet, ty det lär icke vara någon, som kan hafva
' en inkomst af 300 kronor af en fastighet med taxeringsvärde af
5,000 kronor, åtminstone icke i Värmland. Vore det så, att man
hade 300 kronors inkomst af en egendom, taxerad till 5,000
kronor, skulle hemmansägarne icke längre blifva hemmansägare,
ty kapitalisterna komme då att inköpa dessa egendomar, hvilka
skulle lämna dem hög ränta på köpeskillingen. Jag tror, att om
den ärade talaren skulle vilja hafva en egendom i Värmland,
hvilken hade ett taxeringsvärde af 5,000 kronor, så skulle jag
kunna åtaga mig att skaffa honom en sådan mot ett arrende af
90 kronor om året. Jag tror verkligen, med fäst afseende vid
den ärade talarens energi och förmåga, att han skulle kunna
reda sig på en dylik egendom. Det blefve kanske litet svårt
till en början, men då han hunnit vänja sig vid detta arbete,
tager jag för gifvet, att det skulle gå, men hvad som är säkert
är, att han icke skulle komma att nöja sig med 8 timmars ar¬
betsdag, utan att han måste använda 12 och kanske till och
med 15 timmar om dagen, om han skulle kunna existera på en
sådan egendom.
Jag skall emellertid icke upptaga tiden längre, ty jag anser,
att denna redan är långt framskriden.
Herr Ström i Transtrand: Herr talman! Bland de motiv,
som herr statsrådet och chefen för finansdepartementet i sitt ytt¬
rande här i dag anförde såsom skäl för, att inkomstskatteförord¬
ningen borde ändras i enlighet med hvad Kungl. Maj:t föreslagit,
var det ett, som jag särskildt fäste mig vid. Han sade näm¬
ligen, att, sedan grundskatteafskrifningen blifvit fullständigt ge¬
nomförd, jordbruksfastigheterna skulle kuuna tåla vid en något
högre beskattning. Enligt min åsikt har emellertid det förhål¬
landet, att grundskatterna afskrifvits, mycket ofta missbrukats
gentemot jordägarne. Under de år, efter det grundskatte¬
afskrifningen fullbordats, som jag varit medlem af pröfnings-
nämnden inom det län, jag tillhör, har alltid den omständigheten,
att grundskatterna afskrifvits, framhållits såsom skäl för, att egen-
domarne borde åsättas högre taxeringsvärden, och taxerings¬
värdena hafva äfven år efter år blifvit höjda, åtminstone inom
ifrågavarande län, ett förhållande, som jag tror mig veta äfven
råder inom andra län. Det synes mig då vara högst oegentligt
att bygga inkomstskatteförordningen på befrielsen från grund¬
skatterna, så att man därigenom, sedan man en gång blifvit af
med de — såsom det i många år hetat — sekelgamla orättvisor,
som nedtyngt jordbruket, skulle återfå dessa orättvisor i för-
nyadt skick och fördubblade. Det förefaller mig vara mer än
tillräckligt, att, såsom jag nyss nämnde, taxeringsvärdena å fastig-
Onsdagen den 6 Maj, e. in.
9
N:o 55.
heterna blifvit höjda, och jag anser, att åtminstone de små jord-
brukarne borde befrias från inkomstskatt.
Huruvida det belopp, hvartill denna skatt bestämts i nu
gällande inkomstskatteförordning, är det rätta, kan jag icke yttra
mig om, men då något förslag till ändring af detta belopp icke
föreligger, ber jag, herr talman, att på grund af hvad jag nu i
korthet anfört och på grund af de skäl, som i öfrigt här i dag
anförts, få yrka bifall till utskottets förevarande hemställan.
Ang. en
inkomstskatt
för är 1904.
(Forts.)
Öfverläggningen var härmed slutad. I enlighet med de yr¬
kanden, som därunder förekommit, gaf herr talmannen proposi¬
tioner l:o) på bifall till utskottets hemställan i första och andra
punkterna af förevarande betänkande, 2:o) på afslag å berörda
hemställan, i hvad densamma afsåge Kungl. Maj:ts i ämnet väckta
proposition, men godkännande af utskottets hemställan i öfrigt
samt bifall till Kungl. Maj:ts omförmälta proposition och 3:o) på
afslag å utskottets hemställan och bifall i stället till den af herr
Cavalli afgifna, vid betänkandet fogade reservationen; och fann
herr talmannen förstnämnda proposition vara med öfvervägande
ja besvarad. Votering begärdes likväl, i anledning hvaraf och
sedan till kontraproposition antagits det under 2:o) upptagna yr¬
kandet, nu uppsattes, justerades och anslogs följande omröstnings-
proposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets
hemställan i första och andra punkterna af utskottets förevarande
betänkande n:o 49, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda
hemställan, i hvad densamma afse:' Kungl. Maj:ts i ämnet väckta
proposition, men med godkännande af utskottets hemställan i
öfrigt, bifallit Kungl. Maj:ts omförmälta proposition.
Omröstningen utvisade 156 ja mot 47 nej; och hade kam¬
maren alltså bifallit utskottets hemställan.
Punkten 3:o.
Lades till handlingarna.
10
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
§ 2.
Ang. Efter föredragning häruppå af sammansatta bevillning^- och
förnyad, ut- lagutskottets utlåtande n:o 2, med anledning af väckt motion an-
tawwJ- gående förnyad utredning af kommunalskattefrågan, begärdes
skattefrågan, ordet af
Herr Fredholm, som yttrade: Det sammansattabevillnings-
och lagutskottets.. utlåtande är föranledt af en uti Första Kam¬
maren af herr Östberg väckt motion om förnyad utredning af
kommunalskattefrågan. Motionären hemställer i denna sin motion,
»det Riksdagen behagade besluta att i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla om förnyad utredning af kommunalskattefrågan,
särskildt i syfte att få utrönt, huruvida icke kommunernas finan¬
ser till en del borde byggas på samma grund som statens direkta
beskattning, men till den andra delen på själfständiga kommunala
objektskatter, såsom fastighets- och näringsskatter, samt på afgifter
och bidrag af vederlags natur».
Utskottet har i sitt utlåtande först lämnat en redogörelse
öfver kommunalskattefrågans utveckling såväl här i landet som
i andra länder. Denna utredning synes mig vara af mycket
stort intresse och innehålla mycket, som för denna frågas bedö¬
mande är af stor vikt. För öfrigt vittnar hela den första delen
af utskottets utlåtande om en i mitt tycke rätt och välvillig upp¬
fattning af frågans betydelse, och man väntar sig därför, att,
när utskottet kommer till slutet, utskottet skulle åtminstone
komma till en hemställan om bifall till den af herr Östberg
väckta motionen. Men i stället öfverraskas man däraf, att ut¬
skottet afstyrker bifall till samma motion, och det hufvudsak-
ligaste motivet, hvarpå utskottet grundar detta sitt förslag, åter¬
finner man i slutet af betänkandet, där utskottet säger: »Af
hvad utskottet sålunda anfört torde framgå, att motionären icke
saknat anledning för sin framställning. Emellertid anser sig
utskottet icke kunna tillstyrka en skrifvelse till Kungl. Maj:t i
motionens syfte. Det är enligt utskottets mening icke möjligt
att i frågans nuvarande outredda skick bedöma, i hvilken ut¬
sträckning och under hvilka former objektbeskattning bör vinna
tillämpning i vår kommunala skattelagstiftning utöfver hvad för
närvarande är fallet». Vidare hemställer utskottet, att, »då ut¬
skottet dessutom är öfvertygadt, att Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
vid pröfning af kommunalskattekommitténs förslag är fästad vid
frågan i hela dess vidd», motionen icke måtte till någon Riks¬
dagens åtgärd föranleda.
Man kan icke annat än med förvåning läsa en sådan moti¬
vering. Först säger utskottet, att motionären icke saknat anled¬
ning att framkomma med sitt förslag; sedan finner utskottet uti
frågans för närvarande outredda skick ett motiv att afstyrka eu
Onsdagen den 6 Maj, e. ni.
11 N:o 55.
utredning. Det är enligt min uppfattning ett högst märkvärdigt Ang.
resonemang att såsom ett motiv för att icke begära en utred- f°™y.ad ut-
ning anföra, att frågan befinner sig i ett outredt skick. Men 'konimunal-
utskottet nöjer sig, nästan hälft ursäktande, med att Kungl. Maj:t skattefrågan.
i alla fall måhända torde fästa uppmärksamhet vid frågan, utan (Forts.)
att Riksdagen behöfver göra någon framställning därom. Det
hoppas jag också, att Kungl. Maj:t kommer att göra, i all syn¬
nerhet som det af alla vederbörande myndigheter, hvilka yttrat
sig öfver kommunalskattekommitténs förslag, enstämmigt fram¬
hållits, att den fråga, som blifvit kommittén förelagd, icke blifvit
af densamma löst, d. v. s. att den icke gifvit frågan någon
verklig lösning, utan endast en skenbar, en rent formell lösning.
I kommunalskattekommitténs betänkande föreligga två för¬
slag, dels till förordning om inkomstskatt och dels till lag om
kommunalbeskattning, hvilka båda lagar, ehuru de omfatta grund-
väsentligt olika saker, dock till och med i ordalagen erhållit
nästan lika lydelse. Det är ett sätt att lösa en fråga, som icke
är någon lösning; det är ju endast en formell och icke en saklig
lösning. Men det var just en sådan, som regeringen önskat erhålla.
Det framhålles uppenbart i den skrifvelse, enligt hvilken denna
kommitté tillsattes.
Nu är det ju icke så mycket att säga om, att utskottet
kommit till ett sådant slut, som det gjort. Det kan man ju
hafva väntat. Anledningen torde utan tvifvel vara den, som
framhölls i det utskottsbetänkande, som framkallade utgången i
den fråga, som nyss var före här i kammaren. Men hvad som
är mera förvånande, det är, att det icke finnes någon, som reser¬
verat sig mot utskottets utlåtande, i all synnerhet den person,
som, beträffande den fråga vi nyss hade före till behandling,
yttrade, att han skulle velat se, att bevillningsutskottet hade i
stället för att afstyrka den kungl. propositionen hemställt om en
skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning. Att
åtminstone icke denna ledamot, som äfven varit ledamot af detta
sammansatta utskott, har reserverat sig, är något förvånansvärdt,
och lika förvånansvärdt är det, att motionären själf, som också
suttit såsom ledamot i utskottet, icke inlagt en reservation mot
en så beskaffad motivering som den föreliggande.
När nu hvarken den ena eller den andra funnit anledning
att reservera sig mot utskottets hemställan, finnes det ju icke
någon anledning för mig att göra det, i synnerhet som jag är
lifligt öfvertygad om, att Kungl. Maj:t nog ändå kommer att ägna
frågan särskild uppmärksamhet, då den blir föremål för Kungl.
Maj:ts behandling. Det blir nog samma förhållande med kom¬
munalskattefrågan som med frågan om inkomstskatten, att Riks¬
dagen fattar principuttalanden och med tämligen stor enighet
ingår till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t måtte
framlägga ett förslag i enlighet med den uttalade principen. Så
N:o 55. 12
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
Ang. gjorde Riksdagen 1892, då det var en nödvändighet att för stats-
förtiyad. ut- Verket åstadkomma ökade inkomster men då det förefanns ett
^kommunal- gans^a stort missnöje öfver, att man sökt vinna de ökade in-
skattefrågan. komsterna på den indirekta beskattningens väg, så gjorde Riks-
(Forts.) dagen då ett principuttalande därom, att Riksdagen ansåg, att de
ökade skatterna borde tagas på den direkta beskattningens väg,
och hvad gjorde Kungl. Maj:t? Jo, Kungl. Maj:t gjorde hvad
Riksdagen begärt och tillsatte en kommitté, som skulle inkomma
med ett förslag till reformerad bevillningsstadga. Denna kom¬
mitté afgaf sitt utlåtande 1894, men då framställdes så många
anmärkningar mot förslaget, att Kungl. Maj:t fann anledning
tillsätta en ny kommitté, som skulle granska 1894 års kommitté¬
förslag. Det var 1895 års kommitté; men sedan denna kommitté
afgifvit sitt betänkande, gjorde vederbörande myndigheter så be¬
tydande anmärkningar, att förslaget icke föranledde någon åtgärd,
utan måste undergå eu ny revision. Så fick man ändtligen till
stånd ett förslag till inkomstskattelag, hvilken under sådana för¬
hållanden icke kunde vara tillfredsställande, och just det otill¬
fredsställande i denna lag gaf anledning till, att man i stället
för tilläggsbevillningen enades om att få till stånd en inkomstlag,
som skulle ersätta tilläggsbevillningen, men på ett mera rätt¬
vist sätt.
Så öfverlämnades denna nya fråga till behandling af en ny
kommitté, som dock till väsentlig del var af samma samman¬
sättning som den föregående kommittén. Denna nya kommitté
hängde emellertid upp sig på samma hake som den första kom¬
mittén, när det var fråga om att få till stånd en reformerad be¬
villning, nämligen på sambandet mellan kommunalbeskattningen
och statsbeskattningen, och så ramlade äfven detta förslag. Del¬
vis gick det igenom här i kammaren, men vi fingo kvar haken
och sambandet mellan inkomstskattelag och kommunalskattelag.
Innan detta kommer bort, är det ingen möjlighet att reformera
hvarken den ena eller den andra lagen. Ty det är på det sättet,
att om en princip, som är riktig, skall kunna verka såsom afsedt
är, så måste den också tillämpas på ett rationellt sätt, och det
kan man icke göra, om man krånglar bort principen i tillämp¬
ningen och hänger på den främmande villkor. Sådant straffar sig
själft, och man skaffar nya olägenheter i dagen i stället för de
svårigheter man icke kan undvika. Men när man skapat till¬
räckligt stort missnöje med lagen i den allmänna meningen, då
först kan man tänka sig att få en verklig reform till stånd.
För min del tror jag icke heller, att det gifves någon annan
väg att åstadkomma reformer. Ty här i landet duger det icke
att på förnuftigt sätt utbyta tankar och sålunda söka få fram
hvad som i hvarje särskildt fall kan anses vara riktigt. Så länge
intressena hafva större makt än förnuftet, finnes intet annat
sätt än att försöka alla utvägar att tillfredsställa intressena
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
IS N:o 63.
och låta förslagen stranda på sin egen omöjlighet. Så kommer
det nog att gå i detta stycke också.
För oss är det likväl af vikt att få till stånd ett ordentligt skatte¬
system. Vi hade ett system, som vuxit upp på sekelgammal grund.
Dess delar hade fogat sig efter hvarandra, och det gick väl ihop.
Men så tog man bort en så väsentlig del som grundskatterna utan att
ersätta dem med något annat. Det straffade sig sedan med, att
man lade på konsumtionsskatter för att fylla den lucka, som
uppstått. Sedan försökte man med direkt beskattning; och när
det blef olägligt, kom man med inkomstskatt såsom tillägg. Äf¬
ven den kommer i sinom tid att gå bort, i sin nuvarande form
hoppas jag, och ingå i en reformerad inkomst- och förmögenhets¬
skattelag. Men så kvarstår kommunalskatteivhg&n, och den gör
kanske, att vi få hafva olägenheterna kvar i all tid, olägenheter
icke så mycket för staten som icke mera för kommunerna. Olägen¬
heten består i, att kommunerna icke kunna åvägabringa någon
rättvis beskattning. Dock hoppas jag, att detta som allt annat
skall komma till rätta, när olägenheterna träda i dagen. Men
alla slitningar intill dess kunde man undvika, om man i tid ville
gå något så när förnuftigt till väga och icke låta biafsikter göra
sig gällande, utan taga saken rationellt.
Medan jag har ordet i denna fråga, skall jag anhålla att
här få anföra något angående beskattningens grunder, som jag
hade tillfälle uttala i en promemoria, inlämnad till kommunal-
skattekommittén, då den började sina arbeten. Hvad jag då ut¬
talade föranledde icke till någon vidare åtgärd. Men enligt min
tanke innebär detta uttalande så pass mycket behjärtansvärdt, att
det må tillåtas omig att här läsa upp hvad jag då till kommittén
hemställde: »Årets löpande utgifter för kommunen böra till sin
helhet betäckas af den under året influtna skatten och dennas
storlek därför bestämmas i öfverensstämmelse därmed. Däremot
är det icke obilligt att fördela skatten för sådana utgifter, som
äro afsedda att medföra en mera varaktig nytta på en längre
tidsföljd. Men då det ofta kan ifrågakomma, att utgiften göres på
en gång, bör det för kommunen icke vara förbjudet att för så¬
dana fall beträda lånevägen, då det med bestämdhet kan påvisas,
att lånemedlen blifva till lika gagn för kommande tider som för
den närvarande. Svårigheten att afgöra detta är emellertid stor,
i samma mån man grundar sina slutledningar på förhoppningar,
hvilka i allmänhet hafva den egenskapen att sällan i sin fullhet
realiseras. Det är därför icke annat än en gärd åt nödig försik¬
tighet, om en lag för kommunalbeskattningen noga angifver, till
hvilka ändamål lån få af kommunen upptagas, den tid, under
hvilken de upptagna lånen skola amorteras, och af hvilka kom¬
munens medlemmar annuiteterna skola utgöras. Till yttermera
säkerhet mot mindre välbetänkta beslut i dessa hänseenden torde
det blifva nödvändigt att öfverlämna det slutliga afgörandet, om
Ang.
förnyad ut¬
redning af
tcommunal-
shattefråqan.
(Forts.)
N:o 55. 14
Ang.
förnyad ut¬
redning af
kommunal-
skattefrågan.
(Forts.)
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
kommunen får upptaga lån eller ej, i Kungl. Maj:ts hand, och
kommer denna pröfning att mycket underlättas, om på förhand
äro i lag uppdragna gränserna för kommunernas lånerätt.»
Det är vid detta mitt yttrande till kommunalskattekommit-
tén, hvilket aldrig inflöt i dess betänkande, som jag anhåller,
att regeringen ville benäget fästa något afseende. Det har visat
sig, att denna kommunernas rättighet att upptaga lån kan med¬
föra högst väsentliga faror för kommunerna. Yi hafva i utlandet
sett exempel på, huru t. ex. italienska städer, som beträdt läs¬
vägen, fått — jag vill icke säga göra cession, ty det kunna de
icke — hafva fått sälja alla fastigheter, som tillhört dem. Så var
förhållandet med den stad, som någon kortare tid var rikets hufvud¬
stad. Jag vill icke säga, att det skall gå så här; men i alla fall är det
en ganska stor fara, som kan förekommas genom att begränsa kom¬
munernas rättighet att upptaga lån på sådant sätt, att de icke få
upptaga lån för andra ändamål, än som kunna befinnas vara för
kommunen nyttiga och nödvändiga.
Jag skulle egentligen sluta mitt anförande med ett yrkande
om afslag på utskottets betänkande och bifall till motionen. Men
på redan anförda skäl vill jag icke framställa ett sådant yrkande.
Jag hoppas i alla fall, att frågan skall komma från Kongl. Maj:t
i ett sådant skick, att vi icke behöfva befara, att det skall gå
med denna på samma sätt som med inkomstskattelagen, hvilken
varit föremål för så många sakkunniges bedömande, hvilka kommit
med det ena misslyckade förslaget efter det andra för att åstad¬
komma en behöflig skattereform — ett mål, som här i landet icke
tyckes kunna uppnås annat än på bakläxornas väg. Det är den
vägen man bör undvika i denna fråga, så att den icke må åter
komma till Riksdagen i form af en bakläxa.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 3.
Föredrogos hvart för sig och blefvo af kammaren godkända
sammansatta stats- och lagutskottets utlåtanden och memorial:
n:o 7, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt tillämpning af hvad i lagen den 6 juni 1902,
innefattande inskränkning i inmutningsrätten, är stadgadt;
n:o 8, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse af den kronan tillkommande jordägareandel i grufva; cch
n:o 9, angående anvisande af ersättning till utskottets sekre¬
terare.
15 N:o 55.
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
§ 4.
Å föredragningslistan fanns härefter upptaget Andra Kärn- Ang. rätt för
marens första tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 35, i anledning af resor •
väckt motion om skrifvelse till Konungen angående rätt för riks- /statens
dagsmän till fria resor å statens järnvägar. järnvägar.
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 51, hvilken
hänvisats till förberedande behandling inom första tillfälliga ut¬
skottet, hade herr J. Olofsson föreslagit, att Riksdagen måtte be¬
sluta, det Kungl. Maj:t täcktes förordna om fria resor för riks¬
dagens ledamöter å statens järnvägar under högst eu månad
hvarje år å tid, då Riksdagen ej vore samlad, med de bestäm¬
melser i öfrigt, som Kungl. Maj:t funne nödiga.
Utskottet hemställde, att det i herr Olofssons ifrågavarande
motion framställda förslaget ej för närvarande måtte till någon
Andra Kammarens åtgärd föranleda.
Vid utlåtandet hade fogats reservation af herr Sandquist.
Utskottets hemställan upplästes, hvarefter ordet lämnades till
motionären
Herr Olofsson, som yttrade: Då det beslut, Riksdagen ny¬
ligen fattat om en skrifvelse till Kungl. Maj:t angående fribiljetter,
endast åsyftade de s. k. stående biljetterna, finner jag, att ut¬
skottet icke haft något skäl att afstyrka min motion, utan tvärtom.
Och på grund af hvad utskottet förebragt ber jag att i korthet
få yrka bifall till min motion.
Herr Hörnstén instämde häruti.
Herr Branting: Jag skall be att få instämma med motio¬
nären i hans yrkande. Det synes, som om utskottet ställde sig
sympatiskt mot de tankar, som framställts af motionären, och
endast på grund af den befarade oviljan i kammaren mot allt,
som smakar af fribiljettsystem, låtit förmå sig att komma till
det slut, som det gjort. Jag kan för min del icke finna annat,
än att utskottet gjort rätt, om det utan hänsyn till de opinions¬
vindar, som mer eller mindre starkt kunna blåsa i kammaren,
på grund af föreliggande skäl och den motivering, som det själft
kunnat åstadkomma, framlagt ett förslag i öfverensstämmelse
med denna motivering.
Det är under sådana förhållanden för mig alldeles omöjligt
att på något sätt polemisera mot utskottets motivering. Jag vill
endast uttala den förhoppningen, att den skräck för fribiljetter,
N:« 65. 16
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
Ang. rätt för som för närvarande vid åtskilliga tillfällen framträder, måtte gifva
riksdagsmän me(] gig^ ifall man besinner, hvad det därvid är fråga om. I
ma statens*'vårt vidsträckta land är det verkligen i hög grad af behofvet
järnvägar, påkalladt, att de, som hafva att besluta i sista hand angående
(Forts.) intressen och önskemål från olika delar af landet, skola hafva
tillfälle att få en något mera vidsträckt kännedom om de olika
landsändarnas förhållanden. Och kan detta åstadkommas på ett
så billigt sätt och med sådana garantier som de här föreslagna,
att endast under en månad på året utom riksdagstiden eu riks¬
dagsman skulle hafva rätt att företaga dylika studieresor, kan
jag rakt icke tro, hvarken att det skulle blifva missbrukadt af riks¬
dagsmännen, ej heller att det skulle leda till annat än goda
uppslag i olika riktningar. Om några få sådana resor kunde
föranleda, att personer satte sig in i förhållanden, som annars
icke tillräckligt komma fram här i Riksdagen och som behöfva
belysas, så skulle det många gånger om betacka de små kostna¬
derna för staten.
Hvad dessa kostnader beträffar, måste jag framhålla, hvad
som sagts vid flere föregående tillfällen, att då det är ett begrän¬
sad antal, som skulle komma att resa, kan det knappast inkräkta
på den öfriga trafiken; utan tågen gå sin gång, och det blir en¬
dast en eller annan plats, som eljest skulle stått tom, som nu
blir besatt.
Vid sådant förhållande instämmer jag med motionären i
hans yrkande om bifall till sin motion.
Med herr Branting förenade sig herrar Österberg, Persson i
Malmö och Thorsson.
Härmed var öfverläggningen afslutad. Under densamma
hade yrkats dels bifall till utskottets hemställan, dels utslag därå
och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen. Herr tal¬
mannen, som nu gaf propositioner å dessa yrkanden, fann den
förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Emeller¬
tid begärdes votering, hvilken ock företogs efter följande nu upp¬
satta och af kammaren godkända omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller första tillfälliga ut¬
skottets hemställan i utskottets förevarande utlåtande n:o 35, röstar
Ja;
Den, det ej vill, rö6tar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets berörda
hemställan bifallit den i ämnet väckta motionen.
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
11 N:o 55.
Omröstningen utföll med 112 ja mot 84 nej; och hade alltså
utskottets hemställan bifallits.
§ 5.
Härefter föredrogs Andra Kammarens andra tillfälliga ut- Ang. ändring
skotts utlåtande, n:o 36, angående ändring i § 15 af Kungl. Majrts
reglemente för barnmorskor den 28 november 1856. reglemente för
barnmorskor
I motion inom Andra Kammaren, n:o 194, hade herr J. J. den 28 novem-
Byström hemställt, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. 6er 1S56-
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder, i syfte
att § 15 i Kungl. Maj:ts reglemente för barnmorskor den 28 no¬
vember 1856 måtte få af motionären angifven förändrad lydelse.
Utskottet hemställde, att den föreliggande motionen icke
måtte till någon Andra Kammarens åtgärd föranleda.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet
af motionären
Herr Byström, som yttrade: Herr talman! Jag ber att
få uttala mitt tacksamma erkännande gentemot utskottet för
följande rader i utlåtandet: »Utskottet vill--icke bestrida
att, såsom af motionären framhållits, det under alla förhållanden
vore önskvärdt, att de förevarande orden borttoges ur barn-
morskereglementet». De ord, som jag vill taga bort ur nämnda
reglemente, äro själfva slutorden i reglementets 15:de paragraf,
nämligen orden: »Är detta senare» — barnet — »svagt, må
barnmorskan nöddop det gifva.»
Jag anser, att dessa ord numera kunna uteslutas ur barn-
morskereglementet, sedan bammorskeeden upphäfts, hvilken ed
ålade barnmorska att tillse, att barn njöte dopet. Såsom skäl
för dessa ords borttagande har jag äfven anfört, att de bestäm¬
melser rörande nöddop, som förekomma i kyrkolagen, böra kunna
vara alldeles tillräckliga. Då de nu ifrågavarande orden kunna
föranleda missförstånd och åstadkomma svårigheter på en hel
del håll — hvilket jag för öfrigt vet, att de gjort — kan jag
icke inse, att det ligger något obilligt i min begäran, att de skola
tagas bort, synnerligast som utskottet har precis samma åsikt i
denna sak som jag. Vid sådant förhållande förstår jag icke,
hvarför jag icke skulle kunna yrka bifall till min motion, som
går ut på att få till stånd en skrifvelse till Kungl. Maj:t i syfte
att få § 15 i barnmorskereglementet ändrad på sätt, som jag nu
angifvit.
I utskottets motivering åberopas åtskilliga, som man skulle
kunna kalla, prejudikat i frågan. Där anföres, bl. a., hurusom
Andra Kammarms Prof. 1903. N:o 55. 2
N:o 55. 18 Onsdagen den 6 Maj, e. m.
Ang. ändring en aktad ledamot af Första Kammaren såsom medlem af kyrko-
* § 15 af mötet förklarat, att vissa lagparagrafer icke ha någon gällande
reglemente^förkraft’ utan man vädiar »sed och uppfattning»; sed och upp-
barnmorskor fattning ha nämligen tagit öfverhand och gjort en lagparagraf
den 28 novem- utan verkan. Nåväl, om sed och uppfattning numera äro
ber 1856. sådana, att man kan säga, att dessa ifrågavarande ord i § 15
(Forts.) barnmorskereglementet äro obehöfliga, hvarför då icke lika gärna
taga bort dessa ord ur denna paragraf?
Af hvad jag sålunda framhållit af utskottets utlåtande —
för hvilket jag, som sagdt, gifver utskottet mitt tacksamma
erkännande — framgår, att utskottet och jag synbarligen äro
eniga rörande själfva saken. Men då kan jag icke förstå, hvar¬
för icke min motion skulle kunna bifallas, och därför ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till densamma.
Herr von Schéele: Det är ju, herr talman, onekligen rätt
litet, som skiljer utskottet och motionären åt, men motionären
har med orätt sökt reducera det till alls ingenting. Till stöd
härför åberopar han följande sats i det föreliggande utskotts-
betänkandet: »Utskottet vill icke bestrida att, såsom af motio¬
nären framhållits, det under alla förhållanden vore önskvärdt,
att de förevarande orden (att barnmorska må gifva ett svagt barn
nöddop) borttoges ur barnmorskereglementet». Jag ber emellertid
att få fästa den ärade motionärens uppmärksamhet på den ome¬
delbara fortsättningen af det utskottets uttalande, som han cite¬
rade, där det heter: »Då emellertid, efter hvad utskottet har sig
bekant, ett nytt sådant reglemente är under utarbetning, i hvilket
denna otidsenliga föreskrift icke kan antagas komma att inflyta,
synes icke något skäl förefinnas att nu besvära Kungl. Maj:t
med en skrifvelse sådan som den af motionären föreslagna.»
Det är ju ett mycket talande skäl, mina herrar, för att icke bi¬
falla motionen, att man är förvissad därom, att motionärens syfte
i alla fall inom en mycket kort tid vinnes. Lägger man så här¬
till, att den form, som den ärade motionären har gifvit åt sitt
förslag, kanske vid den nu inom medicinalstyrelsen försiggående
omredigering af reglementet i dess helhet befinnes icke i allo
tillfredsställande, har man däri ytterligare ett skäl att dröja den
korta tid, som kan åtgå, till dess att man får se, hvad Kungl.
Maj:t kommer med i detta afseende, sedan medicinalstyrelsen
fått färdigt sitt förslag, hvilket, enligt hvad utskottet fått sig
från sakkunnigt håll försäkradt, ofördröjligen är att förvänta.
Vidare tillåter jag mig att fästa uppmärksamheten därpå,
att — som jämväl blifvit i motionen antydt — kyrkolagens be¬
stämmelser i detta afseende äro ägnade att belysa det ifråga¬
varande reglementet. I kyrkolagens 4 kap. 2 § heter det: »När
barnet är mycket svagt, så att det hvarken kan till kyrka föras
eller prästens ankomst tryggeligen afbidas, då vare gudfruktigt
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
19 N:o 55.
och till laga ålder kommet, förståndigt och i ketechismi lära väl An_9- ändring
underrättadt folk af mankön, och där ingen däraf är förhanden, ^ \la ts
någon af kvinnokönet tillåtet att döpa barnet.» Sålunda sägesreglemente för
äfven här, att en kvinna må i vissa fall förrätta nöddop. Men barnmorskor
hvad som är hufvudsaken härvidlag är, att kyrkolagen begagnar den 28noyem-
ordet tillåtet både i afseende på man och på kvinna, hvilket tyd¬
ligt visar, att betydelsen af ordet må i § 15 barnmorskeregle-
mentet är sådan, att redan nu, enligt de bestämmelser, som äro
gällande, det af motionären afsedda syftet kan med fullt fog
sägas redan vara uppnådt.
På de grunder, som jag nu haft äran anföra, tillåter jag
mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan.
ber 1856.
(Forts.)
Herr Byström: Herr talman, mina herrar! Jag har mycket
väl reda på, att genom Kung! Maj:ts försorg en omarbetning
af barnmorskereglementet för närvarande pågår. Detta arbete
har nu hållit på i visst omkring åtta år, och jag vet icke, när
det kan blifva färdigt. I den punkt, som nu är före, torde man
nog vara enig, men i andra punkter råda skiljaktiga meningar,
och det är väl det, som dragit ut på tiden. Vi veta emellertid
icke, huruvida det icke kan dröja en åtta år till, innan något
nytt barnmorskereglemente kommer till stånd. Det är ju ingen¬
ting, som hindrar, att det nu gällande barnmorskereglementet
omarbetas, äfven om min motion bifalles.
Herr Waldenström: Herr talman! Jag ber att till alla
delar få instämma med motionären i hans yrkande.
Det är ju ganska märkvärdigt, att när utskottet själft er¬
känner, att motionären har rätt och att det vore »önskvärdt»,
att de förevarande orden borttoges ur barnmorskereglementet —
ord, som i alla fall äro mycket olämpliga — så kommer utskottet
likväl till det resultatet, att motionen bör afstyrkas, och det på
den grund, att ett nytt reglemente för barnmorskor är under
utarbetning, ett reglemente, som — såvidt jag fattat utskottets
ordförande rätt — torde komma att utarbetas af medicinalstyrel¬
sen, som naturligtvis icke har det ringaste intresse beträffande
dessa ord om barnmorskas rättighet eller plikt att döpa ett barn,
som befinnes vara svagt. Men för resten, äfven om ett nytt
reglemente är under utarbetande, månne man väl därför kan
säga, att det är olämpligt, att Riksdagen nu genom en skrifvelse
till Kungl. Maj:t gifver till känna en speciell önskan, som Riks¬
dagen har beträffande en viss punkt i detta reglemente?
Det säges i utskottets betänkande, att man med ett bifall
till motionärens förslag endast skulle besvära Kungl. Maj:t, men
huru många skrifvelser får icke Kungl. Maj:t från Riksdagen i
allt möjligt? Det besvär, som härigenom skulle förorsakas
Kungl. Maj:t, vore väl icke så särdeles stort.
N:o 55. 20
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
Ang. ändring
i 15 § af
Kungl. Maj:ts
reglemente för
barnmorskor
den 28 novem¬
ber 1856.
(Forts.)
Herr talmani Jag kan alls icke förstå, huru utskottet kom¬
mit till det resultatet, att motionen bör afstyrkas. Under det
att motiveringen går ut på att förklara, att det vore mycket
önskvärdt, om de förevarande orden borttoges ur barnmorske-
reglementet — så af styrker utskottet motionen. Är det fasoner?
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till motionärens
framställning.
Herr Eriksson i Elgered instämde häruti.
Herr Wawrinsky i Saltsjöbaden: Herr talman! Jag skall
icke tillåta mig att ingå på någon teologisk strid i denna fråga.
Jag har endast begärt ordet för att lämna den upplysningen, att
den ärade motionären begick ett misstag nyss, då han sade, att
det var under åtta år, som arbetet med barnmorskereglementets
omändrande hade varat.
För ungefär sex år sedan väcktes frågan om nytt barn-
morskereglemente på tal, men emedan kort därefter ombyte på
chef för medicinalstyrelsen skedde samt något senare äfven
vederbörande referent inom styrelsen afgick, kom ärendet att
läggas å sido för en längre tid. Något arbete med det nya reg¬
lementet har således icke under denna tid pågått. Jag ber nu
emellertid att få upplysa, att detsamma för närvarande är under
slutlig behandling och att den punkt, hvarom här är fråga, redan
är ansedd att strykas i det af medicinalstyrelsen under bearbet¬
ning varande förslaget.
Herr Olsson i Stockholm: Jag begärde ordet egentligen
med anledning af herr Waldenströms anförande.
Jag vet icke, huruvida herr Waldenström läst motionen, men
om så är förhållandet, har han utan tvifvel funnit, att anledningen
till motionen är den olika tolkning, som motionären ansett kunna
gifvas åt ordet »må» i meningen: »Är detta senare» — nämligen
barnet — »svagt, må barnmorskan nöddop det gifva». Enligt
motionärens påstående, skulle detta ordet »må» här kunna tolkas
på två olika sätt, dels så, att det skulle åligga barnmorska såsom
eu bestämd plikt att under vissa omständigheter förrätta nöddop,
dels så, att barnmorska i detta fall har frihet att handla efter
sin egen öfvertygelse. Motionären utgår från den förstnämnda
tolkningen och har väckt sin motion för att få ändradt det miss¬
förhållande, att det skulle kunna åläggas barnmorska att, äfven
om hon icke vill, förrätta nöddop. Anledningen till att utskottet
afstyrkt motionen är den, att man inom utskottet varit öfverens
om, att ordet »må» icke kan betyda »måste» och att det alltså
icke kan finnas det ringaste tvång för barnmorska att förrätta
nöddop, om hon icke vill det. Därför ansåg sig utskottet böra
afstyrka motionärens framställning, som ju af det skäl jag an-
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
21 N:o 55.
gifvit är onödig; och en ytterligare anledning därtill förefinnes ^9- ändring
ju efter de upplysningar från medicinalstyrelsens sida, som här 15 $
lamnats- reglemente för
barnmorskor
Herr Waldenström: Huru detta ordet »må» skall uppfattas, (len 28 novem-
därom vill jag icke disputera med den senaste talaren, men jag ber i856‘
vill påpeka, att utskottet, som den siste talaren själf tillhör, i (Forts-)
alla fall har sagt, »att det vore önskvärdt, att de förevarande
orden borttoges ur barnmorskereglementet». Efter det att ut¬
skottet sagt så, af styrker det motionen!
Hvad för öfrigt beträffar det, som herr Wawrinsky här ytt¬
rade, nämligen att i det förslag, som kommer fram från medicinal¬
styrelsen, skola de ord, hvarom nu är fråga, vara borttagna, så
är ju det mycket godt och väl. För två år sedan hade jag här
i kammaren en motion angående lokomotivförarne, och då upp¬
lyste generaldirektören, att den där motionen var alldeles öfver¬
flödig, ty redan då låg på järnvägsstyrelsens bord andra eller
tredje korrekturafdraget till ett förslag till reglemente i ifråga¬
varande afseende, och på grund däraf ansåg kammaren, att det
var alls icke af behofvet påkalladt att skrifva till Kungl. Maj:t
om den saken. Nu har emellertid Riksdagen beslutat en skrif¬
velse i frågan, emedan det där korrekturet ännu icke har blifvit
färdigt. Så kan det hända, att det går med korrekturet från
medicinalstyrelsen också.
När herr Byström sade, att omarbetandet af barnmorske¬
reglementet tagit åtta år i anspråk, opponerade sig herr Waw¬
rinsky och sade, att det var sex år. Ja, mina herrar, sex år äro
också tid.
Herr von Schéele: Ehuru jag knappast vet, herr talman,
om det är skäl att yttra något, då det nästan synes, som om
debatten hade tagit karaktären mera af skämt än af allvar, vill
jag dock fästa den ärade talarens på gäflebänken uppmärksamhet
på någet, som vi alla veta väl. Ingen lär kunna neka, att det
ur både logisk och språklig synpunkt är fullt berättigadt att
först uttala en tankes berättigande i allmänhet och därefter visa
dess otillämplighet på anförda grunder i ett visst särskildt fall.
Det må väl i all sannings och rättfärdighets namn häfdas, att
man icke får läsa upp endast ett litet stycke af ett samman¬
hängande resonemang och sedan sluta, där enhvar kan se, att
just en sådan inskränkning göres genom de omedelbart i samma
rad följande orden: »Då emellertid» o. s. v. man är skyldig
att fästa afseende vid en på detta sätt tydligt gjord fortsättning
af tankegången. Det i och för sig önskvärda bör man, säger
utskottet, icke söka få till stånd på den af motionären föreslagna
vägen, emedan det icke skulle vara kammaren värdigt att göra
N:o 55. 22
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
Ang. ändring något — såsom af betänkandet torde ovedersägligt framgå —
* ls. H helt och hållet onödigt.
regleteSfir JaS ber att få vidhålla mitt yrkande.
barnmorskor
den 28 novem- Herr Olsson i Stockholm: Ja, herr talman, utskottet har
ber 1856. visserligen sagt, att det vore önskvärdt, att de förevarande orden
(Ports.) borttoges ur barnmorskereglementet, men icke är det väl så riks-
viktigt, om de stå där eller ej, att Riksdagen behöfver skrifva till
Kungl. Maj:t om den saken.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr
talmannen framställt propositioner på de därunder gjorda yrkan¬
dena, biföll kammaren utskottets hemställan.
§ 6.
Vidare föredrogs och godkändes statsutskottets memorial
n:o 74, om anvisande af de i regeringsformens 63 § föreskrifna
kreditivsummor.
§ 7.
Efter föredragning häruppå af statsutskottets utlåtande n:o 75,
i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående bildande af
en lånefond för rederinäringens understödjande, lämnades ordet
på begäran till
Herr Branting, som yttrade: Herr talmani Jag har icke
något annat yrkande att göra med anledning af statsutskottets
nu förevarande hemställan än om bifall, men jag ber att få
begagna detta tillfälle för att få uttalad till protokollet en jäm¬
förelse mellan den snabbhet, med hvilken det lyckats rederi¬
näringen att få sina intressen beaktade hos Kungl. Maj:t, och
den svårighet, det möter, när sjöfolkets skyddsfrågor skola föras
fram till en lösning på ett sätt, som kan vara öfverensstämmande
med dess önskemål och kraf.
De af herrarne, som voro här under föregående period, er¬
inra sig helt säkert, att då fanns i kammaren ett par personer,
som stodo sjöfarten nära och som gång på gång med sakkunskap
förde fram till behandling flera för hela vår sjöfartsidkande be¬
folkning ytterst viktiga frågor. Andra Kammaren stod också då
för sin del på den ståndpunkten, att kammaren önskade att lösa
frågan i ganska avancerad riktning. Kammaren vidhöll också
den åsikten gentemot åtskilliga försvagningsförsök, som gjordes
från medkammarens sida. Sedan har denna fråga fått hvila.
Jag vet icke, huru länge den skall komma att hvila, men jag
hoppas, att det icke skall blifva alltför länge. Jag ber att vid
23 N:o 55.
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
detta tillfälle få uttrycka den förhoppningen, att regeringen icke
måtte låta det stanna vid de ansatser, som gjordes föregående
riksdagsperiod, utan, när det nu genom föreliggande utskottsförslag
visats ett så varmt intresse, speciellt för redarne, den då också
måtte komplettera detta intresse genom att så fort som möjligt
föra fram den frågan, som rörer sjöfolkets intressen.
Jag har intet annat yrkande att göra än om bifall till stats¬
utskottets hemställan.
Häruti instämde herrar Kvarnzelius, Thylander, Persson i
Malmö och Larsson i Västerås.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 8.
Därnäst i ordningen förelåg till afgörande statsutskottets ut- Om pension åt
låtande n:o 76, i anledning af väckta motioner om pension åt
vice häradshöfdingen J. M. Stuart. j £ stuart.
I särskilda, lika lydande motioner, väckta, n:o 40 i Första
Kammaren af herrar C hr. Lundeberg och F. E. Pettersson och
n:o 101 i Andra Kammaren af herr C. Persson i Stallerhult m. fl.,
hade föreslagits, att Riksdagen måtte besluta, att till vice härads¬
höfdingen John Magnus Stuart måtte från och med månaden
näst efter den, under hvilken han uppnått 65 år, från riksgälds-
kontoret utgå under hans återstående lifstid en årlig pension af
3,500 kronor; dock att, för den händelse han efter nämnda tid
innehade tjänst eller befattning på statsverkets eller Riksdagens
stat, pensionen icke finge utgå till högre belopp, än som erford¬
rades för att tillsammans med den inkomst, han kunde uppbära
på grund af sådan tjänst eller befattning, utgöra nämnda belopp,
eller 3,500 kronor.
Utskottet hemställde, att Riksdagen, med bifall till ifråga¬
varande motioner, måtte besluta, att till vice häradshöfdingen
John Magnus Stuart måtte från och med månaden näst efter
den, under hvilken han uppnått 65 års ålder, från riksgälds-
kontoret utgå under hans återstående lifstid en årlig pension af
3,500 kronor; dock att, för den händelse han efter nämnda tid¬
punkt innehade tjänst eller befattning på statsverkets eller Riks¬
dagens stat, pensionen icke finge utgå med högre belopp, än som
erfordrades för att tillsammans med den inkomst, han kunde
uppbära på grund af sådan tjänst eller befattning, utgöra nämnda
belopp, eller 3,500 kronor.
Vid utlåtandet var fogad reservation af herrar Sjö, Petersson
N:o 55. 24
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
Om pension åt j Påboda, Odqvist, o Olsson i Fläsbro, Anderson i Hesselbol, Jo-
Vhöfdingen Hansson i Aflösa, Åkesson och Hammarskjöld, hvilka yrkat, att
J. M. Stuart. ifrågavarande motioner ej måtte till någon Riksdagens åtgärd
(Forts.) föranleda.
Utskottets hemställan upplästes, hvarefter ordet begärdes af:
Herr Anderson i Hasselbol, som yttrade: Herr talman,
mina herrar! Såsom af statsutskottets utlåtande synes, har jag
tillika med sju kamrater från denna kammare på angifna skäl
reserverat mig och yrkat afslag å utskottets förslag. De i reserva¬
tionen anförda skälen äro visserligen tillräckligt talande för af¬
slag å motionen, men för min del vill jag äfven anföra några
andra skäl därför.
Då utskotten välja notarier och sekreterare för hvarje år,
har Riksdagen säkerligen aldrig tänkt, att de sålunda för en kort
tid valda tjänstemännen skulle komma i åtnjutande af pension.
Därför aflönar också Riksdagen dessa tjänstemän så rundligt,
att det icke kan vara berättigadt att sätta i fråga några pensioner
åt dem.
Den nu ifrågavarande tjänstemannen, riddarhussekreteraren,
vice häradshöfdingen J. M. Stuart, har på detta sätt valts till
sekreterare i statsutskottet och statsrevisionen under rätt många
år. Att aflöningen för hans arbete varit tillräcklig, visas också
i motionen. Vi finna af densamma, att för de båda befattning¬
arna uppbär han en årlig inkomst af 5,360 kronor. Denna af¬
löning tycker jag är så pass tillräcklig, att jag tror, att vi kunna
vara ense om, att den utgör full ersättning för hans arbete.
Hvarför skall han då tillerkännas pension? Om Riksdagen sloge
in på den vägen och beviljade sådana pensioner, hvart skulle
det till sist leda? Hvar skulle då den viktiga gränsen för pen¬
sioner till tjänstemän sättas?
Då här är fråga om en tjänsteman, som tillsättes för hvarje
år och endast för viss del af året, kan jag för min del icke vara
med om att bevilja någon pension åt honom, utan anhåller därför,
herr talman, att få yrka afslag å utskottets hemställan och bifall
till reservationen.
Herr Olsson i Fläsbro: Herr talman, mina herrar! Då
så ytterst försiktiga pensionsbeviljare som herrar Persson i Staller -
hult och Persson i Tällberg m. fl. icke endast ställt sig på ut¬
skottets sida, utan äfven äro motionärer i frågan, så ha reser¬
vanterna helt naturligt icke kunnat underlåta att på sig själfva
tillämpa uttrycket: »Dig är svårt att spjärna emot udden».
Det oaktadt hafva vi gjort, hvad vi ansett vara rätt. Vi
kunna icke förstå, hvarför en tjänsteman i statsutskottet och
statsrevisionen — låt vara en mångårig och duglig sådan —
25 Nso 55.
Onsdagen den 0 Maj, e. m.
skall i pensionsafseende gynnas framför öfriga personer i lik¬
nande ställning. Finnes det väl någon af denna kammares leda¬
möter, som kan påvisa ett enda fall, då en person, som icke
varit berättigad till pension, af Riksdagen tillerkänts sådan på
enskild motionärs framställning sju år förrän pensionen i fråga
vore afsedd att utgå? Nej, jag tror icke, att någon kan påvisa
något sådant. Det har alltid varit så, att dylika frågor fram¬
kommit och afgjorts ungefär samtidigt med, att den, som skulle
erhålla pensionen, afgått från sin tjänstebefattning. Det är också
helt naturligt, att denna metod är den enda riktiga, såväl med
hänsyn till möjligheten att rätt afväga, huruvida pension bör
beviljas eller icke, som äfven för att kunna bestämma pensions¬
beloppet. Om t. ex. herr Stuart skulle afgå från sina befatt¬
ningar och icke vidare åtaga sig dem från och med nästa år,
vore han enligt min mening icke lika berättigad till pension,
som om han bibehölle dem till fyllda 65 år. Och likaledes är
det föreslagna pensionsbeloppet, 3,500 kronor, icke lika berät¬
tigad! och väl afvägdt för det förstnämnda som för det senare
fallet. Om han därför skall tillerkännas pension — en sak som
jag för öfrigt icke vill inlåta mig på — bör denna fråga af göras
först då, när han har hela den verksamhetstid, hvarpå pensionen
grundas, bakom sig.
Men äfven en annan sak gör, att vi böra afslå ifrågavarande
framställning. Såsom bekant är herr Stuart äfven sekreterare
hos ridderskapet och adeln. Därifrån har han också utsikt att
erhålla pension. Denna pension lär icke vara förut bestämd.
Riksdagen bör därför, synes det mig, innan den besluter sig för
att gifva pension åt herr Stuart, först söka att få reda på, huru
mycket ridderskapet och adeln för sin del kan vara sinnad att
anvisa, för att sedan se till, huru mycket som därutöfver kan
erfordras för en, såsom det vanligen heter, anständig bärgning.
Ridderskapet och adelns pension synes mig härvid böra vara be¬
stämmande för storleken af den pension, som Riksdagen bör
anvisa.
Slutligen vill jag fästa uppmärksamheten på, att jag finner
den af motionärerna föreslagna och af statsutskottet tillstyrkta
pensionen väl hög. Enligt mig från tillförlitligt håll meddelad
uppgift, lär den s. k. pensionskommittén föreslagit, att pensions¬
beloppen böra bestämmas till 70 % af lönen. Här hafva motio¬
närerna och statsutskottet föreslagit 66 %. Men då gifvetvis
herr Stuart icke betalt ett enda öre till sin egen pensionering,
medan däremot nyssnämnda kommitté ifrågasätter sådant bidrag
till ganska afsevärdt belopp, har jag för min del icke kunnat
räkna mig till annat, än att här tyckes vara fråga om att gynna
den ene framför den andre.
Jag kan sålunda för min deljcke vara med om den höga
pension, som här är föreslagen. Ännu mindre vill jag bidraga
Om pension åt
vice härads-
höfdingen
J. M. Stuart.
(Forts.)
N:o 56. 26
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
Om pension åt till att införa den princip, att Riksdagen skall bevilja pensioner
vice häreids- ^ härtill icke berättigade personer långt innan pensionerna skola
J.M™Stuart komma att utgå. Likasom vi icke skola sörja för morgondagen,
(Forts) kora vi också låta hvar riksdag hafva sin egen plåga. I detta
afseende kunna vi göra det så myeket hellre, som vi visst icke
behöfva dragas med några Martas bekymmer för att icke ifråga¬
varande person får sin förtjänta lön, äfven om den nuvarande
Riksdagen icke får äran bestämma densamma.
Jag anhåller, herr talman, att få yrka afslag å utskottets
hemställan och bifall till reservationen.
Herr Nilsson i Skärhus: Herr talman, mina herrar! För
min del instämmer jag till alla delar i den föregående talarens
yttrande. Här föreligger en principfråga. Jag vill därför ut¬
tala, att jag anser, att vi icke böra pensionera några Riksdagens
tjänstemän, vare sig de tjänstgöra inom statsutskottet eller på
annan plats.
Hos Riksdagen finnas notarier, som tjänstgjort ungefär lika
lång tid som herr Stuart. Skulle vi nu bevilja pension åt honom,
kunde vi äfven vid en blifvande riksdag vara beredda bevilja
pensioner åt dessa notarier. Sedan kunde måhända dessa pen¬
sioner gifva uppslag till andra, i ty att riksdagsmännen själfva
skulle kunna komma på den idéen att låta pensionera sig. Det
finnes ju ledamöter af Riksdagen, som varit med här under lika
många år som herr Stuart, och som, genom präktiga inlägg vid
frågornas utredning, också utfört ett synnerligen godt arbete för
Riksdagens räkning. De ha äfven liksom herr Stuart erhållit
stora penningebelopp för det arbete de nedlagt i Riksdagens
tjänst, samt dessutom varit med i statsrevisioner och i kommit¬
téer. Skulle man sammanräkna alla de stora tjänster, som dessa
herrar gjort svenska riksdagen, då skulle de vara ännu mera be¬
rättigade till pension än herr Stuart, som dessutom har sin stora
ersättning som riddarhusets sekreterare.
Jag skall för min del be att på det kraftigaste få yrka af¬
slag å utskottets hemställan om bifall till pensionen i fråga, lika¬
som jag vill hafva uttalat, att jag kommer att förfara på samma
sätt i afseende på hvarje annan liknande pension, som här kan
förekomma.
Herr talman, jag skall be att få yrka bifall till reservationen
samt afslag på utskottets hemställan.
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Det kan nog
taga sig underligt ut, att jag är motionär i en pensionsfråga, då
jag så många gånger från denna plats uttalat mig mot bevil¬
jandet af pension. Men om jag nu skulle tiga i denna fråga,
då jag befinner mig bland dem, som underskrifvit motionen, så
27 N:o 55.
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
skulle det se ut, som jag fegt droge mig undan, och därför skall Om pensum åt
jag yrka bifall till utskottets förslag. _ dingen
Jag hade trott, att det skäl, som reservanterna anfört, utgjort j fa stuart.
de enda skälen för af slag, samt att, om denne man önskade tjäna (Forts.)
Riksdagen till utgången af den tid, som i motionen förutsattes
för hans pensionering, man skulle vara villig att bevilja honom
pension. Men nu hör jag, att detta alls icke är tanken, utan
att tanken är, att pension icke skall lämnas till de tjänstemän,
som hela sin tid arbetat i Riksdagens tjänst, om de än stå på
bär backe och icke erhålla något från annat håll. Oaktadt jag
är ganska mycket emot pensionsväsendet, om det anlitas i allt
för stor utsträckning, kan jag för min del icke finna, att det är
rätt, att Riksdagen skulle lämna en af sina tjänare utan understöd,
sedan han slitit ut sig i Riksdagens tjänst, och jag förmodar,
att Riksdagen icke kommer att blifva så sammansatt, att detta
skall ske. Jag vågar hysa denna förhoppning.
Nu säges här med så stor tvärsäkerhet, att det icke finns
något fall, då Riksdagen beviljat en pension, som icke utgått
genast, då den beviljats, och personen i fråga varit berättigad
att genast uppbära densamma. Jag vågar emellertid åberopa ett
sådant fall, ehuru det är möjligt, att det icke faller inom den
tid, under hvilken herr Olsson i Fläsbro tillhört Riksdagen. Det
var 1877. Då beviljade Riksdagen en fyllnadspension af omkring
4,000 kronor till generaldirektör Troilius, att utgå månaden efter
den, under hvilken han afgick från sin befattning. Men denne
person afgick först 10 år därefter. Detta är väl ett fall, som är
analogt med det förevarande, och hvarje gång Riksdagen fast¬
ställer en lönestat, får ju vederbörande tjänsteman samma dag
han erhåller sin fullmakt reda på, att han har pensionsrätt, men
får vänta, tills han uppnått tjänste-lefnadsår, i många fall 35 år.
Detta är väl också analogt. Här är det endast fem år för tidigt,
som man begär pension. Den pensionerade skall tillträda pen¬
sionen efter fem år, under det att många tjänstemän få vänta
inemot 35 år, innan de få uppbära sin pension. Detta förslag
är således icke så afvita, som de föregående talarne påstått.
Jag vågar mig på att yrka bifall till utskottets hemställan,
fastän hårda ord här uttalats mot de motionärer, som dristat sig
att framlägga detta förslag och tillstyrka pensionen. Jag ber där¬
för att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Häruti instämde herrar Persson i Tällberg, Månsson och
Emthén.
Herr Nilsson i Skärhus: Herr talman! Jag har ingenting
att tillägga, och det var egentligen icke min mening att ytter¬
ligare begära ordet. Jag vidhåller emellertid mitt yrkande och
vill tillägga, att eftersom herr Stuart är tjänsteman hos ridder-
N:o 65. 28
Onsdagen den 8 Maj, e. m.
Om pension åt skåpet och adeln, jag hoppas, att detta stånd själft förmår aflöna
V*höfdingen h°nom> helst han har tjänat ståndet mycket troget och väl.
J. M. Stuart. Såsom visas af motionen, har herr Stuart under många år
(Forte.) uppburit ett årligt arfvode af 5,360 kr. för sina arbeten i riks¬
dagen samt i statsrevisionen. Skulle nu hans öfriga inkomster
såsom tjänsteman för ridderskapet och adeln uppgå till lika. eller
större belopp, så kan han i sin ställning hafva förskaffat sig eu
stor förmögenhet och sålunda ej kan anses komma, som motio¬
nären anmärkte, »att stå på bar backe».
Jag är fullt förvissad, att ridderskapet nog försörjer sin tjänste¬
man, när den tiden kommer, att han ej längre kan tjäna dem.
Jag vidhåller mitt yrkande om anslag på såväl motionen
som ock på utskottets hemställan.
Herr Petersson i Påboda: Herr talman! Då äfven mitt
namn återfinnes bland reservanterna, skall jag be att med några
ord få angifva de skäl, som varit afgörande för mig, då jag
ställt mig på reservanternas ståndpunkt. Dessa skäl äro, kan
jag säga, i hufvudsak angifna i reservanternas motivering. Jag
vill nämligen icke alls inlåta mig på den frågan, huruvida hä¬
radshöfding Stuart skall hafva eller icke skall hafva pension,
när den tid kommer, då tjänstemän i allmänhet få pension, eller
då han af en eller annan anledning icke kan fullgöra den tjänst,
som han nu har. Men jag anser, att frågan i hvarje fall är för
tidigt väckt. Det må vara, att herr Persson i Stallerhult kunnat
anföra ett enda fall från 1877, då en fyllnadspension beviljats,
innan den tid varit inne, då ifrågavarande person skulle upp¬
bära pensionen. Det må också vara, att när statens tjänstemän i
allmänhet få sin fullmakt, de erhålla visshet därom, att de efter
35 år skola få den pension, som är förenad med tjänsten. Men
detta är väl en helt annan sak än den nu föreliggande frågan.
Äfven jag har varit med några år och deltagit i behandlingen
af sådana pensionsfrågor, där personen i fråga icke haft särskild
rättighet till pension, utan densamma skolat af Riksdagen bevil¬
jas, men jag kan icke minnas, att något fall har förekommit, då
man begärt pension, förrän vederbörande varit i den ålder eller
ställning, att han icke längre kunnat fullgöra sin tjänst. Detta
är det vanliga.
Jag anser, att en sådan framställning som denna i viss mån
visar — man må säga hvad man vill — misstro till kommande
Riksdagar. Hvilar denna pensionsfråga på reella skäl — och
jag vill icke förneka, att den gör detta, när tiden kommer —
då är det min fullkomliga öfvertygelse, att den Riksdag, som 6
eller 7 år härefter går att besluta om detta, kommer att bevilja
häradshöfding Stuart den pension, som efter förhållandena kan
vara lämplig. Däremot anser jag det icke vara riktigt, att man
6 å 7 år i förväg beviljar en sådan pension. Jag hyser för-
29 N:o 55.
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
troende till framtiden, likaväl som till den nuvarande Riksdagen, Om pension åt
men jag tycker, att man i ett fall sådant som detta kan — såsom vifehärads-
en talare på Stockholmsbänken för några dagar sedan yttrade i j M^Stuart.
ett annat ärende — behöfva litet stål i ryggen. Detta gäller (F0rts.)
äfven om pensionsfrågor.
För öfrigt är det en ganska allvarlig sak att skapa ett dyHkt
precedensfall, ty när det sedermera blir fråga om en pension, så
går man alltid tillbaka och ser efter, om ett sådant fall förut
förekommit, att en person i liknande ställning fått pension. Ja,
då går det icke att säga nej.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationon och afslag
å utskottets hemställan.
Ofverläggningen var härmed slutad. I enlighet med de där¬
under afgifna yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels på afslag därå och bifall
i stället till den af herr Sjö med flere afgifna, vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propo¬
sitionen vara med öfvervägande ja besvarad. Som votering lik¬
väl begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen följande
omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hem¬
ställan i utskottets förevarande utlåtande n:o 76, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets berörda
hemställan bifallit den af herr Sjö med flere afgifna, vid utlå¬
tandet fogade reservationen.
Voteringen utföll med 50 ja, men 154 nej; och hade kam¬
maren alltså afslagit utskottets hemställan och bifallit den af
herr Sjö med flere afgifna, vid utlåtandet fogade reservationen.
§ 9.
Slutligen föredrogos hvart för sig och blefvo af kammaren
godkända bevillningsutskottets betänkanden och memorial:
n:o 50, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
ändrad lydelse af § 9 mom. 3 i tulltaxeunderrättelsema;
N:o 55. 30
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
n:o 51, i anledning af väckta motioner rörande tullen å sirap
och melass m. m.; och
n:o 52, i anledning af återremiss af bevillningsutskottets
memorial n:o 48 i fråga om tiden för giltigheten af den af Riks¬
dagen antagna förordningen angående en särskild stämpelafgift
för punsch in. m.
§ io.
Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets memorial n:o 9, angående fullbordad
granskning af de i statsrådet förda protokoll;
statsutskottets utlåtanden:
n:o 77, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse af rätt till bearbetande af marmorfyndigheter å kro¬
nojord;
n:o 78, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Konungen i fråga om åtgärder mot indragning af smärre lägen¬
heter å kronoegendomar;
n:o 79, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af tre till indragna bospitalshemmanet Sund n:o 4
Södergård i Östergötlands län hörande lägenheter;
n:o 80, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af viss del af förra häradshöfdingebostället Hammen-
hög n:o 31 om 8/s mantal i Kristianstads län;
n:o 81, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af viss del af förra kronofogdebostället 1 mantal
Fastarp n:o 3 Olof Larsgård i Hallands län;
n:o 82, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af till kungsladugården Vall n:is 1—4 i Gäfleborgs
län hörande andel i vattenkraft in. m.; och
n:o 83, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af äganderätten till de Torsebro krutbruk tillhörande
fastigheter;
bankoutskottets memorial n:o 9, i fråga om ändringar i
bankoreglementet;
sammansatta banko- och lagutskottets betänkande n:o 1, i
anledning af dels Kungl. Maj:ts propositioner n:is 67 a och 67 b
med förslag till lag angående solidariska bankbolag m. m., dels
ock åtskilliga i ämnet väckta motioner;
31 N:o 55.
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 37,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t an¬
gående utredning, huru lättnader i kostnaderna för laga skifte
må kunna beredas skiftesdelägarne m. m.; samt
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, n:o
39, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till Kungl.
Maj:t i fråga om nedsättning af priset å apoteksvaror.
§ Il-
Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till Riks¬
dagens skrivelser till Konungen:
n:o 78, angående samlingslokaler jämte bokförråd och skrif¬
materialier för de värnpliktige,
n:o 79, angående åtgärder för tillvaratagande af de inhemska
häststammarne, och
n:o 80, angående kompetensvillkoren för lokomotivpersonalen
vid järnvägarne.
§ 12.
Vidare anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
till §§ i riksdagsbeslutet:
n:o 30, angående beslutade ändringar i rikets grundlagar,
n:o 31, rörande ändrad lydelse af § 10 i förordningen an¬
gående villkoren för tillverkning af brännvin den 13 juli 1887
m. m.,
n:o 32, rörande en konvention angående beskattningen af
socker,
n:o 33, angående ändrade bestämmelser om exekutiv försälj¬
ning af fastighet,
n:o 34, angående ändringar i vissa delar af inteckningslag-
stiftningen,
n:o 35, angående folkskoleväsendet i Stockholm,
n:o 36, angående ändrade bestämmelser om sammanträffande
af brott m. m.,
n:o 37, angående beskattning af utlänningar för konserter
och dramatiska eller andra föreställningar,
n:o 38, angående utbetalning af anslag till riksdags-, kyrko¬
mötes- och revisionskostnader,
N:o 55. 32
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
n:o 39, angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och
gränstrafiken mellan Sverige och Norge, och
n:o 40, angående inrättande af en administrativ högsta
domstol.
§ 13.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr N. Persson i Malmö under 5 dagar fr. o. m. den 8 maj,
» E. G. Åkerlind » 8 » » » 14 ,»
» T. Zetterstrand » 2 » » » 8 » och
» A. P. Gustafsson i Sjögesta » 3 » » » 7 » .
§ 14.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 9,45 e. m.
In fidem
Herman Palmgren.
Stockholm, tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, 1903.